Hornborgasjöns 100 åriga lärorika historia.

P O Swanberg

  We have a summary of what happened after the criminal lowering of the lake.

En översikt rörande vad vi lärt oss om och av Hornborgasjöns öde under senaste hundra år skrevs 1991 och 1998 för Sveriges Ornitologiska Förening av Per Olof Swanberg, sakkunnig åt Statens Naturvårdsverk sedan 1965. Författaren tjänade som sakkunnig åt Naturskyddsföreningen och åt Kammarkollegiet sedan 1965.

Del ett 1898-1933

När Sveriges Ornitologiska Förening konstituerades 1945, var man överens om att fågelskydd skulle vara en av föreningens självklara uppgifter. En grund för skydd åt ornitologi är hänsyn till och kunskap om ekologiska villkor. Vi har ofta fått höra, att våra fågelsjöar uppstått genom sjösänkning. Hornborgasjön i Västergötland var dock ett markant exempel på spontant skapad fågelsjö.

Klassiska skildringar har vi från Gustaf Kolthoff, sin tids främste svenske ornitolog. Han skildrade, hur det, vid hans besök vid sjön 1861, var ett överväldigande rikt fågelliv: "där striddade brushanar om sina tuvor, doppingar döko undan och de svarta tärnorna sutto helt orädda på sina tuvor", 50-100 par svarttärnor bodde utanför Dagsnäs. Dubbelbeckasinen hade spelplatser på olika håll och var så talrika, att Kolthoff omtalade, att en enda jägare på ett par dagar kunde fälla ett hundratal, varvid likväl "med säkerhet flera tusen beckasiner lämnades kvar".

Våtmarkskomplexet var vid sekelskiftet omkring 30 km² stort, ett uppsamlingsområde för 616 km² nederbörd. Det var ekonomiskt rikt. Sjutton yrkesfiskare hade sin bärgning där. Sjön fungerade som ett biologiskt rikt, ofantligt, naturligt vattenmagasin för tjugo vattenverk nedströms, vilkas roll kan följas 700 år tillbaka (åtminstone från 1289).

Bild 1: Ett jakt lag vid Almeö båtplats omkring 1895. Längs till vänster Jesper Swedenborg, som före sin tid 1905 i Svenska jägareförbunds Nya Tidskrift föreslog, att staten borde lösa in hela Hornborgasjön och göra den till nationalegendom.

 Bild 2  Samma plats som ovan, fotograferad från precis samma punkt 1964. Från sjöbotten har inget positivt vunnits.

De rikas hunger

Uttrycket ovan är lånat från fågelfotografernas store pionjär, Bengt Berg.

Jordbrukspolitiker brukar överslätande säga, att sjösänkningen 1902 drevs fram av "jordhunger". Det låter hjärtknipande. Men verkligheten ger en helt annan och ytterst lärorik bild . Det var central styrningspolitik, som förmådde lantbruksstyrelsen att låta statens lantbruksingenjör ägna fyra år åt att med en stab av fältarbetande tekniker mäta upp hur många jordägare man skulle kunna ålägga att betala till det blint självsvåldiga hugskottet att tappa ur sjön. Det blev 286 fastigheter !

270 markägare var kloka nog att vägra att frivilligt ansluta sig till sjösänkningsprojektet. 17 yrkesfiskare sopades undan genom att lantbruksingenjören i tjänsten 1903 helt enkelt skrev till Kungl. Maj:t i Stockholm, att lagens skydd ej skulle kunna åberopas . Han sade sig anse, att deras fiske ej var "av betydenhet". Dettas stora betydelse för bygdens försörjning och fiskarnas levebröd intresserade honom inte.

När bönderna förlorat detta och inte kunde betala tvångsavgifter till det företag. som skulle ruinera dem, lät man lantmäteriet avsöndra en del av deras små jordlotter - som "betalning": 154 fastigheter drabbades av sådana grymt samvetslösa jordförluster. De som protesterade och ville ha sin sjö tillbaka, avspisades officiellt med att eftersom de inte betalt (kunnat betala !) till sänkningen, kunde man lämna utan avseende deras begäran om att få sitt levebröd sjön tillbaka !

Genom sitt trettio kvadratkilometer stora vattenmagasin var sjön oumbärlig för tjugo vattenverk nedströms, och därmed för en hel bygd. En person, som under de första femton åren varit med i sänkningsföretagets styrelse, Frans Bernhard Rydén, uppsökte mig spontant på sin ålders höst för att lätta sitt hjärta och omtala, att man från början hade förstått, att vattenverken skulle kunna utgöra ett avgörande hinder för avsikten att tappa ur sjön. De skulle förlora mer än vad lantbruksingenjören i sina skönaste drömmar trodde sig vinna. Därför hade denne medvetet underlåtit att kalla dem till sjösänkningsförrättningen, i vilken han i sin person förenade konstruktör, ekonomisk intressent, åklagare och domare mot försvarslösa markägare, fiskare och ovetande vattenkraftsägare.

