Karl Häggs Barnaår

Barnaåren och skoltiden efterlämna i regel minnen hos alla och envar, ehuru mer eller mindre säkra, viktiga, roliga, sorgliga, originella …., vilka, då de berättas av äldre personer, icke sällan belysa huru den eller det av visst intresse då gestaltade sig. Karl Hägg meddelar vid samtal en del sådana minnen.
Som barn ofta pläga så hade också Karl ordnat sig en liten s.k. ladugård, där han i bås och spiltor placerat större och mindre gran- och tallkottar, som föreställde hästar, kor, får och getter, och där satt han ofta i all ensamhet och lekte.
En söndag när han där sysslade kom det någon nere på stigen ditupp, och som Karl var kvick i vändningarna och blicken, så hade han innan den kommande var framme sett denne och utfunderat, vad han var för en. Han var så lik fadern som denne var på det från Amerika hemsända fotografiet … samt skyndat in till modern och förkunnade nyheten : ”Far kommer!”
Förskräckt eller väl rättare förvånad över sonens yttrande, skyndade denna ut – rakt i famnen på en karl, som hon - själv frapperad av likheten – dock strax igenkände såsom Nils (mannens) bror Johan, som icke sedan dennes bortresa varit på besök och varav, sonen således ej kunde ha något minne.
Då Johan, som var mycket lik brodern, fast något mindre, nu givetvis fick veta, vad Karl yttrat och förstod att denne tagit fel, så grät han och tyckte synd om honom och han och modern sågos f.ö. flera gånger rörda under det de samtalade med varandra.
Denne Häggs bror hade efter faderns död övertagit hemmet i Grönelid, där Lotta och hennes pojke sedan ibland voro på besök.
Trots ställets rätt ensliga läge uppe i skogen vid berget, saknades sommartiden där icke besökande utan det var i synnerhet om söndagarna ofta t.o.m. många sådana, som kom för att se på blommorna, som sedan gammalt funnos och som Lotta själv satt och flitigt omhuldade, och för att, när denna gick till, bli vid litet av den välskötta trädgårdens olika frukter. Folk i orten voro intresserade av att se, hur man nu hade det där uppe i torpen och gjorde sig även andra ärenden med att t.ex. påtinga arbeten och fråga sig vägen upp till Ruskelakällan, en på den tiden mycket frekventerad s.k. hälsokälla, som utgjorde ”söndagsvandrarnas” slutmål.
Den tiden på höstarna, då frukten gick till, voro Lotta och hennes pojke alltid hemmastadda om söndagseftermiddagarna och besökarna voro ofta rätt rundhänta med betalningen, i synnerhet om de bjödos att göra en titt in i stugan.
När Karl blev så pass stor, att han själv kunde hitta på stigarna genom den då glesa och nedåt småvuxna skogen, som ännu icke skymde den vackra utsikten över bygden och Hornborgasjön, hade han tillgång till många lekkamrater – Tornblads – Fröjdakarls – Markajonas – Torstenssons – Hofmans – Sandströms – Källebacka – Jona – Botorpa – av nära jämn- eller något olika åldrar. Utom dessa funnos emellertid familjer med vuxna eller ur boet utflugna söner och döttrar, såsom Sömnigs, Pankens, Augusta i Mellanskogen, Skattes och Dalqvists, m.fl. med vilka Karl ej kom i närmare beröring.
Tornblads och Lotta ansågo sig som släkt, emedan mannen T var bror till Lottas styvmoder. Därför rådde en om möjligt hjärtligare förbindelse mellan dem än de andra grannarna och Lotta brukade, när hon skulle bort och ej kunde medtaga sonen, överlämna denne i deras vård.
Mellan Lotta och son samt Torstenssons rådde också en litet livligare samhörighet. Utom det att Karl och den senares äldre barn voro jämnåriga och mycket tillsammans, hade T då han i början av 1880-talet varit på torrläggningsarbeten i Kleva kommit i kontakt med den förras far, Anders Stål och av denne köpt sina förnödenheter.
Häggs Lottas stuga eller Ringstorp låg nu i broddetorpsbebyggelsens centrum och litet för sig.
Tornblads m.fl. låg norr därom och Torstenssons m.fl. åt söder men rakt i väster fanns endast ett ställe, Mellanskogen, som innehades av August Andersson alias Storeaugust, som varit bonde, men på äldre dagar måst nedsätta sig här och njuta sitt otium i form av gåvor från barnen, varav de flesta voro i Amerika och en son i Norge.
Lotta var ofta nere och hjälpte August med hustru, som voro ålderstigna, till rätta med litet av varje samt sällskapades med dem under vinterkvällarna. Karl var då alltid med och fick av August sin första släde. Denne brukade vid sådana tillfällen ibland taga pojken i knäet och berätta för honom om troll och spöken, så att denne vid hemgåendet av rädsla tog modern i handen tills denna tröstat med, att det ej fanns varken troll eller spöken utan att farbror bara sett sådant, när han varit drucken. Karl var sedan aldrig rädd – och såg aldrig något.
Karl såg dock allt annat samt tog vara på det och minnes det mästa ända från sina tidigaste barnaår – alltid något om varje av de då talrika bebyggarna kring moderns stuga och mycket från bygden i övrigt.
På vintrarna avlade Lotta med pojke några dagars besök hos morfar Stål i Kleva. Färden dit skedde till fots, därest icke mjölnare Johansson, som för det mästa hände, spände för sin skrinda och av pur vänlighet skjutsade dem en mil framåt till Ugglums korsväg, varifrån de, utvilade, snart nådde målet.
Återfärden från Kleva ställdes över Falköping någon dag Stål skulle dit och därifrån kunde, efter besök hos Nilssons, färden företagas med tåg över Stenstorp, om väglaget var svårt och någon annan skjutsmöjlighet ej yppade sig med någon stadsbesökande från broddetorpstrakten.
Redan från tidiga år fick Karl vänja sig vid arbete, först genom att vara med Lotta och se på och sedan genom att under hennes översyn deltaga. Sålunda fick han före innan han börjat skolan vara med och ”plocka ur fårorna” och ”tömma korgarna”, när hon var på Bosg i Hbga och plockade bränneri- och matpotatis, vilket när han blivit lite van underlättade hennes arbete och en hel del ökade förtjänsten, då man där betalade för tunna plockad potatis.
För bränneripotatisen betalades 15 öre tunnan, som lämnade goda plockare en dagsförtjänst av c:a 2 kr., vilken dock ej kunde erhållas vid plockandet av matpotatis, som var mindre och svårare att ta upp. Gemensamt tjänade Lotta och pojken hälvten – dubbelt så mycket som en ensam, vuxen plockare gjorde.
Hela Bosg. andel av Eckornavallen, som då odlats av dess bjurumsägare, var den tiden (1880-1890-talet) en enda stor potatisodling, med å höjderna bränneripotatis och vid Giråmmen, där jorden ansågs fetare, matpotatis.
Sedermera togs Karls arbetslust allt efter tillväxten samt i den mån skolgången och hans då svaga hälsa tillät mer och mer i bruk för diverse lättarbeten, såsom att köra tröskverk, o.a.
Sedan Karl blivit större och ej av henne kunde medtagas i de ställen, där hon var och arbetade och man fick smått truga henne att ta med sig denne eller – då skolan hindrade – ha honom att komma efter dennas slut. Där – berömde man henne – icke utan skäl – för huru stor och duktig denne var samt tyckte till henne, att nu hade hon snart dräng. Ja, man bad henne t.o.m. att säga till, innan han fick taga någon annan plats.
Lotta arbetade nära vid mera stadigvarande hos komministern i Toltan samt folkskoll. Hedrén och Holmgren och dessa omhuldade för att uppmuntra henne sonen, och det var icke utan att hon därav skaffade sig litet reveny. När hon var hos Hedrén hade hon som oftast sonen att komma och möta sig om kvällarna och denne blev då alltid förplägad samt ibland inbjuden till herrskapet i salen, där han, såsom mycket vidig, av den idrottsintresserade läraren uppmanades, att utföra vissa önskade av sig övade atletiska färdigheter, s.k. konster varvid han alltid fick en slant i belöning.
En gång när Lotta var hos lärare Holmgren smickrade hon denne med att be honom ta hand om pojken och vara som en far för denne, som inte hade far i livet.
Holmgren grät då en skvätt och lovade, att ha dem båda till sitt böneämne. Sonen erhöll också (förtjänt) ett bra avgångsbetyg.
Sätunabönderna visste också var de hade Lotta – hon var ju född i deras socken – och när något viktigt skulle göras i hemmen med lak, slakt o.s.v. var hon alltid där, fastän det fanns folk att tillgå på närmare håll. Hos Anders-Petters på Båltorp, å Vekagärdet och i Hälsingsgården, därstädes, var hon mycket ofta anlitad. Där kunde också sonen känna sig som hemma samt var där både förut och sedan han kunde göra skäl för sig. Han hade också i Sätuna sin första drängplats, två år i följd, medan den ordinarie drängen var ute och fullgjorde sin värnplikt.
Karls första husbonde hette Sanfrid Persson, var från Hälsingsgården, gift med sin kusin Johanna från Vekagärdet och var hem-äg i Frälsegården, som födde två hästar, två oxar och åtta kor. Han fick där köra oxarna. Där var mycket att göra men ej svårt att vara : mycken mat och god mat samt 50 öre om dagen. Om söndagarna var han hemma, d.v.s. hos modern.
Medan Karl var på platsen inträffade där samma dag som han fyllde 14 år en händelse, som gjorde starkt intryck på honom.
Hustrun fick då en dotter (Anna) men blev då så svårt sjuk, att man trodde hon skulle dö. Mannen eftersände då skoll Holmgren och bad honom bedja Gud för frun, så att hon blev frisk. Holmgren bad också – undret skedde och hustrun levde i många år. Härvid var även Karl närvarande.
Vekagärdet (en hemmansdel i Hälsingsg) ägdes på den tiden av en änka vid namn Ingalena, som hade åtta barn, vilka alla voro mycket snälla vid Lotta och hennes pojke. En senare var en tid vallpojke där och då de därunder fingo skomakare Åsvall dit att göra skor, fick denne ta mått och göra ett par till Karl också – för bara tack.
En dotter i familjen vid namn Kristina var g m Per Pettersson från Bredegården i Hånger och bodde längst ute vid Hbga-sjön. De voro liksom ena dotterns man och ännu mer hans fader i Vässtorp missionsvänner och hade uppfört en stor lokal, där möten fingo hållas. (forts om And Pet och läsningen)
Hos And Pet Larsson på Båltorp, där modern i sin ungdom innehaft tjänst och som änka varit den, som när något viktigare skulle uträttas alltid anlitades, innehade Karl en kortare tid plats, innan man anställt ny dräng i stället för en på grund av dåligt uppförande avskedad.
Den förutvarande drängpojken hade enligt vad man kommit underfund med stulit den till åkvagnen hörande fina fotsacken av svinläder.
Till en början hade man ej kunnat förstå, vart fotsacken tagit vägen och förgäves sökt efter densamma. Men då en dag drängens far, som var från Bjurum, uppenbarat sig och till den saknades ägare överlämnat ett par handskar och tackat honom för det fina lädret, som sonen hade fått, låg ju saken i öppen dag och anmälan gjordes till vederbörande landsfiskal.
Det uppstod i anledning av det skedda ett fasligt oväsen, men fotsacken kunde ej återfinnas – den var använd som läder till trätofflor och handskar, som försålts – och den skyldige var, sedan han naturligtvis fått sparken, avviken – rest till Amerika.
Det inträffade medförde dock för Anders Petters del, att han blev utsatt för trakasserier av olika slag. Man stal för honom för stora pengar av hans förnödenheter, var t o m inne i bostaden och stal, gjorde åverkan på hans egendom, djur redskap, gröda och hotade honom själv till livet. Det hjälpte ej att han till skydd hade vakter och hundar – han måste till slut om något år sälja gården och sönerna, varav den yngste var jämnårig med Karl och god vän till honom, söka sig utkomster annanstans än i den bygd, där e sedan århundraden hade sina rötter.
Anders Petter hade här råkat i delo med den av sämre element uppblandade befolkningen under herrgårdarna söder om Hbga-sjön, som genom Bosg överlåtande till en av dem också fått anförvanter och likasinnade i denna nejd.

