Varnhems Kloster

Vi inleder besöket på Varnhem med att recitera en turistguide från slutet av 1800 talet författad av Sätuna grabben Per Adolf Hagström, son till den siste hejderiddaren Anders Hagström i Varnhem. (som ägnade större delen av sitt liv att jaga bönder för att de gjort åverkan i Chrono Parchen). Texten har förts till ljuset av förre chefbibliotekarien vid Stifts och landsbiblioteket i Skara. För tydlighets skull skall vi hjälpa till med det för författaren självklara latinet, som återfinns översatt om Du bara väljer att klicka på texten och plötsligen får du en översättning. Hur mången latinstudent i min generation hade på latinlinjen icke önskat detsamma.

Per Adolf Hagström Guide

Varnhems Kloster är beläget vid foten af Billingen i en angenäm trakt af det sköna Valle härad, 1¼ mil från städerna Skara och Sköfde. Det anlagdt vid pass år 1150 af Sverker den äldre, ehuru några vilja göra det ännu äldre. Messenius och Erik Benzelius anse ställets namn böra härledas af namnet på stiftaren till den orden, till hvilken klostret hörde, den helige Bernhard, och att det således skulle vara detsamma som Bernhardshem; men denna derivation är redan däraf misstänkt; att den uppkom under en period, som karakteriseras, af det stora och öfvervägande inflytande, som inrymdes åt konjekturalkritiken, en kritik som ofta är snillrik, men oftare föga med sanna förhållandet öfverensstämmande. Mycket talar för att trakten är en af de äldst befolkade ställen i Vestergötland. Och när Göterna kommo första gången hit till Sverige och upp i Vestergötland, så slogo de ner sina bopålar på de naturskönaste ställen. Sålunda nedsatte sig en del vid foten af Kinnekulle, en annan vid foten af Billingen samt åter en annan vid Mösseberg, de tre skönaste bergen i Vestergötland. Vi känner af Göternas historia, att med Göterna följde ett folk, kalladt Vaner. När nu Göterna och Vanerna kommo tågande, så nedslogo sig Göterna (Gutarna) vid Mösseberg och uppställde där, såsom sagan förtäljer, sina 100 stamgudar (deras gudar voro krigiska gudar). Deraf fick det stället namn af Gudhem. Vanerna åter ställde sig vid Billingen, der de uppställde sina fredliga gudar, och stället fick deraf sitt namn Warnhem [Kanske var det 2:ne slags kaster af samma folk, som utvandrade, nemligen krigarne (Göterna) och de fredliga åkerbrukarne (Vanerna)]. Denna sednare derivation må nu vara sann eller falsk; den förra, eller Bernhardshem, är dock länge sedan förkastad, och hvad den sednare beträffar, så har den åtminstone större sannolikhet för sig.

Om klostrets upprätande berättas följande: Konung Sverker den äldres gemål Ulfhild begärde hos den helige Berhard munkar från Clairvaux. Denne villfor hennes begäran samt hitsände sådana, försedde med altarkaril, mässkrudar med mera som till ett kloster erfordrades. Desse munkar nedsatte sig i början i Alvastra omkring år 1143. Några af dessa begåfvo sig till Ludbrä eller nuvarande Lurö, en ö i Venern. För fattigdom skull flyttade de till Lugnås i Kinne härad, och derifrån kommo de slutligen till byn Skarke. Under deras vistelse härstädes erhöllo de av en förnäm qvinna vid namn Sigrid hela Warnums by jemte den ofvanför liggande byn Öfverbo. I Warnhems by anlade de nu ett kloster. Snart blef dock nämnde förnäme qvinna oenig med munkarne, så att hon fördref dem derifrån, men hvilket hon sedermera under en sjukdom ångrade och lät så återkalla dem. Sedan sägs det, att de blifvit förföljde af Erik den IX:des gemål Kristina, hvarför de då flyttade till Danmark och erhöllo der af konung Valdemar Vitsköl. För att derstädes anlägga ett kloster. 22 munkar, berättar sagan, utvandrade då, medförande silfver, böcker med mera. Men då drottningen blifvit mildare stämd emot klostret, har en del af dem återvädt till Warnhem och deras antal blifivt ökadt från Alvastra.

