1400 talet

Margareta

Kalmarunionen 1397.

efter sju år vid makten lämnar hon över till sin systerson 1396, men i själva verket regerar hon till sin död 1412. Det vill till mycket politisk kraft till att kunna utse sin systerdotterson till arvtagare av kronan i konkurrens med andra ädla män.

Eriks af Pommern

problem var att han förde dyrbara krig, som de svenske inte ville vara med och betala. Han blir ju avsatt efter bråk med Engelbrekt. 1434 avsäger sig rådet tro och lydnad. Engelbrekt är rikshövitsman, men efter mordet återgår kungaskapet till Erik efter diverse turer mellan Engelbrekt, Erik och blivande Karl Knutsson. Efter mordet på Engelbrekt återkommer Erik en tredje gång och avsätts en sista gång 1439. 

Kristoffer av Bayern

som dör i unga år och lämnar plats för Karl Knutsson Bonde och intrigerande Oxenstiernor.

Ett påpekande av intresse är att Kristoffer af Bayerns drottning Dorotea gifter om sig med Christian I 

Engelbrekt och Puke

36 slott och borgar brände han ner

På 1430 talet ökar missnöjet mot Erik av Pommern, som tillsätter utländska huvudmän. Dalkarlarna är lätta att mobilisera och missnöjet med Jösse Eriksson i Västerås växer under Engelbrekts maning till protest. Han åker till Västerås men Engelbrekt måste upprepa sina klagomål och är andra gången i Danmark. När demonstranter från Dalarna når Västerås hörsammar man böndernas krav.

Men det räcker inte att Jösse avsätts nu går man mot Tuna 
och mot Danskebo i Västmanland 
och vidare till Köpingshus där venezianaren Giovanni Franco = Johan Vale residerar. 
Niklas Gustafsson och hans son Erik Puke ansluter och man överraskar Melchior Götz, som sitter i Västerås och byts efter ett dygn ut mot just Niklas Gustafsson.
Uppsala nästa där Puke tar Norrland och Faxeholm vid Söderhamn Åland och Finlands borgar intas.
Engelbrekt går mot Stockholm och Kröpelin, som dock ej ses som bondeplågare. Måste förhandla.
Hartvig Flögh tänder själv på Gripsholm.

Efter att ha neutraliserat Stockholm går han mot Örebro, som försvaras av Mattias Kettilsberg och vidare till Nyköpings hus, som klarar sig tills Karl Knutsson intar stället men efter Engelbrekts död.

Östergötland nästa med

Ringstaholm som Engelbrekt belägrar med en barfrid (ett högt torp på en flotte). I Vadstena får han rådet att bryta med Erik av Pommern. 

Till Stegeborg som Engelbrekt överlämnar till biskopen i Linköping Knut Boson Natt och Dag. Han bekrigar och intar Rönö på Vikbolandet.

Från Söderköping organiserar Engelbrekt tre arméer.

1. söderut under befäl av Karl Knutsson Bonde, Bo Stensson Natt och Dag samt Guse Nilsson Båt. De misslyckas framför Stäkeholm och måste gå i stillestånd med Lage Röde.

2. Herman Berman en av Engelbrekts dugligaste ledare går via Jönköping till Falkenberg. 

3. Engelbrekt går via Örebro, som han tar, passerar Axvall, där han intar förborgen och ger belägringsbefälet till Erik Puke. Värmlänningarna ansluter och passar på att bränna Dalaborg, Edsholm och Amnaholm. Passerar och neutraliserar Varberg och sen mot Falkenberg, som de intar sedan Åke Tott satt eld på det och flytt till Danmark. Opensten och Öresten möter sitt öde i samband med detta fälttåg. 

Det är under denna fas som de flesta medeltidsborgar jämnas med marken. 

Erik av Pommern återvänder till Stockholm och lyckas få med sig rådsherrarna. Eriks man i Stockholm Hans Kröpelin har en positiva framtoning och kom att prägla fortsatta politiska händelser. Engelbrekt vann kriget, men förlorade av någon ännu outredd anledning freden. Engelbrekt är mer fältherre och folkledare än politiker, men hans krav på att endast svenskar skall besätta länen driver han igenom. Erik byter naturligtvis ut Hans Kröpelin och följer inte heller överenskommelsen, vilket leder till att den i Stockholm valde riksföreståndaren, med Karl Knutsson som marsk och Krister Vase som drots. 

