TidnArt_3
Ur Skaraborgs Läns Annonsblad den 8 nov 1949
Skaraborgare i gammal tid :

Karolinerna Gyllensting

Väl ett dussin stupade på slagfälten, andra ”kom bort” i okända öden

Bland Karl XII:s officerare finner man inte mindre än elva stycken som bär namnet Gyllensting. Av dem har fem stupat på slagfältet i öppen strid. Ett par har förts bort som krigsfångar långt från hembygden. Troligen är det än fler av denna gamla västgötasläkt, som offrat sitt liv för fosterlandet och sin kung. Är det riktigt som uppges i en gammal anteckning om en av Gyllenstingarna och hans hustru som lyder: ”de hade åtta söner, vilka stupade i kriget”, stiger antalet medlemmar av släkten som stupat på de karolinska slagfälten till väl ett dussin. Av de sistnämnda åtta är det endast två, som redovisas med namn och data i Ättartavlorna.
Den Gyllenstingska ättens korta saga är tidstypisk. Bara ett par generationer fick leva och blomstra. Förhållandevis större offer än kanske någon annan släkt bragte den på slagfälten. Där slöt blomman av dess ungdom sina liv. Redan före slutet av 1700-talet var den utdöd på svärdssidan, något som väl närmast får ses som en följd av den kraftiga åderlåtningen i de karolinska krigen. Därtill kommer att familjen på sina håll tycks ha varit rikt begåvad med kvinnliga ättlingar. Redan på den tidigare omtalade familjegruppen i Hornborga kyrka fanns det ju tio flickor vid sidan om de tre bröderna, alla Botvid Larssons i  barn.
Stamfadern Johan Gyllenstings livsverk som den förste lantmätaren i Västergötland och särskilt hans insats för uppmätningen av socknarna inom Skaraborgs län har förut skildrats. Om hans följande verksamhet som regementskvartermästare vid Adelsfanan vet man ingenting. Förmodligen togs en god del av hans tid och intresse i anspråk för omsorgen om de många gårdarna, både de egna och donationshemmanen. Någon gång skymtar hans namn i gamla papper. Det rör sig mestadels om egendomsaffärer. Ty Johan Gyllensting tycks ha varit en mäkta stor jordägare.
Alla Johan Gyllenstings söner, sex till antalet, valde krigarbanan, såsom väl nästan självklart var den tiden. Botvid, den äldste och ende sonen i första äktenskapet, född 1639, gick in som gemen vid ett tyskt regemente, ett då ingalunda ovanligt sätt att börja den militära banan. Han blev efter hand fänrik, gjorde tjänst vid olika regementen och slutade som kapten vid Svenska livregementet till fot, tog avsked 1687. Av Botvids fem yngre halvbröder var de tre äldsta födda i en följd åren 1641, 1642 och 1643. Mattias blev löjtnant och bosatte sig i Reftele socken i Småland, där hans familj också stannade. Hans äldste son Johan, född 1683, blev fänrik vid Jönköpings regemente och stupade 1708 vid Meskowitz. En av döttrarna, Christina, född 1685, gifte sig 1711 i Sätuna med befallningsmannen på , Sven Ådahl, som blev änkman och gifte om sig och dog på  1738. Christina Gyllenstings gifte tyder på att Smålandsgrenens förbindelser med den ursprungliga hembygden vid Hornborgasjön inte blivit alldeles brutna. En sondotter till Mattias levde ännu 1798, änka efter en tullinspektor Herrström. Ett annat av Mattias, barnbarn, Fredrik Benjamin Gyllensting, som dog endast 12 år gammal 1773, anses ha varit den siste manlige bäraren av namnet.
De övriga av Johan Gyllenstings söner blev sin västgötska hembygd trogna. Hans tredje son Johan, född 1642, blev fänrik vid Skaraborgs regemente och slutligen kapten. Han dog 1710 på Bränneberg i Häggum. Han var gift två gånger, första gången med Christina Maria Silfverswärd , som dog på Bränneberg 1708. De var lite ”släkt i släkt” med varandra fast på ganska långt håll. Hans andra fru hette Lena Eleonora Pilefelt och dog 1716 på Bränneberg. I detta äktenskap fanns inga barn. Fru Pilefelt var dotter till överstelöjtnanten vid Adelsfanan Göra Pilefelt på Fjäll i Björsäter. Han var sålunda rätt nära granne och dessutom regementskamrat till Johan Gyllensting. En annan av dennes söner, Jakob, den yngste av dem, gifte sig med sin brors äldre svägerska Juliana Sofia Pilefelt.