Skoltiden

När Karl Hägg närmade sig sitt sjunde år fick han börja småskolan, som då liksom ännu så länge låg nära Hornborga bro, c:a en halv mil från hemmet, dit någon ordentlig väg icke ledde.
Det var roligt att gå i skolan, tyckte pojken, och traskade varje dag den långa besvärliga vägen dit.
Lärarinnan Kristina Mellqvist lärde bra men var onödigt sträng och kvick med rottingen, samt borde såsom själv invalid – enarmad – ha vetat bättre än att såsom skedde misshandla sina disciplar. Vid den minsta förseelse av barnen eller dessas oförmåga att lära, kallade hon fram den felande till katedern och tvingade denne att därpå lägga handflatorna med avigsidan upp, varpå hon slog till med rottingen så att benen om ej verkligen voro nära att krossas eller taga skada. Hade rottingen någon gång på rätt sätt kommit till användning, skulle med den tiden tillåten skolaga inget ha varit att säga därom.
Andra året av sin tid i småskolan blev Karl sjuk. Hans sjukdom yttrade sig genom, i regel om nätterna, kommande anfall av svår kramp och konvulsioner i hela kroppen, varunder han icke kunde tala men väl hörde vad modern och andra vidstående sade. Man förmodade att det var frågan om fallandesjuka, men modern kunde ej uppgrunda någon ”giltig orsak” därtill.
Småningom förvärrades anfallen och återkommo tätare. Det blev då ingen annan råd än att uppsöka en läkare – doktor Colvin i Skara. Den av honom ordinerade medicinen såg också ut att hjälpa och sjukdomen var under 1½ års tid borta.
När denna medicin var slut trodde sig Lotta ej få köpa mera sådan och när sjukdomen därefter återkom ansåg hon densamma värdelös samt sökte i stället en vid en fältmanöver på Eckornavallen tjänstgörande regementsläkare vid namn Falk, vars ordinationer voro till alls ingen nytta. Sedermera sökte hon även en s.k. klok gubbe i Kommavalla vid Göteve, dit morfadern skjutsade.
Kommavallagubbens ordinationer voro mycket omständiga och föreskrev utom medicinering, diet under ett helt år samt förbud mot att vara nära tobaks-, sprit- och steklukt eller där rök och gas av något slag utvecklades, allt dock till ingen nytta.
Genom iakttagelser förstod man dock så småningom att anfallen alltid inträffade natten efter det Karl av någon anledning blivit skrämd eller utsatt för starkare sinnesrörelser. Det kunde räcka med s.k. självskrämslar, om någon oförhappandes tog tag i honom o s v , men oftast genom att lärarinnan åthutat honom för hans ibland inträffade oförmåga att vid skriv- och ritning föra pennan, vilken orsakades av högra handens ofrivilliga skakningar, utgjorde en yttring av hans ”nervåkomma”.
Karl fick mer eller mindre lida av sin sjukdom nästan under hela sin skoltid och erhöll 1893 den medicin åter, som visat sig vara den enda däremot verksamma men som genom mellankommande omständigheter och oförstånd om dess värde undanhållits honom. Att denna medicin åter kom till heders berodde på ett av Lottas besök hos ”sin präst” Hasselrot, varvid hon med dennes guvernant vid namn Beckfriis kom att tala om sonens sjukdom och efter att ha varit hemma efter det av dr Colvin utfärdade receptet fick rådet att inköpa flera satser därav, vilket hon också gjorde med småningom i alla avseenden lyckligt resultat.
Från småskolan erhöll Karl i rätt tid flyttning till den då i närheten av kyrkan varande folkskolan, vars båda lägre klasser nu under skollärare Hedréns sista tid omhänderhades av lärarinnan Manda Wallin, som emellertid redan efter en termin, då skolan nedlades och uppdelades i två fick efterträda den till följd av klander avgående förenämnda småskollärarinnan samt jämte skoll H i sin tur efterträddes av två manliga lärare, varav den i Hbga insatte i fortsättningen fick Karl på sin lott.
Den gamla folkskolan var som nämnt indelad i två – mellanskola och högre folkskola – en egendomlighet för den tiden som först långt senare återinfördes i det norra skoldistriktet under det det södra ännu saknar sådan skolindelning. Läsningen var dock då varannandags med en klass om dagen. Mellanskolan benämndes för ”köket”, emedan den var inrymd i den f.d. lärarbostadens med dess f d kök sammanslagna ena rum.
Det andra av lärarens f.d. bostadsrum användes av fröken Vallin som bostad och ett därutom i skolbyggnaden varande vindsrum innehades av en kvinna, som därför skötte skolstädningen.
Karls båda lärare voro nästan att anse som jordbrukare, enär de i egenskap av klockare hade boställe som de själva brukade. Dessa födde därpå en ko eller två och hade stadigvarande gris. De arrenderade ibland jord och hade flera djur. Ladugård hörde då till skolorna. Körslorna avverkades lättvindigt genom att bjuda barnens fäder i s.k. körhjälper och för utförande av en del arbeten anlitade de högre klassernas barn, som fingo ”rensa lanna”, ”sätta” och ”ta upp” rotfrukter, m.m, varför de blevo bjudna på litet förplägnad och sluppo med lindrigare läxor.
Lärare Hedrén var dessutom under många av sina lärareår en av traktens större bönder. Han ägde en hemmansdel i Frimansgården, där han med uppbärande av hyra var bosatt samt hade tre hästar och åtta kor, ägde 1/8 mtl Böljan Jon Persg., som han hade bortarrenderat och arrenderade själv av ”banken”, som tagit detta i mät ½ mtl Vässtorp, där han födde 4 oxar och 18 kor, allt utom smådjur. För skötseln av dessa gårdar hade han på den förstnämnda två pigor och en dräng och på den senare en piga, en dräng och en statare, vars hustru fick sköta det därvarande hushållet.
Den senare läraren var ej av samma kärnvirke och driftighet som företrädaren. Han led av lungsot och hade otur med sina fruar, som voro bonddöttrar och ansedda utgöra goda partier, men dogo i den sjukdom han bar på.
Då denna skollärare första gången gifte sig fick Häggs Lottas pojke i uppdrag att plocka och till brudens föräldrahem nedbära en börda färskt lingonris samt blev för besväret inbjuden att se på henne, som då höll på att klädas. Lotta hade dock, då hon fått veta om uppdraget, haft sina betänkligheter över att lingonris skulle användas och varit nära att bryta sin egen myrten.
I anledning av att den gamla folkskolan var gemensam för Broddetorps pastorats alla fyra socknar samt enär folkmängden då var vida större än nu, var elevantalet där mycket stort och det ansågs som tur att man där som lekplats hade tillgång till den vid mellanskolan och kyrkan belägna Kyrkbacken, som under rasterna var full av glammande men ej alltid snälla ungar, som där förde sitt ståhej.
Kyrkbacken hade dessutom som lekplats för skolbarnen, ännu en uppgift att fylla, nämligen som samlingsplats för ortens soldater, då dessa skulle iväg till mötena på övningsplatsen Axevalla hed, samt som exercisplats för ortens skarpskyttekår, vars ”generalissimus” folkskoll Hedrén var.
Denna samling av soldaterna hade ju längre tillbaka skett vid den s.k. Karl grav vid gränsen till Hornborga, men efter laga skiftet flyttats hit.
Hit skjutsade nu rotebönderna sina soldater, som sedan i sällskap med sitt här mötande befäl fingo marschera den återstående vägen och det var vid dessa tillfällen en stor anhopning av folk å platsen. Skolbarnen hade de dagarna ledigt men kommo i regel i sällskap med sina föräldrar och syskon dit skarpskyttekårens medlemmar med barn och blommor kommo mangrant dit, liksom ortens drängar och pigor, som då fingo fritt.
Den dagen hade platsens handlanden och en del påpassliga försäljare god åtgång på vissa av sina varor och många sågos påverkade av medförda eller åtkomna starka drycker.
När soldaterna ställde upp för avtåg ställde också skarpskyttarna upp för att följa de förra ett stycke på vägen och när sedan avtåget skedde hurrades det ”tusenhövdat”.
Detta var tillfällen, som traktens pojkar icke gärna försummade och alltid hade de avtågande krigsmännen i släptåget ett ”arkeri” sådana, som utrustade med käppar och hemmagjorda ”vapen”, sökte, att på karlaktigt vis följa marschen men som oftast fingo göra detta springande för att icke bli efter, innan de nådde vändplatsen vid lundbygränsen.
Då efter uppdelning av skoldistriktet de nya skolorna 1889 tagits i bruk och den gamla försålts samt platsens användning för sagda militära ändamål kort därefter bortfallit var man i bygden denna attraktion fattigare.
Hornborgabarnen hade dock vid sin nya skola en annan dylik i den på den intill liggande s.k. Brobacken höst och vår hållna hornborgamarkna’n, som de då fingo fritt att besöka.
Denna fröjd varade dock för deras del ej längre än tills den nya läraren blivit s.k. omvänd och återkom från en sanatorievistelse. De blevo då förbjudna att besöka marknaden och höllos den dagen alltid i skolan – för att ej bli frestade att deltaga i de då de olika socknarnas pojkar i regel etablerade slagsmålen. I stället fick en eller ett par av flickorna gå ut på marknaden och köpa litet karameller varpå de och de andra barnen då bjödos på.
Någon glädje av dagen unnades dem alltså, men det blev synd om dem om de på hemvägen från skolan bröt emot förbudet. Det vankades då oftast bestraffning.
I skolan lämnades barnen eljest som senare tillfällen till olika slags lekar. Om vintrarna, när det var is fingo de nere på ån åka kana och skridskor och av dem om somrarna mycket qonterade nöjen var att kasta s.k. ”tröll” och ”krokhas”, ”rycka stutar”, ”springa ikapp”, ”lyfta lång stock”, o s v , nu mer eller mindre kända, efter i drängarnas lag övade kraft- och vidighetsprov.
Midsommarafton hade samtliga skolornas barn in på 1890-talet varje år återkommande utflykt till den ovanför Prästgården belägna s k Gullängen, dit de med skarpskyttefanan i spetsen tågade för att kläda m-stång, leka och bjudas på förfriskningar.

• Den konfirmationen föregående undervisningen eller s.k. läsningen, börjades av Karl och
hans jämnåriga de 22 november 1894 och pågick till den 5 maj året därpå. Konfirmationsåldern var året förut första gången satt till 15 år, vilket skulle fyllas före augusti månads utgång och på den grund måste han – jämte möjligen flera – vänta ett helt år längre än förut vanligt.
Detta blev naturligtvis till svårt men för mindre bemedlade barns föräldrar, som fortast möjligt behövde ha sina telningar utplacerade att själva tjäna sitt bröd, emedan de därigenom fingo ha dem kvar i hemmet ett år längre.
En för de mindre bemedlade svår utgift var eljest barnens förseende med s k konfirmationskläder. Denna sak blev dock för Lotta mindre kännbar, i det att hon till Karl hade turen, att av sin svåger å Ranten, Anders Nilsson, erhöll en av denne förvärvad välaktad s k sortout av fint kläde, som av skräddare Anderson syddes om till konfirmationskostym och blev så bra att då ingen hade bättre. Karl var också mycket rädd om densamma men växte så hastigt att den, fast rymligt sydd, på mindre än ett år blev för liten – men sedan passade grannen Torstenssons pojkar.
Efter läsningens avslutande fingo eleverna på fredagen samlas i Prästgården, där pastorn inkallade och talade i enrum med var och en. Början gjordes med flickorna och när dessa kommo ut från honom grät de. Pojkarna skrattade då och gjorde narr av dem - men när dessa sedan i sin tur varit inne var det ej bättre med dem. Där inne fick var och en böja knä invid pastorn, som lade sina händer på deras huvuden och frågade om de hade någon synd de ville bli kvitt samt bad Gud vara med dem i deras förestående viktiga stund och vidare ute i livet. Sedan fingo de på lördagen ”läsa för församlingen” och på söndagen ”gå fram” eller som somliga sade ”till skrift”, d v s begå nattvarden.
Vid konfirmationerna hade kyrkan alltid klätts med blommor och grönt från ängarna och barnens föräldrar eller anförvanters trädgårdar, fast det i de sistnämnda på den tiden i regel icke var så värst välförsett. Det vilade då högtid över såväl sinnena som den till trängsel fyllda kyrkan.