Icke långt derefter kom klostret i stort anseende, och icke sällan hände, att Abboten i Warnhem förflyttades till Biskopsstolen i Skara. Klostret har äfven en tid kallats Maria eller Vårfruklostret. Tidigt erhöll det äfven betydande rikedomar genom frikostiga gåfvor både af konungar och enskildta personer. De förut omtalte Öfverbo och Warnhems byar, tillsammans 14 hela hemman, vore klostrets tillhörighet. Stora och lilla Arås (i Amnehärad af Vermland) med fiske och andra förmåner derstädes innehades äfven, såsom synes ett bref af Erik den XI af år 1248. Dessa egendomar i Vermland tillika med en qvarn i Skånings härad Ardala, en gård i Härnedstorp i Kinda härad, ett gods Röhr i Hassle samt klostrets rättigheter i Ludhrä i Vänern, bortbyttes år 1469 af Abboten Arvid till Biskop Hans i Skara mot presträttigheter och inkomster af Lundby socken i Warnhems församling.

Äfven Ullervads qvarnar nära Mariestad lära tillhört klostret, och inom Valle härad ensamt egde klostret ej mindre än 70 à 80 gårdar, som alla genom Westerås recess blefvo reducerade. Vid klostret var ett hospital anlagdt, äfvensom en stor och skön trädgård på norra sidan om kyrkan, och hvilken trädgård var strängt fridlyst till och med i sednare tiden. Såsom exempel på denna stränghet vilja vi efter Valle härads dombok berätta, att Hans Månsson från Hanaskede 1641 måste gå i landsflykt för åverkan på några äppelträd i nämnda trädgård. Kloster anläggningarne voro vidlyftiga genom flere byggnader åt klosterträdgården samt sydvest om kyrka, vilka alla jemte kyrkan af Danskarne, uppbrändes 1394 under striden mellan Margaretas och Albrekts anhängare. Efter Westerås recess bortlemnades klostret jemte de inkomster, som blifvit reducerade under kronan, åt enskildta adelsmän, som skulle underhålla munkarne samt erlägga skatt till kronan, eller, om konungen så önskade, emottaga inqvartering af soldater. (På detta sätt underhållen, hade Gustaf I en ej obetydlig stående armé). Under denna tid förföll såväl klostret som kyrkan allt mer och mer samt plundrades och brändes, slutligen återigen af Danskarne 1566. Ända till dess hertig Karl fått Valle härad sig tillagdt, lemnades klostrets byggnader åt sitt öde. Nämnde hertig fästade nemligen då sin broder Johans uppmärksamhet på det släta tillstånd hvari kyrkan då befann sig. Och vilja vi, såsom ett prof på den tidens sätt att i skrift uttrycka sig, anföra hans bref derom till sin kärlige broder:

”Wår broderlig kärligh helsen medhhwadh mere kärtt som wij förmåghe E K M:tt medh Gud then alzmechtige: te altidh tillförende Stormechtig:te högborna konungh Elschelige Käre Her Broder. Wi funne E K M:tt broderligen och kärligen icke förholle att medan wij din Westergöthland wore, besåge wij Warnums kloster kyrckie, som ligger udi Walle härad, hwilkitt ähr ett herligitt Tempel!! Effter som E K M:tt tillförende wäll kan wetterligitt ware. Och hwar samme kyrkie snartt med Tack icke holpen warder, förfaller både mur och hwalff, hwilkitt ehn stoor och dråpelig skada wore. Wore för then skuldh nyttigdtt att samme herlighe Tempell motte udi tidh med tack försörgtt bliffwe, synnerligen för then stoore ombekostnedtt ther opå udi förtijden anwendtt åhr, så ock för the Konungar och månge andre aff Rigs:s Adell ther udi begrafne liggie.

