Fotalyckan

Mellan Fröjda Karla och Gullängen ligger nu, på Afzegården mark, den s.k. Fotalyckan. Här låg till i början av 1870 - talet en stuga, vari bodde ett av bygdens alla tiders största original Fot Olle, som när han talade, alltid gjorde detta på rim. Om Olle gift med Maja, som hade en dotter före och en inom ståndet – berättas separat. Åbyggnaderna på Fot Olles ställe såldes av kommunen 1871 jämte därå varande fruktträn.

Fot Olle

Fot Olle hette i verkligheten Olof Isaksson. Han var född i Sandlid på Segerstadvägen på 1780-talet och dog i Broddetorps fattigstuga, ett eländigt ruckel av sten, beläget söder om landsvägskröken vid Stenkrogen 1870 vid jultiden, 85 á 86 år gammal. Hustrun hette Maja. Jämte sitt arbete som redskapssnickare ägnade sig Olle under äldre dagar åt att samla ben till en å Äspås egen uppförd s.k. benstamp och det var väl detta som så småningom, i förening med att åldern gjorde honom arbetsoduglig, förde honom till att söka sitt uppehälle i stugorna. I detta arbete hade Olle god nytta av att stå i vänskapligt förhållande till småpojkarna, som därutinnan blevo hans medhjälpare, dels samlade åt honom vid sina hem och dels omtalade för honom, var de under sitt kringspringande sett ben finnas. När Olle sålunda mötte någon av "sina" pojkar – och dessa voro många – hände att han frågade:

"Har I sett nô ben 
inte nôra ren 
älle nôra lägga 
inte nôra vägga?" 

En gång hade Olle svett gärdsgårdshank åt en bonde och när han kom hembärande med en börda därav tyckte denne att hankarne var för små och anmärkte därpå. Olle svarade med att rimma: "Summa ä stora å summa ä små, men allihop hôller å packa på!"

Därom bedd var Olle dit han kom icke ovillig att hjälpa till med diverse lättare arbeten och var aldrig noga om han fick betalning därför eller ej. Han räknade för skamligt att direkt be om någonting, evad det nu var och gjorde därför aldrig detta – hade för resten ej häller trång till det, då han var en välkommen besökare nästan överallt. Några tyngre arbeten orkade han emellertid ej på äldre dagar – och förut vandrade han icke omkring – men på sina ställen, där man ej fäste någon större vikt vid hans rent personliga egenskaper och hade en mera ekonomisk inställning, tyckte man att han såväl som andra gott kunde göra skäl för födan och lät honom uträtta saker och ting åt sig.

Môka

Ibland erbjöd han sig själv att uträtta någon syssla, om det var något, som han orkade med, de hade att ge honom att göra. På ett ställe, varest han på detta sätt erbjöd sig, frågade man, vad han skulle orka med att göra, svarade han: "Te å môka en kätte, kan le den sum ä lätte!" varmed han underförstått menade, att ett sådant arbete orkade han nog och att det gott dugde åt honom, som inte var till för världen. Denna syssla var sedan Olles i den gården så länge han förmådde utföra den. Och några försök att fråntaga honom den befattningen gjordes sannolikt inte, ty att utgödsla eller môcka kättar och avträden ansågs för ett mycket simpelt göra och var av allmogen avskytt över alla gränser – det var ett veritabelt kuttegöra och det hände ofta att drängar som sattes därtill omedelbart sade upp sin plats. Olle hade dock som man kan förstå en mindre nogräknad syn på saken.

Från Carl Flod förmedlat via John Eriksson i Pikagården Segerstad härstammar denna händelse att Fatti Olle som han kallades i Segerstad när han en gång gjorde dagsverken på en gård i sockna (Seltorp?) skulle köra gödsel med två oxar. När man kör med oxar lydde de till hit och frå och då körde han på ladugårdsknuten med ett lass, och förmanades av bonden för att han skadat ladugårdsknuten. Olle svarar: 

"hit te oxen och frå te stuten 
ändå gick det rätt på knuten."

