Markestenen

Markestenen

Sägner om jättar

Fôr möe långesina, monga monga år tebakers, bodde dä en mäkta stor å vådliner jätte i Hemmelsbärjet i Lunnbu. Å han trivdes så fasans bra i sett bärj, jättekräket, änna tesse di hadde böjjt Varnehema körka, men senn va dä omöjjelit fôr´n, ja racka omöjjlit fôrn va dä, att han feck nôja ro mera fôr kôrkeklåcka, fôr han hade ente väl huent te å sômna te, enar ho börja ringa ijen. Hå dä va ju fôr retelit fôr´n.!

Så te slutt rådden ente bärja sä länger, å då ga´n sä däriifrå. Då när han kåm ut bärjet, träffa´n på en dräng, sum jeck å arbeta ve bärjet, å hônum frågte´n, varôta Ållbärj va. "Dä legger la bôrtôta !" sa drängen å peka ôta dä Hôllt dä lå, å då sa en tro jätten satte å mä en sånn hiskelier fart så drängens pekefinger furde mä`n !

Senar nôr jätten kåm te Ållebärj, feck'en inga ro där häller, fôr dar va dä ena körka bôrte ve Fatjöping, sum'en ente rådde fôrlikas på. Va dä va fôr ena körka dä menns ja ente nu, men de kan le ô kvetta, ena körka va dä i alle fall. Då ga'n sä te Mössebärj, å där bodd’en le ena ti, fast’en ente hade så vasst rorlit där häller fôr di möe körkera; ja, fôr körkeklåckera menar’a, sum jammt ringde’n i öra.

Dä va särselt ena körkeklåcka, sum’en ente rådde fôrlikas me te höra å sum jammt å ständit oro’an, och de va Sätune. Å på den ble’n en gång så rasane så han mente på han sulle slô ikôlla. "Ja jetter ente höra den dära pingla i Sätunabun !" sa’n å så tôn en stor sten breve sä på bärjet å lat i sett strumpebånn å sjonga å’n mota körka. Se stor och starker mått’en ha vart välldit, ja en rittier bläng te jätte va’n, fôr län däre sten va den stôrsste en kunne vella se. Ja, ja, har teminstingen a’i sett nônn stôrrer sten, dä vell ja lôva. Men se pena rätt på körka dä dujd’en ente te, jätten, fôr sten åkte ett långt stöcke på annra sia å ble leggene ve Majse’e på Onsänga, å där lå’n senar ännu tesse di fôr nôra år tebakers to bôrtten. Di kalla fôr rästen den däre sten fôr Markesten å han lå alldeles umma vajadiket ve väjen, sum går upp te Hakåsagårla.

Markus Sten i Sätuna

Det finnes i närheten av de bekanta Odensängarna i Sätuna socken en större stenhäll, som av ortsbefolkningen går under benämningen Markussten. Afzelius och efter honom flera andra skribenter anser nämligen att bemälda stenskall ha sitt namn av en beryktad skald under kung Inges tid som hette Markus. Denne skulle från densamma gjort sina kvad och sjungit sina sånger såväl för det närvarande hovet som och för den ortsbefolkning, som vid dylika tillfällen kommit tillstädes.

Folksägnen har emellertid en helt annan uppfattning om Markusstenen, och den finns bevarad i en sägen. Enligt denna skall en jätte från Himmelsberget ständigt och jämt oroats av klockklangen från Sätuna kyrka. Han blev därvid mycket förbittrad och utbröt: Jag gitter inte höra pinglornas olåt i Sätuna by. Och så grep hanen närbelägen stenhäll, som han lade i sitt strumpeband och slungade mot kyrkan, allt i avsikt att slå ned denna. Men som vanligt förfelade stenen sitt ändamål och blev liggande där den nu ligger.