Och det will falle wåre undersåther, som i för:ne Walle häradh boo för swårtt allene ofta ber:de kyrckie att täckie. E K M:tt will förthenskuldh låthe förordne någre häreder, the udi Westergöthland närmest för handen låghe, som ock ther tillhjelpe kunne.

Wij wele ock på wår sidhe hjelpe till ofta ber:de kyrckies oprättilse, bräder, spijsk och annedtt som behöffwes will, thett meste mögligitt ware kan. Thette wij E K M:tt broderligen och kärligen icke haffe weledtt förholle, Befalendes E K M:tt samptt E K M:tt Elschelige huusfru och käre barn udi Guds thens Alzmechtig:tes nådiga skydd och beskärm, så ock ett lyckesamt, longwarachtigtt och roligtt regemente altidh ganske broderligen och kärligen”

Detta bref hade, liksom alla Carl den IX:s, såvida de uttalade någon hans önskan, åsyftad verkan, ty fogdarne der i trakten erhöllo tillsägelse att låta bönderna inom "befallningen" hugga trädvirke och medan åkeföret påstår föra det till Warnhems kloster.

Söder om kyrkan, strax utom kyrkvallen, synes af det fordna klostret blott ett stenhög: den enda ruin, som ännu återstår.

Kyrkan blef något öfver 100 år efter Danskarnas härjningar iordningställd af Rikskancelleren Magnus Gabriel De la Gardie, och det i samma skick, som hon ursprungligen varit. Detta skedde från 1668 till 1671. Hans slägting Elisabeth Oxenstjerna har donerat till De la Gardieska grafkorets underhåll ½ hemman frälse Per Thoresgården, Lugnås.

Redan vid ingången till kyrkan mötes den besökande af underrättelser om kyrkan. (De historiska fel, dessa underrättelser ega, blefve det för vidlyftigt att här rätta) I kyrkomuren utanpå vestra gaflen finnas nemligen 2:ne stenar med följande inskriptioner:

På stenen till venster

Åhr efter Christi bördh 1050 ähr denne Warnhems Kyrkia tillijka medh Klostret först funderade vordet af då i Sverige regerande Konungh Ingone den Trijdje medh deth nampnet, hvilken ohrt, föruthan all annan härligheet, däraf högt berömdh blefven ähr, att fyra Konungar, som äro Konungh lngo den Trijdje Konungh Knut, Konungh Erik den Tijonde och Konungh Erik den Elfte, såsom och Drottningh Rechisa, äro här begrafvne, förutan månge flere tappre och förnähme Svenske Män af hvilka några fåås Monumenter ännu finnes.

På den tijd var Axevaldh Slåt förnembsta Konungasäte i Wästergöthland, som här tverdt öfver ligger, hvarest Konungh Ingo och mäst residerade. Åhr 1394 blef Klostret och Kyrkian af de Danske uppbrendh, i då varande fejd emillan Drottningh Margreta och Konungh Albrecht, men straxt förbättrat igen och vidmachthållen, intil tess Konungh Gustaf den Första vår Christeliga Evangeliska Religion inplanta låth, och derigenom Klostret ödelade.

Sedan vardt Klostret och Kyrkian upbrendh i den fejd emillan Konung Erich den 14 och de Danske. Alt sedan intil år 1668 förföl Kyrkian mehr och mehr, så at een stoor dehl of sjelva Kyrkiohvalfven, halfva söder sidan af väggarna, alla Konungzkohrerna vore nedfalne och ruinerade, och denna Kyrkia altså nästan som ödelagdh och sin total undergång närmast.

