3. Han sulle bôrt å sua
te Lelle-Jons Johan’,
sum bodde mälla bua
uppå dänn annra strann
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Han sulle bôrt å fria
Uppå dänn annra strann.

4. Män fôrst han jeck te kloa
dä va klart han sup.
Dä va fäll dätta goa,
sum vålla att han stup.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Falleri, falleri, falleri! ’a sa.
Dä va le dätta goa,
sum vålla att han stup.

5. Senn jeck’en ner på ma’r’a,
Bann på sä sina kriskor,
Han kun’ fäll ej befara,
An’t isen hônum bor.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Falleri, falleri, falleri’a, ja!
Han kun’ fäll ente ana
An’t än att isen bor.

6. Män skam slô’t hul på pluret,
så att dä sto å skvatt,
å kären damp i hulet,
å drockna sum en katt.
Fallderi, fallderi, fallderi’a, ja!
Fallderi, fallderi, fallderi’a, ja!
Å kären damp i hulet,
å drockna sum en katt.

7.Där låg han utfôr lanna,
han såg de stjärner glön,
å vink’ mä kalla hanna,
farväl te fästemön.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Ja fall i, ja fall i, ja fall i’a, ja!
Å vinkade mä hanna,
Farväl te fästemön.

8.Å fästemön däräfter,
ho sörj’ sä rakt te dön,
te däss att ho ble jefter
mä skomakarn i bun.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a ja!
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, sa.
Te däss att ho ble jefter
mä skomakarn i bun.

9. Män akta er fôr krisko,
dä ä’na fulia don,
de ha taje livet å
en redier pärson.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Fall ej i, han fall i, han fall i! ’a, sa.
Ja, krisko ta’t livet å
En redier pärson.

10. Ja, akta er fôr krisko,
dä ä’na falska trôll,
de ha taje livet å
en krigare så bôll.
Hôlleri, hôlleri, hôlleri’a, ja!
Fall äj i, han fall i, han fall i! ’a sa.
Fôr krisko ta’t livet å
en skräddare så bôll. // Janne 1929.

Kajsa Visan

Ett tag under 1860 - 1870-talet fanns i Sätuna en Kajsa på nästan varje ställe och detta föranledde en spjuver att dikta följande strof:

Sätunarexan. 

Sätunatrallen. 

I Sätuna fôrsamling,
tjong falleralla la,
där drockna en gamling,
tjong falleralla la.
  
Han va le ente nöen,
här bôrt imälla bua
  
män fôrst han jeck te kroa,
å kände på dä goa.
  
Senn jeck’en ner te ma’r’a,fôr att på isen fara.
  
Han bule ha gått broa,
i stället fôr på åa.
  
Feskarn slôt på pluret
å karen damp i hulet.
  
Där låg han uti natten,
å ropade sum katten.
  
Män ingen dä förnummet,
å snöpli’t han umkummit.  
Ja, där låg han i vatten,
å vinka gjorde hatten.
  
Där fann man sedan krôppen,
å snart de togo opp’en.  
Män fästemön därätter,
ho sörjde år å nätter.
  
För karl’n va över sjutti,
å fästemöa furtti.
  
Män karlar hänga ätter,
Tjong falleralla la,
å nu så ä ho gefter,
Tjong falleralla la,
  
1, I st f. ”….vatten hatten”, ”….Pösan……mössan”. Melodi : Och Udden han är later.

Ur gamla visböcker
Klar sätuna
Skräddaregesällen

I Sätuna församling Så lå han på sjöbotten
i februari måne å så de stjärnor blinka.
dä drocknade en skräddare Då vinka kålla handen :
allt bredevid en sjö. "ajöss, mi fästemö".
Hej, hej faderi, hej 
faderiafaderalla. Men fästemön Johanna,
Hej, hej faderi, hej ho sörjde sej fördarvater,
faderiafaderalla. men nu så ä ho gefter mä 
Dä drocknade en skräddare skomakaren i bun.
allt bredevid en sjö. 

Så gick han ner te buen Å akta Er för skridskor 
å köpte sej ett halvstop. för de ä falska släa,
Han va fäll litt' förplägater de hava tagit livet av 
dä vållade hans död. en skräddaregesäll.
Hej, hej faderi, hej
Så gick han ner te stranden, faderiafaderalla.
to på sej sina skridskor, Hej, hej faderi, hej
men int' så kund' han ana, faderiafaderalla.
att isen va så svag. De hava tagit livet av 
en skräddaregesäll.
Men då va faen framme
å knacka hul på isen, 
å skräddarn damp i hulet
å drockna som en katt.

