1987

Hornborgasjön - Naturskyddsföreningens mål 1972 – 1985.

Unik naturvårdshistoria Av Per Olof Swanberg

En 18 sidor lång uppsats i Skaraborgsnatur 1986 går ut på att kritisera slutresultatet av Skaraborgs läns Naturskyddsförenings 52 - åriga arbete för Hornborgasjön. Dettas mål har varit att för våra efterkommande i görligaste mån rädda möjligheten att få - för en av dem själva önskad tid - uppleva och arbeta med Hornborgasjön i en vattensituation sådan den var före 1902 - 1933 års förödande sänkningar, det vill säga vid den tid 1905, då sjön var så rik, att Jesper Swedenborg på Bosgården vid sjön skrev, att staten borde lösa in hela Hornborgasjön och göra den till nationalegendom. Det är ur föreningssynpunkt och allmän naturvårdssynpunkt beklagligt, att redaktionen inte gav den av föreningen under 37 år utsedde sakkunnige representanten tillfälle att i samma nummer korrigera det mest vilseledande - 45 års erfarenhet av Hornborgasjön och dess specifika problem, 37 års erfarenhet av föreningens oavbrutna arbete med sjön och 59 års egen erfarenhet av arbete med grunda "fågelsjöar" kunde ha varit av värde för föreningen och dess medlemmar, kanske av avgörande värde för svensk naturvård.

Att gå vid sidan om huvudfrågan

Författarna TH & TL tycker sig ha funnit ett slags medel att prata bort den av naturvårdsverket 1973, riksdagen 1977, vattendomstolen och regeringen 1982 antagna planen för en om femton år följande restaurering av sjöns vattenförhållanden, sådana de var, medan sjön ännu var en berömd fågelsjö: de har för detta syfte valt att prisa de åtgärder, som vi alla, inbegripet Statens Naturvårdsverk 1972 - 1982 och Skaraborgs läns Naturskyddsförening 1972 - 1985, enats om efter professor Sven Björks förslag för de närmaste 15 åren. Med vad TH kallar "verbal akrobatik" gick författarna helt förbi den aktuella problemställningen.

Den aktuella frågan

Sedan tjänstemän uppskjutit sjöns restaurering ett antal år, har närmaste aktuella fråga, den grundläggande huvudfrågan, gällt valet mellan två alternativ:

A. Skall vi tillvarata den rätt, som riksdagen, vattendomstolen och regeringen tillåtit, nämligen att låta våra efterkommande kunna själva avgöra, om de vill uppleva Hornborgasjön fullvärdigt restaurerad? eller

B. skall vi utan sakligförklaring och 15 år i förväg förmena våra efterkommande denna rätt och besluta att med flera kvadratkilometer reducera ett av våtmarkskonventionens viktigaste våtområden i Sverige?

Valet bör vara lätt för varje insiktsfull, naturvårdsförstående, opartisk person. 

Hornborgasjön 1905. Vegetationsmosaik söder om Almeö. I bakgrunden Dagsnäs till höger och Hångernabben till vänster. Efter de nu aktuella åtgärderna kommer praktiskt taget hela ytan i synfältet att bli uppflutet gungfly, vilande på i stort sett syrefritt vatten. Foto: Emil Lindegren.

Tillkomsten av svensk ideell naturvårds i sitt slag största och finaste framgång

Vad var det för en plan, som författarna vill hindra genom att mångordigt prisa den första delen av naturvårdsverkets plan/73, som i sig varit okontroversiell i femton år, alltjämt är det och alltså ej behöver ytterligare prisas? Hur kom naturvårdsverkets plan/73 till, sedan föreningens aktuella arbete inleddes för 39 år sedan? Vad gick den omsorgsfullt framarbetade naturvårdsplan ut på, vilken TH & TL och några till nu med sammanbiten antipropaganda vill hindra?

Vad är det som gör att statstjänstemän tillgriper sådana medel som utstuderade insinuationer i stor skala mot dem, som för kommande 15 år föreslagit den lösning, som författarna själva är med på?

Sjösänkningen 1902 hade på alla tänkbara sätt blivit djupt olycklig (se "Hornborgasjöns sänkningar" i fören. jubileumsskrift "Från Falbygd till Vänerkust" 1959 och Skaraborgsnatur 1985). 270 oskyldiga markägare hade år 1902 dömts att jämte sina efterträdare i all framtid betala den ytterligt förlustbringande sjösänkningen. Kostnaden för t ex 1986 - 87 beräknas gå på 400.000 kr.

Olika markägare sökte vid början av 1950 - talet spontant naturskyddsföreningens hjälp för att om möjligt stoppa systemet med meningslösa och orättfärdiga tvångsavgifter. De sade sig anse, att omkring 80% av de deltagningsskyldiga dessutom önskade få sin sjö tillbaka.

Resultatet blev, att alla kategorier intressenter, inklusive statens företrädare Kammarkollegiet och naturskyddsföreningen såsom tillvaratagare av samhällets naturvårdsbehov, 1964 tillskrev regeringen med önskan om en helt nyförvaltning av sjön. Därvid framhölls, att den lösning, som med en gång skulle kunna hugga av den av olika skäl juridiskt hopplöst tilltrasslade "gordiska knuten", borde vara att i samförstånd befria sjösänkningens tvångsföretag genom att återställa sjöns vatten, att - som Skaraborgs läns Naturskyddsförening uttryckte saken - restaurera detta och därmed låta samhället överta ansvaret för allas rätt inom ramen för 1902 - 1933 års sänkningsföretag. 

Jesper Swedenborg på Bosgården vid Hornborgasjön var en föregångsman, som 1905 skrev, att staten bort lösa in hela Hornborgasjön och göra den till nationalegendom för att bevara dess rikedom i stället för att medge sjöns sänkning.

Mer än nittio procent av motiveringarna i hänvändelserna till regeringen utgjordes av juridiska och ekonomiska utredningsresultat. 

SNF skulle som riksförening företräda Skaraborgs läns Naturskyddsförening, och denna lämnade till SNF ett koncept till skrivelse till regeringen, varmed framhölls, att naturvårdssynpunkter redan i och för sig skulle vara mycket stark motivering för en ny sjöförvaltning. För att visa tyngden däri framhöll jag vidare, att det förhållandet, att sjön under hundra år varit en av landets förnämsta "fågelsjöar" utgjorde ett tydligt kriterium på allmänt rikt biologiskt värde. Regeringen tog fasta på detta förslag att elegant slippa rota i olyckor, som tillkommit genom långvarigt allvarligt oförstånd.

Regeringens beslut

Som följd av den samfällda hänvändelsen uppdrog regeringen åt Statens Naturvårdsnämnd att utreda förutsättningarna för att ”ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid” (30 juni 1965). 

Efter 8 års penetrerande genom en rad olika, djupt engagerade sakkunniga kom naturvårdsverket fram till det förslag, som presenterades 1973 (SNV PM 280, del 1 - 4). 