Offerdansen i Sätuna

Det uppgives i gamla källskrifter rörande västgötabygden, att Sätuna skall vara en mycket gammal plats, och att där i forntiden en stad skall vara belägen. Äldre personer visste ännu för en god mansålder sedan att utvisa den plats, där denna skulle haft den plats, där denna skulle haft sitt läge, och där man ansåg lämningar förefunnos efter stenlagda gator och källare, som tillhört där belägna källare. Vid Ingatorp skall ävenledes ett större slott ha varit beläget, och uppgives detta haft namn av kung Inge, som därstädes under längre tider brukat vistas. Sätuna skulle i den förut anförda staden haft sitt urhem, och en författare, som behandlar denna fråga tillägger att den nuvarande befolkningen där utmärkes genom rödaktigt hår och den gamla beprisade guldgula färgen.

Att platsen under forna tider varit en betydande märkesplats för står man emellertid av åtskilligt. Under förhistorisk tid torde den sålunda ha varit offerplats. Det finns också några vackra ägor belägna i socknen, som kallas Odensängarna, och uppgives dessa ha sitt namn därav att Oden där betat sina hästar. Snarare torde man här haft att söka ett offerställe för de gamla avgudadyrkarna.

En författare skriver 1862: En kvarleva av de offer, som i heden domen anställdes för att göra sig gudarna bevågna ser man uti de lekar , som drängarna anställde uti Sätuna by under 1700-talet. Offerdansen utfördes under många viga språng och rörelser av förklädda drängar, som med svärta och färg vanställde sina ansikten. En av dem föreställde offret och allt som hörde till slaktandet framtogs, och slutligen verkställdes detta, allt efter musikens gång och takt. Samme författare tillägger också med tanke härpå, att lyckligtvis har en bättre håg intagit nuvarande befolkningen för dylika upptag från våra hedniska förfäder.

Ur ren kulturhistorisk synpunkt är denna notis synnerligen värdefull, ty den visar huru gammal sed, som helt bottnar ini den grå hedendomen allt in i senare tid, all upplysning till trots låt vara om än i form av gammalfolklek, kunnat leva kvar och praktiseras.

Det torde emellertid icke vara någon uppbyggligt skådespel att de denna offerlek av den tidens ungdomar utföras.

Majsesten.

Den förut nämnda s.k. Majsesten, med ett namn av samma ursprung även kallad Majsängssten, var belägen norr om Lunnen, väster om landsvägen och mitt för där vägen till den f.d. Knektstaden Hackåsen tar av. Namnet å stenen kom sig av dess läge i närheten av den s.k. Majsängen, där Hornborgaungdomen ofta brukade samlas till vår och midsommarfirande och borde alltså mera rätt benämnts Maj-ängen, om nu inte härledningen till namnet liksom förmodligen den ursprungliga meningen med valet av samlingsplats äger någon sedermera söndrad gemenskap och härrör av Marke’-stensnamnet. För detta senare talar bl.a., att en del Marke’sten vidfästade sägner av Hornborgabor uppges fästade vid denna Majsesten, med avvikelse för vad som sagts rörande Lunna Floge, i vars ställe man gjort häntydningar om att vattnet i den å ängen varande s.k. Hallingakällan varit ansett som hälsosamt emedan den sprungit upp vid en helig mans död där. Majsesten utgjorde förr i tiden ett råmärke mellan de båda här ifrågavarande socknarna och torde även ur den synpunkten varit att anse som en märkesplats. Om stenens utseende är nu svårt att få en tydlig beskrivning och om densamma liksom den andra varit försedd med offerskålar vet man ej ; dock skulle den varit avsevärt större. De gamla i orten hade utom det sagda en mängd underliga saker att berätta om denna sten, som sågs där i vägkanten, färdig att rulla nedför sluttningen. Det sades att en jätte i Billingen eller Mösseberg en gång lagt den i sitt strumpeband och därpå kastat den mot Hornborga eller Sätuna kyrka, i avsikt att slå ned ifrågavarande, vars mäktigt ljudande klockas klang, han icke tordes höra, men förfelat sitt mål, så att den istället blivit liggande här. Och att det där spökade, det var så säkert som amen i kyrkan, och man begav sig ej i onödan förbi där nattetid. Denna sten är nu sedan några decennier borta. Hornborgasjöns sänkningsföretag, som så mycket förstörde av skönhet och minnen, lämnade ej häller detta minne orört. En man fick i uppdrag att anskaffa kilsten till en tillämnad brobyggnad ute vid Almeö. Stenen ansågs passande därtill, och så kom den bort.

