Ny sida 1

[ överordnad ] Start ] Store Per i Helsingegården ] Brandstegen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ]
[underordnad]

 

Broddetorps Pastorats Beskrifning.
Anmärkningar öfver, jämte väderleken, årsväxten och sädespriserna
från och med 1746 til och med 1774
af Pehr Pehrsson i Helsingsgården, Sätuna

Detta Pastorat är beläget i Västergötland, Skaraborgs Län och Skara Stift: gränsar i öster til berget Billingen, i väster til Hornborga Sjön, i norr til Varnhems Pastorat, och i söder til Gudhems: har således tvänne gränsor af själfva naturen utstakade : Sträcker sig på längden i norr och söder något öfver en mil och på bredden i öster och väster knapt en half: Lärer til följe däraf innehålla vid pass 11.571 Tunneland, hvaraf säkert ej mer, än 1/10, eller vid pass 1157 äro til åker upbrukade: består af 66 ½ hela Hemman nemligen 23 1/8 Crono, 20 5/8 Skatte 20 ¼ Frälse, 1 Frälse-Säteri, 1 Säteri-Rusthåll och ½ afhyst Rå och Rör: Har fyra Socknar, deribland Bolum och Broddetorp, hvars andra hälft är belägen i Gudhems Härad, tillika med Hornborga och Sätuna, hvilken senare är den sydligaste. Lagmans-Tinget hålles i Skara 2 mil härifrån, och Härads-Rätten sitter i Thorbjörntorps Gästgivaregård i Falköpings Pastorat 1 ½ mil ifrån det ställe, där jag bor.
Ortens läge utmed sidan och på foten af Billingen är ganska vackert: til största delen tort och högt: flackt utan betydeliga backar och åsar: småningom afsluttande mot Sjön i väster och där sankare: af bergets här och var utskjutande afsättningar något ojämt: annars är landet öfver alt med klupur samt större och mindre lösa stenar upfyldt: kalt och skoglöst: någon Granskog finnes endast öfverst på Billingen, hvars sidor äro höga, mäst bara, branta och brådstörta, merändels i lodrätt ställning, såsom de öfrige Västgötha Bergen.
Nästan alla årstider faller här mer nederbörd, än på slättbygden omkring, hvilket ibland åstadkommer skada och olägenhet, men oftare beqvämlighet och nytta. Den starkaste och mäst rådande vinden är västan och sudvästan. Östan-vädret hindras af Billingen, likasom nordan ofta brytes af dess norra utgående ända och sunnan til någon del af det et stycke ifrån belägna Mössebergs norra sida.
Källor, Rännilar och små Bäckar, hvilka alla hafva sin uprinnelse vid foten af Billingen och i dess sluttningar, finnas i stor myckenhet med det utvaldaste vatten. Några gå ut om sommaren, då stark torka infaller, men de flesta bibehålla sig, ehuru de höst och vår rinna med öfverflödigare vatten, hvilket de afbörda dels omedelbarligen i Hornborga-Sjön, dels förmedelst en Å af samma namn. Desse bägge äro de enda stora vatten i hela Pastoratet. Ån löper ifrån sydost och vänder sig vid Hornborga-bro i väster: har sitt ursprång af Källådror: förer mäst et klart, grundt och strömmande vatten öfver en sandig eller stenig botten: gör annars inga branta fall eller starka forsar utom vid uppdämningarne för de 4 Qvarnar, som där äro bygda til et par stenar hvardera: flödar höst och vår mycket öfver sina bräddar: förökas af ständigt inflytande Rännilar och Källor: blir småningom djupare och bredare med stillare vatten och gyttjebotten, sedan hon lupit förbi Hornborga Kyrka, hvarefter hon strax med en sackta och långsam fart faller in i nyssnämnda Sjö. Denne är ej särdeles stor eller djup: gränsar i öster til detta Pastorat, i söder til Gudhems och Klefva, i väster til Bjerka och Härlunda Socknar, Annexer till Skara, och i norr til Vings och Varnhems Pastorater: vallas årligen igen vid västra landet, men tvärt om skär ut stränderna på denna sidan, hvarigenom våra ängar småningom minskas: har mäst långgrund strand, bestående dels af gyttja, dels af fin sand, men längre ut öfver alt gyttja och dy til botten: sätter årligen mer och mindre de nästgränsande ängar under vatten, hvarigenom de sankare ibland tilfogas skada, då det står för länge qvar, men i allmänhet bidrager detta öfversvämmande til starkare gräsväxt.
Fiskslagen äro de vanliga, som finnas i våra Åar och Insjöar, såsom Abborrar, Gäddor, Id, Sutare, Sarv, Mört och Löjor m fl.
Efter Pastoratets storlek äro invånarne nog talrike: Bönderna mäst sina egne, redlige , starke, förståndige, idoge och i allmänhet välmående : Herrskaper, ståndspersoner och Ämbetsmän ej månge, som kunna föregå allmogen med goda exempel i Lanthushållningen och andra saker.
