Byvägar och namn

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bolum Tå ] [ Byvägar och namn ] Stor Skiftet ] Laga Skiftet ]
[underordnad]

Varje hemman eller gård i Bolums by hade av gammalt – helt visst redan före 1794, då tomtindelning verkställdes och fastställdes – sina bestämda s.k. tomteplatser, varå ägaren ägde att efter behag bygga och bo. Dessa tomtplatser voro naturligtvis icke alla vackert och väl belägna – alla kunde ju inte få den bästa platsen. Alla gårdarna låg emellertid ej i en enda stor klunga, såsom på sina ställen, särskilt beträffande mindre byar, var fallet, utan i flera, dock ej så mycket skilda att de kunde sägas utgöra särskilda byar.
Den största gårdsgruppen var den å den nuvarande Uddagården belägna, som inklusive den likaledes å ursprunglig plats kvarliggande Garpegården bestod av sju av byns sjutton hemman, nämligen utom de tvenne nämnda av Backgården, Skattegården, Tomten, Kärragården och Holmagården.

Den näst största gårdsgruppen var Munkgårdarnas, som utom av den namngivande gårdens bestod av Samuelsgården och SvenNilsgården.

Den minsta av gårdsgrupperna var Böljan, som bestod av JonPersgården - och SvenAndersgården.

De övriga hemmanen låg mera för sig: Stommen, Korsgården och Bältaregården i en rad på östra sidan landsvägen, Backen på höjden söder om bäcken och Heljesgården ungefär mitt emellan denna och Munkgårdarna.

Utom stamhemmanens egna åbyggnader fanns därå sådana för soldater och torpare, medan s.k. löst och avsigkommet folk anvisades bosätta sig å Askebacken eller Bymarken, ofta nog å Korsbacken uppe vid berget, varest vid tiden för skiftet fanns en hel del småstugor, hysande fattiga och mindre önskvärda personer.

Vid denna tid – man skulle kunna säga mera än nu – voro namn och benämningar en nödvändighet för bestämmandet av den eller den platsen eller ägan och sådana fanns också i mängd. Av de dåvarande benämningarna å platser tillhörande byn äro nu många utdöda. När gårdarna efter skiftet skingrats och allt i det mesta förändrades, förlorade namnen sitt värde och sin mening samt råkade därigenom ur bruk och föll i glömska.
Med tanke på detta och i avsikt att söka rädda vad ännu kan vara bevarat om detta och andra förhållanden i hembygden hade Hjilmer tagit till uppgift att anteckna dels vad under några decenniers vistelse där hörts och ihågkommes och dels genom utfrågande av äldre personer söka ge en i möjligaste mån fullständig föreställning om huru livet i byn och bygden i våra far- och morföräldrars barndom gestaltade sig.

Ortnamn inom Bolums socken.

Utom av tomtplatserna och bymarken, som förut nämnts fanns i Bolum by liksom i de flesta andra sådana en Tå, ja, icke endast en utan flera Tåar varibland Monk’års tå, Stômma tå och Hampatån, som den i den största gårdsgruppen varande av någon anledning kallades och på vilken Grannabacken, ömsevis kallad Skråbacken samlingsplatsen vid de ofta av olika anledningar återkommande grannastämmor, där domar fälldes och beslut fattades.