Ofta sjungen även nu för tiden.

Neckens polska

ST 1928
Efter en bok av borgmästare R Lothigius ättling till Afzelius
En gudaboren trall från Sätuna vid Hornborgasjöns strand.
På Sätuna Hälsingegården invid den förut vackra, men numera genom sänkning fördärvade Hornborgasjön bodde fordom åldermannen i byn Per Persson. Dennes broder Arvid blev prost i Larv. Kallade sig Afzelius efter sin morfar, den ryktbare Lars i Bôrna. Per Persson hade en son som upptog samma namn blev regementspastor. Hans två söner Lars Petter och Arvid August samt två döttrar. Lars Petter förlovar sig med kyrkoherde Anders Brun dotter och grundar ett läroverk i Stockholm där Skalden Dahlgren och Anders Fryksell är lärare. Lars Petter gifter sig och får med sig prästens kökspiga och torpardottern Britta Maja. Brodern Arvid August letade folkvisor som samlat visor i trakten upptecknade köksans alla visor. 
Arvid träffar köksan sjungande en vacker visa men med fula ord. Köksan blir arg för att han tjuvlyssnat men hon sjön Nekatrallen med ord som drängarna lärt henne. Detta är en trall vilket förklarade att man inte kunde förmå Britta Maja att delge den. Guden Heimdal var Nekens förebild, han var son till Oden och modern var från Västergötland. Närmare om detta upplyses i boken Sagogudarnas land Th Stalheim Uddevalla. 

