Kung Inge d:ä
Stenkil tillträdde som kung 1060 och dör omkring 1066 följd av en period med kungar som byter av varandra i snabb takt. Hallsten, som skulle vara Stenkils son, Håkan Röde och Anund och först omkring 1070 står dörren öppen för Inge.
Marcus Skeggjasson är skald hos Inge och står för mycket av den information vi har om honom. Sagesmannen flyttar tillbaka till Island 1084 (?). Kung Inge ses som en god kristen och blir följdriktigt utdriven av svearna och beger sig till vestra Gautland. Svearna väljer svågern BlotSven kallad. Han är kung i tre år och störtas av Inge, som kommer via eystra Gautland och vidare in i svidiod ~1085. Han överrumplar Sven och dödar honom återfår kungamakten och dör en naturlig död i Ingatorp ? Inges insats är att han avskaffade blotandet i landet. Från Hånger skulle han enligt historiska källor flyttats redan 1212 till Varnhem.
Bekrigar Magnus Barfod från Norge (kung från 1093) på Kålland och som gör anspråk på Dalsland. Magnus Barfod gifter sig sedan med Inges dotter Margareta Fredkulla och tar med sig Dalsland i hemgift. Magnus dödas på Irland 1103 och Margareta gifter om sig med danske kungen Nils. Deras son Magnus gör sedan anspråk på svenska kronan och blir vald av västgoten till kung, men refuseras av svearna efter några år vid makten. De vill ha en svensk, nämligen en Sverker. Magnus dör efter en strid i Foteviken, sedan han dödat sin danske rival Knut Lavard, (Knut blir förresten helgonförklarad) vars son Valdemar I Seir väljs till kung i Danmark.
Dottern Kristina gifter sig med Mstislav av Novgorod / Kiev, deras dotter Ingrid gifter sig senare med Knud Lavard den danske arvprinsen, som ju mördas av Magnus Nielsson enligt ovan.
Hans son Ragnvald beskylls för att vara Ragnvald Knapahövde, som östgoterna väljer, men som västgöten slår ihjäl vid Karleby, ”en neslig död”. (Kan namnet Ragnvalds hög vara associerat med detta dåd, ett minne som ändå måste ha kunnat leva länge i folkmun). Detta är naturligtvis en myt. Ragnvalds dotter gift med med en dansk Henrik Skadelår. Deras son gör anspråk på Svenska kronan och dödar både Erik den helige och Sverker II (här ett litet frågetecken på plats).
Källorna kring Kung Inge är knapphändiga. Hervardarsagan talar om sóttdaudr (sotdöd), Ares ”Islänningabok” om att hans efterträdare är Philippus Svíakonungr, som vi tror oss veta död 1118. De flesta myterna utgår från Ericus Olai krönika från 1460. (Där finns uppgifter om att Inge införlivar Skåne med Sverige och att en natt dödades av Skåningarna och sedan fördes till Varnhem, vilket inte kan vara sant. Det var dock inte ovanligt att man begrov, nära dödsplatsen för att senare flytta, så skedde t.ex. med Sverker d:ä, som först senare flyttades till Alvastra). Oklarheter råder ”då gamla klosterbrev i Kung Gustaf den förstes tid är dädan tagna...”.. Johannes Messenius skrev i början av 1600 talet, men publiceras först efter 1770, det vill säga efter Magnus Gabriels historiska härjningar i Varnhem. Han hävdar att Inge begrovs i Hånger och att Ingatorp är en kungsgård. Ingatorp nämns först 1546 ! Hadorphius, som svarar för inskrifterna på hällocken, talar om jaktslott i södra delen av Lundene och att Inge jagade fåglar. Vad gör vi inte för att förgylla vår historia. Vi vet att Kung Inge och hans hustru Helena gav gåvor till Vreta och vem vet kanske östgötarna plötsligen har kung Inge begraven där. Det intressanta med kung Inge är att han som viktigaste historiska insats är att sprida sina döttrar och sondöttrar i grannländerna och därmed skapa underlag för de intriger, som skapar energi för ett 100 årigt inbördeskrig mellan två släkten. Härtill kommer att det skapas en tradition, som för krigen vidare under slutet av 1200, 1300 och 1400 - hundratalen. Lugn får vi inte förrän Gustav kommer. Men vid hans död tar det fart igen. Gustav II skapar åter nytt lugn. Sådan är historien och människan.
