Den näst största gårdsgruppen var Munkgårdarnas, som utom av den namngivande gårdens bestod av Samuelsgården och SvenNilsgården.

Den minsta av gårdsgrupperna var Böljan, som bestod av JonPersgården - och SvenAndersgården.

De övriga hemmanen låg mera för sig: Stommen, Korsgården och Bältaregården i en rad på östra sidan landsvägen, Backen på höjden söder om bäcken och Heljesgården ungefär mitt emellan denna och Munkgårdarna.

Utom stamhemmanens egna åbyggnader fanns därå sådana för soldater och torpare, medan s.k. löst och avsigkommet folk anvisades bosätta sig å Askebacken eller Bymarken, ofta nog å Korsbacken uppe vid berget, varest vid tiden för skiftet fanns en hel del småstugor, hysande fattiga och mindre önskvärda personer.

Vid denna tid – man skulle kunna säga mera än nu – voro namn och benämningar en nödvändighet för bestämmandet av den eller den platsen eller ägan och sådana fanns också i mängd. Av de dåvarande benämningarna å platser tillhörande byn äro nu många utdöda. När gårdarna efter skiftet skingrats och allt i det mesta förändrades, förlorade namnen sitt värde och sin mening samt råkade därigenom ur bruk och föll i glömska.
Med tanke på detta och i avsikt att söka rädda vad ännu kan vara bevarat om detta och andra förhållanden i hembygden hade Hjilmer tagit till uppgift att anteckna dels vad under några decenniers vistelse där hörts och ihågkommes och dels genom utfrågande av äldre personer söka ge en i möjligaste mån fullständig föreställning om huru livet i byn och bygden i våra far- och morföräldrars barndom gestaltade sig.

Ortnamn inom Bolums socken.

Utom av tomtplatserna och bymarken, som förut nämnts fanns i Bolum by liksom i de flesta andra sådana en Tå, ja, icke endast en utan flera Tåar varibland Monk’års tå, Stômma tå och Hampatån, som den i den största gårdsgruppen varande av någon anledning kallades och på vilken Grannabacken, ömsevis kallad Skråbacken samlingsplatsen vid de ofta av olika anledningar återkommande grannastämmor, där domar fälldes och beslut fattades.

De till Bolum By hörande odalägorna benämndes efter en slags storindelning:
Mot norr för Vättingsjaert,
Mot öster för  Österjaert,
Mot söder för  Henjaert,
Den till sådd nyttjade för Esäa och den till slotter nyttjade för Änga’, vilka båda områden låg väster om byn.
Inom sig voro sedan dessa ägor uppdelade i olika skiften under från dem avvikande namn och om några bestämda gränser för dessa kan man icke tala. Sålunda sträckte sig t.ex. såväl ensädesjorden som ängsmarken upp på Vättingsgärdet och vad Östergärdet beträffar så möttes där ej mindre än tre olika ägoskiften.
På grund härav och av vissa andra omständigheter kan man förmoda, att en äldre indelning än den från storskiftet i slutet av 1700-talet och fram till laga skiftet i mitten av 1800-talet förefunnits. Om denna indelning torde man emellertid icke nu kunna göra sig någon fullständig uppfattning.
Byns odalägor voro allt om allt uppdelade i sju skiften, av vilka fyra i ensädet och ängen väster – norr om byn och stora landsvägen, ett söder om byn och tre öster om denna och landsvägen.
Av dessa skiften var naturligtvis ensädet det viktigaste. Det sträckte sig från ungefär gränsen mellan de nuvarande västra Samuelsgårdarna ned till den plats där hemmanet Vässtorp och Hofs byns s.k. ängagårdar mötas – norr ut till nuvarande folkskolan och hade en bredd av vid pass ett par hundra meter.

Från söder räknat särskildes här följande platser:
Liajaert, väster om Samuelsgården ned över de östra Skattegårdarna, i norr gående till i närheten av bäcken,
Lellajaert, norr om bäcken och fram till den östra hemmansdelens i Backen gärdesväg i väster sträckande sig ut mot sidden vid nuvarande järnvägen, söder om Kolbergsbackarna.
Härifrån var ensädesgärdet delat på längden i två skiften över nuvarande Uddagården och Kärragårdens östra gärden fram till denna gårds gräns mot hemmanet Tomten, varav det östra skiftet kallades Esäsjaert och det västra av naturliga orsaker Liera, medan den odlade jorden norr därom benämndes Vättingsjaert.
De väster och norr om ensädet liggande ängarna voro medelst en rak gräns, sträckande sig från Hovs till Bolumstorp ängaskiften, delade i två skiften. Av dessa benämndes den södra delen av det östra skiftet Söränga och den norra delen Nolänga, medan södra delen av det västra skiftet kallades Schettriksänga och den norra delen Jetnäsänga.

