Slaget vid Bogesund och Tiveden 1520

När Kristian II 1513 trädde upp på danska tronen, sökte han som alla sina föregångare under unionstiden att vinna äfven Sveriges krona. Han hade därvid alltid att påräkna hjälp af de många svenskar, som önskade en sammanhållning med Danmark, och särskildt deras främste man för närvarande, nämligen ärkebiskop Gustaf Trolle.

C.F. Allen, De tre nordiske Rigers Historie 1497-1566, 3:e Bind., 1:e Afd har en god framställning af ifrågavarande händelser, särskilt Kristians, förberedelser till kriget, men Allen är ganska partisk för konungen.
Hans plan var att hålla striden gående och uttrötta landet. Samtidigt skulle han vidtaga de mest omfattande förberedelser till det stora krigsföretaget, såsom att anskaffa behöfliga penningmedel, samla massor af krigsfolk, uppbringa en mängd af krigsförnödenheter af olika slag och träffa andra anstalter, som kräfdes för ett stort krigståg, om det skulle lyckas. Och så skulle han med ett våldsamt slag bedöfva det utmattade landet.
En bland Kristians första åtgärder var att inskränka handelsförbindelserna mellan Sverige och Danmark. Sålunda fingo icke danskarna sälja födoämnen och salt m.m. till svenskarna. Härigenom skulle de förra få lättare att erhålla behöfliga förnödenheter och skulle de senare bli strandsatta på sådana.
Anskaffandet af penningmedel vållade konungen mycket bekymmer, ty en allt mera växande penningbrist följde honom under hela hans regering. Det var ingenting annat att göra än att tillgripa lånevägen. För ändamålet vände han sig först till den rika kyrkan och erhöll stora lån af biskopar, domkapitel och kloster. Så gick han till den delvis rika adeln i Slesvig och Holstein och erhöll där tillsammanlagt 29,200 lybska mark med borgen af ett antal adelsmän och mot säkerhet i åtskilliga landområden. Storleken af nämnda summa får man ett begrepp om, då man känner, att för densamma kunde köpas omkring 100,000 tunnor råg. Det hör till historien, att Kristian aldrig återbetalte dessa lån.
En annan omsorg var att skaffa lifsmedel åt krigsfolket. För ändamålet pålade han den jordbrukande befolkningen, ehuru denna i stort armod, en mycket tryckande skatt, den s.k. fetalieskatten. Strax på nyåret 1519 började de förberedande krigsoroligheterna. Skådeplatsen utgjordes till stor del af de gränstrakter, där Västergötland mötte det danska Halland och det norska Viken (Bohuslän) I detta sammanhang upptagas endast de krigsföretag, som beröra Västergötland, men det bör nämnas, att en liflig strid pågick äfven vid Sveriges östkust.
De ledande männen i Västergötland voro ett par mycket kända personer, nämligen Ture Jönsson (Tre rosor), som var lagman öfver landskapet och höfvitsman på Öresten, och Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), som af Sten Sture blifvit utsedd till befälhafvare för den lokala försvarsstyrkan i Västergötland. Ture Jönsson var samme man, som sedermera uppträdde mot Gustaf Vasa, och Erik Abrahamsson, som var ägare till bl.a. Loholm, sedermera Gräfsnäs i Västergötland, är känd som fader till Margareta Leijonhufvud och stamfader för släkterna Leijonhufvud och Lewenhaupt.
Kristians trupper stodo under högsta befäl af den djärfve norrmannen Karl Knutsson (Tre rosor), medan befälet på Varberg fördes af den njutningslystne Henrik Krummedige och på Bohus af den sorglöse Knut Knutsson (Båt), tillhörande en till Norge inflyttad svensk ätt. (Karl Knutsson och Knut Knutsson var sysslingar, och bådas fäder var kusiner med Ture Jönsson. Knut Knutsson hade dessutom flera nära anförvandter i Sverige, såsom en därstädes gift syster. Man ser, huru släkterna i de olika nordiska länderna under unionstiden blandade sig med hvarandra.)

I början af februari gjorde Karl Knutsson från Varberg ett hastigt infall i Västergötland, och han gynnades därvid af kölden, Västergötland, som isbelagt alla vattendrag och öppnat väg öfverallt för en framryckande fiende. För truppernas underhåll behöfde han heller inte sörja, ty bondens lador voro vid denna tid fyllda.
Erik Abrahamsson, som icke utmärkte sig genom någon större kraft, fick inte tid att samla sina trupper, innan Karl Knutsson var långt inne i landet under härjningar, plundringar och största, möjliga skadegörelse. Om krigståget veta vi f.ö. inte mycket. Det varade knappt Längre dit till slutet af februari eller något in i mars.
Men nu, kom vedergällningen från Sverige. Erik Abrahamsson var ändtligen färdig med sitt folk, som stod samladt i Säfvedals härad, medan Karl Knutsson hade lämnat Västergötland och begifvit sig till södra Halland. Från Säfvedal skref Erik Abrahamsson den 14 mars ett bref till Henrik Krummedige, att han på grund af Karl Knutssons infall måst göra lika mot lika. Han föreslår att upphöra "slik okristelig örlig på fattiga oskyldiga bönder" att utväxla fångar att utväxla fångna bönder mot hvarandra. Han begärde svar, men detta måtte inte ha kommit eller varit otillfredsställande, ty Erik Abrahamsson inföll i Halland under rof och brand, något som var ganska lätt för honom, då den maklige och njutningslystne fogden på Varberg ingenting gjorde för att skydda landet.
Den 16 mars, således tämligen samtidigt med föregående bref, befaller Kristian Henrik Krummedige att oförtöfvadt göra infall i Sverige och bränna på gränsen det mesta han kan, om svenskarna bränna något i Halland. Det tycks emellertid ingenting blifvit af med infallet i Sverige, och gränsfejden upphörde snart.
Medan striden pågick mellan Västergötland och Halland, hade bönderna i Västergötland och Viken ingått ett stillestånd, en s.k. bondefred.
 

