Swanbergs testamente-2017    

[ Start ] [ Uppåt ] [ Halverad sjö 1983 ] [ Skaraborgsnatur 87 ] [ Swanbergs testamente ] [ 1980 Sista sänkningen ] [ Trätornas Träsk ] [ MD:s tillstånd ] [ Vitboken om Hornborgasjön ] [ Hornborgasjön 100 år ]
[ Innehåll ]

Här ett dokument och sammanfattning av 1982, som finns i Hornborgasjöns Arkiv under Holger Johansson del. Webbmaster har tillåtit sig lägga in illustrationer plockade ur Holger Johanssons och PO Swanbergs efterlämnade bilder.

Vi läser

Hornborgasjön Metodik

För att fullfölja avsikten av den 9 september 1982 att hindra statens naturvårdsverk att få mottaga laga kraft till vattendomstolens och regeringens då lämnade tillåtlighetsförklaring för att återställande av av Hornborgasjöns naturresurser.
Vittnesberättelse för historiskt arkiv
La vérité, toute la vérité, rien que la vérité.

Per Olof Swanbergs Testamente

Som samhällets sakkunnig i Hornborgasjöaffären, med uppdrag från Kammarkollegiet, Svenska Naturskyddsföreningen och Statens Naturvårdsnämnd - Statens Naturvårdsverk kontinuerligt åren 1948 till 1985, är det min oavvisliga skyldighet att lämna nedan följande upplysningar, som förklaring till det hittills oförklarade förhållandet att 1980-talets ledning för Sveriges Ornitologiska Förening, SOF under nu tio år gått in för att stödja de krafter, som den 9 september 1982 kom på iden att hindra Naturvårdsverket att få laga kraft till rätt att fritt och adekvat, inom av lantmäteriet registrerade värden, hydrologiskt - ekologiskt återställa naturen i Hornborgasjöns ekosystem.

Som bekant hade såväl Vattendomstolen som Regeringen efter genomgång av Naturvårdsverkets ansökning, uttalat, att hydrologiskt återställande av sekelskiftets våtmarksekologi var tillåtligt.
Praktiskt - ekonomiskt återstod laga kraft förklaringen. Verkställas beslut väntades följa under 1983.

Förarbetet 1948-1972

Genom 14 års förarbete hade underlaget för ett domstolsbeslut om en ny förvaltning av Hornborgasjön tagits fram med beaktande av hydrologisk, ekonomisk, juridisk och ekologisk situation.

Naturvårdsverkets arbetsprincip 1965-1982

När Regeringen 1965 gav SNN uppdraget att utarbeta förslag till ny och genomgående förbättrad förvaltning av Hornborgasjön, formulerades strax hos SNN - SNV den erfarenhetsmässigt avgörande arbetsregeln (nedan kallad SNV:s gyllene regel), att man skulle lära av sjösänkarnas sextio års praktiskt - ekonomiskt katastrofala misstag. Sjösänkarna hade under alla år låtit sin verksamhet styras av skenbart bekvämt önsketänkande, korttänkta hugskott, utan att man förstått sin egen oförmåga att beakta verkligheten. Naturvårdsverket gick därför in för principen, att allt arbete skulle syfta till att alla till sjöns förvaltning knutna problem skulle grundligt utredas och resultatet beaktas, innan beslut om plan skulle fattas.

Vattendomstolens - Regeringens tillståndsdeklaration 1982

SNV:s gyllene princip följdes av SNV 1965-1982. Den visade ovedersägligt, att den i ALLA avseenden bästa lösningen för sjöns förvaltning måste vara, att vattnet skulle i två etapper återställas till den nivå, som lantmäteriet registrerade 1882. Då ansågs våtmarkskomplexet utgöra landets förnämsta "fågelsjö" och samtidigt gav sjön bästa ekonomin.

Sådan förvaltning skulle ge en stabil situation i stället för den juridiska oreda, som medfört dittills 80 år av rättstvister. Den i vattenmålet deklarerade och av domstolen godkända avsikter var att snabbt höja vattnet en meter för att bromsa igenväxningen, Efter ett förlopp av 5-10 år skulle Naturvårdsverket ha möjlighet (tillstånd) att efter egen prövning helt eller delvis återställa lantmäteriets dokumenterade vattensituation.

I vattenmålet 1981 framhöll SNV:s TL, att "Mindre höjningar kan inte återge området dess funktion som sjöekosystem, mindre höjningar skulle medföra minskad varaktighet av åtgärderna. Ingen ansvarig inom Sveriges Ornitologiska Förening SOF har velat (kunnat) förklara, varför föreningens 1980-talsledning sedan tio år har fronderat mot Vattendomstolens JA till Naturvårdsverkets finaste våtmarksprojekt. Efter Vattendomstolens godkännande, som gavs 1982, räknade man hos SNV med att laga kraft med verkställighetsbeslut skulle mottagas 1983. Ett europeiskt föredöme skulle då ha kunnat förverkligas med fullbordan omkring år 2000.

Förklaring sökes till det tioåriga motståndet mot de många fördelar, som Naturvårdens pionjärprojekt /1973-1982, återställandet av Hornborgasjöns naturliga våtmarksekosystem, skulle ha medfört. Detta motstånd har av SOF utövats 1983-1993. Trots många uppmaningar har inte någon i styrelsen velat omtala respektabel orsak
till SOF:s motstånd mot att ge SNV rätt till bästa möjliga återställande av ekosystemet. Inte ens bifogat, adresserat svarskuvert har kunnat förmå någon styrelsemedlem att ange eller själv motivera sitt ställningstagande. Styrelsens begränsade intresse i detta Sveriges största våtmarksärende framgår av ordförandens förklaring till dagspressen 1988, att SOF föredrar "ett surt och räligt träsk i stället för ett återställt ekosystem.

Ordförandens förakt - å 1980-talsledningen vägnar - för den forskning, som genom 30 års omsorgsfullt arbete ledde fram till att Vattendomstolen år 1982 kunde förklara ekosystemets återställande tillåtligt, demonstrerades av den skriftliga bortförklaringen, riktad till SNV:s sakkunniga, att det "är inte ovanligt, att det finns en annan åsikt" (än de sakkunniga forskarnas rön).

SOF ledningens besinningslösa förakt mot SNV:s av professor Sven Björk ledda forskning och mot Hornborga våtmarken som forskningsobjekt och ö.h.t. mot den forskning, som 1982 hade lyckats höja det totalt förfallna Hornborgaträsket till ett europeiskt föregångs projekt framgår av v. ordförandens brev 1988 till SNV:s sakkunnig (tillika SOF:s hedersmedlem): "Du är inte värdig ett svar".

Då ingen respektabel förklaring lämnats till SOF:s officiellt enhälliga stöd för 10-årigt strävande att hindra Naturvårdsverket från att få mottaga rätt att återställa ekosystemet, är det för landets vederhäftiga historieskrivnings skull, för SOF:s framtids skull, och för svensk naturvårdsförvaltnings skull nödvändigt att genom forskning i beslutsprocessen analysera fram de ytterst märkliga och samtidigt lärorika förhållanden, som ledde till att tre tjänstemän, anställda i naturvårds tjänst, med ett ögonblicks hugskott kunde i eget personligt intresse bortse från SNV:s i detta ärende gällande gyllene regel och stoppa resultatet av myndighets och forsknings 40-åriga, ansvarsfulla arbete.