Kvarnresan

Vintern 1900 var det mycket snö och kallt, så att vattnet i bäckar och åar blev till en sörja, som dels inte rann och dels frös på eller isade vattenhjulen i kvarnarna, som därigenom icke kunde hållas i gång. Klevakvarnen stod stilla och många andra med den. Man fick då fara långa vägar för att få malet.
Sedermera stationsförmannen Karl Hägg i Falköping som då innehade tjänst hos sin morfar Anders Stål i Stenberga fick då resa till Snikens kvarnar i Hornborga för att söka få malet – men båda de därvarande kvarnarna stodo också stilla. Han for då, medan han var ute till den nedströms belägna Ringagårds kvarn, men fast där funnos turbiner, så var det dem mycket svårt att mala och kvarnen var så full av spannmål, att de ej kunde taga emot något, utan bad honom för allt i världen fara hem igen, sedan de av hela mäldlasset förmalt – en säck. Det var svårt men inget att göra vid. Mjölnaren måste naturligtvis sköta sina ordinarie kunder, och som flera långväga höll och väntade hjälpa även dessa med att få ”malt av en påse”.
När Karl kom hem med i det närmaste oförrättat ärende sade morfadern :
”Då är det inte lönt att lassa av. Det sägs finnas en kvarn nedanför Kvissla, som heter Kvarnö, där det skall gå att få malet. Du får fara dit i morgon”.
Klockan 5 följande morgon var Karl färdig att fara till den sagda kvarnen men skulle, då han ej alls visste vägen ha haft svårt att hitta dit, om han ej vid Ullene hinnkört en soldat Alf, som också, skulle dit och gjort sällskap med denne.
Klockan sju voro de båda mäldsökandena framme i Kvarnö. Alf lassade av och for hem igen – han hade ej så lång väg dit – men Karl skulle ha mälden medhem och stannade. Där var ingen vattenbrist. Fyra par stenar gingo dag och natt och dess utom drevs där sikt- och stålverk samt såg.
Det dröjde till kl 12 på natten innan Karl var klar för återresan. Fodret var då slut och han hade i tanke att sätta humör på sin springare givit denne några portioner av den till förmalning avsedda havren. Då han skulle resa sade mjölnaren :
”Du får foder av oss, om du stannar över natt. Du får inte resa ifred genom Gryten – namnet på skogen – där passar de alltid på, att stjäla från mäldsökandena om nätterna!”
”Denne hästen går ingen emot!” svarade Karl. ”Han skall nog få sådan fart, så de inte nappar varken mig eller något i lasset. Jag skall hem i natt, så de inte behöver bli oroliga för mig.”
Efter den givna varningen kände Karl det trots mod och tillförsikt till hästen, en smula kusligt att ge sig av så där mitt i natten, som dock icke var mörk utan månljus och vacker. Han lämnade dock allt i sin skapares händer och for.
Karl körde till att börja med sakta – man får vara försiktig med hästarna, när de stått stilla en hel dag och fått bra med havre – tills han, i en uppförsbacke nära stora landsvägen, fick se två karlar komma emot sig, vilka genom sitt gående mitt på vägen föreföllo litet misstänkta, genom smackning på hästen ökade farten samt, när de de mötande stannade, fortfarande mitt i vägen, och började skräna mot hästen, höjde sin piska och lät honom sätta full fart, med den påföljd att männen, vilt svärjande, hamnade en i vardera diket, utan att den gången få något för besväret.
Två timmar efter detta sitt kvarnreseäventyr var Karl åter vid hemmets port där morfadern var till reds att taga emot hästen samt låta honom gå in och värma sig innan han bar in mjölet.

Soldat Anders Stål

Soldaterna i Sätuna där Häggalottas far intill kort efter hennes sons födelse tjänstgjorde som soldat, hade det i ekonomiskt hänseende mycket bättre ställt än i bygden i övrigt och mången annanstans och även läget på den alldeles vid stranden av Hornborgasjön belägna s k Tjurs Backe var i naturhänseende vackrare än den plats i en däld nedanför Tova- och Brunnhemsbergen, där Häggatorpet låg.
Under det att soldaterna i t ex Håv på sina torp i regel endast kunde hålla en ko, höllo soldaterna i Sätuna av storboskap ej mindre än tre kor samt dessutom häst. Dessa voro sålunda att anse som småbönder.
Orsaken härtill var att soldaterna bodde intill sjön, där de ägde rätt, att skörda så mycket foder de önskade, samt dess utom kunde fånga fisk både till egna hushåll och avsalu.
Ute på Tjurs Backe lågo sedan laga skiftet fyra av socknens sex á sju soldatboställen – Ståls, Ströms, Sälles och Käcks – varav det förstnämndas innehavare, Anders Johansson Stål, var Lottas far.
Stål hade som biförtjänst åtagit sig transport av brännvin från egendomarna St Bjurum och Dagsnäs till hamnen i Lidköping samt hade därifrån med sig lass tillbaka med olika slags varor åt handlander i skara och folk i orten, som eljest själva hade måst företaga resan.
Då Stål 1879 hade tjänat ut samt avgick med pension, köpte han sig en liten hemmansdel benämnd Stenberga i Vilske Kleva, dit han i mars följande år flyttade. Denna gård visade sig dock vara i vissa avseenden sämre än torpet och han ångrade och beklagade sig mer än en gång över att han fastnat för stället. Han kunde ej på gården föda mer än tre kor och oxe. Till någon häst, som han var van att ha, räckte icke fodret, och detta förtröt honom.
Till gården hörde emellertid stora mossar, som på grund av Hornborgasjöns den tiden höga vattenstånd voro helt eller delvis mycket vattensjuka och om de kunde odlas skulle möjliggöra hållandet av såväl häst som flera nötkreatur.
Stål talade med de angränsande bönderna om de ville vara med om en torrläggning av dessa mossmarker, men rönte motstånd. De förklarade sig ingen nytta ha av ett sådant företag och menade det vara bättre att nöja sig med det starrgräs de där kunde skörda än att sätta pengar på ett dräneringsföretag och sedan eventuellt inte få någon som hälst reveny därav. De beräknade icke huru besvärligt det ofta var vid skörden, huru de när de slog och samlade tillhopa starren sjönko ned så långa de voro i dyn samt huru de fingo ”tumsa” och bära för hand för att få det magra gräset på terraferma, d v s körbar mark.
I denna sak var Stål mera förutseende än alla de andra och han fann också på råd vid deras gensträvighet. Det var vid den tiden när hans måg Hägg först talat om sin påtänkta Amerikaresa. Han rakade sig då och klädde sig litet hyfsligare än i vanliga vardagslag samt stegade iväg till den dåvarande ägaren av egendomen Sjögerås - patron Stenbäck – vars klevaböndernas angränsande mossar också voro höggradigt vattensjuka, förklarade vem och varifrån han var samt att gården i sitt nuvarande skick var så liten, att han dåligt försörjde sig på den och där ej ens kunde ha häst, som han förut, ehuru endast soldat, varit van vid.
Därefter talade Stål om de angränsande mossarnas oländighet och förklarade, att om han blott kunde odla sin del, så skulle hans framtid där vara tryggad. Sade slutligen :
”Kan patron ställa om, att mossarna blir odlingsbara, så skall min gård bli dubbelt så stor, men går inte detta reser jag till Amerika, dit min måg nu ärnar sig!”
”Stanna i Sverige, Stål! Vi kallar tillsammans bönderna till ett möte här på Sjögerås, så få vi se vad som är att göra. Här är lika mycket mark, som hos de andra tillhopa, så det skall nog bli dikning av!”
Det sålunda bestämda mötet kom också till stånd och därvid beslutades att mossarna skulle torrläggas och detta företag blev ett många händers verk till stor båtnad för alla delägare, efter vars slutförande samt mossarnas röjning och odlande Stål på sitt ställe kunde föda sju kor och smådjur – utom den åtrådda hästen, samt kunde ändå sälja en del foder och spannmål.
När Stål, som förut i vessentliga delar stenröjt gården, som inte för inte fått sitt namn, även hade uppodlat mossarna, voro det mästa av hans krafter förbrukade och han skulle aldrig gått iland med en sådan uppgift till – men hans vilja, att där regera, släppte honom aldrig, förrän slutet.
Att krafterna tröt honom var dock en sak, som Stål aldrig ville erkänna. Han var in i det sista en kraftkarl, men man förstod att han som andra åldrades. I sin ungdom hade han dock varit något alldeles enastående och endast få hade kunnat mäta sig med honom i styrka. Gud, nåde då den, som råkade ut för hans ilska. Folk hade då faktiskt varit rädda för honom.
Som ett prov på Ståls styrka omtalade kamraterna, att han under sin kommendering i Danmark 1848, därtill uppmanad av officerarna, tagit två engelsmän i rockkragen och hållit dem på rak arm med en i var hand tills dessa varit nära att ge upp andan.
Stål hade före innan han tog till soldat tjänstgjort vid regementet som s k beväringskarl och fullgjort värnplikten åt flera bondsöner, varvid han blivit känd där och slutligen av officerarna låtit sig övertalas att ingå som stamanställd.
Sedan Stål fått sitt, som det heter ”på det torra” eller genom mossarnas uppodlande vunnit för en hjälpligt lönande drift nödig mark samt åldern gjorde sig litet märkbar, skaffade han sig den lisande hjälp lättsprungna pojkar kunna vara till, först genom ett s k ”auktionsbarn” och sedan genom sin dotterson Karl Hägg.