Detta av TH och TL, tio år senare, plötsligt energiskt motarbetade förslag skulle för samhället medföra följande positiva effekter:

1. Ur allmän naturvårdssynpunkt såväl som ur jordbruksekonomisk synpunkt skulle detta såsom värdefullt exempel påminna om att sjösänkningarna varit förhastade, även ekonomiskt olyckliga. Det skulle på ytterst värdefullt sätt visa, hur en rad oförutsedda nackdelar orsakats av enögt torrläggningsintresse eller över huvud taget enögt ingripande i vatten. (Jfr enögdheten i TH & TL's aktuella önskan.)

2. Det för olika samhällsinstitutioner under generationer förnedrande orättfärdiga, totalt föråldrade system, som under åttio år ålagt över hundra fastigheter att fungera som betalningsskyldiga till ett tvångsföretag, skulle kunna enkelt och utan pinsamma utredningar (och åtgärder) försvinna. En även för naturvård viktig lärdom. 

3. För forskningen, både allmän naturvårdsforskning och specialforskning, skulle det vara ovärderligt att under loppet av en femtonårsperiod kunna återställa den före 1902 - 1911 års vattenavtappning naturliga vattensituationen i två steg, därefter låta våra efterträdare kunna göra jämförelser och kunna på egen direkt erfarenhet bedöma, hur man då kan anse bäst. (Att PW från Svenska Naturskyddsföreningens skrift 1986/ 1, sid 23, ej fattar detta och värdet för forskningen, ändrar förvisso ej saken.) 

4. 

  A) ur ornitologiskt synpunkt vet vi, att det skulle bli en mycket stor tillgång, om man efter år 2000 finge betydligt mer skiftande biotoper med bl.a. flera kvadratkilometer större areal av strandäng och sådant grunt vatten, som även TH & TL säger sig eftersträva, vid lågvatten fyra kvadratkilometer större vattenområde. Man skulle efter år 2000 få utmärkta proportioner mellan omkring 35% öppnat, grunt vatten med undervattensvegetation i kombination med ca. 65%, d.v.s. 19 - 20 kvadratkilometer "fågelträsk" med övervattensvegetation. Sådan proportion har i många årtionden och på olika håll prövats lämplig. Erfarenheter från just Hornborgasjön betonar detta i synnerligen hög grad.

   B) Hornborgasjön är ett av Sveriges allra första objekt i den internationella lista över sådana våtmarker, som respektive länder genom våtmarkskonventionen förbundit sig att väl förvalta, den s.k. CW - Lista. Om man inte restaurerade sjöns naturliga vattensituation, skulle detta betyda, att man med berått mod skulle torrlägga två särskilt värdefulla kvadratkilometer av en våtmark, som Sverige förbundit sig att skydda. (Att PW mot konventionens regler vill ha dessa 2 kvadratkilometer torrlagda, inger ej förtroende.)

  5. Före 1902 års sänkning hade 17 yrkesfiskare sin bärgning av fisket i sjön. Fisk har sedan forntiden tillhört sjöns viktiga naturresurser. Restaurering av sjöns vatten är en naturvårdsåtgärd, som skulle återge sjön ett för bygden värdefullt husbehovsfiske och utgöra en kulturhistoriskt intressant reminiscens av sjöns tidigare viktiga naturtillgång. (Ur naturvårdssynpunkt är det en pervers önskan, signerad 0P från Zoologen i Göteborg, att i ett av länets för forskning viktigaste naturområden vilja sänka vattnet så djupt, att det återkommande, avsiktligt bottenfryses för att kemiskt bekämpa på en gång både fisk och sådan föda som är viktig för både fågel och fisk.)

  6. Hornborgasjöns vatten har i 700 år varit en energikälla nedströms, en naturresurs i harmoni med den biologiska naturen. Lågvattenmagasinsreserven är av särskilt värde. Denna skulle bli dubbelt större vid full restaurering än vid situation med låsning vid extra lågt vatten enligt modell TH - TL. Den före år 1902 naturliga vattentillgången skulle blivit till förmån även för sjöns biologiska liv. (PW Svenska Naturskyddsföreningen nonchalanta fras, att reservmagasinet endast skulle ha "marginell betydelse", framkastad utan sakligt underlag, utan hänsyn till det stora hydrologisk - biologiska värdet av det vid lågvatten 4 km² större grunda vattnet inger sannerligen ej respekt.)

  7. De översvämningar av åkrar runt sjön, som orsakats av under vissa år starkt stigande högvatten och som t.ex. vid riksdagens jordbruksutskotts besök vid sjön 1977 hade sträckt sig många hundra meter upp över god odlingsmark, hade i över hundra år 
varit den gemensamma orsaken till att man velat göra ingrepp i sjön. I SNV's utredningsgrupp 1965 - 1973 uttalades, att om jordbrukspolitiska och rättsliga överväganden skulle resa hinder mot god restaurering, borde man vara beredd att skydda god i odling varande jord mot extrem översvämning. Först på detta sätt skulle äntligen 180 års oemotståndlig irritation och önskan om ingrepp försvinna. Det uttalades, att eventuell skyddsvall i så fall förutsattes lagd utmed värdefull odlings gräns och att en förutsättning skulle vara, att kostnaden för en skyddsvall ej finge överstiga värdet av den mark, som så skulle skyddas. Detta villkor skulle medföra, att sådana skyddsvallar ur naturvårdssynpunkt lätt skulle kunna godtas som harmlösa, om de utgjorde nödvändigt villkor för tillstånd att återställa naturligt vatten. Det konstaterades att möjlighet till sådan skyddsvall, som skulle tjäna som översvämningsskydd för åker och inte torrlägga våtmark, skulle utgöra ett plus i den rättsliga och ekonomiska bedömningen. Den skulle tjäna två ändamål, dels 
möjliggöra fullvärdig restaurering, dels på ett för naturvård invändningsfritt sätt kompensera jordbrukare så som riksdagens jordbruksutskott vid sitt besök vid sjön den 3 maj 1977 rekommenderat.

  8. För landskapsbilden, bestående av en till en tredjedel underhållsfritt öppen sjö i det gamla kulturlandskapet, skulle den restaurerade sjön vara en i alla avseenden värdefull framtida samhällstillgång. Lägg märke till att Europarådet manat oss att under 1987 gå in för att bevara vårt kulturlandskap.

  9. För framtida naturvård, för skydd åt andra naturvårdsobjekt var 1973 års plan ett föregångsexempel, som kunde visa, att perfekt naturvård med god vilja och eftertanke ej behöver stå i motsatsställning till utnyttjande av materiella naturresurser. Sven Björk har med full rätt framhållit, att den utförd enligt naturvårdsverkets i november 1973 framlagda plan, kunde blivit svensk ideell naturvårds flaggskepp.

  10. Samhällsekonomiskt skulle den sanna restaureringen enligt 1973 års restaureringsförslag på sikt ha sparat ofantliga kostnader. Ett sådant projekt skulle bl.a. återgett oss en sjö, som inte skulle fordrat underhåll. Detta betraktades som en av de ledande linjerna i arbetsprogrammet 1970 - 1973 i enlighet med regeringens direktiv om att "säkerställa sjöns framtid”. Sänkning enligt modell TH & TL medför t.ex. under torrår, att vattnet sjunker till nivå 119,05 - 119, 10, vilket innebär 15 - 25 cm djup i en knapp tredjedel av sjön med torrläggning av resten. Detta medför att igenväxning ej kan förhindras utan dyrbara motåtgärder. 