Analys av beslutsprocessen från och med den 9 september 1982.

Hugskottet den 9 september 1982.

Efter SNV:s styrelsebeslut 1973 och Riksdagens beslut 1977 om att återställa Hornborgasjöns naturliga hydrologiska och ekologiska situation, i enlighet med de sakkunnigas plan, hade SNV tillsatt en verkställande arbetsgrupp om tre personer med SR som projektledare. Dessa tjänstemän hade till inledande uppgift att på papperet utarbeta Naturvårdsverkets ansökan till Vattendomstolen om rätt att utföra det av sakkunniga planlagda, varaktiga återställandet. Som ovan nämnts, medförde SNV:s av dem skrivna ansökan, att Vattendomstolen godkände planen till rätt att adekvat återställa den ekologiska situationen. Följdriktigt skrev därför projektledaren SR inbjudan till elva presumtiva entreprenörer att lämna anbud på tekniska moment. Dessa anbud skulle ha lämnats i början av 1983.
För förberedelse till start av de tekniska arbetena höll verkställandegruppen ett eget möte hos SNV den 9 september 1982. Vid denna överläggning riktade konsulten tjänstemännens uppmärksamhet på att de, före skrivandet av sin ansökningshandling till domstolen, försummat att i förväg förvissa sig om den kontroll av vissa nyplanerade skyddsvallars täthet, vilken konsulten hade anbefallt.

Man såg då framför sig en tänkt pinsam situation. Kommande SNV tjänstemän kunde tänkas utnyttja domstolens tillstånd till att bygga vissa vallar, som ej höll måttet i täthet och skulle, genom läcka, kunna förråda de verkställande tjänstemännens oförsiktighet. Snabbtänkt kom man på stående fot på ett Columbi ägg: om man inte höjer vattnet på av arbetsgivaren myndigheten avsett sätt, kan inte någon läcka uppstå - då spelar tätheten hos de av oss tänkta skyddsvallarna ingen roll. Man gav SNV:s teknikkonsult följande uppdrag: "eftersom konsulten anser den av SNV i vattenmålet sökta nivån så riskfylld, vilken reglering vill konsulten då föreslå?" Ingen begäran om beaktande av hänsyn till följdverkningar, jämfört med den beslutade (och av domstolen senare godkända) nivån antyddes.

Tjänstemännens beslut att frångå det uppdrag, som de fått genom både styrelsen (=sakkunnigplanen) och Riksdagen.

Efter två månader, 1982-11-15, daterade ingenjörsbyrån sitt svar på tjänstemannatrions egen nya beställning. Svaret blev i korthet: om man minskar den i vattenmålet avsedda (och godkända) vattennivån med 60 cm behöver ingen läcka befaras.
Utan att fråga sakkunniga och den uppdragsgivande styrelsen beslutade tjänstemannatrion inom sig själv att med tilldelade maktmedel frångå det väsentliga, avgörande i sitt mottagna uppdrag - tydligen i oförmåga att förstå följden av detta flagranta brott mot Naturvårdsverkets gyllene regel / arbetsprincip. Detta innebar "allt skall vara till sin konsekvens i alla avseenden säkert klarlagt, innan beslut fattas, SNV skall inte låta sig frestas att falla för hugskott!”

Den 4 mars 1983, på SOF:s våtmarkssymposium, omtalade TH sin omvälvande reduktionsplan med följande, apostroferade avslutningskläm: "styrelsen har inte tagit ställning till detta, men så skall det bli!".

Mötesprotokollen ("minnesanteckningarna") från början av 1983 visar, att tjänstemannatrion svävade i tron, att de inom få månader skulle ha nått sitt personliga närmaste mål, som var att hindra, att Naturvårdsverket finge mottaga laga kraft till Vattendomstolens och Regeringens JA till SNV:s ansökning i vattenmålet 1981-82.

Verkställandetrion insåg inte följden av sin i verklig mening Columbi ägg liknande idé att hindra SNV från möjlighet att efter sakkunnigt övervägande återställa naturliga vattenförhållanden. De insåg inte, att deras ide att med 40% skära ned restaureringsnivån i Naturvårdsverkets mest genomarbetade våtmarksprojekt skulle fordra 10 års extra arbete för nytt vattenmål, under förtvivlat letande efter svepskäl till att hindra Naturvårdsverkets Riksdagens Vattendomstolens beslut 1973 - 1982. Förvisso räknade de ej heller med den ofantliga kostnaden av att hålla en hel stab av tjänstemän sysselsatt i ett tiotal år med detta onödiga extraarbete.

Det självklart naturliga hade varit, att man arbetat vidare i sitt uppdrag, det preliminärt godkända vattenmål, vars ansökan behandlats, och omedelbart låtit sakkunniga dels slutföra den anbefallda säkerhetskontrollen, dels - om denna påkallade omplanering -- utföra omplanering med genomtänkt iakttagande av Naturvårdsverkets gyllene regel om konsekvenshänsyn före nytt beslut.

Först vid början av följande år begärde projektledaren den täthetskontroll, som försummats och vars uteblivande de tänkt "bota" med hugskottsstoppet av SNV:s projekt.
Han begärde då kontroll av skyddsvallan från 4 skilda konsulter, Arne Anderssons Ingenjörsbyrå, Vattenbyggnadsbyrån, SGU och Ingvar Anderssons byrå, Örebro. Alla dessa fyra förklarade, var och en för sig, att man skulle kunna lita på vallarna. Motiveringen för hugskottet bortföll därmed. Det hade alltså varit förhastat att avbryta projektet.

Tjänstemännens försök att "tillrättalägga" sin personliga hugskottsplan.

Inom verkställartrion förstod man vådan av att i flera månader på eget bevåg stoppa utförande av ålagt arbete och att självrådigt, utan sakligt stöd av opartiska sakkunniga, besluta att ö.h.t. inte fortsätta sitt uppdrag så, som styrelsen och Riksdagen beslutat.

Tjänstemännens revolt mot uppdraget var för dem desto mera pinsam, som den ene av dem (TL) nyss (1981) inför domstolen förklarat, att reduktion av SNV:s plan 1973 - 1981 skulle omöjliggöra syftet med vattenmålet och alltså strida mot gott tjänstemannaansvar.

Bl.a. detta förklarar, att de inledde försök att mörklägga att och hur de i eget intresse den 9 september 1982 gjort revolt mot arbetsgivarens beslut.

Vid början av december 1982 telefonerade TH till mig, beställde tid för besök av honom och TL i min bostad. Orsaken till tjänstemännens resa till min bostad omtalades inte! De fick själva välja tid, anlände 10 december 1982. Vid besöket försökte de under 3 timmar att med vad TH kallar "verbal akrobatik" övertala mig att som SNV:s sakkunnig stödja deras häpnadsväckande revolt mot Naturvårdsverket.

Denna revolt sades förklaras av att de "sedan ett halvår gått in för" att sänka det av verkets sakkunniga och styrelse och Riksdagen beslutade återställandet av vattenregimen, och detta med 40%, d.v.s. 0,6 meter. De förklarade, att de genom "egna litteraturstudier" skulle ha kommit på något som Naturvårdsverkets sakkunniga under 17 års arbete med sjön inte skulle ha funnit, nämligen att det skulle "räcka", om man höjde vattnet 40% mindre än vad arbetsgivaren och Riksdagen beslutat.

