Om Vargar

Överskott på vargar i Dalarna.

Falköpings egen son stoltserar framför en skadskjuten och fälld varg, som slaktades bland de vargar, som tilldelats Dalarnas län 2010. Inom Leksandsområdet fälldes inom några timmar tre vargar varav en skadesköts. Hjälten från Falköping deltog i söket och kunde utnyttja sina erfarenheter från bergsklättring. Efter tre dygn kan vargen spåras till en bergknalle och ett 70 tal skjutglada tillskyndare kan gå till anfall. Med fullgod satellit teknik och jaktradio kan kretsen kring vargen slutas. Vargen dyker upp och kan med två skott fällas av den glade skytten, som visar upp sig med den fällda vargen för skaraborgsbygdens imponerade läsare. Att få fälla en försvarslös och redan skadskjuten varg var den bästa av upplevelser, som skytten fått sig till del. Jag missunnar honom den! Därmed var sista vargen skjuten i Dalarna för denna gång. Länet är därmed den region, där man skjutit fler vargar än som var tillåtet.

Det visar sig jaktivern har varit länsstyrelserna övermäktiga och det centerstyrda beslutet om att avskjuta försvarslösa vargar har påvisat moraliska och etiska brister hos jägare och jägareförbund inklusive kommungubbar i Rättvik. På några timmar har man redan skjutit färdigt och sökandet efter skadskjutna djur kunde ta sin början och därmed riskera att fler djur än som var tillåtet fälls. Med en timmas marginal var jaktledaren skyldig att lyssna av länsstyrelsens telefonsvarare. Men med tanke på att 10 000 tals jägare ställdes mot 27 vargar så är det inte konstigt att det var svårt att styra upp så många skjutglada jägare, som hann avrätta fler vargar inom den timma, som ställts till förfogande.

Rumänien klarar att leva med 3000 vargar medan vi i Sverige, föregångslandet framför andra, inte klarar av mer än ett få hundratal. Detta talar för att andra faktorer än själva djuret är orsak till den hållning som skapats kring dessa varelser. Politiska insatser måste till för att förändra synen på vår viltfauna innan fler skjutfester kan genomföras. Förhoppningsvis så blir detta naturvårdsexperiment Centerns sista inspel i svensk naturvård.

Fälld varg. Två snabba skott satte punkt för jakten för vargen och gav skytten ett minne för livet.

Vargjakt i Tasse- vargmarkerna Skaraborg.

Från arkiven vid Stifts och landsbiblioteket i Skara kan man vaska fram kunskaper om vargar, som härjat i bygden runt Hornborgasjön under mer än 200 år. Rädslan och respekten för vargen var djupt rotad i en befolkningen, som då var beroende av sin gris, får och kreatur. I dag är det omsorgen om älgen och den egna jakthunden, som är moroten för den politiska jakten på dagens vargar.

Det är möjligt att vargstammen ökade kraftigt i början av 1800 talet, vilket ledde till uppkomsten av varghatet, och som nu återupplevs av skräckslagna människor Värmlands och Dalaskogarna. Redan tidigt grasserade rädslan för vargens framfart bland gårdarnas gårdvarar, som ett argument för att skapa resurser för att hejda vargens framfart speciellt vintertid. Skallgång kunde påbjudas och manlig medborgare var skyldig att deltaga, om man hade kor på gården. Nattetid genomfördes drevet med buller och bång med upp till tiotalet drevkarlar ofta dikterade på dåtidens demokratiska organ grannastämman. I dag är det miljö- och jordbruksministrarna, som fastställer agendan oavsett vad EU eller svenska folket tycker. Förr var inte eldvapen, som brukades, utan vargen inmotades i vargnät, med flagglinor och varggropar och avlivades med spjut eller yxa. När jaktvapnen kom till användning kunde varghotet strax decimeras.

