PO Swanberg inleder och Sven Björk berättar om konsekvensen.

Introduktion

Den 30 juni 1965 erhöll dåvarande Statens Naturvårdsnämnd Kungl. Maj:ts uppdrag att "undersöka förutsättningarna för ... att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid" samt att på grundval därav inkomma till Kungl. Maj:t med alternativa förslag till erforderliga åtgärder, innefattande överslagsmässiga kostnadsuppskattningar, varav ett av förslagen endast skall avse åtgärder som äro oundgängligen nödvändiga för att säkerställa sjöns fortsatta användning som uppehållsort för fåglar".

Utredningen av år 1965 började 1967 med arbeten i fält - kartering, ornitologisk inventering, försök för demonstration av restaureringsmetodik, markvärdering etc. etc. De olika lagen arbetade med entusiasm under sammanhållande och högst stimulerande ledning från det nybildade Statens naturvårdsverk. Problemlösningar presenterades på löpande band. Utredningen blev klar, sammanfattad och presenterad 1973.
Projektet Hornborgasjöns restaurering var med rätta ett naturvårdens internationella flaggskepp. Genompositiva remissvar, enig regering och enhällig riksdag - restaureringsplanen antagen, vilket innebar att sjöns medelvattenstånd skulle höjas i två steg, först till 119,8 och därefter till 120,4 m över NN (motsvarande 1,4 m över krönen på dåvarande vallar vid Vallsjön). Sjön skulle restaureras till ett varaktigt fungerande sjö - och våtmarksekosystem med karaktäristika typiska för det fågelrika slättlandsvattnet.

I väntan på besked om projektets igångsättning skulle de under försöksperioden färdigställda delarna av sjön underhållas och åtgärder genomföras för retardering av pågående och för restaureringen försvårande successionsförlopp. Maskinprototyperna blev med åren utslitna och den uppehållande biotopvården både ekologiskt och ekonomiskt oförsvarbar. Sommaren 1978, efter det att verksamheten förlorat fasta former, rekommenderade Sven Björk slutgiltigt att arbetena med vegetationsröjning skulle avbrytas. Först då ett startdatum för definitiv restaurering kunde fastslås, skulle det bli meningsfullt att sätta igång med koncentrerad och effektiv verksamhet enligt fastställd plan.

I december 1982 avslöjades att tjänstemän inom Statens Naturvårdsverk (SNV) argumenterat för ett beslut inom verket att inte höja Hornborgasjön till mer än drygt hälften av den tidigare beslutade höjningen. Det visade sig att de föreslagit mycket omfattande invallningar runt sjön; en utökning från utredningens 750 meter till 25 kilometer (se kartor i Vitboken om Hornborgasjöns restaurering). Tjänstemännen hade emellertid bl.a. underlåtit att granska bärighetsförhållanden och risker för läckage. De föreslagna vallarna skulle på ekologiskt mycket ofördelaktigt sätt ha separerat våtmarker från naturligt samband med sjön. För att söka undgå den självförvållade risktagningen föreslogs en halvering av vattenståndshöjningen. Utredningen hade nu nått en ålder av 17 år.

Redan 1975 hade den lokala lantbruksnämnden agerat för vallbygge tvärsöver Hornborgasjön med motiveringen att Yttersjön skulle göras tillgänglig för jordbruk. Vid välbesökt fältdemonstration med representanter för bl.a. regering (jordbruksminister Svante Lundkvist), Statens Naturvårdsverk (generaldirektör Valfrid Paulsson) och lantbruksnämnden bevisades emellertid att förslaget om tvärvall var ekologiskt förkastlig. Ett av argumenten mot förslaget om tvärvallbygge var just att jordartsstratigrafi och infiltrationsförhållanden skulle innebära uppenbar risk för läckage av sjövatten. Förslaget om tvärvall skrinlades.

Förslaget att invalla Hornborgasjön enligt tjänstemannaplan utarbetad 1980-81 granskades efter anmodan av Sven Björk, som 1983-01-15 avgav följande utlåtande till Statens Naturvårdsverk.

1983-01-15

Limnologiska synpunkter på förslag från Statens naturvårdsverk att halvera den för Hornborgasjön enligt 1972 års restaureringsplan anvisade vattenståndshöjningen.

