Store Per i Helsingegården

[ överordnad ] Start ] L:a Weka ] St. Weka ] Berg ] Paris ] Storegården ] Helsingegården ] Frälsegården ] Stommen ] Tomten ] Isaksgården ] Taxering ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Store Per i Helsingegården ] Brandstegen ]
[underordnad] Ny sida 1 ]

 

 

Store Per

Arvid August skriver om denna Helsingegård

Helsingsgården låg »i solvägg», med en vacker trädgård på sluttningen mot en klar förbirinnande bäck. »Fader rusthållare» hade däruti planterat fruktträd, som gåfvo en god och ymnig skörd. Jag fick där mitt eget träd, af hvars frukt jag undfägnade bygossarna, mina lekkamrater.

Hufvudbyggningen var gammaldags och påminde om de äldsta bondstugor i Götalandet. Af en förstuga och ett kök delades den i tvenne delar: på ena sidan en stor sal med fönster åt gården och trädgården, ämnad för större samkväm och för att mottaga förnämligare gäster; hvardagsstugan var panelad allt upp till ryggåsen, med en spis, försedd med en stor, vacker järnhäll, och där satt jag på en pall vid den gamles sida så lycklig vid brasan i vinterkvällarne, lyssnande till sagor från flydda tider om svenska konungar, hjältar, troll och riddaredåd. Husets dräng, Mårten, min synnerligt gode vän, satt på sin huggkubb längst bort vid spishällen, underhållande brasan med ris och ved, så att den sken klart öfver hela stugan, och drog emellanåt kring sin ten långa trådar af svinhår, instoppadt i en gammal strumpa. Närmast honom satt pigan Katrina vid sin spinnrock, och näst far satt husmodern själf, spinnande det finaste lin. Satt farfar någon gång med tysta tankar, så kunde väl Mårten höja sin röst med någon spökhistoria om skogsrån, gastar och tomtegubbar, och då farfar log tvifvelaktigt åt hans lättrogenhet, försäkrade Mårten, att han själf med egna ögon sett både tomten och älfvorna. För att komma Mårten till hjälp inföll Katrina vid ett sådant samtal till min förnöjelse: »Hvad tomten angår, så har jag sett honom i går på ljusa dagen, när jag mjölkade korna i fähuset; han var inte hälften så stor som lille Arvid, hade en grå jacka på sig och en röd mössa, och fast skorna va' klumpiga och stora, sprang han flinkt tvärs igenom väggen in i ladan; också trifvas våra kreatur väl, och ingen kalf dör här i gården.» -- Af fruktan att jag skulle blifva vidskeplig, afslutade farfar alltid sådana berättelser med en förmaning till mig: »Tro aldrig på spöken, barn; de finnas inte annorstädes än i skallen på enfaldiga människor och äro synvillor.» Men jag erfor, att barn mera älska dikten än sannsagor.
Hvardagsstugan med sitt höga ryggåstak och sina fasta bänkar kring rummet hade mycken likhet med de ritningar, som i isländska sagoböcker framställa de forna nordmännens gästsalar, och farfar yttrade ofta sitt misshag med den nya tidens byggnadssätt med låga panelade tak: »De liksom tynga på mitt hufvud och kunna aldrig vara rätt sunda för hälsan; under de höga taken växte forntidens gossar upp till friska och resliga män.»
På bänken, som gick utefter väggen mot trädgården, hade husfadern sitt högsäte vid ett bord, som stod vid fönstret, midt emot honom husmodern, och, stående midt emellan dem framför bordet, deltog jag i deras måltider. I bordslådan lågo tvenne träskedar; den ena af ålder svart och glänsande som ebenholtz, det var farfars; den andra hvit och slät, gjord af enträ, det var min. Silfverskedar funnos nog i huset, men de förvarades tillika med andra dyrbarheter i det stora ekskåpet, som prydde gästsalen.
När aftonbrasan var nedbrunnen och kvällsvarden intagen, gingo alla till sängs; men dessförinnan såg man husfadern falla på knä vid sin säng och draga sparlakanet omkring sig, hvarefter han hördes halfhögt och andäktigt förrätta sin aftonbön. Ännu en stund gick husmodern omkring, stängde dörrarna och »fäste elden», d.v.s. makade askan öfver glöden för att där hafva eld förvarad, till dess morgonlampan skulle tändas. Medan hon afklädde sig, satt hon och sjöng andaktsfullt och med mild stämma den vackra aftonpsalmen, hvars djupt kristliga ord jag aldrig sedan kunnat förgäta:

Min' kläder klädas af, 
min synd, o Gud, begraf 
i Kristi sidosår;
så skall min skröplighet 
bli vänd i härlighet, 
när jag af jord uppstår.