Hemmanen äro kluvne i Halfva, Fjärde- och Ottonde-delar, men ej i mindre Lotter: et helt Mantal brukas icke heller gärna av en enda Bonde. Enstaka Hemman förekomma sällan: de flesta äro sammanbygde i större Byar, så at hela Socknen ibland utgöres af en enda eller högst två. Detta har flera olägenheter med sig, i synnerhet blir man ofta besvärad af ofred på sina egor, utan at kunna undvika det. Man är i sina Grannars våld, och för deras oförstånd, lättja eller ondska får man ej alltid röra vid sin Åker och äng, när man vill och det bör ske. Man måste rätta sig efter allmänheten: man måste börja och sluta med de andra, om man ej vill lida större skada.
Ibland Landtmanna-näringar drifves Åkerbruket med största fördelen och skötes därföre bäst. Den därvid brukeliga redskapen är Västgötha Krok, Harv och Vält. Harv nyttjas både med fasta Järntaggar och lösa Träpinnar, den sednare allmänt, men den förra på nog få ställen för stens skull. Af samma orsak kan man ej heller betjäna sig af Plog. – Jordmånen består mäst af Svart- eller Sandmylla med små Klupur-sten. På somliga ställen finnes äfven någon liten inblandning af Lera. Den otroliga mängd af små-sten, hvarmed de flesta Åkrar äro så aldeles betäckta, at knapt någon jord synes därimellan, förefaller förskräcklig och gifver vid första påseendet slätt begrep om frucktbarheten : men det är just denna, som vid infallande torka betäcker och skyler Kornen, samt behåller vätskan kvar i jorden, och därimot under starkt och långvarigt regn afsilar vattnet och förorsakar, at det snart nedrinner i marken. -
Jorden ligger i tredingsträde. Det ena Gärdet, som det året varit i träde, upköres i sednare hälften af augusti Månad och brukas til Larsmässo-Råg : Det andra om våren flera resor och besås mästadelen med stridt Korn. Det tredje ligger i träde, hvilket köres i Junii Månad, gödes, gödseln nedärjas, och åkern harvas. På detta har man alltid Ärterna inom särskildt stängsel. – Dikning och någon afdelning inom varje åker kan i allmänhet hvarken inrättas, ty marken är mycket stenbunden, eller behöfves det, då belägenheten är afsluttande och jordmånen Sandmylla. Men de åkrar, som äro någorlunda fria för sten, afdelas i flera smärre stycken, som kallas Fjärjar. Dessa anläggas ändalångs med åkern och dess sluttning, om han finns, äro 4 til 5 alnar breda, midt på uphögda, vid sidorna afsänkta och skilda åt med en fåra.
- Til största delen är Åker-jorden särskildt infredad, dock ligger något där och var inom
samma hägnad med Ängen, hvilket har den stora olägenheten med sig, at man ej kan låta sin Äng afbetas, förrän Säden blifvit införd. –
Såningstiden om våren infaller här sednare, än på slättbygden. Gemenligen får man ej, för den kvarliggande snön och det ifrån Billingen nedrinnande vår-vattnet, samt den däraf förorsakade syra i åkern, röra vid densamma, förrän i sednare hälften af Maji Månad. Men genom jordmånens beskaffenhet och landets läge på och emot berget, pådrives växten och Säden blir här äfven så snart mogen, som annorstädes omkring, så at man vanligen i början af augusti Månad får begynna skörden, och innan dess slut har man inbärgat alt, utom Ärterna. – De vanligaste och allmännaste Sädesslagen äro Larsmässo-Råg, Ärter och Korn. Hafre och en blandning af Korn och Hafre, kallad Blandkorn, brukas blott på intägter. Hvete sås ganska sällan, emedan jordmånen intet är särdeles tjänlig därtil. Afkastningen är skiljaktlig efter olika årsväxt : Dock torde man över hufvud kunna antaga på en tid af 20 år, at Rågen gifver 10:de och Kornet 6:te, efter utsädet räknadt. Säden blir i allmänhet god, fri från ogräs och kärnfull. Hvarför man ock härifrån förskrifver utsäde, i synnerhet af Korn, til flera orter i Västergöthland. Och Rågen gifver så skönt, godt och hvitt bröd, at det täflar med det, man vanligen får af Hvete. – Säden tages af rot på någorlunda stenfria åkrar med Mäj-hand, och på de andra med Skära. Bindes sedan ihop til Neker, som äro vid pass 1/3 mindre, än vanliga Kärfvar. Dessa ställas öfver en fåra, en och en, med topparne lutande emot hvarannan, och 16 sådane par utgöra en Stuka, hvilken får stå otäckt ofvanpå, tils både halm och ax blifvit torra, då 4 á 5 läggas tilhopa nästan i skapnad af en Kägla, och denna kallas Rök, hvilken, om nöden så fordrar, strax köres in, annars är det bäst, om han först får blifva stående et par dagar på åkern.