Om Ragnvald vet vi inte mer än att han hade en dotter som hette Ingrid. Ragnvald dör före fadern vilket gör att Ingrid blir lottlös och fattiger. Då Margareta var äldst fick hon arvet. Hon delar senare med sig i syfte att skapa politisk grund för att hennes son skall bli kung i Sverige. En närmast poetisk text i äldre Västgötalagen, kanske från 1220 någon gång klargör dessa spelregler: Far någon ur landet, sitter hustru i boet har ett barn i knät och ett annat under hjärtat, vänder fader häl och nacke åt hembygden och stiger med sin fot från fosterlandet, de skola vara hans arvingar, som voro närmast, då han for hemifrån, om han icke kommer åter till hembygden. Brev från Gregorius VII till Inge d:ä 1081 vitsordar Inges nit att kristna landet och ber honom gå försiktigt fram. Inge gör om asatemplen till kyrkor i stället för att bränna dem och ge folkfesterna ett kristet innehåll och innebörd i stället för förbud. I Florens finns ett dokument att 1120 fanns biskopssäten i Skara, Linköping, Eskilstuna, Strängnäs, Sigtuna och Västerås. Västgötska och Östgöta kungar ser i Uppland med sin tätare skattebönder som ett exploaterbart område.
Gravplatsen uppges ligga i mittgången några tiotal meter innanför lekbrödra altaret, där den finns markerad i golvet.
Hjilmer Johansson i Bolum har en gång 1924 meddelat ortens tidningar följande som därför torde vara väl så sann
Kung Inge den godes saga
Ute på det så kallade Utteberg i Hornborgasjön, beläget mitt i gränsen mellan Valle och Gudhems härader, berättas fordom ha stått en härlig kungaborg, varom många underliga sagor och spökelser och sällsamma företeelser ha blivit berättade av bygdens gamla fiskare, som nattetid vistades ute på sjön. Under vattnet, så sägs det, finns borgen nu, men under klara månskensnätter är den stundom synlig och svävar då ovan vattnet med sölvbelagt tak och förgyllda tornspiror, under det ståtliga riddare och granna fruar vimla omkring inne i slottets salar och kring den spökande kungaborgen. Denna borg säges ha tillhört Kung Inge den äldre, som regerade i Sverige från omkring år 1080 och som efterlämnat ett flertal sägner och minnesmärken i bygden vid sjöns stränder.
Kung Inge uppgives i likhet med andra förfäder ha varit mycket begiven på jakt och säges mestadels ha uppehållit sig på sina gårdar och slott vid foten av Billingen och Mösseberg, varest fordom varit god tillgång på storvilt, samt vid stranden av Hornborgasjön, som i alla tider synes ha haft ett rikt och lockande fågelliv. Denna sjö och bygden däromkring tycks av allt att döma i särskilt hög grad ha dragit till sig den kungliga jägarens intresse, ty det heter om honom, att han vistades i bygden ”för att ge akt på fågelleken och för den stora lust och jakt han på denna tid hade uppå stora Falan (Eckornavallen) emellan Gudhem och sjön.
I närheten av sjön berättas kungen till en början endast ha haft en liten jaktkoja, i vilken han under sin vistelse i bygden blott och i vars närhet han för matrednings skull låtit uppföra ett litet torp, Inges torp kallat, som sedan gav namn åt den stora kungsgård, som med tiden uppväxte däromkring. Denna kungsgård, som bar namnet Ingatorp, var enligt sägnen omgiven av en vall och en mur, varefter spår för icke så länge sedan berättas ha funnits invid gårdarna Ingatorp i Hånger, som utskiftats av den forna kungsgården. Efter den gamla kungsgårdsborgen utvisas ännu lämningar i en gammal källare vid en av dessa gårdar.
Såsom ett minne från kung Inges jakter på Eckornavallen föreskriver sig säkerligen även en på en stenhäll utförd teckning, som undertecknad funnit vid den lilla gården Laggareboden gent emot Ingatorp. Teckningen synes av flera linjer att döma ha utgjort en avbildning av ett jaktparti ehuru numera endast en älgbild funnits tydligt kan urskiljas på stenen, varav ett stort stycke är avslaget och bortskaffat. För stenens ålder talar även gårdens namn, som är sammansatt av laga och bod (=skjul, visthus) och som tyder på att här har varit en reparationsverkstad – för jaktredskapen.