Av Johan Gyllenstings d y fem söner dog den äldste, Carl, som var premjärlöjtnant vid Skaraborgs regemente, i Polen 1706, sannolikt under krigshändelserna där. Av de övriga stupade Johan, kapten vid Livgardet, 1709 vid Poltava. Där föll också hans bror Göran, född 1683, premjärlöjtnant vid Västerbottens regemente. Brodern Harald, löjtnant vid Livgardet, stupade vid Holofzin 1708. Endast Gustaf, den yngste av bröderna, född 1685, blev det förunnat att dö hemma. Han var löjtnant vid Skaraborgs regemente med avsked 1723 och dog barnlös i Häggum 1739. Han hade varit med vid Meskowitz, Veprik och Poltava och blivit sårad i vänstra axeln. Åren 1709, då han blev fången vid Poltava, till 1722 hade han tillbragt i rysk fångenskap. Han var den ende av bröderna som ingick äktenskap. Ett par år efter sin hemkomst från fångenskapen gifte han sig, 1724, i Assarby i Kyrkefalla med Annika Björnberg, också hon av gammal god Västgötasläkt. Hennes faster var då sedan mer än 40 år gift med en av Gustaf Gyllenstings farbröder.
Det är ett hårt men visst inte enastående släktöde, som avslöjas i familjen Gyllensting med de fyra stupade bröderna. Ett liknande öde mötte till exempel den med Gyllenstings på avstånd befryndade familjen Fahnesköld, där tre unga söner stupade vid Meskowitz och en vid Poltava, medan den yngste blev fången vid Perevolotjna för att aldrig mer komma hem igen. Han gick under fångenskapen i rysk tjänst och dog innan fredsslutet.
Johan Botvidsson Gyllenstings son Per, född 1643, död 1709, blev kornett och gifte sig 1680 med Birgitta Björnberg, som dog 1727 på Kostnadskroken i Kyrkefalla. Det är om dem det uppgivits, att ”de hade åtta söner, vilka alla stupade i krig”. Om dessa söner vet man endast, att Johan, som var kornett vid Livdragonregementet, följde sin kung till Bender, där han 1711 blev kornett vid Benderska dragonregementet. Han ”kom bort” 1714 och hördes sedan ej av vidare. En annan son, grenadjärsergeant vid Kalmar regemente, stupade 1718 i Norge. En dotter Maria var gift med kornetten Johan Hoof vid Västgöta kavalleriregemente, en annan med fältväbeln vid Kalmar regemente Nils Beckius, född 1680, död 1752 på St Tolsby i Kyrkefalla, som var gift med en syster till Annika Björnberg.
Gustaf Adolf, den näst yngste av Johan Gyllenstings söner, blev en väl besutten man. Han blev pikenerare vid Livgardet 1672, därefter fältväbel vid Grubbenhielms regemente, där han till sist blev kaptenlöjtnant, gick som till kapten till Älvsborgs regemente, tjänstgjorde som t f major vid Skaraborgs regemente och blev till slut kapten vid Svenska livregementet till fot 1680 och major där 1701. Han dog i Göteborg 1706. Han hade ett något äventyrligt gifte, varför han i samband med detta får sitt eget kapitel.
Jakob, den yngste av de sex bröderna, blev fältväbel vid Svenska livregementet till fot och dog 1699. Han var som ovan nämnts gift med sin bror Johans svägerska, Juliana Sofia Pilefelt. De hade två söner. Den äldste var Adam Ludvig, född 1688, död barnlös på St Rud i Björsäter. Han tjänade vid Västgöta femmänningsregemente, där han blev löjtnant 1718. Johan Botvid hette den andre. Han gick in vid samma regemente som brodern, blev fänrik vid Smålands tremänningsregemente 1718 och tog följande år avsked. Han dog 1752 i Vara by. Han var med om slaget vid Hälsingborg 1710, striderna i Bohuslän 1717 och 1718 samt belägringen av Fredrikshall 1718. Han hade i striderna blivit sårad i högra låret och i huvudet. Han var gift två gånger, första gången med en Gyllenhaal, vars mor hette Rosendufva, ett namn som man känner igen från ättens stamfaders ungdom. Då Botvid Larsson var mönsterskrivare vid Sigge Arvidssons (Rosendufva) ryttarfana. Anna Christina Gyllenhaal var sondotter till denne Sigge Arvidsson. Johan Botvid Gyllenstings andra fru hette Christina Sofia Sass, vars svåger Hans Gyllenhaal var kusin till hennes mans första fru. Genom Johan Botvid Gyllenstings äktenskap ledas åtskilliga släkttrådar över till äldre släktförbindelser.
Den siste av släkten Gyllensting, som man hör talas om, är en änkefru Gyllensting, som levde ännu 1798 i svaga ekonomiska omständigheter, så att det vädjades i pressen om hjälp åt henne. I Inrikes Tidningar för 1798 finns den 20 juni och 12 oktober införd en bön om hjälp åt änkefru Eva Christina Herrström, född Gyllensting, som i flera år varit sängliggande. Hon uppges vara dotter till avlidne kaptenen och riddaren Gyllensting samt änka efter tullinspektör Herrström. Hon synes ha bott i Lidhults socken, Kronobergs län. Enligt ättartavlorna var hon född 1726 och dotter till Johan Botvidsson Gyllenstings sonson Jonas, som uppges vara fältväbel, fast man i uppropet om hjälp tycks ha velat en smula förgylla hennes fäderne. Hon tillhörde alltså den till Småland utflyttade grenen av släkten. Hon hade 1798 varit änka i ett 30-tal år. Hon var kusin till den siste manlige bäraren av namnet.
En vemodig efterskrift till en släkthistoria, som lysts upp av glansen från karolinska bragder.
// N S Lundström