1436 ordnar Engelbrekt ett möte i Arboga som följd av Eriks svek. Där beslutas att inta huvudstaden, vilket lyckas med borgarnas hjälp, som öppnar söderport för Engelbrekt och Karl Knutsson. Engelbrekt gör en ny runda i södra Sverige och belägrar och tar ett antal borgar på blott två månader. Medurs återkommer han till Axvall men blir där akut sjuk går mot Örebro kallas till Stockholm, men mördas på Gökholmen av Måns Bengtsson Natt och Dag. Befrielsekriget är över. Bakgrunden till mordet lär vara att mördarens fader Bengt Svensson hade som slottsherre på Tälje bränt ett lübskt fartyg ehuru Sverige hade fred med Hansan. Erik straffar Bengt för detta men förlikning med Engelbrekt hade ingåtts några dagar innan mordet. Jag tror att man kan tillskriva Engelbrekt större statsmannaegenskaper än den romantiska bild som skapades av 1800 talets jakt på en samlande folkhjälte, som vi i och för sig då behövde. Samtida historieskrivare från Lübeck beskriver honom som en höghjärtad med stor klokhet och verksamhet och som med rättrådighet och med framgång skötte riket. Han var icke ledd av högmod och härsklystnad utan hade gripit till vapen af medlidande med de olyckliga. Vi tror oss veta att hans namn har tyskt ursprung och att hans anfäder voro järnbärare från Norberg. Att Karl skriver ett skyddsbrev till den i Danmark vardande mördaren blidkar nog inte vår bild av Karl som Engelbrekts samregent och efterträdare.

Pukefejden

Efter mordet sker en förlamning av stridsviljan, men än lever Puke, som kommer i konflikt med Knutsson och startar ett uppror efter ett fejdebref riktat mot Knutsson. Han får stöd av prester och borgare. Karl gör som sin efterträdare Gustaf går mot Västerås bränner bönder på bål, likaså Torshälla plundras som straff. Karls yrkesfolk får stryk i Hällaskogen mot upproriska dalmasar. Karl tar förrädiskt Puke till fånga, som avrättas. Samtidigt pågår ett uppror i Östergötland, som gör upp med Jösse Eriksson, som ju initierade Engelbrekts kamp mot Västerås en gång i tiden. Denne man avrättas i Motala. Fortsatt oro i Värmland och Dalarna och upprorsmännen bränns på bål.

Karl Knutsson Bonde 

Vi börjar med en förhoppningsvis klargörande bild 

Bakgrunden är den draksådd, som på Margareta initiativ skapar ett närmast 200 årigt unionskrig. Hennes politiska makt medger att till sin efterträdare utse släktingar. Karl hade allierat sig med Engelbrekt under hans uppror och delade makten med honom tills Kristoffer af Bayern dyker upp och väljs till kung. Kristoffer dör förtida alltmedan Karl Knutsson bidade sin tid från sin exil i Finland. Kristoffer väljs 1441 men dör som sagt tidigt, och vips är Karl tillbaka med 800 man och tar Stockholm och väljs till kung. Men unionsvännerna allestädes närvarande släkten Oxenstierna med ärkebiskopen Jöns Bengtsson i spetsen kan redan efter något år med uppror krossa makten och Karl flyr till Danzig.

Karl Knutsson är ju tillbaka igen på tronen och Christian I vill åt den svenska kronan från 1448. 

Förstärkning av Svenska försvarsborgar enligt bilden. Danmark förstärker Viborg.

1449 Danskarna gör ett överraskande anfall i Finnveden, men fältsjuka tvingar dem åter utan insats från Karl. Magnus Grens förräderi hjälper Kristian i land på Gotland, som han tar efter en blodig strid utanför Visborg slott. 

1450 Svår pest i Norden. Norge drabbas värst som sedan har svårigheter att välja kung. Dragkampen vinnes av Christian I före Karl Knutsson. Sverige nu inringat av fientligt sinnade stater. 1450 hade Axvalla slottet en garnison på 50 man. Lödöse har fallit i Christian I händer. 

1451 faller norrmännen in i Värmland och härjar Under ledning av Magnus Gren, som nu gått i dansk tjänst, härjar han hela ostkusten.

Våren 1452 Karl svarar tidigt på året med ledungsmobilisering i Markaryd för att i början av 1452 föröda hela Skåne, i syfte att omintetgöra landet som bas för dansk återerövring. Bränner Helsingborg och Landskrona och stora delar av Lund. Får en träffning i Dalby, med stor förlust för de skånska. Gustaf Gumsehuvud härjar i Blekinge och Halland. 