Gränsen mellan de norra och södra av dessa ängar utvisas av äldre personer ha gått från mellan den norra Kulbärsbacken och Bressmarebacken ut till Hornborgasjön ungefär mitt emellan Schettriks- och Jettnäsudden.

P.g.a. denna förvirring i namngivningen kan antagas att ängarna en gång i tiden varit delade i en nordlig och en sydlig äng, med den angivna linjen som gräns. Härför talar också en i orten gängse uppgift om att området i norr skulle varit använd till betesplats för byns kreatur, varom bl.a. namnen Bressmarebacken och Bressmarekälla, bära vittne, då de lätt kunna utgöra en förvrängning av betesmarksbacken och –källan. Här utom kan pekas på namnet Ko-sten’, på en å backen rest sten.

På det å Vättingsgärdet, norr om landsvägen belägna ägoskiftet voro gårdsskiftena mycket långa och smala samt kallades därför för Nollånga, medan Östergärdet hade sitt namn efter läget och riktningen mor öster. Till detta gärde räknades de s.k. Sjulekulla eller Sjörekulla, ett av stora stenrösen uppfyllt område, beläget mellan Hofs bys mark och landsvägen.
Rörande detta namns härledning råder ovisshet om den första namnformen vore den rätta, ty något med ”skörd” kunna näppeligen stenrösen ha att göra, medan de under vissa förutsättningar kunde vara av värde vid ordnandet av s.k. ”sköretyg” eller eldslagningsredskap. Som bekant behövdes till sådana bl.a. flinta och stål – och av det förra fanns det gott om i de nämnda stenrösena, som bestodo av gånggrifter, d.v.s. stenkammargravar, vari med de döda nedlagts diverse redskap av nämnda stenart, som innan tändstickorna ännu uppfunnits var för ändamålet eftersökt.

Till bevis för det sagda kan antecknas, att på platsen ännu finnes en synnerligen väl bevarad gånggrift, medan resterna av ytterligare två så sent som i slutet av förra århundradet bortodlades.
Det förut omnämnda tredje skiftet å denna sidan landsvägen kallades Klabbejaert och var beläget där nuvarande Bältaregårdarna och den västra hemmansdelen av Backgården nu är tillfinnandes.

Jorden här var av en bedrövlig art, så att när det regnade den drog till sig vätan och blev ”klabbig”, d.v.s. till sin konsistens som snösörja, fast svårt vidhäftande (lerartad).
En del av den på andra sidan bäcken här belägna norlängan kallades för Muljaert, emedan dimman alltid höll sig länge kvar där.
Av det söder om byn belägna Hedegärdet kallades den närmaste delen för Hemjaert eller Hemjola emedan det låg närmare byn än en del annan mark, eller sannolikare, emedan i dess nedre ända d.v.s. vid gränsen mot Hornborga, fanns ett område kallat Utmarka, en enskild utmark till byn av en den allra eländigaste beskaffenhet i fråga om användbarhet för jordbruksändamål: vattensjuk, tuvig och tuskig, vilket föranledde byborna, att vid skiftet ordna så att boställsjordarna utlades här.

Gränsen mellan Hem- och det egentliga Hedegärdet synes ha gått ungefär vid nuvarande Munkgårdens framfartsväg, Vässtorpsvägen.
Vad som egentligen avsetts och inbegripits under namn av Hedegärdet, torde ej vara hela den nämnda utmarken utan blott ett mindre fält väster om landsvägen vid gränsen mot Hornborga, vilket under ett fälttåg eller en fälttjänstövning tjänstgjort som exercisplats – när är emellertid okänt.
Möjligen skulle dock användningen av området ifråga för detta ändamål kunna stå i samband med den brunn, kallad Karls grav, konung Karl IX enligt en gammal beskrivning över råmärkena mellan Valle och Gudhems härader här låtit uppkasta.

Av andra ägor, som omnämnas i samband med skiftet äro Toläng, som låg vid bäcken i närheten av Hofs ängaskifte och antagligen erhållit namnet därav att den låg intill olen, gränsen qvarnarna, före skiftet mycket större än nu, då i öster gränsande samman med odalägorna och omfattande jämväl Vässtorps norra beteshage och dess sjögärde, med namn av därvarande kvarn.

Mura, ett mossområde nere vid sjön.
Stenumsänga eller Stenumama, en på andra sidan Hornborgasjön i Stenums socken belägen mossmad, som egentligen enskilt tillhörde Uddagården, Heljesgården och Skattegården.

Hästhagen, Marka, Korsbacken,
vilka utgjorde en dittills oskiftad bysamfällighet eller enskild utmark, s.k. undermark, vilken vid sekelskiftet 1800 återvunnits från kronan, medan skogsskiftena å Billingen och Tovaberget förut voro delade.

Om ett par andra områden, Hattebo Kålgård och Kyrke Kålgård, ha inga upplysningar kunnat erhållas utom vad beträffar läget av den förra, som omnämnes i annat sammanhang.