TidnArt_6 Ur Skaraborgs Läns Annonsblad 1 okt 1949
Skaraborgare i gammal tid :
En märklig släkttavla i Hornborga gamla kyrka
Tretton syskon från  avkonterfejade – men bilden har kommit bort med kyrkan

När lantmätaren och kaptenen Johan Botvidsson Gyllensting till  adlades 1647 fick han namnet Hjertesting, som emellertid byttes ut mot Gyllensting – en av det 80-tal svenska adelssläkter som under tidernas lopp burit namn med sammansättningen Gyllen- (el Gylden-). Om orsaken till namnändringen känner man inte något.
Däremot vet man ursprunget till den senare samansättningsdelen i namnet, -sting.
Sting, så nämndes en ansedd gammal västgötasläkt med förankring i gårdarna Torkilstorp i Saleby socken och Häggesled (senare Stinggården) i Häggesleds socken, bägge i Skaraborgs län, den förra i Skånings härad, den senare i Kållands. Fänriken vid Västgöta ryttare Nils Hemmingsson, som senare blev häradshövding i Gudhems härad och fogde i Orreholmens län (inom nuvarande Vartofta härad), död 1606 o begravd i Järpås kyrka, blev adlad av Johan III för gjorda tjänster och fick då taga upp sin morfars namn och vapen. Hans mor var dotter till slottsloven på Läckö, Sven Sting, ”av den gamla Stingsläkten”, en beteckning som man ofta möter i gamla släktpapper. Nils Hemmingsson Sting satt 1600 i rätten över riksråden i Linköping. Han åtnjöt tydligen stort anseende och var förnämt gift, med Märta Eriksdotter, vars far var slottsloven på Läckö, hovmarskalken Erik Gustafsson av släkten Roos af Hjelmsäter. Nils Hemmingssons ende son var Erik Sting, som dog före 1638 och troligen var den siste manlige medlemmen av ätten. Han var gift andra gången med Ingeborg Store. Som änka gifte fru Ingeborg Store om sig med löjtnanten Lars Håkansson Dufva, av den släkt som brukar kännetecknas med tillägget ”i Västergötland”, i hans andra gifte. Erik Sting hade endast en dotter, Anna, född i hans första äktenskap. Det var med denna Anna Stings dotter i hennes äktenskap med fänriken Johan Axelsson Posse, som Johan Botvidsson gifte sig. Och det var sin hustrus morfars adliga vapen som han vid sitt eget adlande fick tillstånd att till någon del upptaga - andra gången alltså som Stingvapnet gick i arv på mödernet. Det Gyllenstingska vapnet har i likhet med det Stingska en arm som håller ett svärd. Detta pekar i Stings vapen till vänster i skölden, medan det i det Gyllenstingska vapnet är ställt lodrätt med svärdspetsen rakt nedåt mitt i ett hjärta. Här spåras alltså sambandet med det ursprungliga namnet Hjertesting.
Att Johan Gyllenstings far, Botvid Larsson, som häradshövding i Frökind intog en bemärkt ställning är uppenbart. På hans numera försvunna gravsten på vad som en gång var Hornborga kyrkogård stod enligt en gammal uppteckning ristat följande :

Här ligger begraven 
välförståndige och numera hos Gud salige
Botvid Larsson 
till  
fordom Assessor i then 
furstliga Hof-Rätten i Östergötland 
hvilken i Gudi afsomnade den 10 sept anno 1632

Den på gravstenen omtalade assessorstjänsten finns inte nämnd i annat sammanhang. Men det var kanske då som nu, att en tjänst i någon överrätt ansågs så förnämlig att titeln fick följa med hela livet, även fast befordran skett till annan tjänst.
Hans son Johan Botvidsson minne var hugfäst på en tavla inne i själva kyrkan, där han fanns avkonterfejad med två av sina bröder och tio systrar, en syskonskara alltså om tretton tillsammans. Tavlan bar följande anteckning :

Johan Botvidsson Gyllensting
Qvartermästare vid fotfolket och
lantmätare uthi Skaraborgs län, 
afsomnade i Herranom 
22 år efter faderns död 1654