Christian går via Kindaholm, Elfsborg och tar Lödöse, varifrån en uppmarsch planeras. Men Karl får problem med Stockholms försvar, som ju hotas av Tott och Gren som kommer med den danska flottan.

Biskoparna säger upp tro och lydnad så även Västgöten. Då bryter Christian I upp från Lödöse och tar Ekholm, Västergötland och går mot Jönköping och Rumlaborg, som öppnat portarna. Gerillakrig börjar som ger Christians uppmarsch stora problem. Striden vid Holaveden där man på almogemaner hejdar dansken och han drar sig tillbaka med stora förluster. Tord Bonde anfaller ett yrvaket Lödöse och finner väskan som avslöjar de Svenske förrädare. Som tack blir han hövitsman för Västgöten. Här förekommer sedan skärmytslingar med Norrmännen dels i söder, men även uppe i Trondhjem. Elvsborg är dock i danska händer.

Svensk revansch genom Erik Nipertz och biskop Nils König som samlar svenner och slår Christian i Tiveden, där redan Östgöten blockerar Holaveden och danskarna lider nederlag. Rödsoten härjar och Christian drar sig tillbaka. 

Efter ett stillestånd 1453 och 1454 blir det lugnt för Västergötlands del, men danskarna har ändå Elfsborg. 1453 Hövitsman på Axevalla satte Knut sin svåger Ture Tursen Bielke, som i en hemlig trohetsed anslöt sig till kung Kristian. (Ett förräderi som sedan med Tord Bondes hjälp löses, när Karl får fakta efter att Tord Bonde intagit Lödöse).

1455 får Karl ge vika för anfallen mot Elfsborg, Lödöse och Danaborg, som dock Tord Bonde senare neutraliserar. Christian tar Borgholm och ger sig på Kalmar men får ge vika. Tord Bonde tar över Axevalla och kan därifrån hejda en plundring av Västergötland. Tord gifter sig 1455 med Iliana Tott, som blir borgfru. Tord blir senare marsk men faller för förrädare i Viken.

Jöns Bengtsson Oxenstierna ärkebiskop tillika spikar upp sitt uppsägelsebrev på domkyrkan och använder den tidigare beordrade Upplands truppen och går via Västerås och överraskar Karl som ligger utanför Strängnäs och tvingar honom till att senare kapitulera i Stockholm och fly till Danzig. Christian I kommer med sin flotta i det öppnade Stockholm och väljs till kung 1457. Mer om Karl Knutsson Bonde finns att läsa i Dick Harrison vältecknade exposé. 

1463 är det färdigt igen. Upplänningarna vägrar nya skattepålagor och tågar till Stockholm, där Jöns Bengtsson lovar skattelindring, vilket Christian inte accepterar. Jöns fängslas nya bondehopar hotar Stockholm, men tyska legotrupper gör massaker på bönderna och Christian tar med den fängslade Jöns till Danmark.

Den tjocke Kettil Karlsson byter sin biskopsskrud i Linköping mot militärledarens i akt att hämnas sin trosbroder och lavinen är igång. Han belägrar Stockholm. Christian går landvägen över Skåne till Linköping där han i tre dygn festar på Kettils förråd. Kettil måste retirera norrut och Christian belägrar Örebro. Kettil är i antågande för att rädda sin farbror i Västerås och Christian vill dra den tjocke i håret men Kettil har bråtat skogen i och kan på Kettils villkor avgöra striden där 1200 legosoldater blir korpens föda. Christian retirerar till Stockholm som belägras. Jöns Bengtssons bröder är med om belägringen. Christian som försökt sig på att ta Västerås sjövägen men blir krossad av en vaksam Kettil. Christian återvänder till Danmark och Karl Knutsson återkallas till tronen, men för att strax bekrigas av den nyss frisläppte Jöns Bengtsson. En träffning i Upsala vet vi litet om. Jöns Bengtsson och hans biskopar tar över styret och Stockholms portar öppnas. En räddningskår från Dalarna kan Kettil Karlsson med tal få att vända och Karl blir avsatt men får Åland som tröst. 

Men Nils Bosson Sture (Sten Sture d:y far) leder ett uppror redan 1466, efter att Jöns Bengtsson satt eld på hans slott Penningby. Från Gästrikland och Hälsingland sprider sig elden. Sture försöker gå mot Erik Nilsson Oxenstierna som sitter i Västerås hus och kan efter fördröjning under året inta borgen. Erik Axelsson Tott tar initiativ via Viborg och och utnyttjar opinionen mot Jöns och kallar sig riksföreståndare och kan med kupp inta Stockholm. Jöns flyr till Christian och ber om hjälp. Karl ropas åter kung av det nordliga Sverige men dröjer. 