De till Bolum By hörande odalägorna benämndes efter en slags storindelning:
Mot norr för Vättingsjaert,
Mot öster för  Österjaert,
Mot söder för  Henjaert,
Den till sådd nyttjade för Esäa och den till slotter nyttjade för Änga’, vilka båda områden låg väster om byn.
Inom sig voro sedan dessa ägor uppdelade i olika skiften under från dem avvikande namn och om några bestämda gränser för dessa kan man icke tala. Sålunda sträckte sig t.ex. såväl ensädesjorden som ängsmarken upp på Vättingsgärdet och vad Östergärdet beträffar så möttes där ej mindre än tre olika ägoskiften.
På grund härav och av vissa andra omständigheter kan man förmoda, att en äldre indelning än den från storskiftet i slutet av 1700-talet och fram till laga skiftet i mitten av 1800-talet förefunnits. Om denna indelning torde man emellertid icke nu kunna göra sig någon fullständig uppfattning.
Byns odalägor voro allt om allt uppdelade i sju skiften, av vilka fyra i ensädet och ängen väster – norr om byn och stora landsvägen, ett söder om byn och tre öster om denna och landsvägen.
Av dessa skiften var naturligtvis ensädet det viktigaste. Det sträckte sig från ungefär gränsen mellan de nuvarande västra Samuelsgårdarna ned till den plats där hemmanet Vässtorp och Hofs byns s.k. ängagårdar mötas – norr ut till nuvarande folkskolan och hade en bredd av vid pass ett par hundra meter.

Från söder räknat särskildes här följande platser:
Liajaert, väster om Samuelsgården ned över de östra Skattegårdarna, i norr gående till i närheten av bäcken,
Lellajaert, norr om bäcken och fram till den östra hemmansdelens i Backen gärdesväg i väster sträckande sig ut mot sidden vid nuvarande järnvägen, söder om Kolbergsbackarna.
Härifrån var ensädesgärdet delat på längden i två skiften över nuvarande Uddagården och Kärragårdens östra gärden fram till denna gårds gräns mot hemmanet Tomten, varav det östra skiftet kallades Esäsjaert och det västra av naturliga orsaker Liera, medan den odlade jorden norr därom benämndes Vättingsjaert.
De väster och norr om ensädet liggande ängarna voro medelst en rak gräns, sträckande sig från Hovs till Bolumstorp ängaskiften, delade i två skiften. Av dessa benämndes den södra delen av det östra skiftet Söränga och den norra delen Nolänga, medan södra delen av det västra skiftet kallades Schettriksänga och den norra delen Jetnäsänga.

Gränsen mellan de norra och södra av dessa ängar utvisas av äldre personer ha gått från mellan den norra Kulbärsbacken och Bressmarebacken ut till Hornborgasjön ungefär mitt emellan Schettriks- och Jettnäsudden.

P.g.a. denna förvirring i namngivningen kan antagas att ängarna en gång i tiden varit delade i en nordlig och en sydlig äng, med den angivna linjen som gräns. Härför talar också en i orten gängse uppgift om att området i norr skulle varit använd till betesplats för byns kreatur, varom bl.a. namnen Bressmarebacken och Bressmarekälla, bära vittne, då de lätt kunna utgöra en förvrängning av betesmarksbacken och –källan. Här utom kan pekas på namnet Ko-sten’, på en å backen rest sten.

På det å Vättingsgärdet, norr om landsvägen belägna ägoskiftet voro gårdsskiftena mycket långa och smala samt kallades därför för Nollånga, medan Östergärdet hade sitt namn efter läget och riktningen mor öster. Till detta gärde räknades de s.k. Sjulekulla eller Sjörekulla, ett av stora stenrösen uppfyllt område, beläget mellan Hofs bys mark och landsvägen.
Rörande detta namns härledning råder ovisshet om den första namnformen vore den rätta, ty något med ”skörd” kunna näppeligen stenrösen ha att göra, medan de under vissa förutsättningar kunde vara av värde vid ordnandet av s.k. ”sköretyg” eller eldslagningsredskap. Som bekant behövdes till sådana bl.a. flinta och stål – och av det förra fanns det gott om i de nämnda stenrösena, som bestodo av gånggrifter, d.v.s. stenkammargravar, vari med de döda nedlagts diverse redskap av nämnda stenart, som innan tändstickorna ännu uppfunnits var för ändamålet eftersökt.

