Stenåldern

Stenålder

Runt 9200 blev Falan isfri. Isen drog sig tillbaka ca 15 km på 100 år. 8900 var det isfritt i Varnhem följd av en period med minskad avsmältning yngre dryas 8900-8100 med en avsmältning på 2 km/100år (Maximalt 10-20 pers kunde försörja sig på Falan denna tid), därefter ökar det igen till 30 km per 100 år. Fornvättern tömmer sig via Djupadalen 8950. Baltiska issjön tömmer sig våren - sommaren 8213.

Fornhundarna från Almeö Ytterberg 7000-5000.

Perioden 4200-3900

F.Kr. Sedan isen smält bort 5 - 8000 år tidigare. Man övergår från jägarfolk till ett bondefolk med boskap och odling. Det är cirka 170 generationer sedan.

Bondestenåldern 3950-1800. Perioden börjar med att man går över till en odlingskultur som importeras från Polen och Nordtyskland.

I Trattbägarkulturen

3950-2950. 

Dösar

En bonde och döskultur når oss i Skåne och på Västkusten 3600 f.Kr. 3350 Händer något. Dösar dominerar i Danmark (med 7000) i Skåne och på Västkusten finner vi ett hundratal. De tre DÖSAR som finns (det finns fler på västkusten) är en produkt från kontakter med Polen och Västeuropa.

Falan tar fart och 3300 börjar man under en 50 års period bygga de 203 säkra (+ca 10 osäkra) stenkammargravar från Falan till Varnhem. 

Gånggriften

Sen bygger man ett hundratal gånggrifter medan Falan har över 200 st. (Minst 203). Kan detta bero på en utvandring från Danmark denna period? Utformningen av gånggrifterna med långa gångar jmf med andra delar av landet. Den längsta i Karleby på 17.5 m, Ragnvalds grav. Våra grifter byggdes minst generation senare än övriga platser d.v.s. 3300 f.Kr. Gången vanligen i O-SO riktning. Det troliga är att samtliga gånggrifter byggdes under en relativt kort period om 5-50 år. Det tog tio man och tio oxar under en månad att fixa det. Sannolikt har det förelegat ett färre antal byggmästare. 

En solförmörkelse inträffar 1 september 3299. En invandring från Danmark kan ha skett i anslutning till detta. Geometrisk konstruktion med bl.a. gyllene snittet kan ha figurerar. 10 man + 10 oxar under en mån bygger de största. 10 -20 döda per grav. De användes till omkring 2950 då en ny kultur kommer. Hallonkvinnan möter döden som offer(?) i Mölnarps mosse ca lite före 3000.

Gångmarkering en väggsten som har samma bredd som gången. Gångtapp den i kammaren inskjutna delen av gången. Nyckelsten den innersta takstenen i gången. Kammaren har båsstenar, som indelar kammaren och som möjliggör att det går att bedöma belastningen på graven. 

Primärt användes graven tiden 3300 - 3000. Då har ett dussintal personer gravsatts, under sekundära tiden d.v.s. hällkisttid 2400-1800 har hundratalet gravsatts.

Dålig skiss av Girommen från Ekornavallen 

II Stridsyxekulturen

2950-2400. Ökande fyndrikedom en helt ny kultur bryter in. Rika fynd men måttligt med gravar. Fyndplatser avviker från tidigare period , man bor på andra platser. 

III Hällkistetiden / senneoliticum 

2400-1800 sannolik en relativ tillbakagång sett från ett Falan perspektiv. Många gånggrifter omkonstruerades man täckte igen gången och byggde en hög. Perioden innebär att stenkammargraven åter kommer till heders, en idé från Normandie. en konstruktion med förrum, kort sidrum avskilt med gavelhål. Av Sveriges 300 ligger 150 i Falan -- Varnhem. Härtill har 75 gånggrifter byggts om till hällkista. 

