Vallen Hornborga

[ överordnad ] Start ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] Nederbyn ] [ Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ]
[underordnad] Galjars ] Aspelund ] MånsSvensgården ] Deragården ] Skattegården ] ArvidMikaelsgården ] Hwassagården ] Stommens och Bosgårdens Vallskifte ]

 

 

Valltorpen

Valltorpet I

lär ha legat på gränsen till Hornborga Håkentorp.
Öster om landsvägen å andra sidan där framfartsvägen till de yttersta valltorpen Galgen o Hättebrunn tar av, samt strax intill gränsen mot Håkentorp ligger det s.k. Sejerfältes.
Stället påstås ha funnits redan före skiftet, ehuru en förväxling med det strax nedanför på andra sidan sockengränsen belägna Posttorpet, som är mycket gammalt, icke är utesluten. Kom i så fall genom skiftet att tillfalla Kåkstorp, dit det hör, ehuru torprätten alltid fick utgöras å Espås.
Andreas Segerfält. Den älste omtalade innehavaren var Andreas Segerfält, vars hustru hette Katrin. De hade i sitt äktenskap fyra barn:

  1. Johannes, som tog till soldat under namnet Lans, som var sold på Stommen Posttorpet, slutar som skräddare Trädet Holmagården Tranum.
  2. 1904 - Kuska Karl f1847, som verkar stanna här på torpet även om han vistas på andra orter under Hornborga. Han är kusk på Estorp
  3. Kristina vet vi att hon gifte sig med en smålänning och slår sig ner på Lövkullen under Stommen Hornborga vars son Erik övertar torpet.
  4. Lotta gift med Johan från Slöta och so bildar sin familj här på Valltorpet
    Döttrarna gifte sig båda med valltorpare.
    Andreas Johansson f1814 Gudhem

Valltorpet II. 1845.

Hornborga socken. Enstaka Kåkstorp.
Ägare Hjalmar Karlsson.
Till släkten omkring år 1845 genom Andreas Johansson, som då blev torpare under Espås egendom och som sådan innehade jord både därifrån och från det underlydande Kåkstorp.
Innehavare av torpet voro länge skrivna i Håkentorps församling, men överflyttades därifrån till Hornborga vid torpets friköpande omkring 1920.

Släktföljden.
1. Andreas Johansson.
2. Johannes A:son Lans.
3. Br. Karl Andreasson.
4. Hjalmar Karlsson.


Valltorpet. 1816.

Hornborga socken.
Enstaka Kåkstorp.
Innehavare av / mtl f.d. torparen Bertil Henriksson.
Till släkten 1816 genom Johannes Svensson, vars dottersons son (9) löste det från huvudgården, men som sedan 194 av hans sterbhus såldes till den fornminnesvårdsfrämjande föreningen ”Eckornavallens Vänner” med den förre ägarens hemmavarande söner såsom brukare.

Släktföljden.
1. Johannes Svensson Kållsmen f1790.
2. Jonas Henriksson och hans hustru Maria Johansdtr. G.m. .
3. sonen Anders Jonsson 1840.
4. Henrik Andersson f1872.
5. Bertil Henriksson f1909 .


Skattgrävning å Eckornavallen.

Utfördes av Dön, Runsarn och Rutera Joan, men de teg inte och orkade ej med den stora stenhäll vid domarsätet de kommo till. // Alfred 1952. Komplettering till förut antecknad berättelse.


Vektera.

