- Mor Emmas 50 års kalas se Biljer Heljesgården.
- Bryggjästen och dålig grannsämja se NolBreagården Bjellum.
- Sotare Pettersson.
- Ett besök hos Billberg se Häggum.
- Vidskepelser, skrock och spöken
- Orsaken till att jag blev spökrädd se Heljesgården under Henning Rehn
- Historien om svartkonstböcker
- Mitt första Cirkusbesök.
- Ni tog väl aldrig fel gåssar. se under Biljer
Heljesgården.
- Jonas Brodd och August söker vi i Hästhagen under torpen i Bolum
- Bröllopskaffet (får stå här tills vi
identifierat personerna)
- Tattarliv finner vi i
- Färg, fantasi och förälskelse finns under Stommen Bolum
- Husarrest se under Liljedahl Broddetorp
- Några av kôrksmens bravader se under Askebacken
- En mindre sockenpamp Se Hvarfvén under Samuelsgården.
- Det är bara far se Pilhult
- 18 Som barn vid sjön, ån och bäcken
återfinnes under Hornborgasjöns hemsida
- Hembränning
- Löpar Nisse hittar vi under Lilla Åkatorp i Broddetorp.
- Sekelskiftets hygien
- något om far och morföräldrar. se Uddagården
- Minnen från Bolum kan redigeras
- Öknamn se d:o
- Munteravisan se Häggum
- Mjältbrandsåret
- Gunnar Pettersson och jakten se Gamle Paulia.
- Julharen
- Snövintern.
- Några original från den gamla tiden
- Småplock se under skråck
- Familjen Brodd på skjutfältet se Sängastensvägen.
- Andjakten har vi under Hornborgasjöns hemsida
Varje vår och höst under de första decennierna av seklet
kom till mitt föräldrahem i Bolum sotare Pettersson. Han bodde i Skärvs socken
och var inte endast sotare utan också förtennare; det sistnämnda ett yrke, som
gav sin utövare full sysselsättning. Vid den tiden användes ju så gott som
uteslutande kokkärl och bunkar av koppar i hushållen. Kopparkärlen, som då voro
blankskurade, utgjorde visserligen en fröjd för ögat, men vilket arbete för
husmödrarna!
Pettersson var väl inte utbildad fackman, vare sig i fråga
om sotning eller förtenning, men gjorde det oaktat ett gott arbete, och då han
var hemmahörande och väl känd i bygden, saknade han aldrig arbetstillfällen. Vid
förtenningen var han dessutom noga med att ha rent tenn, vilket inte alltid var
fallet med hans kolleger, och så gjorde han tennbeläggningen tjockare och
således hållbarare.
Mitt första minne av sotare Pettersson daterar sig till
tiden omkring sekelskiftet. Jag var då en parvel på fyra, fem år. När Pettersson
stod uppe på skorstenskransen och ”pumpade” pipan tog mor mig med ut på
gårdsplanen för att jag skulle få se sotaren i det arbetsmomentet. Kanhända hade
jag blivit skrämd med sotaren, när jag uppfört mig mindre väl, eller är det
kanske en naturlig reaktion hos barn att känna rädsla för negersvarte "Murre"!
Möjligt är också att jag fann det vara en svindlande höjd, dit upp, där
Pettersson stod och avtecknade sig mot den blå himlen. I vilket fall som helst
blev jag väldigt rädd, tog mor i handen, kröp alldeles intill henne och viskade
med ångest i rösten: "Mamma, sådant vill inte jag bli". Senare kom jag underfund
med att sotaren behövde man ingalunda vara rädd för. Sotare Pettersson var i
varje fall en fridsam och gladlynt person, och med tiden tyckte jag t.o.m. att
det var roligt, när han kom.
Jag kan inte erinra mig att Pettersson någonsin kom ensam.
Han var alltid åtföljd av sin hustru. Allmogekvinnorna brukade ju kallas "mor"
eller
"käramor" på den tiden, men så gick det inte an att
tilltala sotare Petterssons hustru. Hon var ”fru Pettersson”. Hon lär ha varit
ungefär tjugo år äldre än sin make och hyste tydligen också en moderlig kärlek
för sin unge, ståtlige man. När Petterson kommit så långt med arbetet att han
började samla ihop det lösskrapade sotet, ställde sig frun vanligtvis bredvid
honom och sade med beundran och stolthet: "Petterson, han kan allt, han !"