Mellan stora landsvägen och sjön finns vid Ingatorp ett större stenkummel, som stundom benämnes kung Inges hög, varom åtskilliga forskare gjort uttalanden. Sålunda har man förmodat att stenkumlet skulle vara lämningar av efter kungsgårdsborgen, vilken enligt vad ovan nämnts är föga troligt. Andra ha hållit före, att den är en järnåldersgrav och andra återigen, att det är ett gammalt odlingsröse. De två senare hypoteserna förefaller troligast, men vilken som är rättast är ej gott att avgöra, enär platsen ej närmare undersökts.
Strax öster om Ingatorp ligger socknen Sätuna, som fordom förmenades ha hetat Situna eller Sigtuna, emedan sägnen förtäljer, att här ha legat en stad, varefter märken efter torg och stenlagda gator ha utvisats, och där den första inflyttningen av Götar säges ha bosatt sig. Här bodde Oden under första tiden efter sin ankomst till landet. Ett flertal sägner och lokaliteter minna ännu om honom. Sålunda berättar en sägen i Sätuna om honom att han betat sina hästar på de så kallade Odensängarna därstädes, som därav erhållit sitt namn. På dessa ängar, helt nära vägen och gränsen mot Hornborga, låg ända tills för några år sedan en större stenhäll, som bland ortsbefolkningen gick under benämningen ”Markus sten”, som av åtskilliga forskare angives såsom minne från Kung Inges tid. Afzelius – med ledning av på hans tid gängse sägn om en evangelist vid namn Markus – och efter honom flera skribenter anse nämligen, att stenen erhållit sitt namn efter en beryktad skald med detta namn som levde vid Kung Inges hov. Den vackra höjd på vilken stenen låg synes mycket ha behagat kungens skald, eftersom han vid stenen gjort sina kvad och sjungit sina sånger, måhända även predikat, för det församlade hovet och den vid sådana tillfällen tillstädsekommande ortsbefolkningen. Kung Inge varom Västgötalagens kungalängd säger: ”Han styrde Sverige med mandom och bröt aldrig den lag, som var antagen i varje landskap” var en Västergyllens konung av dess egen konungaätt. Han tillbringade sin levnad i hjärtat av detta landskap omgiven av ett troget och älskat folk.
Axvalla hus, som var den tidens förnämsta slott och kungasäte, var hans residens. Detta slott var beläget på en liten holme vid den underbart vackra Hussjöns lugna strand, men det då starka fästet kunde ej motstå tidens stormar, ty endast en ruinhög utvisar nu platsen, där det sagoomspunna slottet stått.
Från slottsruinen på höjden vid sjön återvända vi till en annan liten holme i Utterberg i Hornborgasjön. Mellan dessa båda holmar, som minna om svunnen makt och storhet, var fordom vattenväg. Mången gång då kung Inge var fri från regeringsbestyren på Axevalla Hus seglade han ut till sitt slott i Lonen – så kallades fordom Hornborgasjön –för att söka vila och ro samt för att ge akt på fåglaleken, eller också fortsatte han förbi till Ingatorp, för att förlusta sig med jaktens nöjen på den ekbevuxna Eckornavallen – möjligen för att slita någon tvist eller fälla någon dom på den å densamma belägna tingsplatsen. Men även slottet på Utterberg (eg. Ytterberg) har länge sedan skattat åt förgängelsen och endast några hålor efter igenrasade källare utvisa platsen där det funnits. När eller av vad orsak detta slott blivit jämnat med jorden förtäljer ingen sägen, men av kungl. sekr. Hadorps i slutet av 1600-talet gjorda anteckningar finna vi, att detsamma varit en av konung Inge mycket anlitad vistelseort. Han skriver bl. a. om honom: ”Ett slott finns utföre Hornborgasjön, där han mäst bott”. Det synes som om slottet då ännu kvarstått.
