? Skogsvård i Bergslagen ?

Anders betraktar ett gammalt torpställe där hjälpskogvaktaren Frans Pettersson var uppvuxen och bodde. Här fanns brunn, källare och husgrunder. Hänsyn?  va' då? 

"Har inte dom djävlarna varit här också". 

Eden kastar sig ut i det tidigare så vackra blånande landskapet i östra delen av Hällefors kommun, studsar mot Ekebergshöjden, far över till Hasselberget, tonar bort vid Gränsjöhöjden och försvinner ner i de sagolikt vackra markerna i Nittälvens dalgång. Vreden föregår en i dagarna publicerad landsomfattande utredning som skogsvårdstyrelsen och riksantikvarien står bakom. Den blott bekräftar vad som sker i Hjulsjö och andra bergslags socknar sedan flera år tillbaka och tydligen i hela Sverige.

Anders 85 år som växt upp här i torpar- och kolarskogarna kan varenda vrå av sin hembygd. Luttrade ortsbor delar hans indignation och turismen börjar flyr bergslagen efter skogsbolagens framfart. Här hade fordom kolarna skattat skogen, som betalning till bruksägare för lånet av marken till torpet, och lämnat underbart vackra bär och svamprika skogar i arv. Men nu skövlas allt utan urskillning. Stora icke läkande sår efter skogsdrakar förändrar marken för all framtid, och torpargrunder och kolbottnar skonas inte trots krav ställda av rådande skogs- och kulturminneslag. Övriga hänsyn till skogen, sjöarna, bäckarna, kolbottnarna och övriga minnesmärken från förr spolieras av de nya penningdrakar, som forcerar våra fäderneskogar och sprider död och förintelse kring sig. Djupa plogfåror, skövlade strand och bäckridåer visar att Stora Enso och Bergvik bara är intresserade av att få mer kapital.

Bolagen lurade till sig skogen i slutet av 1800 talet och många av torparnas söner blev skogshuggare och kunde med häst- och handkraft förse Sverige med gott exportkapital.
När motorsågen introducerades för ett halvsekel sedan renderade det i en debatt, som tvingade fram en skogsvårdslag och ett hänsynstagande som maskinförare och arbetsledare (stubbknektar) idag inte ens kan stava till. Motorsågens efterträdare skogsdrakarna kan laglöst härja i våra skogar och forcerar resterna av gammal lagstiftning. Slutavverkning och markberedning kallas det i dag, förr talade man om kalhyggen, när vi blottlägger skogsmarken, plöjer och misshandlar gamla finnfall och åkertegar, som förr gav näring och kultur åt ett arbetskraftshungrande bergsbruk. 

Just de gamla finnskogarna i Nora Bergslag, har något vi borde vara stolta och glada åt att få vårda och skörda. Här döljer sig en sagoomspunnen och spännande lokalhistoria på varenda finnfallshöjd. Men i Bergviks vitlappade skogar hotas nu ett överuttag av skog i de mest känsliga miljöer. Pliktskyldigt går skogsvårdare och markerar enstaka skyddsobjekt, men när skogsmaskinen kommer skonas ingenting. Kunskapen på verkställande nivå är eftersatt när skogen skördas.

Stoppa skogsdrakarna, var skonsam mot vårt gemensamma arv, värna vårt kulturarv! Det räcker inte med enstaka naturskyddade områden, som sedan omges av kalhyggen. Ifrågasätt det överuttag av skog som nu sker! Skapa en stringentare skogsvårdslag nu när tekniken är helt annorlunda än för halvsekel sedan.

Stora Enso som verkställer skymfen borde som finlandsägt bolag visa större hänsyn till sina landsmäns minnesmärken. Eller är det så att Bergvik, som den nya formelle ägaren tänker ta ut så mycket kapital som möjligt för att sedan återbörda resterna av markskadorna till svenska staten.

Skogsdraken lurar söder om Naturvårdsområdet vid Kaljoxadalen och söker begärligt ny mogen skog och tar allt i sin väg. 

Skogsdraken med alla sina hästkrafter röjer allt i sin väg och skonar ingenting. Ny teknik kräver nytt regelverk för att anpassa bieffekter till ett hållbart bruk. Skärptare regler krävs och ett minimum är att gällande skogsvårdsprinciper skall gälla. 

Drakens avföring under några granar. Det kommer att ta tid att ge naturen resurser att eliminera detta, till skillnad från den massiva klump, som björnen för en månad sedan lämnade efter sig.

Drakspåren väster om Kolbron längs Nittälvens deltaland. Markerna är ett sammanhängande kolbottenområde som borde skyddas. Men Nej! Länsstyrelsen bör lagföra ett dylikt beteende för att markera samhällets krav på Bergvik och ENSO. 

Här är en syn som markerar hur skogarna söder om Dansarbacken och Kaljoxadalens Naturskyddsområde kommer att behandlas. Genom underbar vitmosskog har man plöjt rakt genom kolbottnar. Du får inte plocka vitmossa för dekoration inför julen, men Du får plöja hur Du vill. Lagföras? Ja !

Underbara vitmosseskogar, som ett snölandskap i augusti månad.