På kyrkbacken i Broddetorp stod den tiden – liksom för resten ännu för en 20 – 30 år sedan – ett litet, måhända redan då fallfärdigt ruckel eller kommunalbyggnad av demokratisk art, heder och värdighet, varest Olle av församlingen och dåvarande skolläraren Hedrén var anställd som "värd". En gång när Olle som ofta hände, ty stället var mycket frekventerat, var sysselsatt i "hotellets skafferi" och detta därför för tillfället ehuru olåst och utan anslag stängt, kom "skolefrua", ovetande händelsen, med elegant steg svävande mot stora ingången. Olle var dock påpasslig nog att få se henne och för att ej onödigtvis genera, fästade han hennes uppmärksamhet på hur denna dag förhöll sig genom att med sin "tårtspada" av alla krafter slamra och slå i bråten samt ropa: "Varken fatir älle rik, får ta sä fôr å gå hit mänar - a môkar skit!"

Snickara

På ett ställe hade man snickare. Av dessa var en från Gökhem och en annan från denna sockens grannsocken Ullene. När Olle, som var ute och gick, inkom på gården, bådo snickarna, som fått veta vad denne var för en, att han skulle rimma. Olle visste synbarligen också, vad snickarna voro för andra och varifrån de härstammade, ty han kvad: "Jökhemma jöka har stora löka, å i Ulla vell di knulla". Genom detta rim vässte Olle på ett för honom eget sätt av männens nyfikenhet genom att med omskrivning av ett i trakterna vanligt smäderim om gökhemsborna, som istället för "stora" hade "inga", ge dem en gliring om vad de voro för andra utan att direkt förolämpa dem. Trots en ibland framträdande okultur, hade han dock takt.

Ehuru själv snickare, synes Olle av följande rim att döma icke ha haft några särskilt höga tankar om sina yrkesbröder inom byggnadsbranchen: "Temmermän å murara, di ä stora lurara; di bara äter å mäter å hele sin da fôrsäter". Ett annat rim bl.a. berörande dåvarande arbetslöner var av följande lydelse: "D - ä sneckara uppi Böka å där ä bå Örna å Jöka. Lellebon å Jöken, di temrar i kröken, di har åtta skelling da å dä töcker – a ä bra!" (Stenvall 29). 

Vart Olle kom ville man höra honom rimma. Särskilt var detta fallet där det fanns ungdomar. Man ville äga något att "härma" efter honom. På hemmanet Böka (Storegården) i Broddetorp funnos den tiden en hel del flickor och då Olle en dag kom satte dessa åt honom om att rimma. Olle var dock för tillfället ej riktigt "upplagd" utan lät sig trugas och de unga damerna hade fullt sjå med att få, vad de fått i sitt huvud att ha utav honom. "Du kan väl förnöja oss med ett rim, Olle – bara ett enda!" bådo de bevekande. Då flög spjuvern i Olle, som lät dem få som de önskade:

"Sa nôn fôrnöja tösera på Böka, 
sa dä vära pôjka mä stora löka!" (och det räckte för denna gången Pauli 47).

Ej alltid befann sig dock Olle i rimmartagen och det hände även någon gång, att han blankt vägrade eller till och med snäste av dem, som med tjat och pock sökte få honom därtill. Vart han kom lät det: rimma för oss, Olle! – och det ville sannerligen till att göra alla till viljes. I varje fall var han väl ingen maskin. Ett par personer, som mötte Olle på vägen och ombad honom "remma", fingo svaret: "Ja kan ente remma m- än när –a ä hemma!"

En hustru gav honom vid ett besök en mugg dricka under påståendet: "Nu rimmar väl Olle! – och fick till svar:

 "Ja kan ente rimma te nôka nötta, 
d-ä ä bäter å få brö å blöt i bötta!" 

En annan gång svarade han på en sådan invit: "Sulle ente dä bli å, så lever vi le ändå!"

Vid ett besök på ett ställe, hände att dörren ej knäppte i lås, trots hans försök. Han vände sig då till de innevarande med rimmet: 

"Har I sett så unnelit fôr, 
ja kan ente stänga er dôr!".