På stenen till höger:

Åhr 1668 begyntes Kyrkian åther at upbyggas och repareras, som skedde under den Stoormächtigste Herres och Konunghs, Konungh Carl den Ellftes Regementhe, och igenom den Högvälbohrne Herre H. Magnus Gabriel De la Gardie, Sveriges Rijkes Rådh Rijckz Cantzler så och Laghman öfver Wästergöthlandh och Dahl, Grefve till Läcköö och Ahrensborgh, Frijherre till Eekholmen, Herre till Hapsahl, Magnushof Höentorp och Wennegarn &

Så och dess högelskeliga Gemål den Durchleuchtige Högtborne Furstinna och Fru, Fru Maria Euphrosina, bohren Phaltz - Grefvinna till Rhein i Beijeren, hvilka, til störste dehlen igenom, egen försorg och kostnadt henne låtit fullkommeligen och mångstädes af grunden reparera efter deth skick och anseende, som hon i förra dagar haft hade, och begåfvatt Kyrkian mädh tohrn sägervärke, så och mädh fönster, och alt innandöme i Altare, predikstohl, årgor, stolar och til alla ornamenter, som deth nu finnes: Altså blef denna Kyrkobyggningh fullkomnat anno 1671.

Häraf se vi, att de här begrafne konungarne hvila i de samma kor, som härstädes ännu äro att bese. Att kyrkan är mörk, tillfölje af små och smala fönster, som sitta högt upp i muren bör tillskrifvas dess första, byggande och ingalunda De la Gardieska reparationen å densamma. Kyrkan är en latinsk korsbyggnad, uppförd af täljsten samt, enligt Brunius, genom sin sköna stil (blandad rundbåge - och spetsbåge - stil) en bland de herrligaste byggnader i vårt land. Midt öfver korset reser sig ett spetstorn af träd. Äfvenledes 2:ne dylika på vestra gaflen. I tornet äro 3:ne klockor, af hvilka den ena har en vidlyftig historisk påskrift, nästan af samma innehåll, som de ofvan anförda. Kyrkan håller 104 alnar i längd (hvaraf konungagrafvarne intaga 14), 27½ alnar i bredd och 24 alnar i höjd. Hvalfvet uppbäres af 2:ne pelarrader af huggen sten. Pelarne äro till formen olika; dock så, att de af hvarje par äro sins emellan alldeles lika. Stenen, hvaraf pelarne bestå, är tillfölje af fuktighet öfverdragen af en växtbildning, som gör att pelarne få utseende af att vara grönmålade. Omkring koret, hvars hvalf uppbäres af smärta pelare, är en gång, från hvilken man kommer in i konungagrafvarne. Hvalfven uti de kongliga grafkoren äro prydda med kongliga eller furstliga kronor af förgylld koppar m.m.

de la Gardies gravkor

De la Gardieska grafkoren upptaga hela södra korset. Dessa grafkor öfverträffa konungagrafvarne i kostbarhet, lika mycket som en svensk grefve af 17:de århundradet i förfina smak öfvergick en svensk konung af det 13:de. Jemt efter södra långväggen äro dessa grafkor afskiljda från kyrkan genom ett väl arbetadt skrank af jern. Till dessa grafkors vestibul uppstiger man på några trappsteg, och på väggarne ringa grefliga De la Gardieska, furstliga Pfaltziska tillika med deras förfäders vapensköldar. Midt för ingången till vestibulen stå 2:ne kolossala bildstoder af bly, föreställande den ene Riksrådet och Generalfältherren Grefve Jacob De la Gardie och den andre Rikskancellen Grefve Magnus De la Gardie.

Innanför vestibulen, till höger är Grefve Magnus's och hans Furstinna Maria Eufrosynas grafkor. Främst stå Grefvens och Furstinnans bröstbilder i hvit marmor.