Oaktadt svenskarna sökte taga fästningen tillbaka och häftiga strider rasade här under detta och de närmast följande åren, lyckades inte svenskarna eröfra den.
En af de häftigaste striderna om fästet utkämpades den 11 juli 1519. Belägringsarbetet leddes af Erik Abrahamsson, och under hans befäl företogs nämnda dag ett våldsamt anfall. Man sökte bl.a. bränna ned fästet, ty det hade i en hast blifvit uppfördt endast af trä och jord, men anfallet blef tillbakaslaget. Erik Abrahamsson drog därifrån med sitt folk, och Kristian satt i besittning af detta fäste, som spärrade Sveriges enda väg till Västerhafvet. Det kom sedermera att stanna i danskarnas händer, så länge Kristian satt på tronen.
Detta var för konungen den stora vinsten af årets krigshändelser, som nu i alla fall endast blefvo förspelet till ännu viktigare och mera afgörande händelser under följande året.

De sista månaderna af året 1519 använde Kristian till att fortsätta och afsluta de stora förberedelser, som han länge arbetat på för att rikta ett hufvudangrepp mot Sverige.
Redan i början af 1519 hade konungen lagt beslag på de ägodelar, som tillhörde den påflige legaten Arcimbold, däribland en stor del af det rika utbyte, denne erhållit genom sin indräktiga aflatshandel i Sverige, enligt lägsta uppgifter 20,000 dukater. Beslaget föranleddes väl i främsta rummet af hämnd därför, att Arcimbold visat sig, opålitlig i sitt förhållande till Sten Sture, men penningarna kommo ju i alla händelser väl till pass.
För att ytterligare få medel utöfver redan anskaffade vidtog han ihärdiga ansträngningar att af sin svåger kejsar Karl V utfå sin gemåls brudskatt, som ännu icke blifvit utbetalt, fast den redan förfallit till betalning. Det var ett ansenligt belopp, 250,000 rhenska gyllen eller gyllen i guld, det senare efter den tidens priser motsvarande omkring en miljon tunnor råg. Det var honom omöjligt att utfå medlen, innan han låtit sina uteliggare uppbringa en mängd holländska skepp. Dock syntes han icke erhållit allt ändå.
Vidare lyckades Kristian efter mångahanda svårigheter få ett nytt lån hos den holsteinska och slesvigska adeln på 39,000 lybska mark. Dessutom tog han mindre lån i landet dels mot och dels utan pant, hvar det stod till att få något.
Men allt detta räckte inte långt. De högre stånden, som inte lagligen kunde beskattas, nödgades erlägga en frivillig skatt, och bönderna fingo nu betala en tvungen skatt utöver fetalieskatten, som de betalt i början af året, nämligen en särskild afgift för hvarje boskapsdjur, t.o.m. för höns och gäss. Denna skatt kallades, liksom en liknande under Margareta, för rumpeskatt. Städerna fingo erlägga en öl- och vinskatt. Äfven Norge fick taga sin andel af de skattebördor, som kriget medförde. Slutligen lades tull på främmande varor, som infördes i landet. Och allt detta företogs, medan det rådde stor nöd i landet.

Samtidigt som Kristian sålunda skaffade penningar till kriget, glömde han inte det viktigaste, en övad krigshär. Och han var särdeles angelägen att få endast krigsvandt folk. Därför sluppo också de danska bönderna undan från krigsuppbåd, medan adeln fick sända ut sitt välrustade rytteri. Dessutom skaffade Kristian i stor utsträckning folk från Tyskland, 4,000 landsknektar, och från andra länder. Från franske kungen erhöll han i enlighet med afslutade traktater 6 kanoner jämte 2,000 man, alla dråpliga karlar, som, såsom den franske kanslären uttryckte sig, "inte voro rädda att slåss med djäfvulen själf." Från Skottland erhöll konungen ett betydligt antal fredlösa ogärningsmän, som gjort sig skyldiga till grofva brott, men som nu af skottska regeringen lofvades benådning, om de gingo i danske konungens tjänst. Ture Jönsson yttrade med rätta om denna förbrytareskara: "Gud bevare oss för de okristliga skottar!" För öfrigt korn det folk från nästan alla Europas länder.
Kristian förstod att genom tal om bedrifter, som skulle utföras, och om byte, som skulle tagas, locka så många deltagare, att det säges, att man t.o.m. genom envig måste avgöra, hvilka skulle få de lediga anställningarna i hären. Tillika utrustades hela Danmarks sjömakt.
Hvad Norge angår, slapp äfven detta lands allmoge undan utskrifning, men folket fick erlägga en så mycket större tribut i penningar.
Till förenämnde krigsrustningar må läggas, att Kristian förbjöd landets köpstäder att ur riket utföra alla slags ätbara varor. Och dessutom förmådde han hansestäderna att afgifva den förbindelsen, att de under två år icke skulle handla på Sverige, så att Sverige på det sättet skulle berövas all tillförsel under kriget.
En mäktig hjälp af annan art förvärfvade sig konungen därigenom, att han förmådde påfven, Leo X, som ogillade ärkebiskop Gustaf Trolles afsättning, att utfärda bannlysning öfver Sten Sture och alla hans anhängare samt allmänt interdikt öfver Sveriges rike. Verkställandet af dessa straffdomar uppdrogs af påfven åt Kristian.
Ytterligare må nämnas, hurusom Kristian genom sitt giftermål med den tysk-romerske kejsarens syster kommit i nära frändskap med Europas mäktigaste furste samt genom sin föregående politik ingått förbindelser med Frankrike, England, Skottland, Ryssland och Östersjöstäderna, så att Sverige stod alldeles isolerade och icke kunde vänta hjälp eller tillförsel från andra håll.
Jag har kanske litet vidlyftigt uppehållit mig vid konungens krigsförberedelser, men det har varit nödvändigt, för att man skall förstå, med hvilken metodisk noggrannhet allt blifvit förbereda, och hvilken fruktansvärd såväl ekonomisk, militärisk och politisk som äfven andlig makt, som Sverige till hade fått mot sig. Den var större, än som landet någonsin förut haft emot sig. Kristian hade efter föregående misslyckanden nu föresatt sig att mot detta land rikta ett slag så kraftigt, att intet motstånd mot honom skulle vara möjligt.