Från första stund hade sjösänkningen varit olaglig. Detta var självklart redan då det upptäcktes, dvs. då vattnet plötsligt tappades ut. Men lantbruksingenjörens dom hade vunnit laga kraft. Det nödvändiga överklagandet lyckades man förhala i 20 år, innan det äntligen passerat den juridiska trögheten. Både 1920 och 1932 förklarade dock Högsta Domstolen, att sjösänkningstillståndet var ogiltigt.

soderberg1

Bild 3 Rudolf Söderberg (1881-1958) arbetade under hela sommaren 1905 i Hornborgasjön för att med Vetenskapsakademins uppdrag inventera sjöns fågelfauna inför den beslutade avtappningen av vattnet. Han är fotograferad av Emil Lindegren, som samtidigt hade uppdraget att inventera sjöområdets flora. Stipendiet, 125 kr räckte till 3 månaders uppehälle i Broddetorp, inköp av "ekstock" och resor kring sjön.

Vattenhöjning förskrevs av Högsta Domstolen 1932.

I dom i februari 1932 anvisade HD en vattenreglering, som i princip liknar den, till vilken vattendomstolen nu 1990 givit tillstånd ! Vattnet skulle höjas omkring 60 cm.

Om den då visa domen hade respekterats och åtlytts, hade vi alltså haft den nu aktuella förbättringen mer än 50 år tidigare. Och man hade i kostnad sparat långt mer än hundra miljoner kronor.

Vikten av att Högsta Domstolens dom skulle åtlydas framhölls av specialisten på Hornborgasjön, mästerornitologen Rudolf Söderberg, av vetenskapsakademin, domänstyrelsen, kammarkollegiet, naturskyddsföreningarna och av en lång rad markägare, vidare av fiskarena och av vattenverksägarna. Alla var, till brett gagna för samhället, ornitologins bundsförvanter.

Hugskottet 1932.

Det finns emellertid de, som är starkare än Högsta Domstolen. Några månader efter domen skrev sänkningsföretagets starke man till sin vän statssekreteraren på jordbruksdepartementet. Han bad denne om "omedelbart ingripande" för att hindra att domens föreskrift skulle verkställas (! jag har läst det sju rader korta brevet i original och har fått vidimerad avskrift till Hornborgasjöns historiska arkiv).

Statssekreteraren var rådig. Han vände sig till en jurist, som med pondus borde behärska den aktuella juridiken. Det var högsta domstolens revisionssekreterare, den man som , å justitierådens vägnar, nyss undertecknat HD:s dom. Denne åtog sig en av regeringen anbefalld "förlikning", som skulle så att säga neutralisera domen. Hans "rådiga", snabbt tänkta plan gick ut på tre samverkande vägar:

• Sista resten av våtområdet skulle definitivt avtappas. Han avsåg att "vinna 2579 ha och endast 175 ha alltfort oduglig sjö skall därefter återstå". (Trots företrädarnas 130 år av misslyckanden fattade han inte det hydrologiskt omöjliga).
• Skattebetalarna skulle satsa pengar. Det blev 550.000 kr i direkt bidrag (motsv. belopp i nuvarande penningvärde är mer än 10 milj. kr).
• Han skulle öppna två nya vattenmål och med sin pondus visa den tf. vattenrättsdomaren, hur denne skulle kringgå lagen. Den 19 juni 1933 skrev han till domaren: " Det brukar framhållas vid vattenmål, att man icke bara skall stirra på lagen utan också anlita sunt förnuft". (Hornborgaförlikningens handlingar, en dossier om två volymer, är en formlig "thriller"). Den tf. vattenrättsdomaren svarade (23.6.1933) snällt , att han var betänksam men att han "inte såg någon annan utväg". Ändamålet helgar medlen.

Förlikningsjuristen hade i sina anvisningar noterat, att hans plan skulle "forceras". Så skedde verkligen. Kammarkollegiet, som förde naturvårdens talan, hade med stöd av lagen bestritt förlikningsjuristens plan att helt urtappa sjön. Protesterna avfärdades av förlikningsjuristen med frasen, att de bottnade i "föreställning om rördrom, korp och havsörn. Men nu gäller det människors väl och ve"., (brev juli 1933 till vattenrättsdomaren). Till James Keiller, Göteborg, hade han 17.11.1932 skrivit: "Naturskyddsintresset väger fjäderlätt".

Enda effekterna av naturvårdsprotesterna blev, att man kringgick dem med en kupp. Lantbruksingenjören Sven Hallin förklarade långt senare, att det gick så till, att han under domstolens förhandling framkastade ett helt nytt förslag, nämligen att med invallning försöka hålla kvar något vatten i norra delen av sjön. Ingen utredning om sådan fanns, ingen plan, ingen av parterna i målet hade alltså haft tillfälle att yttra sig om hugskottet. Förlikningsjuristen skrev till domaren: "lyckligast om det icke gives detaljerade föreskrifter", varpå domstolen accepterade förslaget som ett sätt att ge sken av att naturskyddslagen respekterades.
Forceringen skedde med sådan hastighet, att man i domstolen inte hann få fram några som helst vederhäftiga utredningar, inte ens om vad det nya skulle kosta och vem som skulle stå för miljonkostnaderna för detta för alla meningslösa äventyr att köpa sig fri från HD dom.