Det berättades att Pettersson och en hans gode vän i
ungdomens vår haft var sin fästmö. Hur det nu kom sig , så hade de båda vännerna
– naturligtvis med flammornas gillande – kommit överens om att byta fästmör.
Pettersson skulle förresten ha fått en liter brännvin i mellanavgift på grund av
den blivande fru Petterssons högre ålder. Elaka tungor har det ju alltid
funnits!
Äktenskapet blev i alla fall synnerligen lyckligt, trots
åldersskillnaden och sämjan och vänskapen var alltid god makarna emellan. En
bidragande orsak härtill var väl att den blide Pettersson helt och hållet
överlät ”regeringen” åt hustrun.
Vid ett tillfälle, berättades det, gynnades herrskapet
Pettersson av fru Fortuna, i det de på lotteri vann en personbil. Det var ju en
glad överraskning, men den medförde också en del bekymmer. Då de själva inte
hade bruk för det fina åkdonet skulle det förstås säljas, vilket dock visade sig
inte vara så lätt. Pengar fanns det inte så gott om då som nu. Till sist följde
Petterssons rådet att göra ett försäljningsförsök hos innehavaren av Axvalls
bryggeri.
Nej, han hade vad fordon, han i den vägen behövde. Efter en
hel del resonemang kom man dock fram till en för båda parter godtagbar
uppgörelse. Petterssons skulle som ersättning för bilen få rättighet att från
bryggeriet successivt taga ut pilsner för ett ganska avsevärt belopp. Sommaren
var ovanligt varm det året och paret Petterssons redan förut kraftiga öltörst
blev så väldig att när sommaren ändade, så var också pilsnertillgodohavandet
förbrukat. Säkert hade de dock haft en härlig tid så länge glädjen varade! Det
var ett stadigt travande mellan bryggeriet och den närbelägna Axevalla hed, där
de dagen i ända låg i skuggan av ett träd, njutande av sommar och pilsner.
Sista gången jag såg Petterssons var strax efter första
världskrigets slut. Det hade åter börjat komma in kaffe i landet efter ett
flerårigt uppehåll och fru Pettersson berättade, att så snart ryktet nått henne
att nu fanns det åter kaffe att köpa i butikerna, sände hon iväg maken till
närmaste handelsbod efter ett ordentligt kaffepaket. "Vi har", sade hon, "en
kaffekokare som rymmer sexton koppar. Den kokade jag full och drack ur själv,
innan Pettersson fick vara med."
- Ja nog är kaffe gott, men ändå……!
[Anm.
Troligen var väl såväl sotare Pettersson som hans hustru
mer eller mindre i släkt med tattare. Visserligen hörde man aldrig att de i sin
stuga hyste några tattarsällskap, men ”fru Petterssons” klädedräkt var ganska
lik den, tattarhustrurna brukade bära vid denna tid. Heläkta tattare var de dock
ingalunda, ty det fanns ingenting dolskt eller bakslugt hos paret Pettersson.]
berättade av Klas Abrahamsson
Ej ens i de mest undangömda trakter av Västergötland torde väl numera
allmogen – i synnerhet av den yngre generationen – vara hemfallen åt vidskepelse
eller tron på skrock och spöken; åtminstone inte på allvar. En och annan av de
äldre spår förstås allt fortfarande skörde- och väderleksutsikter efter
"Bondepraktikan", men dess ”märken” är ju grundade på många generationers
observationer och rön och kan således inte räknas som skrock i vanlig
bemärkelse. Hur det sedan slår in med t.ex. ”juleslasket”, om "Anders braskar"
är en annan sak.
Man behöver dock inte gå så värst många årtionden tillbaka i tiden för att
konstatera att då kvarlevde en hel del vidskepelse, säkerligen härstammande från
en grå forntid.
En gång när min mor och jag satt och pratade om i hennes ungdom förekommande
skrock och dylikt kom vi in på seden att ha stål i vaggan hos nyfödda barn tills
de voro döpta; detta gjordes för att förhindra att barnen blevo ”bortbytingar”
d.v.s. blevo utbytta av trollen mot dessas egna ungar. Om barnen blevo defekta
på något vis, sjukliga eller påfallande gnälliga, strax misstänktes de vara
”bortbytingar”!
På skämt framkastade jag frågan, om jag hade haft stål i vaggan, och till min
förbluffelse fick jag svaret: "Åh, jag smusslade allt ner en kniv under
madrassen, ty det kunde ju inte skada. Men det fick far förstås aldrig reda på".