Till bevis för det sagda kan antecknas, att på platsen ännu finnes en synnerligen väl bevarad gånggrift, medan resterna av ytterligare två så sent som i slutet av förra århundradet bortodlades.
Det förut omnämnda tredje skiftet å denna sidan landsvägen kallades Klabbejaert och var beläget där nuvarande Bältaregårdarna och den västra hemmansdelen av Backgården nu är tillfinnandes.

Jorden här var av en bedrövlig art, så att när det regnade den drog till sig vätan och blev ”klabbig”, d.v.s. till sin konsistens som snösörja, fast svårt vidhäftande (lerartad).
En del av den på andra sidan bäcken här belägna norlängan kallades för Muljaert, emedan dimman alltid höll sig länge kvar där.
Av det söder om byn belägna Hedegärdet kallades den närmaste delen för Hemjaert eller Hemjola emedan det låg närmare byn än en del annan mark, eller sannolikare, emedan i dess nedre ända d.v.s. vid gränsen mot Hornborga, fanns ett område kallat Utmarka, en enskild utmark till byn av en den allra eländigaste beskaffenhet i fråga om användbarhet för jordbruksändamål: vattensjuk, tuvig och tuskig, vilket föranledde byborna, att vid skiftet ordna så att boställsjordarna utlades här.

Gränsen mellan Hem- och det egentliga Hedegärdet synes ha gått ungefär vid nuvarande Munkgårdens framfartsväg, Vässtorpsvägen.
Vad som egentligen avsetts och inbegripits under namn av Hedegärdet, torde ej vara hela den nämnda utmarken utan blott ett mindre fält väster om landsvägen vid gränsen mot Hornborga, vilket under ett fälttåg eller en fälttjänstövning tjänstgjort som exercisplats – när är emellertid okänt.
Möjligen skulle dock användningen av området ifråga för detta ändamål kunna stå i samband med den brunn, kallad Karls grav, konung Karl IX enligt en gammal beskrivning över råmärkena mellan Valle och Gudhems härader här låtit uppkasta.

Av andra ägor, som omnämnas i samband med skiftet äro Toläng, som låg vid bäcken i närheten av Hofs ängaskifte och antagligen erhållit namnet därav att den låg intill olen, gränsen qvarnarna, före skiftet mycket större än nu, då i öster gränsande samman med odalägorna och omfattande jämväl Vässtorps norra beteshage och dess sjögärde, med namn av därvarande kvarn.

Mura, ett mossområde nere vid sjön.
Stenumsänga eller Stenumama, en på andra sidan Hornborgasjön i Stenums socken belägen mossmad, som egentligen enskilt tillhörde Uddagården, Heljesgården och Skattegården.

Hästhagen, Marka, Korsbacken,
vilka utgjorde en dittills oskiftad bysamfällighet eller enskild utmark, s.k. undermark, vilken vid sekelskiftet 1800 återvunnits från kronan, medan skogsskiftena å Billingen och Tovaberget förut voro delade.

Om ett par andra områden, Hattebo Kålgård och Kyrke Kålgård, ha inga upplysningar kunnat erhållas utom vad beträffar läget av den förra, som omnämnes i annat sammanhang.

Rörande vägarna inom och från byn och deras benämningar är ej mycket känt.
Den centrala punkten för dessa synes ha varit kyrkoporten eller det nordöstra hörnet av kyrkogården, i vars närhet de i möjligaste mån utmynnade. Hit gick sålunda från Munkgården en väg kallad Monk’års gata, som sträckte sig norr om kyrkogården förbi Backen och Heljesgården bort till den nämnda gårdsgruppen, och från väster eller de norr om bäcken belägna gårdarna över den s.k. lilla bron en annan.
Från Munkgården gick sedan en väg utöver Hemgärdet, en annan över Lidgärdet och en tredje ned mot Sörängen, hemmanet Backens nuvarande utfarts- och gärdesväg.

