Lars var en ifråga om botande av sjukdomar och åkommor på husdjuren – och i undantagsfall även på människor – mycket anlitad karl, som därutinnan besatt en mycket uppskattad förmåga, men använde sig, såsom på hans tid ännu var vanligt, av några s.k. "häx", utan endast av på praktisk erfarenhet grundade medel, kompletterade med i en av honom ägd läkarebok givna råd och föreskrifter.

Bland åkommor hos människor, som han ägnade sig åt att bota eller taga bort, nämnes särskilt "oxlar", ett slags då mer än nu för tiden vanliga växtrar mellan hull och skinn, visserligen icke farliga men förargliga och generande nog för dem som hade ont därav, och kurerade dessa genom att öppna på huden och taga ut eller – om de voro små – helt sonika skära bort dem – något som den tidens läkare ej vågade sig på. Det vid sådana operationer alltid rikliga blodflödet beredde honom inga svårigheter, ty han kunde även "stämma" blod. Brutna ben och armar lagade han också genom att spjälka dem, men inlät sig ogärna och endast undantagsvis på botandet av åkommor på folk och det var aldrig lönt för obekanta eller längre bort boende att be om sådan hjälp. Ifråga om vanliga åkommor på hästar och andra husdjur ansågs han av många som makalös och hans minne levde i det avseendet länge i orten. Döns samtliga söner antog före utresan tillnamnet Boström, som före dem alla blev ett minne från gården.

Under en lektion i den gamla pastoratsskolan í Broddetorp frågade skolläraren en av pojkarna, om han visste något om kungen.
"Dä beror på dä? …" svarade pojken.
"-Dä beror på, um dä ä fråja um Kongen i Brunnum älle Kongen i Masaronga?"
"Dä kvettar ! Tala du um, va du vet um dum allihop", tyckte skolläraren, som vädrade något nöjsamt. 
"Joo!" vidtog pojken. "Kongen i Brunnum, han rår ôver sin gål å Kongen i Masaronga, han rår ôver allihopa enebuska uppe i marka …."
Å Kongen i Ståckhôlm? Hjälpte läraren till.
"Han rår fôr allting", slutade pojken. 

Lindbergskan får stå huvudman här då hennes relationer därmed kommer med

• okänd
  • Gustaf Åvall f1871
  • Hilma Lindberg
• Anders Lindberg hade varit soldat för Frimansgården, varit på Mellomskogen och slutar på Fridstorp på Falan 1888
  • Amanda gifter sig till Ringarum och tar hand om Lindbergskans sista år.
  • Linus blir skräddare i Fjugesta
• Enekongen
  • FD Ragnhild f1899 till Uddevalla
  • Erik Torvald 1912 bonde men slutar i Stenstorp
• Gustaf Jonsson eller Jansson torparson från Åsle

Sjuk och oförmögen att reda sig själv, begärde Anders Larsson i Planteringshagen 1898 fattigunderstöd. Kommunalstämman, varå ärendet den 4/4 behandlades beslutade då, att änkan Anna Lindberg, som förut vårdat honom och, själv närvarande, förklarade sig nöjd därmed, i ersättning för fortsatt sådan vård – innefattande bostad och underhåll utan kommunens vidare betungande – skulle utan någon avgäld få på sig överlåten besittningsrätten till den av denne innehavda allmänningsjorden samt – dock onämnt – hans därå belägna egna åbyggnader. Härmed avbördade sig kommunen för en utbetalning av 25 kr till sig själv d.v.s. hemmanskassan, som av denna kontrakterade summa förut i verkligheten endast erhållit 10 kr eller inget – underhållet och vårdkostnaderna för ett fattighjon, som eljest skulle kostat densamma minst 100 kr per år. Att kommunen genom denna överenskommelse gjorde den fattiga änkan, som icke synes ha förstått sitt bästa, en stor orätt, behöver icke förklaras och även ifråga om de av Anders Larsson erhållna åbyggnaderna vart änkan bedragen, emedan dessa befunno sig i ett mycket miserabelt skick samt av henne fick kostas på en hel del innan de befunno sig i skapligt skick.

Med sin sålunda åtagna hjälp till kommunen fortfor "Lindbergsanna" i runda 10 år eller till 1908, då hon efter begäran beviljades en ersättning av 25 öre per dag för Anders Larssons underhåll och vård, vilket dock föranledde en läkarundersökning av vårdtagarens sjukdom och sedermera vid kontraktsförnyelse 1912 ett åsättande av 10 kr per år i arrende för besittningsrätten av Planteringshagen.