Efter förfrågan den 1 juni 1967 från dåvarande Statens Naturvårdsnämnd åtog jag mig den 26 juni samma år att ansvara för de i utredningen om Hornborgasjöns framtid ingående limnologiska undersökningarna. Den limnologiska delutredningen beträffande förutsättningar, metoder och kostnader för Hornborgasjöns restaurering framlades i december 1972 (Björk 1972).

Uppdraget avsåg enligt direktiven att "undersöka förutsättningarna för ... att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid". Ett av förslagen skulle endast avse åtgärder som är "oundgängligen nödvändiga för att säkerställa sjöns fortsatta användning som uppehållsort för fåglar".

Innebörden av "säkerställa" och minimialternativet beträffande åtgärder som är "oundgängligen nödvändiga för att säkerställa" sjön diskuteras i den limnologiska delutredningen (Björk 1972 sid. 12-15). Utan att närmare definiera innebörden av uttrycket "säkerställa" kan i detta fall åsyftas en tidsperiod av storleksordningen minst några århundraden.

För att infria målsättningen att säkerställa Hornborgasjön som fågelsjö anvisas i den limnologiska delutredningen dels nödvändiga förberedelsearbeten inom det skadade sjöområdet, dels vattenståndshöjning i två steg, först till 120,0 m ö NN (sommar medelvattenståndet) och senare - efter 5-10 år - till 120,5 m. Minimialternativet omfattar förberedelsearbeten och därefter vattenståndshöjning till endast 120,0 m. Det anvisade limnologiskt fördelaktigaste alternativet med höjning i två steg till 120,5 m reducerades av skilda skäl till 120,35 m. Den andra höjningen sker då 8 år efter den första.

Detaljerad plan med kartbilaga för återstående limnologiskt/ ornitologiskt betingade åtgärder i Hornborgasjön inför dess slutgiltiga restaurering presenterades av mig den 17 januari 1981.

Den limnologiska restaureringsplanen (höjning till 120,35 m) har remissbehandlats, godtagits i vattendomstol den 11 februari 1982 och accepterades av regeringen den 16 september 1982.

Enligt artikel i Skaraborgs Läns Tidning den 29 december 1982 håller Statens naturvårdsverk (SNV) på att ompröva Hornborgasjöns restaurering med avseende på vattenståndshöjningens omfattning. Orsaken skulle vara osäkerhet beträffande omfattningen av läckage från den höjda sjön. För att reducera nivåskillnaden mellan sjöyta och omgivande mark föreslår Naturvårdsverket att vattenståndshöjningen reduceras från 1,35 m (nivån 120,35 m ö NN) till 70 å 80 cm. Detta skulle tills vidare anses utgöra den totala höjningen. Höjning enligt etapp 2 skjuts på framtiden.

Direktinformation om att en arbetsgrupp inom Naturvårdsverket från och med hösten 1982 undersöker möjligheterna att halvera vattenståndshöjningen erhöll undertecknad den 14 januari 1983 genom Byrådirektör Torsten Larsson vid SNV. Larsson framlade därvid följande skriftliga yttranden behandlande läckageproblem från en höjd Hornborgasjö:
1) A. Andersson Ingenjörsbyrå AB 1982-03-09. Hornborgasjöns restaurering, Grundundersökningar.
2) VBB 1981-09-21. Hornborgasjöns restaurering. Teknisk utredning avseende utformning av invallningar för Hornborgasjöns restaurering.

Min reaktion beträffande farhågorna av geohydrologisk art är att i första hand få det förmodade problemområdet vid Hornborgamaden sakkunnigt granskat av dels kvartärgeolog, dels expert av internationellt erkänt högsta klass via Rijksdienst voor de Iisselmeerpolders, Smedinghuis, Lelystad, Holland (tel. 03200 - 99111). För övrigt borde sådan sakkunskap ha anlitats så snart det visat sig att osäkerhet förelåg beträffande läckage inom något delområde. Jag står gärna till tjänst med kontaktförmedling för anlitande av de båda sakkunniga. Institutet i Lelystad kan anses vara kontaktcentrum beträffande invallningsteknik i olika världsdelar, beträffande olika jordarter, dämningshöjder etc.