Vid övertalningsförsöket i min bostad anfördes inget objektivt skäl som motivering. Inte ett ord till hänvisning till de föregivna litteraturuppgifter, som de ivrigt sade sig ha funnit och som sades skola säga något, som Naturvårdsverkets sakkunniga ej skulle ha känt till under 17 års arbete med sjön. Hur fritt från eftertanke detta övertalningshugskott var, framgår av en tablå, som de presenterade. I den ville de påstå, att 60 cm sänkning av vattnet skulle ge 0,5 km² större våtyta, De insåg inte verkligheten, som var, att med deras sänkning av vattnet skulle c. 2,1 km² torrläggas, vilket projektledaren erkände efter mitt påpekande. Deras "verbala akrobatik" den 10 december 1982 i försök att prata omkull en SNV sakkunnig, som hade 34 års erfarenhet av oavbrutet objektivt forskningsarbete, utfört tillsamman med vederbörande myndigheter, och därmed försöka prata omkull resultatet av arbetsgivarens SNV:s 17-åriga forsknings- och planeringsarbete blev en oerhörd upplevelse.

Bakgrunden för och innebörden av det uppseendeväckande steget den 9 september 1982 att med bortseende från SNV:s gyllene arbetsregel självrådigt vända arbetet till 40% reducering av det uppdrag som verkställargruppen satts att utföra.

• 1. Regeringen hade 1965 uppdragit åt SNN - SNV att mot bakgrunden av överlämnade handlingar lämna en plan för ett nytt förvaltningssystem för Hornborgasjön.
• 2. Utgående från Kammarkollegiets och Svenska Naturskyddsföreningens utredningar 1948-1964 hade Naturvårdsverket med ytterligare 17 års arbete utfört en perfekt, mångsidigt ambitiös plan för Hornborgasjöns framtid som mångsidig naturresurs.
• 3. Riksdagen hade 1977 enhälligt beslutat "fullständig restaurering" enligt denna Naturvårdsverkets plan/1973.
• 4. Vattendomstolen och Regeringen hade vattenrättsliga godkänt tillåtelse till denna plan 1982.
• 5. Alla intressentgrupper hade deltagit i hänvändelsen till Regeringen 1964 och var sedan ense om SNV:s plan/1973-1982 som ny god förvaltningsplan.
• 6. SNV:s Riksdagens plan var alltså det perfekta resultatet av oavbrutet minutiöst, ansvarsfyllt arbete genom Kammarkollegiet och SNV i samarbete med Svenska Naturskyddsföreningen och bygdens intressenter.
• 7. Deltagaren i verkställargruppen TL hade i domstolen 1981 försäkrat, att endast SNV /plan 1973 kunde ge det av myndigheter beslutade resultatet. Efter hugskottet 1982-09-09 gjorde han plötsligt helomvändning och förnekade vederhäftigheten i vad han anfört i domstolen.
• 8. Sedan verkställartrion 1982-09-09 blivit påmind om sin bristande kontroll av egen planering, påstod de plötsligt, att de genom "egna litteraturstudier" skulle ha kommit fram till att de resultat, som forskare och myndigheter funnit med hjälp av bl a världens bästa expertis, arbetande i just Hornborgasjön, skulle ha varit fel. Verkställarna hade "över en natt" beslutat att skära ned sitt uppdrag med c:a 40% men kunde inte visa det ringaste sakligt vederhäftigt berättigande i detta.
• 9. Det var självklart, att verkställartrions egen plan skulle dels fordra ny, mångårigt fördröjande utredning, dels medföra sådana oöverskådliga fortlöpande underhållskostnader, som Naturvårdsverket velat undvika. Detta hade de två uppvaktande tjänstemännen inte uppfattat, innan de gjorde sin tjänsteresa till SNV:s sakkunnigs bostad den 10 december 1982.
• 10. Sammantaget gjorde det ett outplånligt intryck, att två tillsatta verkställare i tysthet "under ett halvt år gått in för" (deras egen formulering) att stjälpa Sveriges förnämsta och föredömliga våtmarksprojekt, framtaget av arbetsgivaren genom seriösa forskare och myndigheter och godkänt av vattendomstolen - och detta stjälpande bakom de sakkunnigas rygg och med en dimridå av vilseledande fraser som påtryckningsmedel för att "komma runt" ett relativt enkelt, elementärt fel, som bestod i en av sakkunniga lätt avhjälpt kontroll.
• 11.- och detta alltså utan att genast varsko och be om bistånd från SNV:s erfarna sakkunniga för att snabbt komma ur det självförvållade dilemmat.

(Nästa år anlitade SNV 4 olika konsulter, som alla, var och en för sig, uttalade, att man kunde bortse från risk för läcka - att revolten mot SNV:s och domstolens ställningstagande varit flerfalt "onödig".) Förfaringssättet att genom mörkläggning och överrumpling och utan vederhäftigt stöd försöka få en SNV:s sakkunnigs stöd för en revolt, som syftade till att skära ned arbetsgivarens uppdrag med 40% var så fräckt mot både arbetsgivaren - SNV, mot de sakkunniga, mot samhällets naturvård och mot samhällets ekonomi, att jag som ansvarig SNV sakkunnig genast på kvällen skrev till ingenjörskonsulten, som tagit emot reduktionsbeställningen/ 1982-09-09, och till SNV:s avdelningschef med begäran om kopior av åberopade handlingar.

Jag fick svar och därigenom bekräftat, att

• a) verkställarnas beställning 1982-09-09 av tekniskt förslag till reduktion endast föranletts av personlig önskan att komma ifrån följd av bristande kontroll av de av projektledaren önskade vallarna,
• b) ingen hänsyn till naturvårdskrav hade begärts eller lämnats,
• c) ingenjörsbyråns svar på beställningen daterades 1982-11-15. Det yttrade, att med sänkning av vattenrestaureringen med c:a 60 cm, d.v.s. c:a 40% i förhållande till den beslutade åtgärden, skulle varje risk för läcka under de av projektledaren önskade vallarna kunna undvikas.

Om tjänstemännen efter upptäckten 1982-09-09 hade handlat helt öppet och insett, att de självklart genast skulle rådfrågat SNV:s sakkunnigteam, hade de naturvårdshänsyn snabbt kunnat tagas, som arbetsgivaren SNV hade avsett, och troligen hade då något eller flera tiotal miljoner kunnat sparas i kostnader för samhället. Men de verkställande tjänstemännen hade tydligen blivit så glada över sitt "Columbi ägg", att de inte hann beakta, att de saknade sakligt användbart skäl till att stoppa Naturvårdsverkets och Riksdagens sakkunnigplan.

OP uppsökes

Tydligen insåg verkställarna strax, att de inte vågade lita på att jag, som var verkets sakkunnig, skulle låta mig övertalas att agera mot det verkets beslut, som Vattendomstolen redan godkänt. De hade under 4 månader inte vågat röja sin omstörtande personliga revoltplan. De sökte, parallellt, samarbete med OP, som hörts klaga "svårt att få uppdrag".

Han hade så enträget uppvaktat SNV, att han erbjudits ett specialsammanträde på SNV enkom för att han skulle få utlägga sina personliga betraktelsesätt, 1980-11-26. Vid detta specialmöte hade han velat avvisa tanken på att återställa ekosystemet. Han ville, att vattnet i stället skulle stanna "endast 0,2 m över den senaste avsänkningens nivå”. Mötesanteckningarna säger, att hans påståenden enhälligt avvisades som ur allmän naturvårdssynpunkt och rättslig synpunkt verklighetsfrämmande, Han tycktes främmande för djupare ekologiskt, realistiskt tänkande.