Som Dräng Hos Morfar

Efter genomliden skoltid och undergången konfirmation var Karl Hägg mogen för utträde i livet. Att detta genom den höjda konfirmationsåldern fördröjts, hade för hans del varit till nytta då han under tiden blivit i ej ringa mån återställd från den sjukdom, varav han under skoltiden lidit, och fått repa krafter till honom väntande värv.
Under uppväxtåren hade Karl varit i beröring med många olika människor, men alla hade varit snälla mot honom. Han hade aldrig varit med om något svårt utöver vad han förstått, att alla människor måste vara med om. Att modern fått slita hårt för att de, hon och han, skulle ha det drägligt, det hade han sett och förstått – men han hade också sett s k rika bönder och andra göra detta, samt ansåg det vara något, som hörde livet till.
Karl hade f ö räknat ut, att när han blev stor, så skulle han också arbeta och visa vad han dugde till – hade för resten redan varit med en hel del och fått beröm för ådagalagd duktighet. Nu skulle han som andra pojkar ha plats och själv tjäna sitt levebröd. Flera av bönderna i trakten hade redan sökt att få honom men modern, som skulle bestämma därom, hade icke lovat någon. Hon var för rädd om honom för att släppa honom vart som hälst.
En dag sade hon honom emellertid, att han skulle få flytta till morfar. Men Karl blev däröver ej synnerligen glad – han hade minnen av att denne vid hans besök där ”smällt” honom och gett honom fula namn. Påpekade detta för modern.
”Det var då, det!” svarade Lotta. ”Nu är du stor och får annat att göra än springa på odygder! Han är nog sträng, men du får försöka, att rätta dig efter honom och göra honom till lags.”
Lotta hade tagit löfte av fadern, att ej bli hård mot pojken och trodde, att denne där skulle få det bättre än hos andra s k oskylla.
Den 3 nov 1895 var det marknad vid Ingatorp – den s k hångermarten – och Karl fick då följa med Lotta dit och därifrån till den strax på andra sidan liggande gården Kullagärdet, som då innehades av skomakaren Frans Kjäck, gift med en styvdotter till Stål, som där skulle möta.
Det blev inte roligt för mor och son att där så där mera varaktigt skiljas – men skulle nu ändå ske. Lotta bad Gud bevara och vara med sin Karl samt förmanade honom, att aldrig låta sig förledas att bli drinkare.
Sedan reste då Stål med sin nyblivna dräng – morfadern och dottersonen – till Stenberga i V Kleva, där de från och med denna dag skulle ha sina gärningar och leva sitt vardagliga liv tillsammans.
Och det blev nu åka av. Hästen var yster – längtade hem till sin krubba – och fick nu hem springa så fort han ville. Morfadern omtalade huru denna under resan till marknaden hade ”lekt” med honom, då han sökt att hålla igen den och instruerade Karl i handhavandet av särskilt denna men i vissa stycken även andra hästar. Hans intryck av morfadern voro för dagen goda.
Men dessa intryck visade sig ej bli bestående. Stål kunde ej på sig själv eller till andras glädje omsätta sina under ett långt liv förvärvade insikter. Han var inombords både sur och tvär och djävlig. Den som mera ytligt kände eller endast emellanåt kom i beröring med honom såg icke hans fel – men för den som mera ingående lärt känna honom eller dagligdags måste umgås med honom var han olidlig.
På Stenberga blev under de förstadagarna allt nytt för Karl, som icke på länge lärde sig förstå, vad ej häller modern kunde tänka eller begripa – att han var ”såld”, att han kommit i händerna på en egoistisk och idelt trångsynt människa, som endast ville ”maskinellt” utnyttja honom utan någon hänsyn till vederbörandes behov och åsikter – nästan så som staten nu behandlar sina undersåtar.
Någon lön för sitt arbete hos morfadern hade Karl icke första året. Det skulle räcka med mat och kläder. Andra året fick han 50 kronor och skulle då själv hålla sig med kläder.
Lönen förslog ej mycket, ehuru priserna voro låga: ett par skor kostade 5 kr, ett par stövlar 10 kr, o s v.
Ehuru mat fanns i riklig mängd fick Karl sällan äta sig riktigt mätt. Han tilldelades vid måltiderna, vad man ansåg han behövde och erhöll alltid av sovlet de härskna, yttersidorna och vad som bränts vid i kokkärlen samt uppmanades, när man hade främmande och maten serverades på bordet på vanligt sätt, att ej äta för mycket och låta "folk" ta sig först eller att ej vara ”vulen” och "lupen"
Förmaningarna till återhållsamhet med mat och dryck voro mångfaldiga och svåra att höra:
”Du äter alldeles för mycket Karl, du borde skämmas!”
”Det blir aldrig folk av dej, du kommer att svälta ihjäl, du redar dej aldrig!”
”Den som äter så buken värker tre gånger om dan, har ingen hälsodag.”
”Mor din har skämt bort dej, hon har sprängt ut magen på dej!” ”Du ’äter mer än du gör, du har inte tjänat så mycket än!”
”Nu får du inte äta mer i dag! – Hut – ut och gör nytta för dej först!”
Det var ej nådigt, att be om mer mat. Ofta fick han gå hungrig från bordet. Det var många gånger svårt för Karl, detta att inte få äta så mycket han ville och kände sig behöva. När man är sexton år och växer som bäst tarvar kroppen föda. Han undrade många gånger själv, om han med sin förut svaga hälsa skulle stå rycken med den honom förunnade kosten och den även i övrigt nervpåfrestande behandlingen – hade aldrig kunnat drömma om sådant, fast han även förut skådat fattigdom och umburit mycket.
Tyg till kläder vävdes av husets kvinnor och en skräddare Finbom från Floby kom strax före jul till Stenberga och sydde en omgång sådana eller en s.k. kostym samt en fårskinnspäls åt vardera Karl och Stål.
Detta blev också de enda egentliga gångkläder, som morfadern såsom enda avtalade årslön – jämte maten – lämnade dottersonen – skam till sägandes – och då dessa utom att de sutto illa hade en rand av felvävnad mitt i rockryggen samt därför näpperligen kunde användas för söndags- och gåbortändamål, så var lönen i det avseendet okurant och föga avundsvärd.
Härtill kom vidare dessutom att då Karl iklädd sin nya kostym, som enligt gammal sed första gången där skulle användas, satt i kyrkan, en i bänken bakom honom sittande pojke fick se felranden och stack en knappnål genom denna i ryggen på honom.
Det var klart att nålstygnet ej gjorde gott och ingen kan undra på om han blev arg, men väl på att han kunde besinna sig och ej ställa till oväsen varken i kyrkan eller på hemvägen samt å den senare endast sade till den skyldige :
”Du, Otto! Jag har hört, att när du växte upp, så var du både snorig och trasig. Har du nu någon bättre rock att ge mig, så kom med den!”
Den pojken skämdes sedan länge för Karl och var aldrig mer på sina hyss utan lämnade honom ifred.
Karl fick dock, utan såväl den ene som den andre av de nämnda båda, behövliga kläder – av modern, som köpte fint, svart tyg samt lät skräddare Andersson i Broddetorp taga mått och sy honom en rejäl dress, och vävde sedan själv tyg till en präktig överrock, som syddes på samma ställe och liksom kostymen blev plagg för många år framåt.
Lottas företag – ”trass” – att ge Karl kläder förtröt emellertid Stål, som hämnades med att ge dessa namnen ”högfärdsklä’ra” och ”högfärdsrocken” samt klandrade henne för att skämma bort sonen. Högfärd och självsvåld voro de värsta olater, han visste – men han förstod ej sin ålderdoms nya tid, som i många avseenden grundligt omsvängde begreppen samt krävde mera i både ”häddsel och klädsel”.
Ej ens till vardags maktade Stål hålla sin dräng med ordentliga kläder utan denne fick slita sina egna eller ”till läta” med honom av hans sämre, som av mormodern efter förmåga fållades upp och snörptes samman så att de hängde något så när på kroppen.
Även om Stål i sin dag icke kunnat samlat något större kapital och hans inkomster åtgingo till skatter och utgifter – maten borde han kunnat unna sin dotterson.
Sin förra dräng vid namn Emil Hagelin, hade morfadern haft sedan denne var sex år gammal. Föräldrarna hade då dött och han och hans syskon bortauktionerats mot en fosterlön av 15 kronor per år tills de fyllde 15 år, varefter de skulle få göra skäl för sig själva och ev lön.
Emil hade emellertid ej velat vara hos Stål, utan så fort han blev 18 år sökt sig ifrån denne genom att taga värvning (sedan polis i Göteborg).
Bostadsförhållandena till Ståls voro knappa och utgjordes av endast ett rum och kök. Det förra (stugan) var rätt stort, men köket i motsats därtill mycket litet – endast en smal gång på spisens två sidor, där det ej var plats för vare sig bord eller andra möbler. Rummet tjänade därför snart sagt alla ett hems ändamål. Det var möblerat med ett stort slagbord, vid vilket måltiderna intogs, två sängar, två soffor, en dragkista och ett skåp samt på väggen en klocka.
Ena sängen användes till förvaring av kläder och i den andra lågo de gamla i huset. Sofforna voro avsedda den ena för dottern och den andra för Karl, som dock sommartiden alltid låg ute på ”rännet”, där han ansåg bättre och fick vara ifred för flugorna. Bäddutrustningen inne bestod av litet långhalm med ett s.k. ”ocklä”* i stället för lakan, ”vepa” och ett sticktäcke.
* s k ”ocklä’den” voro vävda som en matta men med inslag av vita trasor. En ”vepa” var en ofiltad filt.
Ståls hushåll sköttes av hustrun Lena, som var styvmor och styvmormor till Lotta resp Karl men alltid benämndes som äkta, därmed hjälpt av sin förra dotter, ”moster Emma”, som här var bosatt.
Huruvida Anna Lena var ense med Stål i hans oginheter mot Karl är ovisst, emedan hon emellanåt stack till denne någon extra matbit, t ex när hon kokade s k svinpotatis, en och annan ”fårkorvasnart”, som stekt på glöden smakade i hans tycke gott till de varma potatisarna, i sådana fall bedjande honom, att ej tala om det för mannen.
Jämsides med sina utearbeten fick Karl bära vatten och ved till innebruk, hjälpa mormodern, som hade svårt för att gå, vid bak, brygd, o s v.
Bakning förekom ej ofta, endast till de större högtiderna – jul, påsk, midsommar – samt före bärgningen, men då i så mycket större skala – en halv tunna sammäld samt något siktmjöl till sön- och helgdagsbruk. Vete förekom ej. Efter bakningen upphängdes brödet på stänger i stugtaket och användes först sedan det blivit hårt. Stål hade tänderna i behåll, åt alltid sådant bröd och fordrade detsamma av andra. Hustrun, som hade sämre tänder blötte sitt bröd i dricka. Vad sedan Karl beträffade, så var han så illa tvungen – och vänjde sig.
Mathållet hos Ståls varierades i den mån de använda hemmaproducerade förnödenheterna medgåvo.
Frukosten kl 8 bestod av rågkaffe med bröd och smör, ost eller sill, stekt potatis med fläsk eller någon slags välling.
Middagen kl precis 12 utgjordes av kokt potatis och fläsk eller korv, s k skinnpotatis med sill, ärter med fläsk, kål med fårkött, surkål eller potatissoppa med fläsk och köttben.
Eftermiddagsbit kl 4 : rågkaffe och smörgås med något pålägg, ost, ”speke” o dyl.
Kvällsmat kl 7 :för det mästa vattengröt med mjölk, ölsupa med sill, mjölk med bröd och ”spekekött”, på lördags- och helgdagsaftnar korngrynsgröt eller potatismjölsgröt.
Elvakaffe och efterrätter förekommo aldrig, dock ”krösamos” som ”sugel” till potatis. Fisk och mycket annat var sällsynt.
Arbetena följde årets kretslopp. Alltid fanns det något att uträtta. Kvällsmålet avslutade ej dagen. Sedan skulle husdjuren skötas, andra småsysslor uträttas och förberedelser till den följande dagens arbeten göras, smör kärnas o s v.
Karl hade på sin lott skötseln av hästen. Utfordringen av denna var ett ständigt schå.
Stål föreskrev att denna skulle ha litet foder men ges ofta. Kl 6 på morgonen första fodret och kl 9 på kvällen det sista, som kallades nattfoder. Men detta var ej nog. Han skulle också ha s k ”ottefoder”. Varje natt kl 2 fick därför pojken kasta sig ur sängen och i bara skjortan, möjligen med rocken över axlarna men nedtill med endast tofflorna på springa ut i stallet och ge hästen några höstrån. Detta hade Stål i sin dag gjort, det måste nu också Karl göra utom om Lusse -, Julannandags och Trettondedagsnätterna, då Stål själv var uppe och gav ottefodret samt en bit bröd, ost och dricka till husfolket, i stället för den resp –supen, som han var ensam om att laga – ehuru aldrig, varken då eller annars, mer än i måttlig mängd.
Helgerna begingos på de traditionella sätten och kyrkan besöktes turvis – men Karl lämnades aldrig tillåtelse att besöka annan ungdom eller att deltaga i några nöjen.

