|
Om en fallandesjuk slickade "sviern" ( den avhuggna halsen ) på en avrättad
troddes han bli frisk. Bil49.
Trägen vinner
Då Karl Alfred omkr. 1890 kom flyttande till orten var han ännu
ej riktigt torr bakom öronen, som det heter. Det vill säga, han hade ännu icke uppnått
myndig ålder. Själv trodde han emellertid, att han var stora karlen, kaxade med huvudet
och såg ut, att vilja ha allting till skänks. Folk tyckte, att det var allt en djädrans
sprattlegubbe. Fjantig var han också så det förslog och gudarna vete om inte fnoskig
desslikes. I alla händelser var han tarslig och sprang gärna bakom ryggen på folk. En
sak låg honom emellertid mycket varmt om hjärtat - att bli gift och förmånligt gift,
så att han med en gång ramlade in i ortens socitet. Nu var det så att skolelärarn i
grannsocknen hade en fosterdotter, som han tyckte skulle passa sig samt uppvaktade för
den skull denna och hennes far, men utan resultat, ty denne genomskådade snart
"mågen" som en karl utan karlfasoner och avstyrde tösen, som icke fått några
berusande känslor inför den lille viktige mannen. Karl Alfred måste därför söka sig
till en annan marknad och där lyckades han bättre, en rik bonddotter fastnade i hans
snaror. Ingen lycka varar dock beständigt. Om ett par år dog den unga frun och mannen
var åter till äktenskap ledig. Härav gjorde han sig också snart bruk och uppvaktade
åter skollärarens fosterdotter men som denna, av litet tvehågsen natur, ej fort nog gav
sitt jak-ord och lärarinnan i socknen inte var ifrån, att intralla i det äkta ståndet,
så gifte han sig med den senare. I motsats till den förra gången, då materialet var
"kröseris", flätades nu brudkronan av myrten, och mannen kände sig stolt, ty
även denna maka var en förmögen bondes dotter. Vad tiden led hände dock än en gång
samma sak - mannen blev änkman, och stod där återigen ensam med ett barn i första och
fyra i andra äktenskapet. Men mistat lusten för ett nytt gifte hade mannen synbarligen
icke, och än en gång riktade han blickarna på sin först åtrådda, som nu mistat sin
fosterfader och stod utan beskyddare. Men nu använde han sig av en annan metod för att
nå sina syften och övertalade henne att flytta till sig såsom husföreståndarinna,
avvaktande tillfälle då hon kunde vara eller bliva hågad för äktenskap. Liksom Jakob
i moseboken fick han dock vänta därpå i sju år - men den dagen kom, i alla fulla fall,
då han, ehuru liksom den utkorade över medelåldern, nådde sina första önskningars
mål. Trägen vinner! H. J. 1952.
Provrörsbarn
Johannes Andersson i Laggartorp, Stenum, väntade efter sitt giftermål länge
förgäves på s.k. tillökning i familjen och hade varit gift i sju runda, när det
storslagna äntligen inträffade, att hans äkta hälft nedkom med tronarvingen på det
då omkring 150 år gamla släkthemmet Torstensg., dit han och hans hustru vid moderns
inträffade sjukdom inflyttat. Denna son var dock icke hans första ättelägg, utan en
dotter bärande namnet Alma Charlotta och född i Marie församl. i Stockholm 1867 20/10,
som i kyrkboken står antecknad som fosterdotter till makarna. Rörande denna
fosterdotters härstamning finnes nu inga underrättelser utom traditionens påstående,
att hon i själva verket varit dotter till mannen, som skulle ha avlat henne med en piga,
som hustrun vidtalat "hjälpa" sig till det barn hon själv icke ansågs kapabel
föda. S.k. provrörsbarn och andra läkaringripanden voro den tiden okända begrepp och
att taga sig an någon annans barn ville makarna icke gärna förrän även sagda sätt
försökts. När allt efter beräkning ordnat sig sändes den hjälpsamma pigan till
Stockholm, där den åtrådda telningen strax efter födelsen hämtades och omhändertogs.
Sedan makarna fått Alma i huset ditfördes ock välsignelsen och hustrun födde utom
sonen flera döttrar - vilka dock vid arvskiftet efter föräldrarna icke medgåvo den
obevisbara förstfödda någon annan rätt i boet än en mindre lönesumma.
Brambergskan och Gammelvargen
Ända tills mitten av 1800-talet voro vargarna hart när en
landsplåga och även folk, särskilt havande kvinnor voro icke sällan utsatta för deras
närgångenhet. Den då i Fåfängan i Bjellum bosatta s.k. Brambergskan, visste därom
att berätta att hon såsom hustru en gång varit utsatt för angrepp av en varg och med
näpp nöd klarat sig undan. Hustrun hade en dag varit bort i byn på arbetshjälp hos en
av de därvarande bönderna och befann sig i sena laget på hemväg därifrån, då hon
med ens fann att hon hade en stor bjässe till varg tätt i hälarna. Som hon visste sitt
tillstånd och den fara hon på grund därav löpte blev hon förskräckt men tappade icke
besinningen utan bröt ett stycke av den av den i gården erhållna s.k. toleven och
kastade detta i riktning mot den förföljande vargen samt skyndade sig så fort benen bar
henne mot hemmet. Medan vargen nafsade i sig den erhållna förplägnaden. Kom hustrun ett
stycke och då denne åter närmade sig upprepade hon proceduren om igen, o.s.v. tills hon
alldeles utmattad nådde hemmet och fann skydd. Det var en tur för henne, sade hon, att
hon ej hade haft så värst långt hem från den plats där vargen först närmat sig
henne för hade inte brödet räckt till vet ingen hur det kunde ha gått med henne.
Djur Finlandsgummor och vargar.
Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp 1856.
Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson
Det var finngumma som trollade bort vargarna. Det var någon som
frågade henne, om hon inte skulle trolla bort dem. Det skulle hon göra
med det skulle bli mycket orm i stället. Vargarna försvann men orm
blev i mängd. Det minns jag att vi hade så mycket orm. Vargarna skulle
komma uppåt Norrland. De skulle komma tillbaka om 100 år. Somliga sade
att de blev borta, när skogen blev så gles på Billingen. När jag var
14 år så såg jag den siste vargen. Den var utanför dörren. När vi
skrämde på honom, så fick han brått bort. Sen såg vi inte varg mer.
Mina gamla föräldrar talade om att vargarna listade sig in i
ladugårdarna och rev kreaturena. På ett ställe hade de hoppat upp på
svinhustaket och rivet upp taket och dödat grisen men de orkade inte
komma ut. När husmor kom för att ge grisen, så sprang vargarna ut
när hon öppnade dörren.
Göken
Om göken kom tidigt, betydde det dåligt år för vanligheten. Om man
gick ut på fastande mage och fick höra göken, så blev man sjuk. Det
fick jag lära mig av far och mor. Man skulle ha en brödbit att tugga
på, när man gick ut på morgonen. Vi härmade inte göken, ty det blev
olycka om man härmade göken. Det var en ramsa om göken.