Den antagna planen för Hornborgasjöns varaktiga restaurering (höjning i två steg - etapp I och etapp II - med totalt 1,35 m) kan självfallet inte modifieras utan att den förmodade osäkerheten i läckagefrågan genom erkänt bästa expertis först granskats och frågeställningen entydigt klarlagts genom fältundersökningar.

På detta stadium kan emellertid det framkastade förslaget om total höjning med endast 70 å 80 cm från limnologiska synpunkter översiktligt kommenteras. Det skall med speciell skärpa framhållas, att Hornborgasjön och dess utveckling ovillkorligen skall ses som ekosystem med starkt dynamiska karakteristika. Enskilda detaljer skall alltid ses i sitt storekologiska sammanhang, varvid den tidsbetingade successionsfaktorn i detta fall har omedelbar betydelse. Sjö-/våtmarksekosystemet kan självfallet inte heller ses isolerat från omlandet. I fallet Hornborgasjön är speciellt de framdeles invallade, för brukning avsedda områdena med organogena jordar av intresse. Därtill kommer tillrinningsområdet i sin helhet inklusive nu aktuella ändringar i kvalitativ och kvantitativ tillförsel av vatten och däri transporterade ämnen.

I komprimerad form behandlas nedan några av de problem, som kan förutsägas bli förbundna med halverad vattenståndshöjning. Ansvar måste enligt utredningsdirektiven iklädas för den långtidsmässiga utvecklingen av sjöområdet. Först skall emellertid en överordnad problemställning rörande sjön och dess närmaste omland behandlas.

En av orsakerna till att Hornborga problemet syntes kunna få en lösning var att kunskap kunde spridas om de långtidsmässiga nivåsänkningarna hos de sjön omgivande organogena jordarna. Samtidigt som bottenhöjning försiggår i den avsänkta sjön, sker en nivåsänkning i omgivande, till en början väl, sedan allt sämre dränerade områden. Genom invallningar skulle odlingsbetingelserna förbättras för ännu brukad mark och övergivna områden skulle åter kunna tagas i bruk. Efter invallning kommer emellertid mineraliseringsprocesserna och därmed nivåsänkningen att accelerera som följd av dränering, intensifierad markbehandling, kalkning och gödsling.

Ett förmodat läckage (vid Hornborgamaden) skulle enligt SNV reduceras genom att vattenståndhöjningen halverades. I tidsperspektivet är detta en chimärisk lösning. Genom marksänkningen, som är av storleksordningen centimeter per år inom organogena, brukade områden, kommer nivåskillnaden mellan sjöyta och invallad mark efter hand att obönhörligen öka. (Det synes som om en nivåsänkning på ca 20 cm skulle ske under en tidsperiod motsvarande den under vilken utredningen om Hornborgasjöns framtid pågår!) Dessutom kommer ställvis de organogena jordarna att helt "bortodlas" och underliggande mer eller mindre grovkorniga, minerogena jordar att träda i dagen. (Man kan i detta sammanhang göra jämförelser med andra projekt med invallning och odling på torv- och gyttjejordar, exempelvis Vesan vid Sölvesborg. Inom detta 15 km² stora område har nivåsänkningen under 40-årsperioden 1930-1970 varit av storleksordningen 175 cm för djupa torv/gyttjejordar i centrala delar för att därifrån avta mot tunnare skikt i marginalområden där mineraljorden "framodlar".)

I fallet Hornborgasjön skall de stratigrafiska förhållandena ovillkorligen vara kända såväl utanför som innanför vallarna med lagerföljderna inom problemområdena klart redovisade i sektioner. Områdets komplicerade sen- och postglaciala utvecklingshistoria har resulterat i att lagerföljderna beträffande de lösa jordarterna ofta varierar inom korta horisontella avstånd. Vissa sand- och gruslager kan exempelvis vara lokala, ha ringa arealutbredning och i höjdled såväl som åtminstone delvis i sidled vara omgivna av täta jordarter. I sjöområdet underlagrar de limniska sedimenten på karakteristiskt sätt av mäktiga lerlager. (Vid de jordartsstratigrafiska undersökningarna inom den limnologiska delutredningen gjordes orienteringsvis borrningar genom leran, vars totala mäktighet inte kunde fastställas men upp till 11 m långa vertikalprofiler kontrollerades.) Såväl leran som de limniska sedimenten gyttja och kalkgyttja är täta och hindrande för vattengenomträngning. Beträffande sjöområdets jordarter inom det översta halvmeterskiktet se Björk 1972, Fig. 14. En stratigrafisk längsprofil genom Hornborgasjön visas i Fig. 13. Ytterligare, icke redovisat, stratigrafiskt material från Hornborgasjön finns på Limnologiska och Kvartärgeologiska institutionerna i Lund.