På piedestalen under Grefvens bröstbild står:

”är hvilar then Högvälborne Grefve och Herre MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE, Kongl Maj:ts Högtbetrodde Man, Råd, Drotzet och Justitiæ President öfver hela Sveriges Rike, samt Upsala Academiæ Cantzler, Grefve till Leckö och Arensburg; Friherre till Ekholmen, Herre öfver Hapsals Gebiet, Helmet, Höjentorp, Keggleholm, Magnusberg, Wennegarn, hvilken, sedan han här i verlden lefval 64 åhr afsomnade på Wennegarns Konungsgård den 26 Aprilis anno 1686”.

På piedestalen under Grefvinnans bröstbild:

”Här hvilar then Durchleuchtige Högborne Furstinna MARIA EUPHROSINA boren Pfaltzgrefvinna vid Rhein i Beijern, till Gülich Cleve och Bergen Hertiginna, Pfaltz Grefvinna till Ravensburg och Ravenstein, Friherrinna till Waldens, Spanheim och Mark samt gifter Grefvinna till Leckö och Arensburg, frijherrinna till Eekholmen, Fru öfver Hapsal Gebiet, Helmet, Höjentorp, Keggleholm, Magnusberg, Mariedahl och Wennegarn, hvilken sedan hon sedt sin Kjötslige Broder och Brodersson sittja på Thorn och vara regerande Konungar i Sverige, afsomnade på Höjentorps Konungsgård 1687.”

I kormuren är en tafla af svart marmor, med vidlyftig latinsk skrift både på vers och prosa, innehållande en lyckönskan till Grefven, då han efter slutad fred hemkom och tillträdde Generalguvernörskapet öfver Lifland 1650. Han prisas på denna tafla såsom mecenat och de fria konsternas beskyddare.

På andra sidan af vestibulen är Grefve G. A. De la Gardies och dess Grefvinnas grafkor. Det sänker sig något under vestibulens golf. Mausoleen är af grön marmor. Vid de hörn, som äro, närmast ingången till grafven, är grefliga De la Gardieska vapnet upprest ofvanpå grafven till höger och grefliga Oxenstjernska till venster, och. mellan båda en rikt förgylld tafla med denna inskription:

Klicka på texten eller håll musen över så översätter jag åt dig!

Hertig Birger Jarl

Den bästa och vanligaste ordning att bese konungagrafvarne är att ingå på södra sidan.
Der träffa vi i första grafkoret griftvården öfver Birger Jarl, Sveriges siste och mäktigaste riksjarl, konungen utan namnet, så länge han lefde, i nära slägtskap med Sveriges, Norges, Dannemarks och Holsteins regenthus, den mäktigaste och mest ansedda man i hela Norden på sin tid.
Grafstenen är utan påskrift, men på en tafla i muren läses följande:

”Här ligger begrafven Hertig Birger Jarl och Hans Furstinna Ingeborg, Konung Erich Knutssons Dotter. Ibland Svea Rikes störste män räknas billigt Hertig Birger Jarl. Han var Konung Erich Ericssons svåger, och bestyrde under honom Rikets angelägnaste värf. När sedan Konungavalet fallit på Birger Jarls son Waldemar, antog Fadren Riksstyrelsen, och förde den till Rikets heder samt allmänt nöje, så länge han lefde. Han förbättrade Landsens Lagar, lade grunden till Svea Rikes Hufvudstad Stockholm. Flyttade Domkyrkian från gamla Upsala till Östra Aros eller Nya Upsala, Byggde åtskillige Fästen till Rikets försvar vid fiendtliga anfall, och gjorde begynnelse med landsvägars anläggande samt allmänna Herbergens inrättande öfver hela Riket. Dödde ändteligen på Hjälmbolund åhr 1266 och vardt begrafven i Warnhems Kloster.”