Utom nämnda hemmansdel Backgården, finnes också hit utflyttade tvenne andra hemman, LarsSvensgården och Hulegården och på det sistnämndas landsvägs ända, som den vid skiftet varande gårdsägaren p.g.a. dess branta sluttning mot ån funnit olämplig som byggnadsplats hade en från orten härstammande soldat Wiktor från Stenstorp efter avskedet nedsatt sig. Viktor hade varit med på Fyen 1848 samt umgicks gärna med sina yrkesbröder uppe i Hakåsastaden, vid andra ändan av Hulegårdsskiften, och vid sitt sista besök där – kort före sin död, då han förstod, att slutet närmade sig – påtingade han dem, som han önskade skulle bära sig till graven samt bjöd dem alla den dagen till sin stuga. Rörande Wiktors härstamning
Viktor var före sin inflyttning till Hornborga änkman och gifte i samband därmed om sig med Maja, en innepiga på Espås. Han hade i sitt I g. flera barn.
Den mark varå Wiktor uppfört sina åbyggnader var hans egen och utgjorde en avstyckning av Hulegården, men han brydde sig ej mycket om dess skötsel och förkovran – levde för dagen men utan att i något avseende slösa eller missköta sig. Han umgicks gärna med hälst litet finare folk utan att dock ge sig sken av att själv vara s.k. "bättre", och var omtyckt av alla, han kom i beröring med, varom den s.k. Vallrexan ger en liten häntydning – han fick komma var han ville, men drog sig litet från "grille", som troligen varit en föga fin karl.
Ett stort intresse hade Wiktor – Hornborgasjön, där han hölls med fiske.
Under sin vistelse i Danmark hade Wiktor och en del av hans kamrater legat förlagda vid stranden av en stor sjö och hade det där bara bra, än är inga förvecklingar inträffade. Likväl hade det ändock varit nära, att han och ett par mannar till vid ett tillfälle råkat i klorna på fienden. De hade en dag i en roddbåt begivit sig ut på sjön och upptäcktes där av ett patrullerande fientligt fartyg, som då ställde kursen mot deras håll. Att fly ansågo de bålda krigarna fåfängt, då de då endast mera skulle dragit uppmärksamheten vid sig och beslutade, att i stället låtsas om ingenting – som om de varit ute för att bada samt klädde till den ändan och för att uniformerna ej skulle röja dem av sig och vinkade i stället med kronoskjortorna åt fartyget, som passerade utan att taga någon närmare notis om dem.
Såsom soldat hade Wiktor även varit kommenderad som vakt på Karlstens fästning och fick vid ett tillfälle tjänstgöra som vaktkarl för den beryktade stortjuven "Lasse-Maja", som var svår på att rymma sin väg, men just då var hygglig nog att inte ställa till med något trassel för vaktmanskapet.
Wiktor ägde bland böcker, som han emellanåt sågs studera, Runebergs "Fänrik Ståls sägner". Wiktor skötte sitt jordbruk och andra körslor med en oxe som dragdjur. Johan Jansson Viktor f1819. se Hulegården.


Smuletrufa. Vi flyttar

Avstyckning från hemmanet LarsSvensgården, belägen vid västra sidan landsvägen och i gårdsskiftens östra ända vid gränsen mot Hulegården.
Här bodde en från en gård i byn härstammande man med namnet Sven Andersson f1838, om vilken säges, att han var gift både här och i Stockholm.
Den här boende hustrun, med vilken han var lagligen vigd och hade sju barn, hette Kajsa Fredriksdotter, var från Segerstad f1836 och två år äldre än mannen. Hon var honom huld och trogen samt skötte samvetsgrant om barnen och stället, medan han var i Stockholm och förtjänade vad till familjens behov i övrigt behövdes. Och vad "stockholmsfrun" beträffade hade han ej häller någon orsak att klaga ity att denna ej ens övergav honom om dagarna, då hon bar till honom murbruk på byggställningarna, där han arbetade.
Även i hemorten förspordes om hans översvallande smak för det sköna, om vad som sagts nu inte bara var inbillningar och tal av några försmådda, ty mannen lär ha varit ett praktexemplar. Hustrun Kajsa var syster till Bäckman på Tjurs Backe.


Grilles.

När de gamla Hornborgaborna på väg till sin utmark Ekornavallen passerat Hornborga bro och slagit in på Falköpingsvägen var det första ställe de kommo till det s.k. Grilla - torpet, som såvida det ej fanns där förut strax efter byns laga skifte uppförts på den s.k. Tobakstomten på utflyttningshemmanet Backgårdens mark väster om landsvägen, ungefär mitt emellan hemmanets nuvarande åbyggnader och gränsen till allmänningen Brobacken.
Några närmare säkra uppgifter om torpets sista eller äldre innehavare ha icke stått att erhålla. Namnet förmenas emellertid ha uppkommit därav, att innehavaren vid ett tillfälle skulle ha stulit en grillig oxe. Grilles, som var det absolut vedertagna namnet, hade en son, som försörjde familjen med bränsle genom att hugga enbuskar ute på Ekornavallen, och en dotter vid namn Maja, som gifte sig med en till namnet onämnd banvakt i Broddetorp. Trots det att hustrun, som efterlevde mannen och sist bodde här ensam, var en i orten anlitad s.k. jordegumma, var familjens rykte ej det bästa – orsaken till dess omnämnande i Vallrexan.
Grilles stuga var till större delen av sten och hade varit vitlimmad men var på sistone mycket förfallen, så att den hade ett om dagen frånstötande och i skumrasket spöklikt utseende, som gjorde att man i orten brukade skrämma barnen för den.
"Vell I ente va snälla å leva longt, onga, sa I få flötta te Grille!" - det plägade hjälpa, åtminstonde för stunden.