Sör gök dör gök,
norr gök goer gök,
öster gök tröstergök
väster gök bästergök
Kornknarren kallades för åkerknarren. Han var i säden. Man skulle
inte söka efter honom eller störa honom
Jakt
Om det var en som var en styv skytt, så sade man, att man ohelgade
nattvardsbrödet. Om man tog ett bröd och stoppade i pipan och sköt ut så
skulle man få allt man siktade på. Skater och hundar skulle man inte begagna
bössan på. Sköt man ett sådant djur blev bössan skämd. Då fick man den
inte bra förrän man hade varit till den bössmed med henen. Han tog isär
henne och smorde henne. Det första djur man sköt skulle man passa på att ta
blod från och smörja bössan. Då skulle en bli säker att träffa. Om man
mötte ett fruntimmer, när man gick på jakt, så fick man otur. Det var sämst
om man mötte henne i dörren, när man skulle gå.
Spöksägen
Att de döde är uppe om julnatten, det tror jag än. Min gamle far talte om
en händelse som hade hänt honom. Han hade inte längre från kyrkan än att
han gott kunde se när ljusen tändes där. En julnatt vaknade han och fick se
att det var ljust och grannt i kyrkfönstren. Han hade ingen klocka. Han
skyndade att kläda sig och gick till kyrkan i tro att han skulle komma för
sent. När han kom in på kyrkogården så blev det tvärt mörkt i alla
fönstren på en gång. Då förstod han att det inte var en riktiga ottan, han
hade kommet till, utan det var de dödas julotta. Han tog näsduken och kastade
på kyrkogården, för att de döda inte skulle komma efter honom.
Odens jakt
Far åkte över Billingen en kväll. Då fick han höra ett så egendomligt
skall. Den följde med en lång stund. Det var som om det i luften. Så fick han
höra att det small som det skulle vara tre bösskott, och sen blev det alldeles
tyst. Han hade hört av farfar, som hade talat om sådant, att det skulle vara
en jägare som hette Oden, som var ute och jaga lördagskvällar. Det var en
sådan jakt, som far hade hört. Det dröjde länge innan han talade om detta
för oss, för han ville inte bli sjuk. Om man talade om sådant, när man kom
hem, så blev man sjuk.
Djävulen
När djävulen kom och visade sig, så var han som en hund. Det Hörde jag
så många gamla tala om De hade sett en svart hund. Han höll till där det
hade hänt något ont. Vid kyrkogården var han också. Om jag satt och lekte
med tummarna och snodde dem runt varandra, så sa mor, att jag skulle låta bli
det, för jag kunde få se något hemskt. Horn Per brukade vara ett vanligt
namn. Den onde, Den lede, Satan och Fan. Det är ett ställe som det står talas
om i bibeln - Lucifers ställe. Det är skogsrå och allt sådant som hör hit.
Så ville de gamla ha det. Det vet jag bestämt.
Det spökade efter en gubbe i Broddetorp han hade sålt sig till den onde.
Han gick till kyrkan kl. 12 på natten tre torsdagsnätter. Han hade en
papperslapp med sig som han stoppade in i nyckelhålet. Det skulle vara en
papperslapp varje torsdagsnatt. På den hade han skrivit något med sitt eget
blod. Den onde gav honom pengar. Det var en stor mängd med enstyvrar och
tvåstyvrar. Styvrarna var så varma att han inte kunde ta i dem. De fick ligga
på marken för att de skulle svalna, man när han skulle ta dem så var de
borta. Det var inte annat än sticker och strå.
Skogsväsen
I Undenäs var det stora skogar. Där höll skogsrån till. En kamrat till
mig hade varit till bekanta. När han kom till en skogskant, så fick han höra
att det hojtade till, och när han hade gått en bit till hojtade det till igen.
Så gjorde det ett hojtande rätt som det var. Rätt som det var fick han se ett
fint fruntimmer, som svävade fram. Han vände sig om och fick se att hon hade
rumpa därbak. Då skrattade hon så att det skakade i skogen och blev borta.
Det blev alldeles tyst. Han gick förbi hemmet och blev förvillad i huvudet.
Hon kom in till slut, men han kände inte igen det, förrän han hade varit inne
en lång stund. Han skulle ut, för han påstod att han skulle hem. Hon hade
förvillat honom.
En kamrat till mig bodde ½ från Tidans järnvägsstation i en skog på ett
torp. "Di säger, att di har sett skogsråa" sade han, "men jag
har sett henne med egna ögon". Han skulle ut ett ärende för tösen hans
hade blivit sjuk. När han kom ett stycke in i skogen, hörde han ett visslande.
Han ställde sig för att se sig om. Då kom ett fint fruntimmersvävande. Hon
gjorde ett kast för att han skulle få se va grann hon var framtill. Hon ville
locka honom med sig. Han blev så konstig tyckte han, men så fick han se henne
bak och där var hon som en ihålig stock. Rumpen hängde mellan benen. Då blev
han till sinnes igen och bad henne gå i Jesu namn. Hon försvann som en ande.
troll
Det var ett stort berg vid Kinnekulle. Där bodde det troll. De skulle ha så
stora rikedomar. Det var en ryttare som red till berget en natt. Han skulle se
vad trollen hade för sig. När han kom till berget, så kom trollen ut. De
ville traktera honom. Han fick ett horn som var fullt med mjöd. De bad honom
att han skulle dricka. Han tog emot hornet och kastade ut mjödet över axeln en
droppe kom på hästen och håret sveddes av. Han red i sporrsträck. Det ar en
som skrek.
Du kristne bov
giv hit ditt rov
uten på ängen den gröna
Din skalle skall jag kröna
Rid ej på åkern den sköna
utan på ängen den gröna.
Ryttaren ville inte höra på trolle, utan han tred över åkern. Han kom
till en kyrka och red in på kyrkogården. Då kunde inte trollen komma efter
honom. Han gick in i kyrkan och lämnade hornet till prästen. Trollen fick det
inte mer. När ryttaren kom hem så dog både han och hästen. Skinnet var borta
där drycken hade fallit på hästen. Jag minns att de gamla i min barndom
talade om detta.
I Brönnumaberget har det varit förfärligt med troll. Det var inte annat
än troll där. Om nätterna lyste det inifrån berget. En gång var det en
gubbe, som kom till berget om kvällen. Han fick se en stor sal full med silver
och grannlåt. Det blänkte som det finaste silver överallt. När hans kulle
och titta närmare, så blev det mörkt. Trollen brukade ned till
Brönnhemsfolket och låna bröd. Trollen var noga med att lämna tillbaka det
de lånade. De hade stora kakor och gav i stället. De var så stora så de
kunde inte gå in i stugorna. De stannade vid fönstret och knackade, när de
hade något ärende. Trollen hade boskap. Den vallade nedanför berget om
kvällarna. När brönnhemsfoket körde hem sina kreatur om kvällen, så kom
trollen med sin boskap bestående av kor och getter. Trollen grävde ner sig i
berget och bodde där.
