Herr Hilmer Johansson, Uddagården, Bolum har under en längre tid arbetat för åstadkommandet av ett s.k. sockenmuseum. I oktober förra året gav kommunalstämman sitt bifall till att f.d. änkan Anna Svenssons stuga skulle ställas till fritt förfogande för inrättandet av ett sockenmuseum. Ännu har ej några reparationer gjorts, trots att den gamla ryggåsstugan är illa medfaren. Bland annat är taket infallet.
Då nu hösten närmar sig och därmed regn, och rusk, är det fara värt, att stugan ruttnar ned. Något måste göras och det snart, om Bolum skall få något sockenmuseum. Kunde icke, när skördetiden är över, sockenborna på ett eller annat sätt hjälpa till med reparationen!

Ordet Fritt.

Bolums Socken Fornstuga

I tisdagsnumret den 25 aug av denna tidning var under rubriken "Broddetorp" införd en kortare notis, författaren av en till synes mindre väl underrättad, mot hembygdsintresset i Broddetorpsorten illasinnad meddelare, vilken riktar ett par dumsluga anmärkningar mot intressenterna, speciellt initiativtagaren för åstadkommande, av ett sockenmuseum inom Bolums socken för det ännu inga reparationer företagits å den av socknens kommunalstämma till ändamålet anslagna stugan. Dessa anmärkningar äro helt och hållet obefogade och torde för tydligt märkbart inslag av infall mot enskild person knappast varit förtjänta av bemötande, om inte spridandet av en uppgift av denna art kunnat verka hämmande på det stora intresse frågan om sockenmuseet väckt såväl inom nämnda socken som i hela bygden däromkring.
Några närmare förklaringar rörande den skada denna ovederhäftiga och missvisande tidningsnotis kunnat medföra för hembygdsvårdens vällovliga och behjärtansvärda sak, torde vara obehövliga, åtminstone vad här omskrivna bygd med dess för sådana spörsmål intresserade och vakna befolkning beträffar. Ej heller hade ett genmäle mot tidningsnotisen absolut varit av nöden vad förut nämnda sockens invånare anbelangar, då var och en inom densamma säkert vet, att med stugan och dess renovering förhåller sig annorlunda än vad denna tidnings korrespondent vill låta påskina. För att ställa riktiga förhållandet i sitt rätta ljus utåt, måste dock ett omnämnande ske.

Förberedande arbeten med stugans reparation påbörjades redan under försommaren, ehuru den av flera lätt förklarliga orsaker då ej hann fullbordas. Bidragande härtill var dels den tidigt (strax efter midsommar) inträffade brådskan med skörden, vilken sedan tills nu och delvis ännu tillika med trädesbruket håller i sig, dels det förhållandet att den byggmästare, som åtagit sig diverse arbeten med stugan i snickeriväg, på grund av förut träffat avtal om entreprenadarbete, ej gärna kunnat undvara sina arbetare. Man kan ju ej, som tidningens korrespondent synes tycka att initiativtagaren till Bolums fornstuga skulle gjort, begära, att sockenborna - de flesta lantbrukare och beroende av sitt arbete - skolat åsidosätta sina ekonomiska intressen för att få stugan färdig, - eller att en hantverkare för samma ändamål skulle göra kontraktsbrott. Detta synnerligast som arbetena med stugan utlovats och äro avsedda att ske på frivillig väg. Att, som tidningens korrespondent, vars namn är känt, i åberopade uppger, att taket på stugan är infallet, är ett än tydligare bevis på hans dumdristighet och illvilja särskilt mot den, som av Bolums socken fått förtroendet att ordna med dess blivande museum. Taket på stugan är nämligen mer än "infallet", det är avtaget, i och för omläggning och underlättande av stugans konservering, varmed arbetena i möjligaste mån komma att utföras före den "ruskiga" årstidens inbrytande. Någon bön om hjälp, offentligen uttalad som korrespondentens, behöver visst icke göras (ehuru bidrag i form av gåvor och penningar tacksamt emottages under adress: Hilmer Johansson, Broddetorp.) Ha sockenborna mäktat skänka stugan med möbler från i 1700 - talet och över ett hundratal andra museiföremål, är undertecknad förvissad om, att de även äro villiga hjälpa till med reparationen. Eller vad tror läsaren! 