Posttorpet 

Lita Carl f1882 hade med Tekla många barn. Torpet ligger på åbrinken nedanför den lilla torpet innan Hättebrunn. 


Grindar

På vägen mellan Bjellum och Falköping förekom omkring 1870 aderton (18) grindar (led) och skyltar – enligt vad Herman Karlsson i Bäckagården sagt. Av dessa funnos omkring 1900 endast sex (6) kvar, enligt vad sonen säger. // K. H. 1946.

Vallrexa

Äspåsa pijer vell heta fröken *1/
I Röcklakvarna, där växer löken. *1/

Te Sejerfältes hôller li bön,
å länger uppå backen, bor Dön.

Massäckes springer ikring mä påsten. *1/
Aspes fängnar friara mä kåsten.

Jan-Petter på Galjen, han krokar,
å hansa Lovisa, ho kokar.

Maja i Träla, ho steckar,
å Agust på Vall, han sneckar.

Gustav på Vall vell skåla.
Linstätten, han kan måla.

Johannes i Röckla har ont i armen. *1/
Inga-Stina bär snus i barmen.

Sanninga-Larsa doter kallar li Lärka. *1/
Att Skattes ä väckta går –nte å märka.

Päersa dä ä allt ena fôr rolier käring.
Sejerfältes Lôtta ä-nte stôrer än en fjäling.

Påsten han kör ebet. *1/
Krons katta ä trelet. *1/

Andreas i Hättet jär gubba. *1/.
Packa-Flitier, han smir nubba.

Snikesa, ho vell Annas,
å Målars töser hannas.

Luta-Joana Lars-Joan sulle passa te munskänk,
när Jonas på Höjjen lägger i sin redie mullbänk.

I Härssleströmmen secktar li, *1/
å te Fôrsbärs där decktar li. *1/.

Petterssons har fått ena säng för si sun, *2/.
å i dän andra Snikakvarna mal li grun.

Kållsmen, han har ble’t hästaknalle,
å Runsarn har slutat å gå valle.

Köcklingen, han vell gala,
när han hör Rappera tala.

Hôrsajöken, han har ble’t heser *3/.
å läter mäst sum Rörars greser.

Bängtsôn kåm te Äspås å snecka,
senn jeck’en sta kvarna å pecka.

Veckter feck bögga var han velle,
män han dro sä ente fôr Grelle.

Ve Långes-Johannesa ä dä många,
sum trampar ner gröen när li gå te spånga.

Snôppes går te Trufes mä blijer.
Borsgårstôrpara spetar munajijer.

Backagubben har fått svårt fôr å seta,
å Dansåsarn har lessnat på å meta.


Anm.
*1/. Ställen icke berörande Vallen eller vallborna.
*2/. Syftar på en händelse då mjölnarens hustru räddade vinterbadaren Björling från att
drunkna i kvarndammen och som tack därför fick en av honom tillverkad säng.
*3/. Horsagöken = Ruter.
*4/. Ställe på Sätuna utmark. (4:an är inte utsatt i rexan. //MA.)
Alla vid rexans förf. varande vallbor äro i någon mån omn.

Rexa från Vall.
I Röckla ä dä dager, på Vall di sôver än.
Agusta väver vammal, Sejerfältes dräll.
Lars, han lir inga nö, Sven äter havrabrö.
Stallars kokar toler, Nola steker rover.
Bôrjes stöper julajus,
di räcker gôtt i Guss hus-
Kodämmarn blåser ut dum –
te Fôrsbärs ä di slut!

 

Vallbor.
1. Lunnars-Johannesa – Villes-Justusa Kal.
2. Stenstuves – Tildes – Kala – Järtruda Jillis.
3. Rutera – Joana – Alfres pôjk.
4. Pära- Gustava Mårten.
5. Målare – Annes Härmana tös.
6. Andreasa- Kala Jalmar.
 

[ överordnad ] Start ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Landsvägen ] Hornborga Gata ] Nederbyn ] [ Vallen Hornborga ] Brobacken Hallingen ] Hakåsen ]
[underordnad] Galjars ] Aspelund ] MånsSvensgården ] Deragården ] Skattegården ] ArvidMikaelsgården ] Hwassagården ] Stommens och Bosgårdens Vallskifte ] [ Innehåll ]