Ållebergs Ryttare
När jag var barn, så talade gammalt folk om att det fanns ryttare i
Ålleberg. Det är ett berg som ligger utanför Falköping. Drottning Margareta
var ett slag där. Det var ett regemente med ryttare som försvann in i berget.
Ryttarna kommer fram ur berget om natten och visar sig för sådana som färdas
på vägen vid berget. Ryttarna ligger och köper foder till hästarna. När
landet kommer i krigsfara, så skall detta forna regemente komma ur berget och
rädda landet.
Tomtar
Far tjänade hos bönder när han var ung. Han påstod att det var en Nisse,
som slog till honom en gång. Han skulle rykta hästen. Hästen stod inte
stilla. Då skrek far till och slog till hästen med borsten. I detsamma fick
far ett slag i huvudet, så att han fick gå in och lägga sig. När han kom in,
så frågade, vad det var med honom men han ville inte tala om det. Då gick
husbonden till stallet och då var båda hästarna lösa och ute på backen. En
annan dag så kom far och husbonden att tala om detta, och då sade husbonden,
att det var nissen som hade slagit till honom. Han trodde så säkert att det
fanns sådana små gubbar. Han hade aldrig sett någon, för de visade sig inte
för alla. Så var det en annan nisse, men det var inte far som hade varit med
där. Han drog till gården. Bonden tröskade om dagen, men när han kom till
logen på morgonen, så var det lika mycket säd i ladan som dagen förut.
"Det var underligt " tänkte bonden, "Jag skall se efter vem det
är som bär hit säden". Så gick han till ladan på kvällen och vaktade.
Då kom det en liten grå gubbe och bar tre halmstrån. Han kastade av sig
bördan och pustade. Då kunde inte bonden hålla sig längre, utan han sade
"tre små halmstrån var väl inget att pusta för". Då svarade
Nissen "När jag får bära ifrån dig så mycket jag burit till dig i
många år, så får Du se vad du har kvar". Det gick så och bonden var
utfattig.
Jag kommer ihåg en gammal gumma som brukade vara i mitt föräldrahem.
Tjogtals gånger talade hon om att hon hade sett många tomtar dansa omkring en
stor sten. Det var efter vägen till Billingen. När hon kom i närheten av
stenen så var de borta.
Ormar
Den första ormen som man såg för året, var man noga med att ge akt på.
Om han rände före, så att man bara fick se stjärten, så blev man glad. Då
väntade stora framgångar, men om man mötte ormen, så fick man stora
motgångar. Man skulle inte låtsas se den. Det blev bästa turen. Det var inte
bra alls slå ihjäl en orm. Desto fler ormar man slog ihjäl, desto fler fick
man se. På Billingen var det en gubbe , som stämde möte med en orm men han
gjorde inte om det mer. När han kom till det ställe, där han stämt möte med
ormen, så var det så okristligt med ormar, så att han inte höll på att
kunna sätta ner foten. Han måste springa därifrån.
Lyktegubbar
Lyktegubbar har jag sett själv. Min farbror skulle komma hem en viss kväll.
Jag gick ut för att se om han inte kom. Jag fick då se ett ljus, det såg ut
som om någon kom med en lykta. Jag sa till mor att nu kommer han. Hon gick ut
och vi stod båda två och såg ljuset. Så gick vi in men det dröjde en halv
timme innan farbro kom. "Konstit" sa mor "att inte Du har kommit
förut". " Nej svarade han, jag kom på fel väg, för det var en
lyktgubbe som narrade mig. Det var samma lyktgubbe som vi hade sett. Lyktgubben
var inte annat än ont väsen, som skulle så fara fram och tillbaka till
domedag.
Spökeri
Den som hade något kvar här att beställa kunde inte ligga trygg i graven.
Jag hade en faster som gick igen. På sista tiden hon levde hållde hon på
väva en väv, men hon kom inte att få den färdig innan hon dog. Väven
flyttades till ett annat rum. Där fick den stå en tid efter begravningen. Hon
var inne i det rummet och rumlade. De hörde att det slog i väven somliga
nätter. Vi trodde, att alla, som gick för hastigt bort gick igen. Det tror jag
ännu.
Apropå spöktro.
Det var förr brukligt att man skulle skrämma barn för spöken och andra
inbillade företeelser, såsom t.ex. ”brunngubben” o.a. och ehur detta nog kunde
vara till nytta, när det gällde att hålla dem inne om kvällarna eller akta sig
för att gå för nära brunnen o.s.v. så var det att skapa sådan ägnat att skapa
hos dem en onödig rädsla för mörker och andra oviktiga farligheter, vilken ofta
hängde i hela livet igenom.
Min mor berättar att hon som en liten flicka gärna brukade sitta och kura i sin
farmoders knä och att vid ett sådant tillfälle farmodern bad henne att gå efter
kardorna åt sig.
Och flickan lydde – men när hon kom i dörren till den skrubb, där dessa
förvarades, ropade gumman åt henne:
”Akta däk nu så ente Räddera Maja kåmmer å tar däk!”
”Räddera-Maja” var en s.k. grannkvinna vid namn Maja Stina, som kort förut
avlidit och vars lik barnet enligt tidens sed varit med och ”skådat”.
Inför detta hot – som väl kom litet överraskande – blev tösen rädd och kunde ej
förmå sig att gå in i skrubben.
Från och med denna dag var mor alltid vad man kallar ”mörkrädd” och det är icke
utan att hon ännu sjuttio år efter händelsen är det.
Inte taga något på kyrkogården.
Man skulle inte taga något på kyrkogården, det var noga med det. Det var
inga andra än trollkäringar som gjorde det. Om man tog något på
kyrkogården, så kom de döda och ville ha det tillbaka. Så trodde vi alla på
den tiden.
Häxor och trollkarlar
Finnarna kunde trolla. I min barndom kom det en och annan som kallades för
finne. Det tiggde som tattarna. De kunde bota sjukdomar, de trolla bort dem.
Alla finnar kunde trolla. Man trodde det åtminstone. Han är nog finne för han
kan trolla sade man. Det var farligt att göra spektakel av finnarna. De kunde
trolla på en så att man miste förståndet. Det tala min gamla mor om att det
hade hänt. Om man kunde komma åt att ta något från den trollkunnige, eller
om en stack honom med något så kunde han inte trolla på en.
Virvelvindar: Vi skulle försöka springa och gömma oss, om vi fick se en
virvelvind kom. Det sade mina gamla föräldrar. Det var farligt, om man kom in
i den. Den hade så mycket farligt med sig, ty det var troll i den som kunde
göra en ont. Jag kommer ihåg att man sade att den kunde ta med en i luften och
sedan kunde man inte komma tillbaka hem igen virvelvindarna hades sjukdom med
sig. Det var värst om de små barnen kom ut för dem, ty de bli idioter eller
konstiga i humöret. Om man hade stål i fickorna så hände det inget ont.