De ifriga rustningarna mot Sverige kunde icke undgå Sten Stures uppmärksamhet. Men mot den mäktiga och krigsvana danska hären hade han att sätta upp endast ett fåtal öfvade trupper, nämligen en del värfvadt manskap och en mindre afdelning rytteri (frälset) och artilleri. Hufvudmassan utgjordes af allmogeuppbåd, som till stor del torde ha varit från Västergötland. Med en sådan folkhär hade emellertid både Engelbrekt och den äldre Sturen uträttat underverk, och det var därför med förtröstan, som den yngre Sturen vände sig till samma hjälp. Folket hade heller inte varit sent att gripa till vapen för att hjälpa honom. Bondeuppbådet har uppgifvits till 10,000 man.

Till öfverbefälhafvare för den danska hären, som torde ha räknat omkring 20,000 man, satte Kristian sin gunstling väpnaren Otto Krumpen till Trudsholm, och bland dennes underbefälhafvare märkes den förutnämnde vilde och häftige Karl Knutsson (Tre rosor), som var styfbror och fosterbror till Sten Sture d.y., och som förut stridt mot honom vid Vädla. Det är nu fjärde gången, som Karl Knutsson bär väpnadt hand mot det land, där han fostrats. Detta förhållande, att anförvanter, inte sällan köttsliga bröder, stredo mot hvarandra, är betecknande för den partisplittring, som rådde i Sverige under Unionstiden. De tyska legotrupperna fördes af Key van Anefeld, de franska af Jakob Valles och de skottska af James Stuart.

I den omsorgsfullt utarbetade krigsplanen ingick, att krigståget skulle blifva ett vinterfälttåg. Man räknade med att komma fram öfver tillfrusna sjöar, åar och mossar och att finna bondens förråd fyllda. I början af januari 1520 gaf konungen befallning om uppbrott, och den 5 januari lämnade Otto Krumpen med första afdelningen af sin krigshär Hälsingborg och tågade genom Halland till gränsen af Västergötland. En annan afdelning skulle för underhållets skull om några dagar följa samma väg. En tredje afdelning skulle först om en månad eller sex veckor sätta sig i rörelse och falla in i Sverige en annan väg. Själf medförde Krumpen den påfliga bulla, hvari Sten Sture förklarades bannlyst och Sverige belagt med interdikt.
Den beräknade vinterkölden inträffade och underlättade betydligt danskarnas framträngande. Vid Falkenberg afvek hufvudstyrkan uppför Ätrans ådal, trängde in i Västergötland och synes först ha slagit läger vid Kalfs prästgård. Därpå gick den förbi ruinerna af Kinnaholms fäste vid nuvarande Mölneby i Östra Frölunda socken och det gamla Opensten i Södra Åsarps socken. Det är tämligen visst, att danskarna sköflade och brände, där folket inte friade sig genom en hög brandskatt. Sägnen förtäljer, att danskarna på sin väg skulle ha bränt Tranemo kyrka, och att de farit så illa fram i Limmareds och Tyggelstorps socknar, att dessa sedermera måste slås tillsammans med Tranemo, emedan folket blifvit så utarmadt, att det inte förmådde underhålla sina kyrkor utan nödgades låta dem stå öde och förfalla. Öfverallt, där Krumpen drog fram, lät han på kyrkorna anslå den påfliga bannlysningsbullan.
Man antager, att den andra afdelningen af hären dragit fram utefter Viskaåns dalgång, förbi Örestens och Kinnahus gamla fästen och sedermera förenat sig med hufvudhären.
Inom några få dagar stodo de förenade afdelningarna på Åsundens is.
(bör anmärkas, att namnet vid denna tid var Asunden. Den sedan 1500-talets midt vid sidan af As- förekommande skrifningen Ås- torde bero på missuppfattning. Namnet betyder den jäsande eller svallande sjön). Danskarnas afsikt var att sedan följa den gamla ridvägen genom Ätradalen, hvaraf Redvägs härad har sitt namn, och uppnå det inre af Västergötland och därifrån träffa Sverige i dess hjärta. När Sten Sture fick underrättelse om danskarnas annalkande, sammandrog han sina trupper vid staden Bogesund (nuvarande Ulricehamn) för att hindra fiendens vidare framträngande. Under vägen ref han upp broar och byggde bråtar. Bogesund var vid denna tid en efter förhållandena ganska betydande ort med omkring 700 invånare. Trupperna voro lägrade i staden, medan Sture inväntade förstärkningar och beredde sig på fiendens mottagande.
Det gällde nu för honom att vidtaga de bästa möjliga åtgärder för att möta fienden. På båda sidor om Asunden löpte då som nu vägar. Landsvägen väster om går i nordlig riktning genom en backig och bruten mark på i kilometers afstånd från densamma men viker ungefär vid Brunns kyrka af mot öster för att gå ned i Ätrans dalgång och sedan följa denna mot norr. Öster om Åsunden gick äfven en väg, fast sannolikt längre österut öfver höjderna än den nuvarande, som löper utefter sjöstranden.
(Landsvägen utmed Åsundens östra strand är af allt att döma icke den ursprungliga. Man lät i forna dagar inte en väg följa en sjöstrand, utan man gick i stället öfver höjderna. Men i så fall har den väg, som sannolikt gått längre österut öfver bergen, tidigt befunnits olämplig, och har i stället vägen utmed sjön blifvit anlagd. När detta skett, står inte nu att utforska. Det äldsta i Kungl. Landtmäteristyrelsens arkiv, som kan upplysa något om saken, är en karta öfver Redväg från 1643, och redan då gick vägen utmed sjön. I Älfsborgs läns landtmäterikontor finnes ingen äldre karta öfver trakten. Det är anmärkningsvärda, att enligt Hermelins länskarta från 1808 gick vägen ett stycke från sjön. Måhända har Hermelin haft någon äldre karta, som han följt, men det är ock möjligt, att det beror på felteckning.)