Förlikningsjuristen, vars vilja helt dominerade, ville med sin plan sänka högsta domstolens avsedda medelvatten med 60 cm för totaltorrläggning. Men inför domstolen förrådde han inte disproportionerna mellan den hypotetiska "vinsten" och den då beräknade tre gånger större kostnaden. Han förrådde heller inte, att tvångsföretaget då redovisade en egen kostnad av 1.400 000 kr för ett av lantbruksingenjören Hallin beräknat jordvärde av brutto 275 000 kr.

Miljonförlusterna för de utslagna fiskarena och av förlorad vattenkraft förtegs. Mörkläggning kan vara användbart vapen, lika bekvämt 1933 som 1902 och 1988.

Bild 4 Om dubbelbeckasinen vid Hornborgasjön skrev Gustav Kolthoff "1864 så allmän, att ett hundratal med lätthet kunde fällas av en jägare på ett par dars jakt". Foto från Sveipa i Lappland. 18 juni 1961 kl 2152.

Verklighetsfrämmande dom i trötthetens tecken

I diskret tystnad och trötthet efter 20 års processande vann 1933 års sammankopplade domslut om sjöns avtappning laga kraft. Trots att HD föregående år givit föreskrift om 60 cm höjning av vattnet. Kammarkollegiet förklarade långt senare, att de två målen varit alltigenom olagliga.

Man inte ens underrättade de dömda markägarna. När dessa senare anmälde till JO, att de dömts ohörda till miljonkostnader, svarade JO, att eftersom de inte kunnat upptäcka den dolda domen, förrän klagotiden gått ut, kunde JO inte reagera !

Då hade man i femtio år gjort allt för att utplåna sjön. Utan att lyckas. Utan att förstå behovet av eftertanke, utan att begripa sin egen okunnighet vid hanteringen av annans egendom och samhällsintresset.

På naturgeografiska institutionen i Göteborg fann Hans Carlander, med markägarnas hjälp, att av den mark, som före 1902 års sänkning varit i odling, och tvingats att för all framtid betala till sjösänkningen återstod år 1966 endast 45% kvar i odling.

Den centralstyrda drömmen hade bara medfört enorm förstörelse av ekonomi, naturresurser och förtroende för rättsväsendet.

05

Bild 5 Skäggdopping i Hornborgasjön. Söderberg fann den vid sekelskiftet vara "synnerligen allmän". Trettio år senare fanns under lågvattenår inga kvar.

Verklighetsfrämmande torrläggningsideologi

Under 150 år hade man i centralstimulerad sjösänkningsideologi ingenting lärt och ingenting glömt. Redan 1803 började processande om Hornborgasjön vid Häradsrätten. Sedan 1912 har rättsprocesser oavbrutet pågått ända till 1988. För tjugo år sedan satte Skaraborgsläns tidning lätt tillspetsad rubrik till sin ledare: Hornborgaprocessen fyller 170 år. Drömmen om att torrlägga på andras bekostnad är blind och går lätt ut över grunda fågelvatten.

Makt korrumperar.

Det kan måhända synas, att de 170 åren tillhör förfluten tid. Må så vara. Men erfarenheten får inte glömmas. Ty vad den visar av följderna av maktutövning, lättsinne, moralisk brist, oförmåga att se verklighet, benägenhet att göra det lätt för sig härskar fortfarande - och inte bara i Hornborgasjöns naturområde. Makten får inte vara en skyddad verkstad.

Del II Skedet 1933-1988

Av redovisningens del I framgick, att Högsta Domstolen 1932 hade ogiltigförklarat 1902 års beslut om sänkningen av Hornborgasjön och anvisat rättelse med 60 cm höjning av vattnet. HD hade även yttrat, att detta skulle vara till gagn för jordägarna. En inflytelserik jurist hade dock snabbt lyckats köpa bort HD dom och i stället införa två nya sjösänkningsdomslut.

Om sjösänkningsledaren hade fogat sig i de för honom välvilliga domsluten 1933, hade Hornborgasjön nog varit för alltid förstörd.

Men han ville annorlunda. Sex år efter domen råkade jag aningslös fråga en person i sänkningsföretagets styrelse, när den vall skulle bli utförd, som enligt domstolen skulle "om möjligt kvarhålla vatten" i en avsnörd del av sjön i norr från och med jan 1938. Till min häpnad fick jag svaret, att vallen tänkte man inte bygga: "vattenmålet är ansökningsmål och vi har inte ansökt om någon vall".

Sjösänkningsledaren var van att få sin vilja fram. I Femton år struntade han i domens föreskrift, i fem år lyssnade han inte till kammarkollegiets vänliga, tålmodiga påminnelser om att äntligen hörsamma domen. Högsta domstolens sekreterare hade till vattenrättsdomaren yttrat, att kammarkollegiets bestridande av rätten att urtappa sjön bottnade i "en föreställning om rördrom, korp och havsörn..." Det är tydligt att man hade en känsla av att juridiskt skydd åt natur inte behövde respekteras.

