Saga

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Gårdar ] Skiftet ] Torpen ] [ Saga ] Soldater ]
[underordnad]

 

Korstorp

Koddelycke led.

Här spökade det och en man sades här ha blivit mördad. Resande kunde här mötas av huvudlösa gubbar som kommer fram och kysser dem. Gubbarna hade svarta svin  och många spädgrisar, som sprang omkring benen på dem. Ett par män varav den ene "var i syne", ledde nattetid ett kreatur denna väg och vid leden såg han en käring, som satt mitt på landsvägen och bakte munkar (plättar) ". Han bad sin kamrat att ta hand om kon och gick ur vägen men sa ingenting. Kamraten som inte var synsk ledde djuret mitt över kärringen, varvid hon blev så förbittrad att hon tog munkarna och slängde dem rätt i nacken på honom. BB

Invid grinden har stått en stor ek, nu fälld. På ägorna intill gården står i landsvägsdiket en större en, vilken ingen vågade röra av fruktan för att drabbas av tandvärk. En trollkunnig gubbe brukade nämligen fordom överföra sjukdomar på denna en. 

Om förmågan att se i syne

Han skriver bland annat att enligt folktron färdades alltid hemlighetsfulla andar alltid mitt på vägen, varför en person som efter mörkrets inbrott var ute och gick, helst borde hålla sig på ena sidan om vägbanan. I annat fall fick han bära risken att bära emot, vilket ansågs medföra synnerligen obehagliga följder. Av folktron utpekas vissa platser som tillhåll för övernaturliga och märkvärdiga väsen och en person i syne kunde ej gärna komma förbi en sådan plats utan att ha sett något. Vid dylika platser ansåg man att något svårt brott hade förövats, mord el dyl. eller ock trodde man att där låg något gömt lik, skatter, vilka rövats från personer, som färdats på vägen. Så ansågs Koddycke led mellan Bolum och Skövde vara ett ställe, förbi vilket man ogärna färdades nattetid, och där flera personer sett märkvärdiga saker. Men folktron kanske grep ej heller direkt ur luften. En sådan plats som Koddyke, belägen i dalsänkan mellan Falkaberget och Råberget och omgiven av Karstorps och Björsgården förr i världens ganska ansenliga skogar, kan mycket väl tänkas ha varit ett tillhåll för tjuvar och annat elakt folk, som velat komma åt vägfarandes liv och egendom. Mycket möjligt är att något dåd begåtts på denna plats, vilken händelse fått fortleva i folkets fantasi, och vilken senare då fått ett förträffligt underlag att bygga vidare på när det gällde att omge en sådan plats med mystik och hemlighetsfullhet.

Av Esploranto. Sammandrag från tidning 1925.

Grottesgården

Sydväst om gården på en ås med gravrösen skall under katolsk tid ha legat ett slott, där man på grund av att det låg avsides från byn brukade piska folk, som gjorde något ont. (H Sn)

Runstenen på Korsbacken

Från krönet av det s.k. Råberget sträcker sig i samma riktning som Tovaberget, som endast genom en smal klyfta "Koddycke led" skiljer sig från Billingen, en med flera lägenheter bebyggd ås, som av ortsbefolkningen benämnes Korsbacken eller Korsbackaåsen. Här finns, ett litet stycke söder om vägen mellan Bolums och Häggum socknar, en runsten, som förskriver sig från första kristna tiden, emedan den har ett kors uthugget inom övre delen av Runslingan. Det är efter detta kors, som stället fått Korsbacken.

Själva stenen, som är avslagen på två ställen, kvarstår ännu med sin nedre del i jorden. Den ligger numera nere i en mindre fördjupning, där troligen förr var ett stenrös, andra säga en potatisgrav, men där endast sten och törnbuskar finna en frislyst plats. Ehuru stenen tycks vara både undangömd och glömd, */ är så icke fallet, ty den har i likhet med de flesta gamla minnesmärken där i orten, sin egen lilla saga, vilken tradition fört med sig århundraden igenom.

Det berättas nämligen, att stenen blivit rest av en förbrytare vid namn Sven, som mördat sin fader och till straff därför blivit ålagd att anlägga en väg från Hornborgasjön till Billingeberget. Efter vägen som ännu benämnd Svennavägen, synes märken i de nedanför Korsbacken belägen Svennabokärren, vilka sägas ha erhållit sitt namn efter oförmälde förbrytare. Enligt samma sägen skall inskriften på stenen sluta med orden: "För min och min faders själars skull".

En för några år sedan företagen fullständig uttydning av inskriften å runstenen beriktigar på ett förvånansvärt sätt sanningen av sägnen utom på den punkten, att Sven varit fadermördare. Vi veta av historien, att det fordom aktades för heder och god gärning att broa (anlägga, förbättra) väg och därför få vi antaga att Sven lika fullt kunnat vara en hederlig människa, som av välvilja för sin medmänniskor velat anlägga en väg upp till den lilla byn vid bergets fot. Inskriften på stenen har följande lydelse (i slingan): Sven Gislarsson lät göra bro för sin själ och sin faders själ"; (och i mittpartiet): "Det är en plikt för var och en att bedja Pater Noster (=Fader Vår) (För Sven och Gislars själar)

Jättekvinnan i Bolum.