Detta dödsår är inte riktigt. Det har väl kommit till på inskriften långt efteråt, sedan minnet hunnit blekna. Enligt Ättartavlorna var Johan Gyllensting i livet 1656. Hans där angivna dödsår är 1689, men bär frågetecken. I själva verket förhåller det sig så, att hans namn kan spåras ända fram till 1674. Men strax på nyåret 1674 avled både Johan Gyllensting och hans hustru enligt vad som omtalas i förbigående i ett rättegångsprotokoll av år 1675 från Gudhems härad.
Att ens minnet av denna märkliga släkttavla blivit bevarat, därför har man att tacka en uppteckning, som gjorts av en gammal västgötalantmätare, Hans Lindskog, som i sin tur fått uppgifterna 1807 av förste lantmätaren Rådberg, alltså bara några få år innan förödelsen gick fram över Hornborga kyrka och kyrkogård. Det värdefulla manuskriptet finns i Kungliga Biblioteket i Stockholm och lär som dubblett i något bearbetat skick vara skänkt också till Lantmäteristyrelsen, där det dock nu åtminstone för ögonblicket inte kunnat återfinnas.
Vad har blivit denna märkliga släkttavlas öde? Har den vid kyrkans rasering blivit förstörd eller försvunnit på ett eller annat sätt för att senare gå sin förgängelse till mötes? Eller kan den möjligen genom någon lycklig slump ha blivit räddad undan förödelsen? Kanske är det någon av Skaraborgs Läns Annonsblads läsare som kan ge ett svar på dessa frågor. Fåfängt har jag sökt på Statens Historiska Museum efter någon ledtråd för att få den gamla tavlans öde utrönt. Där finns inte några som helst spår. Inte heller i stiftsarkivet i Skara har man sig något bekant om detta minne från en gången tid. Något hopp om att denna enastående familjeklenod skall ha blivit bevarad ute i den närmaste bygden kring Hornborga kyrka finns väl knappast. Man behöver bara erinra sig den vandalism som övergick Läckö i början av 1800-talet, då ovärderliga och oersättliga skatter skingrades och förstördes, för att förstå att pietet skulle saknas för inventarierna i en till förgängelse dömd, obetydlig liten landskyrka.

Hornborga kyrka raserades i början av 1800-talet. Under åren 1821-22 byggdes Broddetorps nya kyrka genom sammanslagning av pastoratets fyra små kyrkor, Broddetorp, Bolum, Hornborga och Sätuna, vilka alla skildras som små, åldriga och förfallna. Efter vår tids sätt att se var det i alla fall ett helgerån som begicks. Egendomligt nog utfärdades 1828 17/4 en kunglig förordning om forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Bara tio år för sent för Hornborga gamla kyrkas vidkommande. Som en följd av denna förordning hölls året därpå i november en inventering i Broddetorps nybyggda kyrka, vars murar blivit resta av resterna från de fyra gamla kyrkobyggnaderna. Men denna inventering har inte något att förtälja om några bevarade minnen från de små systerkyrkorna. Det enda som eftervärlden kan visa hur Hornborga kyrka såg ut en gång är en avritning i Johan Peringskölds bekanta storartade verk Monumenta sueogothica, som i manuskript finns bevarat i Kungliga Biblioteket och utgör en ovärderlig kunskapskälla. Man kan ju också söka sig till Johan Gyllenstings lantmäterikarta över Hornborga socken, där han har en miniatyrbild av sockenkyrkan. Efter allt att döma har han i denna strävat efter att återgiva den lilla helgedomens linjer fullt verklighetstroget.
Härom året gjorde jag under en biltur en avstickare till Hornborga för att se vad som fanns kvar av kyrkan och kyrkogården. Det var inte så alldeles lätt ens att finna platsen, undangömd som den ligger i skydd av Bosgården och nästan innesluten i parken kring herrgården. Det är inte mycket att se, bara en övervuxen liten kulle av sten och jord och ett par mycket åldriga gravstenar, där all text blivit utplånad av tiden. Det gallras ibland i herrgårdsparken, och då brukar den gamla kyrkoplatsen inte bli bortglömd, ty gårdens från början utsocknes herre, godsägare Bertil Holmqvist, vill gärna hålla platsen i helgd. Och det kan bygden vara honom tacksam för. Ty annars hade väl vildskogen helt slutit Hornborga forna kyrkogård så hårt i sin famn, att den med tiden blivit alldeles utplånad. Och då hade man nog i bygden snart kanske alldeles glömt bort att där en gång i den lilla socknen funnits en egen kyrka och en egen viloplats för de döda fäderna. // N S Lundström

TidnArt_7 Ur Skaraborgs Läns Annonsblad den 10 December 1949
Skaraborgare i gammal tid:
De tre säterierna i Häggum
Bränneberg, där två Gyllenstingar suttit, och som i två omgångar ägts av lärda herrar.