Sammantaget kan sägas, att TH – TL projektet 1982 - 1986 på samtliga ovannämnda 10 punkter flagrant strider mot riksdagens i november 1986 fattade beslut, att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning främjas. Och detta nya projekt tillkom, enligt TH - TL 1982-12-10, endast för att kringgå (dölja) försummelsen att under tio år efter mottagandet av riksdagens uppdrag inte före ansökan till vattendomstolen beakta konsultens påminnelser och utföra de undersökningar och den detaljplanering, som erfordrades för att kunna säkerställa och klokt ekonomiskt verkställa riksdagens uppdrag.

Den föredömliga planen avvisas

Det är möjligheten att uppleva och forska efter ett föredömligt förverkligande av SNV's 1973 års naturvårdsplan med dess ovannämnda 10 fördelar, som TH & TL femton år i förväg vill hindra för våra efterkommande. - Trots riksdagens uppdrag och vattendomstolens och regeringens klarsignal. Och utan nytt riksdagsbeslut!

Och detta med bl.a. metoden att dels ägna utrymme i Skaraborgsnatur åt att gå vid sidan om det avgörande problemet, dels utan ringaste anledning överösa Skaraborgs läns Naturskyddsförening med en ström av insinuationer och vilseledande påståenden. - Samtidigt som författarna utan besinning förtalar den förening, som jämte SNV och professor Sven Björk för närmaste femton år för och planerat just den plan, som de nu önskar, underlåter de att presentera välgrundat motiv för torpederingen av det, som för våra efterföljare skulle blivit ett SNV's flaggskepp.

Naturvård eller exploatering?

Naturvårds primära uppgift är att bevara natur av särskilt värde för oss och för vår och våra efterkommandes kunskap. Den reducering av det naturliga vattnet, vid vilken TH & TL nu vill stanna, har alla intressenter - med vattendomstolens tillåtlighetsförklaring - varit överens om som lämplig för de närmaste 15 åren.Vad TH & TL är ute efter, är alltså att stoppa den fullvärdiga restaurering till naturlig vattensituation, den idealiska, föredömliga naturvård i enlighet med regeringens och riksdagens intentioner, som naturvårdsverkets utredningsgrupp 1965 - 1973 arbetat fram, som dess egen nya arbetsgrupp för SNV's räkning arbetat med i 9 år, som möjliggjorts av Skaraborgs läns 
Naturskyddsförenings arbete 1948 - 1982 och som en enig naturvårdsrörelse hela tiden varit tacksam för. (Att PW Svenska Naturskyddsföreningen jämte några till under hösten 1984 tog ställning mot fullvärdig restaurering med orden ”jag vet inget om Hornborgasjön” ändrar inte en enig naturvårdsrörelse omdöme.)

Utsikt 1905 mot Dagsnäs från östra stranden vid Stommen. (Gamla smedjan vid Stommen Hornborga). Efter sjösänkningen 1877 sträcker sig vegetationen långt ut i mitten av sjön. Foto: Emil Lindegren 1905.

Motiveringen till att de för våra efterträdare vill hindra Sveriges finaste framgång i ideell naturvård uppgav de vara (nov - dec 1982) viljan att komma förbi en försummelse, som gjordes när ansökan till vattendomstolen lämnades 1980. Man hade 
glömt försäkra sig om rätt läge för fullt effektiva skyddsvallar. Sedan verkets fyra anlitade konsulter uttalat, att skyddsvallar dock skulle kunna fungera som önskat, ändrades motiveringen till att tjänstemännen helt enkelt önskade ett lägre vattenstånd, trots att detta skulle resultera i ett igenväxande, med flera kvadratkilometer reducerat träsk, i stället för restaurerad fågelsjö med vidsträckt yta av fågelträsk och annan våtmark.

Efter vattendomstolens och regeringens JA

Som resultat av 32 års oavbrutet, i varje detalj noggrant arbete av Skaraborgs läns Naturskyddsförening och naturvårdsverkets ambitiösa, allsidiga planering 1965 - 1973, fick Sverige 1982 domstolens och regeringens JA till den naturvårdsplan som alla var överens om. Om de ansvariga som anställts för uppgiften, inte velat hindra den utlovade tillåtelsen, hade den etapp i ett förnyat liv för sjön, som alltjämt alla sedan tretton år eftersträvar, kunnat vara klar 1986. Men genom att de ansvariga 9.3.1983 överrumplande begärde SNV's styrelses medgivande till att tillbakavisa riksdagens uppdrag och vattendomstolens utsträckta hand, uppsköts förnyelse i många år, och nu står den arma, av 180 års exploateringsförsök härjade Hornborgasjön - med PW Svenska Naturskyddsföreningens bifall - inför en enögd exploatering av naturen, vilket TH & TI - uttryckt med det snusförnuftiga ”Inte ens alla våtmarksarter reagerar lika... man måste bestämma sig för vilka arter eller grupper som är viktigast att favorisera". 
Med vilket underförstås: "med den av oss nu önskade nedskärningen till vid lågvatten 4 km² mindre våtmarksyta får man finna sig i att många fågelarter missgynnas". 

Rudolf Söderberg fotograferad av Emil Lindegren på en av blockholmarna utanför Ore Nabb. På grund av den förestående avtappningen av sjöns vatten utförde studenterna Lindegren och Söderberg, med anslag från Vetenskapsakademien, under sommaren 1905 dokumentering av sjöns vegetation och fauna. Området runt de välkända blockholmarna väntas fram på 1990 - talet bli plaur, gungfly.

Skulle tillstånd till att efter år 2000 kunna förverkliga 1973 års plan för återställande av naturligt vatten kunna medföra nackdel?

De, som i sista stund och femton år i förväg vill hindra våra efterträdare att ha rätt för SNV att efter år 2000 kunna återställa den före senaste sjösänkningen 1902 - 1933 naturliga vattensituationen, har inte anfört något hållbart sakligt skäl för sådant hinder. Naturvårdsverkets chef har sedan årsskiftet 1982 - 83 upprepade gånger försäkrat, att det inte är av ekonomiska skäl. Detta antydes också av den enormt överdrivna vallprojektering, som just den nya arbetsgruppen under senare år sysslat med och till slut utökade med ett nytt, Hornborgabygdens sjätte torrläggningsföretag, för vilket de ansvariga uppgav sig projektera ytterligare 4 onödiga miljoner av naturvårdsmedel (LE E & SR 1985-04-18).

Frånvaron av ekonomiska bekymmer visade även en av initiativtagarna till motståndet mot fullvärdig restaurering TH. Ett halvår före detta initiativ hade han i skrift till regeringen begärt att denna skulle se till, att naturvårdsverket skulle bli ålagt att definitivt torrlägga den improduktiva Ytterbergsviken med en vall, som i 1986 års penningvärde beräknats komma att kosta ca 8 miljoner! 