Ca 2400 år återinföres traditionen att bygga stenkammargravar. Hällkistan kommer från Normandie. 60 talet kistor är byggda helt enligt fransk förebild och torde vittna om en direkt kontakt. Gemensamt är förrum, indelning av flera rum åtskilda av ett gavelhål. Förutom att man använde hällkistan så återanvände man gånggriften i ca 30 % av fallen d.v.s. ca 70 st. förutom de 200 som redan fanns av hällkistor. Gånggrifter som ligger i en hög har troligen återanvänts. Utgör en kollektivgrav med upp till 100 platser. Många har blivit återanvända efter att ha blivit städade. Sannolikt har ett mindre urval av befolkningen blivit gravsatt på detta sätt. De finaste finns vid Skattegården Vilske Kleva Av de knappa 300 i Skaraborg finns hälften i Falköping - Varnhem. 70 talet hällkistor är ombyggda från gånggrifter.

Om Hällkistan vid Backen Bolum meddelas att bonden som plöjde fram den fann en flat sten med halvcirkelformad urtagning. Då han också fann rel. väl bevarade skallar fann han att denna plats varit en avrättningsplats och gräver ner alltihopa.

Karleby Långe

Trakten kring Ålleberg är den kyrktätaste trakten i Sverige. Karleby kyrka är från 1839 men står på en gammal kyrkplats. Krusifix och gamla klockor minner om tidig medeltid.

Slaget vid Karleby: 1317 Efter Nyköpings gästabud förflyttar sig Eriks änka till Skara Hus Axevalla ? Efter att Birger misslyckats att återta Stockholm, Nyköping belägras, sen till Stegeborg vidare in i Östergötland, där hans son möter med 600 danska ryttare. Får stryk vid Skärkind flyr via Holaveden till Karleby, där Västgötarna möter honom. Efter tre dagars vapenvila, varunder Kungen anfaller. När natten kommer antänder han byn för att bättre se. Hur det gick vet jag ej men Birger inhyser sin här i Östergötland. Han blev efterhand slagen av Knut Porse. Stegeborg belägras och Birger flyr till Visby. Nyköping rivs i grunden. 

Lovene k:a. 
Leaby k:a.
Agnestads k:a. 
En av de få rundkyrkor som finns kvar. Biskop Sigfrid viger platsen omkring år 1000. Han från Husaby som lär ha vigt Olof Skötkonung Du minns. Biskop Bengt den gode smyckade kyrkan på 1100-talet. Reformationen satte stopp för vidare aktivitet .
Ålleberg: Reser sig 100 m över omgivningen. Ållebergs änne med predikstolen. Det var här nedanför som man fann Ållebergskragen från 500-talet om 600 g guld. 
Ragnvalds grav: ingår bland 13 gånggrifter (3300-2950) och 9 hällkistor från 2400-1500

Ekornavallen

Det unika med platsen är den tidsrymd som platsen varit använd, kanske 4500 år. De enskilda fynden finner emellertid konkurrens inom andra områden på Falan. Ekornavallen utgör en plats mellan tre rika fyndområden Dimbo, Gökhem/ Vilske Kleva och Varnhem/ Bolum. Själva vallen kanske aldrig ha varit bebyggd, men platsen har varit aktiv från ca 3300 före till 1050 efter kr f ! Helig plats men också ett mot där gamla forvägen till svear och daners och normännes rike sammanstrålar? Västgötalagen antyder att en lagman Alli höll ting på Lincornae Wallum på 1200-talet. (Kan vara sant då en del fornområden var plats för ting, i trakter där tingsplatser saknades). Under nyare tid utgjort betesmark åt Hornborga by, men delar plöjdes upp på 1890 - talet. Konstnären Arleman och lokala entusiaster förmår Vitterhetsakademin att rädda och bevara. 

Gånggrifterna skapas av ett trattbägarfolk. Falan rymmer 290 av Sverige 375 kända gånggrifter. Gravskicket rel. kortvarigt kanske bara 100 år. Kulturen går upp i en stationär bonde - jägarkultur den sk. stridsyxekulturen, som i sig visar få gravfynd av denna dimension. Girommen eller tidigare gigerugnen betyder eventuellt jätte(kvinnans)ugn 3300 f kr är den dominerande gånggriften i vallen. (Det är här den berömda tunneln till Gudhems kloster börjar). 

Hällkistor tillhör perioden yngre stenåldern som följde på stridsyxekulturen, kan i en del fall vara ombyggda gånggrifter ca 2000 f kr. 