Reaktionen på kammarkollegiets bestridande av rätten att urtappa sjön blev densamma, som då professor Peter Hernqvist år 1803 protesterade mot sjöns första sänkning och inför häradsrätten den 24 september yttrade: "Denna tillsägelse långt ifrån att den kunde hindra detta företagna arbete, wäckte den fast mer full ifwer och ökad häftighet".

06

Bild 6 En vassångare upptäcktes den 27 juni 1971 på Västorpsmaden i Hornborgasjön. Den hade tre dagar tidigare ringmärkts vid Oslofjorden i Norge, se ringen, och stannade jämnt en månad på en och samma sångplats hos oss.

Snabb igenväxning

I blindhet och trots att sjösänkningstillståndet förklarats ogiltigt, grävde man i smyg 1932 en avtappningsränna direkt ut från sjöns djupaste sänka. Denna gavs namnet Blindkanalen.

Sjöns igenväxning blev total. När Sveriges Ornitologiska Förening fått äran att stå för den internationella ornitologkongressen 1950, och man föreslog exkursion till Hornborgasjön i samband med kongressen, måste jag svara: för all del slå bort tanken - jag har gått torrskodd tvärs över sjöbottnen. Där fanns i den onaturliga vasstäppen bara några fåglar per kvadratkilometer.

Det enda sjösänkningsjuristen åstadkommit med miljonkostnaderna, var förstörelse av naturresurser och juridiskt kaos.

07

Bild 7 Efter experimentella vassröjningar omkring 1970 blottades under några år utbredda våta sedimentytor, utmärkta nattplatser för bl. a. brushanar, som under dagen höll till på stubbåkrar. Den 31 augusti 1973 räknades till 3200 exemplar. en intressant indikation på vilken utvecklingspotential, som finns i sträcket förbi sjön. Foto P O Swanberg/N

Nemesis

Henrik Ibsen skaldade: "Nemesis - at rømme væk fra den er ingen givet." Femton års sammanbiten vägran att åtlyda domstolen blev till slut för mycket för det vänliga men rakryggade Kammarkollegiet. Detta stämde sänkningsföretaget till domstol och hävdade, att även tillståndet till femte sänkningen förfallit. Därtill kom, att en lantbruksingenjör år 1951 hade lyckats få en domstol att döma över hundra markägare ohörda och utan möjlighet att överklaga. De hade dömts att betala miljonkostnad för den meningslöst påhittade och olagligt tillkomna 1933 års sjösänkning, till vilken de dessutom var oskyldiga men betalningsskyldiga.

Situationen blev på alla sätt ohållbar.

Dåvarande lantbruksdirektören gav förslaget: skriv till regeringen !

08

Bild 8 Mindre hackspetten var tidigare väl etablerad i Hornborgasjöns sump och strandskog. 50 par häckade vid totalinventering 1971.

Regeringsingripande

Alla kategorier rättsägare vände sig synkront 1964 till Regeringen, var och en från sitt håll, med begäran om en ny förvaltningsordning för sjön i stället för den tvångsförvaltning, som 1902-rättskränkande- hade låst fast dem alla vid dåvarande lantbruksingenjörens enögda drömsyn.

När regeringen skickat ärendet för behandling hos SNN/Naturvårdsverket, blev jag ombedd att granska konceptet till dettas remissvar. Man var då först beredd att svara regeringen, att SNV inte kunde tänka sig någon vattenhöjning. Med hänvisning till HD dom /1932 svarade jag omgående till SNV detsamma, som jag tre år tidigare meddelat till IUCN, ICPB och IWRB för att få den förstörda Hornborgasjön genast medtagen i den första CW-listan (MAR-list): det skulle vara helt orealistiskt att inte radikalt höja vattnet. Men när man gjorde det, skulle man med en gång kunna avhugga "den gordiska knuten" genom att undanröja förutsättningarna för fortsättning av 1902 års dåraktiga sjösänkningsdiktat.

Avdelningschefen L E Esping insåg genast riktigheten i detta och bad om råd, hur detta skulle kunna tillgå. Svaret blev: man skall lära av sjösänkarna - de har i alla tider i okunskap letts av ett blint önsketänkande. Följden har varje gång blivit en förtvivlad kamp mot verkligheten. Naturvårdsverket måste gå motsatt väg. Beslut måste grundas på allsidig och säkerställd grundkunskap om alla konsekvenser, innan SNV gör upp en plan.

Så tillsatte naturvårdsverket en planerinsgrupp representerande sju fackområden. Efter sju års oavbrutet samarbete var planen klar i november 1972. Den omfattar 384 sidor, SNV PM 280, del 1-4.

09

Bild 9 Kransalger, minst fyra arter Chara, har i åtminstone 150 år varit karaktärsväxter i Hornborgasjön. På bilden är det sothöns, som betar i en gröt av Chara tomentosa.

Fullt återställande av sjön beslutat

Den 1 juni 1977 beslutade riksdagen, på enhällig rekommendation av jordbruksutskottet, att sjön skulle "fullständigt" återställas till sekelskiftets nivå, alltså till nivå före 1902 års sänkning. Det epokgörande beslutet beskrevs och celebrerades 1980 av Vår Fågelvärld med ett specialnummer om Hornborgasjön (1980/6).