Markesten.

I hagen strax söder om hemmanet Lunnens trädgård finnes invid en liten vattensamling en stor klumpsten av s.k. gnejs, på vilken synes ett flertal s.k. skålgropar – alltså tydligen en gammal offersten. Runt stenen finnas resterna av en kantkedja och meridianen är täckt av övervallad småsten. Stenen har i senare tid varit utsatt för åverkan i det att samma person, som ifråga om den även omtalade Majsesten, vid samma tid och för samma ändamål, försök gjordes med att kila sönder densamma. Detta försök misslyckades emellertid, då stenen icke var nog rättkluven. Den skadades dock så pass, att antalet offerskålar å densamma nu icke torde kunna räknas. Denna sten gick enligt äldre personers berättelser under namnet Marke’-sten och kan med rätt stor säkerhet sägas vara den av Arvid August Afzelius och andra efter honom under detta namn omtalade stenen, på vilken en missionär vid namn Markus, som levat på konung Inges tid, stått och predikat, då han ihjälslogs av hedningarna. Enligt vad i orten i en senare tid berättats skulle vid detta tillfälle dop försiggått i den vid stenen varande vattensamlingen, som kallas för Lunna Floge och som säges sällan torka ut. Det sagda dådet skulle utförts om en s.k. Varferafton och det skulle sedan ha varit en sed i orten att där samlas och fira valborgsmässoaftonen. Med tanke på omgivningens övriga traditioner av gammal kult- och samlingsplats samt det förhållandet, att namn på –mark icke under de senaste 200 åren – och knappast förut häller – förekommit här i närheten och överförts på stenen, kan man nog anse dessa vid densamma förknippade sägner tämligen säkra. Sannolikt har å platsen innan kristendomen infördes här varit en hednisk s.k. lund eller offerplats och då missionären tagit sig för att här predika och förrätta dop, ha anhängarna av den gamla åskådningen blivit uppbragta och sålunda ingripit.

Markestena

Sägner om jättar: Markestenen.

Fôr möe långesina, monga monga år tebakers, bodde dä en mäkta stor å vådliner jätte i Hemmelsbärjet i Lunnbu. Å han trivdes så fasans bra i sett bärj, jättekräket, änna tesse di hadde böjjt Varnehema körka, men senn va dä omöjjelit fôr´n, ja racka omöjjlit fôrn va dä, att han feck nôja ro mera fôr körkeklåcka, fôr han hade ente väl huent te å sômna te, enar ho börja ringa ijen. Hå dä va ju fôr retelit fôr´n.!

Så te slutt rådden ente bärja sä länger, å då ga´n sä däriifrå. Då när han kåm ut bärjet, träffa´n på en dräng, sum jeck å arbeta ve bärjet, å hônum frågte´n, varôta Ållbärj va. "Dä legger la bôrtôta !" sa drängen å peka ôta dä Hôllt dä lå, å då sa en tro jätten satte å mä en sånn hiskelier fart så drängens pekefinger furde mä`n !

Senar nôr jätten kåm te Ållebärj, feck'en inga ro där häller, fôr dar va dä ena körka bôrte ve Fatjöping, sum'en ente rådde fôrlikas på. Va dä va fôr ena körka dä menns ja ente nu, men de kan le ô kvetta, ena körka va dä i alle fall. Då ga'n sä te Mössebärj, å där bodd’en le ena ti, fast’en ente hade så vasst rorlit där häller fôr di möe körkera; ja, fôr körkeklåckera menar’a, sum jammt ringde’n i öra.