Båda dessa vägar lär Sten Sture ha spärrat genom bråtar och förhuggningar.
Då det var att vänta, att danskarna skulle komma tågande öfver den frusna och snöbetäckta Åsunden, intog Sture en fast ställning å denna tvärs öfver sjön, såsom det uppgifves, mellan hemmanet Skottek, som ligger vid sjöns östra strand, 2½ kilometer söder om staden, och hemmanet Ekered vid sjöns västra strand. Sjöns bredd är här ungefär en kilometer.
Här ställde Sture upp sitt rytteri jämte hufvudmassan af sitt fotfolk. Framför dem uppfördes skärmar eller bröstvärn af timmer, och framför dessa återigen höggos vakar. På de höga stränderna å ömse sidor om ställningen, således vid Skottek och Ekered, fälldes bråtar. Framför dessa höggos vakar i sjön, och bakom dem fingo bönderna fatta stånd, liksom naturligtvis äfven vid bråtarna på vägarna.
Sten Sture torde äfven ha vidtagit åtgärder för att vara skyddad för anfall bakifrån, och det är möjligt, att "Skansen", nuvarande kyrkoherdebostället i Ulricehamn, förskrifver sig från denna tid. Det var sålunda en stark ställning, han innehade. Sten Sture var outtröttlig i omsorgen om de sina och i vaksamhet mot fienden.

Vi lämnade denne senare vid Åsundens södra strand. Han ryckte hastigt fram och den 19 januari, Henriksdagen, stod han framför svenskarnas försvarsverk.
En sägen förmäler och vi kunna ju sätta den tro till den, som vi vilja -, att riksföreståndaren från en stor ek å stranden skulle ha åsett fiendens framtågande, och att fienden, då den upptäckt honom, skulle ha skjutit på honom med sina kartover. Häraf skulle eken och stället fått sitt namn Skottek. Eken är för länge sedan borta, men man visar ännu stället, där den stått.

Dagen var klar, kall och strålande. Lifvad af mod och hopp och förtröstande på sina bönder, som så många gånger förut vunnit seger öfver danskarna, ordnade Sture sina skaror och visade sig själf på isen i en glänsande rustning. Han red på en yster isgrå häst, som säges ha varit inövad att under striden bita och slå omkring sig. Öfver allt var han med, uppmuntrande sitt folk och utdelande befallningar. Det synes, som konungen gått till anfall genast efter sin framkomst. Under framryckandet lät han sitt grofva artilleri, däribland de sex kanonerna från Frankrike, börja elden mot svenskarna. Redan andra eller tredje kulan träffade Sturen. Den nådde honom emellertid inte direkt utan studsade mot timmerverket eller, såsom det äfven uppgifves, mot isen och krossade ena benet på honom och dödade hans häst, så, att han störtade ned. Man skyndade fram till Sture för att hjälpa honom. En släde anskaffades, och han fördes undan i säkerhet. Den olyckliga händelsen framkallade förvirring och bestörtning i svenskarnas led. Samtidigt ryckte den danska hären fram till angrepp. Ingen anförare med tillräcklig myndighet kunde i en hast taga befälet. Visserligen tillbakaslogos danskarna tvänne gånger, men då deras fortgick och deras skaror närmade sig till ett tredje angrepp, drog sig det på isen uppställda svenska krigsfolket tillbaka. Bönderna försvarade sig ännu en stund bakom förhuggningarna till lands, men när de sågo hufvudhären retirera och fingo kännedom om Sturens öde, nedslogs deras mod, så att äfven de anträdde återtåget. Striden kom därför att sluta strax sedan den börjat.