Röset på krönet, en bronsåldersföreteelse, som vi ser ligger inte på högsta höjden utan framträder mest om man står nere på heden, kan tala för att den allmänna forvägen gick här. Ytterligare ett imponerande rösen i trakten är dolda i björkskog norr därom. 

Bautastenar,  resta stenar. De resta stenarna är inte som annorstädes höga och smala utan individuellt utformade samt i hög täthet. Många stenar har nog tjänat som tak i häll- och gånggrifter. Intressant är att de är gruppvis placerade i rad en tillfällighet eller planerat ?  Domarringar gravformer mellan 400 - 550 efter Kr. f. Falans guldålder ! 

Efter branden i Skara skriver Gustav till sin blivande svärson ståthållaren i Västergötland att skaraborna skulle flytta till Hornboria, där en mäktig skön lägenhet till köpstad vara skall, och även Falköping och de andra små städer borde flytta dit (Skövde Bogesund) 

Ekornavallen i Hornborga

En tidningsartikel från krigsåren och kring den period då man restaurerade Vallen. 

Denna gamla kult - och tingsplats, som är belägen i Hornborga socken, är en plats som gömmer på många minnen från forna dagar. Dess första uppkomst som kultplats kan ej angivas - den förtonar i den grå och okända forntiden. Gravarnas ålder kan ju på ett ungefär bestämmas men i övrigt är allt förborgat för oss. Fast står emellertid att Ekornavallen med säkerhet varit en under forntiden betydelsefull plats och en mötesplats för vida trakter. Om man kunde förflytta sin levnad ett par tusen år tillbaka i tiden, så skulle man säkert på denna plats få se och uppleva många märkliga saker, och man skulle nog också få erfara mycket, som gav vittnesbörd om förfädernas kultur. Av de många fornminnen, som platsen haft, äro nu endast ett fåtal i behåll, och dessa befinna sig i ett allt annat än värdigt skick. Den sedan några år tillbaka påtänkta restaureringen av dessa fornlämningar kommer nu att bli verklighet och skall i dagarna påbörjas. Sent omsider har man äntligen fått upp ögonen för denna plats och dess fornminnen, vars fortsatta tillvaro är av den allra största betydelse för såväl själva bygden som också för vidare trakter. Ty fornminnena äro goda främjare mellan forntid och samtid och utgöra otvivelaktigt en god kraftkälla för framtiden. Det folk, som förgäter fädernas gärningar och minnen, har därigenom skadat den livsnerv, som sambandet med fäderna utgör. Ja, det mesta av Ekornavallens fornminnen har under tidernas lopp fått skatta åt förgängelsen. Förr i tiden var man ju inte så aktsam om dessa kummel och minnesmärken, utan de blevo i många fall förstörda av ren vinningslystnad. 
Platsens äldsta och märkligaste fornlämning är gånggriften "Girommen", som är uppförd av väldiga sandstenshällar. Gravkammaren har en längd av 10 m. och är 2 m. bred. Gångens längd uppgår till 8,5 m. Dessa mått äro nog i det minsta laget, ty Gir - ommen eller Gigerugnen, som den också kallas, är säkerligen en av Sveriges största gånggrifter. 
Restaureringsarbetet kommer nog att klarlägga måtten. Förr i tiden trodde folk, att dessa hällar användes av jättarna vid bakning. Utom denna finns det ännu några gånggrifter samt även några hällkistor. Ett antal gravrösen och bautastenar finnes också, liksom även en domarring. Gånggrifterna började anläggas omkring 2,500 år före vår tideräkning, varför man kan förstå, att Ekornavallen och bygden häromkring har gamla anor. Det är ju mycket troligt, att platsen är identisk med den i Västgötalagens lagmanslängd omnämnda Lincornae Wallum, där lagman Alli "taldi lagh". Något direkt bevis för detta finns det inte, men sannolikheten talar i alla fall härför. Denne lagman Alli var den fjärde lagmannen efter Lumber, som ju bodde i Vånga. Alli var en illa ansedd lagman, ty han skall ha varit fal för mutor, och "vrängt lag", vilket renderade honom namnet Kring - Alle.
På 1700 - talet började platsen att benämnas för Ekornavallen. Hur detta namn uppkommit, vet man inte heller något om, men man har satt det i samband med ekorre. Om namnets uppkomst finnes för övrigt många tydningar. En gammal man berättade en gång, att det enligt en sägen förr i tiden skulle ha vuxit ekdungar på området, varför platsen väl kunnat få namnet Ekorna, och senare tillagt med "vallen" - lika med Ekornavallen. I folklig benämning kan det sedan ha blivit Ekornavallen. Enligt en annan version skulle namnet ha uppkommit på grund av områdets ofruktbarhet, och av det påståendet, att endast en ko eller "e' ko" kunde födas där, skulle namnet Ekornavallen ha kommit till.
I mitten av 1800 - talet var detta område en riktig ödemark av sten och moras samt bevuxet med ljung och enbuskar, och sträckte sig längs landsvägen från Hornborga bro och ut över Håkentorps sockengräns. Marken ägdes då till största delen av Hornborga skifteslag, som använde den till gemensamt bete, där djuren på somrarna fingo gå under en vallgosses tillsyn. Vid skiftet, som förrättades omkring 1860, fingo Hornborga gårdarna var sitt markområde här ute. Efter detta skifte började också gårdsägarna att odla upp sina rnarker. Man flåhackade, bröt sten och eldade ljung och enbuskar.
Arbetet utfördes dels av bönderna själva, dels av lejd arbetskraft. Arbetslönen var ju på den tiden inte så hög utan veckoavlöningen belöpte sig i allmänhet till omkring 3:75. En del fingo också åtaga sig uppodling av ett visst område, som de sedan fick bruka arrende fritt i 5 år, men därefter fick de betala arrende för jorden. Hus hade de ju själva byggt. Många av de nuvarande småställena på vallen ha uppkommit på så sätt. Då vederbörande jordägare själva eller genom tjänstefolk ombesörjde odlingen , så lågo dessa ute många dagar i sträck.