Jag hörde talas om en gumma i Segerstad som kunde ta mjölken från andra.
Hon tog Hon tog en bytta med sig och gick ut till en gärdesgård och ställde
sig. Där knöt hon av sig båda strumpebanden och knöt fast i en
gärdesgårdshank. Sedan mjölkade hon dem, som hon mjölkat en vanlig ko. Hon
fick byttan full varje dag. Men den mjölken fick andra i socknen släppa till.
Påskäring: Det var en knekt, som talade om att hans farfar hade skjutit en
påskkäring, det var utanför Skara en påskkväll. Han hade bössan med sig,
för att han hade varit ute och skjutit påsksmällar i en grannby. På
hemvägen hörde han påskkäringar i luften. Han kunde inte hålla sig utan
sköt uppåt luften. Rätt som det var kom det en påskkäring ner på backen.
Hon hade fått ett skott i ena benet. Han fick ta isär bössan och så smörja
benet med det fett, som var i bössan. Käringen var från samma by som han. Han
fick lova at inte tala om något om henne. Om han gjorde det, skulle det gå
honom illa.
Trollmjölk
Finnflickan trollmjölka’ och kon dog. Finnkvinnera kunne mö mer än andra, dä fanns ente deres make i å kunna
trôlla å fôrjära, när li velle. Far min va ifrå Björsäter, imälla Majjesta å Kinekôlle, å han tala um,
att dä va ena finntös, sum hade kåmmet gångane å stannat på ett ställe
däruppe ena ti. En gång va dä nôra stöcken, sum feck fôr sä, att di sulle se ätter, va
dän dära tösa kunne å betala-na fôr ho sulle visa dum en del.
"Nu sa du trôllmjölka!" sa di.
Då satte tösa in två stöcken penna i ena vägg å ställde ena stäva
unner, å mjôlka rann, så dä va lust å se, män när stäva va nô mer än
halver, så to ho dänar penna ur vägga.
"Fôr tusan, du sa ha stäva full fôrst!" sa di.
"Då dör kona å dä vell I le ente"" sa tösa.
"Bru däk ente um dä, du, dä sa vi svara fôr!" sa di.
Då satte tösa i gång ijenn å stäva, ho ble så full sum sto te.
"Dä ä klåckars ko, å um I går lit, så får I se, va I har ställt
te", sa tösa, "män I sa stå ve ol, annars går lä er illa!"
sa ho.
Då jeck di te klåckars å där lå kona dör i båset, män di toers ente
aent utan måtte skaffa’n ena anner. / Bil 1949.
Efter onsdagen då ”dymmeln” gick in fick inget arbete göras inomhus, såsom bak skurning el dyl. förrättas. Det betydde otur. Ej heller fick man spinna ull, ty då fick fåren kommande sommar kringgången, en sjukdom som gjorde att djuren bara snurrade runt tills det dog eller måste slaktas. På lördagen måste man ha kokat kvällsgröten för sols nedgång, ty annars kunde påskgummorna komma farande och förorena maten. Man var för den skull också mycket noga att skjuta spjället före solnedgången påskafton, så att något otyg ej skulle kunna komma ner genom skorstenen.
Som bekant så ägde varje dag i påskveckan sitt eget namn: asketisdagen, dymmelonsdagen och så vidare. Lördagen hette således pisklördag eller på folkspråket ”piskelorda” antagligen efter någon katolsk kyrkosed att låta piska och späka sin kropp med anledning av passionsveckans händelser. Men sägnen förmäler att folk även piskade varandra, vilket handlingssätt ej ansågs illa menat. Antagligen var påskafton rätta dagen att ge sina fiender, ifall man hade sådana, en grundlig avhyvling. Som bevis för detta senare antagande må följande händelse anföras:
En bonde hade en längre tid med bekymmer lagt märke till hur hans kreatur i ladugården blevo allt sämre och magrare och avkastade ytterst lite mjölk. Han förstod att allt inte stod rätt till och trodde att hans kor mjölkades av någon trollhare. Han beslöt att på allvar undersöka felet och rådd av en god vän, tog han en stor pisk med sig och gick natten till pisklördagen in på en kätte i ladugården och lade sig för att se vad komma skulle. Han fick vänta tills fram på morgontimmarna utan att något inträffade, som kunde antagas stå i samband med hanns förgjorda kor, och han tänkte lämna sitt gömställe, då dörren till ladugården plötsligen slog upp, och i öppningen visade sig en grannkärring, vilken inte hade det bästa rykte om sig. Hon hade en stope med hett vatten i ena handen och en rottvaga i den andra. Väl inkommen i ladugården, doppade hon tvagan i det heta vattnet och stänkte därmed över korna juver och sidor. Djuren blevo vettskrämda, då de fingo vattnet på sig, men kvinnan ropade: ”Här skall Du få känna på min heta, och jag skall ha nytta av ditt feta”.
”Du skall så fan heller !” svor bonden till och störtade fram och började slå gumman av alla krafter. Han hade blivit rådd att om han träffade något otyg, slå tills blodvite uppstod. Gumman kastade handlöst tvaga och stope och störtade ut skrikande och hojtande, men bonden följde efter och bara slog. Gumman sprang hem och in i stugan, hack i häl förföljd av bonden, som oupphörligen slog. ”Rädda mig, far lille, han slår ihjäl mig !” ropande hon till sin man som låg i sängen. ”Det där har jag sagt du skulle låta bli”, sade då hennes man, ”nu får Du stå ditt eget kast och jag tar ej fred för dig”.
För den gumman blev det en riktig piskelorda det är säkert. Sägnen förmäler också att nämnda bonde efter den betan fick ha sina kreatur i fred.
En händelse som denna var utan tvivel sann. Det var nämligen så förr i världen och än i dag förresten att folk blint trodde på vad man kallar tur och – otur. Man hade skilda medel med vilka man tog från varandra ”turen”. Det behövdes bara klappa en ko eller oxe, så kunde turen övergå till den som klappade. Eller en person kunde tycka att ett kreatur var vackert när det händelsevis leddes förbi, strax betraktades detta som ”missunning”, och djuret var sedan ej heller sig likt ! Turen till det djuret hade bytt ägare. Den ovan nämnda gumman hade sitt medel att söka få ifrån andra deras tur till kreaturen.
Vad beträffar bruket att elda och skjuta om påsken är det för väl känt för att närmare behöva omnämnas. För övrigt syns detta bruk mer och mer försvinna och lika gott kan det vara, ofta inträffa ju olyckor och så vidare. Annars kan det nog ej förnekas att de många flammande bålen en påskkväll sätta en viss prägel på det yttre påskfirandet.
Frös om ”onde tisdag”.