En annan antydan om hur man bortsett från kostnader, är de oöverskådliga mångmiljonkostnader, som följer av att 1982 - 83 års arbetsgrupp gått in för mångårigt uppskov m.m. Redan för tio år sedan beräknades varje års uppskov kosta över 1 miljon. Genom avvisandet av vattendomstolens och regeringens tillstånd har verkställigheten uppskjutits minst sju år ytterligare. Ett fjärde tecken på hur man bortsett från kostnader är ignorerandet av professor Björks erbjudande att utan anspråk på arvode åtaga sig att i rätt tid inträda som huvudarbetsledare för biotoparbetena i sjön. Accepterande av landets främsta sakkunskap skulle varit ovärderligt för det intrikata pionjärarbetet och uppenbarligen medfört även mycket stora direkta ekonomiska besparingar. 

Som skäl till att hindra SNV's plan/73 och att inte acceptera riksdagens uppdrag och vattendomstolens och regeringens JA till att verkställa planen, anfördes hösten 1982, som ovan nämnts, att man upptäckt, att tjänstemän försummat göra de slutliga markundersökningar, som konsulten påpekat som erforderliga. Sedan detta skäl bortfallit genom att fyra av de anlitade konsulterna senare yttrat, att tillräcklig säkerhet ansågs finnas, har under 1985 - 86 tillkommit det nytänkta argument, som i Skaraborgsnatur 1986 (s. 32) uttryckts med antydan om att verkställarna vill inskränka sig till att "favorisera vissa arter eller (art)grupper”. 

Om detta nya argument bör två förklaringar lämnas:

  A) uppdraget att "ur naturvårdssynpunkt säkerställa sjöns framtid” (regeringens formulering) är ett bredvinklat naturvårdsuppdrag med syfte att tillvarataga sjöns naturliga förutsättningar. Det är fel att i stället gå in för att ånyo negativt exploatera den forna sjön, nu till ytligt tänkt favorisering av endast vissa "arter eller grupper" genom bestående sänkning av naturligt vatten, d.v.s. torrläggning av 2 km², vid medellågvatten 4 km², av våtområde, som enligt internationellt redovisad plan skulle blivit värdefull våtmark, grunt vatten. Vad är det för bakomliggande avsikt, när man vill 
reducera de tiofaldiga fördelar, som ligger i regeringsuppdraget (redovisade ovan), och motiverar detta med att man vill gynna endast ett begränsat antal fåglar? Hur skulle dessa bli "gynnade" av att TH & TL vill minska den CW - listade våtarealen med flera 
kvadratkilometer? 

  B) Man frågar sig vart TH & TL tänkt sig komma, när de skriver (Skaraborgsnatur 1986, s. 32) "Det finns knappast någon enda åtgärd som generellt skulle gynna fågelfaunan … Inte ens alla våtmarksarter reagerar lika". Det är dock så, att alla de kategorier av fåglar, som hört hemma i sjön, då den var som rikast före 1902 års sjösänkning, och som nu höra hemma där och skulle här hemma där under 1973 års plans ”första steg”, skulle GYNNAS, om 1973 års plan, såsom avsett, genomfördes efter år 2000 med alltifrån vidgad strandängs - och annan våtmarksbiotop till öppet vatten med näringsrik undervattensvegetation och skyddade nattplatser. (Att vi av självklara skäl på grund av inträffade irreversibla förändringar ej får tillbaka alldeles lika biotoper på alldeles samma ytor, förändrar inte detta).

Alltså, 1973 års plan skulle ge alla de förbättringar, som TH & TL önskar, och därtill ofantligt mycket mera. Om man undviker TH & TL:s önskan att skära ned projektet, kommer man ifrån det av dem själva uppfattade och formulerade dilemmat "att bestämma sig för vilka arter som är viktigast att favorisera" efter år 2000! Än en gång: ingen har hittills redovisat någon sakligt hållbart stödd nackdel av vattendomstolens i februari 1982 utlovade tillåtelse till Hornborgasjöns fullvärdiga restaurering efter år 2000. 

Vid Trestena båtläge på sjöns västsida såg det ut så här 1905. SNV's plan 1986 avser att ge ca 0,6 m lägre vatten än det som var normalt omkring 1905. Foto: Emil Lindegren.

Forskningsfrihet eller subjektiv låsning?

Meningen i planen 1973 var, att forskare och andra efter år 2000 skulle ha ovärderlig möjlighet och frihet att fördomsfritt utnyttja tillstånd att avläsa fördelar av naturligt vatten. Den som nu till äventyrs tror sig kunna befara någon negativ effekt inpå 2000 - talet, kan genom studium av SNV utredning 1973, del 3, finna, att om man efter utnyttjande av 1973 års målsättning skulle ångra sig och vilja ändra det naturliga vattenståndet nedåt, skulle man strax få den fauna, som skulle karakterisera det i så fall önskade nya vattenståndet - man skulle med förverkligande av rätt att verkställa 1973 årsplan alltså inte ens teoretiskt kunna orsaka någon nackdel, bara vinna erfarenhet och kunskap.

Observera vad de många åren av juridiska utredningar i Hornborga - affären lärt oss: tillstånd innebär frihet att utnyttja tillståndet, ej tvång. Här bör också tilläggas, att PW:s ord "handlingsfriheten måste bevaras så att en ytterligare höjning kan ske i en framtid”, bara är en tom brasklapp, när det just är själva mottagandet av den redan lovade handlingsfriheten, han vill förhindra med sitt ställningstagande. 

Varför låsa utvecklingen vid nivå under minimivärdet för vattenstånd?

SNV's utredning 1973 fastställde en minimigräns för möjlighet till sjöns bevarande i den händelse, att man av eventuella politiska eller rättsliga skäl måste avstå från den självklart önskade, före 1902 naturliga vattensituationen. Denna gräns, 120,0 m öh, sattes efter utomordentligt ingående limnologisk undersökning i just Hornborgasjön (Hornborgasjöutredningen del I & 2, SNV PM 280, 1973). TH och TL har utan angivande av syfte dragit ned sin vattenregimplan 2 dm under minimigränsen, vilket är ytterst allvarligt, eftersom det betyder, att man under torrår får beräknas, att vatten kvarstannar i endast en tredjedel av sjön, där det kan sjunka till ca 15 - 25 cm djup. Resten d.v.s. ca 65% av området vid sidan av kanalerna kommer att under samma tid vara i stor utsträckning torrlagd efter plaurbildningen. När SR:s vid Naturvårdsverket nya arbetsgrupp i september 1982 gav konsulten uppdraget att föreslå en reducerad vattenhöjning, fick man emellertid medjordbruksteknisk motivering förklaringen, att lägre höjning än till medelvattnet 119,80 behövde man inte eftersträva, därför att vallar avsedda för sådan höjd behövde jordbruket redan i nuläget. Det extremt grunda vattnet befordrar igenväxningen. TH & TL har inte förklarat, vilken tanke som ligger bakom avsikten att med oöverskådliga underhållskostnader offra naturvård för att kunna underskrida t.o.m. det klart angivna minimivärdet. 

Hur tillkom stoppet för 1973 års plan?

Som ovan redan nämnts hade TH & TL den 10 december 1982 meddelat, att de, efter att ha upptäckt sin "miss" i tre års förundersökning för vattenmålet, hade gått in för en Columbi – ägg - lösning, utgående från tanken att en lägre vattenhöjning skulle i sig minska eventuellt läckage under vall. 