Dä va särselt ena körkeklåcka, sum’en ente rådde fôrlikas me te höra å sum jammt å ständit oro’an, och de va Sätune. Å på den ble’n en gång så rasane så han mente på han sulle slô ikôlla. "Ja jetter ente höra den dära pingla i Sätunabun !" sa’n å så tôn en stor sten breve sä på bärjet å lat i sett strumpebånn å sjonga å’n mota körka. Se stor och starker mått’en ha vart välldit, ja en rittier bläng te jätte va’n, fôr län däre sten va den stôrsste en kunne vella se. Ja, ja, har teminstingen a’i sett nônn stôrrer sten, dä vell ja lôva. Men se pena rätt på körka dä dujd’en ente te, jätten, fôr sten åkte ett långt stöcke på annra sia å ble leggene ve Majse’e på Onsänga, å där lå’n senar ännu tesse di fôr nôra år tebakers to bôrtten. Di kalla fôr rästen den däre sten fôr Markesten å han lå alldeles umma vajadiket ve väjen, sum går upp te Hakåsagårla.

Markus Sten i Sätuna

Det finnes i närheten av de bekanta Odensängarna i Sätuna socken en större stenhäll, som av ortsbefolkningen går under benämningen Markussten. Afzelius och efter honom flera andra skribenter anser nämligen att bemälda stenskall ha sitt namn av en beryktad skald under kung Inges tid som hette Markus. Denne skulle från densamma gjort sina kvad och sjungit sina sånger såväl för det närvarande hovet som och för den ortsbefolkning, som vid dylika tillfällen kommit tillstädes.

Folksägnen har emellertid en helt annan uppfattning om Markusstenen, och den finns bevarad i en sägen. Enligt denna skall en jätte från Himmelsberget ständigt och jämt oroats av klockklangen från Sätuna kyrka. Han blev därvid mycket förbittrad och utbröt: Jag gitter inte höra pinglornas olåt i Sätuna by. Och så grep hanen närbelägen stenhäll, som han lade i sitt strumpeband och slungade mot kyrkan, allt i avsikt att slå ned denna. Men som vanligt förfelade stenen sitt ändamål och blev liggande där den nu ligger.

Odensängen.

Väster om Majsängen och Lunnen utbreder sig nedanför den i synnerhet vid den sistnämnda brant sluttande backen en med frodigt gräs bevuxet ängsmarksområde kallat Odens- eller Onsängen, som i äldre tider nyttjades uteslutande till slåtter och bete. Enligt en för hundrade år sedan upptecknad tradition, som ännu med en viss stolthet över traktens ålder och märklighet omtalas i Sätuna, skulle området ha erhållit sitt namn av att den fornnordiske guden Oden där betat sina hästar. Så invant är detta uttal av namnet i socknen att man där sällan, som i grannsocknen Hornborga är vanligt, hör det uttalas i en något förkortad form – Onsängen, som tyder på en härledning för namnet av den genomrinnande Hornborgaån. Som prov på huru folket i bygden uppfattat namnet och föreställt sig densamma anföres här efter Feskarns Alfred: "Dä fanns i forntiden en sum hette Oden å den kalla di för Gud, å han hade änga. Å änga sulle vara så helier så ingen feck gå på ’na utan te höra te Oden, Guden. Ja, så kônstit va dä fôr i tia!"

Odensmarken.

Offerdansen i Sätuna

Det uppgives i gamla källskrifter rörande västgötabygden, att Sätuna skall vara en mycket gammal plats , och att där i forntiden en stad skall vara belägen. Äldre personer visste ännu för en god mansålder sedan att utvisa den plats, där denna skulle haft den plats, där denna skulle haft sitt läge, och där man ansåg lämningar förefunnos efter stenlagda gatoro källare, som tillhört där belägna källare. Vid Ingatorp skall ävenledes ett större slott ha varit beläget, och uppgives detta haft namn av kung Inge, som därstädes under längre tider brukat vistas. Sätuna skulle i den förut anförda staden haft sitt urhem, och en författare, som behandlar denna fråga tillägger att den nuvarande befolkningen där utmärkes genom rödaktigt hår och den gamla beprisade guldgula färgen.