Rörande vägarna inom och från byn och deras benämningar är ej mycket känt.
Den centrala punkten för dessa synes ha varit kyrkoporten eller det nordöstra hörnet av kyrkogården, i vars närhet de i möjligaste mån utmynnade. Hit gick sålunda från Munkgården en väg kallad Monk’års gata, som sträckte sig norr om kyrkogården förbi Backen och Heljesgården bort till den nämnda gårdsgruppen, och från väster eller de norr om bäcken belägna gårdarna över den s.k. lilla bron en annan.
Från Munkgården gick sedan en väg utöver Hemgärdet, en annan över Lidgärdet och en tredje ned mot Sörängen, hemmanet Backens nuvarande utfarts- och gärdesväg.

Från strax norr om Stora brona, d.v.s. landsvägsbron över bäcken gick en väg kallad Bugata,
Följande denna, fram till den förut nämnda Hampatån, där den delade sig i tvenne, varav den ena gick fram till de å Skråbacken belägna gårdarna och den andra över Uddagårdens gata ned till Holmagården och Kärragårdarna samt fortsatte rakt ut över ensädesgärdena ned till ängsskiftena.

Vidare gick över Bältaregården, som då låg ungefär där Korsgårdens ladugård nu ligger, en väg ut till nordlångan, en annan över Korsgårdens tomt vid nuvarande mejeriet upp till denna gårds qvarn, och vid Stommen mitt emot sagda kyrkogårdsport två vägar i östlig riktning. Den ena av dessa, Fädreven, gick i sned vinkel ut till den nuvarande Stômnadreven vid gränsen mot Hofs by, där den fortsatte upp till Kesebacken i gränsen mellan Hästhagen och Marka, som fått namn av att ”vårglada” djur ”keste” upp på den.

Den andra från Stommen utgående vägen gick först i östlig riktning upp till i närheten av de s.k. Peggstena, vilka sägnen sätter i samband med ett slags utslag kallade piggar, svängde där i nordlig riktning ut till myllgärdet och fortsatte sedan utmed gränsen mellan detta och Östergärdet ut till marken och vidare över Svänsbokära upp till Korsbacken. Denna väg kallades i dagligt tal för Svännaväjen efter dess byggmästare botgöraren Sven Gislarsson, varom den å Korsbacken stående runstenen mäler.

Orsaken till att man i Bolum höll med tre s.k. tå’ar, synes ha varit den, att man, när man kom hem med kreaturen från betesmarken, först drev in dessa på tån vid kyrkan och där verkställde en stordelning av boskapen mellan

• 1. Böljan och Munkgårdarna,
• 2. Den centrala byns gårdar
• 3. De på östra sidan om vägen belägna gårdarna,

varvid första gruppens kördes bort till Munkgårdens tå, andra gruppens till Hampatån, medan den tredje gruppens delades på platsen mellan de olika innehavarna.
En tå var sålunda samlings- och skillnadsplatsen för byns kreatur, när dessa hemkom från betesplatsen, då var och en ”to’å” (tog av, från) sina djur.

Den på några ställen omnämnda bäcken kom från den å Billingen belägna Bjärsjön och kallades efter denna dels Bjärsjöbäcken, Bulumatôrpabäcken, Bulumabäcken, Ôddagårsbäcken och dels Vässtôrpabäcken – kärt barn har många namn.
Dessutom ingingo i skiftet Billings andel, Tovaberget, Hästhagen, Marka, Korsbacken m.fl.
Tillägg. På Toläng växte ett mycket kraftigt gräs, högt som och liknande bladvass s.k. kornven. // Gustav i Skattegården 1946.

Lyckor i Bolum

Belägna å Askebacken och utmed vägen till Hornborga.
Lujes löcka, Renslöcka, Rumpalöcka, Kleppeslöcka, Katrinslöcka, Linnströms Larsa löcka, Upprättars löcka, Smealöcka, Klåckarejola, Kållsmes löcka, Köcklingalöcka, Råcka Pära löcka, Taskelöcka, Lansalöcka, Askebacka grustag, Flinkalöcka, Kongadarn, Lellelôtten, Kacksa, Kacksakvarna, Linnströms Larsa lia, Feskarslöcka, Bölja betatelöcka, Smea Jonasa löcka, Murfaralöcka, Marsalöcka, Brôddalöcka Hästhagen, Pantôrpet, Mosa Larsa löcka, Åstorp, Murnars Annersa löcka, Kacksaväjen, Knartebo.

Hästhagaskiften:
Hästhagen, Marka, Hästhajabäcken, Brôddalöcka, Brôddamarka, Marssalöcka, Råsa,

Korstorp:
Ekejaert väster ut i östsluttningen av Korsbacken, Brattejaert norrut söder om Falkadalen, Knäsjukejaert öst ut vid Bjärsgården gräns, Lagårsjaert, söder om ladugården.

Landsvägsstråket.