De hade mat med sig, eller också finge någon av de hemmavarande kvinnfolken gå ut med mat. Under nätterna lågo odlarna och sovo invid de påtända ljung och enbuskhögarna. 
Detta var ju endast under den varma delen av året. Under första året såddes det alltid råg på nyodlingarna, vilken växte mycket bra. Den kallades allmänt för svedjeråg. Då varande ägaren till Hornborga, Johannes Eriksson, hade på sitt markområde låtit odla 8 tunnland, som första året gav en skörd av 40 tunnor råg, vilket gav en god summa, ty rågen var dyr på den tiden.
På 75 år har den gamla Ekornavallen förändrats högst betydligt, och är nu i stort sett uppodlad. Den har på denna tid förvandlats från en ödemark till ett välbebyggt jordbruksområde, där många människor nu ha sin utkomst. En hel del av marken är nu friköpt, varför många av de gamla uppodlingsställena äro egna gårdar. En del av Hornborga gårdarna brukar ännu sin vall - jord, som utbruk. Jordmånen är ju inte särskilt bra, ty den är kalkfattig. Några av gårdarna där ute voro förr torp under Kåxtorp, som på den tiden var kronogård. För många år sedan såldes denna gård från kronan, och torpen friköptes då.
Om Kåxtorp vid skiftet fick mark på Ekornavallen, går en berättelse. En arrendator av nämnda gård skulle en gång ha inbjudit Hornborga skifteslags delägare till ett kalas som slutade med att arrendatorn fick nyttjanderätten till ett markområde på Vallen, där sedan torpställen uppfördes och jord odlades. Vid skifte, skulle sedan denna mark ha insynts till gården. När detta ägde rum eller om det ens är sanning, vet jag inte, men så har i alla fall så sägnen gått i släktled efter släktled. "När Ekornavallen blir åker och Hornborgasjön äng, skall en ny tidsålder inbryta", säger ju en gammal spådom. Ja, för Ekornavallens del är det ju inget hinder för spådomens fullbordan, men Hornborgasjön står nog ännu efter ett tag, ty än är där ingen äng. 