Av verkställarna fick han 1982 det betalda uppdraget att skriva en uppsats om Hornborgasjön. TL lämnade hans manuskript till mig för granskning i början av februari 1983, och TL framhöll då angeläget, att skriften skulle införas i Vår Fågelvärld. Trots utförligt exemplifierad varning från SNV:s sakkunnig för dess pekoralistiskt ovärdiga utformning togs den in i Vår Fågelvärld 1983/3. Detta synes visa, att Vår Fågelvärlds redaktion aktivt värvats för publicering av den famösa uppsatsen som ett verktyg mot Naturvårdsverkets Riksdagens beslut.

Nidteckningarna

Efter det betalda pekoralet i VF 1983/3 började OP sprida omkring sig talrika "insändare" och andra skrifter försedda med den här bifogade nidteckningen (sid. 10).

Nidteckningen

Med spridningen av denna Nidteckning ville OP samvetslöst lura läsare att tro, att om Naturvårdsverket finge ta emot domstolens tillstånd lagakraftvunnet till adekvat återställande av våtområdet, skulle dess tjänstemän med 25 km groteska vallar förvandla ekosystemet till någon slags bassängformad gäddsjö med branta stränder.

Om OP verkligen velat sätta sig in i Naturvårdsverkets program, skulle han ha vetat, att de upp till 13 km skyddsvallan vid sjökonturerna (ej 25 km, se Vattendomstolens yttrande 1982-02-11', som kunde behövas för bestående, värdefull ekologi, skulle läggas på värdefull odlad mark, d.v.s. 1,2 - 1,4 m över vattennivå. Med andra ord: I sin iver att stödja vissa personers vilja att hindra Naturvårdsverket från att få rätt att adekvat återställa av myndigheter beslutat, allmännyttigt ekosystem aktade OP inte för rov att grovt och elakt förtala SNV:s kommande tjänstemän, som för honom var okända men utmålades som omdömeslösa personer. De infernaliskt förljugna nidbilderna medförde, att OP i dagspress började kallas "Naturvårdverkets nya vetenskapliga råd"!

Sveriges Ornitologiska förenings roll som stöd för avsikten att hindra SNV att få tillstånd att Lege Artis återställa ekologin.

Det har väckt uppmärksamhet att SOF:s 1980-talsledning officiellt och enträget förklarats stödja verkställarnas den 9 september 1982 plötsligt kreerade idé att hindra SNV att få ta emot den av Naturvårdsverket önskade tillåtelsen att adekvat återställa idealiskt naturligt ekosystem i området.

Detta motstånd mot SNV:s Riksdagens beslut har krävt en förklaring av följande skäl.

• 1. SOF:s tidigare ledning hade uttryckligt hyllat SNV:s välgrundade avsikt att få återställa ekosystemet.
• 2. Ingen behövde tveka om att minst 90% av föreningens medlemmar skulle önskat/förordat ekosystemets återställande, om de varit vederhäftigt informerade om kommande följder av SOF:s nya lednings önskemål om 40% reduktion av tillåtelse för återställande och SOF:s nya lednings taktik att torrlägga ett par kvadratkilometer.
• 3. Den nuvarande SOF-ledningens strävan att vilja hindra Sveriges förnämsta och största våtmarksprojekt synes oförenlig med tidigare SOF-ledningars uttalade strävan att verka för ornitologisk kunskap.
• 4. SOF:s 1980-talsledning har under 10 år ej velat förklara sitt motstånd mot ärligt adekvat återställande av den ekologi, som internationellt eftersträvats vid IUCN CBP WRB:s MAR conference 1962, då Hornborgasjön medtogs i den första CW listan (MAR List), och som eftersträvats av SNV genom tvärvetenskaplig forskning och planering 1965-1982 och som godkänts av Vattendomstolen och Regeringen 1982.
• 5. SOF:s 1980-talsledning har ö.h.t. inte velat diskutera eller rådslå om sin nya plan med den föreningens medlem, som genom sin kunskap och trettioåriga framgång i våtmarksärendet dels av en tidigare styrelse blivit utnämnd till hedersmedlem, dels ombetts att 1980 ensam sammanställa och redigera ett temanummer om Hornborgasjön i Vår Fågelvärld (i egenskap av SOF:s ende sakkunnig i regeringsuppdraget).
• 6. I avsaknad av sakliga skäl har SOF:s 1980-talsledning velat "resonera bort" sin obegripliga negativa attityd med sådana nonchalanta fraser som "SOF vill hellre ett myggigt, surt och räligt träsk" än återställt ekosystem, och plattityden "det är inte ovanligt med en annan åsikt" än den kunskap, som vunnits genom sakkunnigas mångårigt säkerställande forskning. Den ovan under punkterna 4, 5 och 6 nämnda tioåriga mörkläggningen talar ett språk, som knappast kan missförstås.
• 7. Först 20 år efter IUCN – ICBP - IWRBs prisande av utsikten att kunna införliva Hornborgasjön som fullvärdigt objekt i CW-listan, 10 år efter SNV:s beslut att återställa områdets natur, 5 år efter riksdagsbeslutet och ett år efter domstolens godkännande av detta - upptäckte SOF:s nya ledning, att den ville hindra ekosystemets adekvata återställande. Ingen förklaring har kunnat lämnas.
• 8. Denna SOF:s aktion mot Naturvårdsverkets plan/1973-1982 och därmed mot ekosystemet började växa fram med publiceringen av OP egendomligt hopkomna pekoral, som redaktionen, trots utförligt motiverade varningar, införde i Vår Fågelvärld 1983/3.

Förklaringen till SOF ledningens motstånd mot domstolens godkännande av SNV:s plan/1973-1982 Sveriges största och i många avseenden viktigaste våtmarksärende var projektet att återställa Hornborgasjöns naturliga ekosystem. Det var dessutom ett utomordentligt framgångsrikt och lärorikt sådant fram till revoltinledningen den 9 september 1982.

För att inte historieskrivningen skall bli förfalskad till stor skada för svensk naturvård och naturvetenskaplig forskning är det därför nödvändigt att analysera, hur SOF:s ledning blivit lurad att - kanske aningslös? i strid mot medlemmarnas intresse sedan 10 år hjälpa dem, som i eget personligt intresse velat hindra Sveriges förnämsta, mest genomarbetade våtmarksprojekt.

Först en rekapitulering av SNV:s plan för fullföljande av Regeringens uppdrag:
Uppdraget var föranlett av en utförligt förberedd och motiverad hänvändelse 1964 från SNF och markägare, som protesterade mot sänkningsföretaget. Uppdraget från Regeringen gällde att utreda presentera två alternativ till ny förvaltning av våtområdet, varav det ena endast skulle omfatta lägsta tänkbara alternativ.
Professor Sven Björk, som är Sveriges specialist i skötsel av våtmarksekologi och en av världens främsta på detta område, hade, genom en enastående noggrann fältforskning för SNV:s räkning, kommit fram till ett kortsiktigt minimum alternativ och ett långsiktigt, alltså varaktigt.