Hembygds - och fornminnesintresset är, som förut nämnts och förstås kan på den i föregående n:r omnämnda i söndags invigda Hornborgastugan, "Bankes stuga", i bygden kring Broddetorp stort, också finnes här ett rikt arbetsfält för hembygdsforskning. Bygdens minnen äro dess bebyggares, stolthet och gärna talar man om dem. Ofta kan man här få höra och se prov på uppriktig hem - och hembygdskärlek hos ortsbefolkningen, och detta är glädjande. Det går ingen enda vecka utan att undertecknad, som på lediga stunder något sysslar med folkminnesuppteckning och insamlandet av bidrag till Bolums sockens fornstuga och dess arkiv erhåller sådana i en eller annan form. (Alla bidrag och gåvor av sistnämnda slag redovisas i Skara och Skaraborgs läns tidning, gärna även i andra som bevisa sitt intresse därför!) Flera intressanta och värdefulla för kunskapen om bygdens historia och forntida folkliv ha redan sammanbragts. 
Än är det någon sak till stugans samling av slöjdalster och fornföremål som överlämnas eller utlovas och än är det en uppgift om någon fornlämning eller annat till stugans arkiv. Allt är välkommet! Den senast överlämnade gåvan är synnerligen värdefull. Den består av ett 70- tal gamla handlingar berörande ett flertal gårdar i orten. De förskriva sig från 16 – 17 – 1800 talen, och överlämnades av en gammal fru, som i dagarna avflyttat från orten. Exemplet manar till efterföljd.

Den andra stugan, som ännu ej iordningställts, är belägen strax utmed landsvägen Bolum - Skövde i närheten av den vackra Bergsjösjön på Billingen. Stugan är en ryggåsstuga även den och byggd i vinkel. På baksidan finnes ett "utskuv" av den. Inredningen är synnerligen intressant med de flesta bohagstingen från 1700 - talet. Stugan har av Bolums kommun välvilligt ställts till kommitterades förfogande för iordningställande till sockenmuseum.

Även denna gamla stuga befinner sig en på sitt vis intressant bygd. För åtskilliga, decennier sedan bröt man här mark och byggde sig: hemvist - på ett jämförelsevis litet område fanns för en 75 år sedan ett 60 tal småstugor, av vilka de flesta nu äro nedrivna. Över åkertäpporna - ofta uppodlade under ofantliga mödor - växer nu skogen - en bild av det mänskliga arbetets förgängelse. Från denna trakt l gingo knallemän den långa vägen till Göteborg för att hämta varor. Det fanns karlar, som hade gått åtta gånger fram och tillbaka på en enda vinter, ofta med tungt lass i kärran. Ofta hade man det svårt; dagspengen var ej stor ifall man fick något arbete alls, men här fostrades duktiga söner och döttrar. Men gamla Svea har ej fått behålla så många av dem; de flesta gåvo sig med 1880 – 90 - talens stora emigrationsström till Amerika.
Det måste, uppriktigt glädja varje hembygdsvän, att åtminstone någon, spillra av denna bygds fornsaker räddas åt eftervärlden. 

Bolums fornminnesstuga

1924 bifall att f.d. änkan Anna Svenssons stuga skulle inrättas till sockenmuseum. Belägen på Törnagården ägor invigdes 1927-06-19. Inför invigningen i morgon söndag. Några ord om stugan och dess ägare av Hji. Skaraborgs läns tidning Nr 49 Lördagen den 18 juni 1927.

Laffens i Bolum: räddas undan av de 150 ryggåsstugor, som fanns i Bolum. Stugans sista bebyggare understödstagande änkan Anna Svensson samlades för ett par år sedan till sina fäder och kommunen var om än icke ensam, så självskriven arvtagare. Man planerade som vanligt en offentlig auktion. Men så blev emellertid inte fallet, ty någon som benäget lyssnat till de otaliga berättelser om denna stuga och dess originella innevånare tyckte skada vara att minnet av dem skulle för alltid sopas bort, utan att något göres för dess bevarande. Man ville att det skulle bli en sockenmuseum, och stugan skulle med alla inventarier bestå med kommunen, som underhållsskyldiga egendom.

Laffastôva låg förr intill Jägartorpadreva vid Hofs by. Dess förste ägare Jonas, var byskräddare i Håv. Om hans föräldrar vet man intet, men ett densamme tillhörigt skåp med initialerna J B N och årtalet 1776 kan härröra från dem. 1813 – 14 utbryter krig och Jonas hade inkallats under fanorna. Men som byskräddare fick han stanna kvar i byn. Väl hemkommen svarar han på frågor om varför han slapp kriga "jag får la gå här i bun och laffa". Därmed fick de spörjande låta sig nöjas. Men han retades för att han slapp kriget och för att han gick långsamt eller haltade.