Från olika håll gavs omedelbart rådet att utföra en kompetent utredning om hur misstaget skulle kunna lösas inom den anbefallda planens ram. Något försök i den riktningen redovisades dock inte, innan de ansvariga den 9 mars 1983 övertalade SNV's styrelse att gå med på att avbryta det nästan färdiga vattenmålet för att i stället börja arbeta för ett nytt vattenmål, syftande till reducerat projekt.

Hur denna övertalning tillgick, framgår av att tjänstemännen, trots att de enligt egen utsago förberett sig för detta i mer än "ett halvår”, uppgav, att arealen våtmark skulle öka (!), trots att det var i högsta grad tvärtom. Man förteg för styrelsen det viktiga förhållandet att deras plan innebar, att vid medelvatten 2 kvadratkilometer, vid lågvatten 4 kvadratkilometer skulle borttagas ur det objekt, som Sverige genom internationell konvention förbundit sig att väl skydda som våtområde.

Efter styrelsens godkännande anlitade man fyra konsulter. Som ovan nämnts, förklarade alla fyra, att läckagerisken var negligerbar. Men då hade styrelsen redan gått med på att stoppa det av riksdagen beslutade och av SNV under tolv år förberedda projektet!

Björks och Digerfeldts geohydrologiska undersökning

I besvikelsen över det arbetskaos, som rådde ännu 11 år efter framläggandet av naturvårdsverkets restaureringsplan och 19 år efter regeringsuppdraget, utförde emellertid Sven Björk och kvartärgeologen Gunnar Digerfeldt enskilt i november 1984 en markundersökning utanför Hornborgamaden, vilken medförde, att Björk och sedan Skaraborgs läns Naturskyddsförening avrådde från den i det avsnittet både geohydrologiskt verklighetsfrämmande och ekonomiskt absurda vallen. 

Nytt "argument"

Sedan Björk visat, att vall i det avsnittet under alla omständigheter måste slopas och konsulterna givit klarsignal till övriga vallavsnitt, har, som ovan nämnts, ett nytt motiv 
tillkommit för stopp mot tillstånd för våra efterkommande att få uppleva en välrestaurerad sjö efter år 2000.

Efter en resa i USA har TH fått för sig, att "vattendjup större än 40 cm är bortkastat" (Skaraborgsnatur 1986). Om detta vore sant, hur skulle det då kunna användas som argument mot naturligt vatten i Hornborgasjön, då man vet, att detta skulle medföra flera kvadratkilometer extra av vatten med önskade, grunda djupförhållanden och dessutom inrymma alla andra sådana djupförhållanden, som i Hornborgasjön givit och skulle lämpa sig för en artrik fauna?

Påståendet att i samhällets naturvård "vattendjup större än 40 cm är bortkastat" vittnar inte om någon djupare erfarenhet i Sverige och Hornborgasjön.

Denna bild från Ore backar på Dagsnäs må tjäna som illustration till sådan vårflod, som på vissa andra avsnitt medförde, att riksdagens jordbruksutskott även med hänsyn till jordbruket enhälligt tillstyrkte fullvärdig restaurering av sjöns vatten enligt 1973 års plan. Foto: Erik Apelkvist.

Vallfantasier

Som inledningsvis omtalats, är det främsta målet - både naturvårdsmässigt och på annat sätt - att kunna restaurera sjöns naturliga vattensituation sådan den var närmast före senaste sjösänkningar. Lantbruksstyrelsen hade regeringens uppdrag att 
bevaka jordbrukssynpunkter. Man insåg, att det kunde bli svårt att få tillstånd till restaurering till naturligt vattenstånd om man inte förutsåg skydd mot högvattenöversvämning av god odlad jord ovan naturvårds intressezon.

För att möjliggöra restaurering till naturligt vatten accepterades därför vissa skyddsvallar med de sålunda formulerade reglerna, dels att vall i så fall skulle skydda värdefull i odling varande mark utmed dess gräns (alltså vid Vallsjön belägen på nivå ca 120,2), dels att vallen inte finge kosta mer än värdet av den mark, som skulle skyddas. 

Om man hade följt arbetsprinciperna för 1973 års plan, konsultens råd och de undersökningsresultat, som professor Björk kom fram till, skulle endast mellan 2 och 3 km vall löpt utmed och ovan sjökonturen, d.v.s. de 10% av denna, som ej skulle märkbart negativt påverkas av skydd på odling. (Här är inte de ca 3 km nedom sjön inräknade, som utgöres av vall nödvändig för att hålla kvar vattnet, sedan marken nedom sjön sjunkit). 

Sedan 1965 - 1973 års utredningsresultat lagts fram, började emellertid vad som kort kan kallas en märklig huggsexa. 

I den nya arbetsgruppen (SR, TL, TH, JL) vände man ryggen till de arbetsregler, som uppställts för SNV's projekt 1973. Man projekterade nya vallar, som skulle kosta tio gånger mer än värdet av den skyddade marken. Som ovan nämnts fantiserade man 
fram att man skulle sätta igång ett nytt, ett sjätte torrläggningsföretag, som med 4 miljoner av naturvårdsmedel skulle göra extradjup torrläggning, och begärde, att markägare därutöver skulle förbinda sig att betala 920.000 kronor för detta.

När jag som deltagare i länsstyrelsens samrådsgrupp frågade efter besked om hur projektledaren bemyndigats att med sådana extrema överdrifter frångå arbetsprogrammet i 1973 års, av riksdagen antagna utredning, fick jag inget svar. Den 18 april 1985 skickade i stället 3 SNV - tjänstemän i ansvarig ställning fem A4 - ark till Skaraborgs läns Naturskyddsförening, med vilka man, utgående från 22 förvrängda punkter, uppgav att man i fortsättningen inte ville lämna kopior av sådana originalhandlingar, som skulle erfordras för objektiv insyn och därmed för rådgivning i länsstyrelsens samrådsgrupp (SNV dnr 227 – 1911 - 85 Ns och svar med samma dnr, daterade 2 maj och 13 maj samma år).

Därmed tackade man nej till fortsättning av de årtionden av samarbete, som skaffade Statens Naturvårdsverk möjlighet att ta sig an och till 1982 års lyckliga framgång driva Sveriges största och viktigaste våtmarksärende (nu avbrutet).

Förtal - förföljelse som arbetsinstrument

Under över femtio års samarbete med naturvetare och naturvårdsaktiva fram till och med 1982 har jag alltid upplevt ärlig öppenhet, positivt engagemang och vänlighet. Men från de dagar i mars 1983, då det blev tydligt, att jag inte kunde aktivt stödja önskemålet att hindra våra efterträdares möjlighet till restaurering av sjöns naturliga vattensituation, har det blivit helt annorlunda.

I januari 1983 hade jag från SNV blivit ombedd yttra mig över en skrift om Hornborgasjön, vilken var riktad mot 1973 års restaureringsplan och som samtidigt sades skola publiceras i tidskriften Vår Fågelvärld. Jag måste med ärlig objektivitet yttra, att skriften var en av de två i naturvetenskapligt ämne mest ovederhäftiga, som jag läst under femtio år. Tio A4 - sidor erfordrades för att påvisa det mest ovederhäftiga.