Vid Lindbergskans ankomst till stället var nämligen ladugården kullramlad och stugan mycket förfallen, men hon besatt en ovanlig energi och satte snart allt på fötter igen. Väl saknade hon vessentligen medel till en behövlig omfattande uppbyggnad och reparation av åbyggnaderna men lyckan stod henne bi. En kringvandrande f.d. gardist Gustaf Albert Jansson från Åsle, vilken var snickarkunnig, förirrade sig under arbetssökande en dag till hennes stuga och fick där en fristad, som han så uppskattade, att han både reparerade stugan och byggde en ny ladugård åt henne – allt utan annan kostnad än materialierna och då detta var honom möjligt icke ens det.

Den av änkan företagna upprustningen av stället och den duglighet varmed den utfördes kom också att tilldraga sig ortsbornas intresse och vad dessa samfällt ej skulle kunnat förmås till, det gick nu av sig självt, i det att många bådo änkan och hennes hjälpreda att säga till, om det nu var något de kunde hjälpa till eller bidraga med. Mycket av de behövliga materialen erhöllos på så sätt gratis och franko.
Till följd av vad Jansson sålunda gjorde för änkan Lindberg, kom givetvis en del prat igång och elaka tungor påstod, att denne nog icke gick där alldeles "olönad" och även om s.k. belägg därpå saknas, så vet man, att Lindbergskan, när Jansson efter hand övergav henne brunnit av förtret. Den förmenta fästmannen, som var av mindre skötsamt kynne, hade dock ingen bestående glädje av den förbindelse med en annan kvinna, som ansågs som orsak till övergivandet av Lindbergskan, utan bodde sedan även denna kärlek svalnat ensam i en stuga.

Sedan Lindbergskans egna barn flugit ur boet, tog hon sig efter vart annat an ett par andra sådana, en flicka och en pojke. Den förra hette Ragnhild och denna lyckades hon ej få någon fason på, men å pojken, som hette Erik Torvald Johansson fick hon bättre pli och denne blev sedan välbeställd hem ägare i skövdetrakten (Kivenäbben, Rådene).

Planteringshagens öde beseglades år 1928, då dess sista innehavare p.g.a. hustruns sjukdom och dålig ekonomisk ställning lät sin fordringsägande broder övertaga detsamma, och sedan denne för användning vid reparation av sin egen bostadsbyggnad uppe i hovsmarken rivit manbyggnaden, finnes nu å enekongens forna domän endast den hopsjunkna spismuren och den öde ladugården kvar.

Första innehavare var Johannes Andersson kom med sin familj från Barne Åsaka och bodde först i Mellomskogen, som omkring 1860 här uppförde sig en liten ryggåsstuga, som ända till 1940 talet, då en ny bostadsbyggnad uppfördes, utgjorde släktens hem. Johannes innehade före innan han här nedsatte sig torpet Mellomskogen på Knektegårdens mark, varifrån han omkring 1880 flyttade hit upp. 

Johannes erhöll i orten benämningen Sömnig av den enkla orsaken, att han tjänstgjorde som "pannekar" – d.v.s. hade tillsyn över eldning och avrinning – vid det å Bosgården i Hornborga kort efter inflyttningen öppnade brännvinsbränneriet, som hölls igång både dag och natt, i s.k. skift. När det nu turade så Johannes hade tjänstgöring om nätterna, måste han naturligtvis sova om dagarna. Och när folk om dagarna kom på besök i stugan så lät det som oftast från hustrun: "Tösst, tösst, stör ente – far sôver!"  En gumma, som flera gånger råkat ut för malören av sådana åthutningar förde saken till grannarna, sägande: "Ja va inne på dä nua stäelt däruppe i da å i går å i fôrgår men kära mora mötte mä i dôra å ba’ mä tija. Kåm ente in – far sôver!" sa ho. "all sin da, va ä dä fôr en kar ho har sum sôver så jammt, varenda da? Han måtte le heta Sömni?" – och det gjorde han efter den dagen.
Johannes och hans hustru Johanna hade i sitt äktenskap

1. Svante brukar gårdar i Falköping Lf
2. August Lejon Sven August f1860 Tog till soldat för Per Håkansgården under namnet Lejon, men rymde från tjänsten efter endast ett möte, som utgjordes 1882. Efterträddes av Sundberg.
3. Augusta Augusta flyttar till Sjogerstad
4. Gustaf Aron Gustaf Aron till Dala
5. Alfred x 2 dör späda. 
6. Soldaten Vilhelm Rehn gift med soldatdottern Tilda Krus
   1. Johan Vilhelm 1897
   2. Gustaf 1898