Det uppgifves (Afzelii sagohäfder, som dock få tagas med stark reservation.) att en falsk tjänare skulle ha visat danskarna, hvar Sten Sture red på den ljusa hästen, så att de kunde rikta skotten mot honom. I så fall var det väl ett utslag af samma sak, som så ofta upprepar sig under unionshistorien, att svenskarna inte rätt visste, i hvilket parti de rätteligen borde höra hemma och därför begingo svekfulla och förrädiska handlingar mot sitt eget land.

(I trakten, där slaget stått, har man under tidernas lopp funnit en hel del föremål, som kunna vara minnen från striden. Sålunda säger sig Andreas Winbom i sin Dessertatio de Ulricehamn, tryckt 1782, från rektor G. Bolin i Ulricehamn ha erhållit följande meddelande: "Det säges, at på denna trakten vid Asund äro uphittade värjeklingor, som blifvit upsmidde til andre behof. Men Canonkulor, stora som gåsägg, finnas ännu i behåll, såsom i Björkenabben och Brunn, dels nära vid sjön, dels längre ifrån hittade. Äfven en bombe, i tvenne delar, af 6 tums diameter tvert igenom."
År 1779 fann man vid Skottek en guldring af 28 dukaters vikt, hvilken dock, enligt förutnämnde Winboms uppgifter, måhända tillhör en äldre tid än Sturarnes. Vid gräfningar 1904 för Västra Centralbanan, som går utmed Åsundens östra strand, påträffade man i närheten af den plats, där slaget måste ha stått, en mängd hästskor och en stigbygel, hvilket allt för visso är ett minne af striden.)

Något häftigare förföljelse torde icke ha förekommit från danskarnas sida. De gåfvo sig god tid att bränna och plundra. Staden Bogesund blef sålunda först utplundrad och fick sedan gå upp i lågor och befann sig därefter under några årtionden i djupt förfall. Äfven bygden däromkring sköflades. För öfrigt låg nu hela Västergötland öppet för de vilda och rofgiriga främmande krigarskarorna. Man erinra sig, af hvilken beskaffenhet t.ex. skottarna voro, och de andra utländingarna voro nog föga bättre. Det var en svår tid för västgötarna. Städerna Falköping, Skara och Sköfde blefvo lågornas rof. I allmänhet synes en bygd ha skonats endast om den erlagt en dryg brandskatt.
(Vid brandskattens erläggande erhölls kvitto. En mängd sådana kvitton från danskarnas tåg genom Sverige finns i behåll i danska arkiv. Några af dem äro tryckta i P.F. Suhms Samlingen till den danske Historia, I:e Række, men ingen af dessa är från Västergötland.

Danska författare ha inte velat tro på dessa härjningar, särskilda de nämnda städernas ödeläggelse, utan förmenat, att danskarna endast togo brandskatt. Emellertid har man i behåll i Jönköpings rådhusarkiv ett bref, daterat den 19 mars 1520, å hvars baksida af samtida hand finnes antecknat följande om danskarnas infall i landet 1520: "Thette sama aar Mdxx brende sama Fiende aff Skara, Sködve, Fa!ekopung och Baagsund i Westergötland."
En del värdefulla ägodelar synas, så snart man såg, hur det började gå, hafva blifvit bragta i säkerhet i andra landsändar. Man kan förstå detta af ett bref, som konung Kristian den 9 febr. 1520 skrifvit från Kallundborg till Simon zu Essens. Han tillsäger honom bl.a., att när han kommit till Sverige, skall han se till om han kan finna något goda byte i Värmland, dit många af adeln i Västergötland fört undan sina ägodelar.

I det inre af Västergötland fanns vid denna tid intet fäste, som kunde hejda danskarna i deras segertåg. Axvall hade blifvit ödelagt 1469 och hade sedan icke blifvit återuppförda. Den flyende svenska hären hade ingen möjlighet att samla sig till motstånd, förrän den kom till Tiveden, hvilket skedde den 31 januari.
Tiveden var i forna dagar mera än nu en vild och skogig bergstrakt, uppfylld af moras och sjöar. Endast en väg, och detta en väg på 3-4 mil, ledde öfver den djupa och mörka skogen från Hofva gamla by å Västgötasidan till Ramundaboda å Närikessidan.

Denna Tivedens otillgänglighet hade gjort den till en gammal historisk och naturlig gräns mellan Göta- och Sveastammarna. Här ha sannolikt många fejder stått i tider, som föregå vår historia. Och äfven i historisk tid ha strider utkämpats härstädes, t.ex. mellan kung Valdemar och Magnus Ladulås.
Tiveden utgjorde ett naturligt bålverk mot en mot rikets inre anryckande fiende, och här kunde en modig och tapper här, äfven liten till antal, göra motstånd mot en stor härsmakt. Här hoppades nu svenskarna att kunna hejda danskarna från vidare framfart. För ändamålet höggo de öfver den enda vägen en bråte. Bråtarna utgjorde en af forna tiders allra kraftigaste försvarsmedel. De voro anlagda med en särskild konst, så att den, som inte kände till deras konstruktion, blef ohjälpligt innestängd samt nedgjord eller fången.