Med detta började en av SNV's och SNF's rådgivare, OP, låta en flod av motpropaganda mot sjöns restaurering strömma ut i trycksvärta, en flod av sådan beskaffenhet, som säkerligen ingen av SNF's och SkNF's medlemmar tidigare kunnat tro vara tänkbar.

Som ett medel för denna motpropaganda har använts oräkneliga genomfalska påståenden och förtal i fyra år. Under dessa fyra år har vederbörande inte på någon enda punkt kunnat komma med något hållbart motargument. Hans (och några andras) förföljelse mot mig bottnar klart i att jag i samhällsarbete håller på att man måste ärligt utgå från de direkta mätningar och andra observationer, som lantmätare och andra av våra skickligaste tekniker och vetenskapsmän utförde under Kolthoffs och Rudolf Söderbergs tid. 

För att i offentliga medier prata omkull lantmätare och noggranna vattentekniker har han använt metoden att plocka ut ovidkommande siffror ur en avhandling i torvgeologisk historia, efter egen idé räkna om dem och sedan ”stödja” sitt förfaringssätt även med besinningslös smutskastning mot mig och professor Björk. I sitt förvirrade sökande efter "argument har han hävdat, att 9500 år gamla fornfynd skulle visa, att lantmätarens uppgift efter avvägning av vattenytan 1882, alltså 9400 år senare måste ha varit fel. Ett talande exempel på vad det är för krafter, som gått in för att torpedera Sverige största ideella naturvårdsframgång.

Efter sänkningen 1877 spred sig säven ut över öppna sjöytan, bildande ruggar. Bilden är från 1905. Vid ett betydligt lägre vattenstånd i den svårt skadade sjön kommer sådana ruggar att samla mängder av detritusmaterial och i sommarens sjunkande vatten fungera som anrikningshärdar för snabb igenväxning. Foto: Emil Lindegren.

Varför vill några ansvariga i SNF och SkNF nu hindra det år 1982 uppnådda målet?

Under över femtio år och in i det sista har SNF av naturliga skäl fått praktiskt taget all djupare kunskap/erfarenhet om Hornborgasjön från Skaraborgs läns Naturskyddsförening. En enig naturvårdsrörelse har visat sin tacksamhet för länsföreningens i varje detalj kunskapsbaserade framgång, som varade fram till regeringens JA 1982. 

Men 1983 - 1984 vände några SNF ansvariga plötsligt ryggen till SkNF's kunskap och arbete genom att vilja motarbeta föreningens arbete för Hornborgasjön. SNF har uppmanats att skriftligt redovisa sakligt hållbara, sanningsenligt underbyggda skäl till SNF's ansvarigas vilja att efter 52 års positivt intresse plötsligt vilja hindra vad länsföreningen byggt upp genom över femtio års förutseende, omsorgsfullt arbete. Men dessa uppmaningar från en organisation, utan vilken SNF inget kunnat uträtta i frågan, har förklingat ohörda på annat sätt än att SNF's ordförande offentliggjort (SvN 1986/ 1) att han har svårt att ge förklaring. 

Det är för ärliga personer skrämmande, att ingen i SNF's styrelse har kunnat/velat anföra sakliga skäl för denna plötsliga omkastning, detta avvisande av riksdagens uppdrag och tillbakavisande av vattendomstolens och regeringens tillåtelse till landets mest genomarbetade och framgångsrika våtmarksprojekt. 

SNF's ansvariga har ej heller kunnat anföra stöd av någon tillräckligt sakkunnig vederhäftig person. I denna landets viktigaste våtmarksfråga talar detta ett språk, som förefaller nytt inom svensk ideell naturvård.

Nu har till slut något tidigare otroligt inträffat. Skaraborgs läns Naturskyddsförenings styrelsemajoritet, som före januari ej visat någon invändning mot slutresultatet av föreningens sedan 1948 oavbrutna, framgångsrika arbete, har plötsligt vid ordförandens telefonförfrågan i februari 1986 beslutat att ta avstånd från resultatet av och kunskapen i detta föreningens sedan ett halvsekel viktigaste ärende.

Vid begäran om förklaring till detta historiska steg, hade ingen av de sju negativa beslutsfattarna något vederhäftigt sakligt skäl för raserande av föreningens enastående framgång. Man endast struntade i den på alla punkter väl underbyggda kunskap, som föreningens arbete frambragt, och man anförde som bevekelsegrund, att man helt enkelt ville följa SNF - ordförandens tyckande önskan.

Sannerligen, jag vill från och med 1986 inte benämnas "hedersmedlem" i en förening, vars styrelsemajoritet - just när föreningen efter årtionden av arbete står vid målet - med en axelryckning bakom medlemmarnas rygg vill fråntaga dem föreningens största framgång, slutresultatet av föreningens trettiosjuåriga oavbrutna, föredömliga arbete, nämligen våra efterkommandes, av vattendomstolen lovade frihet att uppleva och arbeta med naturen sådan den var, när den var berömd för sin rikedom.

Och från Sveriges Ornitologiska Förening, i vilken en tidigare styrelse en gång tackade mig med att göra mig till hedersmedlem, har ingen kunnat lämna någon vederhäftig, hållbar förklaring till att man velat förmena våra efterföljare slutresultatet av det framgångsrika arbetet. Detta har de ansvariga gjort genom sitt avståndstagande från den fullvärdiga restaureringen av ett av landets viktigaste våtmarkskonventionsområden. Och detta efter att i föreningens tidskrift ha låtit publicera intensivt ovederhäftiga och vilseledande påståenden och smutskastning mot 
ärliga strävanden och mot föreningens hedersledamot, som dittills i trettioåtta år förklarat, att ingen annan förening stod hans hjärta närmare än SOF. Därefter har föreningen utdelat dess guldägg till dem, som med enorma samhällskostnader vill fördröja påbörjande av förbättringar och hindra restaureringen av CW - området.

Massblomning av den vackra, fritt simmande vattenbläddran kan i Hornborgasjön inträffa redan året efter öppnande av vatten. Bilden är tagen utanför Fågeltornet 1969 efter vasslåtter 1968. Foto: P.0. Swanberg/N.

Hornborgasjön är kransalgers sjö. De finns på varje 'Iedig" yta. Redan före sjösänkningen 1848 antecknades den storvuxna rödsträfsen, Chara tomentosa, enligt Hasslow (1931), och före 1902 års sänkning talades om kransalgers ymnighet som ett hinder i sjön. Nu kan man sommartid se Ch. tomentosa även i mer än meterdjupt vatten välla upp över vattenytan så ymnigt, att det kan ses på 4 km avstånd. På bilden är alg massan på sjöns djupaste ställe så kompakt, att den hindrar födosökande simfåglar, och svartsnäppor springer där ovanpå algmassan vid kanten av ett med maskin öppnat stråk i algerna. Foto: P.0. Swanberg/N.