Min far tålde nämligen inte några som helst vidskepliga handlingar i vårt hem.
Jag torde ha varit ungefär årsgammal, då mor en dag fick besök av en i
socknen boende soldathustru (fru Kind), som var särdeles väl bevandrad i konsten
att medelst "häx" bota och förebygga barnsjukdomar. Åt mor anförtrodde hon att
bästa sättet att förebygga "skerven" (d.v.s. engelska sjukan) vore att taga en
levande "spennekôva" (spindel), stoppa ner den i en fingerborg, binda en tyglapp
över och i ett snöre hänga ”amuletten” om barnets hals. Naturligtvis var denna
”medicin” avsedd för mig, men därav blev intet. Mor råkade nämligen för far
berätta om soldathustruns besök och ordinationen. Jag kan livligt föreställa mig
hur far med bistert allvar framhöll det orimliga i att tro på verkan av dylika
konster, som inte blott var dumma utan dessutom innebar djurplågeri.
Mina morföräldrar, av vilka jag sett endast min mormor, var inte särskilt
skrockfulla – säkerligen betydligt mindre än traktens befolkning i övrigt.
Morfar var bl.a. kommunalnämndsordförande och kom som sådan ofta samman med
människor, vilka så att säga vuxit ifrån vidskepelsen. Mormor var varmt
religiös, och jag kan inte erinra mig att hon någonsin visade sig skrockfull.
Möjligen kanske hon spottade tre gånger, när en katt sprang över vägen! Men vem
har inte gjort det! Mormor kunde ibland för oss barnbarn berätta om rövare och
rövarkulor på Billingen, om jättar, troll och spöken, vilka sagor var så
hårresande hemska att vi ryste, men som vi förstås med barnslig förtjusning
åhörde. Hon berättade förstås också sagor om älvor och prinsessor, men vi pojkar
var naturligtvis mest förtjusta i de mera rafflande historierna. Det skulle inte
förvåna mig, om dessa sagor gått i arv från generation till generation och
därför är det beklagligt att jag numera inte kan komma ihåg dem.
Man torde nu göra sig den berättigade frågan, hur det kom sig att min mor
blivit litet mera fallen för skrock än sina föräldrar. Jo, under hennes tidigare
barnaår hade föräldrarna en del tjänstefolk, däribland ett par pigor från
backstugor i Billingekanten. Dessa var särdeles frikostiga att till småbarnen
dela med sig av sitt synnerligen stora vidskepliga kunnande. Och inte nog
därmed. Vid skörd och tröskning samt för övrigt när det krävdes mera arbetskraft
än gårdens eget folk anlitades dagsverksfolk – även de hemmahörande i de då för
tiden så vanliga småstugorna i skogskanten. På kvällarna efter slutat arbete
eller då otjänligt väder tvingade dessa arbetare till sysslolöshet inomhus,
hände det ofta att samtalet leddes in på trolldom, oförklarliga händelser eller
" syner” och röster ur det fördolda och oftast hade berättaren själv eller någon
bekant till honom eller henne varit utsatt för upplevelsen.
Hos barn i förskoleåldern föll förstås sådan sådd i god jord. Min moder Emma,
den äldsta i syskonkretsen, var särskilt mottaglig för vad hon sålunda fick
höra, vilket hade till följd att hon blev nästan sjukligt ”mörkrädd”! Inte alls
underligt förresten, ty naturligtvis måste det vara sant, det som äldre personer
berättade med allvar!
Av Emmas mörkrädsla begagnade sig hennes båda yngre systrar på ett ganska elakt
sätt. När de t.ex. ville ha henne att för föräldrarna förtiga något ”hyss”, de
haft för sig, hotade de henne med att inte på kvällarna följa med till ett visst
litet hus med hjärta på dörren. Under den mörka årstiden var förstås detta hot
alldeles särskilt effektivt. Hon vågade nämligen i sin mörkrädsla på inga
villkor besöka ”stället” ensam sedan det mörknat. Antingen måste någon av
systrarna vara henne följaktig eller åtminstone stå så pass i närheten att de
kunde samtala hela tiden ”besöket” varade.
