Fjällåkra Tå

[ överordnad ] Start ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] Saga ] Gårdar ] Soldater ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Brunnhemsberget ] [ Fjällåkra Tå ] Åkatorp Stenkrogen ]
[underordnad]

 

Frimansgårdens torp

Abrama lyckan

sold Lars Berg f1764 skall vi utreda mer. Han hade varit soldat i hornborga

Stuga sammanbyggd med ladugård, som i senare tid icke användes, revs 1914 enligt kommunalstämman, belägen i hagen strax nedanför Frimansgården vid den från Fjällåkra byn ut på den s.k. "tortänne" och vid ägogränsen mellan Toltan Vojteck och de andra Toltan gårdarna upp mot utmarken utlagd fädrev, som på grund av opraktiskt läge och bristande behov aldrig kommit till användning. I ett avseende användes den emellertid men endast av Frimansgårdens ägare, nämligen såsom "vattnegata" till den i dälden framrinnande bäcken samt såsom väg till den på andra sidan därom varande gårdskvarnen, som enligt gammalt förbud icke fick användas för annat än husbehovsändamål.

Otto Nylén och en student vid Abrama stuga foto ca 1920

Minnet av ett par av detta ställes sista innehavare kom länge att bevaras av folk i orten och ännu i dag kan man få höra saker om dem som traditionen fört med sig.

Gaten

Samtidsuppgifter äro dock naturligtvis av största värdet och sådana föreligger här i form av en på 1920-talet avliden sagesman f1840. "Gaten" var en svart muskig karl – tattare – och ansågs i egenskap av hästskojare förstå sig på hästar och blev därför ofta anlitad, när sådana skulle tämmas och köras in.
"Ringen", en hem äg i Ringagården hade en häst, som var körd par men icke enbett. Han kom en dag till Gaten och bad honom hjälpa sig med inkörningen. Bonden ville ha detta gjort ju förr desto bättre och de båda männen följdes åt ned till stallet. Där selade man och satte för vagnen, men när man skulle köra hände, att hästen tog tömmen med svansen, varvid Gaten blev arg – så vida han inte, vilket är antagligt, förut var av någon orsak gramse på bonden – och sade, i det han tog ett av bonden framhaft svinhårsrep:

"Dä sulle allt va bra å säta dä hära unner rumpen på fôern – han sulle nock ente ta tömmen senn!"
"Vi kan le fôrsöka", yttrade då bonden, som inte tänkte på det farliga i ett sådant tilltag.
"Set upp å hôll i då !" beordrade Gaten, varefter han, när den andre åtlydde, tog repet och satte det på sagt ställe.
Att det nu blev ett åka av, det kan förstås – hästen satte av som ett skott upp för backen.
"Dänn hästen ble ente gor å få i tua senn, dä kan en skriva upp!"

Gaten var också en vid botande av tandvärk hos folk samt sjukdomar hos djur, i synnerhet hästar ofta anlitad karl, mästadels genom s.k. häx, vilket gav honom ord om sig för trollkunnighet.
Tandvärksbotandet gick så till, att den av åkomman lidande fick sätta sig på en stor sten vid gatan, medan Gaten, mumlande något obegripligt, strödde aska runt däromkring samt tog den för att proceduren skulle hjälpa nödvändiga betalningen.

Carl Fredrik Andersson foto 1910

Abram och Blumma Lovisa.

Abraham Apelgren fWilma Vilson hade besökt stugan, det var fattigt och dåligt. Han var kyrkestöt och han åkte före jul och skulle få sin kyrkesup. Huset låg på Frimansgårdens mark. Där hade man korna när de skulle mjölkas. Man måste hoppa över en bäck och sedan det var en mycket sur mark innan man kom fram. 
Den senare innehavaren av stället var liksom den nämnde en av ortfolket mycket besökt man, ehuru det i fråga om honom icke var sjukdom, som då drev dem, utan döden, ity att han var pastoratets kyrk- och griftegårdsvaktmästare, som då sorg drabbat en familj alltid skulle sägas till och rådfrågas.
Denne var emellertid icke märkligare än de flesta andra dödliga och benämndes endast vid förnamnet, Abram, men hette eljest i tillnamn Johansson Apelgren, det senare dock icke officiellt utan härrörande från någon anfader uppe i Gudhem, som dessutom emedan han varit laggkärlsmakare förorsakat släkten binamnet Spänars.