Insinuationer i Skaraborgsnatur 1986 och SvN 1986/1

Orsaken till att jag funnit, att mitt ansvar fordrar, att jag för svensk naturvårds och särskilt för Skaraborgs läns Naturskyddsförenings skull lämnar upplysningar i denna artikel, är följande. Utan kommentarer och bakom ryggen på den, som med alla tidigare styrelsers stöd i trettiosju år med framgång burit huvudansvaret för föreningens arbete med Hornborgasjön, införde föreningens redaktion den ovannämnda artikel, som med tjugofem insinuationer, samtliga oberättigade, och med en lång rad andra vilseledande, verklighetsdöljande påståenden vill polemiskt misstänkliggöra den avsedda sjörestaureringen genom förtal mot föreningens och mot naturvårdsverkets utredningsgrupps ytterst noggranna, ansvarsfulla arbete. 

Vi skall inte belasta Skaraborgsnatur med svar på alla dessa långsökta insinuationer, ovärdiga ett statligt Naturvårdsverk och svensk ideell naturvård. Som prov må bara nämnas, att när TH & TL inledningsvis (s.28) insinuerar om ”anklagelser" i ett "trettiotal skrivelser i ärendet", så rör det sig i verkligheten om att föreningen som av Statens Naturvårdsverk och länsstyrelsen anmodad sakkunnig rådgivare med hänsyn till sitt samhällsansvar lämnat interna råd och upplysningar av värde för samhället och 
därmed för SNV.

När TH & TL kallar ärliga, erfarna, ansvarsmedvetna upplysningar för ”anklagelser", är det de själva som anklagar, föreningen har bara lämnat upplysningar.

På sidan 38 i Skaraborgsnatur 1986 yttrar TH & TL, att de ”kan inte annat än förvånas över” att föreningen i november 1985 inte ville medverka till att 2 kvadratkilometer, vid lågvatten 4 kvadratkilometer av våtmarkskonventionens område utan någon hållbar motivering skulle förbli torrlagt efter år 2000. Det är skrämmande, att personer som tilldelats uppgiften att bl.a. ansvara för våtmarkskonventionens tillämpning i Sverige, har så ringa respekt för denna. Tjänstemäns likgiltighet visade sig bl.a. inför länsstyrelsens samrådsgrupp den 25 november, då SR yttrade, att ”det gör inget" att frångå den internationella våtmarkskonventionens åtagande genom att torrlägga några 
kvadratkilometer av dess våtmark. I IUCN, internationella naturvårdsunionen, torde man ha en annan uppfattning. I Ramsar - konventionens artikel 4:2 förutsättes, att om "urgent national interest" fodrar en reducering, skall denna kompenseras med en 
annan våtmark. I detta fall är det ett trängande (urgent) nationellt intresse att inte reducera våtmarken, och att någon kompensation ej är på tal, förstår man av SR axelryckning.

I Skaraborgsnatur 1986, sid. 35, framför TH & TL en till det otroliga gränsande, långsökt insinuation. De skriver, att vår allmänt stödda synpunkt att vilja ge handlingsfrihet åt våra efterkommande skulle betingas av "rädsla för att pröva om det kan finnas bättre lösningar" än naturligt återställd vattensituation (en prövning, som förutsattes av bl.a. mig i SNV utredningsgrupp 1973 och i så fall först kunde ske långt efter min död). 

I verkligheten är det självklart tvärtom så, att jag, liksom naturvårdsverket 1970 - 1982, talat för att inte låsa utvecklingen utan låta 2000 - talets naturvårdare och ornitologer ha möjlighet (rätt) att på av vattendomstolen godkänt sätt kunna uppleva och fritt själva bedöma den före sjösänkningen rika vattensituationens värde. Den i sjöns hydrologi, limnologi och våtmarksfauna initierade vet svaret (och visste det 1973), men på grund av den speciella antipropagandan är det viktigt att ånyo framhålla, att det hela tiden varit avsikten att ge handlingsfrihet efter "första vattenhöjningssteget" (SNV PM 280, del 1, s. 8).

(TH & TL talar å la 0P om att forskning gått framåt - men inte på någon punkt har framförts något som skulle motivera avsteg från de senaste sextio årens erfarenhet av arbetet med grunda fågelsjöar. Däremot har utredningar om effekten av TH – TL – OP - 
modellen ytterligare starkt bekräftat vikten av att inte följa den modellens avsikt att hindra mottagande av tillstånd till naturlig vattensituation efter år 2000.)

Kan det undgås, att författarna genom avslöjande av sina tankegångar leder in tanken på att det är de själva som blivit rädda för effekten av den egna modellen, ”prestigens träsk", som TH uttrycker sig?

SNF's ordförandes koncentrat av insinuationer och vilseledande, ytliga fraser (14 punkter på 27 spaltcentimeter i SvN 1986/ 1, delvis nämnda ovan), är ett beklämmande prov på måttet av okunskap, omdöme och ansvar från en person, som ett drygt år tidigare själv sagt sig inget veta om Hornborgasjön och sedan dess vänt ryggen både åt länsföreningens trettioåriga djupa och mångsidiga kunskap och åt naturvårdsverkets noggranna penetrering av Hornborgasjöärendet 1966 - 1973. Hans nedlåtande indignation över att en speciellt sakkunnig, med många års särskilt ingående kunskap, inte slappt och omdömeslöst låtit sig "övertygas" (SvN 1986/1) av en ytlig tyckare, gränsar till det otroliga.

Västorpamaden 1905, sedd från sydöst. Foto: Emil Lindegren.

Varför nära fyra år av förtal och insinuationer?

Under trettiosju år har jag av pliktkänsla accepterat att på begäran till det yttersta och utan ersättning offra mina egna intressen för samhällsplikten att inte egoistiskt hoppa av en uppgift, som ingen annan velat/kunnat åtaga sig. Under denna tid har ingen ärligt och objektivt kunnat påstå, att jag gjort någon felbedömning eller lämnat någon oriktig uppgift (med reservation för citerande av ev. SNV - uppgifter, som ej kunnat kontrolleras).

Ingen har kunnat lämna någon annan förklaring till den flod av förtal och insinuationer, som sköljt över mig 1983 - 1986, än den att jag är ärlig, objektiv och djupt insatt i de olika problemen och dessas plats i verkligheten. D.v.s. att jag därför ej låtit mig förledas av opportunistiska egoistiska propagandafraser, som syftat till att få mig att uppträda som förrädare mot framtida naturvård och mot den förening, för vars samhällsintresse jag uppoffrat mig i mer än trettio år, och mot bygden.

Vi har sedan 1982 fått se helt nya yttringar av arbete inom svensk naturvård. De förskräcker. Sanering bör ske.

När jag läser antipropagandaströmmarna i Skaraborgsnatur 1986, i Sveriges Natur 1986/1 och i andra medier, tänker jag på när under andra världskriget Bengt Berg besökte oss i hopp om att få förvärva kronoegendomen Höjentorp i Valle. Han kom, träffade en delegation från domänverket. Enligt en av deltagarna avslutades besöket med att domänintendenten yttrade: "Ni tror herr Berg, att Ni kan komma fram med käften. Men det skall jag säga er, att det kan man inte här i Västergötland!"