Liksom många andra både då och nu försmådde Olle ej en sup, när en sådan någon gång vankades. Sådana funnos också som bjöd honom brännvin för att få honom i rimmartagen. En gång erhöll Olle vid sitt inträde i en stuga hux flux uppmaningen: "Rimma nu på fläcken Olle, så sa du få en sup!" Husbonden avsåg att göra Olle perplex och ur ståndsatt att svara för sig. Han hade dock missräknat sig – svaret kom omedelbart: "Gu´ singne sånna hara sum vell je gammle Olle en sup, När han kommer i dôra å ena kaka, när han går ut!".

Innan järnvägen var anlagd så fingo soldaterna när de skulle på möte gå till exercisen. Carl Flods farfar (sold Jonas Seger) hade under mötet smusslat undan en sill, som han vid hemkomsten ger till Olle. Olle blev glad då han hade familj att försörja "Du är go hemma må gud välsigna båd dig och din qvinna". 

Barnen

Nästan alla barn, i synnerhet pojkarna, voro stormförtjusta i Olle. Denne å sin sida var alltid vänlig mot dem och fogade sig merendels villigt, när de bad honom rimma för sig. Som han dessutom ägde en av dem mycket uppskattad förmåga att "spela i näsan" så hände icke sällan att han uppträdde med ett helt "arkeri" barn i släptåg. En gång var han under en av sina sedvanliga vandringar inne hos en bonde i Broddetorp, Sven på Tån och när han gick förbi "Rike Pära stuga, där då hölls s.k. skola, fick barnen just rast och allesammans kom ut och följde honom uppför backen, ivrigt bedjande honom att "spela" för sig, vilket han också en smula gjorde. Men när barnen sedan bad honom att rimma för dem och springa ikapp med dem, förmanade han dem sägande: "D-ä – nte vart I springer fôr långt ifrå vägga, fôr um lärarn ringer, kan I få på lägga!" Och nu liksom förut hade han innan barnen hunnit tänka sig för vips stuckit ifrån dem.

En dag gick Olle förbi folkskolan i Broddetorp och när skolpojkarna, som hade rast, fingo se honom, sprungo de ut till vägen och frågade: "Sa vi springa ikapp nu Olle?" Det hade någon gång hänt att han för att roa barnen och genom dem vinna föräldrarnas ynnest, verkligen hade gjort detta. Sedan ville de vara med om saken oftare. Olle låtsades emellertid nu som om han inte varit med på deras förslag, undrade blott huru långt de skulle springa och sade sedan: "Dä ä - nte gôtt fôr li sum ä gamla å tonga å springa kapp mä di sum ä lätta å onga!" Pojkarna, som inte gett akt på den illmariga glimten i Olles ögon och läto sig frapperas av rimmet, fingo dock nu stå där med lång näsa. För rätt som det var "satte" Olle iväg och innan invitenterna vaknat till besinning om risken av att bara stå och "gapa" på folk, så hade Olle fått så pass försprång, att han blev först vid det träd, som pojkarna föreslagit till tävlingsmål. Dessa blevo förstås snopna, men hade ju ingen närmare att skylla än sig själva. Sagesmannen till denna uppgift trodde emellertid att Olle även utan sitt knep, skulle kunnat komma först till målet – ty vad som annars fattades honom, i benen var han ända till sina allra sista år flink.

Hwassagården i Hornborga var ett av de ställen, där Olle så ofta sådant var behövligt ombesörjde utgödslingen av kättar och avträde. Vid ett tillfälle gav man där akt på hur han innan han började sitt arbete tog av sig mössan samt lade denna på någon skyddad plats. Barnen i gården undrade mycket vad detta skulle vara bra för och på deras fråga varför han så gjorde, svarade Olle: "Ja tar å mä mössa fôr å bli å mä lössa. Då faller li i backen å slôr å sä nacken". Det var sedan inte utan att barnen en smula skydde för att komma allt för nära Olle, och först senare fingo de veta, att denne endast skämtat med dem och att orsaken till mössans avtagande varit, att han var rädd om den.