– Tröskningen verkställes blott med handkraft. Man begynner vanligen därmed, så snart de mästa höstsysslor upphört med oktober Månad, och de flitigare sluta ofta til jul. hvaremot de andre stå ibland långt fram på våren. Bonden trösker sjelf ur sin Säd, då derimot Ståndspersonerna alltid måste leja för något af sin. – Utom de nu nämda sädesslagen, brukar man äfven at så något Lin och Hampa, samt plantera Tobak, men Potater hafva i sednare tider blifvit allmänne, och växa här frodigt. Kålgård har hvar och en til husbehof, men Humle måste köpas ifrån andra ställen.
- De flera utvägar, som kunna gifvas at öka Gödseln, vet man ej af eller tänker på, ehuruväl
det behöfdes, då den, som fås efter Kreaturen, på långt när ej räcker til. Icke heller brukar man de så kallade Qvior (fållor) för Boskapen om sommaren, fast detta gödningssätt bör räknas ibland de bästa. Många åkrar äro ock därtil för stenige.
Ängen i Pastoratets södra hälft består af Mader, utom det lilla, som finnes i Åkergården. Desse ligga utmed Hornborga-Sjön, öfversvämmas årligen och äro mycket sumpige, ofta
långt inpå sommaren. De gifva merändels mycket Hö, men ej af bästa slaget. Det består endast af Starr, Vass, Säf, Rör, Tog och andra dylika Sjö- och Strandväxter, hvilka kunna vara goda för Hästar och de större Nöt-kreaturen, men passa ej särdeles för Får och annan små-boskap. Den norra delen af Pastoratet har däremot blott hårdvalls Äng, som gifver fetare och bättre, men vanligen mindre Hö, så vida ej mycket rägnaktiga år infalla, då de sanka ängarne taga skada, hvaremot de högländare i allmänhet lida af buskar, tufvor och måssa. At på något sätt förbättra Ängen, bryr man sig aldeles intet om : At göda har man ej råd til, då gödseln ej är tillräcklig för åkern : At plöja up henne, därtil äger man hvarken nog styrka eller tid. Det enda man således kunde göra, vore at rödja och dika, där det behöfdes : Men även detta försummas. Tiden til gräsets afslående borde vara olika efter olika väderlek, växt och mognad; men detta iakttages ej, utan sker början vanligen imellan den 8 och 12 Julii, och til slutet af Månaden är merändels alt Höet inne. Bärgningssättet på torra ängar är sådant, at sedan gräset blifvit afslaget, omvändt en eller flera gånger efter väderlekens beskaffenhet, och således torkadt, räfsas det ihop i så kallade strängar, af hvilka göras stackar til 4 á 5 alnars högd och 3 alnars bredd i botten hvardera. Dessa omslås tätt med rep, vältas up i en därtil enkom gjord Vagn, och hemköras med et par Hästar. Men ifrån sanka ställen föres Höet, utan at förut stackas, löst hem i en Vagn eller Kärra.
Ibland stora olägenheter vid både Åker och Äng-skötseln bör den i synnerhet räknas, at icke allenast flere Gårdar ligga i et Byalag, utan ock hela Socknen och ibland Socknarne sins emellan hafva samfälld jord. Härigenom har man svårt vid, at hålla och få fred, då man bör och behöfver. Man ser ofta med grämelse Säd och Gräs nedtrampade och upätne af Kreatur, som sluppit in hela fjärdingsvägen bort ifrån. Häraf händer ock, at den, som vill så Höst-Råg, ofta ej får göra det, förrän långt in uti oktober. Inträffar då rägnaktig väderlek, som merändels sker vid denna årstid, stannar man i förlägenhet. Några gånger har tilldragit sig, at jag, sedan Rågen varit utsådd, för millankommande rägn ej kunnat nedharfva honom. Emot förmodan har jag då erhållit rikare skörd, än mina grannar, som under våt väderlek låtit Harf gå öfver den upblötnada åkern. Häraf drager jag den slutsats, at man ej bör nedmylla Råg mycket djupt, ty därigenom torde flera Korn blifva förqväfde, och de andre ej förmå at rota sig så väl och slå ut så många sido-stjelkar, som då de få ligga i sjelfva jordbrynen.
Beteshagar finnas inga, utom några små afstängda Täppor där och var för Kalfvar: Men Utmarkerna til allmänt Mulbete äro nog vidlyftige, fast magra och så beskaffade, at de ej kunna afgärdas i mindre delar, eller på annat sätt förbättras. För ungefärligen halfva Pastoratet, som ligger längst åt norr, tjenar Billingen til betesmark. Utom den olägenheten, at Kreaturen måste gå halfva milen, innan de komma dit, är äfven gräsväxten där ganska ringa, marken torr, stenig, skogvuxen och otilräcklig för flera Socknars Boskap. Den sydligare delen af Pastoratet har sin allmänna betesplats på en stor skoglös Utmark, kallad Ekornavallen, hvilken äfven är nog aflägsen, mager och ej tilräcklig för Kreatur, som tilhöra flera Socknar. Således kan man ej hafva stor inkomst af sin Ladugård under det mästa af sommaren. Man är glad, at Kreaturen kunna underhålla livet, och Korna gifva Mjölk til det nödvändigaste i hushållet. Merändels äro de ock utmagrade, när de sedan slippa in i de afslagna ängarne, så att man ej kan vänta stort mer Ost och Smör af dem, än som åtgår til eget behof.