Då Emma emellanåt drabbades av ohälsa av något slag , hade hon för sig att hon
”råkat emot”, som det hette och då kom pigornas lärdomar väl till pass. När man
”råkat emot” var bästa - eller kanske enda - botemedlet att på kvällen före
sänggåendet tre gånger å rad låta ett glödande kol falla mellan bara kroppen och
lintyget. Om ”kuren” verkligen hjälpte mot sjukdomen kunde min mor inte yttra
sig om. Men en stark tro kan ju åstadkomma underverk!
Detta var endast ett exempel på botemedel. Varje sjukdom eller åkomma krävde
förstås sin speciella behandlingsmetod – för att nu inte tala om allt man skulle
göra eller undvika för att ens önskningar skulle gå i uppfyllelse.
Såväl mor som mormor brukade berätta om den tidens många fattiga
(1880-90-talen), som med ganska regelbundna mellanrum besökte bondgårdarna för
att tigga det bröd och sovel, de behövde för sin högst torftiga existens. En del
av dessa tiggande bodde förstås i ”fattigstugan”, vanligen flera i samma rum och
sämjan blev inte den bästa, då rummets alla hjon oftast samtidigt ville begagna
den öppna spiseln för matlagning. Var och en hade, såvida det inte rörde sig om
äkta makar eller syskon, sitt eget hushåll och sina egna trefotade kokkärl. De
allra flesta fattiga bodde dock i back- eller ryggåsstugor på utmarkerna eller
på någon sockenallmänning. Någon jord för brödsädsodling hade de ju inte, men
vanligen hade de en liten uppgrävd jordbit, där de kunde skörda sitt årsbehov av
potatis. Några höns var som regel – förutom katten – de enda husdjuren och dessa
hade under nätterna och under hela vintern sitt viste inne i stugan under ett
vid ena väggen uppsatt, snedstående spjälverk.
[Detta sistnämnda har jag förresten själv sett omkring år 1900 i
”Rumpes-Johannes” ryggåsstuga, liggande alldeles vid landsvägen mellan
Broddetorp och Bolum. Jag har ett fotografi på stugan taget 1924. Redan då var
visst stugan obebodd. Numera är den riven.]
Detta småstugornas folk försörjde sig genom att gå på dagsverken när tillfälle
därtill bjöds, samt genom handaslöjd av skilda slag, såsom spånad, stickning,
vävning, mindre snickeriarbeten samt tillverkning av korgar, kvastar, vispar
m.m.
Och så, när levebrödet ibland ändock blev för knappt, var det ingenting annat
att göra än att gå ut i bondgårdarna och tigga ihop det nödvändigaste för att
klara livhanken. Det fanns ju inte folkpension på den tiden och att bedja
kommunen om hjälp – den tidens socialvård – var oftast lönlöst. Det kallades för
övrigt fattighjälp, och till att ta emot sådan var det dåvarande släktet ofta
allt för stolt.
Hellre sökte man då sin hjälp hos den enskilde.
Bland dem av dessa kringvandrande, som jag i barndomen hörde talas om, var nog
den s.k. ”Aspen” - troligen från Äspås eller Segerstad – den, som särskilt
fångade mitt intresse. Inte därför att han var ”långfingrad” och vid sina besök
vaktades särskilt väl eller därför att han vid avskedet upprepade gånger brukade
mumla: ”Jag har inget tatt, jag har inget tatt”, utan därför att han hade en
speciell metod att slipa saxar. Han helt enkelt slickade på saxens egg, som
därvid fick en alldeles enastående skärpa. ”Fast det varade ju inte längre än
”Aspen” var inom synhåll”, slöt alltid mormor sin beskrivning av honom.
Mor hade under de första åren av sitt äktenskap en väninna (snickaren Sanfrid
Larssons hustru), även hon tämligen nygift och boende i en gård
(Kärragården) ett par kilometer från vårt hem, Bolums folkskola. Under ett
anfall av tillfällig sinnesförvirring avhände hon sig själv livet genom att
hänga sig i en garnhärva på vinden. Just vid den tidpunkten detta hände, efter
vad det senare spordes, påstod sig mor ha sett något vitt, stort som ett lakan,
komma svävande i luften från det håll, där väninnans hem låg. ”Jag stod på
kökstrappan”, sade mor, ”och det var en så klar och molnfri kväll, så det var
inte alls någon sky eller något moln”.
[”Var lakanet namnat ?”, frågade jag, när jag i så där 5-6-årsåldern första
gången fick höra berättas om denna mystiska syn.]