Abrams föräldrar hade vid hans födelse varit hembrukare i Stora Paris, Sätuna, där familjen bodde i en efter byns skiftande kvarstående stuga, som ägde dess binamn. Abram var synnerligen välsorterat utrustad med lyten och kroppsliga skavanker – var blind på vänstra ögat och glosögd på det andra, stammade och var låghalt, men var både frånsett och med detta en storståtlig allmogetyp. Av alla sina lyten ansåg Abram själv – särskilt som yngre – stammandet som det värsta, emedan han icke fick vara i fred för spefåglar, som jämt försökte få honom att säga ord och meningar som voro för honom omöjliga, såsom t.ex. "blumma".
Detta senare ord gav också anledning till binamnet "Blumma Lovisa" på hans hustru Lovisa Johansdotter, som var dotter till bysmeden Enqvist i Hornborga.
Lovisa, som var en god människa, blev Abrams stöd intill ålderdomen och inte rådde hon – väl ej någon annan häller – för att pigorna i gårdarna, dit hon bjuden eller med ärenden kom, anmälde ankomsten för husmodern med ett "b-b", och en obeskrivlig "maja", som visade, att de i grund och botten icke voro så värst vackra.
Detta skedde dock utan ond mening och utan att vederbörande fick veta därom. Därför kunde hon också utan grämelse över oförtjänt lycka fullgöra sina ofta uppdragna ärenden till pigorna som "bönman" för deras älskogskranka beundrare.

Abram var en pastoratets trotjänare och innehade i över förtio år befattningen som kyrkvaktare.
När Abram varit i tjänst i förtio år gjorde man en insamling till förmån för honom och fick samman ett större belopp att som en erkänsla för vad han uträttat överlämnades till honom på hans guldbröllopsdag, vilken inföll samma år, och inköpte därför ett väggur, stort och långt och i alla stycken präktigt, en verklig prydnad för ett slottsgemak – men som i hans lilla ryggåsstuga icke alls gjorde sig. Det räckte där från golv till tak utan att ändå vara en moraklocka.
År 1906 då synen på det förut vägledande ögat gav sig måste Abram sluta sin kyrkvaktaresyssla. Även då gjorde man en insamling till honom – och köpte därför en ljuskrona som precent. Vacker för all den del! – Men vad skulle han med ljus – han som inte såg!
Det blev dagen för överlämnandet av den sagda precenten en stämningsfull stund nere i den lilla låga stugan, där kyrkoherden höll tal, skolläraren grät och Abram suckade med kyrkovärdarna och några andra förtroendemän som vittnen, men när allt väl var överståndet och de uppvaktande vandrat sina färde, sade Abram till en när honom kvardröjande granne.
"Dä va le vännlit, då fôstår-a – fast noj hade dä vurt m-m-m-ö b-b-b-äter m-m-m-ä p-p-änga! Hade ja fått dä, hade ja kunna sökt en oräntelin dåkter!"
Dessa få ord gjorde emellertid en god verkan, i det att kommunen sedan bekostade hans besök hos en ögonspecialist i Göteborg, vilken dock ej förmådde hjälpa honom.

Vid det förhållandet, att man vid insamlingarna till Abram, istället för pengar, som man mycket väl visste, att han var i behov av, gav honom presenten, uppgives ha varit den, att man fruktat, att en del av dessa skulle användas till inköp av brännvin, vari han var en smula förtjust – men – varför skulle inte den ena onödigheten kunnat ha vara lika bra som den andra. Gubben var ingen drinkare och i vilket fall borde andra möjligheter till medlens nyttiggörande nog bort kunna utfunderas.