Från strax norr om Stora brona, d.v.s. landsvägsbron över bäcken gick en väg kallad Bugata,
Följande denna, fram till den förut nämnda Hampatån, där den delade sig i tvenne, varav den ena gick fram till de å Skråbacken belägna gårdarna och den andra över Uddagårdens gata ned till Holmagården och Kärragårdarna samt fortsatte rakt ut över ensädesgärdena ned till ängsskiftena.

Vidare gick över Bältaregården, som då låg ungefär där Korsgårdens ladugård nu ligger, en väg ut till nordlångan, en annan över Korsgårdens tomt vid nuvarande mejeriet upp till denna gårds qvarn, och vid Stommen mitt emot sagda kyrkogårdsport två vägar i östlig riktning. Den ena av dessa, Fädreven, gick i sned vinkel ut till den nuvarande Stômnadreven vid gränsen mot Hofs by, där den fortsatte upp till Kesebacken i gränsen mellan Hästhagen och Marka, som fått namn av att ”vårglada” djur ”keste” upp på den.

Den andra från Stommen utgående vägen gick först i östlig riktning upp till i närheten av de s.k. Peggstena, vilka sägnen sätter i samband med ett slags utslag kallade piggar, svängde där i nordlig riktning ut till myllgärdet och fortsatte sedan utmed gränsen mellan detta och Östergärdet ut till marken och vidare över Svänsbokära upp till Korsbacken. Denna väg kallades i dagligt tal för Svännaväjen efter dess byggmästare botgöraren Sven Gislarsson, varom den å Korsbacken stående runstenen mäler.

Orsaken till att man i Bolum höll med tre s.k. tå’ar, synes ha varit den, att man, när man kom hem med kreaturen från betesmarken, först drev in dessa på tån vid kyrkan och där verkställde en stordelning av boskapen mellan

  • 1. Böljan och Munkgårdarna,
  • 2. Den centrala byns gårdar
  • 3. De på östra sidan om vägen belägna gårdarna,

varvid första gruppens kördes bort till Munkgårdens tå, andra gruppens till Hampatån, medan den tredje gruppens delades på platsen mellan de olika innehavarna.
En tå var sålunda samlings- och skillnadsplatsen för byns kreatur, när dessa hemkom från betesplatsen, då var och en ”to’å” (tog av, från) sina djur.

Den på några ställen omnämnda bäcken kom från den å Billingen belägna Bjärsjön och kallades efter denna dels Bjärsjöbäcken, Bulumatôrpabäcken, Bulumabäcken, Ôddagårsbäcken och dels Vässtôrpabäcken – kärt barn har många namn.
Dessutom ingingo i skiftet Billings andel, Tovaberget, Hästhagen, Marka, Korsbacken m.fl.
Tillägg. På Toläng växte ett mycket kraftigt gräs, högt som och liknande bladvass s.k. kornven. // Gustav i Skattegården 1946.


Lyckor i Bolum

Belägna å Askebacken och utmed vägen till Hornborga.
Lujes löcka, Renslöcka, Rumpalöcka, Kleppeslöcka, Katrinslöcka, Linnströms Larsa löcka, Upprättars löcka, Smealöcka, Klåckarejola, Kållsmes löcka, Köcklingalöcka, Råcka Pära löcka, Taskelöcka, Lansalöcka, Askebacka grustag, Flinkalöcka, Kongadarn, Lellelôtten, Kacksa, Kacksakvarna, Linnströms Larsa lia, Feskarslöcka, Bölja betatelöcka, Smea Jonasa löcka, Murfaralöcka, Marsalöcka, Brôddalöcka Hästhagen, Pantôrpet, Mosa Larsa löcka, Åstorp, Murnars Annersa löcka, Kacksaväjen, Knartebo.