Neckens polska

En gudaboren trall från Sätuna vid Hornborgasjöns strand.
För ganska länge sedan hade denna tidning en artikel av en Bolumsbo om Neckens polska. Nu tillåta vi oss ur en bok av borgmästare C. A. Lotigius, själv ättling av prästsläkten Afzelius, återge – efter Trädgårdsbladet - ett kortfattat utdrag rörande, tillkomsten av vår populäraste folkvisa, Nekens polska. Efter en längre orienterande skildring av förspelet till huvudhändelsen berättas följande intressanta detaljer:
På Sätuna Helsingegården invid den förut vackra men numera genom sänkning fördärvade Hornborgasjön, bodde fordom åldermannen i byn Per Persson. Denne hade en broder vid namn Arvid, som studerat och blivit magister samt slutligen prost i Larvs stora pastorat. Han kallade sig Afzelius efter sin morfar, den ryktbare herr Lars i Borna.
Per Persson hade en son, som upptog det Afzeliuska namnet. Han blev först v. pastor i Fjölåker, därpå regementspastor. Han hade två söner, Lars Petter och Arvid August, samt två döttrar. Den förra blev under studietiden förlovad med dottern till kyrkoherden Anders Brun i Ods pastorat, Västergötland. Efter en tids tjänstgöring som bataljonspredikant, grundade han ett läroverk i Stockholm. Det hade god framgång, och som lärare vid detsamma tjänstgjorde bl. a. Skalden C. F. Dahlgren och historikern Anders Fryksell. 
Då Lars Petter fått sin skola i gång, räknade han ut, att om han gifte sig och tog helpensionärer, skulle han med familj kunna slå sig väl ut. Han for då ned till 0d för att rådgöra med fästmön och det blivande värdfolket. Prästfru Kajsa Helena Brun, född Östman, tyckte som så att om man skulle ha hushåll för unga glopar, måste man ha ett "stavisandes" fruntimmer vid sin sida. "Det blir väl ingen annan råd, än att jag får släppa till min präktiga Britta Maja" sade hon.
Britta Maja var torparedotter från 0ds prästgård och hade tjänat upp sig till köksa med titel av jungfru. Under sin vistelse i prästgården hade hon lärt in hela den rika sångrepertoar, som under många släktled samlats därstädes, och mera hade hon lärt i bygden.
Så hölls bröllop i Sjögården, och Britta Maja åtföljde de nygifta till Stockholm, där Lars Petter hyrt ett stort hus vid Blasieholmstorg.
Lars Petters yngre broder Arvid August då föreståndare, för frimurarebarnhemmet, var ständigt ute på jakt efter folkvisor. I sin nyförvärvade svägerska påträffade han en, som om någon var laddad med sådana. Arvid August skrev upp orden, och Dahlgren noterna efter harposlagen.
En kväll sökte Arvid August sin bror och svägerska men han träffade dem icke hemma. Då han såg, att det lyste i köket, gick han in i köksförstugan, men där stannade han. I köket var Britta Maja sysselsatt med skurning, men också med något, annat. Hon sjöng. Orden hon sjöng voro långtifrån "vackra" men en sådan melodi, den var makalös! Aldrig hade Arvid August hört någon ljuvligare. Länge stod han och lyssnade under försök att i minnet inplanta melodin. Han hade ej lätt för sådant. 
Då sången tystnad steg Arvid August in i köket och ville förmå Britta Maja att ånyo börja sin sång, men alla övertalningsförsök voro förgäves. Britta Maja var både skamsen och arg. "En magister och präst till borde, skämmas att vilja höra sådana visor, och vi därhemma i Od tveka, att skam följer den, som står och lyss", menade hon.
Följande dag var Arvid August ej sen att uppsöka sin svägerska för att få visan. Melodien hade han glömt, och då han skulle hjälpa sin svägerska på traven med några ord som han bibehållit i minnet, hade hon aldrig hört den förr.
Britta Maja inkallades nu och tillspordes om, vad hon sjungit. Men vad hon legat och "nynnat", hur skulle hon komma ihåg det, då hon var så proppfull med visor.
"Gå du in till Afzelius", sade Tullia Elisabeth till svågern, "så får jag tala ensam med Britta Maja!"
När Arvid August gått, slapp det ur Britta Maja, att hon sjungit Necatrallen och i sitt oförstånd samt emedan hon trodde sig vara ensam begagnat de otäcka ord som drängarna brukade ha till den trallen.
Neckatrallen var en gammal bekant till Tullia Elisabeth, men för henne hade det varit en sång utan ord. 
Britta Maja tog nu sin reträtt till köket, och Tulia fick fram harpan, vilken genast utlockade svågern från broderns rum. Nu fick han igen sin efterlängtade melodi.
Men kära Tulli, varför har du ej låtit mig få den godbiten förut", sporde Arvid August.
"Jo, det sägs lätt, du har bara frågat efter visor, men detta. Neckatrallen ha vi, då vi dansa polska, och ju yrare dansen går, desto snabbare blir takten", upplyste svägerskan.
Dahlgren fick nit avbryta sin lektion och uppteckna noterna. Arvid August gick förnöjd sin väg med dem, därunder mumlande för sig själv: "Orden voro skabrösa nog, men jag är man för att skriva vackra ord till den härliga melodin."
Där ha vi historien om Neckens polska, pärlan bland våra folkmelodier. Tullia Elisabeth Afzelius var min mormor, och från hennes läppar har jag i min barndom hört berättelsen om, huru Arvid August Afzelius fick fatt på Neckens polska, slutar förf.
Osannolikt är alldeles icke, tillägger Trädgärdsbladet, att Neckatrallen slagits på harpa av själve guden Heimdal, som var Neckens förebild. Han var son av Oden samt hade till mor en kvinna från Västergötland. Närmare därom upplyses i boken Sagogudarnas Land, förf. Th. Stalheim, Uddevalla.

Skräddaregesällen

I Sätuna församling Så lå han på sjöbotten

i februari måne å så de stjärnor blinka.

dä drocknade en skräddare Då vinka kålla handen:

allt bredevid en sjö. "ajöss, mi fästemö".

Hej, hej faderi, hej

faderiafaderalla. Men fästemön Johanna,

Hej, hej faderi, hej ho sörjde sej fördarvater,

faderiafaderalla. men nu så ä ho gefter mä

Dä drocknade en skräddare skomakaren i bun.

allt bredevid en sjö.

Så gick han ner te buen Å akta Er för skridskor

å köpte sej ett halvstop. för de ä falska släa,

Han va fäll litt' förplägater de hava tagit livet av

dä vållade hans död. en skräddaregesäll.

Hej, hej faderi, hej

Så gick han ner te stranden, faderiafaderalla.

to på sej sina skridskor, Hej, hej faderi, hej

men int' så kund' han ana, faderiafaderalla.

att isen va så svag. De hava tagit livet av

en skräddaregesäll.

Men då va faen framme

å knacka hul på isen,

å skräddarn damp i hulet

å drockna som en katt.