Så samlades man i Skara 1832, där Kungl. Maj:t fastställde skottlönen för skjutna vargar och dödade vargungar. Och med guldet som lockmedel kunde man konstatera att den sista vargen i länet var borta redan efter 30 tal år, skjuten med en silverkula sas det. Innan geväret kom till användning lästes vargen bort, och det var finnkäringar, som boende i Billingesluttningen, som kunde den konsten. Mot ersättning och med ordets makt hölls vargen borta. På samma sätt som miljöministern idag kan läsa för sina trogna och som belöning får sitta kvar trots sviktande röstetal.

Vintern omskrivs vargen mest idag, men förr var han lika ratad sommartid. Nu sedan länge bortgångna åldermän har vittnat om hur de som barn tog tjänst hos någon rik bonde som vallpojke nere på maderna vid Hornborgasjön. Gäss, grisar, lammungar och kalvar var också tacksamma offer för vargens härjningar, varför de var värda en fattig dagpenning till barnen i gårdarnas backstugor.

Berättelser om att barn dödats av vargen har sannolikt sina rötter i gamla tiders abortmetoder, då man satte ut nyfödda eller kastade foster i skogen, när man insett att man inte kunde föda dem. Med tanke på att det redan då var traumatiserande att göra sig av med ett barn är det inte för osannolikt att dessa känslor kopplas till tassens – vargens ondska. Men vi saknar trovärdiga uppteckningar för att människor dödats av varg, till skillnad från björnen, som årligen ger sig på jägarstammen.

I varje drängkammare hade man förr en vargskalle, som bevis för att han var en duglig skogskarl. Skallen användes i sängen så att pigan, som han lägrade inte skulle bli med barn. Den sista vargen i orten dödades av Varga Lars från Bosgården 1851. Men vi har notiser senare om att varg och vargflockar har tagit sig över Vänerisen och satt ny fart i insomnade rädslor och Tassakäringa på berget kunde få en slant för sin läsning, då vi fortsatt kan finna uppteckningar om vargens spår i vara gamla arkiv:

Många är de sägner och historier, som levat kvar in i nutiden om vargens härjningar, historier som präntades in i den lyssnande barnets hjärna under mörka vinternätter, där familjen och tjänstefolket satt samlade kring en sprakande värmekälla i hörnet av köket. Finnfolket och vargarna hörde samman, och finnkäringarna gav det mesta, som de tiggt ihop till sina skyddslingar. Men så hade vargamor också makt över de då hatade vargarna. En gång kom en sådan kärring med en hel flock vargar och bereddes tillträde till stugan i Hornborga, medan vargflocken väntade utanför. Hon satt uppe vid spisen hela natten, medan flocken troget väntade utanför till dagen grydde. Annat fall kunde vargen gräva sig genom torvtaket på de låga stugorna, och ta med sig grisar, gäss och ungdjur med till skogen.

Stadigs Krestin i Bjellum har berättat om hur en grupp bondkvinnor, som var ute och tvättade på isen, fredade sig mot en över isen annalkande vargflock. Genom att hälla ut tvätten och med yxan, som de hade för att hugga hål i isen, och packeträn bultande på tvättkaret kunde hålla vargarna borta. Brambergskan från Fåfängan i samma by kunde berätta, att hon likt Hans och Greta i sagan strödde brödbitar efter sig så att hon precis hann hem innan vargen var i fatt henne i stugdörren och räddningen. Många är de noteringar om vem som dödade den sista vargen i socknarna. Varja Lars och Kristian i Skräddaregården är blott några av namnen som nämns. Otaliga är de historier, som satte spänning i kvällsstunderna under långa vinterkvällar. Men det mest fantastiska är hur dessa över hundraåriga traditioner och historier kan sätt fart på fantasin i dagens förhoppningsvis upplysta jägarfamiljer och genomdriva denna skyddsjakt på vargstammen. Man föredrar att skjuta bort de friska individerna och låta de inavlade genetiskt skadade få leva vidare. Men det är miljöpolitik, och i röstfisket kan det vara lönsamt. Vi får se vad EU domstolen kan säga om Centerns sviktande miljöpolitik.

I dagarna får vi höra att miljöministern inte vill dra sig för att ha en tassafest även nästa år, få se om det blir någon ytterligare efter nästa val!