Hästhagaskiften:
Hästhagen, Marka, Hästhajabäcken, Brôddalöcka, Brôddamarka, Marssalöcka, Råsa,

Korstorp:
Ekejaert väster ut i östsluttningen av Korsbacken, Brattejaert norrut söder om Falkadalen, Knäsjukejaert öst ut vid Bjärsgården gräns, Lagårsjaert, söder om ladugården.

Landsvägsstråket.

Om du går från Bjellum och söderut möter du följande personer om vilka vi berättar om lite här och var.
Kala Fara Härmana, Knaels, Ides. Trulses. Björka-Svenna. Tômta-Alfria. Juvela. Bjellumasmes. Smeakäringes. Fajermans. Brannbärs Adama. Fruas Lôttes. Luars. Lelleboens. Gullettars. Spaka-Kajses. Dares. Smea-Jonasa. Kacksamurnars. Knarttes. Svarvela, Rosa-Johannes, Roses, Majjes, Klorisa, Skräckes-Agusta, Rosaboens, Stretes, Rensas, Rumpes, Kursa-Gummes, Kongdalingen, Silbärs, Flinkes, Fatistuva, Träbeninges, Kattrins, Linnströms-Larsa, Kleppes, Upprättars, Körkesmes, Feskars, Pan-Annes, Kållsmes, Köcklinges, Råcka-Pära, Härastjänars, Taskes, Svänna, Rens-Kristina, Sjödars-Larsa, Hobärgsgubbes, Lanses, Starkes, Andrasa, Varjes-Annersa, Skat-Olles, Lellebacka, Håkes, Kares, Skopes, Åars, Bäckars, Rike-Mans, Anderssôns-Villes, Slötes, Örje-Pettera, Solsjeftes, Biskupes, Ersses, Muntera, Larsa i Bäckagårn, Sächante-Pära.

Bolums byägor II.

Böljan Jon Persgården Brunnsjaert, Hajen, Tuvet, Tuvejaert, Banejaert, Tôrparelöcka.
Böljan SvenAndersgården. Kattrinslöcka, (efter en hustru vid namn Katrin, som var barnmorska), Linnstrumslöcka, f.d. backstuga, Linnstrumslarsalia, (uppförsbacken från Broddetorp upp mot Bolum), Katrineberg, (var en lägenhet i Bolum, som år 1903 inköptes av kommunen och revs).
Backgården Korsbacken, Bumarka, Andreasalöcka. Johannesalöcka, Järsvarelöcka, Jöranalöcka, Kloarslöcka, Blumbärj, Åstôrp, Pantôrpet, Kôrsbacken, Lenalöcka. (Här hade funnits åtta bolekar).
Lars Nilsgården I: Monk’års Tå, (från bytiden). Grönarört, (nu bortodlat röse).
II: Getnäs, Getnäsudden, Stenåsen, Backen, Gullrört.
Samuelsgården Rensbacken, Renslöcka, Rumpalöcka, Läcktarn, (liten högt belägen plats). Kacksaqvarna, Kongagrava.
Stommen. Peggstena, Knartalöcka, Nisa Tå, Stômnadreven, Spaka Kajses Apel, Pingstavall, (platsen för majstången å härvarande tå)
Bältaregården Kakelösa Backe, belägen vid gränsen mot Korsgården, varöver den gamla kyrkstigen från Broddetorp gick. Under ett svårt nödår hade någon här dött av svält.
Kesebacken, belägen å gårdens beteshage i övre ändan av Bolumsdreven. Härå en forngrav. Härledes av "kesa", springa. Korna kesa, när bromsarna sätta åt dem och även när de äro "glada".
Tomten. Bresmarebacken, Kosten, Bjärkalia, Låckekaret, Sjölanna, Strupahöjen.
Heljesgården Limåmajaert, Slötajaert, (efter en ägare i Lars Nilsgården kallad Slöten), Môsen, Träggårsjaert, Långebacken, Aspebacken.
Garpegården Vättingsmôsen el. Hälvetesmôsen.
Kärragården Bresmarekälla, (tryter aldrig vatten), Dongen, Schettrik, Schettriksudden, Kringelahula.