1982 förklarade både vattendomstolen och Regeringen, att detta naturvårdsverkets och riksdagens beslut var tillåtligt. Förklaring till framgången gavs med 15 punkter i Vår Fågelvärld 1980:349.

Fördelarna skulle vara många bl. a. :

Forskningen skulle få tillbaka en motsvarighet till de ekologiska villkor, som rådde då sjöekosystemet betraktades som landets förnämsta fågelsjö och 1905 föreslogs som nationalegendom, Rikast möjliga fågelfauna skulle återskapas.

Samhället skulle återfå ett sjöekosystem, som för framtiden skulle bli underhållsfritt i sannolikt bortåt hundra år. Man skulle slippa ständigt återkommande begäran om pengar till underhåll.

Sjösänkningsföretaget, som med över hundra tvångsrekryterade gäldenärer helt vilade på juridiskt fastlåsta men felaktiga och rättskränkande förutsättningar, skulle till gagn för bygden slippa sina plågor.

Man skulle automatiskt få slut på sådant ältande av teknisk, kortsynt oförmåga, övergrepp och laglöshet, som föranlett 60 års(!) oavbruten följd av domstolsprocesser, fastlåsta vid och underhållna av juridisk och hydrologisk verklighetsflykt. Det genom sextio år årligen påsmetandet av en för samhället förnedrande, mångsidig skamfläck skulle äntligen kunna avbrytas och glömmas.

Därmed hade naturvårdsverket nått Sveriges finaste våtmarksframgång. Man hade visat, att sådant kunde åstadkommas i allmän enighet med alla intressen. Detta skulle bli Naturvårdsverkets största satsning på ett enskilt naturvårdsobjekt, ett veritabelt SNV:s flaggskepp.

Efter 34 års förarbete hos SNF och 17 år på Naturvårdsverket hade vidsynt kunskap, noggrannhet och omsorg om allas rätt visat sin överlägsenhet.

Allt var förberett. Efter domstolens och regeringens tillåtlighetsförklaring 1982 gällde det bara att "trycka på knappen" - trodde man. Naturvårdsverkets tjänstemän skrev en inbjudan till elva tänkbara entreprenadföretag att 1983 lämna offert till de arbeten, som skulle sättas igång. Det hängivna arbete, som Rudolf Söderberg och Alfred Stalin i Skaraborgs läns Naturskyddsförening hade inlett 1932, skulle efter 50 år äntligen ge resultat.

Del III Efter 1982

Käpp i hjulet för Naturvårdsverkets - riksdagens - domstolens - regeringens beslut av 1973-1982.

Efter att ha nått den önskade framgången, tillåtelsen för Hornborgasjöns fullständiga återställande, möttes på naturvårdsverket den 9 september 1982 de tre tjänstemän, som hade SNV uppdrag att verkställa landets finaste våtmarksprojekt. De erinrades då om att de, innan de för SNV:s räkning skrev en ansökan till domstolen, hade försummat en anbefalld säkerhetskontroll för vissa skyddsvallar. Det gällde vallar, som de själva planlagt utöver naturvårdsverkets sakkunnigas plan. Det rörde sig om en fjärdedel av sjöns periferi - för tre fjärdedelar hade full höjning utan skyddsvall redan förklarats tillåtlig.

Att nu, efter vattendomstolens och regeringens godkännande av verkets ansökan, tillstå, att en brist i verkställarnas text behövde kontrolleras och eventuellt rättas, vore pinsamt. Än mer förargligt skulle vara, om SNV fick ta emot laga kraft till det lovade tillståndet och det på någon punkt senare visade sig, att kontrollen försummats. Vad göra ?

På stående fot kom man på ett Columbi ägg. Av den närvarande konsulten beställdes förslag till så radikal reducering av SNV:s - riksdagens beslutade vattenhöjning (till naturlig sekelskiftesnivå), att varje risk för okontrollerat läckage skulle kunna uteslutas.

Den 15 november 1982 skickade konsulten det beställda förslaget att reducera det återställande av naturligt vatten, som ingick i tillåtelsen. Förslaget gick ut på att undvika risk för teoretiskt tänkbart läckage genom att sänka det beslutade medelvattenståndet i hela våtmarkskomplexet från lantmäteriets registrerade sommarvatten 120.36 MNN (uppmätt i äldre skala 1881) till 199.80. Den av domstolen godkända höjningen till naturlig vattenregim skulle därmed reduceras med 40%.

Den 10 december 1982 reste två av de tre verkställarna till min bostad. Jag var SNV:s sakkunnig men var inte tillfrågad eller underrättad om beställningen till ingenjörsbyrån. De ville därför omtala missödet och att den tekniske konsulten den 15 november lämnat ett av dem beställt förslag.