Även En Kyrkresa

När Broddetorps kyrka år 1901 undergick reparation, anlitades för ändamålet en murare Jonsson i Pilagården V Kleva, vilken, då därför tjänligt grus ej fanns i orten, själv skulle hålla sig med sådant.
Lämpligt grus fanns emellertid vid Petängen i Kleva. Här skulle också Jonsson fylla behovet, samt bjöd för dess ditförande tio klevabönder i s k körhjälp, bland dem f d sätunasoldaten Stål i Stenberga, vars hos honom varande dotterson Karl Hägg av morfadern fick i uppdrag att då vara med.
En dag då vädret såg lovande ut, samlades därefter alla dessa vid sagda grustag och lossade sina lass men då det, medan man på utfärden varit inne hos Jonsson och spisat frukost, börjat snöa uppstod vid avfärden resonemang, om vem som skulle köra först. Alla voro för rädda om sina hästar för att vilja göra detta, fruktande yrväder och dåligt väglag.
”Ståladrängen har den kraftigaste hästen – han får köra först!” dekreterade man.
Karl var dock icke – för morfaderns skull – angelägen därom, utan sade, att detta fick Jonsson själv göra. Han åkte ju ”tvåbett”.
Då emellertid Jonsson aldrig syntes bli i ordning att fara, fann dock Karl för gott att ändå köra först.
Då körhjälparna voro komna uppför liderna till Kleva klinter var det fullt yrväder men den värsta färdesträckan för hästarnas del avverkad och då Karl kom dit där den branta sluttningen mot Ugglum började lät han hästen, där det gick för sig, få fria tyglar och såg icke skymten av de övriga förrän han kom ut från soldat Käcks i Sätuna, där han blivit mött och inbjuden på kaffe. Medresenärerna hade då också hållit stilla en stund och inmundigat mera brännvin till det de vid frukosten fått förtära samt voro nu bra i tagen, stojade och sjöng.
Den återstående vägsträckan fortsattes dock i rätt lugnt tempo och utan missöden, med undantag av att en i laget blev efter.
Väl framme i Broddetorp lassades gruset av vid kyrkan, hästarna ställdes in i den dåvarande handlare Anderssons stall och färddeltagarna samlades i kyrkan, som var uppvärmd, för att bjudas på medförd mat och mera sprit, så att alla utom Karl och ”August i Knutet”, som ej drucko något, blevo skäligen ”dragna”.
Medan man nu satt där i kyrkan och ”lullade” sade man till Karl, att han, som var nykter, skulle åka först hem också, och förstående meningen svarade denne, att det åtog han sig gärna – ”men ett säger jag”, sade han, ”att här blir inte fråga om någon kappkörning”.
På hemresan mötte man vid Hornborgabro den efterblivne Ville i Huven” och Jonsson fick vända om och hjälpa samt bjuda honom på mat och naturligtvis brännvin.
Jonsson gav sig dock icke tid att hålla Ville sällskap utan åkte från denne. Han hade bjudit alla körehjälparna på ett dito kalas samt måste naturligtvis hem och sköta värdskapet. Därför kom ej Ville åter till Kleva den dagen. Han hade lagt sig i släden och somnat och hästen med honom gått fram å en gård i Hånger, där man fått ta hand om dem båda och bädda ned Ville, som var redlös och förfrusit båda fötterna samt sedan – hemtransporterad – fick ligga till sängs i tre veckor.
Karl körde på hemvägen enligt sitt löfte, först och det blev ej fråga om kappkörning sedan en av de medvarande dock försökt att komma förbi honom – men därvid hamnat i vägdiket.
Efter att ha varit i sina respektive hem med hästarna gingo alla karlarna till det i Pilagården väntande ”körehjälpakalaset”, vilket under mycket ätande och ännu mera drickande ej var avslutat förrän klockan fyra på morgonen.
”August i Knutet” bodde i gården Knyte och den andra ”Ville på Huven” var bosatt å Huvden, därav namnen.

Ung Mans Väg

Liksom alla unga män funderade Karl emellanåt på att gifta sig och sätta eget bo, men fann snart att detta icke var gjort i en handvändning.
Likväl hade han sina tankar på en och annan flicka innan han slutligen bestämde med den kvinna, som blev hans barns mor, och en ödets ironi blev att den första som han såg på till att begära blev hans andra hustru.
Denna senare – Sofie Elfman – var bonddotter av prästsläkt från Kleva Frälseg och steget mellan dem var nog enligt flickans föräldrars tycke litet långt, varför dessa lade sina hinder i vägen.
Sofies styvmor var mäst den, som när hon märkte de båda ungas ögonkast, förstod vad därav kunde följa samt sökte – och lyckades – skilja dem åt, liksom hon också sedermera hindrade andra pojkar från att närma sig henne. Hon ville endast ha sin egen dotter –Anna – gift – Sofie skulle ta hand om släkten och fick äran att sluta till ögonen på ej mindre än sju i den.
Stål och Elfman hade angränsande ägor och Karl var då och då ombedd att hjälpa den senare med diverse arbeten och som Sofie ehuru flicka satts att se till faderns djur samt i anledning därav ofta hade sina vägar förbi Ståls, så råkades de båda unga emellanåt, fast då för unga för vidare närmanden till varandra.
När sedan farligare ålder inträdde och föräldrarna funno det säkrast att stämma i bäcken, så sändes Sofie till sin morbror Versén, som var kyrkoherde och prost i Vartofta Åsaka.
Hos prosten Versén skulle sedan Sofie få stanna tills ”faran” var överstånden. Det blev nu ej så länge som väl först tänkts – till dess Karl kom bort – enär sedan Sofie rest allt blev som förgjort å faderns gård, i det att djuren ej ville sig utan mistade sin foderlust och sinade samt blevo sjuka och dogo, bland de senare på en gång tvenne hästar. Sofie hade sedan hon var åtta år smekt och pysslat om djuren, som voro mycket fästade vid henne och antagligen nu så djupt saknade hennes ömhet och förstående omvårdnad. När Sofie i anledning därav återkommit till hemmet blev allt sig likt där som förut – djuren ville sig åter och voro snart vid samma goda hull.
Efter detta ansåg dock Karl, att det ej lönade sig för honom, att söka få Sofie till sin och undvek hennes sällskap – fast det många gånger sved i hans hjärta.
Sedan Karl fullgjort sin värnplikt mognade hos honom mer och mer hans intresse för att få sig en hustru och något eget. Vem och vad visste han dock ännu ej, men förstod att av morfadern, som dock saknade son, hade han ingen hjälp för en eventuell bosättning att vänta och tänkte därför på att om möjligt anlita andra utvägar.
Sommaren 1901 när endast värnpliktsrepetitionen återstod, omtalade en bekant, att en änka med två döttrar i Mickelsgården i Ö Tunhem önskade en driftig dräng och föreslog, att han skulle söka platsen. Döttrarna förklarades vara vuxna samt benägna till äktenskap om tycke uppstod och förmånerna i alla avseenden prima.
En av de följande söndagseftermiddagarna besökte Karl i sällskap med rekommendatorn den nämnda gården och som allt, både döttrarna – icke utan även änkan – och gården med lösören syntes fullgoda samt den erbjudna lönen 200 kr + 10 i städja ej var att anmärka på så tog han där plats med tillträde den 1 nov.
Ifråga om denna uppgörelseinträffade emellertid det streck i Karls uträkningar, som lätt kunnat få denne att tappa koncepten och i blå ilska överge kära släkten.
När nämligen den av Karl förut alltid beundrade ”morbror Nilsson” en dag fått reda på, att Karl ämnade flytta och vart så reste han i all hast till Mickelsgården och sade till att denne icke varken kunde eller fick flytta ifrån sin över 80-åriga morfader samt lämnade ur egen pung städjan tillbaka.
Nilsson for sedan därifrån till V Kleva, samtalade litet med svärfadern och meddelade därefter Karl, vad han företagit sig, lovade lika stor lön hos morfadern som i Mgn och att de sedan, längre fram, skulle komma ihåg honom.
Karl med sin vana vid umbäranden och att foga sig efter andra samt med sitt ljusa och lugna sinne svalde också slutligen även denna missräkning.
Någon tid efter den omtalade tilldragelsen då Karl hemkommit från repitionsmötet vid regementet sade honom en dag morfadern :
”Fredrik i Äleberg är skyldig mej 100 kronor, som han inte ser ut att vilja betala; kan du taga ut dem, så får du dem!”
Karl gick till Fredrik, framförde sitt ärende och omtalade, att om han fick betalt, så hade morfadern lovat honom pengarna.
”Skall du få dem, så lämnar jag dem genast!” sade Fredrik.
Då Karl sålunda utan minsta svårighet fått pengarna – en hel 100-ge – bjöd man honom dess utom på kaffe.
När detta senare var drucket tog Fredrik med sig Karl ut i ladugården för att visa honom djurbesättningen samt erbjöd honom där att få bli hans måg och önskade honom, då Karl tackade för visad vänlighet och de skildes, välkommen dit, när han ville.
Karl fann dock efter att verkligen en smula ha funderat på Fredriks erbjudande om mågskap, att en frändskap med denna litet skojaraktiga familj icke riktigt passade honom, som ville vara anständigare, och besökte ej vidare Äleberg, där han dock – utom ett vänligt bemötande – fick sin första hundralapp.
Efter att ej ha förunnats sina ynglingaårs drömflicka och efter sitt misslyckande i Mickelsgården gjorde Karl inga vidare ansträngningar med att vinna eller finna en ledsagarinna genom livet. Han ägnade sig i stället åt de religiösa strävandena inom ortens missionsförsamling och överlämnade till försynen, att beställa om sina framtida öden i denna förgängliga världen.
Försynen var också Karl nådig och höll i beredskap åt honom den kvinna han för sitt livs gestaltning var i behov av.
Den lyckliga hette Ida Maria Björk samt var liksom Karl Hägg medlem av Vilske Kleva Mfg, vid vars möten de sammanträffade och lärde känna varandra.
Ida, som var sömmerska men några år äldre än Karl, var dotter till framlidne torparen Anders Björk i Åsen, som under dennes första år å socknen arbetat tillsammans med den senares morfar och varit en duglig stenmursläggare.
Ida var en duktig och resolut kvinna, som visste vad hon ville, och det förefaller som om hon i möjligaste mån jämnat vägen för sin tillkommandes närmanden. Karl själv, som var litet blyg och tillbakadragen, var nämligen icke den som tog initiativet till utvecklande av bekantskapen, det var Ida, som innan han självmant gjorde detta, många gånger fick be honom om att göra henne sällskap den ödsliga stigen genom hagarna upp till torpet, där hon tillsammans med sin mor bodde. Sedan Karl några gånger varit med uppe vid Åsen och varit inbjuden att hälsa på modern, som på grund av krämpor och dålig hörsel ej kunde besöka mötena i missionshuset, men i lugn och ro hemma redade sig bra och gärna ville ha någon att samtala med, samt sedan han funnit behag i den gladlätta och språksamma sömmerskan, som alltid var till reds att bjuda på kaffe, så uppstod småningom ett intimare förhållande mellan de tu.
Karl vigdes den 8nov 1903 med sin Ida, sedan han förut fått god plats som åkardräng i Falköping. *
När Karl Hägg för att bli i tillfälle att sätta eget bo tagit anställning som åkaredräng och skulle flytta från morfadern kändes honom detta svårt – denne var ju nu liksom hustrun gammal och behövde haft honom kvar. Trots det att morfadern haft sina sidor, som det heter, och bl a genom att klandra Ida sökt att förhindra hans giftermål, så fanns dock dem emellan vissa samkänslor. Ehuru gående på gravens brädd och saknande andra närskylda i sitt hem hade Stål ej på något sätt genom förståelse för hans traktan efter något eget bundit honom vid hemmet utan i stället drivit honom att söka sin utkomst annanstans.
En naturlig lösning av problemet kunde varit att Stål till Karl utarrenderat eller på skapliga villkor sålt sitt hemman i stället för att hålla fast därvid.
Den lösningen hade av Karl otvivelaktigt accepterats. Allt hade därigenom blivit för båda parterna i stort sett oförändrat.
En förvarning om vad komma kunde och skulle erhöll Stål vid det tillfälle, då dottersonen ämnade flytta till Mickelsgården, i och med hans styvdotter Emmas då timade död.
Emma vistades vid det tillfället för vård av sin svaga hälsa på Mössebergsbadet, därunder boende tillsammans med Sofie Elfman, som då var där i samma ärende.
Emma fick då höra omtalas Karls tillämnade flyttning och blev däröver mycket nedstämd samt sade :
”Skall nu Karl flytta ifrån oss så vill jag inte hem. Kommer inte han och hämtar, så följer jag inte med!”
Det blev emellertid så, att fast Karl förmåtts att stanna, det var Stål som hämtade och när Emma fick se vem det var, kände hon sig dålig och sade sig ej orka följa med hem, men åkte med till styvsysterns i Rantens kvarn och stannade där. Efter någon dag fick hon därifrån föras till lasarettet och kom först såsom lik till hemmet.
Liknande inträffade med styvmodern i den veva Karl som nämnt skulle tillträda sin plats som åkardräng i Falköping och två dagar dessförinnan dog hon. Karl fick då fara till staden efter kista och be sig fritt tills begravningen varit.
Ett knappt halvår efter hustrun dog sedan även Stål. – En ny familj hade uppkommit och en gammal försvunnit.