Alternativ 1. Minimialternativet för en kortsiktig plan vore att höja vattnet 1,0 m över den nivå, som vattendomarna 1933 avsåg. Lägre vattenhöjning skulle ge kortare varaktighet och meningslöst ge betydligt dyrare underhåll, samtidigt som det skulle förstöra naturresurser. Detta betonades av SNV:s TL i domstolen. Den nu 1993 gällande nya, reducerade planen avser 15 cm lägre vattenhöjning.

Alternativ 2. innebar, att man efter snabb vegetationsröjning skulle genast höja vattnet till nivån "alt. 1" (120,o för att därmed dels stoppa igenväxning, dels befordra naturlig anpassning av önskvärd vegetation etc.). Efter en prövotid av 5-10 år skulle man fatta beslut om ytterligare höjning till högst medelnivån 120,35-120,40, d.v.s. högst 1,4 m över vattendomarna från 1933. Detta utgjorde lantmäteriets för tiden närmast före sekelskiftet registrerade nivå.

Detta skulle bli den ojämförligt förnuftigaste lösningen, det skulle bäst tillvarata alla naturresurser och samtidigt bli minst kostnadskrävande genom att den ej skulle medföra fortlöpande politiska besluts oro nya kostnader för underhåll. (Jfr: enbart det enklaste AMS-underhåll av de färdiga profillinjerna genom vegetationen kostade på 1970-talet c:a 1 miljon kr/år enl. länsstyrelsen.) Sedan professor Björk funnit detta, uppmärksammade SNV:s forskargrupp, att den riktiga limnologiska och den riktiga ekonomiska lösningen skulle sammanfall-, med varandra och samtidigt med den vattensituation, som lantmäteriet registrerat för tiden närmast före den fjärde sjösänkningen.

"Alt.2" blev därmed SNV:s beslut 1973-1982, Riksdagens beslut 1977 och accepterades av Vattendomstolen och Regeringen 1982.

Det är denna framtidslösning, som SOF:s 1980-talsledning sedan 1983 vill hindra, utan att lämna förklaring till sin 1983 inledda aktion mot Naturvårdsverkets projekt. Beskrivning av detta SNV:s projekt 1973-1982, ge bilagan efter sidan 24, nedan = särtryck ur Skaraborgsnatur 1987:17-39.

Bristen på trovärdighet hos SOF:s ledning under skedet 1983 - 1993

Det förhållandet, att SOF:s 1980-talsledning gjort tvärvändning mot SOF:s tidigare ställningstagande och sedan dess motarbetat
• SNV:s sakkunnigas och styrelses gällande plan/1973-1982,
• Riksdagens ställningstagande 1977,
• Vattendomstolens Regeringens ställningstagande/godkännande 1982
• tillsamman med det förhållandet, att SOF:S ledning under senaste 10 år ej velat lämna förklaring till sitt negativa agerande medför att vi måste försöka förklara utvecklingen av ledningens agerande 1983-1993.

Detta är nödvändigt för bedömningen av trovärdighet i frågan under skedet 1983-1993. Genast efter Vattendomstolens Regeringens förklaring att återställande enligt SNV:s sakkunnigplan var tillåtligt, gjorde SNV:s verkställare i eget personligt intresse revolt mot sådan tillåtelse d.v.s. mot Naturvårdsverkets plan. De vände sig till SNV:s sakkunnig och begärde dennes stöd för revolten mot arbetsgivarens plan. De vände sig samtidigt till OP.

De insåg tydligen, att det var en allvarlig sak att på eget bevåg stoppa det noga planerade och beskrivna uppdrag, som de satts att utföra, och att därmed frondera mot arbetsgivaren SNV:s omsorgsfullt utarbetade projekt, mot styrelsens och Riksdagens beslut, mot Vattendomstolens tillåtelse, mot SOF:s och SNF:s dittillsvarande ställningstagande.

De hade anledning minnas, att OP ivrigt uppvaktat SNV för att hindra, att det naturliga våtmarksekosystemet skulle få lege artis återställas (se 1980-11-26, ovan sid. 9). De hade förmodligen också observerat hans ord "svårt att få uppdrag".
På detta stadium, när domstolen nyss hade godkänt fullt återställande av naturen, fanns ingen anledning att för statens pengar och för blixtsnabb leverans beställa ännu en skrift om ornitologiska förutsättningar, i synnerhet inte från någon, som inte visat någon egen insikt i problematiken.

Men OP fick det betalda uppdraget att skriva den uppsats, som efter tjänstemännens revolt mot Naturvårdsverkets beslut skulle med vilseledande framställning motverka SNV:s beslut och SOF:s värdesättningar. De revolterande tjänstemännen var tydligen så måna om att skyndsamt få publicera OP starkt vinklade skrift i SOF:s Vår Fågelvärld, att sådan påtryckning gjorts, att TL ansåg sig kunna i början av februari 1983 försäkra, att uppsatsen SKULLE införas i VF, tydligen oberoende av om den av SNV begärda granskningen av manuskriptet medhunnits och kunnat beaktas.

Uppsatsen infördes i VF, trots att redaktionen underättats om att den utgjorde ett för en seriös publikation unikt pekoral. Därmed hade man lyckats "binda upp" VF - SOF som medverkande i den vilseledning, som skulle hjälpa till att med hugskottet av 9 september 1982 ge möjlighet att avskriva det vattenmål, vari Naturvårdsverket skulle fått tillåtelse till Sveriges finaste våtmarksprojekt, vattenmålet VA 10/81. Därefter började redaktionen för VF en lång serie av mer eller mindre föraktfulla insinuationer mot Naturvårdsverkets Hornborgaprojekt jämsides med de symboliska rötägg, som VF - SOF i tät följd kastade mot aningslösa personer och myndigheter.

Det är ytterst märkligt, att varken dåvarande VF-redaktionen eller någon enda av SOF:s tolv styrelseledamöter under tio år kunnat presentera ett enda vettigt sakskäl för de styrandes motstånd mot SNV:s och domstolens beslut respektive godkännande av ekosystemets adekvata återställande.

Samtidigt har SOF:s 1980-talsledning under denna långa tid konsekvent undvikt och avvisat förslag att tillsamman med opartiska sakkunniga ärligt sätta sig in i den fr.o.m. 1983 egendomliga "affären" och ej velat ärligt öppet diskutera sin nya plan att hindra landets viktigaste våtmarksprojekt. Medvetandet om att SOF:s 1980-talsledning på fult, blint sätt tagit ställning mot samhällsintresse och djupare föreningsintresse antydes av att SOF:s v. ordförande var så irriterad av att jag som SNV sakkunnig inte kunnat förmås agera mot SNV Riksdagens Vattendomstolen, att han i skrift snäste till mig med orden "du är inte värdig ett svar".

Ett sådant utfall mot föreningens hedersmedlem för hans lojala ärlighet att i 40 år tillsamman med myndigheter arbeta för samhällsintresset, vittnar om sanslös irritation i medvetande om att SOF:s nya ledning envist, blint tagit ställning mot både medlemmarnas och samhällets ärliga intresse i ett enastående projekt.

Av detta nödgas man dra slutsatsen, att SOF:s 1980-talsledning blivit grundlurad och i blindhet blivit starkt påverkad av någon yttre, negativ kraft. Denna har varit så stark, att styrelsens ledamöter inte orkat annat än att följa önskemålet att aktivt ställa sig på deras sida, som velat hindra Statens Naturvårdsverk att få mottaga lagakraftvunnen rätt att på bästa sätt återställa ekosystemet.