I den händelse risk för utläckage av problemskapande storleksordning genom infiltration i grovkorniga jordarter verkligen skulle föreligga från någon begränsad del (främst Hornborgamaden) av sjöområdet, kan risken elimineras genom sugmuddring av limniska sediment för täckning av riskområdet. Eftersom vallkonstruktioner självfallet inte görs otäta, skulle det förmodade läckaget ske via genomsläppliga jordlager under vallarna. Det skall i detta sammanhang erinras om att det då närmast kan vara fråga om lager med begränsad utsträckning. Genomsläppliga lager med stor utbredning ingår däremot i princip i systemet av grundvattenförande skikt, varvid vattnet på grund av topografiska förhållanden står under tryck, vilket i det låglänta sjöområdet resulterar i högt liggande grundvattenyta och vattenutträde där detta är möjligt. Beträffande vattenrörelser inom detta område skall nämligen allmänt påminnas om att de topografiska förhållandena föranleder grundvattenutträde i Hornborgasjöbäckenet, d.v.s. det föreligger ett tryck underifrån mot ytan inklusive vattenutträde där grovkorniga jordarter inte täcks av limniska sediment och torv. Om exempelvis bottnen längs Hornborgaån (= de allra lägsta nivåerna i området) utgöres av grovt material, föreligger i flodbottnen naturligt utträde av grundvatten.

Sammanfattning

Nivåskillnaden mellan den höjda sjöytan och omgivande invallade, brukade marker kommer att öka. Sjöområdets övre lösa jordarter utgöres av för infiltration ogenomträngliga sediment - och torvjordar. I den händelse allvarlig risk för infiltration med läckage under en vall som följd verkligen skulle kunna konstateras, skall riskområdet täckas med; sediment (gyttja, kalkgyttja), som i obegränsade mängder finns tillgängligt inom kort avstånd från varje tänkbar infiltrationspunkt i sjön. Tätning inom sjöområdet mot infiltration är enkel. Utträde av infiltrerat vatten är däremot, vilket bör vara välbekant, ofta svårt att behärska.

En korrekt utvärdering av gentekniska problem måste baseras på kännedom om delområdenas sentida geologiska utveckling, som kan behärskas endast av kvartärgeolog med specialisering på utvecklingshistoriska samband.
Beträffande sjö/våtmarksområdets utveckling vid kvarstående halverad vattenståndshöjning kan kortfattat följande anmärkas.

1) En halvering av vattenståndshöjningen innebär en reduktion av magasineringskapaciteten, vilken för sjön som dynamiskt ekosystem blir bekymmersam speciellt under perioder med låg vattenföring i tillflödena och lågvattenstånd i sjön. Sedan utredningen om Hornborgasjöns framtid redovisades 1972 har bevattning av jordbruksmark starkt tilltagit. Omfattningen av denna inom Hornborgaåns, Härlingstorpsåns och andra tillflödens avrinningsområden är mig obekant. Vattenförlusterna genom bevattning är i jordbruksbygder ofta betydande och måste i detta fall nu uppskattas för att möjliggöra prognostisering av reducerad tillförsel till det krympta magasinet. Frågeställningar i detta sammanhang är bl.a. behov av reglering under torrperioder av jordbruksbevattning, igenväxningstempo under lågvattenperioder (i första hand under vegetationsperioden t.o.m juli) och vattenföringen nedströms sjön.