Bonden Lars Andersson ”förvarnade ” sig enl. släkttraditionen om ”onde tisdag”. Han hade varit i Mariestad med det s.k. hästvakanset och ovädret kom på honom i Lerdalaskogen, så han ej kunde söka skydd i någon gård utan välte vagnshäcken över sig för att ej förgås. Han blev emellertid så frostskadad att han sedan dog. //AV. 45. Enligt uppg. inföll ”onda tisdagen” d. 19 februari 1850. Samma dag 1844 var dock ock en ond dag. Lars dog den 11 december 1847, som synes mitt emellan de onda dagarna men traditionen behöver därför icke vara osann i det avseendet att han före sin död förfruset. Den 19 febr. 1844, som dock ej var tisdag men uppg. som sådan frös en i Bjellum bosatt torpare ihjäl. Han hade varit ute i samma ärende.
Jag kan inte identifiera denne man. 2006 Edits i Breag oxel.
Edit i Breag hade såsom liten en oxel å huvudet och föräldrarna fingo av välvilliga grannar det rådet, att låta någon avliden person bota denna från avkomman, vilket skulle tillgå så, att man lade en döds hand över oxeln och bad denne att taga bort det onda.
När ”säschantepär”, närmaste gårdbon, var död fick denne bli hjälparen. / Hj A 1964
Det kan anmärkas, att den ifrågavarande Edit var född 1905 och än lever samt att oxeln gick bort och aldrig återkom.
Stadliga smörprov
Smörprovningar är ingen modern uppfinning. Sådana funnos redan i forntiden,
mer eller mindre officiella. Först och främst var det då frågan om att se till,
att man fick en äkta vara: rejält bondsmör, icke något s.k. trollsmör. Det
sistnämnda ansågs skadligt för människornas såväl kropp som själ samt undveks av
alla därom måna.
För provning av smöret använde man sig då som oftast av ett mycket enkelt medel,
som av de upplysta stadsborna ansågs fullt effektivt men av de vulgära lantborna
däremot som oaptitligt och ohygieniskt, fast de naturligtvis fingo foga sig
däri. Det bestod däri att med en silverdaler (sedermera en femtiöring eller s.k.
tredaler) rota litet i smörslagan och sedan avsmaka det därvid uppfiskade.
Genom beröringen med riksens herres och all orätts beivrares bild ville man tro,
att smöret skulle smälta eller ge en vedervärdig smak ifrån sig.
Var det emellertid nu så, att det vanryktet vidlådde kungen, att denne ej var en
ärlig man och regerat med oväld, så hade man dock svårt, att tro på medelt och
sökte sig gärna då ett annat. Därav kom sig, att jämte detta en mängd andra sätt
voro i bruk.
Ett alternativt medel för utrönande av samma sak var att anskaffa en kniv, smidd
under tre torsdagsnätter mellan kl 12 och 1, vilken användes på samma sätt men
med ett absolut säkert resultat. En sådan kniv var dock mycket svår att få tag
i, ty den som gjorde den frånrycktes icke sällan av en osynlig makt sitt arbete
och stod där med två tomma händer. Sig. 1939. DRAG
Några folkminnen kring en företeelse av osäkert ursprung.
Drag eller ”dra” benämndes en ute i det fria och stundom även inomhus
förekommande eller uppträdande företeelser, som i folktron spelat en betydande
roll men som av lekmannen och vetenskapen icke fullt förklarats.
Drag bestod enligt fleras, dock icke enhälliga uppgifter av en hel mängd små upp
till en tum långa maskar eller larver av gulaktig färg och med svarta huvuden,
till utseendet liknande miniatyrtändstickor och uppträdande i oregelbundna
klumpar av en hattkulles eller ett barnhuvuds storlek, vilka rörde sig framåt på
så sätt, att de eftersta ständigt kröpo över högen och lade sig främst, d.v.s. i
täten.
Man sade om drag, att det kom från öster och gick mot väster, som vad Bolum, där
man berättar detta, beträffar, är liktydigt med från Billingsberget och mot
Hornborgasjön. Huruvida detta hör på något sätt samman med verkligheten och
ifrågavarande ”maskarts” natur eller blott är en folkföreställning, må den s.k.
vetenskapen om den ids avgöra. Här omnämnes endast saken, såsom berättad eller
som ett folkminne.
Rörande draget säges vidare, att det såsom annat trolltyg ej kunde passera
rinnande vatten, men påträffades ofta på fuktiga ställen.
Fick någon se ett s.k. drag på vandring nära en by eller gård ansågs det som en
självskriven sak att detta meddelades de där boende, som om detta visade sig
verkligen vara ett sådant, vidtogo sina mått och steg för dess oskadliggörande
eller hindrande att inkomma i husen.
Den däremot oftast använda metoden var oskadliggörandet – förr än det var borta
var man inte säker – och detta tillgick så att man sedan man hopsamlat maskarna
i något lämpligt kärl, som icke fick lämnas utan tillsyn eldade upp bakugnen
samt instack kärlet i denna tills innehållet var uppbränt och förkolnat.
Gud nåde dock den som under procedurens utförande råkade komma till
ifrågavarande ställe. Då fick denne, vare sig det var man eller kvinna skulden
för att ha sänt på dem det onda och om man förmådde skulle man till skydd mot
ett upprepande därav taga blod av vederbörande, d.v.s. t.ex. slå denna ett slag
å nyllet så att några droppar blod kom på golvet eller dess mark – vilket gjorde
detsamma.
Olika berättelser tyda på ovisshet om dragets vara eller icke vara som djur
eller växt och likaså om dess ursprung från trollen eller djävulen.
Emellertid föreställde sig de gamla i bygden gärna draget såsom utsänt av någon
illasinnad person med vilja att skada sin nästa och man sökte, när sådant
påträffades om möjligt utröna från vilket håll det kom och så få ett stöd för
misstankar, som sedan skulle kunna besannas.
På grund av sina iakttagelser därvid ha man med ”nyktrare” omdöme utrustade
personer kommit till insikt om vad förut sagts om dragens vandringsriktning.
Draget sättes av somliga i samband med mjölkhararna och säges vara sådant, som
dessa harar spy ur sig. Det kallas av dem, i anledning av sin gulaktiga färg och
smörliknande utseende för trollsmör.
Soldat Viktor Blom, som var född 1861 samt en problemlösare, sade sig en gång ha
sett ett, som han trodde, drag och en lång stund stått och betraktat detsamma.
Han trodde draget och det av de gamla i trakten omtalade trollsmöret var ett och
samma, det var bara den skillnaden att det han sett verkat mera knottrigt,
vilket dock av honom ansågs skulle kunna bero på, att det varit längre kommet i
utveckling.
Det av Blom omtalade draget gestaltade sig och uppträdde såsom i inledningen
säges, men även andra former funnos bl.a. har man sett drag, som uppträtt i form
av ett band av varierande längd och bredd, upp till en aln långt och 4 à 5 tum
brett.