Afveln är annars tämligen god, men af mindre slaget, som förmodeligen höra härrörer af landets flacka och backiga belägenhet, hvilken är mera tjenlig för Får, som ock här allmänt egas och trifvas rätt väl. Likaledes underhålles Getter med fördel på några ställen närmast Billingen. I allmänhet kan man dock säga, at Boskapsskötseln, ej kan bringas til någon högd eller blifva särdeles lönande här på orten. Nu kan man endast då och då få sälja något Nöt- Kreatur i Höstmarknaderna, som hållas i de närmast belägna Städerna, Fahlköping, Skara och Sköfde. All den öfriga afkastningen af Ladugården åtgår mäst i hushållet. Til föda för Boskapen öfver vintern brukar man Hö och Halm af Korn, Hafre och Ärter, det förra för Får och Små-Kreatur, och den sednare för de större. Hästar få åtnöja sig ömsom med Hö, Ärthalm och hackelse. När missväxt infaller och dessa foderslagen ej räcka til, vet man ej af andra utvägar, än at gripa til halmtaken. I brist på skog har man väl ej tilgång på löfbrott, men man borde och kunde dock påtänka något annat til fodrets utspisning, såsom måssa, ljung och kanche äfven Granris, ehuru man har långt efter det, jämte flera dylika ämnen. –
Biskötseln har i sednare tider begynt blifva allmännare, äfven hos Bönderna. Man betjänar sig både af Kupor och Stockar, bägge slagen gjorde på flera sätt. En Bonde här i Pastoratet har för många år tilbaka af egen drift och omtanke påfunnit och sjelf förfärdigat Stockar af Halm, hvilka sedan blifvit antagne med fördel af flera; och hållas nu desse här nedre för de vigaste och bäste boningar för Bien.
Orten är så skoglös, at man knapt ser et enda träd i Ängar och vid Gårdar, utom några små Täppor där och hvar med frucktträd. Likväl har man intet ännu fallit på den hälsosamma omtanken at inhägna och plantera, hvilket dock här borde anses för högst nödvändigt, då man måste köra lång väg efter både byggnings-ämnen och bränsle. Bägge delarne tagas nu på Billingen, där skogen består af gran, hvilken genom vanskötsel årligen förminskas, och är snart så uthuggen at han blir aldeles otilräcklig. Numera finnas där inga Storverks- och Mast-träd, samt rätt få, som duga til större bygnings-virke, utan är det mästa små-skog. Här har man ock den svårigheten, at Billingen är otilgänlig med åkdon alla årstider, utom om vintern på före, då man måste taga tilfället i ackt och framskaffa alt, hvad man det följande året behöfver af Ved och Timmer. Til skogens besparing har man ej i nejden tilgång på några Torf-Måssar.
Husen äro mästadelen af Gran, men i sednare tider har man äfven begynt at upföra stenbygnader, i synnerhet til de så kallade uthus, hvartil mäst brukas Sandsten, hvilken tages ifrån Ekornavallen, där han finnes i tilräcklig myckenhet. Bygningssättet i Mangården hos Bönderna är i allmänhet sådant, at på ömse sidor om Förstugan har man en Stuga med en eller två Kamrar frammanför. Den ena Stugan tjenar til dagligt boningsrum, och den andra brukas vid gästbud, til främmande och bättre kläders förvarande, m m Framför denna är ibland ingen Kammare, och de fattigare måste nöja sig med en enda Stuga. Hvart Hushåll har dessutom antingen under samma tak eller särskilt på Gården någon Bod för matvaror, som längre tid skola gömmas. Alla dessa husen ärolåga, til två alnars sidoväggar, utan trossning, så at sjelfva resningen utgör tak innantil, samt täckta med Halm och Torf. Stugorna hafva tvenne dubbla fönster, et på hvardera väggen midt emot hvarandra. Hvad Ladugården angår, är merändels Får- och Fähus under samma tak, och Ladorna under et annat. Stallet står ock ofta för sig sjelft. Ibland innehållas dock alla desse husen i en och samma bygnad. Ladorna äro tvänne, med en Loge midtpå, den ena för Hö och den andra för Säd. Deras väggar bestå ej af hela Stockar, utan äro bygde med Stolpar til vid pass två alnars afstånd, mellan hvilka insättes tjocka Plankor och Bräden, som kallas Skifte. Detta nedtages, då Hö eller Säd skall införas : Lasset stjelpes af utantil och inkastas af tvenne personer i Ladan.