Det uppges, att Sten Sture själf ordnat försvaret så mycket, som det farliga såret tillät honom att vara med, men han har inte vågat stanna och afvakta fiendens anfall utan skyndat mot Stockholm för att få den behöfliga vården.
På kyndelsmässoafton, den 1 februari, kom Otto Krumpen tågande mot bråten och vågade en stormning. Det blef en synnerligen vild och blodig strid, och han blef tillbakaslagen med stor förlust. Fransmännens utmärkte sig mest. Deras anförare Jakob Valles, som i spetsen för sitt folk störtade sig in bland fienderna, föll i fångenskap liten utlöstes sedermera. Några af de allra främsta i danska hären stupade. Det såg mörkt ut för danskarna, men då skall en svensk herreman ha kommit till Krumpen och erbjudit sig att föra den danska hären förbi bråten, och sålunda blefvo svenskarna, som mest bestodo af bönder, besegrade och skingrade. Förrädaren var den omnämnde Erik Abrahamsson. Från danskt håll har man betviflat, att uppgiften härom är riktig, men vare sig denne uppträdde som förrädare, eller någon annan, som kände platsen, visade danskarna förbi bråten eller dessa utan sådan hjälp besegrade svenskarna, drog Erik Abrahamsson misstankarna öfver sig genom att strax därefter öppet öfvergå på Kristians sida. Närikesbönderna blefvo så förbittrade på honom, att de fängslade honom själf och plundrade Örebro slott, där han var höfvitsman, och sannolikt äfven hans sätesgård Ekeberg invid Hjälmaren.
Striden uppgifves af ett par författare ha stått vid Ranlundaboda, således alldeles vid utgången ur Tiveden. Uppgiften synes mycket tvifvelaktig, alldenstund det förefaller egendomligt, om man inte tidigare sökt hejda fienden.
Svenskarna måste alltså öfvergifva äfven den starka ställningen å Tiveden och ha sannolikt strax därefter blifvit alldeles skingrade. Danskarna bröto in öfver Svealandskapen och stodo om några månader utanför Stockholm, men hvad som nu händer, hör inte hit att förtälja.
Anländ till Strängnäs mottog Sten Sture redan den 2 februari underrättelse om förräderiet och nederlaget å Tiveden. Följande dag bröt han upp för att skynda mot Stockholm. Man tog vägen öfver Mälarens is, men man hade inte kommit längre än till Björköfjärden, när den ädle Sture två veckor efter slaget på Åsunden utandades sin sista suck, endast 27 år gammal.

Folket stod höfdingelöst med fienden i hjärtat af riket. Och så bröto de hemskaste olyckor in öfver landet. Detta blef följden af olycksskottet på Åsundens is och den fruktlösa kampen på Tiveden.

Men vi återvända till Västergötland för att se, hur folket härstädes och särskilda herrarna ställde sig med anledning af de timade händelserna.
Man synes rätt allmänt ha funnit det klokast att underkasta sig. Så var åtminstone fallet i västra Västergötland, hvilket man vet af ett bref, som befälhafvaren på Älfsborg, Hans Brede, redan så tidigt som den 5 febr. skriver till Kristian, och däri han meddelar; att Kullings, Bjärke, Flundre, Väne Ale, Vätle och Viste härader hafva gått honom till handa och erlagt brandskatt i silfver och penningar. En del af de borgare, som bott i Gamla och Nya Lödöse, lofva också trohet och vilja bygga, om det tillåtes, samt idka handel i konungens riken, och bör därför Ditlef van Anefeldt på Bohus tillskrifvas, att han låter de sålunda handgångna borgarna och bönderna njuta till godo de bref, som de erhållit. Han tillägger, att proviant behöfves vid första öppna vatten samt kläder och penningar till den nya garnisonen.
Konung Kristian gör stora påtryckningar på landets främsta män för att få dem på sin sida. Sålunda skrifver han den 5 februari ett bref till Ture Jönsson. Men såväl denne själf som många andra höllo ännu fast vid den nationella ledningen, som nu efter Sturens död hade öfvertagits af dennes änka, den högsinta och modiga Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Man ser detta bl.a. af ett bref, som Ture Jönsson i medlet af februari afsände till fru Kristina som svar på hennes meddelande om Sten Stures död. Brefvet, hvars förra del är något dunkel, är af följande innehåll: Kommen öfver Letstigen hade Ture mött sin tjänare, som varit med i slaget på Tiveden "oc vnderuiste mik then leglighet." Därför vände han om till stridsplatsen, hvarest han tagit 40 karlar från mäster Hans Mule och därmed återtagit hela Dal och en del af Värmland, som gått denne tillhanda å konung Kristians vägnar. Därefter for han till Västergötland för att proviantera Öresten. På sin gård Säm hade han mottagit kallelse från riksrådet, Kristina och magistraten i Stockholm. Så snart han om några dagar ytterligare provianterat och betryggat Öresten och skickat sitt folk mot den stora härsmakt, som kommer från Halmstad, skall han hastigast möjligt öfver Askersund och Julita resa till Stockholm.")
Vid sammankomsten i Stockholm afhandlades med stor sannolikhet förslaget, att Ture Jönsson skulle blifva ledare af försvarsanstalterna. Fru Kristina var mycket angelägen härom och tillskref honom inte mindre än fyra gånger med anmaning, att han skulle sätta sig i spetsen för försvaret. Hon lofvade honom all den hjälp, som det stod i hennes makt att lämna, men herr Ture ansåg det nog för närvarande omöjligt att göra något mot Kristian, och skulle denne bli segrare, vore det ju förmånligt att stå väl hos honom. Det har uppgifvits, att Ture Jönsson korats till rikshöfvitsman af en del herrar, men att han inte hade menighetens förtroende.