Siste sonen som togs till soldat under namnet Rehn samt gifte sig med soldatdottern Tilda Krus från S:a Kyrketorp. Äktenskapet blev ej långvarigt och slöts med soldatens död genom olyckshändelse. En sommarsöndag då Rehn på arbetsvistelse i Dala tillsammans med några kamrater roade sig med att å en i trädgården uppsatt stång öva sig i akrobatik vari tävlingar brukade förekomma vid regementet, råkade han att falla ned med huvudet före och bröt nacken av sig, som det säges, allt till de åldriga föräldrarnas och hustruns stora sorg, vilka jämte de två små barnen blevo utan sitt stöd. Rehns far och mor överlevde honom endast några år och när sedan hustrun, som stannade hos de gamla och blev deras tröst, många år efteråt vandrade sina färde, följdes hon inom kort av yngsta sonen, under det att den äldre nu ensam och allena får skåda ut över den gamla kära nejden på bergsluttningen, där man nu snart kan sova huru lätt som hälst utan att bli störd och där även själva naturen ser ut att bli – sömnig, där skogen drar täcket över den förr kisande bygden.

På Segerstadsfalan var under de senare decennierna bråk emellan torparna och socknens bönder om att alla hade lika rätt i skogen, vartill de förra förmenade att de senare endast hade besittningsrätten. Torparna företedde som bevis härpå ett gammalt kungsbrev från drottning Kristinas tid som tillstadde dem mulbetet men ej skogen och hade samlat ihop en hel del äldre åbobrev o.a. som visade att det och det området ej tillhörde den och den gården utan var andras rättmätiga egendom. Torparna menade på, att om de tog sina papper och begåvo sig till kungs så skulle bönderna på en gång bli av med vad de hävdade som sin skog. Som nu striden spetsade till sig måste också torparna till slut göra allvar av hotelserna och den som fick i uppdrag att fara till kungs var just vår man. Några klarläggande uppgifter om utgången av Lille Annersa kungabesök stå väl nu icke att erhålla, men vad man vet är att torparens familj under dennes bortavaro vräktes av godsägare Jönsson. Vid Anders Bengtssons besök hos kungen, svarade denne endast att han ej kunde taga åter, vad han förut givit bort.

Pär Kjell

som i Anders ställe insatte en annan karl som skogvaktare, en karl vid namn Pehr Kjell, som dock snart dog och lämnade sin änka och barn, i arv till kommunen. Efter Källs död revs stället av kommunen och Snygg fick vid sin ditflyttning bygga ånyo.

Gustaf Jansson Snygg

Torp på Åkatorps skogsskift vid från Träla i riktning mot hemmanet Botorp gående stig eller skogsväg.

Jonasa Jonasa Jonas Andersson

f1816 Skogstorpare under Åkatorp f1816 gift med Jonasa Inga f1862. Första hustrun Anna kom från Kungslena och gav honom första sonen. Andra hustrun Jonasa Inga hann knappt föda honom 3 barn då Jonasa gick bort. Barnen:

1. Anders Gustaf f1856 vi vet att han flyttar till Göteborg, men går inte att spåra.
2. Margareta spårar vi till Rådene 1900
3. Johan vet vi heller ej vad som hände.
4. Alfred däremot blev nog arbetare Masthugget Gamlestaden och bildade familj.

Hustrun benämndes "Jonasa Inga"  med barn blev ingen annan råd än att flytta till den då nyinrättade fattigstugan – Stenkrogen – vars som sådan första inbyggare hon blev. Jonasa Inga, som hon nämndes måtte trots sitt nödläge varit rätt duktig och åtnjöt intressant nog understöd även till en gris.

Käll Kjell

f1823 Per Käll kom från L Backgårdens skifte på Falan, där hans far hade dragit sig tillbaka efter en soldattid på Gudhem

1. under sitt I gifte med änkan efter Anders Fogel och Magnus Kindbom, Eva Larsdotter var torpänka på Enåsen under Åkatorp De får inga egna barn men Per får nog hjälpa till med att ta hand om tidigare frukter.
2.  under det II med Johanna Fredrika på Bosgårdens Skogstorp, då Per flyttar hit 1875. Pährs egna
   1. Johan Oskar passerar som gardist i Stockholm och är dräng på Botorp, men har inte passerat utvandrarregistret
   2. Gerda Vilhelmina får tre döttrar utom äktenskapet.
   3. Karl Enok Persson återfinnes i Tidaholm

Pehr Käll synes liksom företrädarna varit föga livskraftig, redade sig ej bra, och begärde att få flytta till fattigstugan, men vägrades detta. Efter familjens upplösning, synes han emellertid ha kryat på sig samt gifte om sig och flyttade till det ovan omtalade Bosgårds Skogstorp, varmed familjen kom att tillhöra, i stället för Broddetorps, Hornborga kommun, vilken sedan fick taga omsorg om den då större familjen. 
Torpare Pär Käll avled emellertid och efterlämnande sin II hustru Johanna jämte tre minderåriga barn. Källs Johanna, den senare hustrun, var dock ett rivandes fruntimmer, som ville och till det mesta också kunde reda sig utan understöd, men i alla fall ej var mer än kvinna och behövde stöd även i andra avseenden – som t.ex. då hon vid ett tillfälle fick ärva. Sin försörjning klarade Johanna genom att hon samtidigt med innehavda hushållsplatser tillverkade småväft – näsdukar, huvuddukar, servietter o.s.v. – som hon sedan sålde i stugorna.