Härigenom kan ej annat ske, än att mycket säd förspilles; hvilket skulle förekommas, om byggnaden vore sådan, at man kunde köra in hela lasset på Logen. Taken på dessa hus täckas med Halm af Råg eller Hvete. Sällan betjänar man sig af Säf eller Vass, ehuru bägge slagen växa öfverflödigt i Hornborga Sjön.
Hägnader göras både af Träd och Sten. Det förra har fordom varit mäst brukligt, men brist på skog har gjort det sednare nödvändigt och nu för tiden mera allmänt. Härtil nyttjas såväl Kullersten, som förnämligast platta Sand- och Skifferstenar, såsom tjenligaste til detta behof.
Som ortens förnämsta och nästan endaste näringsfång är Åkerbruk, så lider ock allmogen brist på utvägar at kunna föda sig och betala Utskylder, när detta slår felt. Infaller åter god årsväxt, har man ändå svårighet at blifva utaf med sin Spanmål och få henne så betalt, som det borde. Orsaken härtil är beskaffenheten af våra Slögder, som ej behöfva Landtmannavaror, då de likväl med begärlighet borde emottaga dem och gifva hvad de någorlunda voro värda: Hvarigenom Landtbruks-Idkaren skulle upmuntras til omhugsan, idoghet och jordens vidare upodling. Nu händer tvärtom. Det är bedröfligt at se, huru Bonden skall förspilla flera dagsverken både för sig och Hästar, under det han gör en lång resa, i tanka at afyttra sin öfverlops Säd, hvilken han behöfver förvandla i penningar til Uttagor och andra nödvändiga behof: Och när han kommer til Staden, vrakar man ofta hans vara, eller åtminstone missbjuder honom. Han måste då antingen taga det Stadsboen vil gifva, kanche ibland ej mer, än halfva värdet, eller ock föra sin Spanmål tilbaka, hvilket han ej har råd til. På sådant sätt kan han ju ej annat, än blifva modfäld, utarmad och håglös at bättre uppbruka landet? Så går det til i de oss närmast belägna Städer, och obetänksam den Hushållare, som dit låter föra sin säd. Hvarken äro de så store, at de skulle kunna emottaga någon betydlig myckenhet, eller behöfva de det, då de sjelfve ega öfverflöd däraf. Fahlköping, som ligger närmast intil på et frucktbart ställe, har sjelf så mycket Åkerbruk, at han snarare kan afyttra Spanmål. Likaså är det med Skara, Sköfde och Hjo beskaffat. Man måste således köra 8 mil til Borås, där man får mer och mindre betalning, alt efter årsväxten och tilförseln ifrån den närmaste delen af Västgötha-slättbygd. Ibland, dock sällan och blott i nödfall, reser man ock til Jönköping, dit man har 10 mils väg.
Hvad Allmogens Binäringar eller Handtverk, som pläga idkas jemte Landtbruket, såsom Jakt och Djurfång, Fiskeri, Kol- och Tjäru-tilverkning, Slögdande och Snickrande, m m vidkommer, så finner hvar och en av det, som redan anfört är, at sådane ej kunna hafva rum här på orten. De skulle ock förmycket draga Bonden ifrån sin rätta näring, Jordbruket, som är det endaste, hvaraf han kan vänta någon fördelaktig inkomst. Qvinfolken sysslosätta sig likväl, under lediga stunder, något med Spånad och Väfnad til eget behof, och Manfolken göra mäst själfve sin Åker- och Kör-Redskap: Men Kläder, Skor och Järnsaker, m m förfärdigas af Handtverkare så inom som utom Pastoratet. Stenbrytning och huggning idkas mindre, än därtil gifves gott tilfälle. Något Sandsten nyttjas blott til Husbyggnad och Stengårdar, som nyss sagt är, och Skiffer föres på Landsvägarne, som däraf blifva bättre, än af andre ämnen. De äro dessutom torra, hårda och beqväma. Vägstolparne, som stå vid hvar fjärdedels mil, äro af Sten.
I Pastoratet finnas inga båtsmän, blott Ryttare- och Kneckt-håll : inga Skolor, utan när barnen skola studera, hållas de i Skara : ingen allmän Bro mer, än en öfver Hornborga Ån : inga Slott och Kongs-Ladugårdar : inga Sågar eller andra större Vattenverk, men många Mjölqvarnar i de från Billingen nedfallande Bäckar och Rännilar. Stenarne härtil hämtas 3 á 4 mil härifrån vid Lugnås, en Socken i Björsäters Pastorat. Dessa äro lagom hårda och hållas för de bästa i Västergöthland.
Kyrkorna äro bygda af Sten, tvänne med torn och de andre utan. Alla fyra borde och kunde beqvämligen slås ihop til en enda, och ingen Åhörare skulle ändå hafva längre väg, än en half mil til Kyrkan, då hon sättes midt i Pastoratet, hvartil tjenlig plats gifves.