Abram och hans goda Lovisa fingo vid detta laget erkänna sig besegrade av ödet: deras barn hade i förtid vandrat den väg de nu själva väntade få gå, socknen och vännerna uppehöll dem på ålderdomen, och när hustrun samlats hädan fick mannen – samma år och kort före stugans rivande – sin inackordering hos den ovannämnde smeden Sandberg, en av ödet lika missgynnad man som han själv.

Abraham hade blivit enögd genom en olyckshändelse vid stensprängning på 1880-talet.
Abraham hade en defekt fot vilket föranledde ungdomen att ställa frågan sinsemellan: "Vad är det som går på tvären i kyrkan?" -  "Abrahams fot". 

Utom liten kontant lön ägde kyrkvaktaren rätt till s.k. kringgång om jularna och uppbar då av varje hushåll en kaka bröd och en korv, några talgljus och en sup, allt och i synnerhet det sistnämnda på många ställen för dubbelt och tredubblat, och han ansågs göra skäl för sig. // Anna 1953.

Abraham och Lovisa gick bort under mitten av 1910 talet. Han kom från Spänarns borta vid Tjusbacke och Lovisa var dotter till bysmeden Johannes Engqvist på andra sidan ån, och därmed bror till Johan Fredrik som vi ju träffar på i Bjellums backe. Fyra barn av åtta överlever.

Carl Fredrik Andersson foto 1910. Flickan tror jag är Afzelius ättling

 

  1. Johanna Matilda hittar jag i Almby i Örebro.
  2. Lars finns ej på 1900talet
  3. Anna gifter sig men en anonym Edvard Blomqvist
  4. Loth Albin var sappör ett tag men återfinnes i Lundby Göteborg

Carl Fredrik Andersson foto 1910. Det är inte riktigt samma tillfälle som bilden ovan.


Gullsmens

Stuga strax väster om den södra Frimansgårdens trädgård.
Här bodde en man vid namn Grönqvist, som var bördig från en socken ute på Kållandsö och gått i guldsmedslära så pass att han tog emot och reparerade guldringar och silversaker. Det berättas att han var mycket rädd om guldfilspånet, tillvaratog detta och i regel fick så pass att han kunde sälja en guldring till jul.
Grönqvist var förtjust i småpojkar och byns sådana höllo som oftast till hos honom, fingo plocka i hans verktyg och göra nästan som de ville med gubben, som var deras avgjorde favorit. "Di ä så rara, så låt dom hållas!" brukade han säga till gumman, när denna, arg för att pojkarna revo upp jordgolvet i stugan och stökade till där, med kvasten brukade köra dem på dörren. Genom sitt bryskhet mot pojkarna blevo dessa en gång så arga på henne, att de beslutade att ge henne igen.
Lars i Källebacken (så kallad såsom vuxen) var deras anförare och vid det rådslag pojkarna nu höllo beslutade de att "stämma käringa". De hade hört de äldre tala om att "stämma" men visste inte riktigt hur därvid skulle förfaras utan kommo därför överens om att det skulle ske på så sätt, att de utrustade med vasst spetsade pinnar skulle sticka ihjäl henne. Så kom det sig att den nämnde Lars, Anders i Frimansgården, Sven på Tån och alla de andra, efter att ha försatt flera timmar med att med största omsorg vässa en hel kvaststubb och efter att ha delat denna mellan sig tågade iväg till guldsmedens för att bestraffa den som uppväckt deras agg.