Avdelningstjänsteman vid SNV, hade nyss i domstolen med rätt försäkrat: "Mindre höjning (än enl. SNV 1972 och riksdagens beslut) kan inte återge området dess funktion som sjöekosystem... sänkning av vattenstånden (under 120.35) skulle medföra minskad varaktighet av åtgärder". Men efter beskedet från ingenjörskonsulten, att denne, fri från ekologiskt hänsynstagande, kunde föreslå 0,6 m lägre vatten, dvs. 40 % minskning av restaureringseffekten, yttrade avdelningstjänsteman vid SNV  till mig, att han genom "egna litteraturstudier" plötsligt kommit på att de undersökningar, som vår främste sakkunnig, professor Sven Björk, utfört under många års specialarbete för just naturvårdsverket i just Hornborgasjön, skulle givit alldeles fel resultat. Det skulle tyckte de två tjänstemännen, vara onödigt (!) att återställa vattnet till det naturliga.

De hade därför sinsemellan beslutat att utföra endast 60% av sitt uppdrag, De sakkunnigas kunskap, SNV:s och riksdagens beslut lämnades därhän.

10

Bild 10 Blå Kärrhök har i Sydsverige under senare årtionden haft sin enda regelbundna men knappa bosättning i Hornborgasjön.

En chock

Det var någonting häpnadsväckande. Två anställda sade sig ha makt att i sin tjänst och med ett personligt hugskott åsidosätta vad naturvårdsverkets mångårigt arbetande planeringsteam kommit fram till och myndigheter beslutat.

SNV:s plan 1973-1982 hade tillkommit under ekologisk ledning av en av världens främsta experter på våtmarksrestaurering.

Detta skulle plötsligt ingenting betyda vid sidan om "egna litteraturstudier" (ej redovisade) . som en anställd sade sig ha kommit på att göra sju år efter att ha mottagit uppdraget att framlägga de sakkunnigas plan för vattendomstolen. (Det på minner om HD-juristen, som 1932 gick in för att rasera den HD - dom, som justitieråden några månader tidigare låtit honom utfärda).

Under tre timmar försökte de övertala mig att gå med på kuppen. Förgäves. En sakkunnig får inte tala mot bättre vetande. Den som haft samhällets förtroende i trettio år, handlar inte emot naturvårdsverkets och riksdagens beslut.

Jag hade då i 17 år varit SNV:s sakkunnig i ärendet. Besökarna den 10 december hade inte ens medfört något opartiskt papper som stöd för sin revolution mot arbetsgivaren. Men mot slutet av besöket givit tillsägelse att inte utåt omtala vad de sagt. Alltså att inte släppa ut , att de beslutat att ett sjätte sänkningsföretag (i förhållande till domstolens tillåtelse) med torrläggning av flera kvadratkilometer våtmark som följd.

11

Bild 11 En trana, hane, i full extas i april. Sedan 1971 har en speciell rast - studieyta arrangerats på Stora Bjurum, där maximalantalet på en dag räknats till mer än 4000 den 15 april 1998. (På denna yta har 82 % av i Sverige observerade, i annat land färgmärkta tranor kunnat identifierats).

Bakgrund till sjätte sänkningen efterlyses.

När de den kvällen rest tillbaka, släcktes inte lampan i mitt arbetsrum, förrän jag dels skrivit till SNV:s ingenjörskonsult med begäran om att få ta del av det papper, som några personer hade beställt den 9 december, och dels begärt de anställdas chefs tillstånd till konsulten att till SNV:s sakkunnig sända kopia.

Detta blev självklart, därför att jag som SNV:s sakkunnig plötsligt fått veta, att tjänstemän i tre månader i tysthet "gått in för" (deras egna ord) att inte låta naturvårdsverket få mottaga laga kraft till det redan utlovade tillståndet (obs. ej något åläggande) att efter år 2000 ha möjlighet att på bästa sätt återställa den naturliga vattensituationen. Det var högst märkligt, att de när de gjorde tjänsteresan till SNV:s sakkunnig för att stjälpa vattendomstolens tillstånd, inte medförde det uppseendeväckande dokument, som sades ge deras idé att reducera den ålagda uppgiften med 40%.

De som deltog i SOF:s våtmarkssymposium den 4 mars 1983 minns Naturvårdsverkets redogörelse för den personliga nya reduktionsplanen och hans avslutningskläm: "Naturvårdsverkets styrelse har inte tagit ställning till den nya planen, men SÅ SKALL DET BLI".

Eftersom alla beslutande myndigheter, naturvårdsverket, riksdagen, domstolen och regeringen, åsyftade respektive tillåtligt. Eftersom alla beslutande myndigheter, dvs. Naturvårsdverket, riksdagen, domstolen och Regeringen tillåtit resp. tillåtlighetsförklarat verkets plan-1972, vilket gick ut på fullt återställande av sjöekosystemets vatten, skulle detta bli Hornborgasjöns sjätte sänkningsföretag.

Bild 12 Hornborgasjöns södra del 1905, sedd från öster. I bakgrunden Almeö och Dagsnäs. Det framtida vattenståndet kommer att bli 55 cm lägre. Foto Emil Lindegren.

Nygammal besvikelse

Liksom alla tidigare colombi - ägg - tänkta sänkningsplaner under 180 år , blev 1982 års plan- sjättesänkningen - inte den genialt lättvindiga lösningen av personligt dilemma, som upphovsmännen tänkt sig, när de fick ingivelsen att bryta mot SNV:s arbetsprincip "tänk först handla sen".