I Häggum på Billingens sluttning mot söder låg förr i världen de tre säterierna i socknen. Gårdarna finns ju kvar än, fast de mist sin forna värdighet som sätesgårdar. Det är Bränneberg, Björsgården och Bossgården eller Häggum Bossgården, som den gärna kallas till skillnad från de många i andra socknar kringspridda Bossgårdarna. Bosgården skrives namnet ofta. En ganska spridd – men väl föga tillförlitlig – tradition vet förtälja att de ha sitt namn efter den förnäme och stenrike riddaren Bo Jonsson Grip, som ägt dem alla för att alltid kunna ligga under eget tak vid sina många resor runt landet.
Bränneberg utgjorde ett halvt mantal till skillnad från de bägge andra säterierna, som räknade ett helt mantal vardera. Under en lång följd av år innehades Bränneberg av prostinnan Margareta Rhodin, änka efter prosten Erik Siberg i Skövde. I 1740 års jordebok står magister Siberg som ägare till gården. Han dog redan 1746. Ännu i 1780 års jordebok står änkeprostinnan antecknad som ägare. Magister Siberg var en av de märkligaste i den långa raden av kyrkoherdar i Skövde. Västgöte till börden var han född 1688 på Nolhaga vid Alingsås av gammal präst- och Västgötasläkt både på fädernet och mödernet. Efter studier i Uppsala prästvigdes han 1711 till pastorsadjunkt i Lidköping. Där gjorde han sig känd för utmärkta predikogåvor, varför han av biskopen kallades till komminister i Skara. Kort därefter blev han adjunkt i S:a Katarina församling i Stockholm o förvärvade magistergraden i Uppsala, vår tids doktorsgrad. Under sin stockholmstid tjänstgjorde han som notarie i Hovkonsistorium anmäldes han till Skövde pastorat, som han fick kunglig fullmakt på 1721.
Efter en avskedspredikan inför kungliga hovet flyttade han till Skövde i maj 1722. Här installerades han av sin gamle gynnare, biskop Svedberg. Redan samma år blev han prost över sin församling. Hans förmåga och popularitet förde honom också till riksdagsmannaskap 1730. Samma år blev han utnämnd till kyrkoherde i S:a Katarina i Stockholm, där man gärna ville se honom återbördad. Men Skövde ville inte släppa honom, utan församlingen utverkade kungligt tillstånd att få behålla sin vördade herde. Han dog 58 år gammal, !sedan han i 24 år varit kyrkoherde och bragt sin församling i bästa ordning och skick”, som eftermälet lyder i stiftets Herdaminne.
Prostinnan Margareta Rhodin var född 1690 och dotter till prosten Lars Rhodin i Lyrestad, en lärd man med högt anseende inom sitt stånd. Hon dog vid hög ålder, 1783. Bland prosten Sibergs barn blev en son rektor i Skara och en annan son teol lektor där, en dotter blev gift med en lektor i Skara och en borgmästarinna i Vänersborg.
Det var alltså en dam av en mycket ansedd och högt bildad släkt, som under alla dessa år ägde Bränneberg. Under nära nog en hel mansålder var gården i familjen Sibergs hand. Hur den kom att tillhöra magister Siberg och om den gamla änkeprostinnan, som nådde den höga åldern av 93 år, använde gården som änkesäte, därom är inte något bekant.
Före den Sibergska tiden ägdes Bränneberg av gamla bekanta från det föregående, ett par av herrarna Gyllensting. Redan 1647 köpte kapten Johan Botvidsson Gyllensting säteriet av Harald Stakes arvingar. Hans son och namne, kapten Johan Gyllensting vid Skaraborgs regemente, dog på Bränneberg 1710, likaså dennes bägge fruar, Christina Maria Silfverswärd, som dog 1708 i juli, och Lena Eleonora Pilefelt, som överlevde sin man och dog 1716 i november.
År 1720 finns i jordboken antecknat, att Bränneberg innehas av ryttmästare Falkengréen ”å sal. Gyllenstings fångne söners vägnar”. Att fyra av dessa söner hade stupat redan för många år sedan var det tydligen ingen som då ännu visste. Ryttmästare Falkengréen, som för deras räkning förvaltade gården, var en kusin till dem, son till deras faster Märta Gyllensting och kapten Abraham Falkengréen. Den femte och yngste av bröderna, löjtnant Gustaf Gyllensting, född 1685, hade verkligen överlevt Poltava. Han hade tagits till fånga där och kom hem efter fredsslutet. Man finner honom då åter på fädernegården Bränneberg tillsammans med sin maka Annika Björnberg, som han förenades med ett par år efter sin hemkomst. De båda blev tydligen mycket uppskattade Häggumsbor. Deras namn förekommer ofta i kyrkböckerna, då de tjänstgör som dopvittnen i socknen, inte bara i herremanshemmen utan också i bondgårdarna. Vid ett par tillfällen förekommer också gåvor av löjtnant Gyllensting antecknade, exempelvis 2 Dr till kyrkan strax efter hans hemkomst och 1 Dr till de fattiga 1729. Ibland förekommer fru Annika Björnberg som dopvittne utan sin man. Ett dopvittne, som man också ofta träffar på, är fru Anna Chatarina Gyllensting, gift 1719 i Häggum med löjtnant Per Strandman och dotter till Jakob Gyllensting.
Löjtnant Gustaf Gyllensting, tog avsked från Skaraborgs regemente 1723, året innan han gifte sig. Han tycks ha varit en välsituerad man, som gärna utvidgade sina ägor. Av kapten Stierngranat på Björsgården köpte han Brännebacken. 1727 köpte han Åslagården i Häggum tillsammans med major Gustaf Silfverswärd. Denne torde vara major Gustaf Silfverswärd, född 1665, död 1748, på Uddeberg, till Åkatorp i Gudhem och Uddeberg i Broddetorp, som var kusin till Gustaf Gyllensting och hans maka avgår med döden i mars 1739 med endast tio dagars tidsskillnad. De var barnlösa. Och med dem är Brännebergs samband med Gyllenstingarna slut.
Omedelbart därefter finner man Bränneberg i magister Sibergs hand. Efter hans änkas död ägdes gården 1785 av hovrättskommissarien Eric Elfman. Det kan i förbigående nämnas, att den numera inte längre brukliga titeln hovrättskommissarie förr ofta gavs som en hedersbevisning åt särskilt förtjänta länsmän. Tio år senare under samma ägare togs säterifriheten bort och gården blev skattelagd i vanlig ordning. Vid den lantmäteriförrättning, som ägde rum i samband med detta, beskrivs själva lantbruket på gården på följande sätt :
”Åkern till detta Säterie, brukas i tredings träde med en Ensäds-lycka, samt redes med krok, bestående af sämre och bättre Sandmylla, något Ler- och swartmylla och kan i medelmåttig årsväxt gifwa 5:te och 6:e Kornet. Ängen består till större delen af högländt hårdvall med Ek- och Hasselbuskar samt ung Björkskog bewäxt, tillika af Starr äfven med björkskog.”
Härefter följer vanlig detaljerad beskrivning. Det kan vara av ett visst intresse att så här 150 år efteråt höra lite om jordbruket i gamla tider på en gård på Billingen.
Ett stycke in på 1800-talet ägdes Bränneberg – enligt en lantmäterikarta av år 1831 – av ”magistern höglärde herr Lindskog”. Gården tycks ha haft en viss dragningskraft för lärda herrar.
// N S Lundström