Detta är väl föreslaget någon gång, men i anseende til den hos Allmogen inrotade fördom, at ej röra gamla Kyrkor, har det intet ännu kommit til verkställighet. Nöden torde likväl en gång göra det nödvändigt, då Sockenborna, som på de tre ställen äro rätt få til antalet, ej längre förmå underhålla egen Kyrka.
Sådan är ungefärligen den orten, där jag bor och varit egen Hushållare, sedan midt på 1740-talet. Ifrån den tiden til och med 1774 har jag roat mig med at anteckna Väderleken, Årsväxten och Sädespriserna mäst för hvart år, och hvaraf jag nu vill meddela et kort utdrag, i förmodan, at man däraf, ehuru ofullkomligt det är, ändå torde kunna draga någon nytta. Sädespriserna äro utsatte i Silfvermynt, det allmänna räkningssättet hitintils i Västergöthland, och stälde på Skäppa, hvaraf 4 utgöra en Tunna, samt sådane, som de varit i Borås, då man där försålt Spanmålen. Har det någon gång skedt i Jönköping, är det anmärkt. Sällan har man här tilfälle at afyttra annat, än Råg och Korn, hvarför jag endast anfört dessa Sädesslagen.

1746. Stark hetta och torka före Midsommar, men sedan ifrån Junii Månads slut til Michaelis ganska mycket rägn. Svag Säd, men vacker nog gräsväxt.
Rågen kåstade 2 Daler 16 öre Silf:mynt Skäppan och Kornet 1 Daler 24 öre