Tro Och Bön

År 1901 på försommaren rådde en ovanligt stark torka som hotade att orsaka missväxt, och missionsvännerna i V Kleva enades då om att samlas i missionshuset för att bedja om regn.
Bönestunden hölls på en söndag. Medlemmarna i församlingen infunno sig mangrannt och även en del utomstående kom också tillstädes, naturligtvis av ren nyfikenhet och för att sedan kunna göra spe av de troende.
Föga anade dock arrangörerna, att de den dagen skulle få uppleva ett under. Även om tro hos många visst icke saknades, så hade knappast någon ”mer än ena” väntat att de då uppsända bönerna skulle bli ”med ens” och i så rikligt mått som skedde besvarade. Ty dagen var solig och klar och himlen molnfri.
Den enda av klevaförsamlingens trogna medlemmar, som bevisade sin tro på ett omedelbart bönesvar, var Sofia Björk, som den dagen besökte sin i det dåvarande torpet Åsen bosatta mor och syster.
Denna Sofia, som var hållen för att vara en smula enfaldig kom nämligen ståtande med en paraply under armen och en flock med lövruskor utrustade oavvisbara småpojkar i kortegen.
Alla som mötte denna egendomliga trupp och såg den, kunde ej göra annat än se och le samt vända sig om och än en gång se.
”Vad i all sin dar skulle hon med paraply i dag till – det såg inte ut att bli något regn ?”
Vid Sofias ankomst till missionshuset kunde ej häller hennes samfunds medlemmar annat än också de le och några frågade var för sig, litet stötta över uppseendet :
”Vad skulle du med paraplyn till, Sofia?”
”Vi skall ju be Gud om regn, vet ja’n!” svarade hon.
Sedan man vid sammankomsten kommit därhän och förenat sig i böner om det sagda, tövade det dock ej länge, innan till allas förundran, medan man ännu bad därom, himlen öppnade sina portar och ett välgörande regn föll som ökade och varade i flera dar, så att de närvarande, sedan också tacksägelse hållits, vid sitt hemgående alla blevo genomvåta – utom Sofia, som nu å sin sida kunde le åt sina ”obetänksamma syskon i Herran” och hade sitt livs stora dag.
• Sofia Björk hade i ungdomens vår tagit plats som piga hos lantbrukare Magnusson i
Jonstorp, V Kleva, och följde därifrån med sin husbonde först uppåt Lugnås och sedan till Stavesäter i Lerdala. Härifrån måste hon år 1910 sjuk och utsliten avhämtas av systern Idas man Karl Hägg i Falköping, som hyrade ett rum åt henne vid Polhammargatan i staden. Här trivdes hon emellertid icke. Hon ville vara hos systern och då detta av utrymmesskäl icke kunde gå för sig – ett rum och kök var icke att dela på – så flyttade hon till f d husbondens släkting Per Persson i Hälsingsg Sätuna. Där var hon sedan i två år och flyttade därifrån till f d soldat Vik i Hornborga, som blivit änkman och stannade där till sommaren 1917, då hon återigen blev sjuk och måste hämtas.
Sofia fick sedan om somrarna bo i det av svågern köpta Ringstorp, men ställde om höstarna alltid kosan till dennes hem och stannade där över vintrarna.
Under vistelsen där vintern 1926-1927 ”sjuknade” hon och kunde ej förmås att gå ur sängen, utom när hon trodde att ingen såg henne, pockade på pass och grälade.
Nu inträffade, att också Ida och älsta sonen blevo sjuka. Den då eftersända läkaren föreskrev för båda en tids stillaliggande och lugn.
Ida undrade i sitt stilla sinne hur det här skulle kunna åstadkommas något lugn och sade till läkaren :
”Det är inte nog med oss båda. Doktorn får vara bra, att också se till den som ligger i hallen!”
Efter att ha undersökt Sofia, sade denne :
”Den där får Ni på inga vilkor ha i huset, hon förstör hela familjen – henne får Ni skicka till ett ålderdomshem!”
Detta blev ingen lätt sak. Sofia blev hysterisk, och de på anmälan om behovet av hennes intagande på vårdhemmet utsända kommunalmännen hade fullt schå.
Efter att till 1932 ha vistats på Haga kom Sofia till Stenstorps då nyinrättade ålderdomshem och fick stanna där till sin död 1944.

Häggs Lottas stuga och liv där

Häggs Lotta trivdes icke i Falköping. Hon var ett den rena, rama landsbygdens barn och längtade åter till födelseorten, sina minens bygd. Där var hon rotad och där hade hon sina umgängesvänner.
Eljest var skillnaden på landet och staden den tiden icke stor : en del hus uppe i staden naturligtvis, men vid Ranten endast en mindre klunga sådana utom stationen och Väderkvarnen. Överallt funnos ända inpå husknutarna betande kor och växande gröda, gatorna och vägarna voro belagda med en riklig mängd kreatursspillning, som endast då och då bortskyfflades – nog var här landsort men utan den ro och trevnad som är utmärkande för den rena bondbygden.
En bidragande orsak till Lottas vantrivsel i staden var ock, att hon för sitt arbete å Rantens gård – dit då hela mössebergsområdet hörde – och andra ställen ej tilläts att ha sonen med sig utan var tvungen att inlämna denne hos andra eller befordra honom till fadern i V. Kleva.
Hustrun som änka sökte sig därför så fort sig göra lät åter till den gamla bygden och inköpte av en kvinna, som skulle flytta till sin dotter i Spånga, en stuga i den s.k. Broddetorpsmarken, uppe under Billingens utlöpare Brunnhemsberget och bosatte sig 1884 där.
Stugans förra ägarinna, som sysslat med att bota en del sjukdomar och för sin katighet i orten benämndes ”Masa-Kagg” hade som gift nedsatt sig där med mannen, den s.k. Markarn eller Masen, en dalmas som var trädgårdsmästare. Den mark, varpå stugan låg lydde under hornborgasocknens Fjällåkra Ringag. samt stod in officia skriven Ringstorp och själva stugan utgjordes av en s.k. parstuga, d.v.s. två stugor byggda med gavlarna mot varandra men ej tätare än att mellan dem blivit ett mellanrum apterat till en gemensam förstuga och en förstkammare, som ej inretts utan användes som bod eller förvaringsrum. En där varande hemkvarn medföljde jämte en del andra inventarier. Endast den ena stugans s.k. golv var brädbelagt och taket utgjordes av torv på underlag av halm. Ehuru stugan, som i sin egenskap av ryggåsad, var hög mitt uti gällde det för den inträdande att genom en ödmjuk böjning på överkroppen skona huvudet.
Sedan stugan nödigt reparerats och en mindre ”tillbyggnad” vid ladugården för förut ej beaktade behov företagits, kunde Lotta och hennes son glädja sig åt att ha eget hem.
Lotta betalade 40 kr för stugan och 10 kr för de därinvid planterade träden och gärdesgården omkring. Halva den till stugan hörande tomten var odlad. På hälvten därav sattes nu potatis och den andra hälvten besåddes med havre, som sedan grannen, skräddaren Gustaf Andersson, fick skörda.
Samma år änkan inflyttade i sin nyblivna stuga byggde bönderna, som ägde den mark, varpå den stod, två nya ladugårdar strax därintill, där de ungdjur, som fingo beta i marken skulle insläppas om nätterna. Denna sak skulle enligt upprättat kontrakt ombesörjas av Lotta, som dessutom skulle utgöra en del dagsverken åt ägarna – Kjellander, mjölnare Johansson och Nilsson, varav de två förstnämnda, om de någon gång önskade arbetshjälp, alltid betalade den med gängse pris och s.k. ”påbröd” samt satte stopp för Nilssons fotsatta utnyttjande av möjligheten till sådan fri arbetshjälp, så att hon aldrig mera bads därom, liksom ej häller om del i den av träden blivande frukten, varpå N vid ett tillfälle gjort anspråk. Det räckte sedan med tillsynen av djuren.
Om somrarna fick änkan Hägg ej mycket vara hemma. Hon var ständigt upptingad med arbeten, ofta långt i förväg, med att gräva i trädgårdarna, rensningsarbeten, göra upp slakt, laka, taga upp mej och potatis samt en hel del andra tyngre arbeten och s.k. grovsysslor såväl som finare t.ex. diskning o.a., som kvinnor nu för tiden ogärna befatta sig med.
Om vintrarna var änkan Hägg i motsats till på somrarna nästan alltid hemmastadd – några enstaka dagsverken, då och då, det var allt – men hon var för detta icke sysslolös – hade då alltid väv uppe och vävde mycket både åt sig själv och andra: lin-, blångarns- och bomullsvävar, som beställdes samt dess emellan s.k. småväft, såsom handdukar, servetter, huvud- och förkläden, paradhanddukar m.m., som hon med lätthet kunde avyttra både på orten och i staden. Hon var mycket trägen och satt i vävstolen från tidig morgon till sen kväll, ofta långt inpå nätterna, lysande sig under de första åren med en s.k. gaslampa av glas med tråd i, vilken många gånger fattade eld och hotade tända på stugan. Det var då alltid att ha en filt eller ett annat skynke till hands att kasta däröver. Senare ersattes denna lampa med en mindre riskabel för fotogen att upphänga i taket.
Innan pojken blev så stor att han kunde vara henne behjälplig vid vävarnas uppsättande med att hålla fjäten samt passa vid solvningen och när skeden skulle trädas måste dock Lotta därvid anlita någon hjälpsam grannkvinna.
Lotta hade alltifrån sina tidigaste barnaår fått lära sig att arbeta, och redan vid sex års ålder fick hon ta plats som barnpiga. Någon ordnad skolgång var hon aldrig med om och fick därigenom icke lära sig att skriva. Hon hade dock av modern fått lära någon innanläsning och sedan däri själv förkovrat sig. När Lotta blivit fullgod piga hade hon innehaft som litet bättre ansedda platser såsom hos folkskollärare Hedrén och häradsdomaren på Kärrtorp.
Från på 1880-talet till efter sekelskiftet var det ofta stränga vintrar med mycket snö – värst 1888-1889. Då voro Lotta och hennes son på grund av stugudörrens läge å läsidan ibland fullkomligt innesnöade, sistnämnda år, då endast skorstenen sågs ovan snön, i flera dagar. Hade då ej stugudörren varit att öppna inåt skulle de ej om absolut nödvändigt ha kunnat ta sig ut.
Som vid Lottas flyttning till stugan var ordnat med vedbod i den för bostadsändamål obehövliga ändan därav och ingång dit var från förstugan, behövde de där inneboende icke sakna bränsle och varor till matlagning saknades dessbättre icke häller, när de nu råkade bli så svårt isolerade. Potatis, vatten och mjölk fick man dock reda sig utan. Källaren och brunnen voro nämligen totalt ouppnåeliga. Snön var för djup och lös och gömde allt. Avsaknaden av vatten blev dock icke svår – det gick ju att smälta snö. Värre var det då med mjölken, men med litet sirap upplöst i smält snö, kunde den anrättade gröten aptitligt förtäras. Förresten dröjde det ju ej så värst många dagar innan hjälp kom.
Vår närmaste granne – Skräddaregustav – hos vilken änkan brukade förse sig med mjölk och som sedan yrvädersdagarna ej sett till vare sig henne eller sonen, förstod att dessa icke kunde eller vågade sig hemifrån. Han tog därför en laska mjölk och en snöskyffel med sig samt gick dit för att se efter hur det stod till och hjälpte dem, sedan han efter stor möda nått fram, till rätta med att gräva väg till källaren och ur ladugården framskaffa deras där förvarade ”snövapen”, med vilket vederbörande, sedan i önskad omfattning kunde fortsätta arbetet med undanskottandet av den dagern utestängande snön framför fönstren o.s.v.
Sådana snömassor som denna vinter och efter detta snöfall mindes ingen. Där den såsom här invid berget fallit lugnt låg den över mansdjup och var, innan tö kommit nu den så lös, att endast stora, starka karlar där vågade försöka ta sig fram. Lottas pojke fick därför nu en ofrivillig skolsemester samt fick först litet senare tillfälle att beskåda de flera meter höga drivorna nere i bygden, där snön ställt till ingalunda mindre ohägn.
På vintrarna, när de mot Lotta särdeles vänligt inställda båda ringagårdsbönderna – varav Källander var son till häradsdomaren på Kärrtorp – togo ned ved och virke i sin vid Ringstorp belägna skog, märktes en del trän med bokstäverna ”L H”. Det betydde att dem skulle Lotta ha och passade denna på, att avverka dem tills de hämtade sitt eget, så hjälpte de henne även med hemforslandet. Hon fick dessutom om hon ville, taga till vara all den kvarlämnade grenen. Ved saknade hon således icke – och den behövdes, för det ville gärna ”rimma” sig på väggen bak sängen.
Julen har alltid sina minnen, och så även här. De närmaste dagarna därförut hade Häggs Lottas pojke, som fick utföra detta, ett fasligt schå med att springa omkring särskilt på de ställen, där modern under året varit på arbetshjälp men även till andra sådana där ett vänligt mottagande kunde förväntas, för att hämta för henne och honom avsedda s.k. julhögar, d.v.s. bröd av de olika slag, som då bakades, fläsk, kött, korv, ljus och annat samt i en del fall godsaker. Detta var den s.k. ”lelle goe rätten”, som tillkom alla mindre bemedlade, änkor och faderlösa, backstugufolk och andra, varvid gåvorna alltid voro särdeles rundhänta, mot sådana, som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänta därav eller, ehuru kända för behov, icke eljest litade det allmänna till. När sedan modern på Julaftonen, enligt gammal sedvänja, satte upp julenarna vid stugudörren, strödde finhackat granris på stugugolvet och ordnade julbordet, då blev det högtid även i denna låga hydda. Med fröjd i hjärtat instämde sedan pojken i moderns julsånger samt åhörde med andakt dennas uppläsande av dagens evangelium om den nyfödde på halmen i ett stall.
Julottan försummades aldrig av Lotta och hennes pojke. Hurdant vädret än var skulle de då till kyrkan. De många ljusen i den stora helgedomen, orgelns och sångens toner i det vida valvet, andakten, den av högtiden orsakade sinnesstämningen, allt lockade dem oemotståndligt.
Men icke endast då, även varje annan sön- och helgdag besökte de kyrkan. Där var deras andliga hem och det ville mycket till om någon av dem där skulle utebli.
Intill sitt 12:e år satt pojken alltid bredvid Lotta på kvinnosidan men fick sedan flytta över på manssidan och satt där bredvid faderns gamla rotekamrat soldat Hof, som var hans gudfar.
Lotta var s.k. kyrkläsare och besökte även mellan kyrkotjänsterna sin präst, när hon vid något tillfälle kände sig fattig i själen. Hennes präst, det var komminister Hasselskog och sedan denne flyttat hans efterträdare Hasselrot. Dessa voro bosatta i Toltan Jon-Fröjdenbergsg. Där var hon ofta på arbete och åt dem vävde hon mycket.
När Lotta var i Komministergården var hon ombedd att alltid ha med sig pojken, vilken innan han börjat skolan, f.ö. var henne följaktig även till andra ställen eller ditkom senare.
Detta senare förtröt då häller ingen. Man förstod, att han ej ensam kunde vistas hela dagarna uppe i skogen och som hon alltid höll honom dygdig och för andra barns intryck oskadlig, så såg man honom ej ogärna såsom lekkamrat till de egna.
En arbetsdag i Komministerg., då Karl var med, tackade Lotta vid pastorns hälsning för den tröst hon fått av honom ur söndagens text:
”Vad var det för en text?” frågade då denne och då sonen i moderns ställe svarade var den stod, blev pastorn rörd samt gav honom en bok som minne.
Lotta hade tidigt lärt sonen såväl lydnad som att taga vara på, vad som sades till honom och han kommer ännu ihåg sina som mycket liten lärda böner, varibland en variant till följande ålderdomliga sång.
”Gud sänd din ängel till vårt bo och skydda oss, på dig vi tro.
Junfru Maria satt och bad och med Jesum så han sad’ :
Gud välsigna sjö och land, Gud välsigna kvinna, man,
Gud välsigna mor och far, Gud välsigna allt de har, och
också mig lilla barn. Amen”.