Emellertid vinner Kristian mer och mer framgångar. Den 2 mars erkännes han af svenska riksrådet som konung, och den 31 mars stadfäster han själf den dagtingan, som fullmäktige gjort. Han lofvar därvid, att Sveriges slott och län, bl.a. Älfsborg, som han hade i sina händer, skulle hållas rikets råd tillhanda. Naturligtvis höll han inte detta löfte.

Sedan Kristian fått sin makt tryggad, sänder han - sannolikt tämligen lika lydande till Sveriges olika bygder - en anmaning till folket att underkasta sig honom. Sålunda skrifver han den i april 1520 från Köpenhamns slott ett öppet bref till "prelater, präster, riddare och gode män, köpstadsmän, bönder, bokarlar och menig allmoge, som bygga och bo uti allt Västergötland", däri han menig förmäler, att Sveriges riksråd antagit honom till konung, och beder och bjuder han dem strax ingå på samma dagtingan och beslut och vara hans hörsamma undersåtar. Han förmanar dem att icke tåla någon, som vill uppresa dem mot konungen. Han vill vara de gunstig och nådig herre och hjälpa dem till rätta och lofvar att hålla konung Eriks lag och goda gamla sedvänjor.
På många håll, särskilda i de sydligare landskapen, och i allmänhet söder om Mälaren, har man fogat sig i, hvad man ansåg oundvikligt, åtminstone vad herrarna angår. Vid denna tid synas också de främsta af västgötaherrarna ha öfvergifvit sitt gamla parti och slutit sig till Kristian. Omvändelsen har tydligen varit mycket bestämd, ty sådana män som biskop Vincentius i Skara, Ture Jönsson och Erik Abrahamsson blifva hädanefter, jämte biskop Matts i Strängnäs, Hemming Gad m.fl., de allra ifrigaste att arbeta för Kristians sak.
På andra håll återigen, såsom i landskapen norr om Mälaren, t.ex. Uppland och Dalarna, vägrade man att finna sig i de nya förhållandena, och detta delvis på tillskyndan af den fosterländska Kristina Gyllenstierna, som tillskref allmogen med uppmaning att resa sig. Och i allmänhet kan sägas, att bönderna voro villiga att fortsätta striden.
Sålunda höllo dalkarlarna landsting vid Stora Tuna den 18 april, därvid de talte om rikets sorgliga tillstånd och utforo mot dem, som sveko sitt land. De beslöto att sända ett öppet bref västgötarna, och häri förklarade de, att de ville fortsätta motsståndet mot fienden, och bådo om deras understöd. Man må erinra sig, att Västergötland var det folkrikaste af alla de gamla svenska landskapen och det inflytelserikaste af alla landskap söder om Mälaren. Västgötarna voro dessutom sedan urminnes tider vana att taga upp en kamp mot danskarna. Men dalkarlarna hade tydligen missräknat sig på dem och fingo därför ett helt annat svar, än väntat.
Något svar på sin skrifvelse hann emellertid dalfolket inte att få, innan västgötaherrarna af sig själfva kommo med råd. De voro nu så angelägna, att man äfven på andra orter, där man ännu inte gjort det, skulle sluta sig till Kristian, att de sände skrifvelse olika håll för att förmå folket att göra detta.
Sålunda skrifva biskop Vincentius i Skara, lagmannen Ture Jönsson, riddaren Erik Abraharnsson, Axel Mattsson, Bengt Gylta, Lindorm Brunsson m.fl. den 25 april 1520 från "Ossloby" ett brev till dem, som bygga och bo i Uppland och Dalarna, med förmaningar. De klaga öfver den stora, obotliga skada och det fördärf, som är skedt i detta fattiga rike. På det man måtte komma till god frid och dagtingan de tre rikena emellan, och då rikets och allas höfvitsman vore fallen, hade rikets råd tillsagt Kristian å rikets innebyggares vägnar, till hvilken dagtingan brefskrifvarne och menige allmoges befullmäktigade sändebud från hvart härad tillika med alla frälsemän öfver hela Västergötland samtyckt liksom äfven till den dagtingan, som var gjord i Uppland. De försäkra, att man skall få njuta Sveriges lag och gamla goda sedvänjor och aldrig betungas af skatter. Därför bedja och råda de brefvets mottagare i de mest bevekande ordalag att hålla denna dagtingan och icke resa sig upp mot deras nådige herre, dem alla och menig man till evig skada och till fördärf. De bedja till sist om ett uppriktigt och skyndsamt svar, så att de veta, hvad de skola rätta sig efter.
Detta bref kan tydligen icke vara svar å dalkarlarnas brev af den 18 april. Därtill är tiden mellan dem allt för kort, och dessutom angifves det icke som svar å mottagen skrifvelse. Vidare känner man, att västgötaherrarna skrefvo varnande och lugnande bref till alla landskap, där oron ännu inte lagt sig.
Den förnämste af herrarna, lagmannen Ture Jönsson, får i uppdrag att öfversända brefvet. Under tiden, innan detta sker, ankomma emellertid fullmäktige från Dalarna med ifrågavarande skrifvelse med begäran om råd och hjälp. På grund af herrarnas redan affattade skrifvelse till dalamännen anser sig väl Ture Jönsson på eget bevåg kunna svara dem, och jämte det han bilägger herrarnas skrifvelse, sänder han den 3 maj 1520 från sin gård Lindholm till invånarna i Dalarna svar på deras genom fullmäktige öfverlämnade skrifvelse. Han råder dem att biträda den med konung Kristian ingångna dagtingan, försäkrande dem, att konungen skall hålla alla gamla lagar och sedvänjor och visa välvilja med fattiga och rika. Biskop Vincentius i Skara, alla frälsemän och allmogen i Skara biskopsdöme hade tillika med honom tillskrifvit Sveriges menige allmoge i Småland, Östergötland, Närike, Uppland och Dalarne om sin mening och sina goda råd, som de skulle finna i det öppna bref, som han nu skickade med deras bemyndigade sändebud, och som de alla måtte fullkomligen rätta sig efter. Han beder, att tvänne af dem utsedda fullmäktige måtte ytterligare sändas till honom med deras bref. Då ville han gärna och välvilligt tala till deras bästa inför den högborne fursten, så långt det stod i hans makt, så att de skulle få skäl att i allo måtto tacka honom. Slutligen tackar han för deras välvilliga bref och för det förtroende, de visat honom, samt varnar dem för bedragare, som vilja locka till uppror.