Folket på bygden under 1800-talet

Hofs Ängar

Varjes Annersa var benämningen på ägarefamiljen i ¼ mtl Hov Hansagården.
Varjen var kommen från ett torpställe i Bjellum, som under "den gamla goda tiden" innehafts av skötaren av byns varggropar. Kallades även Pär - Annersa.
Här fanns också vid den s.k. Blixerörsbacken en bebyggd lycka kallad Murmora åtminstone senare med tillägg av – lôcka.
Murmor var till kort efter mitten av 1800-talet mor till hustrurna i de bredvidliggande Hansa- och Kappagårdarna.
På den ute vid sjön belägna hemmansdelen av Kappagården skulle å samma gårds tomtplats en gång ha legat en stuga, där en man benämnd Selver Olle skulle ha bott. Denne skulle ha varit en kyrktjuv men några närmare uppgifter om honom ha ej stått att erhålla.
Skat Olles, kallades en familj i Skattegården, som härstammade från en hemmansägare i OlofEsbjörnsgården vid namn Olof, som levde under förra delen av 1800-talet. Denne hemmansägareson var fader till ej mindre än tolv barn och de av dem som efter honom ärvde Skattegården fingo detta känningsnamn.

Backen

Lellebacken. Anledningen till namnet är icke, att denna hemmansdel är mindre än en annan i samma gård – den är såsom utflyttad tvärtemot större – utan den att en dess forne ägare var mindre i växten än den samtida ägaren av den andra hemmansdelen.
Familjen i denna kallades emellertid icke – som man skulle kunnat trott – Storebacken, utan Håkes och ägaren Håken efter dennes fader, som dog på 1840-talet i Bjellum.

Schettrik Kares

var den gemensamma benämningen på familjen i de tre Kärragårdarna, som voro av samma släkt. Genom att lägga till dopnamnen fick man skillnadsnamn dem emellan.
Kares Larsa, Kares Annersa och Kares Pettera. En del avkomlingar av släkten voro utflyttade till Häggum, där de bl.a. bodde på Bjärsgården och i Lilla Boslycke. De kallades där, även efter sin stamort för Kärera, Kära Lars och Kares Pär.

Rike Mans

kallades familjen å hemmanet Tomten och att Rike-Man eller Tômten, som han även kallades, skulle vara rik är en självklar sak, fast sådant är i många fall något som lätt förgår. Han var son till den under Kärres nämnde säteriägaren på Bjärsgården, kom till Tomten som possessionat och köpte sedan gården. Genom för mycket supande fick han emellertid dille och gjorde en vacker dag av med sig genom att dränka sig i den närbelägna Hornborgasjön.

 

Anderssons Villes och Vittes i Änga kallades en familj i LarsNilsgården. Ville var son till en hemmansägare i OlofGrottesgården, som ovanligt nog nämndes vid tillnamn, trots att han endast varit dräng i en prästgård. Gården var utflyttad från Bolumtorps by till sin plats i byns ängaskifte, varav den ena benämningen. När denne och sonen flyttade från denna gård till LarsNilsgården följde namnet med. En son till Ville, Villes Justus utvandrade till Amerika.

Slötes, var benämningen å ägarefamiljen i den bredvid den andra belägna hemmansdelen av LarsNilsgården. Namnet Slöten kommer av att en f.d. ägare till gården kommit från Slöta församling, vilket skedde för nu över hundra år sedan.

Biskupes, benämndes också den i samband med Anderssons Ville omnämnda delen av OlofGrottesgården. Biskupen hade fått namnet av att han var en ivrig kämpe inom ortens frikyrkorörelse och bl.a. föreståndare för Bolums Missionsförsamling. Gården hade förr varit prästgård, men var nu bliven biskopsgård, menade man.