En del iakttagare hålla dock före, att drag visst icke bestod av maskar utan av
någon obestämbar, slemmig växtart av ett smörliknande utseende (svamp eller
mögel). Man skulle därför kunna förmoda en sammanblandning av saker inom växt-
och djurvärlden, varom klarhet av undertecknad icke kunnat vinnas. Såsom en
egendomlighet måste här anmärkas, att både de på mask och växt hållande
sagesmännen framhöllo omöjligheten att peta isär den omtalade företeelsen.
Den växt, som – om det varit en sådan – skulle kunna tänkas ha ifrågakommit,
torde i så fall ha varit någon av de lågt stående Myrothallophyta uppträdande
art, att döma av att denna (trollsmöret) enligt berättelserna oftast förekommet
å trä, såsom i hus (särskilt fuktiga sådana), å gamla stubbar och grindstolpar
samt å ställen där bark och skräp kan ha varit liggande. Ifrågavarande
växtarter, bestå av en slemmig gulaktig massa, saknande bestämd form och kan
antagas ha haft ett med den i klumpar och bandform uppträdande mask- eller
larvarten liknande utseende, som givit anledning till förväxling och de olika
meningarna och föreställningarna om vad den, kanche också med långa mellanrum
uppträdande, för en lekman svårförklarliga företeelsen var för något.
Vad det sedan hos den s.k. Falbon uppträdande draget beträffar, skulle
nedskrivaren av detta vilja antaga, att det varit frågan om s.k. källarmögel,
ehuru sagesmannen bestämt framhöll drag.
Ett ovan icke omnämnt sätt för oskadliggörande av drag var att stoppa det i ett
hjulsnav, tappa detta och bränna upp eller kasta det i djupt rinnande vatten.
Hennes kräfta.
Mi murmor Anna Annersdoter (född 1818) å hänna bror Kuska Kalle i Honnbôrja
va i sjön ena natt å to kräveker å dä löckas bra, di feck ente så dålit. Män så
rätt va dä va feck di upp ena, sum va lôen, å senn va dä slut, att di feck nôra
fler. Då jeck di upp å sulle gå hem – män då kåm sjöfrua ätter lum å ba, att di
sulle läta henna vära. Hänna, dä va dän dära lônna! Män di brudde säk ente um-a,
utan jeck å då fôrfurde ho dum å sa ho sulle ble svår ve dum, så di måtte vänna
å lägga i kräveka i sjön ijenn. Å senn feck di gå. Anna L:son, Storeg. Sätuna
f1880.
Diverse
Skrock om diverse
”Slôr en sönner en späjel så får en sju års retliheter. // Ond 1927
Orden ’förgjort’, etc kommer av förgöras och utgöra en gemensam benämning på
all den skada, som enligt folktron kunde tillfogas såväl människor som djur
och redskap av onda, osynliga makter och trollkunniga personer. // H J 1929
Smörkärning
Om det ej ville bli smör, när man kärnade, troddes grädden vara förgjord,
och man täljde då alepinnar och lade i kärnan för att upphäva verkan av
förtrollningen. // Ren 1927
Då man kärnade och hade svårt att få smör, brukade husmodern kasta i sin
vigselring i kärnan; det hjälpte. //Bil 1926
Tur
”Dänn sum prässar fôlk i afärer har ingen välsingnelse mä sä. // A P 1928
”Ôverbjutt ä ingen tur mä”. // A P 1928
Önskningar
Kom någon utan att själv ha ordnat det så, att sitta mellan två syskon av
motsatta könet, ägde han (hon) att önska sig gift med en av dem och skulle
denna önskan då slå in.
Voro syskonen tvillingar, blev önskningen så mycket säkrare uppfylld.
Glömska
Dänn sum ôfta får seta på kubben, glömmer å visera. // Jan 1927
Drömmar
Vad man drömmer om första natten man ligger på ett ställe, det kommer att
slå in.// Mor 1924
Gäspning
Gäspningen smittar endast vänner emellan. // A P 1927
Förtalad
Om man på tungan fick en plita blev man förtalad, trodde man. // Ond 1927
Utsädet
Säd, vars korn skulle användas till utsäde, fick ej tröskas efter sols
nedgång, för då grodde den inte. // Far 1928
Förargelse
Om någon råkade trampa en katt så att denne skrek, varslade detta om
förargelse för personen i fråga. // Mor 1924
Osämja
”En sa ente kasta ell i ell, då kåmmer osämja tell.” // Far 1927
Kalas
Om två personer plötsligt kommo på samma tanke eller om deras arbetsredskap
råkade kroka ihop under arbetet räknades detta som ett omen till att de
snart kommo på samma kalas.
// Far 1927
Pil-låtan
Då man gjorde en ”pilalåta” skulle man säga :
”Sava, sava pilalåta, annars hogger’a nacken å dä!” omigen och omigen,
annars lossnade inte barken från trädet. // Far 1929
Avund
Avundsknutar eller trollknutar kallades de ”tjurror”, som kunna slå sig på
tråden under det man syr. Dessa kom därav, trodde man, att någon avundades
det man sydde. // Nis A 1927
En pigas trivsel
Om en piga, när hon tillträdde en plats, utan att behöva hälsa på eller tala
till någon av husbondefolket, kunde komma in i köket och titta upp genom
skorstenspipan, troddes hon komma att trivas där i gården. // A P H J 1925
Medel mot ohyra
Ett medel, varmed man skyddade sig från ohyra, var människoben. Man gick
till kyrkogården å ’köpte’ ett ben. Detta tillgick så, att man lade ett mynt
på det ställe, där man tog benet. Härvid skulle man nämna för vad ändamål
man behövde detsamma. Benet insyddes sedan i tyg och hängdes någonstans inne
i stugan, eller också sydde man in det i kläderna å bar det på sig. // A P /
H J 1927
Om råttor
När man plockade in den första rågneken, skulle den som var i ladan och tog
emot denna fråga den som stod i lasset : ”Va jer lu dänn lelle rôtten?” Den
andre skulle då svara : ”Ben å sten å bulmerot!” Detta ansågs skola medföra
att råttorna ej kommo att äta av säden.
Dä va på Bärj i Sätuna en summer – di va nuss framkåmna mä dä fôrsta
rujlasst. Gubben å gumma va i laa å pôjken däres sto i lasst å sulle plåcka
in. Å när gumma to imot fôrsta neka så frågte ho frågte ho pôjken :
”Va jer lu dänn lelle rôtten?”
Pôjken hade ente vörtt mä fôrut å vesste ente va han sulle svara.
”Ena hasjäppa ruj”, sa han.
”Ä du gaern pôjker, sa du läta rôtten få så möe?” to käringa te å sulle le
läxa upp pôjken, män då va boen teress å jeck i mälla .