(sign Lodhne)

Vid det så kallade Råberget, ett utomordentligt vilt klipparti vid Billingen, som är beläget gentemot hemmet Korstorp i Bolums socken, bodde i forna dagar en fruktad trollkvinna, om vilka många sägner ännu äro gängse där i orten. Hon kallas i dessa sägner ömsom ’’jättekvinna i Bolum’’ och ömsom ’’trollet i Råberget’’, och sägs ha stått på god fot med den kringboende befolkningen med vilken hon ofta låg i ett slags byteshandel: lånade bröd av dem, då de bakade och dricka, då de bryggade. Hon betalade dock alltid hederligt igen vad hon lånat. Mot dem som bodde längre ifrån och mot dem med vilka hon råkat bli osams, var hon dock icke alltid så grannlaga.

En gång så berättas det, kom hon till en gård i Bolumstorp och bad att få låna en mjölsikt i följande ordalag. -’’Får jag låna eran veckeliveck, så sá i få en puffelipuff, när jag i morgan har bakat." Med ett veckeliveck menade trollet en mjölksikt och puffelipuff var det bakverk hon ville ge för lånet. – Att hon fick vad hon begärde var ju en given sak, ty att neka trollen något ansågs vara det samma som att störta sig själv i olycka.

En annan gång hade hon lånat dricka av folk i Brunnhem. När hon kom för att återbetala detta och satte ner karet, som hon bar på huvudet, sade hon till det förbluffade folket: "När I tunnat upp dreckat, så bränn upp slävera'a och smi' um gjorder'a! – Kvinnan i Bolum känner ej sitt kar i Kolum." Karet med drickat hade hon enligt samma sägen stulit från en bondkvinna i Bolum, med vilken hon råkat i delo.

Jättekvinnan synes, av andra sägner att döma, ha haft rikligt med boskap och själv försålt produkterna efter dessa. I En sägen omtalas sålunda, att hon burit sina smörbyttor till Axvall och avyttrat dem till krigsfolket därstädes. Efter byttorna, dem hon strax väster om Himmelsberget i Lundby socken eller ungefär mitt emellan Bolum och Axvall ställt ifrån sig medan hon vilade, utvisas ännu idag några cirkelrunda fördjupningar på båda sidor om stora landsvägen, under sägnen, att här brukar en jättekvinna ställa ifrån sig sina smörbyttor för att vila.

Vid den så kallade Lundsjön på Billingen, belägen ett stycke från nämnda klipparti, brukade trollen enligt sagan valla sin boskap som utgjordes av vita, kulliga kor och getter. Så fort någon blivit varse eller försökt att infånga något av dessa djur, ha de allesammans dykt ner och försvunnit i den lilla sjön, som av somliga säges vara bottenlös. Det berättas även att ortens jägare fordom brukat kasta mynt eller andra saker i denna sjö för att få god jaktlycka. Sjön synes alltså i gångna tider ha varit en offersjö och dess namn häntyder på en offerlund.

En sista sägen, som beskriver jättekvinnans slutliga öden, omtalas under utvisande av en omkring 270 cm hög 90 cm bred sten, som finns upprest vid Torpet Trädet under Tranums egendom i Lundby socken. Denna sten sägs nämligen vara oförmälda Jättekvinna, som uppgives ha stått på denna plats och hädat Gud sägande, att om han funnes ville hon genast bli förvandlad till sten. Och se: Hon hade väl icke uttalat dessa ord förrän hon blev till sten och som sådan skall hon här kvarstå ända till domedag.

Det berättas vidare att man en gång tagit ned och flyttat denna sten, men detta hade till följd att en svårartad pest utbröt bland kreaturen i de kringliggande gårdarna, vilket sedan ej upphörde förrän stenen återigen upprests på sin rätta plats. Efter denna dag har stenen benämnts fästenen emedan om denna rubbas så dör fäboskapen där i socknen.

Sörgården

Hon kunde passa att ränna med döden

En tid bodde i Sörgården, Bolumtorp, en man vid namn Spets, som begagnade snus och då denne en dag råkade vara utan sådant och fick se grannmoran Falbonskan med en äggkorg på armen passade han på att skicka bud med henne efter ett skålpund dylikt. Nämnda kvinna var emellertid av den sortens fruntimmer, som aldrig gjorde sig någon brådska, när det bar så till att hon sammanträffade med sina gelikar eller inbjöds på något ställe, vilket just blev fallet denna dag, och när kvinnan fram mot kvällen slutligen återkom med den hela dagen väntade och eftertrådda varan, så tyckte sig mannen ej kunna underlåta att ge henne en gliring för dröjsmålet och sade därför spetsigt: "Ho sulle allt passa förbaskade bra å ränna ikring mä dön!" Tablå. Biljer i Bolum 1947. Ränna ikring med döden = springa omkring med denna (till utdelning, för då kom den aldrig).

Källa

I Bolumtorps ängsskifte på OlofGrottesgården Hälsokälla, har ett flöde ner till Barnasjön.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Gårdar ] Skiftet ] Torpen ] [ Saga ] Soldater ]
[underordnad] [ Innehåll ]