1467

Året börjar med stridigheter utan mål. Erik Nilsson och Erik Karlsson Vase blir av med 70 svenner i Gästrikland och återtar Västerås med mycken stränghet. Möter Sture vid Kolbäcksån i en blodig och sannolikt oavgjord kamp. Sture går mot Uppland men hejdas av Ivar Gren och Erik Nilsson. Axelsönerna försöker en utbrytning mot Uppland men återvänder till Stockholm. Till sommaren 1467 ser det ut som Jöns har övertaget. 

Jöns slår en ring runt Stockholm och gynnas av en dansk flotta, som seglar in. Axelsönerna försöker stänga in den danska flottan  och Karl kallas åter till kung, men dröjer med sitt svar. , som slutar som flykting i Danmark. Året är 1467. Striden böljar fram och åter, Jöns slår en ring runt Stockholm, en dansk flotta anländer. Tottarna i Viborg förklarar krig mot Christian, som nu hotas av inneslutning i Stockholms skärgård. Axelsönerna går mot Örebro och kan splittra biskoparnas folk, Axelsönerna gör utfall mot de belägrande biskoparna, Sture ansluter och Jöns och Christian lämnar Stockholm med blott halva flottstyrkan sedan den reducerats av anfallande svenskar. Karl hyllas en treje gång i dec 1476.

1468 

Karl och Kristian har stillestånd 1468 men Dansken härjar trots detta i Svenska vatten. Ivar Gren håller Axvall, men flyr under hotet av en belägringsstyrka om 1000 man, som Karl beordrar. Nytt anfall förbereds av Christian i Västra Sverige.

1469

Christian når utan motstånd Skara, Karl drar sig tillbaka men Ivar Axelsson Tott följer efter Christian in i Småland, vinner en mindre träffning, men tvingas västerut till Halland och upp i Västergötland till Bjärka - Härlunda. Där vänder de svenska till försvar och en större träffning äger rum vid Bjerka Härlunda den 28 mars 1869: Christian får en lysande seger, men av oklar anledning drar sig Christian tillbaka till Danmark. Det ger utrymme för nya mobiliseringar och under sommaren 1469 kommer riksrådet Otte Torbjörnsson och anfaller Axvall. Den 30 juni staplar han brännbart material mot murarna och bränner ner slottet till grunden för att aldrig mer återbyggas. En ca 250 årig byggnad lämnas till tidens tand. 

Riddarna Erik Karlsson Vasa och Sten Sture återställer Öresten 1469. Ett visst lugn inträder gentemot Danmark.

1469 men den stridslystne Erik Karlsson Vasa gör uppror mot Karl Knutsson. Han får med sig Jönssons tidigare anhängare, speciellt som Karl förbjudit sjöröveri. Vase går till Vadstena för att tillfångata Karl, allierar sig med kriminellt skogsfolk (vars ledare kallades Jon Slaveka). Dalkarlarna mobiliseras igen men Karl får stryk i Arboga, som plundras. Upproret når Uppsala, numera kända Knutby och Karls Bo Djure tvingas åter till Stockholm. Erik Karlsson går mot Kopparberget jan 1470 men vid Opphöga Färja (Uppbo) lider han ett svidande nederlag flyr Vasen till Danmark och många av hans män elimineras politiskt. 

Karl Knutsson sista krig 1470

Slaget vid Öresten 

Christian utnyttjar tvisten med Erik Karlsson Vase och rustar. På nyåret går han via Småland, låser en styrka vid Öresten och går mot Tiveden, men får då underrättelse om Vasens nederlag vilket ger Sturarna handlingsfrihet. Nils vågar sig på okända vägar fram till dansken, som delvis överraskas. Danska förposter med Peder Oxe och Olof Get tvingas vika och (Get senare straffad för feghet) och Sture möter sedan Christian med sin huvudstyrka. Dansken lider svåra förluster och Christian såras. och hans Erik Nipertz stupar tillsammans med 100 talet andra danskar och 200 som tas till fånga. Stures förluster uppges till 10 talet man. Nils gör ett försök att ta Kalmar. Christian drar sig tillbaka, men har inte gett upp tronen. 

Sturarnas tid

Kristian II

när han är kronprins och vicekung av Norge 1502-3 stormar han och bränner Älvsborg och Lödöse, då han slår ihjäl allt manfolk, bränner och skövlar.

Vi ger Sturarna och slaget vid Bogesund en egen sida