Det blev ett problem att leta upp användbart skäl till att frångå tidigare, perfekta beslut hos SNV-riksdagen och att säga nej till domstolens - regeringens tillåtelse. En av de anställda försökte göra sken av att när riksdagen den 1 juni 1977 beslutade "fullständig restaurering", skulle riksdagen inte ha menat detta , utan endast att sjön ej skulle avskäras på mitten (ett hugskott framkastat 1948 !).

Eftersom jag varit den föredragande för jordbruksutskottet och jordbruksministern, och JoU:s ledamöter strax därefter vid besök vid sjön hade turen få uppleva effekten av det då avsedda, naturliga medelvattnet, kan jag dock intyga, att vad regeringen beslutade var verkligen fullständigt återställande av sekelskiftets naturliga vattensituation.

Det är intressant att observera skillnaden mellan önskemål 1967, resp. 1982. När Naturvårdsverket 1967, för regeringens uppdrag, bad om den ornitologiska stora utredningen, som skulle visa att det kunde vara berättigat att restaurera våtmarken, förklarades från verket, att man inte kunde lämna någon arbetsersättning till de 47 personer, som under åren 1969-1971 utfört planbundna arbetsuppgifter i varenda vrå av ekosystemet och utarbetat prognos. Men när nya tjänstemän gått in för att hindra SNV att få ta emot det lovade tillståndet för avsedd, full restaurering, gav man pengar till en person, som saknade egen erfarenhet av arbete i området men skulle skriva en uppsats, vilken blev ett fult fabulerande misstänkliggörande av SNV:s plan att återställa sjöområdet.

Sakligt stöd för frångående av domstolens tillåtelse saknas.

Under åtta år fick SOF och SNF förfrågningar om man kunde lämna stöd för reduktionen. Ingen i de båda föreningarna har dock kunnat prestera objektivt, sakligt, ansvarsmedvetet skäl till att hindra naturvårdsverket att få mottaga domstolens och regeringens givna löfte om tillstånd att återställa den fågelsjö, som vid sekelskiftet var så berömd att Jesper Swedenborg, lantbrukare vid sjön, skrev, att staten borde göra Hornborgasjön till nationalegendom (1905). Ingen har kunnat visa respektabelt motiv för den nya idén om en sjätte sjösänkning med torrläggning av flera kvadratkilometer av de en gång så fågelrika våtmarkerna.

Fait accompli

Inte ens i det nya, åtta år uppskjutna vattenmålet kunde verkställarna framföra några sakliga skäl till att man inte ville låta naturvårdsverket ta emot domstolens tidigare löfte. Man saknar motivering till att man begärde, att domstolen med åtta års dyrbar fördröjning skulle gå igenom ett nytt vattenmål.

Den reducerade vattenhöjning, som det nya vattenmålet gick ut på, ingick redan i det tillåtlighetsförklarade målet AM 10/81. Orsaken var alltså önskan att "för säkerhets skull hindra Statens Natruvårdsverks avsikt att i en andra etapp kunna fullt och fritt återställa ekosystemet.

I det senaste vattenmålet har nu 1991 tillåtits ett med 40% reducerat återställande av vattnet i Hornborgasjöns ekosystem. Strax därpå har domstolen tillmötesgått önskemålet att avskriva sitt tidigare mål om tillstånd för SNV till fullt återställande efter år 2000.

13

Bild 13 Näringsproduktionen i en träsksjö kan vara enorm. Bilden är från Hornborgasjön 16 juni. Foto P O Swanberg.

Snabba beslut om torrläggningen

Efter högsta domstolens dom 1932 om återställande av vattnet tog det bara några månader för tre mäktiga män att förhindra verkställighet av den dom, utfärdad i vår högsta rättsliga instans.

Det hade sedan , efter femte sänkningen, tagit 50 år att än en gång bygga upp godkänt beslut om fullt återställande . När domstolen godkänt detta 1982, behövdes bara ett hugskott av tre personer för att återigen hindra en domstols visa beslut- det om Sveriges finaste våtmarksprojekt. Förvisso: "Sverige är fantastiskt" !

De senaste nittio åren är ett sammanhängande vittnesbörd om MAKTENS seger över kunskap och ansvar. Det är dock kunskapens moraliska ansvar att inte låta sig duperas av opportunistiska charlataner, inte tro sig förbättra naturen genom torrläggning av våtmark.

Varje ekolog, som får till uppgift att granska plan att påverka våtmark, har anledning lära av de senaste 180 Hornborgaåren.

Anhängare av torrläggningsideologi har aldrig lyckats tillägna sig erfarenhet av verkligheten.

Epilog

När vattendomstolen givit klarsignal till frihet att på bäste sätt återställa ekosystemet till sekelskiftets förhållanden, fann jag mig en dag uppvaktad av sänkningsföretagets ordförande och vice ordförande, vilka med en hedersgåva av gammal värdefull ornitologisk facklitteratur ville tacka för att jag - som man då trodde - befriat sänkningsföretaget från dess pålagor.