I sammanhang härmed kan det kanske nämnas, att mormor en gång på sin ålderdom
berättade för mig, att hon och hennes make kommit överens om, att den av dem,
som först lämnade detta livet, skulle på ett eller annat sätt söka komma i
förbindelse med den efterlevande.
”Men jag varken har sett eller hört något av Anders. En gång hösten efter det
han var död tyckte jag mig från det där hörnet (hon pekade åt det hörn, där
järnspisen stod) höra något som liknade ”Inga”, men det var antagligen bara
blåsten, som tjöt i spisröret”, sa mormor.
När mor var i 60-årsåldern, flyttade hon till Liljedal i Broddetorps
stationssamhälle, där hon sedan bodde till sin död 1955. Byggnaden, som rymde en
hel del hyresgäster, var mycket gammal, så där hade under tidernas lopp bott en
mängd personer. Där hade också varit ”salubod” till framemot 1915.
Liljedal höll sig med eget ”spöke”, som visade sig i skepnad av ett äldre
fruntimmer eller gumma, alltid klädd i ett grårandigt köksförkläde. Ibland
uppträdde hon ensam, gående genom något rum eller över vindssvalen, men oftast
sågs hon vid dessa vandringar leda en liten flicka vid handen.
En sommar, något av de första åren mor bodde på Liljedal, tillbringade jag där
någon semestervecka. Första kvällen jag var hemma berättade mor att det spökade
i huset och sade, att jag inte behövde bli orolig, om jag händelsevis skulle få
se något mystiskt. Själv hade hon första gången blivit rätt så uppskrämd, men då
hade hon ju också varit alldeles oförberedd. Sedan dess hade hon emellertid
talat vid ett par döttrar till en f.d. hyresgäst på Liljedal. Mor hade endast
börjat säga, att hon sett något underligt, då de genast avbrutit henne och
frågat, om det gällde kvinnan, som ledde en liten tös vid handen och som hade
randigt förkläde. Henne hade de själva sett några gånger vid besök hos
föräldrarna, och deras mor hade till slut blivit så van vid spöket, att hon
nästan saknade det, de tider det inte visade sig. [Dessa båda systrar voro
barnmorskan Lydia Johansson, nu död sedan ett par år tillbaka och Helga, gift
med slaktaremästare Sanfrid Johansson, Broddetorp.] Om jag inte minns fel, så
hade även den i Liljedal boende kyrkovaktmästaren Karl Englund sett den spökande
kvinnan. Kanske var det förresten flera ändå.
Jag besökte Liljedal så gott som varje sommar under åren 1935-1955, men jag såg
aldrig till gumman med det randiga förklädet och inte något annat spöke heller
förresten!
En lustig episod, som på sätt och vis hade ett visst samband med den spökande
kvinnan, inträffade i Liljedal någon gång omkring 1950.
Mor hade en söndagskväll på hösten fått besök av banvakten Konrad Svensson i
Broddetorp, som kom i något ärende. Han satt i ett inre rum, där lyset för
tillfället var släckt, kunde se ingångsdörren till lägenheten. Mor var ute i
köket för att koka kaffe åt gästen, och när hon kom in med kaffebrickan märkte
hon strax att Konrad var påfallande blek, såg litet konstig ut och var dessutom
synnerligen fåordig, vilket annars inte brukade vara fallet. På frågan hur det
var fatt med honom svarade han, att han inte kände sig riktigt kry. Så snart
kaffet var drucket, tog han också avsked och begav sig hem till sitt.
Dagen därpå var banvakten inne i Dahléns affär och handlade, och eftersom Dahlén
ägde Liljedal och sonen Eskil bodde i ett av rummen i andra våningen där,
berättade Konrad Svensson för Eskil Dahlén om sitt besök på Liljedal kvällen
förut och att han då upplevt något ganska ”ruggigt”. ”Jag satt där i stolen och
råkade ”dusa till” litet”, sa Konrad, ”men så hörde jag att det knarrade litet i
ingångsdörren. När jag så tittar däråt, är det något grått, som försvinner,
varefter dörren sakta stängs. Inga steg eller annat buller hördes, så det måste
ha varit det där ”Liljedals spöket”.
Eskil nickade i gott samförstånd, men gjorde f.ö. inga uttalanden. Så fort
tillfälle gavs kastade Eskil sig på cykeln och begav sig till min mor på
Liljedal. Där relaterade han under stor munterhet Konrads berättelse.