2) Som absolut minimialternativ för vattenståndshöjning framförde utredningen om Hornborgasjöns framtid 1972 en höjning till 120,0 m ö NN. Förslaget om höjning till 119,7 å 119,8 m skulle resultera i en sjö/våtmark med just de drag av instabilitet som i utredningsdirektiven genom begreppen "säkerställa" och "varaktig" skulle undvikas. De obetydliga vattendjupen skulle då föranleda en problemalstrande hög hastighet beträffande ekosystemets utvecklingsförlopp, d v s dess "åldrande" genom "igenväxning".
Under de första åren (storleksordningen en till två dekader) efter en vattenståndshöjning med endast 0,7 å 0,8 m, kommer sjön att ge intryck av utmärkt fågelsjö och föranleda allmän optimism och entusiasm. Denna höjning motsvarar någorlunda restaureringsetapp I enligt 1972 års plan. Efter den första utvecklingsfasen kommer emellertid ekosystemet att deklinera och följa det välkända utvecklingsmönster, som gäller för problemsjöar med vårdbehov. Under tiden sker nivåsänkningar hos omgivande, invallade organogena marker och nivådifferensen mellan sjöyta och invallad, brukad mark närmar sig efter hand den skillnad, som skulle ha förelegat vid varaktig restaurering med vattenståndshöjning i två etapper enligt 1972 års restaureringsplan.
Omfattningen av de av övervattensvegetation (bladvass, säv och kaveldun) bevuxna områdena kommer givetvis att tillta. Säven kommer därvid att öka speciellt starkt. Det bör vara bekant att denna art skapar alldeles speciellt svårartad rotfilt (brukar liknas vid armeringsnät).
Bladvassens detritusproduktion kan under år med goda isförhållanden till stor del behärskas genom vinterslåtter. Säv och kaveldun kan däremot inte behärskas på samma sätt. Under dels milda vintrar, dels vintrar då stora snömängder trycker ner bladvassen, sker detritusanrikning ("bottenhöjning"). Sävruggar och undervattensvegetation kommer att fungera som anrikningsområden för omsedimenterande material, varigenom systemet för öppethållande genom vattenrörelser sätts ur spel.

3) Den öppna vattenytan, som i 1972 års utredning målsattes få en storlek av ca 11 km², kommer att reduceras. Därmed reduceras de av till- och avflöden samt vindar orsakade interna vattenrörelserna. Från lugnvattenområden tillväxer bl.a. Chara tomentosa, den för Hornborgasjön karakteristiska, storvuxna kransalgen, vars utvecklingsgrad nu lätt demonstreras i den av arten uppfyllda Storeklaren. Jfr Swanberg 1972, sid. 81. Bestånd av perenna arter (Potamogeton, näckrosor, säv) etableras under lågvattenperioder (fröspridning).
Återigen blir det fråga om en obalanserad hög utveckling av växtmaterial, från över- till undervattensarter. Den limnologiska planen från 1972 resulterar däremot i skapandet av balans mellan produktion, destruktion, konsumtion, omsättning och bortförsel. Balansen baseras därvid bland annat på utveckling av undervattensvegetation i lugnvattenområdena.

4) Eftersom mönstret för vattengenomströmningen vintertid kommer att bli enklare i den krympta än i den enligt 1972 års plan restaurerade sjön, blir riskerna för fiskdöd genom syrebrist inom isolerade sjödelar större. Åtskillig fisk kommer emellertid även vid lågvattenstånd under perioder med reducerad syretillgång att överleva i tillflöden och genomströmmat område av sjön. Under vårhögvattenperioden invaderas sjön enligt vanligt mönster av fisk, som uppehållit sig i tillflödena.

5) Baserad på ekonomiska och populationsstyrande synpunkter och möjligheter är en av målsättningarna i planeringen för den varaktigt restaurerade Hornborgasjön att initiera vårdat fiske. I en Hornborgasjö med halverad vattenståndshöjning som slutåtgärd blir fiske med redskap svårt att genomföra på grund av vegetationsutvecklingen, djupförhållanden etc.

6) Betydelsen av effektiva is- och vattenrörelser för styrning av vegetationsutveckling, bearbetning och borttransport av material har betonats i den limnologiska delutredningen (Björk 1972). Uteblir restaureringsetapp II sker med tiden en försvagning i dessa agentiers effekt med materialanhopning och igenväxning av vadarstränder som resultat.