Jonas var gift och hade två barn. Sonen Johannes ärver stugan och stannar till sin död 1887. Johannes ingår äktenskap med omyndiga pigan Anna Jonsdotter på Jägartorpet. Han hade med pigan övat älskog och kallats in till pigans mor på hennes dödsbädd och moderna hade tagit denna loven av honom. (Traditionen har en del tragiskt att berätta om deras äktenskap). Anna avled redan 1830 el 31. I stugan fanns hennes pigkista kvar med initialerna A J D och året 1826. Äktenskapet var barnlöst.

Johannes gifter om sig med smedsdottern Katarina Hansdotter (Apelgren) från N Vånga. Hon hade bara kommit vandrande och utan vidare bosatt sig hos honom. De levde i ett oäkta gifte men som inte en förbindelse av denna primitiva natur riktigt tolererades av prästerskapet så infann sig församlingens själasörjare och förmådde dem att viga sig. De fingo Johan Gustav född 1833, Anders f 1839, Per f 1843 död samma år, Anna Stina 1848 d 1924.

Katarina var en i många stycken intressant och kulturhistorisk synpunkt märklig kvinna. Hon var skötsam och duktig att arbeta men hade ovanan att ränna omkring i gårdarna, vilket barnen sedan tar efter. Katarinas originalitet gav uppslag till historier och talesätt. Hon var trollkunnig och kunde "vita bort" råttor. 1867 förrättas ägoskifte vid Jägartorp och stugan kom att stå på ofri grund så att den måste flyttas. Johannes och Katarina avtalar om förpantningsköp av jord på Törnagården - Änkegården i Bolumatorp. 1870 var den uppförd. Johannes flyttar dit med dottern då hustrun Katarina dör året innan 69 år. Virke till stugan tas även från Lites vid Slätterödjorna (AL). Johannes dotter Anna Stina gifter sig med drängen Anders Svensson från Slöta 1877, äktenskapet förmedlat av en vida känd mäklerska kallad "all världens böneman". Anders Svensson f1835 dog 1914 var ett verkligt bygdeoriginal och betraktades som ett byspektakel och många är de historier som finns om honom.

Inför invigningen i morgon söndag. Några ord om stugan och dess ägare av Hji – Skaraborgs läns tidning Nr 49 Lördagen den 18 juni 1927.

Laffens i Bolum:

Söndagen den 19 juni öppnas för sitt ändamål till fornminnesstuga apterade f d Laffens stuga i Bolum på Billingens sydvästra sida sluttningen mot Hornborgasjön.

Högt uppe under berget  - nära det för ”gamla värar” välkända skjutfältet Bjärsjö invid allmänna landsvägen Bolum till Häggum och strax ovanför på bergskrönet belägna underbara Bergsjön, där förra sommaren det mycket omskrivna "shingrande sjöodjuret" uppenbarade sig – är hon nu belägen, denna lilla men till utseendet och traditionen märkliga stuga, som nu under något år varit föremål för sockebornas livliga uppmärksamhet och intresse. I det att hon av dem räddats från att undergå samma oblida öde som tillförne under de senaste 50 – 75 åren vederfarits 150 andra av socknens ryggåsstugor.

Stugans sista bebyggare understödstagande änkan Anna Johansdotter Svensson samlades för ett par år sedan till sina fäder och kommunen var om än icke ensam, så självskriven arvtagare. Och om detta arv skulle nu beslutas. Men få voro väl de som anande, att stämmans beslut skulle bliva så, som det blev, ty ingen hade väl tänkt sig annat än att stugan tillika med inrede och bohag skulle utbjudas på offentlig auktion.

Så blev emellertid inte fallet, ty någon som benäget lyssnat till de otaliga berättelser om denna stuga och dess originella innevånare tyckte skada vara att minnet av dem skulle för alltid sopas bort, utan att något gjorde för dess bevarande. Härvid följde att till kommunalstämman ingavs en ansökan om att stugan måtte kvarstå som så kallade fornstuga eller sockenmuseum. Stämman beslutande i enighet med denna ansökan, att stugan tillika med alla inventarier skulle bestå, samt att densamma, sedan den på frivillig väg iordningställts, finge återställas till kommunen som dess underhållsskyldigas egendom.

Så gick det till att få fornstuga i Bolum och man grep sig an med det verk, som nu under många rätt så brydsamma omständigheter slutförts – på vad sätt få besökarna själva övertygade om. Några ord må nu sägas om stugans forna öden och innevånare.

Laffastôva – som den nu vardna fornstugan av ålder benämnes i orten – låg förr intill den så kallade Jägartorpsdreven vid Hovs by i Bolum socken. Dess förste kände ägare hette Jonas i Håv. Om hans föräldrar vet man intet med bestämdhet men ett densamme tillhörigt skåp med initialerna J B N och årtalet 1776 kan härröra från dem.