Men personer, som hade till uppgift att tillvarata naturvårds uppgift, reagerade på motsatt sätt. Naturvårdsverket projektledare förklarade på motsatt sätt: "sänkningsföretaget skall vara kvar och betala". En sällsam kampanj inleddes mot vattendomstolens tillåtlighetsförklaring för naturvårdsverket att adekvat återställande av naturen betraktas som lagligt tillåtligt. Som hjälpmedel i denna kampanj började 1983 ett desperat avståndstagande från och misstänkliggörande av den person, som i ärligt samarbete med alla lyckats vägleda naturvårdsansvariga från att betrakta Hornborgasjön som en till impediment förlorad naturtillgång till att 1982 finna sjön bli föremål för Sveriges finaste våtmarksframgång.

Litteratur

• Carlander, H 1967. Verkningar av Hornborgasjöns sänkning 1902-1922, m avseende på markanvändning. Seminariearbete. Geografiska Institutionen Göteborgs Universitet.
• Hornborga förlikningen 1932-33. Riksarkivet, kommittéhandlingar.
• Kolthoff, G 1893. Minnen. Stockholm
• Kolthoff. G. 1896, 1914 Beckasinerna. I vårt villebråd, red G. Kff. Stockholm
• Linde, G 1954. Utredning ang. jord utbruten fr fastigheter kring Hornborgasjön 1922-1924. Skaraborgs läns Naturskyddsförening, arkivhandling.
• Swedenborg, J 1905. Jaktförhållandena i Hornborgasjön. Svenska Jägar Nya Tidskr. 43.: 211-218.
• Söderberg, R. 1907. Hornborgasjöns fågellif. Arkiv f Zoologis, bd 4 , No 1.
• Söderberg, R. 1932 Hornborgasjön och dess fornsjöområde.
• Söderberg, R. 1947 Hornborgasjöns öden som fågelsjö.
• Swanberg, P O. 1973Hornborgsjöutredningen del 3 SNV PM 280
• Swanberg P O. 1994 Historisk Etologisk analys av Hornborgasjö frågan efter 1982. 41 sidor. Lunds Universitets Limnologiska Institution.

Efterskrift

Limnokonsult

RLF Juridiska byrå Växjö. Våren 98

Efterskrift till PO Swanbergs uppsats Hornborgasjöns 100 lärorika år.

Sammanfattning:

Hornborgasjöns restaurering har i huvudsak varit inriktad på att gynna fågellivet i och invid den återskapade sjön. Lägre prioritet eller tom av motstående intresse har varit att återskapa de limniska ekosystemet (t.ex. fiskbestånd, bottenfauna och plankton) och funktioner som vid sekelskiftet balanserade och stabiliserade sjön. Med utgångspunkt från denna huvudinriktning av restaureringen kan betydande osäkerhet anses råda vad gäller sjöns framtida utveckling (vegetationsutveckling, produktion, syre- närsaltsförhållanden mm) och därmed även påverkan på förhållandena i Flian.

Mycket förvånande och anmärkningsvärt är att Hornborgasjöns restaureringsobjekt inte presenterat en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) eller motsvarande i samband med vare sig huvudansökan 1988 eller nuvarande ansökan. Detta i synnerhet som Naturvårdsverket är sökande och att projektet var och är så omfattande till sin miljökonsekvenser, både i Hornborgasjön och nedströms.

Flians övre del har under senare år, p g a förhållandena i Hornborgasjön, haft skadligt låga syrgashalter. Insatta syresättande åtgärder har inte varit av tillräcklig omfattning för att motverka förekomsten av dessa skadliga nivåer. Väsentligt mer omfattande åtgärder krävs i framtiden för att betryggande syrgashalter (minst 4 mg/l) skall kunna innehållas nedströms i Flian.

Flian får på grund av förhållandena i Hornborga, motta stora mängder växtrester, grovdetritus, tuvor o dyl. Dessa har, i kombination med en av ökande närsaltstatus orsakad igenväxning i Flians övre del, medfört ett betydande rensningsbehov nedströms Hornborgasjöns regleringsdamm. Hornborgasjön minskade och förlorade åren 1995 och 1996 sin funktion som fosforfälla och blev i stället en fosforkälla med ca 4 ton fosfor som "merförlust" i jämförelse med tiden innan vattenståndshöjningen. Sjöns förbättrade funktion som kvävefälla är i huvudsaken effekt av ökat kväveupptag i växande vegetation, vilket kan förbytas i kväveförluster när mer balanserade förhållanden råder i sjön. Oroande höga fosforförluster kan i en framtid således också följas av motsvarande höga och ökande kväveförluster, vilket kan verka ytterligare accelererande på igenväxningen av Flian.

Förändrade vattenhushållningsbestämmelser bör vara av den karaktären att dels minst 0,9 m3/s alltid passerar över befintlig gravitationsluftare, dels att tillkommande tappning upp till åtminstone 4,0 m3/s också leds över gravitationsluftare. Av detta och i rapporten redovisade synpunkter följer att syrsättningskapaciteten måste öka genom ytterligare åtgärder.

  Read also Drainage of Lake Hornborga