7) Förutsättningen för förståelse av de här framlagda synpunkterna är kunskaper om och erfarenheter från sjö/våtmarksekosystem. Om inte erfarenheter finns från egna arbeten med i praktiken genomförd ekosystem styrning och systemens långtidsutveckling, är en första förutsättning för förståelse en inlärd insikt om att system av detta slag inte under några omständigheter får uppfattas som statiska utan som i allra högsta grad dynamiska och i tidsperspektivet obönhörligt föränderliga.
Oförmåga att inse tidsfaktorns betydelse, de successiva förändringarna i Hornborgasjön och dess relation till det närmaste omlandet föranledde fiaskot "Hornborgasjöns sänkning".
Oförmåga att i limnologiska prognoser uppfatta vikten av med tiden successivt allt starkare uttalade negativa förändringar får inte göra "Hornborgasjöns restaurering" till en västgötaklimax med efter hand allt starkare framtoning. Hornborgasjön går som andra vattenområden ovillkorligen mot åldrande, men genom att med restaureringsetapp II fullfölja den av vattendomstolen och regeringen stödda planen från 1972, kan sjön för generationer framåt hållas kvar i det tillstånd av långsamma - från årtionden till årtionden i början knappast märkbara - förändringar, vilket är målsättningen för sjöns restaurering.
Enligt den information jag erhållit, avses vattenståndet under alla omständigheter höjas på ett sätt, som kan motsvara en första etapp i en restaureringsplan, Enligt den av regering och vattendomstol accepterade planen skulle man 8 år efter etapp I genomföra en ny höjning.

Det tog drygt 30 år (från senaste sänkningen till beslut om restaureringsutredning) att genom "storfältförsök" demonstrera förutsagt fiasko för sjö och omland av sänkningen på 1930-talet.
Bevisföringen att Hornborgasjön med limnologiskt tekniskt framtagna metoder går att restaurera skedde genom storfältförsök 1968-71. (Det var en tvingande nödvändighet att få till stånd dessa demonstrationsarbeten för att slå hål på alla förutfattade meningar om omöjligheten att praktiskt genomföra limnologiskt erforderliga åtgärder.)
Tidsfördröjningen mellan etapp I och etapp II i den korrekta restaureringsplanen hade ursprungligen strikt limnologisk motivering. Nu synes en finter - etapp- period bli både nödvändig för bevisföringen och nyttig för höjandet av kunskapsnivån beträffande ekologiska successionsförlopp och om hur limnologiska prognoser ställs och slår in.
Kan vallbyggnaden ske etappvis utan kostnadsfördyring och kan successionsförloppen undervisningsmässigt utnyttjas i kunskapshöjande syfte där behovet är störst, då är egentligen allt ganska bra. Den första vattenståndshöjningen kommer, som ovan nämnts, att under ett inledningsskede framkalla allmän entusiasm över hur Hornborgasjön fått nytt liv. I det klimatet blir det lättare att verka för att de naturvårdsmässiga vinsterna inte får efemär karaktär utan kräver ansvar att för framtiden förvaltas.

Mina i den nu akuta situationen bestämda förslag är följande:

1. Beträffande geohydrologiska problem
   1. Kvartärgeolog med dokumenterad stor erfarenhet från stratigrafiska undersökningar av här erforderlig art anlitas omedelbart för demonstration av hur förhållandena inom ett problemavsnitt av Hornborgamaden korrekt skall undersökas och hur resultaten skall redovisas för möjliggörandet av invändningsfri prognostisering av läckagerisker.
   2. Materialet från a) samt befintliga tekniska planer för invallningar inom ifrågavarande problemområde granskas av expert från Rijksdienst voor de Isselmeerpolders, Lelystad, och avlämnar yttrande beträffande läckageförhållanden. Besök vid Hornborgasjön nödvändigt.
   3. Om så visar sig nödvändigt, fortsättes granskningen med undersökning på samma sätt av andra problemavsnitt genom anlitandet av de båda experterna i kvartärgeologi och läckagefrågor.
2. Beträffande olika höjningsförslag och sjöns långtidsutveckling.
   1. Utredningen om Hornborgasjöns framtid gäller dess varaktiga restaurering. En första vattenståndshöjning måste för målsättningens infriande enligt den limnologiska planen följas av höjningsetapp II.
   2. Frågeställningen beträffande läckagerisker skall ovillkorligen klarläggas och kan inte kringgås genom förslag om och genomförande av exempelvis halverad vattenståndshöjning som slutåtgärd för att minska nivådifferensen mellan höjd sjöyta och invallad mark. Nivåsänkning inom brukade invallade områden kommer nämligen under alla omständigheter att resultera i tilltagande nivåskillnader.