Barn var Olles stora förtjusning och vid sina besök i stugorna nojsade han gärna med sådana. Han hade inga egna sådana – och då kan man förstå. En gång rimmade han vid tal om dylika: "Barn ä allti snälla när sum môrna å kvälla, då vell di gärna gnälla!". Vid sitt besök i en stuga tillfrågade en stolt moder honom, vad han tyckte om hennes lilla tös. "Å, ho liknar bå far å mor – blir le vacker, när ho blir stor!" med vilket svar han naturligtvis – som antagligen avsett – vann moderns bevågenhet.

Under en av sina vandringar i bygden kom Olle till en grind, vilken ett par barn just öppnat för en resande herreman och blev därvid vittne till, hur denne åkte igenom utan att ge barnen de sedvanliga s.k. "leapänga". Och detta förtröt hans barnavänliga sinne så att han stannade skjutsen och sade: "Ätter va ja så, sa ja skräppa å, att ja har lärt mä å trôlla. Jer ente haren di små en skelling älle två, så sa ente vangen hôlla!" Huruvida barnen fingo den äskade tributen eller Olle en hundlega förmäler icke berättelsen – men det förra är troligast. (A Stenqvist 27)

En flicka som snart skulle gifta sig bad, att Olle skulle lära henne en vaggvisa, och han villfor hennes begäran med att för henne sjunga följande stump: 

"Ena visa dä vill ja sjonga, 
män ho sa ente bli lång. 
När stuva blir full mä onga, 
då blir dä en bövvla sång. 

Dän ene vell ha välling, 
en anner han vell ha gröt, 
Den minste legger i vagga 
å skriker: Ja vell ha köt!" (FiF 27)

Visan kan kanche inte betecknas såsom varken vacker eller lämplig, men var i alla fall betecknande för Olles sätt att dräpa till en nyfiken människa. Trots sin eminenta skicklighet i att smida rim, sammansatte Fot Olle, åtminstone icke "officiellt", några visor, vilket säkert eljest skulle centerats. Några av hans längre berättelser på rim närma sig dock visform och skulle om de ej saknat rytm nog funnit sina sångare såväl som talare. En sådan längre rim sammanställning handlade om ett bröllop i Broddetorp och var av följande lydelse:

Dä har vôrt ett bröllup i våra gåla,
män mä tomma fat å tomma skåla.

Sjeer å kniva å gaffla, di hade bra,
män dä va inget å få å inget å ta.

Å bruas mor, län lella rullta,
Ho jeck å rudde å va sullta.

Blôshôllara va nôra raska dränga,
Di hetta - na brökaka i bôrttesänga,

å allihop gubba jeck dit
å åt upp vareveli bit.

Senn satte di säk å dara
å plåjas å lasatara

Ja, lasataren dä hade di vesst
fôr brännevin fattas bå fôrst å sest". (Hwassg 36)

(Lasatôren = magont hos kor)

Om sin gumma, som hette Maja, hade Olle "diktat" en s.k. visa, vari han beskyllde denna för otrohet. Visan var av ett oåtergivligt innehåll, som gör att det här får räcka med börja:

"Dä va en gubbe i Brôttôrpa jäll
sum jeck te -na käring var 7:ne kväll.
Senar jeck –en te -na på veka
Sum inga mänska fick veta.

När Olle rexade eller rabblade upp – sångare lär han inte ha varit – denna visa i sin gummas närvaro skedde detta alltid med ett tillägg av följande lydelse:

"Män Maja lella, var inte lessen,
för uti visa har lu ingen del.
Ja, du ä fri ifrå dänna visa
Sum baggaröggen ä fri ifrå ben".

Om detta tillägg var av hans egen fabrikation omtalas dock ej. (Aug Fri 27)

Det av Olle påstådda förhållandet med gummans otrohet, gjorde att man på sina ställen ville driva med honom och framförallt sökte pumpa honom på närmare upplysningar om vem som höll sig "väl" med henne o.s.v. Sålunda frågade honom någon en dag, hur det stod till med hustrun, Maja. "Åh, - jo! Ho sköter le säk –men ho vular ente mäk!" - "Va menar Olle mä, att ente Maja vular –n – älle ä I ente sams bägge?" frågade man då med låtsat deltagande. 

"Ah! Ho springer ôver na enemark, 
sliter ut både kjortel å sark!"