”Möe? Sejer lu mor – nöjer li sä mä dä, så ä dä bra”, sa han. // Jonas
Sandberg 1929
”Bulmerot”, ’bålmrot’ , rot av bolmörten (” skams tubbak”). Användes
troligen vid fördrivandet av råttor.
En som var född ”balänges” hade ”ont mot”. Mötte man en sådan gick alltid
något på tok.
// K i B 1944 från Dalum
När Petter Katt (Kated) har kastat sina stena i sjön, töar lä lika mö unner
sum på snön (eller isen). Var det blidväder den dagen, ansågs vintern vara
bruten.
// Allm
Frost
Om det är vinter gamla ”varfernatta” blir det vinter i 40 nätter därefter.
Det ansågs gott om dessa nätter gingo ut i ”stöte”. Gjorde de ej detta
riskerade man få skörden skadad.
// Allm
Um jöken börjar gala på bar kvesst, blir lä ingen brist, män gal’n på lummi
gren, ä dä te stort men.
// Allm
Ladugårdsskrock
När en kviga kalvat skulle man lägga ett par vadmalsbyxor på ryggen på henne
samt taga ett björkris och slå henne tre gånger därmed, en gång på vartdera
benet och en gång rätt där bak på svansroten. Då blev hon sedan snäll att
mjölka.
// Vall-Jons enl Lin Eng 1946
När man köpt en ko och skulle föra in denna i ladugården, lade man ett
strumpeband framför tröskeln, så att kon fick kliva däröver in i ladugården.
Dä fick ”tur” till henne.
// Olivia 1944
Kalvning
Då en ko hade kalvat fick man ej tala om det på tre dagar, annars kunde kon
bli förgjord. Innan en ko släpptes ut skulle hon tagas i kyrke, vilket
tillgick så att man under det man ringde i kyrkan vid högmässan, öppnade
dörren till ladugården och lät klockorna ringa över henne.
Mjölkningen
När man hade mjölkat en ko första gången efter kalvningen och bar in
mjölken, höll man hinken under förklädet eller kjolen, för att förebygga det
kon skulle bli förgjord. Efter inkomsten hällade man tre droppar av mjölken
på en ellaglö. Sedan mjölken varit i beröring med eld hade man intet att
frukta.
// Faster 1945
Öde hus
När någon för en tid flyttade och lämnade sitt hus öde, lade denne knivar
och gafflar eller andra stålsaker i kors över bord, stolar och sittplatser,
så att inget ont skulle kunna slå sig ned där.
Så gjorde Emma Rehn, när hon flyttade till Anderssons.
// Faster 1945
Böljen hängde sig den 5 sept 190 (oklart år strax före 1910).
Drag
Drag kom från öster och gick mot väster – mellan berget och sjön. Det kunde
ej gå över rinnande vatten.
Det var ett otyg, som vitades på folk, och dit det kom gick det ut med
ägarna.
Det gick i daggen och hade man tur kunde man följa spåret. Tillbaka till den
som sänt ut det.
// Bolum
Mjölkaharar
Om de smidde en kniv i tre torsdaskvälla å skar i smöret med den så blev det
blod och de kunde säja skillnad på riktigt smör och trollsmör.
// Ester i Kärrag
Käringmöte
Om man på bortvägen fick s k käringmöte, skulle man, sedan man väl kommit
förbi, spotta tre gånger, annars fick man otur eller råkade ut för en olycka
under sin bortavaro.
// Ond 1926
Ja minns så faseli väl en gång, när vånn far kåm hem ifrå skogen mä en
sônnerklämder finger – sum-an hade måta revet sônner ena flik fôr å få
umbun.
”Hur har lä hännt frågte mor, när far kåm in å velle ha umbunt en aen lapp.
Då tarte-n um dä å saa, att dä kunne-n ha vänntat sä, när han for, fôr lå
mötte-n smeakäringa. ”Ja va dummer, sum ente vände um”, sa-an, ”dä slôr ai
fellt antan dä händer en nô dumt, när en möter hänne”, sa-an, å dä va dä
fler sum påsto.
// An P 1927
Onda ögon
Om någon såg på några djur med missund (avundsjuka eller onda ögon) blevo de
’förvända’. Detta yttrade sig på så sätt, att djuren började avtyna, bli
modstulna och själväta sig. Detta kunde dock botas om man kunde få reda på
eller visste vem den missundsamme eller med sådana ”onda” ögon behäftade
var. Man hade då endast att stjäla något från denne och ge djuret eller
djuren i deras foder : en näsduk eller annat som tillhörde den misstänkte
var nog. En för några år sedan död gumma på Billingen botade sina
kycklingar, som förvänts’ av en annan gumma och strax efter det denna
avlägsnat sig började själväta sig, genom att skrapa till sig en handfull
spånor från en stätt i samma gummas gärdesgård.
// Bill 1927
|
Skrock om främmande
Um dä kliar i dä höjra öjnabrunt, kåmmer lä karfrämmat, å um dä kliar i dä
venstra, kåmmer lä frunntemmersfrämmat. // A P 7 H J 1925
Råkar man släppa en kniv vid bordet, kommer en karl, en matsked, ett gift
fruntimmer, en kaffesked, ett ogift dito på besök i gården. // H J 1925
Om någon i huset råkar släppa en kaffesked i golvet, säger man : ”Det kåmmer
kaffefrämmat”. // M / H J 1926
Um katten leger tvärs ôver gulvterdet, när han tvättar säk, kåmmer dä snart
karfrämmat, å um han legger långs mä terdet, kåmmer lä ett frujentemmer
Dänn främmate kåmmer frå dä värstreck katten sträcker baktassen imot. // H J
1925
Um skatera mööt inte husa äller kåmmer framhôppane te stuvedôra kåmmer lä
snart främmat. // F / H J 1926
Finnkäringen som botade F i F tandvärk gjorde bara ett par strykane på
kinden.
//F i F
|
| Klas Abrahamsson berättar och skrock
Småplock
I min barndom fick man alltid höra att man ej skulle snurra en stol runt på
ett ben. om någon sedan trampade på just den fläcken, så fick han (eller
hon) en inflammation i ögonlocken. Denna inflammation kallades helt enkelt
”stolsteget i ögat”. Om någon kom till en ”klok” gubbe eller gumma och sökte
bot för en inflammation i ögonlocken, så hette det alltid att det var
”stolsteget”. Behandlingen utfördes olika av olika ”kloka”. Antagligen var
det en sjukdom som gick över av sig själv efter vissa dagar. Den ”kloke”
visste antagligen exakt hur många dagar sjukdomen varade, ty ordinationerna
lär alltid ha åtföljts av orden ”så blir det bra om så eller så många
dagar”. Själv har jag inte behandlats för den här åkomman, utan det är
enbart genom berättelser från äldre personer, som jag har uppgifterna.
Samma ögonsjukdom drabbade även den, som råkat trampa just på den fläck, där
någon stått och snurrat en höräfsa med ”räfsehuvudet” uppåt. Kanske var det
ännu flera redskap, som genom ”snurrande” kunde åstadkomma ”stolsteget i
ögat”.