Genom omständigheterna kring Käll var det nära att dessa torp – liksom f.ö. det av honom sedan innehavda – redan vid denna tid råkade att försvinna, i det att detsamma efter hans flyttning – men med åbyggnaderna kvarstående – brukades under gården, medan det senares hus av kommunen eller genom dess försorg nedrevos och av den senare torparen där,

Snygges måste uppföras

Karl Herman Lindstedt

f1866 skomakare och bor där samtidigt med Bravo något år för att sedan flytt till Uddagården, där han kompletterar med kyrkvaktmästarsysslan.

1894- Johannes Bravo

Svensson f1834 i Segerstad tjänte som soldat 30 år under Deragården gift med Gustava Dahm f1828 i Dimbo. Johannes försörjer sig som järnvägsarbetare och torpare under Åkatorp.
Han var livrädd för läkare så när han får en murken sticka i handen så måste Karl Nydén leka doktor och förebygga en blodförgiftning. Bravo var svår på spriten och han tog sig en sup innan han klev över gärdesgården på väg hem och blev så tvungen att ta en till när han lyckades ta sig över. En gång hittade Karl Nydén honom i en myrstack och frågade hur det stod till. "Det går väl an, bara det inte va så förbannat många flugor". Innan Bravos hustru dog låg denna en tid sjuk och framförde till mannen önskningar om att en doktor skulle efterskickas. Härtill svarade då denne: "Dä ä inga nötta te, du sa le ente leva allti, du häller, Kajsa lilla!"

Cajsa träffade han kanske på Garpgården och hon ger honom 3 döttrar

1. Olivia, far till Amerika
2. Hulda Matilda stannar hemma  hos Sanfrid Gustafsson Frälsegården 95an.Hulda Matilda flyttar till Stommen Hornborga 1897 och hon får troligen vård på Lundsbrunn för sjuklighet 1901.
3. Augusta   och den mittersta stannar hemma. 1894 flyttar familjen hit till skogen. Kajsa går bort året därpå och in flyttar en skomakarfamilj.

När dottern Hulda, som efter moderns död var hemma och skötte om huset dog, placerades denna i sin kista ute på logen. Dagen före begravningen inträffade emellertid en stark storm, under vilken ladugården vältes över ända. Kistan slogs därvid sönder och måste före avfärden till kyrkan dagen därpå repareras. Johannes blir nu ensam, och Nydén berättade om Bravo att han vid ett tillfälle försökte rymma, men kom inte längre än till Köpenhamn där polisen ingrep och skickade honom tillbaka. Det gick inte längre för det var slut på spiken sa Brabo som han också kallades. Stövlarna gick sönder så att tårna tittade ut. Så länge spiken räckte så kunde han laga stövlarna. Och spiken tog slut just i Köpenhamn. Bravo var under sista tiden av sin levnad inhyst hos Dahlqvist i Storegården. Bravo dör 1920 och så stället. Hji besöker platsen 1953 och då uppmättes stugan till 4 x6 meter. Där stod skogen då hög. Väster om byggnadens norra ända sågs en igenrasad källare.

Svante Johansson Warling

f1836 bodde inhyses på Hwassagården Skogstorp från 1884 vi får se vart det tar vägen. Paret dör och yngste sonen idiotförklara och yngsta dotter flyttar 20 till Skövde. 

Dottern Alida gifter sig med bondsonen från Havstena 

Ernst Agaton Bjelke 

f1879 gifter sig med Alida Warling, som förklaring till att de bosätter sig här från före 31. Maken och dottern dör på 30 talet och familjen lämnar stället 1937 och därmed är detta torp ute ur sagan. Men det dyker upp 1945 då stället inköps av L J Warling som bor i Blängsås. Stället avstyckas och avyttras för 1000 kr. 

Namnlösa

Torp på hemmanet Uddebergs mark i gränsvinkeln Bosg. – Botorp, där en källare ännu finnes kvar.

Torpet synes ha försvunnit redan kort efter mitten av 1800-talet, men marken brukades under gården tills år 1895 då den sista rågskörden där togs. Igenläggningsåret var året för Olssons bröllop. (Karin o Herbert på Uddeberg ? //MA)