Vilken skatt som skattas åt förgängelsen. Spåren efter tidigare skogshantering kan ett vant öga tolka i den fördjupning som går diagonalt genom högra bilden. En hålväg d.v.s. en markförslitning, som visar hur kolaren förr med sin häst släpade virket fram till milan genom den lösa moränavlagringen vid Nittälven. 

Men dagens skogsdrakar sätter djupa spår, som kanske aldrig kommer att läka, då de går härs och tvärs genom den före detta skogsmarken. 

Några bilder från Lafallet i Hafsjö gamla Rote.

Lafallet, d.v.s en rödja i sluttningen av Lafallberget har blottlagt askskiktet efter finntorparens eldbegängelse av en tidigare åker och senare betesmark i Hafsjö Rote. Följden av detta angrepp blev att skolvägen i Hafsjö blev bortspolad. Vem som betalade vägen vet vi inte ännu.

Meterdjupa spår i terrängen, som ligger kvar året efter juni 2008. Det är OK menar Skogsstyret!

Annan vinkel på samma motiv på det gamla fallet d.v.s. finnåker. Askan från fallet går förlorad och töms nu när marken ligger blottad. Näring hamnar i Hafsjöbäcken.

Några andra exempel på Bergvik och Ensos framfart 

Infarten till Bredsjö, vid Långkärn. Sjön lämnas naken utan något skyl, eller skogsutsikt vid Ljustjärn Grönhult, där även sjön lämnas naken. Ingen känsla för samarbetet mellan skog och vatten. "Vår skogspolitik ligger i allt väsentligt fast" sade förre infrastrukturministern.

Här ett exempel på hur Bergvik och Enso bedriver sin verksamhet vid Kalvkärn i Gränsjön norr om Hjulsjö socken. som "föryngringshuggits" under senaste året. 

Här i Hellefors återfinner vi skogskyrkogården, där liken samlas för avtransport.

Krav kommer att resas mot hanteringen av våra oskattbara skogar. Vi skall även lämna kvar något i arv till nästa generation. Lagstiftning finns, men den efterlevs inte. Varje generation måste göra upp med sig själv hur natur och naturvärden skall vårdas. Det är ett ansvar, som de ekonomiska drakarna inte själva kan ombesörja. Det är en debatt som blir en upprepning av det som skedde i mitten av 1900 talet. 

Fotspåren (fjäta) i Grönhult efter gubben Jansa, en levande turistfångande tradition från finnmarkstiden, visar senaste tiden en markerad aktivitet efter gubben. Bruksägarna, som lurat till sig gammal bergsmansskog stämplade Jansa som en ond man för all framtid för att han försökte att lagvägen återbörda skogen till Grönhults och Jönshyttans bergsmän. Gubbens fotspår och spåret efter käppen, som mången dräng och piga fick smaka, går inte att utplåna, trots flera generationers försök. Men man behöver inte vara elak för att blir förbannad menar Jansas ättling, som hungrigt lyssnar till Anders berättelse om denna fantastiska hembygd.

Mer angrepp på våra skogar och kulturobjekt har polisanmälts 

Vill Du veta mer om Bergslagens skogar och människor är Du välkommen till Hjulsjö och Ekebergs bergsmän. www.jansa.nu; 

Kulturminneslagens synpunkter

Angående skogsfrågor

Riksantikvarieämbetet har tagit emot synpunkter på det moderna skogsbruket, behovet av att värna kulturarvet och frågan om en tydligare skogsvårdslag. Som riktigt framhålles har Riksantikvarieämbetets och Skogsstyrelsens senaste undersökning om skador på fornlämningar i samband med skogsbruk visat på stora skador. Som också noterats är det inte bara fornlämningar som skadas utan även platser och skogsmarker som anknyter till minnen och traditioner, och mer eller mindre kulturpräglade naturvärden, d.v.s. det som ibland kallas biologiskt kulturarv.

Från myndighetshåll arbetar vi med dessa problem på olika sätt. Skyddade områden är viktiga, men inte en tillräcklig åtgärd. Ett viktigt arbetssätt för kulturmiljövården består i att inventera forn- och kulturlämningar och sprida informationen digitalt till skogsbruket. Det sker också en viss utveckling av mer skonsamma metoder för markberedning och kalhyggesfritt skogsbruk vilket generellt kan bidra till att minska skogsbrukets skadeverkningar på okända forn- och kulturlämningar.

På frågan om mer tydligare lagar så är det inte bara skogsvårdslagen som anger ett skydd för skogens kulturvärden, utan även lagen om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen d.v.s. KML) och miljöbalken. Lagar stiftas av riksdagen och genom det statliga s.k. miljömålsarbetet och rapportering i samverkan med Brottsförebyggande rådet har vi från myndighetshåll uppmärksammat riksdagen på att forn- och kulturlämningar ofta skadas i samband med skogsbruket. Tolkning och tillämpning av de befintliga lagarna är i hög grad en fråga för domstolarna. Tyvärr finns det ännu inte särskilt mycket praxis när det gäller t.ex. fornminnesbrott i Skogen.

Med vänliga hälsningar Riksantikvarieämbetet
Kopia till: Skogsstyrelsen