TidnArt_8 Ur Skaraborgs Läns Allehanda den 15 dec 1949
Skaraborgare i gammal tid :
De tre säterierna i Häggum
Bjärsgården Bossgården och det nya Häggebyholm

Förutom till Bränneberg, vars ägarlängder förut berörts, är det Gyllenstingska namnet knutet till flera andra gårdar i Häggum. Den äldste Gyllensting hade tydligen stora förläningar i socknen, och man möter ofta namnet i dess jordeböcker.
Bjärsgården eller Björsgården, som den i äldre ofta skrevs (ibland också Biersgård), är i 1710 års jordebok påförd kapten Botvid Gyllenstings arvingar. Han dog barnlös 1705, och hans egendom gick i arv till hans hustru, fru Catharina Lillie af Aspenäs, som dog 1729 på stamgården  i Sätuna och fick sin grav i Hornborga kyrka.  hade den unga frun fått som morgongåva av sin make vid deras gifte annandag jul 1684. Bjärsgården såldes av änkefrun, ty 1720 tillhör gården enligt jordeboken kapten Olof Stierngranat. Denne var född 1661 och var kapten vid artilleriet på amiralitetsflottan i Göteborg. Han var i sitt andra äktenskap gift med Margareta Hierta, som dog som änka på Bjärsgården 1737. Olof Stierngranats son, skeppskaptenen vid amiralitetet Jonas Stierngranat, gifte sig med en brorsdotter till Botvid Gyllenstings fru, Magdalena Eleonora Lillie af Aspenäs, som dog i Broddtorp 1754. Deras äldste son döptes för övrigt till Mauritz Botvid, Mauritz efter sin morfar och Botvid tydligen efter Botvid Gyllensting. En annan av systrarna Lillie, Anna Catharina, död 1731 på Essgärdet i Husaby, var gift med kornetten Lars Palmström, som hade en systerdotter gift på Bossgården med löjtnant Bengt Udd. Den yngsta av systrarna Lillie hette Mariana, död 1741, och var gift med löjtnant Ulrik Göran Svenske till Näs i Ärtemark på Dal, yngste son till kapten Göran Svenske och Maria Ahlefelt – en liten anknytning alltså mellan familjerna Udd och Ahlefelt, som långt senare ingår en ny förbindelse just på Bjärsgården genom det dubbelbröllop som firas där hösten 1766. Jonas Stierngranats ende svåger var överstelöjtnant Johan Benedikt Lillie, som var gift med en syster till generallöjtnant Axel Erik Roos, vida berömd för sina bragder och som Karl XII:s hängivne drabant – för övrigt även han släkt till Ahlefelts.
1750 tillhör Bjärsgården överstelöjtnant Gustaf Adolf Hård, som väl aldrig bodde där för egen del, i ty att han för sin person förfogade över större och mer förnämliga gårdar. Men han hade döttrar, som hade användning för den. Vid en lantmäteriförrättning 1763 företrädes dåvarande ägarinnan av ”säteriet Biersgård”, fröken Catharina Elisabet Hård, född 1714, död 1798, av frälseinspektoren Abraham Rydberg, varav man kanske vågar sluta att det var denne som då skötte Bjärsgården. Dessförinnan har gården bebotts av en syster till denna fröken Hård, gift med en kusin, livdrabanten Gustaf Hård. Abraham Rydberg och hans hustru, m:e Brita Virginia Otter, är i husförhörslängden för 1763-66 förd på Bjärsgården. 1766-69 beboddes Bjärsgården av fänrik Jesper Svedenborg, född 1736, och hans fru Cajsa Maria Frölich, född 1740. Det var ett ungt par, som gift sig ett år tidigare. Fänrik Svedenborg var sonson till biskopen i Skara Jesper Svedberg, vars barn adlades med namnet Svedenborg. Den berömde religionsfilosofen Emanuel Svedenborg var hans farbror. Familjen tycks efter åren på Bjärsgården ha flyttat rätt flitigt omkring på olika gårdar i Skaraborgs län. Jesper Svedenborgs mor hette Silfverswärd och var född på Uddeberg i Broddetorp. Han blev med tiden major vid Skaraborgs regemente.
Åren 1769-1776 är löjtnant Zacharias Åkerfeldt bosatt på Bjärsgården. Vi finner honom därefter som ägare till Bossgården, dit han kanske flyttade något tidigare, ty i mars 1774 inflyttade i Häggum löjtnant Johan Gustaf Hård af Segerstad och hans hustru, fru Maria Ulrika Adelheim, som åren 1775-76 är förda på Bjärsgården och flyttade därifrån 1779 i november till Stockholm, där Hård dog året därpå. I 1780 års jordebok står en löjtnant Mårdh som ägare till Bjärsgården.