Att platsen under forna tider varit en betydande märkesplats för står man emellertid av åtskilligt. Under förhistorisk tid torde den sålunda ha varit offerplats. Det finns också några vackra ägor belägna i socknen, som kallas Odensängarna, och uppgives dessa ha sitt namn därav att Oden där betat sina hästar. Snarare torde man här haft att söka ett offerställe för de gamla avgudadyrkarna.

En författare skriver 1862: En kvarleva av de offer, som i heden domen anställdes för att göra sig gudarna bevågna ser man uti de lekar , som drängarna anställde uti Sätuna by under 1700-talet. Offerdansen utfördes under många viga språng och rörelser av förklädda drängar, som med svärta och färgvanställde sina ansikten. En av dem föreställde offret och allt som hörde till slaktandet framtogs, och slutligen verkställdes detta, allt efter musikens gång och takt. Samme författare tillägger också med tanke härpå, att lyckligtvis har en bättre håg intagit nuvarande befolkningen för dylika upptag från våra hedniska förfäder.

Ur ren kulturhistorisk synpunkt är denna notis synnerligen värdefull, ty den visar huru gammal sed, som helt bottnar ini den grå hedendomen allt in i senare tid, all upplysning till trots låt vara om än i form av gammalfolklek, kunnat leva kvar och praktiseras.

Det torde emellertid icke vara någon uppbyggligt skådespel att de denna offerlek av den tidens ungdomar utföras.

Saxåsarna och Isaksgärdet

När vid utforskandet av Sätuna socken namnet Isaksgärdet mötte, antog undertecknad först, att detta hade uppkommit efter gårdsnamnet Isaksgården. Sedermera framkom emellertid vid samtal med sockenbor namnen "Saxåsa" och "Isaksåsa" såsom benämning på ett par stenrevlar, som berättades ha funnits på det ena av hemmanen i Storegården. Detta föranledde mig, att söka erhålla närmare upplysningar rörande sagda, som jag förmodade kunna ha varit någon fornlämning, och jag kom därvid namnets härledning på spåret. Sagda åsar eller revlar (stenryggar) skulle enligt uppgiften varit till finnandes på den Värnlundska hemmansdelen av Storegården och som ingen borde vara närmare om att känna denna sak än just ägaren till gården ifråga så besökte jag stället. Där fick jag av sonen också veta vad jag behövde om dessa "saxåsar", som funnits kvar där ännu i hans barndom, för 30 40 år sedan, ehuru de då bortodlats av fadern. Det kunde också fastslås, att det här rörde sig om ett minne från forna tiders gravskick, och att det varit dessa, som givit platsen liksom Isaksgärdet dess namn. På platsen för dessa saxåsar, som av den utfrågade kallades Isaks Åsar och av honom förmodades ha sitt namn efter någon där bosatt med namnet Isak, fanns ännu i början av 1900 talet ett flertal stenrösen av ungefär samma utseende som några ännu kvarvarande forngravar och emellan dessa sträckte sig från nuvarande ladugården i sydvästlig riktning mot Sätuna gamla kyrkogård, där alldeles vid gårdsgränsen till hemmanet Stommen fanns ett större numera delvis bortodlat röse, som haft sin motsvarighet i ett förut å ladugårdsplanen beläget, vid dennas byggande fått släppa till sitt material. Denna stenrygg saxades sedan av en annan från ett röse vid landsvägen utgående dylik stensträng, som slutade i ett ännu kvarvarande röse vid en krök av framfartsvägen till ett par andra hemmansdelar i samma gård. Denna rygg sträckte sig i sydostlig – nordvästlig riktning. Som man kan förstå hade platsen inget att göra med vare sig någon, som burit namnet Isak eller med det sannolikt efter en person med detta namn uppkallade hemmanet Isaksgården, utan hade erhållit sin benämning på grund av stensträngarnas eller åsarnas likhet med en utfläkt skräddarsax. Namnet Isaks Åsar torde vara att anse som ett försök till tolkning av det förra. När de kort före mitten av 1850 talet inflyttade stamfränderna till den förut omnämnde ägaresonens moder – den Hagströmska familjen – hörde de gamla byborna om platsen ifråga, dit hemmanet sedan vid laga skiftet flyttades, säga sitt "i Saksåsa’ ", t.ex. vid fråga om var de varit "bort i Saksåsa’!" så låg ju också denna tolkning av namnet nära till hands – liksom undertecknad, utan att händelsevis ha fått reda på huru därmed verkligen förhöll sig, nog skulle ansett, att det härledde sig av hemmanet Isaksgården någon gång haft något att beställa med området ifråga. Det nämnda Isaksgärdet låg i väster från Saxåsarna, vilka synes ha räknats till ett annat av byns gärden, nämligen det s.k. Lunnagärdet.