Grönqvist undrade vad det nu skulle bli av efter de kommo så utrustade, frågade och fick veta, att de beslutat sig för att "stämma muster" för att hon varit stygg vid dem.
"Dä jär I rätt i pôjka, ja sa jälpa er å arestera-na, steck bara te redit i stussen på-na!"
När gumman strax därpå kom in, flögo pojkarna som getingar omkring henne – vilken av dem hon vände sig emot för att ge på tafsen, så stack en annan henne i akterstycket och till slut hade hon ingen annan råd än att ropa på hjälp av mannen, som ej – såsom ämnat och utlovat hunnit med att ingripa. "I lagens namn arresterar jag dig, gumma lella för att du varit elak mot dessa pojkar", sade Gullsmen, tog ett fast tag omkring sin äkta hälft och förde in henne i en mörk skrubb samt stängde igen dörren om henne. Slutet blev helt i pojkarnas tycke och glada sprungo dessa sin väg, anseende sig som segerherrar.

Grönqvist gumma hade en dotter, som hette Hanna och blev gift med en fiskhandlare kallad Lars i Kulle Backe (under Äspås).
Grönkvists dotter – senare görande skäl för benämningen "himlastormerskan" – omnämnd i en artikel om Segerstadsfalan. Det torp under Äspås, dit Grönkvists dotter gift sig – Kullabacke eller Kalabacke – låg mitt i gränsen mellan Äspås och Kåkstorp, respektive Hornborga och Håkentorp, samt var liksom Sandliden och Träla insnålat under den senare socknen.

Blaföttera

Efter makarna Grönkvista död nedsatte sig i deras stuga tre "gubbar" – bröder – vilka av oförklarad men ändå fullt förståelig anledning benämndes för "blafättera" (bladfötterna) med såsom skillnadsnamn, de två med epiteten: den store och den lille medan den tredje fick reda sig utan sådant.

Toltan JonMånsgården

Sächantes

Stuga å Toltan JonMånsgården åker söder om Gåsabron, vilken beboddes av en pensionerad sergeant. Stugan flyttades till stamgården, där den ännu kvarstår som flygel.


Fjällåkra Tå

Toltan

Efter Lars Svenssons död u Toltan flyttar enkan till dottern Maja, som ju gift sig med soldaten Brink och blir följdriktigt mor till spelmannen
Ryttaren Carl Brunn f1753 fanns här som inhyses här där frun dog. Svärsonen finns sedan på Brunnstorpet
Sockensmeden J ? Andersson f1748 i Segerstad och hans hustru Aina f1745. Deras dotter Maria är oförmögen och oduglig att försörja sig.
Enkan Stina Svensdotter f1762 bor här sedan hon blivit änka efter någon Anders Eriksson.
SvenFröjdenbergsgården Beväringskarl Jonas Andersson f1779 kom 1814 fr Falköping. 
Storegården Petter Månsson fr Källby f1775 


Backen

finns i hfl. invid Åkatorps qvarnen.
Jonas Andersson f1740 lämnar tydligen 92 i samband med att hustrun dör.
Anders Persson f1760 Segerstad bor har 2 år med sin familj från 92. Hann med något år i Stenum innan de är tillbaka här igen.
Jonas Andersson f1740 har en son Anders, som prästen anser fånig och omöjlig att lära läsa.

Ringstorp

Rörars Per

Per Jonsson snickare f1839 finns här från 1898 och gifter sig med Hägga Lotta och finns här perioden 00-13. Han flyttar till Bältaregården 17 efter Hägga Lottas död. Fastigheten står som 1/5 och ägs perioden 13-30 av Herman Holmqvist, men dessförinnan av Carl Hägg. 

Paul Herman Levander arrenderar från 1931 och har med Karolina Eriksson från Brestorp 

Backstuga Lovisero 

det finns en backstuga registrerad denna period 13-32 Lars Johansson f1832  Källebacka Lars


Sockensmeden Johan Larsson f1761 från Bredared bor i Bolum upplyser hfl. En Lars Håkansson f1740 finns också här under smeden.

[ överordnad ] Start ] Samhället ] Broddetorps kommun ] Torpen ] Nya Kyrkan ] Gamla Kyrkan ] Saga ] Gårdar ] Soldater ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Brunnhemsberget ] [ Fjällåkra Tå ] Åkatorp Stenkrogen ]
[underordnad] [ Innehåll ]