1747. Hela året stark torka. Granskogen förstördes af Inseckter. Stor missväxt både på Säd och Hö, i synnerhet gaf hårdvallen intet af sig.
Rågen 3: och Kornet 2:

1748. Intet rägn från den 24 Maji til den 9 Julii och ingen vinter före jul. Ganska svag både Sädes- och Gräsväxt.
Rågen 3:16, och Kornet 2:16.

1749. Ingen vinter, förrän den 20 Januarii, hvilken ändå var ringa och varade ej länge, hvarföre löf och gräs visade sig tidigt. Skön årsväxt både af Säd och Hö.
Rågen 1:24 och Kornet 1:8.

1750. Stark jordbäfning den 13 Januarii, så at Husen rördes. Hvarken vinter eller snö, och därför kom våren ganska bittida, och Rågen gick i ax vid slutet af mars. Sommaren frucktsam så på Gräs som Säd. Ifrån Septembers början föll ej något rägn, förrän den 25 Febr 1751. Därföre blef til slut så stor brist på vatten, at man ej kunde få mala och flera Kreatur dogo.
Rågen 1:16 och Kornet 1:8

1751. Mycket rägn om våren, sedan vacker Sommar med god årsväxt af Säd och Gräs.
Priset på Säden som året förut.

1752. Vintern någorlunda jämn: våren torr til den 2 Maji, hvarefter det starkt rägnade beständigt i 8 dagar. Hvaraf upfyldes alla bäckar och mader med vatten, hvaraf äfven säden tog skada. Årsväxten god, i synnerhet mycket Hö. Hösten vacker : mot Jullindrig vinter med godt åkföre.
Sädespriserna lika, som de bägge föregående åren.

1753. Vacker väderlek hela året och medelmåttig årsväxt. Rågen 2: och Kornet 1:16 Stadig vinter och gott före ifrån November til

1754. i början af April : rägnacktig, kall och blåsig Sommar : härlig Säd och mycket Gräs.
Rågen 1:12 och Kornet 1:4.

1755. Starkt och mycket rägn under bärgningstiderna, som gjorde dem ganska besvärliga, och förskämde en stor hop både Hö och Säd : annars vacker Årsväxt.
Rågen 2: och Kornet 1:16. Ingen vinter eller snö, förrän

1756, den 24 mars, då en myckenhet snö föll, och kölden blef skarp samt beständig til den 20 April, som gaf rägn. Den långsamma vintern förorsakade stor foderbrist, så at mycket Kreatur dogo af hunger. Sommaren ganska het, hvarpå följde missväxt.
Rågen 3: och Kornet 2:24. Vintern börjades i December och fortfor sedan beständigt til

1757, sist i mars, hvarefter kom en i början ljuflig, men på slutet kall och stormacktig vår : sommaren til större delen varm och torr, hvaraf härrörde missväxt.
Rågen 3:24 och Kornet 3: I December kom stark vinter med mycket snö, som låg til

1758 i April. Stor foderbrist och dyr tid : ständig torka hela våren, sommaren och hösten, så at föga rägnade, förrän i October, hvarpå följde vinter och mycket snö, som dock efter 14 dagar gick i vatten. Svag både Gräs- och Sädesväxt.
Rågen 4: och Kornet 3:16.

1759. Hvarken vinter eller snö : Vår och sommar torra, den förra kall och den sednare het, hvaraf all Vår- Säden fördärfvades; men Rågen blef vacker och kåstade 2: lika med Kornet. Vintern, som började i November och fortfor med stark köld och snö til

1760, i slutet af April, var så sträng, at ingen kunde minnas dess like på 50 år. Foderbristen var ovanligt stor : et Tjog Långhalm kåstade 5 och 6 Daler S:mt. Våren torr och kall, men sommaren vacker och frucktsam i synnerhet på gräs. Den 28 Oct kom stark vinter med mycken snö, som inom 14 dagar gick til vatten. Sedan rägnade ständigt til årets slut, hvaraf blef starkt vattuflöde. Annandag jul gingo alla Broar ut.
Rågen 2: och Kornet 1:16.