Ersses, med detta namn benämndes bl.a. Päregården. Erssen var son till en arrendator i Bjellum vid namn Erik Andersson, vars sonhustru kallades Erssa Lisa och sonson Erssa Ville. En måg till Erssen kallades Jätten, var från Jättene by.

Muntera och Munteraboens voro ägare till ¼ mtl NordBredegården. Munter hade gift sig med änkan efter den s.k. Häggumsvisans hjälte och med henne fått övertaga namnet, som sedan anpassades för sonen till Muntersôn.

Larsa i Bäckagårn benämndes den norra hemmansdelen av SvenBengtsgården, emedan ägaren Lars var bördig från Bäckagården. Gården innehas nu av Larsa Sander.

Sächante Pära kallades den norra av VästerBredegårdarna. Sächanten hade varit sergeant och hette Per i förnamn. Gårdens arrendator kallades Sächantebon.

Kala Fara Härmana kallades den norra av Bäckagårdarna. Kala Fara Härman var son till Karl i gården, som dog genom olyckshändelse under stenröjning och fick innan han uppnått myndig ålder övertaga en del av gården och bli i fars ställe för syskonen och hette Herman i dopnamn. Bland hans barn fanns Kala Fara Härmana Kal.

Knaels var den mellersta av Bäckagårdarna, men Knael var ej handelsman av antytt slag, ehuru kalkbruksidkare. Hustrun hade emellertid när han gifte sig med henne en liten snik nere vid landsvägen och det var denna som gav upphov till namnet. Den ifrågavarande sniken benämndes efter innehavarinnan – som hette Ida – för Ides och detta orsakade att mannen utom Knael även kallades Iden. Knael arrenderade några år en åkerlycka, som under tiden gick igen av ogräs. Lyckan kallades av den följande ägaren för Knallarvet.

Trulsa var slutligen namnet på den södra av Bäckagårdarna. Truls kallades så helt enkelt av att han var från Trulsagården i Brunnhem. Sonen kallades Truls Arvid.

Tômta Alfria bodde i Tomten i Bjellum.

Juvela voro på sintid ägare till Källegården och Juvel bar sitt namn redan från sin första levnadsdag. Fadern höll på i skogen när han nåddes av underrättelsen om att han höll på att bli far. Han for genast hem och när han kom in och fick veta att det blivit en son, blev han så glad att han hoppade jämfota över vaggan och ropade: "En juvel, en juvel!", vilken faderliga glädje, sedan omtalad, gav sonen namnet.

Luars eller Mangnisa benämndes bebyggarna i den vid vägskälet i Bolum belägna NolBreagården. Namnet på Luarn, som hette Magnus, hade uppkommit redan under bytiden på så sätt, att han en gång sade: "Nä, nu sa ja gå hem te mi lua!" vilket väl föreföll dem som hörde yttrandet så roligt att de kom ihåg det och gav stället och honom namn därefter.
Ordstäv: "Ja, kåm siest, å ja feck heta Siest", sa Magnusa Gustav, hade varit och mönstrat till beväring och fått namnet Sist.

Lelleboens kallades en hemmansdel i OlofEsbjörnsgården, belägen i närheten av förutnämnda vägskäl. Lellebon.

Gullettars kallades den västligaste hemmansdelen i OlofEsbjörnsgården. Där bodde på sin tid Gullhettarn, av okänd anledning även kallad Lins’en. Denne troddes i det s.k. Gullröret på Backens ägor ha anträffat något föremål av guld och därigenom erhållit namnet.

