Korstorp
Koddelycke led.
Här spökade det och en man sades här ha blivit mördad. Resande kunde här mötas av
huvudlösa gubbar som kommer fram och kysser dem. Gubbarna hade svarta svin och
många spädgrisar, som sprang omkring benen på dem. Ett par män varav den ene "var i
syne", ledde nattetid ett kreatur denna väg och vid leden såg han en käring, som
satt mitt på landsvägen och bakte munkar (plättar) ". Han bad sin kamrat att
ta hand om kon och gick ur vägen men sa ingenting. Kamraten som inte var synsk ledde
djuret mitt över kärringen, varvid hon blev så förbittrad att hon tog munkarna och
slängde dem rätt i nacken på honom. BB
Invid grinden har stått en stor ek, nu fälld. På ägorna intill gården står i
landsvägsdiket en större en, vilken ingen vågade röra av fruktan för att drabbas av
tandvärk. En trollkunnig gubbe brukade nämligen fordom överföra sjukdomar på denna
en.
Om förmågan att se i syne
Han skriver bland annat att enligt folktron färdades alltid hemlighetsfulla andar
alltid mitt på vägen, varför en person som efter mörkrets inbrott var ute och gick,
helst borde hålla sig på ena sidan om vägbanan. I annat fall fick han bära risken att
bära emot, vilket ansågs medföra synnerligen obehagliga följder. Av folktron utpekas
vissa platser som tillhåll för övernaturliga och märkvärdiga väsen och en person i
syne kunde ej gärna komma förbi en sådan plats utan att ha sett något. Vid dylika
platser ansåg man att något svårt brott hade förövats, mord el dyl. eller ock trodde
man att där låg något gömt lik, skatter, vilka rövats från personer, som färdats på
vägen. Så ansågs Koddycke led mellan Bolum och Skövde vara ett ställe, förbi vilket
man ogärna färdades nattetid, och där flera personer sett märkvärdiga saker. Men
folktron kanske grep ej heller direkt ur luften. En sådan plats som Koddyke, belägen i
dalsänkan mellan Falkaberget och Råberget och omgiven av Karstorps och
Björsgården
förr i världens ganska ansenliga skogar, kan mycket väl tänkas ha varit ett tillhåll
för tjuvar och annat elakt folk, som velat komma åt vägfarandes liv och egendom. Mycket
möjligt är att något dåd begåtts på denna plats, vilken händelse fått fortleva i
folkets fantasi, och vilken senare då fått ett förträffligt underlag att bygga vidare
på när det gällde att omge en sådan plats med mystik och hemlighetsfullhet.
Av Esploranto. Sammandrag från tidning 1925.
Grottesgården
Sydväst om gården på en ås med gravrösen skall under katolsk tid ha legat ett
slott, där man på grund av att det låg avsides från byn brukade piska folk, som
gjorde något ont. (H Sn)
Från krönet av det s.k. Råberget sträcker sig i samma riktning som Tovaberget, som
endast genom en smal klyfta "Koddycke led" skiljer sig från Billingen, en med
flera lägenheter bebyggd ås, som av ortsbefolkningen benämnes Korsbacken eller
Korsbackaåsen. Här finns, ett litet stycke söder om vägen mellan Bolums och Häggum
socknar, en runsten, som förskriver sig från första kristna tiden, emedan den har ett
kors uthugget inom övre delen av Runslingan. Det är efter detta kors, som stället fått
Korsbacken.
Själva stenen, som är avslagen på två ställen, kvarstår ännu med sin nedre del i
jorden. Den ligger numera nere i en mindre fördjupning, där troligen förr var ett
stenrös, andra säga en potatisgrav, men där endast sten och törnbuskar finna en
frislyst plats. Ehuru stenen tycks vara både undangömd och glömd, */ är så icke
fallet, ty den har i likhet med de flesta gamla minnesmärken där i orten, sin egen lilla
saga, vilken tradition fört med sig århundraden igenom.
Det berättas nämligen, att stenen blivit rest av en förbrytare vid namn Sven, som
mördat sin fader och till straff därför blivit ålagd att anlägga en väg från
Hornborgasjön till Billingeberget. Efter vägen som ännu benämnd Svennavägen, synes
märken i de nedanför Korsbacken belägen Svennabokärren, vilka sägas ha erhållit sitt
namn efter oförmälde förbrytare. Enligt samma sägen skall inskriften på stenen sluta
med orden: "För min och min faders själars skull".
En för några år sedan företagen fullständig uttydning av inskriften å runstenen
beriktigar på ett förvånansvärt sätt sanningen av sägnen utom på den punkten, att
Sven varit fadermördare. Vi veta av historien, att det fordom aktades för heder och god
gärning att broa (anlägga, förbättra) väg och därför få vi antaga att Sven lika
fullt kunnat vara en hederlig människa, som av välvilja för sin medmänniskor velat
anlägga en väg upp till den lilla byn vid bergets fot. Inskriften på stenen har
följande lydelse (i slingan): Sven Gislarsson lät göra bro för sin själ och sin
faders själ"; (och i mittpartiet): "Det är en plikt för var och en att bedja
Pater Noster (=Fader Vår) (För Sven och Gislars själar)
Jättekvinnan i Bolum.
