|
Två varianter på jästbråket i Bredegården.
Bryggjäst och dålig grannsämja.
''Glöm nu framförallt ente å köpa öljäst på bröggeriet, å så kom ihûj å ha
jästaputällen innaföre pälsen, när du far hem i denna kjurda''.
Det var de viktigaste instruktionerna som Ersa Ville fick av Lisa, gumman sin,
där han satt i släden, iklädd forepäls och vadmalskappa och benen väl insvepta i
den stora fårskinnsfällen. Ville skulle nämligen in till Skara för att
julhandla. Lisa hade nog gärna velat ge sin herre och man ett förmaningens ord
också, att inte värma sig för mycket med julbrännvinet, vars inköpande väl var
hans förnämsta stadsärende.
Ville var emellertid föga mottaglig för goda råd i den vägen, så Lisa teg
visligen.
Så klatschade Ville åt Grålle med piskan och svängde ut genom gårdsgrinden. För
att vinna tid skulle färden gå över den frusna Hornborgasjön. Visserligen svepte
vinden rätt bistert över den stora, öppna vidden en sådan här gnistrande kall
vinterdag, men Ville var ju väl påpälsad, så det skulle nog gå bra den här
gången också, liksom så många gånger förr.
För att komma ner till sjön var det nödvändigt att ta vägen förbi grannen
Augusts gård, NordBredegården. Som väl var syntes i dag varken August eller
någon av hans gårdsfolk till. Grannsämjan var nämligen allt annat än god. Ville
hade en vass och rapp tunga, den han brukade litet mer än nödvändigt var. August
var inte så smidig i munlädret; han hade i stället ett mer än lovligt hett
temperament och han hade t.o.m. någon gång låtit undfalla sig att bössan hans
dugde att knäppa andra rävar med än de vanliga fyrbenta.
Grålle var en god travare och Ville kom både snabbt och lyckligt fram till Skara
stad, och efter att ha uträttat såväl sitt eget viktiga ärende som Lisas, blev
det så småningom tid att tänka på hemfärden. I staden mellan husväggarna var ju
inte vinden så vass, men Ville tänkte på blåsten ute på sjön. Den hade i alla
fall varit rätt så bitande, så det vore nog inte så dumt att värma sig med en
kaffegök eller två, innan Grålle skulle sättas för. När det gällde kaffekask var
beslut och handling ett hos Ville , varför han stegade in på närmaste enkla
kafé. Vid tiden för den här händelsen existerade väl knappast något förbud mot
spritförtäring på kaféerna och i vilket fall som helst hade Ville vanan inne att
klara en så enkel sak. Inne i serveringslokalen satt redan förut några bekanta
från hemsocknen, så det var bara att slå sig ner vid samma bord. Det var ju inte
så ofta man träffades i stan, och eftersom samtliga var försedda med ”starkt”,
så skulle det spenderas över lag. Det stannade således inte vid de två ”gökar”,
Ville ursprungligen tänkt sig . Alltnog; när Ville äntligen satt i släden var
han smått påstruken. Det var dock först nere på sjön som han råkade dusa till.
Grålle hittade dock vägen på egen hand, och då han började längta efter spiltan
och havrekrubban travade han friskt på mot hemmet.
Så med ens blev Ville klarvaken. Han hade hört knallen av ett skott och nu
kändes också något varmt rinna ner utefter bröstet.
Till sin förskräckelse upptäcker Ville nu också att han är mitt för Augusts
gårdsgrind. Inget tvivel mer; den hätske grannen har gjort allvar av sin förut
uttalade hotelse! Ville kände hur mattigheten kom över honom. Det var nog slutet
! Bäst att komma hem, innan det var alldeles färdigt!
Grålle fick en snärt av tömmen och var snart framme på hemmets stallbacke. Lisa,
som hört slädbjällran, där hon satt i fähuset och kvällsmjölkade, tittar ut och
får se Grålle vid stalldörren. Ville gör inte någon ansats att stiga ur släden.
Han bara sitter där och stönar.
'' Hur ä dä fatt mä däk, Ville lelle?''
'' Åh! August har skûet mäk. Jak känner hur blo’n renner utätter bröstet''.
Med Lisas hjälp kom Ville ur släden och vid stallyktans sken skulle skottskadan
undersökas. Om Ville blev glad eller snopen, när han fick höra Lisa utropa: "Dä
å ingen blo'; dä ä bröggejästen som har runnet ut", förmäler inte historien.
Värmen innanför pälsen hade förståss satt fräs på jästen, så att korken flugit
ur med en knall.
Så småningom kom historien om Villes jästaputäll ut på bygden, och särskilt på
det årets julkalaser var historien en godbit av första klass - utom för Ville
själv förstås.
(Anm. Ovannämnde August hette August Jonsson, bodde i NordBredegården,
Bjellum – strax intill anhalten – och var gift med min mors äldsta syster Emma.
August och Ersa Villes gårdar lågo på var sin sida om en liten byväg, som gick
från betesmarkerna nere vid sjöstranden och upp till landsvägen. August Jonsson
var född och uppvuxen i Skomakarehemmet i Häggum (vid Billbergs) på Billingen
och hade öknamnet ”Muntersson”. Han figurerade i en bygdevisa "Muntera visan".
När hans svägerskor i ungdomen sjöng den visan för honom på ret, så jagade han
dem med bössan. Född och uppvuxen i ensligheten på Billingen var han ett
original – snäll, men häftig och underlig.
Hans barn Alice, Agnes, Ragnhild och Carl (den sistnämnde död ung) äro alltså
mina kusiner.) berättar den okände sagesmannen
|