Den förste uppgiften om denne Jonas daterar sig från 1813 och är synnerligen intressant, emedan den förklarar uppkomsten av det binamn - Laffen eller Laffes – som sedan kom att följa honom så länge han levde, och hans efterkommande i över 100 år framåt i tiden.

Det var - omförmäler en släktkrönika - vid utbrottet av Sveriges sista krig (1813 – 14) och Jonas såväl som andra krigsdugliga män hade inkallats under fanorna att fullgöra sin värnplikt och sedan draga ut i kriget. Han infann sig också. Men som han var byskräddare, och som sådan oumbärlig i byn, fick han återvända till hemmet. Att Jonas skulle slippa sin krigstjänst hade emellertid ingen i hela byn en aning om. När man därför såg honom komma bygatan fram skyndade man till och frågade varför han gick hemma och ej var med i kriget. ”Å ja får la gå här i bun och laffa” gav han de spörjande svar, och med detta fingo de låta sig nöja, hur retligt det än kändes dem. Men efter denna dag kallades Jonas aldrig annat än Laffen, och man retade honom med att han sluppit ifrån kriget för det han gick illa eller sakta – laffade.

Jonas var gift och hade två barn. Efter hans död blev sonen Johannes ägare till stugan och bebodde den till sin död den 2 sept. 1887. Johannes ingår äktenskap vid 22 års ålder äktenskap med den omyndiga pigan Anna Jonsdotter på Jägartorpet, enligt sägnen emedan han lovat hennes mor detta på dennas dödsbädd. Modern lär nämligen fått veta , att de unga tu hade övat lite älskog tillsammans,  och därför kallat till sig Johannes  samt tagit denna loven av honom. Traditionen har en hel del av tragiskt innehåll att berätta om de båda makarnas äktenskapliga samlevnad.

Anna avled redan 1830 el 31. Äktenskapet var barnlöst. I stugan finns från Annas tid ett minne - hennes pigkista – vilken bär initialerna A J D och året 1826.

Efter först hustruns död ingick Johannes nytt äktenskap, denna gång med smedsdottern Katarina Hansdotter (Apelgren) från N Vånga. Denna hade bara kommit vandrande landsvägen fram och utan vidare bosatt sig hos honom. De båda säges till en början ha levat i så kallade oäkta gifte, men som inte en förbindelse av denna primitiva natur riktigt tolererades av prästerskapet så infann sig församlingens själasörjare och förmådde dem att viga sig.

Johannes och Katarina fingo i sitt äktenskap 4 barn 3 söner och en dotter: Johan Gustav född 1833-09-03 levde 1927, Anders f 1839-08-14 d 1866-04, Per f 1843-01-01 död samma år, Anna Stina 1848-08-22 d 1924-04.

Katarina var en i många stycken intressant och kulturhistorisk synpunkt märklig kvinna. Hon var skötsam och duktig i sitt arbete och särskilt när hon var borta i hemmen på hjälp sökte hon utmärka sig framför de andra arbeterskorna, men hade ovanan att ränna omkring i stugor och gårdar, vilket hos henne blev ett med åren alltmer framträdande drag, som sedan även kännetecknade barnen. Om Katarinas utpräglade originalitet, som givit upphov till många roliga historier och talesätt, skulle - om utrymmet tillät – kunna sägas mycket, likaså om hennes trollkunnighet, i synnerhet när det gällde att vita bort råttor.

År 1867 förrättas ägoskifte vid Jägartorp, där stugan låg, och därigenom kom den att stå på ofri grund så att den måste flyttas. Johannes och Katarina avtalar om förpantningsköp av jord på Törna - Änkegården i Bolumatorp där stugan nu finns. 1870 var hon där uppförd. Johannes fick emellertid flytta in i den samma  tillsamman med dottern ty Katarina hade året förut avlidit nära 69 år gammal.

Dottern Anna Stina gifter sig 1877 med drängen Anders Svensson från Slöta församling ute på Falbygden. Deras bekantskap hade förmedlats av en vida beryktad äktenskaps mäklare, som gemenligen gick under namnet ”all världens böneman”.

Anders Svensson var född 1835 dog 1914. Om denne Anders som var ett verkligt bygdeoriginal existera bland ortens befolkning hundraden dråpliga och karakteristiska historier, till vilka signaturen med redaktionens tillåtelse med nöje skall återkomma en annan gång. Till dess önskas en var varmt välkommen till fornstugefesten vid Bjärsjö om söndag.