(sign Lodhne)
Vid det så kallade Råberget, ett utomordentligt vilt klipparti vid Billingen, som är
beläget gentemot hemmet Korstorp i Bolums socken, bodde i forna dagar en fruktad
trollkvinna, om vilka många sägner ännu äro gängse där i orten. Hon kallas i dessa
sägner ömsom ’’jättekvinna i Bolum’’ och ömsom
’’trollet i Råberget’’, och sägs ha stått på god fot med den
kringboende befolkningen med vilken hon ofta låg i ett slags byteshandel: lånade bröd
av dem, då de bakade och dricka, då de bryggade. Hon betalade dock alltid hederligt igen
vad hon lånat. Mot dem som bodde längre ifrån och mot dem med vilka hon råkat bli
osams, var hon dock icke alltid så grannlaga.
En gång så berättas det, kom hon till en gård i Bolumstorp och bad att få låna en
mjölsikt i följande ordalag. -’’Får jag låna eran veckeliveck, så sá i få en puffelipuff, när jag i
morgan har bakat." Med ett veckeliveck menade trollet en mjölksikt och puffelipuff
var det bakverk hon ville ge för lånet. – Att hon fick vad hon begärde var ju en
given sak, ty att neka trollen något ansågs vara det samma som att störta sig själv i
olycka.
En annan gång hade hon lånat dricka av folk i Brunnhem. När hon kom för att
återbetala detta och satte ner karet, som hon bar på huvudet, sade hon till det
förbluffade folket: "När I tunnat upp dreckat, så bränn upp slävera'a och smi' um gjorder'a!
– Kvinnan i Bolum känner ej sitt kar i Kolum." Karet med drickat hade hon
enligt samma sägen stulit från en bondkvinna i Bolum, med vilken hon råkat i delo.
Jättekvinnan synes, av andra sägner att döma, ha haft rikligt med boskap och själv
försålt produkterna efter dessa. I En sägen omtalas sålunda, att hon burit sina
smörbyttor till Axvall och avyttrat dem till krigsfolket därstädes. Efter byttorna, dem
hon strax väster om Himmelsberget i Lundby socken eller ungefär mitt emellan Bolum och
Axvall ställt ifrån sig medan hon vilade, utvisas ännu idag några cirkelrunda
fördjupningar på båda sidor om stora landsvägen, under sägnen, att här brukar en
jättekvinna ställa ifrån sig sina smörbyttor för att vila.
Vid den så kallade Lundsjön på Billingen, belägen ett stycke från nämnda
klipparti, brukade trollen enligt sagan valla sin boskap som utgjordes av vita, kulliga
kor och getter. Så fort någon blivit varse eller försökt att infånga något av dessa
djur, ha de allesammans dykt ner och försvunnit i den lilla sjön, som av somliga säges
vara bottenlös. Det berättas även att ortens jägare fordom brukat kasta mynt eller
andra saker i denna sjö för att få god jaktlycka. Sjön synes alltså i gångna tider
ha varit en offersjö och dess namn häntyder på en offerlund.
En sista sägen, som beskriver jättekvinnans slutliga öden, omtalas under utvisande
av en omkring 270 cm hög 90 cm bred sten, som finns upprest vid Torpet Trädet under
Tranums egendom i Lundby socken. Denna sten sägs nämligen vara oförmälda Jättekvinna,
som uppgives ha stått på denna plats och hädat Gud sägande, att om han funnes ville
hon genast bli förvandlad till sten. Och se: Hon hade väl icke uttalat dessa ord
förrän hon blev till sten och som sådan skall hon här kvarstå ända till domedag.
Det berättas vidare att man en gång tagit ned och flyttat denna sten, men detta hade
till följd att en svårartad pest utbröt bland kreaturen i de kringliggande
gårdarna,
vilket sedan ej upphörde förrän stenen återigen upprests på sin rätta plats. Efter
denna dag har stenen benämnts fästenen emedan om denna rubbas så dör fäboskapen där
i socknen.
Sörgården
Hon kunde passa att ränna med döden
En tid bodde i Sörgården, Bolumtorp, en man vid namn Spets, som begagnade snus och
då denne en dag råkade vara utan sådant och fick se grannmoran Falbonskan med en
äggkorg på armen passade han på att skicka bud med henne efter ett skålpund dylikt.
Nämnda kvinna var emellertid av den sortens fruntimmer, som aldrig gjorde sig någon
brådska, när det bar så till att hon sammanträffade med sina gelikar eller inbjöds
på något ställe, vilket just blev fallet denna dag, och när kvinnan fram mot kvällen
slutligen återkom med den hela dagen väntade och eftertrådda varan, så tyckte sig
mannen ej kunna underlåta att ge henne en gliring för dröjsmålet och sade därför
spetsigt: "Ho sulle allt passa förbaskade bra å ränna ikring mä dön!"
Tablå. Biljer i Bolum 1947. Ränna ikring med döden = springa omkring med denna (till
utdelning, för då kom den aldrig). Källa
I Bolumtorps ängsskifte
på OlofGrottesgården Hälsokälla, har ett flöde ner till Barnasjön. |