”Jag skall säga tant”, sa han, ”att det var inte lätt att hålla sig för skratt,
när Konrad berättade om spöket. Saken var nämligen den att jag hade varit på
hemvärnsövning i går, och när jag kom hem på kvällen, tänkte jag gå in och visa
tant min nya uniform, så jag gläntade litet smått på dörren. När jag då såg att
tant hade besök av Konrad, så stängde jag dörren så vackert och tassade uppför
trappan till mitt rum. Så det var jag, som var spöket och höll på att skrämma
slag på Konrad”, slöt Eskil skrattande. Säkerligen har banvakten än i denna dag
ingen någon aning om verkliga sammanhanget med spökeriet.
Sommaren innan mor drabbades av den hjärnblödning, som efter ett halvår lade
henne i graven vid nyligen fyllda 82 års ålder, hade hon en underlig upplevelse,
varom hon berättade så här: ”Jag hade varit framme vid stationen efter posten.
Det var vid tre tiden, så det var ju mitt på ljusa dagen. När jag kom litet mer
än halvvägs hem (det är ungefär 100 meter mellan järnvägsstationen och
Liljedal), så var det som om någon tagit mig hårt i armen och dragit ner mig i
högra diket. Jag föll inte omkull, men det hjälpte inte hur jag stretade emot –
ner i diket kom jag i alla fall. Det hela var så kusligt så kroppen riktigt
skälvde och jag blev alldeles fuktig av svett. Plötsligt släppte det där greppet
om armen, och då var det alls ingen konst att komma upp på vägen. Hemkommen tog
jag ett litet glas konjak, och framåt kvällen kände jag mig som vanligt igen,
men jag kan inte låta bli att fundera på, vad det kunde vara för något
trolltyg.”
Min tro är nog att det var någon förkänning av den hjärnblödning, som kom några
månader senare.
Liljedal såldes för ett par år sedan till en trävarufirma för att göras om till
snickerifabrik – ledsamt nog. Det är inte fritt att jag hyser en stilla undran,
om ”spöket” skall trivas med fabriksbullret och stanna kvar, om det skall flytta
någon annanstans eller om det helt enkelt har fyllt sin mission och försvinner.
Någon lösning på mysteriet lär nog i varje fall aldrig komma fram.
Min far berättade någon gång i min barndom följande
historier, som han i sin tur hört berättas, då han var barn:
För länge, länge sedan, då prästerna själva skötte sina
boställen, sände en präst en dag en av sina drängar till en ämbetsbroder i en
grannsocken (Grolanda?) för att låna en svartkonstbok. Drängen färdades ridande,
uträttade ärendet, men fick samtidigt med boken förmaningen att på inga villkor
under hemfärden titta i den.
När drängen ridit en bra bit blev honom dock nyfikenheten
övermäktig och så öppnade han och tittade i boken. Strax började det vimla av
smådjävlar omkring honom och en av dem, som väl var anföraren, frågade: ”Vad
befaller du att vi ska göra?”
Där drängen då befann sig började en rad med grusåsar, som
vägen gick fram över, och utan betänkande sa han: ”Gör vägen slät och jämn
framför mig lika fort som jag rider”. Ja, hela horden satte igång, så sten och
grus yrde och hela tiden kunde ritten gå fram på jämn väg, antingen hästen
travade eller gick. Men så tog den kuperade terrängen slut och vägen kom ut på
slät mark igen. Strax var anföraren framme och frågade: ”Vad befaller du att vi
nu ska göra?” Just då råkade antingen hästen eller drängen ”släppa väder”. Då
flög en idé genom drängens huvud och han befallde: ”Ta fatt på den och kom igen
med den på en gåsfjäder”. Och strax var hela smådjävulshorden liksom uppslukad
av jorden.
Tiden gick och prästens dräng glömde så småningom bort sin
befallning. Men så en dag, efter sju år ungefär, kom till honom en mager och
ynklig liten smådjävul, som i ena klon hade en gåsfjäder med en liten, liten
prick ytterst på spetsen. Vid avlämnandet av fjädern sa han bara: ”Här!” och så
var han försvunnen. Drängen såg aldrig till några av ”Bokens andar” mera, men än
idag går vägen genom backarna på samma ställe, där ritten en gång gick fram med
prästens svartkonstbok.
Det hade varit kalas hos en bonde och strax efteråt
saknades en större sedel av de pengar, som låg gömda i lönnfack i byrån. Det var
ju inte gott att veta, vem som skulle misstänkas för stölden, och därför begav
sig den bestulne iväg till en s.k. ”klok gubbe”, som bodde i trakten. Denne var
känd för att kunna återskaffa stulet gods eller åtminstone utpeka tjuven.