Man förstod nu väl av svaret, vart Olle syftade, men låtsades som om så inte varit fallet och undrade, vad hon hade i enemarken att göra. Olle förtydligade då sin halvkvädna visa med att mera rakt på sak yttra:

"Åh, ho går te en åskerder suldat,
sum ho töcker ä "kveckare" än jak!" FiF 27

Tiden läker dock alla sår och på sin ålderdom synes makarna i sin fattigdom ha varit bättre sams och delat brödbitarna med varandra:

"När mi lella gumma får se mä kumma,
då blir ho så hjarteli gla.
Då ä ho barna liker å känner i mina fliker,
Um ja har nô, sum ho vell ha!"

En midsommarafton, hade Fot Olle enligt folksed på den tiden varit nere på Axevalla hed och hälsat på beväringarna. På hemvägen träffade han uppe i Bolum på en bekant yngling, som för att nu något säga frågade Olle, var han varit, eftersom han var ute och gick så sent. Denne svarade:

"Ja har vôrt nerôt Axevalla He
å där bar lä gränsalöst illa te.
Dä va en dräng, sum hette Svän,
han hade friat te ena pija i tre år –
å hade ôfta lejat mälla hänna lår.
Män nu bar lä så illa te,
så allt fôlket feck stå å se,
hur han slo - na mä en petäll i nacken
så att glasflingera hôppa i backen.
Dä va le ett fôrfälit dålit vet.
Han hade vôrt val bå struk å fôrtret
å nu feck - en krupa in i aräst
å får varsken klockare älle präst". Trollsvik 27

En höstkväll voro ett par bolumsbor på väg till Hornborgaån för att fånga "kräveker" (kräftor) och mötte Olle. De hade visst icke för avsikt att därvid använda sig av bete – sådant gick vid den tiden bättre med ljus – men för att få höra Olle rimma, frågade de honom, var det fanns gott om tossor.

"Gå te Tortteprästes môsse, 
så får I en fuller pôse!" svarade Olle.

Olle traskade som nämnt för det mästa omkring barfota. Så var fallet även under den kalla årstiden. Under den senare bar han dock oftast skorna med sig och nyttjade dem vid behov växelvis med det han gick utan. En mötande frågade honom en gång, varför han inte hade skorna på sig, när det var så kallt – det var nämligen på vintern – och de ändå voro med. Olle svarade då: 

Mä skona unner armen, när -a går, 
så kan ja spara dum i monga år!"

Efter marknaderna hade Olle ofta mycket att göra med att reparera de under resan dit använda fordonen, som under påfrestning och kappkörning ofta nog gått sönder. "Dä ä ente longesina du reparera vangen, Olle, å nu ä han sônner ijenn - kan du seja va dä beror på ?" sade efter en sådan olycksresa en bonde till honom. Olles svar tövade inte:

"Jo, då! Bönnera di åker te stan 
å super å fôrsäter hele dan. 
Senar far li å hem sum stôlla 
å då kan ente vanga hôlla!" (Jon i Pikagården 39, Linus i Falbogården 46).

Olle var i grund och botten ingen s.k. fjäsker, som gjorde sig till för folk för att vinna några förmåner men aktade sig för att i onödan förtreta någon och visste av erfarenhet att en liten smula smicker ägde en underbar förmåga att göra folk litet vänligare stämda mot en stackars sate, som var i en av nåd beroende ställning. Ett par rim, som äro ägnade att belysa hans sätt att ta folk, som det heter, må därför här anföras: 

"Du ä liker lin far, 
lu ä munter å glar. 
Du ä snäller å har gôtt vet – 
får varken struk eller fôrtret!"

"Du ä ena dokti flecka, 
du jer mä bå brö å drecka!"

"Dä va fasa rart å få summe mat 
på ett så fint fat !".

"Krestin ä – na dokti kvenna, 
ho kan bå väva å spenna!"

"D – ä fôrfäli snällt fôlk i Snika. 
Di jer en så stora bröbita, 
Så en får lum ente i flika!".

"Tack så möö. Kära mor, 
kaka ä bå stor å gor!"