Dares eller Darafara kallades den på sin ursprungliga plats kvarliggande hemmansdelen av LarsNilsgården. Daren var bördig från Åsarpstrakten ute på Falbygden och inflyttade med familjen en kall och ruskig marsdag. De voro efter den långa färden i kylan ruggiga och frusna och när de kommo fram på fägården, tänkte Daramor, som hon från den dagen benämndes, på sina husmoderliga plikter och sade därför till mannen : "Nu får lu kava å te dares, far, å låna ell, så vi får lite varnt i uss!"
Detta hörde grannens och från den dagen fick familjen sitt namn. Till namnets bestånd bidrog i ej ringa mån det förhållandet att den nykomne av enfald redan från första stund upphävde sig och – fast han begrep mycket litet – ville vara falle över grannarna. Detsamma blev även senare förhållandet med sonen, Darafara Jakup, sedan denne gift sig med Smackes dotter i Sjogerstad och blivit rik samt trodde sig värdig till kung i byn. Denne son var vid ett tillfälle inblandad i ett slagsmål, varvid en person fick sätta livet till, och åtalades sedan för detta men svor sig fri. En annan (oäkta) son till mannen drunknade efter ett marknadsbesök i Hornborgasjön.

Skräckes Agusta kallades en hemmansdel i Stommen efter en där boende från Häggum inflyttad hemmansägare, som var son till en i sistnämnda socken bosatt person kallad Skräcken. Namnet härledes av soldatnamnet Skräck.

Rosabons benämndes en hemmansdel i Bältaregården, som skulle ägts eller brukats av Rosen innan denne köpte sin lott i Stommen.

Rike-Gulles benämndes en hemmanslott i Böljan JonPersgården, som en tid ägdes av en från Gulltorpet i Broddetorp inflyttad person. Efter att här ha selats av blev G. torpare under St. Bjurum.

Bolums undermark.

Det gemensamma namnet för denna i dagligt tal eller förkortat till Marka. Här särskilde man olika områden, från söder räknat Hästhajen, till vilken gränsen ansågs gå i en linje från Kesebacken ungefär i den norra gränsen till hemmanen Skattegården, Munkgården och Backens skiften upp mot Tovaberget.
Sålunda hörde Pantorpet till Hästhagen. Norr om detta låg sedan Korsbacken med Kôddikadalen och Falkadalen.
Väster om Korsbacken låg sedan Svensbokärra, som sträckte sig på båda sidor om Häggumaväjen ned mot Bolums och Bolumtorps odalägor.

I västra kanten av detta område som dominerades av två åsar, den ena sträckande sig utmed en från lägenheten Munkatorp upp mot Häggumvägen, på vars andra sida den gick upp till Billingsfoten. Denna ås avgränsade mot öster av den s.k. Råbärshula på Bolumtorps skifte s.k. efter det på dess andra sida belägna Råbärjet. På den andra åsen utlades vid laga skiftet Bolums och ett par av Bolumtorps soldatboställen och denna kallades därför Knektamarka. Dess fortsättning upp mot Billingen kallades sedan för Stenåsen.

Olsängen

Bulumabona hade ena äng fôr, sum ingen nu vet vart o ä åblen – di kalla-na fôr Ola Äng älle Olsänga.
En gång va dä en bonne i Bulum – se di har ai kunna stura käften där! – sum tôckte, att dän dära änga lå mäkta illavurt te å unnra va i hälskota di sulle mä dän te: ”Dän kunne järna Skam ta!” sa-n. Dä va allt ett Ol – ho hade le vôrt val nô, um di barasten ente hade vôrt jolasnålare där, än di hade sålt-a. Män dä hade le ente vôrt lönt å tala ve dum socknabona um!
Män änga jeck ifrå dum! Å dä va le så klart, att Skam to-na! Ho kunne le ente ha så spårlöst fôrsvuent annars. – Män ho finns e le nô stans uppi Häggum, dä jevet.

[ överordnad ] Start ] Gårdar ] Bolum By ] Hof By ] Torp ] Soldater ] Kyrkan ] Qvarnar ] Hjilmer o Folk ] Kommunen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bolum Tå ] [ Byvägar och namn ] Stor Skiftet ] Laga Skiftet ]
[underordnad] [ Innehåll ]