De negativa krafternas styrka framgår inte bara av det direkta motståndet 1982-1993 mot SNV:s arbete 1965-1982, mot Riksdagens beslut 1977 och mot Vattendomstolens Regeringens ställningstagande 1982. Hur de negativa krafterna t.o.m. i minsta detalj använt möjlighet att sticka från bakhåll, framgår av redaktionens reaktion, när OP 1987 i publikationen Calidris på ett utrymme av 10 rader lyckats pressa in 4 lögner, riktade mot SNV:s Hornborgaplan. När SNV:s sakkunnig för den skull föreslog dementi i samma organ, svarade redaktionen trefalt, att den inte vågade införa korrigering.

De negativa krafterna var så starka, att vederhäftigheten sattes på undantag i en regionalavdelning av Sveriges Ornitologiska Förening! Jfr nedan. SNF:s anlitande av sin lokalavdelning för att kasta ut all SNF:s vederhäftiga, erfarna kunskap i Hornborgasjöärendet! Se ovan.

Ett annat märkligt exempel på rädslan för negativa krafters styrka är SNV:s avdelningschefs brev (SNV dnr 227-2705-88, 198807-11) vari förklaras, att professor Sven Björk icke fick vara med, när utländska gäster inbjudits till en visning, därför att de tre tjänstemännens hugskottsplan inte var förenlig med kunskaperna hos den ende, som genom sitt arbete för Naturvårdsverket fullt behärskar kunskapen i våtmarksområdets ekologi. Genom att SOF lurats / pressats att i 10 år undvika djup, ärlig, opartisk sakkunskap och under 10 år vänt de opartiska sakkunniga ryggen med ytliga fraser saknar SOF:s 1980-talsledning förutsättningar och förmåga till ärlig, trovärdig bedömning -- demonstrerat med tio års mörkläggning av bevekelsegrunder.

Svenska Naturskyddsföreningen värvas till avlägsnande av kunskap.

Sedan revoltörerna (mot SNV:s och Riksdagens beslut) misslyckats i sitt försök den 10 december 1982 att av SNV:s sakkunnig få stöd i sitt hugskott att stjälpa arbetsgivarens genom 17 års arbete beslutade projekt gick de in för en andra stöt. Med SNF:s hjälp skulle de eliminera den ende, som inom SNF, sedan 35 år, ägde god, erfaren kunskap i ärendet. Den erfarenhet och rättrådighet, som vunnits i SNF:s långa, goda samarbete med olika myndigheter och enskilda, jämte det förhållandet att Naturvårdsverkets projekt 1973-1982 blivit en av svensk naturvårds största framgångar, utgjorde en osäker faktor för dem, som ville rasera denna framgång.

En uträknad stöt sattes in mot Svenska Naturskyddsföreningen.

SNF hade genom 34 års oavbrutet, perfekt säkrat arbete lyckats föra Hornborgaprojektet i hamn som ett veritabelt SNV:s flaggskepp, till full saklig, rättslig framgång genom Vattendomstolens och Regeringens ställningstagande 1982. Revoltörerna tyckte sig därför behöva eliminera SNF:s under 34 år framgångsrika kunskap.

• SNF steg 1 De ordnade ett sammanträffande den 23 oktober 1983 mellan SNF:s ordförande BH, TH och ordföranden i SNF:s lokalavdelning, AF. Detta var första utåt synliga steget inom SNF för 40% reducering av SNV:s - SNF:s pionjärprojekt.
• SNF steg 2 Nästa steg följde en vecka senare. Då fann jag den 1 november 1983, till min överraskning, att AG infann sig i min bostad. Han placerade sig i en fåtölj och talade ivrigt för att jag skulle avsäga mig uppgiften (sedan 35 år) att vara den i SkNF/ SNF, som skötte Hornborgafrågan. Jag var omisstänksam och avvisade förslaget utan åthävor, bara med svaret att dels var frågan på grund av TH och TL hugskott i ett skede, som fordrade uppmärksamhet, dels fanns ingen enda, som kunde ärendet eller visat intresse för att arbeta med den komplicerade frågan.
• Steg 3 Två dagar senare följde tredje steget. Då visste AG, att jag som SNV:s sakkunnig var kallad till SNV i Solna den 3 november 1983 och alltså var oåtkomlig då. Han hade kallat till styrelsemöte för SkNF den dagen. Han hade ej på dagordningen annonserat sin önskan om att få efterträda mig som föreningens Hornborga sakkunnig. Han överrumplade styrelsen med att utstuderat, mot föreningen lömskt ljuga, att jag skulle ha bett "att bli befriad" (!) från befattningen som SkNF:s sakkunnigrepresentant i Hornborgasjöfrågan. Den stackars överrumplade styrelsen kunde inte ana, att dess ordförande ljög så infernaliskt fräckt för att hjälpa charlataner att kasta ut föreningens hedersmedlem och därmed kullkasta föreningens största framgång. Den beviljade hans begäran att avsätta dess sakkunnig och beviljade också hans begäran att själv få ersätta den sakkunnige. Han vågade inte till delinkventen omtala sitt tilltag. Den person, som av en tidigare styrelse utsetts till hedersmedlem just därför att han fört föreningen till dess största framgång, kastades alltså bakifrån ut som den föraktligaste paria. Inte ett ord till tack för de oändliga uppoffringar, som gav den stora framgången. Nu kunde AG, ha känslan av att i tysthet ha lyckats med revoltörernas begäran att tysta ett alltför ärligt, därför "farligt" vittne.
• Steg 4 Från SNF:s ordförande fick jag senare ett skriftligt förslag att komma till ett sammanträffande på klubblokalen Sällskapet i Stockholm för att ge de styrande tillfälle att ställa kompletterande frågor. SNF:s ordförande bjöd på en kulinarisk måltid men förrådde inte, att man redan beslutat att till PW:s glädje stoppa ekosystemets återställande och i SNF insätta honom som representant för Hornborgasjöfrågan.  PW yttrade vid denna sammankomst: "Jag (PW) vet inget om Hornborgasjön”. Måltidens uppgift var tydligen att få mig att hålla tyst om följder av charlatanernas kuppartade tilltag. Vid detta möte förklarade PW, att det var han (PW), som hade "upptäckt TH" när denne arbetade på länsstyrelsen, och att det var han "själv" som för den skull hade anställt TH. Tydligen var detta en antydan om att PW, som blivande ordförande i SNF betraktade TH, som sin protegé. Med allt vad det skulle innebära som signal till mig. o.s.v. Nästa dag, på Naturvårdsverket, lät PW en bomb brisera, då han utan ett enda argument förklarade, att SNF i fortsättningen skulle stödja R, TH, TL:s begäran om 40% reduktion av de av SNV:s sakkunniga utarbetade och av SNV:s styrelse beslutade restaureringsåtgärderna. Ingen inom SNF kunde ha förutsett denna bomb mot resultatet av SNF:s under 35 år oavbrutna, framgångsrika arbete. Ingen ansvarskännande, omdömesgill medlem torde ha önskat, att den som föregående dag sagt sig inget veta om sakfrågan, skulle få, efter eget skön, för föreningens räkning kasta den bomben mot föreningens största våtmarksframgång.
• SNF steg 5 Därefter började en ivrig vilseledande kampanj för TH PW "nya plan", d.v.s för 40% nedskärning av det av domstolen Regeringen beviljade projektet. En ström av vilseledande skrifter publicerades, författade av PW, betalda yrkesskribenter OP, TH, TL m.fl.