1761. Svårt år, i synnerhet mycket svag Vårsäd.
Rågen 4: á 4:8 och Kornet 3:

1762. Lindrig vinter, ganska litet snö, tidig vår, stark torka för Midsommar; men i höbergningen begynte rägna, hvilket sedan dagligen fortfor til October, då vinter inföll med något snö, som efter et par veckor gick bort, och började åter rägna med blåst; hvarefter kom lindrig vinter, men föga snö. Både Säd och Gräs skadades af torkan.
Råg 7: och Korn 5:

1763. Rågen 7:8 och Kornet 5:

1764. Ganska små Säd
Rågen 6:16 och Kornet 5: i Jönköping.
Vintern begynte i November Månad och varade til

1765, i slutet af mars. Snö och is bortsmälta sedan af töväder och solens verkan. Rägn kom ej, förrän i Junii månad, hvarefter det föll i nog myckenhet, hvilket gjorde höbärgningen rätt svår. Gräsväxten vacker och Säden härlig; men Ärterna kunde hvarken blifva mogna eller torra. Rågen 4: och Kornet 2:16. Vintern börjades i December med litet snö, och var sedan jämn och beständig til

1766, sist i mars, Hela vintern var litet snö, men godt åkföre: våren varm och torr, då Säden tog någon skada: hösten våt, dimbig och blid til December, då något snö föll, at släde kunde brukas.
Rågen 4: och Kornet 3:-

1767. I början stark köld och mycket snö, at flera menniskor blevo skadade och äfven några döde. Vintern höll jämt uti til först i April, hvarefter solen småningom försmälte snön, utan at något rägn kom. Våren kall med frost och storm, at Kreaturen ej kunde släppas ut på bete, förrän i början af Maji. Rägn, storm och kulen väderlek fortfor ömsom öfver hela sommaren och hösten, tils först i December, då litet snö föll, som låg til årets slut. Både Råg och Vårsäd voro väl växta på halmen, men blefvo skadade i axen af blåst och köld vid Midsommarstiden : alt blef dock någorlunda väl bärgat.
Rågen 3: och Kornet 2:

1768. Lindrig vinter och föga snö; men den 17 mars kl 10 f m kom en faselig storm med mycken nederbörd och förfärligt urväder, som varade hela dagen och hvaraf flera Människor och Kreatur, i synnerhet Hästar, ömkeligen omkommo. Våren torr och på slutet kall : sommaren ifrån Junii början nog våt, så at mycket Hö och Säd fördärfvades. Den rägnaktiga väderleken fortfor sedan til årets slut.

1769. Litet snö för första gången sist i Januarii Månad och beständigt lindrig vinter, tils han uphörde med slutet af mars. Före Midsommar nog tort, men sedan rägnacktigt. Säden led af torkan, men blef tämmeligen väl inbärgad.

1770. Vintern långsam : våren torr med storm : sommaren våt och föga varm : hösten mycket rägnacktig : ingen frost förrän den 14 November, då Kreaturen intogs och snö föll, som beständigt föröktes och blef liggande til

1771 först i April, då han var så mycken och djup, at han på jämna marken hölt öfver 1 ½ aln och i skogen 2 ½. Denna snö gick ej bort genom rägn eller tö, utan af vårens annalkande, hvilken var kall och sommarens början het. Intet rägn kom ifrån den 3 Jan til den 18 Junii, då litet föll; men Julius, Augustius och September voro nog våta. Mycket svag säd detta året.
Rågen 5: och Kornet 4:

1772. Rågen 8: och Kornet 5 á 6:

1773. En lindrig vinter kom först vid Nyårstiden med litet snö, som låg tils i början af Februarii månad, då rägn och töväder inföll. Sedan ingen särdeles vinter för jul. Rågen små på halmen och svag i axen, men Vårsäden lång och härlig. Gräsväxten vacker.
Före Jul Rågen 5:, Kornet 4: och Hafren 2:8: men om sommaren en Daler S:mt mindre hvardera slaget.

1774. Vid Nyåret stark vinter och mycken snö, som under storm och urväder ständigt öktes, så at alla gatugårdar blefvo fulla, hvilket gjorde väglaget ganska svårt och skogskörslor nästan omöjliga.
Längre går ej mina anmärkningar. De blefvo vid denna tiden afbrutna, och sedan har jag ej kommit at fortsätta dem. De äro väl för somliga år mycket stympade, och innehålla i allmänhet på långt när ej alt det, som de borde, om de skulle göra fullkomlig nytta. Men så försäkrar jag dock, at de äro tilförlitliga, och hoppas således, at de kunna tjena til någon uplysning. // Hej.

[ överordnad ] Start ] Store Per i Helsingegården ] Brandstegen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ]
[underordnad] [ Innehåll ]