Hägga Lottas Stuga Såld

Till Dr Frans Blom i Broga.

Häggs Lottas andra gifte och nya stuga.
Under de femton åren efter mannens död hade Häggs Lottas en och annan gång föreslagits nytt gifte men alltid sagt nej och sedan hon efter sonens flyttning till morfadern blivit ensam i sin stuga, hade flera män sökt att övertala henne. Svaret var dock alltid samma som när 1898 en av hennes f d grannar Per Jonsson i Säckestenstorp eller Marumsmarken kom och friade :
”Jag har varit änka i femton år och det har gått bra. Inte gifter jag om mej.”
Per hade ett par år förut blivit änkman, hans ställe hade övertagits av ena sonen och han var s k friherre men som ”barnabrö” aldrig är gott, så fann han sig ej riktigt väl till rätta samt ville därför flytta till Lotta och bli sin egen. Han var till yrket snickare och räknade ut för Lotta, att han skulle bygga om stugan, så den blev varm och bra, arbeta så hon slapp att gå borta på dagsverken, o s v.
Det halp dock icke med dylika förespeglingar. Lotta var ståndaktig med sitt nekande. Men Per var enträgen och när han ej förmådde övertala kvinnan gick han en dag till den s k torteprästen, ”hennes pastor”, klagade sin nöd och bad honom lägga ett ord för sig.
Härav kom sig att en dag när Lotta kom till ”sin” pastor – dåvarande komministern Hasselrot – så förde denne saken på tal samt sade till henne, att hon gjorde en god gärning, om hon lät Per få sin vilja igenom och tog vård om honom.
Lotta var dock fortfarande betänksam men sade sig skola tänka närmare på saken.
Under det detta frieri pågick kom sonen Karl en dag hem till modern och denna talade då om att Per ville flytta till henne, men att hon nekat – för fick han göra detta så måste de gifta sig.
En sådan sordin hade prästerna ännu den tiden på folket. Skulle man och kvinna bo ihop måste de ingå äktenskap.
”Hur tycker du jag skall göra?” frågade modern sonen.
Karl svarade att hon i det fallet skulle göra som hon ville. Kunde hon därigenom få det bättre, så önskade han henne detta. Han tyckte dock, att det skulle bli underligt, att få en far nu sedan han vuxit upp.
Lotta funderade, som hon lovat prästen och hade många sömnlösa nätter innan hon äntligen kunde bestämma sig för det avgörande steget, men tyckte det var synd om Per och gav slutligen sitt medgivande till att han, när de blivit vigda, skulle få komma till henne.
Vigseln ägde rum senare samma år. *
Följande år tog Per itu med uppförandet av en ny stuga, vartill en hel del virke självmant skänktes av skogägande vänner och bekanta och det skulle ha kunnat bli en stor och präktig sådan om inte Per avstyrt Lottas vilja att därom säga till flera bönder, som sedan sade sig ha väntat på att få en vink.
Per, som var av gammal bondsläkt, hade av medfödd stolthet ej velat detta och hade räknat med mera virke ur stugan.
När det emellertid en del virke i den senare visade sig odugligt, kröp den nya ihop betydligt både på längden och höjden men blev i alla fall större och framförallt varmare än den förutvarande. Däri blev ett rum och kök för bostadsändamål i ena ändan samt ett till verkstad avsett rum i den andra ändan, med gemensam ingång genom förstugan. Det senare rummet vinterbonades dock ej eller försågs med murning till eldstad, emedan Per då tänkt sig att under vintern kunna stå inne i stugan och snickra. Där satte dock Lotta, när det kom till kritan, sin vävreda.
Allt arbete med byggnaden såväl timring som murning utfördes av Per ensam med någon hjälp av smen Henning, och som Per i sin dag varit en skicklig snickare samt byggt mycket
– t o m i Falköping – så blev också detta väl utfört.
• Efter att till det stundande andra veckoskiftet i början av december månad 1915 ha skurat
golvet i stugan och lagt på mattorna, som därvid varit ute, satte sig Lotta att spinna ull utan att tänka på att taga skor på fötterna. Hon hade alltid varit stark och aldrig brytt sig om att pjunka med sig – men dagen efter låg hon där sjuk. Man förstod, att hon förkylt sig och fått lunginflammation, amt ringde, inseende vådan därav, till sonen, som kom med första tåget dagen därefter. Hon låg då i hög feber och svettades mycket. Karl ordnade med klädbyten och gav henne varmt fläderte att dricka, samt återvände omedelbart till staden för att söka läkare och få nödvändiga mediciner, varmed han dagen därpå reste till henne.
Vid Karls återkomst var modern sämre men klar, så att de kunde talas vid och tacka för vad de betytt för varandra. Han förstod, att någon bättring ur sjukdomen icke var att vänta och modern omtalade de kläden hon skulle ha, när hon fick flytta.
Sedan Karl vidare vidtalat Maja Tornblad, att hjälpa styvfadern med skötseln av modern och matlagningen samt sedan de båda haft en gemensam sista bönestund skildes mor och son för att aldrig mera återse varandra. Hur gärna han det velat kunde Karl ej nu stanna. Hustrun och tjänsten väntade honom.
Tre dagar därefter erhöll Karl meddelande om moderns död och reste efter utverkad ledighet och köp av kista samma dag till Broddetorp, för att ombestyra begravningen, som hölls sedan den 22 december.
Jordfästningen, som hölls i kyrkan, var mycket högtidlig och många va Lottas vänner och bekanta, hade därvid, trots den rådande kylan av 30 grader, infunnit sig. Där under höllos tal av officianten kyrkoherde C A Rånge, skollärare Holmgren och sonen. Dess utom sjöngs av organisten, skoll H, ett par s k hemlandssånger och av sonsönerna vid graven sången ”Livet försvinner i hast som en dröm.”
Efter Lottas död kunde ej dennas senare man – rörarsper – ensam uppehålla sig i stugan utan flyttade så snart bouppteckning skett till sin föregående son Henning, där han vistades om vintrarna men intill sin död 1918 alltid återvände under somrarna.
Bouppteckningen gick i kärlekens tecken och sonen fick därvid utom en del möbler och tillhörigheter 885 kronor, som modern hade innestående i sparbanken.
Stugan fick styvfadern behålla, men då auktion efter honom hölls inropades den av styvsonen för en summa av 200 kronor. Inropet skedde på önskan av markägarna, som ej ville att den skulle komma i främmande händer, och som platsen var Karl kär, så avsåg denne att använda den som sommarstuga samt såsom bostad till svägerskan, den särskilt omtalade Sofia Björk, som saknade sådan och för sin disponitet icke gärna kunde placeras annanstädes.
Denna Sofia Björk, som var Karls svägerska, hade sin hemortsrätt i socknen och hennes nedsättande där i stugan ansågs tills vidare befria kommunens fattigvård från omhändertagande.
Våren 1918 påkostades stugan en grundlig reparation. Den gamla spismurningen togs därvid bort, ny järnspis ansattes i dess ställe i köket och i rummet murades en kakelugn, nya golv inlades överallt och nya tapeter uppsattes. Möbler hade inköpts några på auktionen och en del andra avvarbara togs från hemmet i Falköping.
Därefter fick Sofia där bosätta sig för att se efter stugan och trädgården samt böndernas djur, så som Lotta alltid hade gjort.
Sofia hade dock icke sinne för några djur – dessa fick vara för henne – och om vintern ville hon icke stanna i stugan utan hemsökte på hösten systern och svågern, som sedan fingo dragas med henne.
Karl satte såsom på moderns tid potatis och grönsaker å tomten samt inlade på hösten dessa i källaren, där de sedan allt efter behov avhämtades, tog tillvara frukten i trädgården och transporterade denna till staden för försäljning till sina kamrater eller torgförande.
Sedan Häggs den följande våren efter många om och men åter fått iväg Sofia till stugan blev detta för familjen till en stor semester men det av denna tänkta semesterfirandet i stugan i stället ett fiasko. Huru härligt det än var att vara där, så ledsnade man på någon dag, när man sett sig om litet och funnit vad där fanns ogjort att uträtta.
Sedan fanns ju där Sofia, och hon kommenderade som om ingen mer än hon haft något där att göra. Själv var hon aldrig noga – men här skulle man akta duken, vara rädd om bordet, hålla fötterna på mattan …. Ida trivdes för hennes skull aldrig i stugan, utan stannade för det mesta hemma. Karl och sönerna fingo resa dit ensamma och som semestrarna på den tiden voro mycket korta, så blev stugan ej till så värst mycken glädje. En tid skulle pojkarna få vara själva hos Sofia – men då orkade denna inte laga någon mat till dem utan rände sin väg till sina bekanta, där hon stannade både dag och natt, vilket även eljest var en vana hos henne.
Varje dag Karl var ledig och efter nattjänsterna fick han så ofta han orkade resa till stugan för att hålla i ordning där. Semestrarna blevo därför honom mer ansträngande än hans arbeten i tjänsten. Och under de tio år han innehade den blev det i synnerhet under somrarna ej mycken tid över till besök på bönemöten och dylikt. Han fick nu verkligen pröva på, vad det ville säga, att ha en i ungdomen åtrådd egen torva. Hade han ej i egenskap av järnvägstjänsteman haft tillgång till fria resor och frakter, och skulle han ha iordningställt väg till sitt ställe över, kärr och moras samt varit orsakad att leva på förtjänsten, skulle han otvivelaktigt svultit ihjäl. Som det nu var räckte det väl till med endast arbetsinsatsen och när även denna till slut ansågs för stor samt stugan 1927 ej längre behövdes för avbördande av Sofia, som då intogs på ålderdomshem, så försåldes densamma och flyttades till Bloms i Broga, där den, omändrad i dalanestil, uppsatts som flygelbyggnad och av dem som så önska efter hänvändelse till ägaren torde kunna få beses.