En person tidigare bosatt på Ekornavallen (En släkting till undertecknad Allana), som minnes honom från sin tid som torparehustru ute på Eckornavallen, beskriver Fot Olle såsom varande "liten och ful och svart och otvättad". En gång hade man slaktat, när han kom, och bjöd honom då på s.k. patter och bröd. Olle rimmade då och sade: 

"Här lir I ente nô nö, 
I har bå patter å brö!"

En annan gång, när han kom dit, hade man just ätit middag och till denna potatissoppa. Olle fick då den återstående soppan – en nästan full tallrik – samt därtill såsom tilltugg en treding bröd och ett stycke sovel, och var mycket tacksam. "Vad tyckte Olle om soppan?" frågade torparhustrun sedan denne ätit.

"Hade ja hatt ena stôrer ske, 
sulle ja kunna ä´t summe te!" 

svarade Olle skämtsamt. (Anna i Pikagården Brunum 46)

På ett ställe sade husmodern sig väl "vella je Olle ena kaka". Beklagade dock att hon för tillfället ej hade något annat än hårt bröd. 

"Va jär lä um dä ä hårt, 
um en bara har möe å-t!" 

genmälde då Olle – och fick sin kaka.

På en gård hade man en hund, som vid Olles besök kom till honom och "välade" sig. Denne rimmade då:

"En fasa snäller hunn, 
sum ente rör på mun, 
å biter främmata kära, 
sum ente har mä-n å jära!". Biljer 29 

Olle tillfrågades en gång, när han var född och gav det rakt på sak gående svaret: 

"Ja ä födder um vårn,
när bönnera säter kårn!" 

vilket svar kan kommenteras med att, om nu församlingsboken inte ljuger, han saknade s.k. " blummaminne". Församlingsböckernas felföringar hava emellertid bestyrkts av både traditionen och andra urkunder. Fröknarna Ellen och Nanna Larsson å St. Weka veta sålunda om sin släktskap med Fot Olle och skämta över sina medfödda anlag. Släktskapen mellan Olle och hustrun på Sandlid skulle också enligt födelseböckerna varit oklar men klargöres av den efter denna upprättade bouppteckning.

Fot Olle (sign Lodhne)

Under mitten av förra århundradet levde i Broddetorps församling en gammal originell gubbe, vars namn var Olle och det förhållandet att han fotade omkring i bygden och tiggde sitt uppehälle - möjligen även därför att han tidigt på våren och sent på hösten gick barfota – givit upphov till det egna namnet Fot Olle, varmed han man och man emellan benämndes. Fot Olle som säges ha varit en studerad karl, var i många avseenden en riktig olle eller kisterikul, allt han talade var på rim och aldrig var han svarslös. Han brydde sig föga eller intet om denna världens ting och sörjde aldrig över sin misslyckade existens. Varför skulle han för övrigt göra det, där han var en ständigt välkommen gäst i stugor och gårdar, där han rikeligen undfägnades av "kära morerna", vilka han genom sina vällyckade skämt och sitt rimsmideri förstod att göra välvilligt stämda.

När den lille gubben med de livligt spelade ögonen och den kala hjässan, under sina vandringar kom in i någon stuga, bad han aldrig om något, men man kände honom och missförstod aldrig hans avsikt med besöket, utan gav honom ett mål eller en kaka bröd. Men bra gärna ville man naturligtvis att han skulle rimma till maten och därtill behövde man väl i allmänhet inte uppmuntra honom, ty gubben var som nämnt en oförbätterlig rimsmidare. Någon gång hände emellertid att han blev uppmanad därtill och till en sådan uppmaning svarade han en gång en bondhustrun: 

"Å um ente dä´ sölle bli å,
så lever vi le ändå." 

En anna gång, då han blev bjuden på en mugg dricka, svarade han på en liknande uppmaning :

"Ja kan ente rimma te' nôka nötta, 
dä' ä' bäter å få brö å blöt´ i bötta".

Som prov på hans sätt att tillvinna sig sympati i stugorna, är följande rim belysande: 

"Krestin ä' ena dokti'er kvenna, 
ho' kan båd väva och spenna."

