|
På denna sida skall vi samla något av Folke Ekströms produktion, men oftast
finner du dem på sidor där det anknyter till ämnet för respektive sida.
Med flädermus i bösskolven blir det inga bommar!
Gåvor till fornminnesföreningen, som belysa skrock och forntid.
Till Västergötlands fornminnesförenings samlingar har i dagarna av dir Sven
Hammar i Skara överlämnats en gammal dubbelbössa, som i kolven har ett
förvaringsrum, där man lagt in en flädermus. Detta för at bössan skulle gå
rätt.
Denna gåva är av synnerligen stort värde, ty den utgör ett dubbelt
fornminne. Utom att bössan är gammal, är den övertro, som varit förknippad
med den, ett verkligt fornminne. Dylika spår av gammal folktro och
vidskepelse äro särdeles värdefulla för forskningen rörande våra fäders tro
och sed och förtjäna ur den synpunkten att räddas undan glömskan. Därför
riktas den mest enträgna anhållan till var och en, som har sig bekant något
föremål, som står i samband med gammal övertro, att tillvarataga detta för
att om möjligt överlämna det till Västergötlands fornminnesförening.
Till ledning för intresserade må lämnas exempel på sådan forntro.
Pengar, nålar och andra föremål offrades av olika anledningar i älvkvarnar
och källor.
”Åskviggar” ( i vanliga fall stenyxor) lades i sädesbingar och mjöllårar,
för att varan icke skulle taga slut, eller släpades de på marken för att
begränsa skogseld m m
Vättaljus och ältstenar, mar- och ….stenar, vid mord använda vapen,
vårdbundna träd, kringväxt ….., pilehankar, knarrstickor, trollpåsar och
trollaskar, ”stulet och hemburet” och mycket annat användes mot sjukdomar
Marvasar upphängdes i ladugården, särskilt stallet, för att inte djuren
skulle bli ridna av maran, och i ladugårdströskeln inlades ormar eller
kvicksilver för att skydda djuren mot onda makter.
Man hade spirituosor, som förskaffade sina ägare pengar eller andra
fördelar, och man bar på sig allehanda amuletter för att skydda sig.
Hos de döda nedlades sådana ting, som de haft särskild glädje av i livet.
Alla föremål av nämnda eller liknande slag böra tillvaratagas och lämnas
till föreningen. Även uppteckningar angående härmed sammanhängande skrock
och sättet för medlens användning äro mycket värdefulla.
På detta område gäller om någonsin att i tid rädda vad räddas kan. Utan
sådant räddningsarbete är gammal övertro och vidskepelse mycket snart så
fullständigt försvunnen, att den inte ens kan sägas vara ”ett minne blott”.
/ S W
|
Rökfritt, Bönsvagt och ljus i båda ändar. Tidnklipp från
1927
Då jag häromdagen var inne i en av våra gamla västgötastäder, träffade jag
min vän Jonte. Som vi ej sett varandra på en ganska lång tid blev
återseendets glädje mycket stor. På långt håll ropade jag :
”Tjänare, gamle gosse! Hur mår du?”
”_Jo, tack, jag mår utmärkt! Jag har sökt dej flera gånger, men aldrig har
jag fått se så mycket som röken av dej”, yttrade jag.
”Vet hut! Ska du också håna mej?”
”Varför, eller vad menar du?”
”Jaså, kanske du inte har hört det?” frågade min vän
”Vilket?”
”Att jag slutat upp med att röka”.
”Det var ju glädjande att höra”, svarade jag.
”Jo du, både folk och kreatur gör anspelning på det. I går när jag var ute
och promenerade, gick jag förbi några hundar. En av dem satte sig, räckte
fram den högra framtassen och pekade på mej och gnällde som ville han säga :
”Tira jyckar, grabben är rökfri!”
”Du är martyr för dina ideella åsikter. Kom så går vi in på kondis och får
oss en kopp java!” sade jag.
När vi bänkat oss och börjat läppja på den härliga drycken, ropade Jonte på
serveringsflickan och sade : ”Ni har fina böner på det här konditoriet!”
”Tycker ni det”, sade flickan, och rodnade som en jungfru under riddartiden.
”Ja, kaffe är s å gott, så det lägger sig som bomull runt hjärtat”, sa
Jonte.
”Akta er bara, så ni inte blir ”bön-svag” av det”, svarade flickan. Gjorde
en knyck på nacken och försvann.
För att på något sätt kunna blidka den sköna, gick Jonte fram till pianot
och spelade ”Blinka, lilla stjärna”. Sedan betalade vi och gick ut. Utkomna
på gatan sade Jonte :
”Sist vi träffades talade du om att det var en i Broddetorp, som hade ljus i
båda ändar, vem var det?”
”Broddetorps bangård”, svarade jag.
Nu går två av Per Albins flotta flottister förbi, rökande på Kungl flottans
röktobak. Jonte rynkar på näsan, säger adjö och försvinner.
Ja, sådant kan hända när jag och Jonte träffas.
/ F. E-m
|
|