Tiderna förändras.

Västorpamaden i nutida sommarskrud, sedd från Fågeltornet på Fågeludden. Huvudsakligen videbuskar i en matta av vass-starr, Carex acuta. Efter vattenståndshöjningen väntas hela maden bli till gungande starrmatta. Foto: P0 Swanberg/N.

TACK vid en milstolpe

När nu Hornborgasjöns nya exploatörer och mina förföljare genom en i svensk naturvårdshistoria förmodligen unik förtalskampanj lyckats eliminera pliktmedvetna tjänster, är jag ytterst angelägen att med några enkla omnämnanden, å egen och ärlig svensk naturvårds räkning, få varmt tacka dem, som genom åren på ovärderligt sätt stött arbetet för Hornborgasjön.

Först de fem ordföranden, som själva helhjärtat lagt ned mycket arbete på uppgiften, David Nilsson, Gunnar Linde, Evald Hallin, Nils - Gerhard Karvik och Filip Rytterås, alla deras styrelser och dem i den nuvarande styrelsen, Gösta Börjeson, Sven Ingvar Nilsson, Anne - Marie Siesing och Arne Stagen, som inte i februari 1986 övergav föreningens dittillsvarande kunskap och arbetsmål.

Vidare vill jag i tacket inbegripa kammaradvokatfiskalen Tornas Cramér, som under tio år rakryggat klargjorde begreppen och gav oss grundläggande kunskap, Lennart Vilborg, som med öppenhet och objektivitet klokt framsynt ledde naturvårdsverkets utredningsgrupp 1965 - 1973, den ovärderlige Sven Björk och Skövde Fågelklubb, som med frivillig, entusiastisk och enligt verkets önskan obetald arbetsinsats av 47 deltagare under fyra år för SNV's uppdrag utförde en så grundlig, seriös utredning, att 
det sagts, att en sådan knappast skulle kunna än en gång upprepas. Jag skall också tacka de många markägare kring Hornborgasjön, som sedan trettio år spontant och förtroendefullt uppsökt Skaraborgs läns Naturskyddsförening för att få hjälp att återfå sin sjö i ny, tidsenlig förvaltningsform. Slutligen, eftersom detta är något av ett bokslut i Skaraborgs län Naturskyddsförenings hittills 54 - åriga arbete för Hornborgasjön, är jag angelägen att för kommande generationers kunskap omtala, att jag otaliga gånger å svensk naturvårds vägnar skänkt en djup tacksamhetens tanke åt de modiga, energiska vattenfallsägare, som för länge sedan under 20 år kämpade för Hornborgasjön som naturresurs och år 1932 i Högsta Domstolen nådde beslut om en lösning, som i hög grad liknar den, som SNV nu eftersträvar. Utan deras kamp hade vi andra säkert inget kunna uträtta och den forna, en gång sällsynt rika sjön hade förblivit ett säreget, kulturhistoriskt mera intressant än hedrande impediment. Tyvärr bevarades dock inte deras uppnådda mål, ty då liksom 1982 fanns det mäktiga, subjektiva exploateringskrafter som, omedelbart efter rättens JA, med statens pengar omintetgjorde domstolens salomoniska lösning.

Kronologi

• 1902 - 1911 Fjärde sjösänkningen. Hornborgasjön avtappas.
• 1911 - 1932 Vattenverksägarna processar för sin rätt till vattenkraften. De hade enligt offentlig utredning under 20 år förlorat över en miljon i dåtida penningvärde.
• 1932 Högsta domstolen ger vattenverksägarna rätt till en vattenregim liknande den, som SNV nu avser.
• 1932 Skaraborgs läns Naturskyddsförening inleder i samarbete med Kammarkollegiet, SNF, Kungliga Vetenskapsakademien och Domänstyrelsen försök att rädda sjön.
• 1933 Femte sjösänkningen. Med statligt anslag av 550.000 kronor köpes fallägarna att ej göra anspråk på verkställande av HD dom. Vattendomstolen medger avtappning av sjön på villkor, att "Vallsjön" bygges före 1938 års utgång för att "såvitt möjligt" kvarhålla vatten.
• 1934 - 1954 Återstående del av sjön avtappas. Sjön växer igen.
• 1954 En preliminär Vallsjö - vall upplägges. Registrering av vattenförhållanden inledes genom samarbete SkNF/SMHI.
• 1964 Alla intressentkategorier vänder sig synkront till regeringen med begäran om nytt förvaltningssystem för sjön.
• 1965, 30 juni. Med 1964 års lämnade utredning som förarbete överlämnas denna utredning av regeringen till Statens Naturvårdsnämnd med uppdrag att utreda och föreslå metod för att ur naturvårdssynpunkt säkerställa sjöns framtid.
• 1973 November. SNV presenterar plan som skulle kunna återställa sjöns naturliga vattenhushållning efter år 2000.
• 1977, 1 juni. Riksdagen beslutar enligt 1973 års förslag.
• 1982 Februari. Vattendomstolen meddelar, att verkställande av planen för rätt till fullvärdig restaurering av vattnet är tillåtligt. 
• 1982, 23 april. I egenskap av representant för länsstyrelsens naturvårdsenhet begär TH i skrift till regeringen att denna skall tillse, att SNV blir ålagt att torrlägga Ytterbergsviken av sjön med en vall. Kostnaden för denna vall beräknas till 8 miljoner i 
  1986 års penningvärde.
• 1982 September. Regeringen avvisar TH's torrläggningsplan och godkänner vattendomstolens tillåtlighetsförklaring. Därmed har full enighet uppnåtts.
• 1982 September. SNV's arbetsgrupp, SR – TH - TL, uppdrar åt konsulten AA Ingenjörsbyrå att föreslå lägre vattennivå än den som SNV under tolv år arbetat med och som riksdag, domstol och regeringen avsett.
• 1983, 9 mars. SNV styrelse övertalas att gå med på att stoppa restaureringen och i stället, utan konsekvensutredning rörande effekten, endast satsa på ”etapp 1”. Styrelsen hade då ej blivit underrättad om de tiofaldiga fördelar, som skulle följt det därmed förkastade förslaget.
• 1982 - 1986 Inget åtgärdas för att klargöra konsekvensen av att inte fullfölja riksdagens uppdrag till SNV.
• 1986 Regeringen meddelar tillstånd för SNV att hos vattendomstolen lämna ansökan om ett nytt projekt, syftande till endast ett 60 cm lägre vattenstånd än det sedan 1982 av regeringen tillåtna. Regeringen medger dock inte att det år 1982 uppskjutna vattenmålet avskrives.
• 1987 SNV arbetar helt med den mest märkliga historiska händelse, som drabbat svenskt ideellt naturvårdsarbete: Efter nio år av SNV's föredömliga planering och ytterligare nio år av förberedelse i det praktiska arbetet har SNV under därpå följande fyra år gått in för att utan bärande motivering avvisa riksdagens uppdrag, avvisa verkets finaste framgång i ideellt naturvårdsarbete och därmed vägra ta emot rätten till att för våra efterkommande restaurera Hornborgasjöns vattenförhållanden sådana de var närmast före 1902 - 1933 års förödande sjösänkningar.