Vem vet, ohyggligheterna ute i världen kanske äro födslovåndorna för den nya tid, som enligt spådomen skall komma. Men vill i alla fall hoppas, att den skall komma, och att den skall innebära en lyckligare tid för människosläktet.

När odlingarna ägde rum var det säkerligen många fornlämningar som spolierade, ty på den tiden hade man i allmänhet blott ringa förståelse för dess bevarande. Sedan Hilfelings resa 1780 har en ofantlig mängd kommit bort, och ifråga om bautastenarna är nu knappt halva antalet kvar. En del föremål från sten, brons och järnåldern ha hittats på platsen, men de äro inte av den myckenhet, som man skulle kunna tro.

Många föremål kanske har blivit upphittade under framfarna tider och ha sedan förstörts. Under odlingen hittades tre stycken järnsvärd, vilka skola ha blivit försålda till Stockholm. Många andra föremål, såsom sporrar och dylikt hittades också. Många av gravarnas föremål kunna ju också under tidernas lopp ha blivit rövade. Så sent som i slutet av 1800 – talet vandrade det här i trakten omkring en gubbe, som öppnade gravar och letade efter fornföremål. Genom dylika marodörer kan ju också många upphittade fornföremål ha försvunnit, och på så sätt undgått upptecknandet.

Äro en del av fornlämningarna minnen efter något slag, som stått där ? Ja, därom vet man inget. 1942, då Broddetorps hemvärnspluton reste en av de kullfallna hällarna, frågade jag rektor S. Velin i Skara, som då höll föredrag om Ekornavallens fornminnen, om en del av dem voro resta efter någon krigisk handling på platsen. - Nej, visst inte, de äro resta efter män, som gjort sig bemärkta i bygden! svarade han. De flesta av Ekornavallens kvarvarande fornlämningar befinna sig på ett mycket litet område, som är beläget söder om bygdevägen till Sätuna och väster om stora landsvägen Hornborga - Håkentorp.

Under någon av dagarna i nästa vecka skall restaureringsarbetet av fornminnen påbörjas. Detta kommer naturligtvis att bli en stor dag i bygdens historia. Arbetet blir ju till allra största delen frivilligt, och man beräknar då ha 200 fria dagsverken tecknade, vilket är det belopp, som riksantikvarien stipulerat för att arkeolog skulle kunna utskickas. Det kommer säkerligen att bli ett mycket livligt deltagande bland bygdens folk. Det blir unga och gamla, män, kvinnor och barn. Alla för saken intresserade måste därvid medverka. Arbetet kommer att denna gång draga en tid av omkring 14 dagar. Övrigt arbete skall göras under höstens lopp. För restaureringsarbetet står Broddetorps Hembygdsförening, vars styrelse kommer att uppgöra ett program för en värdig högtidlighet vid arbetets påbörjande. I skrivande stund är detta program ännu inte utformat, men säkert är, att högtidligheten får anslående former. Restaureringsarbetet kommer att utföras efter riksantikvarieämbetets arbetsbeskrivning vilken finns införd i Nr 19 av FT.

Ja, så har man äntligen kommit fram till den tidpunkt, då detta arbete skall taga sin början. Det är ett arbete, som är synnerligen hedrande för alla och visar det nu levande släktet omsorg om dessa fornlämningars vård och fortsatta bestånd. De människor, som dessa kunnat vittna om, ha vi ingen kännedom om. 
Vi veta endast, att de levde för årtusenden tillbaka. Om deras gärningar känna vi heller inget. Men vi veta att de voro fäderna, som bröto bygd och påbörjade utvecklingen för oss. Vi ha visserligen inte samma gudsbegrepp som de, men de offrade till sina gudar, och voro dem trofasta. Ja, de voro nog starkare i sin tro än vi. Årtusenden har svunnit och allt har ändrat form och karaktär, men sambandet med fäderna finns ännu kvar. Och på sådana platser som Ekornavallen kan det ytterligare stärkas, ty från sina kummel tala fäderna till oss. Folke Ekström var målare och en duktig skribent i Broddetorp i början av 1900 talet. 

Vi kommer att berätta mer om vallen och dess 1700 och 1800 tals historia på annan plats, men jag vet ännu inte var