Det fanns också andra med namnet Hård i Häggum under mitten och sista hälften av 1700-talet. Fänrik Carl Strömsten, som var född 1697 och dog 1758 på Anders Nilsgården i Häggum, gifte sig 1744 på Hamrum i Korsberga med Ulrika Margareta Hård af Segerstad, som var dotter till löjtnant Carl Gustaf Hård och hans maka, Anna Catharina Hård, som dog 1757 i Häggum, 88 år gammal. Hon var syster till överstelöjtnant Gustaf Adolf Hård, som länge var ägare till Bjärsgården och dog först vid 95 års ålder. Hon och hennes man var 4-männingar. Fru Hård, gift Strömsten, dog 1770 i Häggum. Löjtnant Carl Gustaf Hård var kusin till fru Anna Hård, svärmor till löjtnant Bengt Udd på Bossgården. Fänrik Strömstens barn och Bengt Udds barn var alltså sysslingar. Man finner också Beata Lindeström och adjutant Udd som dopvittnen hos dåvarande fältväbeln Strömsten, när han 1731 låter döpa sin son Vilhelm.
Fänrik Strömsten hade för övrigt en originell bror som letade guld i Hornborga och som förgäves sökte spekulera i tilltänkta guldfyndigheter.
I lantmäteristyrelsens arkiv finns en gammal karta bevarad, som utförts på uppdrag av Johan Gyllenstings son Per. Den avslöjar att Per Gyllensting haft för avsikt att inrätta en gård i Häggum som sin sätesgård. Denna gård skulle heta Häggbyholm, som ju lät mera förnämt än den gamla, mer bondskt klingande namnet Torstensgården. Vid ett ting i Valle härad 1687 talas också om Per Gyllensting till Häggbyholm. Men då hade denne herre tydligen redan övergivit denna sin tilltänkta nya sätesgård. Ty vid tinget i Kåkinds härad samma år upplyser hans fru, Brita björnberg, att hon då över fyra år jämte sin man bott på ¼ hemman Lagåsen i Kyrkefalla, ”och byggt åt sig där och har framme liggande en hop tinner till säteris byggande. Hon hade måst cedera ½ gård av sitt säteri i Häggum till sin svåger, kapten Gyllensting, för olösta räntor av kronan, och således försvagat det, att hon finner intet bättre än att bo på Lagåsen, varför hon anhöll om Säterifrihet, vilket remitterades till Kammarkollegium.” Fru Brita hade sitt föräldrahem i Kyrkefalla, där hon också dog som änka på Kostnadskroken 1727.
Av den karta, som framställts över den nya sätesgården Häggebyholm, framgår också läget av Bosgården, vars sätesbyggnad urskiljes på kartan i omedelbar närhet av kyrkan i Häggums by. Säteriet Bossgården tillhör enligt 1690 års jordebok kapten Johan Linström, vars rätta namn är Johan Lindeström till Millomberga och Sörberga i Gredbäcks socken. Han var född 1634 och slutade sin militära bana som kapten vid Västgöta-Dals regemente. Han var gift två gånger, första gången med en dotter till den i Tyskland födde översten Vilhelm Jernsköld, som före sitt adlande hette Keldunck, och andra gången med en syster till den första hustruns svåger, Anna Hård af Segerstad, vars far var major vid Adelsfanan och vars bror, löjtnant Per Hård, var gift med Brita Jernsköld. Kapten Lindeström dog 1693, och de följande åren står hans änka, fru Anna Hård, som Bossgårdens ägare i jordeboken. Hon dog 1719. Därefter följer hennes son, löjtnant Lindeström, som återfinnes i 1722 års jordebok. Denne Mårten Lindeström dog barnlös 1725 och begrovs i Mofalla kyrka, där hans vapen sattes upp. Det ser ut som om gården gick i arv till hans äldre bror Lennart Lindeströms dotter Anna Beata, som 1624 gifte sig med adjutanten Bengt Udd. Hennes far dog redan 1718 och hennes mor gifte om sig 1719. I 1727 års jordebok kallas Bossgården adjutant Bengt Udds säteri, och i hans ägo förblir gården ett femtiotal år framåt. Bossgården utgjordes egentligen av två säterier om ett halvt mantal vardera. I jordeboken kan man följa Bengt Udds befordringar. Han kallas först regementsadjutant, senare löjtnant. 1770 är gården uppförd för hans arvingar, vilket i detta fall måste betyda att hans arvsberättigade barn, ty han var då fortfarande i livet. Bossgården tillhör 1775 löjtnant Zacharias Åkerfeldt, född 1723, som tjänade vid Skaraborgs regemente, men även som underofficer varit i hannoveransk, hessisk och holländsk tjänst. Han tog avsked 1769 och tillbragte tydligen sin ålders dar på Bossgården, där han dog 1803.
Det är ett dubbelbröllop, som 1766 firades på Bjärsgården, som föranlett dessa studier i gamla ägarlängder för de två säterierna. Men till detta skall jag återkomma en annan gång.
// N S Lundström