När man steg upp ur bädden på morgonen fick inte detta ske med ”ändan i
vädret” utan man skulle från ryggläge resa sig upp och så stiga ur bädden.
Eljest blev dagen en ”olycksdag”.
Vanskligt var också om man vid påklädseln på morgonen råkade ta på sig ett
plagg avigt eller bakfram. Då hade man besvärligheter eller förtret att
vänta under dagen.
Att sjunga ljudligt på morgonen, innan man var klädd, medförde
– sades det – att man fick gråta innan kvällen.
Att grimasera kunde vara mycket farligt, ty om vinden vände sig just då, så
”blev man sådan”, d.v.s. ansiktet stannade för alltid i denna grimas. Om det
var någon, som var sjukligt ”snedvriden” i ansiktet, så förklarades detta
för barnen med att han hade grimaserat just i ett ögonblick, då vinden vände
sig.
Jag tror nu inte att alla dessa och flera talesätt hos de äldre berodde på
skrockfullhet. Det var nog snarare uttalanden i uppfostrande syfte.
Huskurer fanns av många slag. Läkare söktes ju inte utom vid verkligt
allvarliga sjukdomar. En hel del av de gamla huskurerna var säkerligen minst
lika bra som de kurer, doktorerna ordinerar. I hemmen fanns alltid
medicinalväxter av flera slag. Vanligast var malört och fläder. Särskilt
sommartiden råkade magarna ofta i olag – troligen var det väl någon form av
paratyfus genom förtärandet av ej fullt frisk köttföda. Vid sådana
tillfällen kom avkok på malört till heders och det var säkerligen ingen illa
medicin. För att stoppa kraftig diarré användes ibland en struken tesked
vitpeppar i ett spetsglas brännvin. Det var hemskt, men effektivt. Probatum
est. Fläderte användes för att komma i svettning vid förkylningar. Honung i
het mjölk användes för samma ändamål, om fläder ej fanns att tillgå. En
eller ett par fläderbuskar fanns så gott som vid varenda stuga, även om
trädgårdsskötseln f.ö. var bristfällig. Det var de nätt och jämt utslagna
blommorna av flädern, som torkades och användes till te. Aldrig bladen. Som
barn tyckte jag att fläderte var så gott, så jag bad ibland mor koka sådant
åt mig, oaktat att jag inte var förkyld.
Ett annat recept mot förkylning var att smörja in fotsulor och bröst med
talg. Talgning av fötterna användes också vid ”frost” i fötterna. Fotogen
skulle också vara bra mot kylskador i fötterna. Förfrysningar och kylknölar
på fötterna var ganska vanligt. Det var inte heller att undra på, ty att
sitta timtal på en hästskjuts en kall vinterdag var inte så lyckat; man
kände till slut inte fötterna för kylans skull. Visserligen användes till
åkvagnarna s.k. ”fotsäck” och till åkskrindorna fårskinnsfällar, men man
frös ändå alldeles förskräckligt. Bönderna var ju härdade och brydde sig
föga om förfrysning av näsa eller fötter, men jag avskydde alltid att åka
hästskjuts – kanske mycket för att man vanligtvis fick en massa
svårborttagbara hästhår på kläderna !
Mot ohyra – särskilt klädlöss – skulle visst frömjölet av lummer vara bra.
August Jonsson, som var gift med min moster Emma, berättade att då han
exercerade beväring hade kompaniet, han tillhörde, fått klädlöss. Men August
visste råd. Han och några kamrater gav sig ut i skogen och skaffade några
påsar frömjöl av ”lusa-lummer”. Detta ströddes i samtliga bäddar, och, sa
August; ”Ni förstår det var inte litet med löss, ty när vi hade pudrat in
bäddarna, marscherade lössen iväg och det blev en fullkomlig gångstig i
gräset, där de marscherat bort”. Något sanningsvittne var nu August inte,
men hans historia var njutbar.
Mina klasskamrater Oskar Alm och Berntes Banus (Albanus Johansson) i
folkskolan var något av Bombi Bitt, ty de umgicks kamratligt med en hel del
”mystiska” existenser av vuxet slag. Så t.ex. hade de till kumpan en ”Vassa-Lars”,
som var något slags diversearbetare – då han arbetade. Oskar och Banus
berättade att vid skogsplantering hade ”Vassa-Lars” fått blodförgiftning i
ena armen. Detta botade Lars genom att med en kniv öppna själva såret och
där lägga in tungan av en nyfångad huggorm. De båda pojkarna berättade också
att ”Vassa-Lars”, när han träffade på huggormar, brukade hålla dem med en
grenklyka, så att han sedan kunde ta dem bakom huvudet med tummen och
pekfingret. Sedan klämde Lars till så att ormen gapade, varvid han lade in
en pris snus i gapet på ormen, varefter denna släpptes. Om en liten stund
kunde man se, hur ormen svällde upp allt mer och mer för att slutligen
spricka med en dov knall. Oskar Alm och Berntes Banus och även några av de
andra klasskamraterna, som bodde uppe i Billingskanten, var fulla av sådan
där vidunderliga historier. Något sanningskorn fanns det väl någon gång i
deras berättelser, men det allra mesta var rena fantasier. Så unga de var,
var de goda berättare, ty vi andra pojkar i klassen trodde vanligtvis blint
på historierna. – En annan av mina folkskolekamrater var Sigfrid Lindstedt.
Han var son till en skomakare, som bodde i en liten stuga mitt över
landsvägen vid Dahléns i Broddetorp. Skomakare Lindstedt var förutom
skomakare också dödgrävare, och tack vare detta kunde Sigfrid berätta de
mest hårresande historier från Broddetorps kyrkogård. På en kyrkogård hände
ju ofta underliga saker. Vid öppnandet av nya gravar stötte dödgrävaren ofta
på gamla gravar och det var alltid något mystiskt med den gamla graven. Än
hade liket legat i en konstig ställning, som bevisade att den döde endast
varit skendöd och sedan vänt sig i graven. Än hade Lindstedt hittat en liten
flaska brännvin, som någon gång i tiden sänts med som reskost åt den döde
och än hade skelettet på någon finger haft en silverring m.m. m.m.
brännvinet hade Lindstedt – enligt Sigfrids utsago – avsmakat och därvid
sagt att antingen gjorde de bättre brännvin förr i tiden eller också hade
det vunnit i styrka och arom genom den mångåriga lagringen ! Troligt är väl
att Lindstedt fann ett och annat i de gamla gravarna, men Sigfrid hade en
livlig fantasi – så han förringade ingalunda fynden. – Antagligen hörde
dessa pojkar en massa mer eller mindre hemska och skrockfyllda historier av
äldre personer, och sedan kombinerade de dessa berättelser med alldagliga
händelser och fick på så sätt verkligt rafflande historier.
|
|