Revoltörernas genomgående vilseledande metodik

Vilseledning 1

Man har, efter sitt avvisande av domstolens tillåtelse till SNV, undvikt att erkänna, att

• a) SNV:s stora utredning 1965-1980 visade, att fullt adekvat återställande av naturresurserna i Hornborgasjöområdet i ALLA avseenden var idealet, och
• b) att Vattendomstolen efter sin prövning 1981-82 förklarat, att SNV:s ansökning om rätt att adekvat återställa ekosystemet var tillåtlig, och
• c) att även Regeringen i september 1982 yttrade, att fullt adekvat återställande till normala och bästa vattenförhållanden är tillåtligt.

På det sättet lurade man omgivningen att inte förstå, att utgångsläget 1983 var Vattendomstolens godkännande av Naturvårdsverkets ansökning i målet VA 10/81. Man lurade omgivningen att inte veta, att allt det, som tjänstemännen ville ansöka om i ett helt nytt 10-årigt vattenmål, i själva verket hade behandlats och godkänts av domstolen 1982. Man dolde, att det nya målets hela uppgift var att ge verkställarna formell möjlighet att avskriva det redan behandlade och godkända, framgångsrika målet VA 10/81.

Man dolde, att avskrivningen önskades av rädsla för eventuell konsekvens av egen försumlighet och ovilja att låta sakkunniga snabbt och opartiskt lösa verkställarnas personliga, relativt enkla dilemma, med bibehållande av Naturvårdsverkets och Riksdagens beslutade mål.

Vilseledning 2

Man dolde, att man inte hade något välmotiverat relevant skäl, när man 1982-09-09 kom på hugskottet att stoppa SNV:s föredömliga projekt/1973-1982 för att dölja en försummad kontroll.

Vilseledning 3

Man har vid otaliga tillfällen publicerat det falska påståendet, att den nya hugskottsplanen kommer att återställa sekelskiftets natur, trots att det nya hugskottet tillkom för och är inställt på att, av nämnda skäl, hindra detta.

Vilseledning 4

Man gjorde sig av med sakkunniga i nyckelposition:

• x) Den tekniska konsulten, som varnat för att frångå SNV:s gyllene regel, avskedades tvärt med följande svepskäl:
  • a) den skulle inte hinna omgående omplanering till nya hugskottsplanen (avskedet medförde 10 års fördröjning).
  • b) den skulle ha använt för hög debitering (denna var dock ungefär densamma, som SNV uppgav för egen personal),
  • c) SNV:s egna tjänstemän hade femton år tidigare ej tillämpat "sedvanligt upphandlingsförfarande"!
• x) professor Björk, som erbjudit sig att av ideellt forskningsintresse gratis leda biotoparbetet, ställdes åt sidan. (jfr ovan sid. 16 - han ansågs genom sitt arbete för SNV vara alltför kunnig och opartisk).
• x) Man förmådde SNF att kasta överbord all den ansvarsfulla erfarenhet, som hade lett fram till SNV:s Riksdagens beslut om SNV:s Sveriges finaste våtmarksprojekt. Se ovan sid. 18.

Vilseledning 5

När 22 representanter för olika ledande europeiska institutioner för våtmarksekologi, efter besök vid Hornborgasjön, spontant och av internationellt intresse bestämt avrådde från verkställarnas plan att reducera Naturvårdsverkets välkända plan/1973-1982, avfärdades den samlade europeiska expertisen med hånfullt tillmäle. Förklaringen till detta måste vara densamma, som avdelningschefen gav, när han vägrade låta professor Björk närvara vid utländska, inbjudna gästers besök (se ovan sid. 16): Europas främsta experters kunskap skulle stå i vägen för tjänstemännens, milt talat, ogenomtänkta hugskottsplan.

Vilseledning 6

Man dolde, att man trots interna uppmaningar, inte bett SNV:s opartiska erfarna sakkunniga att objektivt lösa det personliga dilemmat inom 1981-1982 års vattenmåls godkända ram, vilket kunde betytt enorma besparingar i tid, kostnader, natur och prestige.

Vilseledning 7

Man dolde, att man, efter sitt avbrytande av uppdraget, begärt yttrande från fyra erfarna, skilda konsulter (A.A. Ingenjörsbyrå, Vattenbyggnadsbyrån, SGU och Ingvar Andersson) om vallars täthet, varvid alla konsulter var för sig svarat, att man kunde bortse från läckagerisk. (Men då hade verkställarna redan stoppat Naturvårdsverkets avsedda projekt.)

Vilseledning 8

Med OP förvridna fantasi (se ovan s.10) till hjälp försökte man falskt inbilla andra, att domstolens JA till adekvat, gott återställande inte var enbart tillåtelse till åtgärder lege artis. Man ville inbilla omgivningen, att domstolens JA till SNV:s ansökning om tillåtelse skulle innebära tvång (!) att handla enligt Pehrssons elaka fantasi om gäddsjö av bassängtyp, konstruerad med och omgiven av 25 km branta vallar.
De vände uppochned på verkligheten. De vallar, som de sakkunniga hade accepterat, skulle nämligen bevara flera km2 våtmark i motsats till Pehrssons fantiserade vattensänkningar, som skulle torrlägga stora våtmarksarealer och därtill framkalla okontrollerad igenväxning.
De vallar, som 1983 års hugskottsprojektledare ville - i motsats till de sakkunniga - lansera och bl a med hjälp av pumpverk tänktes (av honom) torrlägga omgivande mark till 80 cm större djup än förut - de egna och de OP fantasierna kom sedan att användas som argument för den nya hugskottsplanen med 40% reducering av Naturvårdsverkets godkända plan, sedan man misslyckats att finna hållbart argument mot den uppgift, som verkställarna satts att genomföra.

Vilseledning 9

Projektledaren har inte förstått att klargöra, att allt det, som verkställarna i domstolen framhöll som motiv för "nya planen" (vilken skulle innebära 40% reduktion), i själva verket redan var godkänt 1982 i det pågående vattenmålet och utan reduktion. Det nya, tioåriga vattenmålet tillkom alltså endast för att få fram
ett nytt projekt, vars uppgift skulle vara att ge formell möjlighet för verkställarna att avskriva 1981-82 års vattenmål.

Vilseledning 10

De två ideella organisationerna SNF och SOF begärdes stödja aktionen för den nya reduktionsplanen. Med tomma fraser efterkom deras styrelser uppmaningen, trots att de under tio år inte kunde prestera ett enda argument mot Vattendomstolens tillåtelse förklaring till SNV:s föredömliga projekt 1973-1982, vilket verkställarna ville under mörkläggning slippa undan.

Vilseledning 11

När Regeringen 1965 överlämnade uppdraget till SNN, hade i missivet noterats, att tillhörande handlingar, alltså det förarbete, som motiverade uppdraget, samtidigt överlämnades. Efter avbrottet genom hugskottsplanen uppgav projektledaren, att han inte kunde finna mer än c:a 10% av dessa handlingar, och han redovisade inga försök att få fram det saknade. Själva kärnan i Regeringens uppdrag av 1965 beaktades därmed inte av verkställargruppen.