Häggums kyrka och på Bossgården i Häggum avbildade i artikeln. MA
En dotter till Kapten Johan Gyllensting på Bränneberg, ingift i släkten. Marit Johansdotter Gyllensting. Var av den adliga släkt, som skrev sig till Båltorp, emedan namnets första bärare voro bosatt å denna gård i Sätuna socken, samt dotter till kaptenen Johan Gyllensting å Brännebergs säteri i Häggum och hans fru Maria Silfversverd från Björsäter. Denne Joh. Gyllenstings farfader Botvid Larsson var först mönsterskrivare vid Sigge Arvidsson Rosenduvas fana vid Västgöta ryttare, blev sedan s.k. lagläsare på Dal och dog 1632 som häradshövding i Frökind. Botvid Larsson var bosatt på Båltorp och ligger jämte hustrun Ingeborg Håkansdotter begraven på Hornborga kyrkogård. Sonen Johan Botvidsson blev efter studier lantmätare i Uppland men sedermera transporterad till Västergötland, där han tjänstgjorde mellan åren 1633 och 1647, då han förordnades till kapten och regem- kv- mäst. vid adelsfanan och samma år adlades. Vid adlandet bestämdes att Joh. Botvidsson skulle till någon del upptaga sin första hustrus – Maria Posses – morfader Erik Stings vapen, efter dennes ätt utgick med honom, och att han efter vapnet skulle kalla sig för Hjertesting, som sedan ändrades till Gyllensting. G., som sedan för andra gången gifte sig med Marina Store, hade ej mindre än 11 barn, varav älsta sonen Botvid, f. 1639, d. barnlös 1705, medan sonen Johan, f. 1642, d. 1710, blev bosatt på sagda Bränneberg. Som man kan förstå måtte den unga adelsjungfrun ha fått ett ”hjärtesting” efter som hon beslutat sig för att taga sig an en bondhustrus strävsamma kall.