”Jag känner ditt ärende. Kom in här i kammaren, så ska vi
väl ta reda på, vem som tagit pengarna,” sa ”den kloke” redan innan bonden
hunnit framföra sitt ärende.
Inkomna i kammaren tog ”den kloke” fram en svartkonstbok,
liknande en bibel, lade den på bordet, låste kammardörren och lade nyckeln
mellan bladen i boken.
”Räkna nu upp alla, som var med på kalaset”.
Bonden namngav den ene efter den andre av gästerna, men
”den kloke” var ändå inte nöjd. ”Det måste ha varit någon mer”, sa han.
Bonden funderade och efter att ännu en gång ha räknat upp
alla gästernas namn sa han : ”Ja, och så var det förståss sonen min”.
Knappt hade han sagt det, förrän nyckeln flög ur boken och
bort till dörren.
”Den var det!”, sa ”den kloke”.
Det visade sig också sedan vara sonen i huset, som lagt sig
till med pengarna.
En dag i oktober 1907 kunde man på handskrivna ”affischer”,
anslagna på lämpliga platser utmed landsvägen Broddetorp – Bjellum läsa, att den
store, internationellt kände, trolleriprofessorn Rudolfi – eller vad han nu
hette – skulle ge en cirkusföreställning den och den kvällen i
OlofGrottesgården, Bolumtorp. I programmet ingick förutom trolleri-seanser
”tyrolisk styltdans”, vilket allt ju lät väldigt spännande. Inträdesavgiften var
facil – 50 öre, eller var det kanske en krona för vuxna och 25 öre för barn.
Den tidens landsbygdsbarn var minsann inte bortskämda med
nöjen av dylik kontinental klass, så vår spänning inför evenemanget var
kolossal. En pioniär inom nöjesindustrien hade rest omkring med en ”talmaskin”
(en grammofon med en väldigt lång tratt; istället för på skivor upptogs ljudet
då för tiden på ”vaxrullar”) och hade bl.a. haft föreställning i skolsalen, men
det var ju i alla fall ingenting emot en trolleriprofessor ! Jag vill minnas att
det var först något år senare som ”de rörliga bilderna” (så kallades biografen)
hade premiär i ett tält på Munkgårds gärde. Söndagsskolan hade en stor julfest
(i missionshuset) för eleverna, varvid det bjöds på kaffe och gotter samt
utdelades jultidningar och ev. någon liten sångbok till alldeles särskilt trägna
mötesdeltagare (= flickor). Man fick ju då och då följa med far och mor på de
stora bondkalasen och det kunde ibland vara ganska roligt, helst om det fanns
jämnåriga lekkamrater, som man gillade, eller om det i gården fanns ett
stereoskop eller en speldosa, som hembygdsbesökande svensk-amerikaner uppvaktat
med. Så var det förstås julgransplundringarna, barndomens stora nöjessäsong då
man dag efter dag i ett par veckors tid kunde vara bortbjuden. Eljest var
ytterst sällan något avbrott i det vardagliga livet.
Vi hade det året en dräng vid namn Aron. Han var väl sådär
i 18-årsåldern och var inför den stundande föreställningen minst lika full av
förväntan som jag. Vi båda hade nämligen genast vi fingo se affischerna, bestämt
oss för att gemensamt gå att se trollkarlen.
Äntligen var den stora dagen inne och i god tid gav vi oss
i skymningen av till OlofGrottesgården, där manbyggnaden stod obebodd. Salen,
där Rudolfi skulle uppträda, var ganska stor, men det var inte så särdeles högt
till taket. Undan för undan samlades såväl äldre som yngre personer och vid
föreställningens början var de på bockar lagda plankorna; som utgjorde
sittplatserna, riktigt välbesatta. Det kvinnliga inslaget bland publiken var
visserligen fåtaligt, men orsaken därtill var troligen att vägarna till gården
var väldigt lerhala efter ett ymnigt höstregn.