Lunna Eke Backe

Den närmast gränsen mot Hornborga socken belägna delen av Sätuna bys och hemmanen Båltorps ägor voro enligt byns storskifteshandlingar av år 1778 bevuxna med större och mindre björkskog, som på sina ställen var blandad med ek. Särskilt omnämnes en hög, från landsvägen sluttande ”backe med ekar på”. Denna backe kan med full säkerhet sägas vara densamma som senare – och förmodligen redan vid denna tid – benämndes med namnet ”Lunna Ekenbacke”.

Platsen var beläget å krönet av sluttningen mot den s.k. Odensängen, ungefär där nu tomtplatsen till den norra Storegården ligger, och utgjorde samlingsplats för byns ungdomar vid pingst- och midsommartiderna, då de där hade sina s.k. hopöl och lekstugor, men i förekommande fall av dåligt väder samlades i den på andra sidan landsvägen belägna Lundastugan, som var ett torp under Båltorp och föregångare till det där senare uppförda båltorpshemmanet Lunnen.

Platsen och dess närmaste omgivning synes ha varit en del av en gammal kultplats. Härför talar icke blott namnet av Lund, utan även en del fornminnen – såsom på själva backen ett par hällkistor och några stenrösen, varav de flesta nu bortodlats samt söder därom de ävenledes bortodlade s.k. Saxåsarna, ett om gammal soldyrkan påminnande fornminne, sydöst därom vid Lunnens trädgård en forntida offersten med ett flertal av människohand formade skålar, vilken i dagligt tal kallades för Markesten, samt nordost om nämnda backe den s.k. Majsesten, förmodligen också en offersten, varom man i orten hade mycket att förtälja – den förutnämnda mot norr och väster liggande Odensängen ej att förtiga, vilken enligt för länge sedan upptecknade, än i dag gängse sägner sattes i samband med guden Oden.

Sätunaungdomen var dock icke ensam om att samlas i denna nejd under vackra sommarnätter, även om de ej tillät något intrång på sina fäders mark. Å den andra sidan sockengränsen, som utmärktes av den nämnda Majsesten och det invid denna varande Majse-le, brukade i sin ordning hornborgaungdomen samlas å den s.k. Majängen vid Hallingakällan i samma mening, och det hände att man då hälsade på hos varandra, fast besöken icke alltid slutade i vänskap.

Någon gång vid mitten av förra århundradet blev det emellertid slut med lekstugorna ute på Lunna Eke Backe och om hur därvid tillgick skildrades av en av de gamla i Sätuna, som därom berättade följande:
Det var som oftast om somrarna dans på Lunna Eke Backe borta vid Storegårn och en gång höll de på och ville inte sluta. Då kom ett benarakel uppdansande ur ett stenrör där och sade:

Då blev det slut på dansen, och sedan dansades det inte mera där. Att platsen varit en sedan de allra älsta tider använd samlingsplats behöver icke betvivlas.