Hägg For Till Amerika

Tidigaste barndomshemmet
Karl Häggs första ”värelse” på denna jorden, där han den 23 augusti 1879 först såg dagens ljus, var hemmanet Håv Torstensg soldattorp, där föräldrarna på grund av faderns anställning som soldat vid Västgöta regemente voro bosatta.
Soldattorpet, litet och magert, födde blott en ko och endast delvis den lilla familjen, varför föräldrarna för sitt uppehälle måste dagsverka hos bönderna. Fadern hade eljest lärt snickareyrket och arbetade då tillfälle erbjöd sig som sådan samt ibland vid LSSJ, som banarbetare.
Hustrun och hennes syster hade av mannen erhållit var sin vävreda med tillbehör, vilka de mycket uppskattade.
Soldattorpet låg i en lång rad dylika å ömse sidor gränsen mellan Bolums och Broddetorps socknar och hade dessutom som grannar flera f.d. soldater som rett sig torp eller boställen i närheten.
Den tiden var det många, både soldater och andra som begåvo sig till Amerika i hopp om att där få det bra. – Där gick det att tjäna pengar som gräs, sades det. Soldat Alm, den närmaste grannen i öster, ungkarl, var inställd på att resa och lockade kamraterna att följa med. H. var dock tveksam om hur han skulle göra – hade svårt för att överge familjen – men föll för lockelsen och invändningen, att sedan taga denna till sig, när han väl kommit fram och ordnat för den.
Före sitt slutliga beslut om att resa, talade emellertid H med svärfadern och fick som svar, att om han (H) reste, så följde han (sfn) med, bara han dock först fått besked om en sak, som han inlåtit sig på, vilken avlopp så – se nedan – att han stannade kvar.
Omsider kom ändock resan till stånd men som soldattjänsten icke gick att slippa ifrån för den sakens skull, så fanns ingen annan utväg än att i tysthet rymma.
Utom H och Alm reste två andra personer, soldat Flod och en arbetare Ottosson i Falköping. Flod kom dock ej längre än till stationen. Där höll honom den dit medvarande hustrun vid tågets avgång i rocken – med påföljd att han stannade kvar, för alltid. Avresan skedde den 2 april 1880 på morgonen och den 12 i s m var man framme i Liverpool, varifrån första brevet kom.
Det gick ej så fort att resa till Amerika då som nu, eljest var det inga pass – eller andra restriktioner och med respengarna var det ej så noga, då man i stället kunde få arbeta på båten.
Alm, som var skräddare, hade förutsett detta och skinnsytt sina och H:s byxknän, så att de skulle tåla alla ev. påfrestningar.
Det var efter H:s avresa ingen lätt sak för hustrun, att för att denne skulle få försprång och komma undan, först narra dem, som kom och ville ha arbetshjälp med t.ex. att han var ”i Falköping” – sedan ett ordstäv – och att ”klara” de onda tungor, som sade, att mannen rest sin väg för att komma ifrån henne, menande att hon varit en ragata och ”katimor”, vilka rykten tiden ännu icke helt förmått utplåna.
Hustrun måste dock till slut omtala, att mannen rest till Amerika och den för modern svåra tid, som nu följde lever ännu i den då treåriga pojkens minne. Modern fick sedan ej längre stanna i soldattorpet. Hon fick sälja det som fanns och flytta därifrån. En ny soldat skulle tillsättas – det blev en Hägg igen, ty efterträdaren fick som ofta vanligt företrädarens namn.
Häggs Lottas pojk kommer ännu ihåg auktionen som hölls, att han gråtit och sagt : ingen säng … ingen ko … ingen kalv…
Häggs Lotta och hennes pojke fingo efter auktionen flytta till sin granne i norr, soldat Alin, som blivit änkman och behövde hjälp. Hennes och soldatens pojkar, som voro jämnåriga, blevo goda lekkamrater.
Alin gifte sedan om sig och stannade i tjänsten i flera år, samt nedsatte sig vid avskedet å Mösseberg som arbetare hos kyrkbyggmästare Pettersson därstädes.
Vid Alins giftermål flyttade Lotta med sin Karl till systern i Rantens kvarn, där det fanns ett litet rum ledigt.
Medan hustrun bodde hos Alins hade mannen skrivit att de så fort pengarna tjänats skulle resa till honom och hon beställde därför hos soldat Bohman i Broddetorp en för ändamålet avsedd koffert, som dock aldrig kom till användning, då mannen i ett följande brev meddelade, at det icke var riktigt bra med hälsan och trivseln i de stora skogarna, där arbetet var hårt, samt att han funderade på att bege sig hem igen. Lotta var tvungen att arbeta, ty pengar fanns inga mer än H då och då hemsände, vilka i första rummet skulle användas till betalning av hans före resan iklädda skulder samt sparas till den eventuellt senare resan eller kommande behov. Under sin Amerikavistelse (1½ år) sände H hem 800 kr – mycket pengar på den tiden – och allt såg ut att ordna sig väl, då det svåra med honom inträffade.
Sedan Lotta flyttat in till staden, glömde hon dock icke sina vänner i Broddetorp utan hälsade ibland på hos dem. På hösten 1883 var hon där. Det var samma dag som kyrkoherde Kullberg skulle begravas och liksom alla andra gick hon då till kyrkogården för att se och höra på jordfästningen.
Bland de på kyrkogården närvarande var det många som kände Lotta och flera kommo till henne och hälsade. Några av dessa sågo litet undrande på henne men ingen sade något. Vid ett tillfälle då någon vid sidan om med en menande nick åt hennes håll sade, att ”hon vet nog inget än”, slog det henne, att det var något som rörde henne, frågade men fick inget veta.
Efter jordfästningen gick sedan Lotta till soldat Håvmans. Förenämnde Alms föräldrar och frågade om de hört något från sonen och om denne skrivit något om mannen.
Hon fick då veta så var fallet och att Alm endast sagt att han förut skrivit till Nilssons på Ranten. Hon fick således ej häller där veta något som kunde förklara den beklämmande känslan i hennes bröst. –Alm hade emellertid skrivit till föräldrarna om hur det var med Hägg – att han var död – men bett dem att inte tala om detta för Lotta H. Denna fick därför inget veta förrän hon återkommit till Falköping och bett systern om att få se amerikabrevet – och med detta i händerna svimmade hon.
Alm skriver i brevet, som ännu finns bevarat, att Hägg dog den 23 okt av tyfusfeber. Han hade blivit sjuk den 8 okt och sedan legat till sängs i sin bostad hos en kusin till sig, där även Alm var bosatt. Vid dödstillfället befann sig Alm ute på skogsarbetet, då meddelande om att H blivit sämre nådde honom men hann ej hem i tid. Alm var dock med vid begravningen på Tomsons kyrkogård. Allt vad Hägg hade sparat åtgick till omkostnaderna – doktorn tog 20 dollar och kistan kostade lika mycket. Det enda av hans tillhörigheter som kunde hemsändas var en postilla och hustruns vid avresan medskickade N.T.
• Det av folk iscensatta sladdret om att Hägg rymt till Amerika för att komma ifrån hustrun
hängde länge i sig och denna med son visste ehuru ägande skriftligt därpå, ibland icke, vad de skulle tro. Det kunde vara sant, de kunde vara förda bakom ljuset – vad de fått veta var ju endast genom andra.
Man berättade om en soldat Gotthard i Hornborga, som förut rymt till Amerika, kvarlämnade hustru och fem barn, att han dödförklarats, men att sönerna sedan de också farit till U.S.A., där anträffat honom omgift. Sönerna hade då klämt efter honom och sedan icke brytt sig om honom.
Karl hörde talas härom av andra barn och sade, att när han blev stor, så skulle han också fara till Amerika.
Bekräftelser på Häggs död erhölls dock sedan Alm och Ottosson på 1890-talet återkommit till Sverige, då båda försäkrade sannfärdigheten, som den förre vid besök bedyrade så :
”Så sant som jag nu står här är Hägg död! Jag var själv med vid begravningen på Tomsons kyrkogård ! Skam, att folk kan föra ut sådant !”
Äro Häggs brev av intresse i detta sammanhang ?
Se dem ?