Vid Hångers gamla kyrkogård, som är belägen på en i sjön utskjutande udde, finns en gravsten, som utgjorde locket till den grav där på kyrkogården, i vilken Kung Inge varit begraven. Stenen är huggen i form av ett kistlock och ovanpå försett med ett mitt i stenen uthugget tveeggat svärd. Förutom denna sten har det även funnits tvenne stenkors, ett vid vardera ändan av graven, vilka dock blivit bortförda och använda till någon stenmur eller byggnad. Detta öde var även ämnat åt själva gravstenen, ty det berättas, att man redan lagt den på stenslipen för att forsla bort den, då oxarna som voro förspända, enligt sägnen ej förmådde draga stenen längre än till den plats, där den sedan dess legat.
Hurudan denna grav befann sig i slutet av 1600-talet, finna vi även av de i Hadorp gjorda anteckningarna. ”Vid Hångers kyrka”, säger han, ”i Gudhems härad, visas en grav med två stenkors och en låg upphöjd kupol (ovanpå rundad) sten emellan, en rätt mans längd, där de säga, att konung Inge skall ligga begraven.”
Den gamla kyrkan i Hånger, efter vilken endast en ruinhög på en till hälvten uppodlad kyrkogård ännu utvisas, var kanske i likhet med mången annan kyrka uppförd på föranstaltande av konung Inge. Här i den bygd, där konungen under sin levnad älskade att vistas, där fick han även sin grav och hans minne, som av traditionen bevarats genom många århundraden, fortlever ännu bland folket där i bygden. Ännu kan man få förtäljas om kung Inge den Gode, under det minnena efter honom utvisas. Kung Inges stoff fick icke ligga i ostörd ro, det förflyttades sedermera till Varnahems klosterkyrka och nu kan hans gravkor ännu beses.
Gamla vägar till Kung Ingens borg
Hjalmar Kylén SvD Trol. 1924-11-26. Svar på R Söderbergs artikel för någon tid sedan.
Kung Inges borg det är Utterberg. Sådant är nu platsens organiskt levande namn. Första vokalen är U sista stavelsen är har starkaste tonvikten. Efter en kung Utter eller Ottar är kungsgården uppkallad.
Vi komma från Svealand under medeltiden på samma väg som den nyvalde konungen brukade rida sin eriksgata, ehuru i motsatt riktning. Vi närma oss Skara. Tiden medgiver icke en avstickare in till landskapets hierarkiska centrum på den lilla sidoväg från Muderbro (vid Horshaga), utan vi fortsätta i sydöstlig riktning, mot stranden av sjön Lonen (Luden, Låden, Lunnen –obs.! grav accent –Lunden el Hornborgasjön). Till sjöns sydända komma vi dock icke utan taga dessförinnan av i rakt östlig riktning och passera byn Bjärka (finns ej längre, men domarringen och kullen av kyrkans ruiner äro kvar).
Så bär det av vidare på krönet av Orans backar (ör = stengrus). Orebackar skjuta ut i sjön, och vid en av dessa Orenabb, möter den flottbro, om vilket Rudolf Söderberg hade att berätta här för någon vecka sedan. Den går till en början i nordöstlig riktning angjord vid en uppskjutande fortsättning av Orebackar, numera benämnd Brokaret, och därifrån i östlig fram till Utterberg. Landfästet där har Söderberg angivit.
Utterbergs sjöförbindelse med Skara har han ock nämnt. Tilläggas kan, att det var till hamnen till Skara, som den hela landshjälpen skulle sändas från hela landet år 1279 för att sedan av påvens ombud överföras till Frankrike.
Således har Utterberg allra bästa kommunikationer även till sjöss åt alla håll. Särskilt viktig är sjöförbindelsen med Ökol, medelpunkten för den administrativa förvaltningen av vidsträckta områden, och det till dettas skydd uppförda Affzevalla slott (jmf namnen Afsan och Slafsan på sydligare del av samma vattenled).
Vid avfärden från Utterberg begagna vi emellertid icke till buds stående sjöförbindelse utan önska fortsätta på stora kontinentalruten, som vi lämnade vid Bjärka. Men dit återvända vi icke.
Några av oss ha ärende till utlandet, andra ämna sig uppåt Östergötland samma väg som Inge red i hemlighet med utvalt manskap på expeditionen mor Blot-Sven. Först ett gott stycke in på Falbygden, öster om Ålleberg, kom vi att skiljas, då den ena gruppen fortsätter genom Ätrandalen (Redväg) till Danmark (Halland), den andra närmast till Junabäcken på Smålandsgränsen.