Kung Inge

På Inge Stenkilssons grafsten:

På stenen, som sitter i muren till venster:

På en annan sten till höger läses:

”Här ligger begrafven Ingo, Svea och Götha Konung, med thet namnet then Trijdje. Han älskades storligen af sina undersåtare efter han styrde Sverige med drängskap, och bröt aldrig Sveriges Lag, the i hvarje landskap vedertagne voro. Han vant Skåne med fem strider under Sverige igen, och hade thet i try år under sina hand. Ena natt vardt han mördat af skåningarna, åhr MLXIV. Då gingo Wästgötha till, och buro honom till Axavald, och sade sig aldrig förvinna then skadan; han jordades i Warnhem, och under sin sten här fridoger hvilar.”

På K. Knut Erikssons grafsten:

”Hic situs est rex Canutus, Erici flius, trium Regum & Caroli, Colli & Burislaphi domitor, pacisque bello, quaesitæ custos summus, & rex optimus. Obiit in Giesini, anno Domini MCXCII.”

På en sten fästad i muren till venster:

På Stenen till höger:

”Här hvilas Konung Cnut, hin helige Eriks Son. Han vardt i förstone fördrefven of riket och vandt det igen med svärdi och drap Konung Carl på Wisingsö, Konung Cool och Burslef. Och fick öfver alla sina ovänner seger, han stridde många strider och vandt mycken seger i allom them han hade marger oro vid Sverge, innan han fick det med roo. Sedan vardt han goder Konunger, och regerade väl i XXIII åhr. Omsider blef han dräpen i Gäsinge Härad i Wäster Göthland åhr MCXCII och jordades i Warnhem under sin steen.”

På Erik Kuntssons grafsten:

På en i muren insatt sten:

”Här ligger begrafven Konung Erich Cnutsson. Han vardt i förstone landsflychtig till Norige i III åhr, för det hat Konung Svercher, hans försvarare till honom bar, omsider vant han Sverge under sig med sverdi och seger, och var goder åhra Konunger. Ty altid voro gode åhr om alt riket, medan han lefde. Han blef sotdöd på Wisingsö och begrofs här i Warnhem, med sin Drottning Rechissa, Konungens Dotter i Dannemark åhr MCCXVI”.

På K. Erik Eriksson Läspes grafsten:

På en sten i grafmuren till höger:

”Här hvilar sig Konung Erik, kallad Lespe, Konung Erik Cnutssons Son. Han kom till Riket efter Konung Johan den Unge åhr MCCXXIII och vardt fördrefven af Rerr Cnut, en folkunge, som sig emot honom upphof och vant striden öfver Konungen vid Alvastra, sedan samlade sig Konung Erich en här of Dannemark och vant striden öfver Herr Cnut och flere Folchungar vid Sparresäter. Han var en spaker rättviser man, och styrde sitt rike väl, och dödde åhr MCCL.”

Konung Inge Stenkilsson var först begrafven i Hångers kyrka; men flyttades sedan hit till Warnhem. Man tror, att konung Erik Knutssons bröder, som mördades på Elgarås, äfven äro här begrafne. De latinska inskriptionerna på grafstenarna och förmodligen äfven de latinska verserna, som finnas i de 2:ne koren, äro författade af Professor Schefferus i Upsala. En sten med påskrift angående dessa kongliga begrafvningar finnes i muren, på baksidan af högaltaret. Dess påskrift är äldre än De la Gardies tidehvarf och i gammal och till en del oläslig munkstil. Påskriften innehåller intet af vigt.

Här i kyrkan ligger äfven begrafven Riksrådet och Lagmannen öfver Södermanland, Björn Nilsson (Ferla). På stenen läses: Han dog 1312.

"Hic requiescit. Bero Næf Fidelis. Minister Birgheri Dvcis Sueciæ

et Pædagogus D:ni Magni Regis ".

Utom kyrkan, på kyrkogården, äro många af Skara Biskopar gegrafne.

Vi kommer att taga uti betraktande en modernare guide till kyrkan som jag erhållit som tack för att jag visat två historiskt intresserade personer runt i kyrkan.