Facit

Om de verkställande tjänstemännen 1982 låtit Naturvårdsverket få avsluta det av dess styrelse beslutade och av domstolen godkända vattenmålet, kunde projektet ha kommit i gång 1983. Inbjudan till elva presumtiva entreprenörer hade skrivits i november 1982. Efter erforderliga justeringar genom sakkunniga, med iakttagande av SNV:s gyllene regel, hade projektet kunnat genomföras inom den av Naturvårdsverket föreslagna och av domstolen godkända ramen.

Nu blev resultatet av det panikartade hugskottet 9 september 1982, att projektet blev fördröjt genom 10 år under tjänstemäns förtvivlade sökande efter användbart motiv att i sista stund få igenom ett nytt vattenmål, som skulle ge formell möjlighet att avskriva det godkända vattenmålet. Den relativt enkelt avhjälpbara försummelsen att inte följa den tekniskt sakkunniges anvisning 1978-1980 hade medfört frestelse att i förment "bekvämt" oförstånd bryta mot SNV:s grundläggande gyllene regel om fast grund före beslut.
Med det ogenomtänkta hugskottet 9 september 1982 har tjänstemän tvärt brutit mot SNV:s regel/1965, att inga beslut skall avgöras, förrän dessas effekt är fullt, objektivt klarlagd.

Detta har medfört dels 10-årig fördröjning, dels avgörande stor försämring, dels mångmiljonfördyring genom bl a kostnader för all den personal, som måste sysselsättas extra för ett nytt och onödigt vattenmål. Ideella föreningars aningslösa hjälp mot Naturvårdsverkets plan/ beslut av 1973-1982 söktes från 1983

De verkställande tjänstemännen, som av nyss nämnt skäl ville få det vattenmål avskrivet, vars verkställande de hade uppdrag att genomföra, har sökt hjälp mot sitt uppdrag (vilket utgjorde SNV:s projekt i målet VA 10/81), hos två ideella föreningar:

Svenska Naturskyddsföreningen

hade genom mer än 30 års utredningsarbete i samråd med Kammarkollegiet och Naturvårdsverket höjt ärendet från situation av hjälplöst förfall i kaos till rättsligt godkänd plan för Sveriges framgångsrika våtmarksprojekt, allmänt accepterat av alla berörda.

Men den 23 oktober 1983 lät sig de styrande i SNF övertalas att gå in för att effektivt biträda hugskottet (av 9 september 1982) att stoppa Naturvårdsverkets plan, som var Naturvårdsverkets slutresultat och var godkänd i vattenmålet VA 10/81. Det innebar, att SNF:s styrande av 1983 "över en natt" och utan förklaring beslutade att riva resultatet av föreningens eget, då 34-åriga ansvarsfulla och framgångsrika arbete.

Då och 10 år framåt har Naturskyddsföreningens styrande saknat ärligt, berättigat argument för detta. All den kunskap, som SNF i detta ärende samlat (1932-)1948-1982 ansågs plötsligt stå i vägen för verkställande av de styrandes blixtinfall att med 40% och mörkläggning dra ned projektet. För den skull valde SNF-ledningen att med hjälp av en lokalföreningsrepresentants okunnighet och oförstånd överrumplande kasta ut all föreningens under 34 år samlade kunskap och därmed göra föreningen i detta ärende försvarslös - utan att kunna (vid anfordran) lämna förklaring. Tilltaget av den 23 oktober och 3 november 1983 att med en plötslig eftergift vilja tillgodose en utomståendes subjektiva, omvälvande önskemål att omintetgöra en av SNF:s framgångar genom att kasta bort egen, 34-årigt samlad kunskap blev förvisso en av de märkligaste incidenterna i Svenska Naturskyddsföreningens historia.

Att sedan under tio år konsolidera detta förräderi mot föreningen och dess tidigare styrelser och mot svensk ärlig naturvård genom att kallt vilseledande förtala föreningens dittillsvarande arbete och misstänkliggöra dess tidigare hedersmedlem liksom den egna tidigare styrelsens och SNV:s noggranna planering - det har förbrukat förtroendet för Svenska Naturskyddsföreningen. Sedan den 23 oktober 1983 saknar SNF trovärdighet i detta ärende angående Regeringens uppdrag/1965 om ett nytt förvaltningssystem för Hornborgasjön.

Sveriges Ornitologiska Förening

SOF utsattes för motsvarande påverkan. De styrande lät sig 1983 engageras mot föreningens dittillsvarande, verkliga värdesättning och mot Naturvårdsverkets plan/1973-82. Ingen i 1980-talsledningen har, trots uppmaning, kunnat anföra något enda respektabelt sakligt skäl för detta motstånd mot tillåtelse till ekosystemets bästa återställande så som Vattendomstolen förklarade tillåtligt i februari 1982.
Liksom hos SNF har 1980-talets ledning för SOF låtit sig förmås att medvetet avskärma sig från all opartisk, erfaren kunskap i ärendet, trots medvetande om att sådan fanns lätt tillgänglig. SOF:s 1980-talsledning har därmed förverkat förtroende i Hornborgaärendet. Det tog Statens Naturvårdsnämnd Naturvårdsverket 9 år att efter mottagandet av Regerings uppdraget bygga upp en föredömlig plan för förvaltning av Hornborgasjöns naturresurser. Genom att med ett hugskott kasta överbord Naturvårdsverkets gyllene regel om att beslutskall fattas på säkerställd grund har det tagit ytterligare 10 år för tre tjänstemän att bryta ned det föredömliga resultat, som Naturvårdsverket hade nått 1982.

För plikten att som samhällets sakkunnig icke fungera som hälare av kunskap.

Per Olof Swanberg

Detta testamente upptog mycket av Swanbergs sista år. Bitterheten över att SNF och SOF svek honom på upploppet är lätt att förstå, den senare föreningen, som han var med och grundade. Han skrev brev på brev till SNV, som om de svarade, bara lade det till handlingarna. Bitterheten i testamentet går inte att ta miste på, och mot slutet renskrev jag med datorns hjälp många av hans brev. Vi diskuterade mycket att finna en annan teknik och jag föreslog att han skulle sammanfatta sina kunskaper om Nötkråkan. Men Per Olofs benhårda envishet segrade.

Men Hornborgasjön vore ett intet om inte Per Olof agerat, ingen musikteater Trätornas Träsk, inga tranor vid Hornborgasjön, inget Morups Tånge, inga skyddsområden vid Sveipa.

Swanbergs tes var att om Du tror på en sak tala om det. Upptäcker du mygel, särintressen och inkompetens attackera det, något som jag tog till mig.

Det enda som Per Olof ville att vi skulle göra efter hans bortgång var att säkra hans arbete med Hornborgasjöarkivet. Chefen för Stifts och landsbiblioteket i Skara och ordföranden i Bjerka Härlunda hembygdsförening stod vid hans sida och sorterade fram de handlingar om sjöns historia de senaste 50 åren. De finns nu i säkert förvar vid Stifts och Landsbiblioteket i Skara. Hans bitterhet var också så stor att han tänkte förstöra sina anteckningar om fåglar och natur, sitt imponerande bibliotek, alla hans fantastiska bilder, men genom tillmötesgående från sonen Gösta finns även de att tillgå för en fågelskådande forskareskara.

Mycket av Swanbergs alster finner Du på närstående sidor. Jag lovade Per de sista timmarna av hans liv att jag skulle föra hans penna vidare och försvara Hornborgasjön mot kommande attacker. Jag har retuscherat namn i detta testamente och tonat ner bitterheten, där så låter sig göras.

[ Start ] [ Uppåt ]
redigerad juli 2017.