På en bred och rak väg komma vi från Utterberg ut till nämnda kontinentalrut. En av de kungar, som residerade på Utterberg anlade den för sin boskapsskötsel. Han hade sitt bete bortåt Botorp. Stället där vägen slutar har även i senare tid kallats Kvigera. Tydliga rester av vägen synas ännu i dag från Västtorp i Bolum till Hofslagaregården i Hornborga. Längre österut har den blivit uppbruten.
Vägen till Kvigera skär de två norrifrån kommande Billingevägarna. De gå högt uppe på Billinge sidorna genom götarnas allra äldsta boplatser här i landskapet, på västra sidan bland annat Varnums (värn- eller försvarsbygderna) urgamla by, där sedan Varnhems kloster uppväxte och Ammentorps by med sin gamla offer, begravnings- och domarplats, på östra Skadevis urgamla offerplats (Skövde) förbi den heliga Elins källa och Bjärsgårds offerkälla.
Några hundra år efter kung Inges död förenades de två Billingevägarna av Gislars son Sven genom en väganläggning från Korsbackaåsens krön fram mot Bolums kyrka. Vägfyllningen genom Svensbo kärr (”bro denna”), icke fullt 2 km, är det som runstenen minner om. Någon som helst väg över sjön avser däremot inskriften icke.
Runstenen är icke ”uppkastad” på ett röse, utan har fallit omkull och ligger ännu på sin ursprungliga plats. Stenen hade tyvärr den ödesdigra sprickan redan när runristaren högg sina runor. Den ligger där i orubbad historisk kontinuitet, förr vid allfarväg, nu i förnäm avskildhet, flankerad av ett par präktiga exemplar av Västergötlands vilda rosenbuske.
Vi befunno oss på vägen Utterberg – Kvigera. Med förut angivet mål i sikte böra vi icke taga av åt höger, där den skär Varnhem, Ammentorp- Bolum vägen, hur intressant den än kunde vara kasta en blick på Ekorrnavallen, där lagman Alle från Sjugersta läste lag. Det ha vi att göra först när vi komma fram till östra Billingevägen, som passerat Broddetorps kyrka.
Tyvärr glömde vi Utterbergs besöket att göra en utflykt till Broddes hög, straxt söder om Bolumsbäcken. Var det månne Brodde, som bröt bygd och gav sitt namn åt Broddetorp ?
Alltså vika vi nu av till höger, när vi kommit till vägen från Broddetorp. Om vi icke uppehålla oss vid den märkliga Girommen äro vi snart framme vid Torbjörntorp och därmed inne på landskapets här ofta nämnda huvudväg.
Åtskilligt annat ur muntlig och skriftlig tradition och från gamla kartor skulle jag vilja tillägga till komplettering och delvis korrigering av Söderbergs särskilt geologiskt sett så uppslagsrika artikel. Så t.ex. om gravröset vid Källagärdet och därtill knuten sägen om kung Inges milda domar och var han därvid kunde ha suttit till doms ; om hans jaktresor från Utterberg, där han bodde, ned till jaktslottet vid Ingatorp; om ”den lärde Schefferi” tilltag att presentera oss bilden av någon österrikisk – tyrolsk greve på kung Inges gravsten i Varnhem m.m. Jag inskränker mig f.n. att dementera uppgiften att några hällar uppsänts till Skansen från ett valv i L Ingatorps trädgård. Från L Ingatorp har uppsänts endast två stenar : höjd resp. 310 och 320 mm, bredd 520 och 550 mm tjocklek 700 och 690 mm. De äro i Nordiska Museet registrerade som kapitäl från Gudhems Kloster med ornament i relief(resp. bladverk och fjäll). Då Hazelius ombud först såg dem, sutto de inmurade en i vardera gaveln på en liten stenhusflygel i rät vinkel mot manbyggnaden på dess norra sida.
Måhända kan R Söderberg å sin sida komplettera och eventuellt korrigera några av mina meddelares uppgifter.
Efter kung Inges död ”sagde westgöta aldre förwinna den skadan”. Det vore en kär plikt för oss västgötar att söka sprida ljus över kung Inges ännu så dunkla historia.
denna sida reviderades apr 15