Men Fot Olle försörjde ej uteslutande genom tiggeri, om än hans besök i stugorna så kunna benämnas, utan han gick även på dagsverken samt utförde en del snickeriarbeten. Hans lugna syn på dagsverkarens särskilt den tiden mödosamma arbete, synes av följande efter honom lämnade ordspråk: 

"När solen bakom bergen ilar 
går dagakarlen hem och vilar."

En gång hade han förfärdigat en krokås åt en bonde och då han kom hembärande med denna, svarade han på bondens fråga, vad arbetet kostade: 

"Sexton skelling å en plåt 
för den, som förstår säk på´t 
å göra krok åt". 

Bonden sade emellertid detta var bra dyrt och tyckte, att tolv skilling torde vara nog. Härtill genmälde Fot Olle:

 "Åja, tolv skelling å ena kaka, 
dä kan le å smaka."

En gång i början av 1850 talet mötte han dåvarande länsmannen i Valle härad och församlingens komminister, vilken senare för den del försnillningar sedan rymde till Amerika. "Här Du bror Länsman ", sade prästen, "möter vi en gubbe, som aldrig är svarslös."

"Det vore väl fanken", tyckte länsmannen, som inom parentes sagt var en arg gyckelmakare. Då de voro mitt för gubben höll länsmannen, som körde, in hästen och frågade gubben under ett illparigt grin: "Hur står det till i helvete, gubbe?". Fot Olle som kände igen de båda herrarna, tog hövligt av sig hatten och svarade med djup bugning: 

"Hornborgaån, di masar och bränner mä all flit, 
di väntar bå' prästen och länsman dit."

De båda herrarna blev flata, gåvo hästen ett piskrapp och körde sin väg ifrån gubben, som knatade landsvägen fram med sin påse.

Blott en enda gång var Fot Olle svarslös, och det var när hans gamla hatt brann upp. Han hade nämligen en dag under middagsmåltiden kommit in i köket till en av herrgårdarne i orten. Allt folket satt till bords. Gubben ställde sig ödmjukt vid dörren tills någon i huset bjöd honom att sätta sig. Husmodern satte fram en stol åt honom vid spisen (de fattiga fick aldrig sitta fram vid bordet i lag med husfolket) och räckte honom en skål med ärter och ett stycke bröd. Fot Olle lade då ifrån sig hatten på spisen (dylika voro vid en tiden ovanliga i orten) och satte sig. Ingen lade märke till var gubben la sin hatt, och som spisen var starkt upphettad dröjde det ej länge förrän hatten stod i ljusan låga. När gubben fick se sin hatt brinna, blev han mållös av förskräckelse och höll på att släppa både sitt bröd och ärtskålen i golvet. Gubben fick av värden på stället en annan hatt i stället för den förlorade, men så förbluffad var han, att endast förmådde frambringa några oartikulerade ljud till tack för den bekomna huvudbonaden. Tungan nekade honom en gång sin tjänst eljest var han aldrig svarslös.

Sotsäng

När Olle låg på sin sotsäng, turades grannarna om att besöka honom samt ge honom den mat och vård, som av dem ansågs nödig. Så vitt känt var det emellertid ingen som tänkte på att han skulle kunna önska eller behöva sig en styrketår. Men när en dag sonen till dåvarande ägaren av hemmanet Uddeberg – tillhörande grannsocknen Hornborga sänts att besöka Olle och efterhöra hans tillstånd och hur han hade det sade Olle bevekande till denne:
"Har lu en liten nubbe 
å je en gammel gubbe?". 

Ynglingen återvände till sitt hem med underrättelse om vad han under sitt besök hos sjuklingen iakttagit samt omtalade dennes lilla bön och fick av fadern en slank av den omfrågade vätskan, varmed han, glad att kunna bistå, senare på dagen avtågade till Olle, som synbarligen rörd tackade därför. Nämnde dåvarande yngling, som själv berättat härom tillägger att han någon dag senare fick höra om Olles död och därvid inom sig undrade om den av honom lämnade flaskan berett denne någon lättnad i hans sista svåra stunder. (Olsson Uddeberg 27)