Men melodien var innerligare och naturligare än den, som finnes i vår vanliga koralbok. Psalmerna hafva af begynnelsen varit folkvisor och sjungits på folkvismelodier, ursprungna från en fri och okonstlad natur. Vi tala icke här om den nya psalmboken och de Hæffnerska koralerna, som hafva sin egen och mest efter tyska mönster bestämda och regelbundna gång. Hvar dag var sig lik och hvar afton en lärorik sagokväll, som slutade med en andaktsstund.
Mina minnen från denna tid utgöras af min präktiga kälke, som gick om de flesta bygossarnes på vår kälkbana, min varma fårskinnspäls med granna sirater i sidorna och min mjuka, dubbla, röda mössa. Af de tvenne sista åren har jag dock ännu ett outplånligt minne. Om vårtiden, när byns fårahjordar skulle föras till bete på Ekornavallen (densamma som i Vestgötalagen kallas Lintorna-vallen, där vestgötalagmannen skulle »kväda lag» för den samlade menigheten), så blef mig anförtrodt att såsom herde för Helsingsgårdens får följa byns vallbarn ut i marken.
Hvilken glädje att på de gröna kullarna plocka de första vårblommorna, att i en liten däld efter en uttorkad bäck med skifferbotten bygga små spisar och med torr ljung och kvistar upptända eld och, lägrade däromkring, intaga vår måltid ur medhafda matsäcken ! Därefter berättades mången saga och sjöngs mången visa.
Men vi återkomma till rusthållaren Pehr i Helsingsgården såsom Sätuna bys ålderman och lagstiftare. Midt i byn var ett torg, som kallades »Granna-backen». När någon viktig angelägenhet fordrade grannarnes församlande till rådslag, sågs fader Pehr, som alltid bar kalott och däröfver en rund hatt med breda brätten, klädd i mörkblå rock med häkten och ett långt spanskt rör med en väldig silfverknapp, högtidligt skrida upp till torget. Bakom honom på sex stegs afstånd gick Mårten med »granna-luren», ett halfrundt mässingshorn, på armen. Ingen landtmarskalk går mera stolt upp till riddarhuset, än fader Pehr gick uppför backen. När han kom dit upp, stod han en stund och blickade omkring sig på de kringliggande gårdarna och vände sig slutligen till Mårten med befallning: »Stöt, Mårten!» Mårten satte grannaluren till munnen, och väldigt skallade det genom byn.
Vestgötabonden anser för menligt för en mans värdighet att gå fort eller brådskande skynda till ett verk, huru angeläget det än kan vara. Långsamt kommo bönderna framskridande ur sina portar ifrån de tre gator, som ledde till samlingsplatsen. Men icke med ens gingo de fram dit; man såg en efter annan af dem stanna och, lutande armen mot en gärdesgård, öfverskåda en täppa eller ett tobaksland, som låg i hans väg. Emellertid satt gubben Pehr ganska lugn på ett bräde utmed en vägg, till dess ändtligen alla grannarne voro väl församlade. Då föredrog han de ärenden, om hvilka man skulle rådslå, hörde allas mening och ledde slutligen öfverläggningen till det mål, han ansåg önskligast för alla. Vid viktigare angelägenheter, som rörde hela församlingen, såsom val till kyrkoherde, klockare eller skolmästare, kommo ombud från de tre socknarna till fader Pehr i Helsingsgården att höra hans mening, som vanligen blef den afgörande.
En gång blef han vald till riksdagsman (kallades där: »herrdagsman»), men fann skäl att afsäga sig detta förtroende. För hans ärelystnad var det nog att vara kung i sin by.

Pehr Pehrssons gård. Hälsingegården Sätuna

Den i kulturhistoriskt avseende märkligaste av en gången tids alla sätunabor har förvisso varit sjuttonhundratalsbonden Pehr Pehrsson i Hälsingsgården och det kan naturligtvis äga närmare intresse för både släkten och andra att veta vilken av dess båda hemmansdelar, han kunde kalla för sin. Vid därom företagen undersökning har det visat sig att detta måste ha varit den på Wekagärdet, vilken alltså delar anorna från Pehrs tid med den på dess gamla tomt liggande. Åbyggnaderna på den Kristian Larssonska delen av Hälsingsgården bestodo vid Sätuna laga skifte 1859 av manbyggnad, två bodar och två ladugårdslängor. Manbyggnaden var av det då uppgjorda synesinstrumentet att döma av äldre beskaffenhet och befann sig i sämre skick.

Den var 38 3/4 alnar lång, 10 ¼ aln bred och 4 ½ alnar hög, till en del brädfordrad, innehöll förstuga, två stugor, tre framkamrar, kök, var försedd med tre eldstäder och bakugn samt hade ovantill vind i avdelningar och under två stensatta källare, varav den ena var förfallen. Bodbyggnaderna voro den ena i någorlunda skick 8 x 6 ½ x 4 3/4 med över och underavdelning och väggfasta bingar, och den andra av sten men i samma skick 21 x 9 1/4 x 4 alnar samt indelad i huggbod, vagnskjul och avträde. Ladugårdarna voro dels av trä och dels av sten, den ena i sämre och den andra i bättre skick. Dessutom hörde hit en källare å tomten, ett svinhus av sten, trädgård å två ställen med 10 aplar, 9 körsbärs- och ett päronträd, åtskilliga stormträd och en liten humlegård. Brunnen var gemensam med den andra hemmansdelen av gården. På den senare eller den Sven Larssonska hemmansdelen, som vid skiftet medgavs få ligga kvar på den för båda gårdarnas då gemensamma tomten, voro åbyggnaderna av en yngre eller modernare beskaffenhet, som icke ger nutiden någon uppfattning om hur denne märkesman på sin tid verkligen bodde.

[ överordnad ] Start ] L:a Weka ] St. Weka ] Berg ] Paris ] Storegården ] Helsingegården ] Frälsegården ] Stommen ] Tomten ] Isaksgården ] Taxering ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Store Per i Helsingegården ] Brandstegen ]
[underordnad] Ny sida 1 ] [ Innehåll ]