Det är en sällsynt myndig och själfgod ton, som genomgår genomgår hela brefvet. Myndighet och själfgodhet var ju också något, som låg i Ture Jönssons karaktär, men dessutom är inte omöjligt, att han blifvit beklädd med något särskilt uppdrag från Kristians sida, sedan han nu gått öfver till honom. Det må erinras om, huru Kristian redan den 5 februari tillskrifvit Ture Jönsson.
(Huru Ture Jönsson följande år, 1521, sedan Gustaf Vasa börjat resningen, visar sig nitisk för Kristians sak, se »Vestgötalagmannen Ture Jönssons bref om uppresningen emot k. Kristian II i sydvestra delen af riket 1521).
När de ledande männen i Västergötland på detta sätt arbetade på, att allmogen äfven i andra landsdelar skulle underkasta sig Kristian, är det själfklart, att allt verkligt motstånd numera var brutet i detta landskap.

När därför konung Kristian den 3 maj -- samma dag, som Ture Jönsson sänder sitt bref till dalfolket - från Kalmarsund skrifver ett öppet bref till inbyggarna i Västergötland, däri han anmäler sin ankomst till Sverige och lofvar dem att hålla deras gamla fri- och rättigheter, så kan detta, i stort sedt, icke annorledes inverka på deras ställning till Kristian än att de befästas i sin redan intagna ståndpunkt. Detta hindrar inte, att några smärre oroligheter kunde visa sig i landskapet. Vid midsommartiden 1520 begaf sig Kristian till Danmark på en kortare tids hemresa, och under hans frånvaro yppade sig här och var i landet, äfven i de mera lugna provinserna, oroligheter. Också i Västergötland synes vid denna tid någon liten oro förekommit. Härom får man en antydan i ett bref, som en Ture Jönssons tjänare, som för tillfället befann sig å Tingvalla (nuvarande Karlstad) i Värmland, skrifver till Nils Olofsson (Vinge) den 29 juni. Han säger däri bl.a., att hans herre meddelat honom, att han oförtöfvadt skulle komma till honom på Lindholmen. Vidare hade Ture Jönsson berättat, att Bengt Dun blifvit gripen och steglad, och att 80 knektar blifvit slagna med honom, samt att 35 blifvit steglade med Torsten Bure, som var höfvitsman för ett parti.
Denna bonderörelse synes ha ägt rum någonstädes i trakten af Lindholmens gård, som ligger uppemot Kållandsö. Sedan Kristian nu af svenska riksrådet blifvit erkänd som Sveriges konung blef denna rörelse naturligtvis betraktad som uppror, och blefvo deltagarna straffade därefter. (Det bör anmärkas, att tidsuppgiften för ifrågavarande skirifvelse är något osäker. Brefvet är skrifvet Petersmässodag, men denna kan möjligen vara den 22 febr., enligt gamla almanackan dagen för Petri cath. I senare fallet, har bonderörelsen inträffat trenne veckor efter striden å Tiveden och kan betraktas som ett direkt led i de strider, som föranleddes av Kristians infall i Västergötland.)
Detta är, så vidt man känner, den sista händelsen i Västergötland, som kan sägas stå i samband med Kristians infall i Sverige 1520. Det är sedan lugnt i landskapet, ända till dess befrielseverket genom Gustaf Vasa på allvar börjar under därpå följande år.
År 1914 reste man vid Skottek på den plats, i hvars närhet slaget vid Bogesund sannolikt varit som häftigast, en ståtlig minnesvård, som erinrar om den händelse, då Sten Sture under striden för fosterlandet här blef träffad af den dödsbringande kulan.

RIKSFÖRESTÅNDAREN STEN STURE D.Y. SÅRADES DÖDLIGT PÅ ÅSUNDENS IS DEN 19 JANUARI 1520 UNDER STRID MOT RIKETS FIENDER FÖR SVERIGES SJÄLFSTÄNDIGHET. VID SKOTTEK RESTES DENNA VÅRD ÅR 1914 FÖR ATT HUGFÄSTA MINNET AF EN BLAND SVERIGES ÄDLASTE MÄN.

Detta minnesmärke skall för visso för kommande släkten vittna om honom, som blifvit nämnd som »den ädlaste bland Sturarna», och bidraga till att väcka vördnad för våra stora historiska personligheter och alla dessa våra fäder, som gjutit sitt blod för fosterlandet eller eljest varit redo att bispringa det i nödens stunder.

Sanfrid Welin född 1855-12-11 Gäddenäs Ekeskogs socken intendent för Västergötlands Fornminnesförening.