Så började då föreställningen med en del kortkonster,
förvandling av vatten till vin m.m. Rudolfi talade förstås på någon sorts bruten
svenska, dock inte värre än att vi förstod honom ganska väl. Som mellanspel kom
nu den ”tyroliska styltdansen”. Professorn var klädd i en kostym med knäbyxor
och en kort rock, allt besatt med tofsar och band samt något slags toppluva i
färger. Vi tyckte förstås att det såg högst ”tyroliskt” ut. Själva dansen blev
dock inte riktigt vad vi väntat, ty det var rätt lågt till taket för en karl på
styltor, så artisten fick hela tiden dansa böjd i 90-graders vinkel. Om det var
för att höja effekten av uppträdandet eller om det var ren olyckshändelse kan
jag inte säga, men rätt som det var låg Rudolfi där pladask på golvet. Efter
styltdansen fortsatte sedan trolleriföreställningen igen, och nu kom det något
verkligt spännande.
Rudolfi lånade en vigselring av någon bland publiken, höll
upp ringen i ena handen och i den andra höll han ”trollstaven” och en röd duk.
”Vill ett par av det ärade publikum komma fram och hjälpa
mig”, frågade han, och eftersom han riktade blickarna mot vårt håll, stego Aron
och jag fram. ”Håll nu säkert i var sin ända på den stav, så skall jag försöka
trolla ringen på den”. Så lindade professorn in ringen i duken, som han höll om
staven, sade något ”sim-sala-bim” under det han med händerna gjorde några
hastiga rörelser över den röda duken. ”Håll säkert nu”, sa han, och med ett lätt
ryck slet han bort duken från staven. Och se, där satt ringen på trollspöet”
Förvåningen var stor hos alla och troligen störst hos Aron och mej, som ju varit
medagerande och kunde svära på att något fusk ej förelåg.
Sedan var det ytterligare en del nummer på programmet, men
åtminstone jag kunde inte slita tankarna från mysteriet med ringen. Hela vägen
hem och flera dagar framåt pratade Aron och jag om det fenomen, vi varit med om.
Vi försökte på alla sätt att finna någon antagbar lösning på gåtan, utan att
lyckas.
Omkring 40 år senare kom jag att tala med en
”trolleri”-amatör om Rudolfis mystiska handling med ringen och trollstaven.
Några dagar senare kom ”amatören”, som skulle ut och uppträda på ett
godtemplarmöte, in i min butik och höll en liten extra föreställning för mig och
mitt biträde, varvid trixet med ringen också förekom. Han avslöjade då för oss,
hur det hela gick till med en egen och en av publiken lånad ring. En enkel, men
effektfull bluff! Nu undrar jag bara, om Aron ännu fått nyckeln till gåtan.
För att vara nära Hornborgasjön i ottan den 1 augusti, då första
andjaktsdagen inträffade, brukade en del jägare den sista juli, på kvällen,
skaffa sig logi i någon sjön närbelägen gård eller lada. En lämplig sådan plats
var Biljers lada. Gården låg nämligen inte mera än en kvarts timmes promenadväg
från sjöstranden. I slutet av juli var ju höet inbärgat, så ladan var ett
idealiskt härbärge för jägarna.
Gårdens ägare, Gustaf Biljer, en gammal f.d. Vänernfiskare, var inte precis
någon salongsherre och då han dessutom stod under toffeln i allra högsta grad
samt därtill hade en svår ”husbonde” i sonen Ernst, tillbringade han på given
order sommarnätterna på höskullen. Kanske tyckte han själv också att det var
fridsammare på höloftet än i stugan!
Kom sig så, att bröderna ”Ressla Kala Gustav” och Karl, som hade sitt hemvist
uppåt Häggumshållet, en gång den sista juli kom till Biljers lada för att söka
nattlogi, varvid följande samtal utspann sig:
”Gu kväll, gu kväll, Biljer. Sulle vi kunna få legga här i la’a tess dä
ljusnar?”
”Å, ä dä Ni gåssar, Visst får Ni det. Och är Ni törstiga, så finns det en kruka
med dricka på logen”.
Julihett var det och de båda bröderna hade haft en lång väg att färdas, så en av
dem tog genast krukan och satte till munnen. Han hann dock inte mera än smaka,
förrän han började spotta och fräsa alldeles förskräckligt.
”Tvi, för tusan, va ä dä här för drecka?!”
”Å, Ni tog väl aldrig fel, gåssar. Jag har en kruka, som jag använder som
nattkärl”, kom det från höskullen.
Gustaf påstod att det var Karl, och Karl att det var Gustaf, som smakat på
”brygden”, men det spelade kanske inte så stor roll vilket – bröder emellan!
Det rustades till bröllop i Storegården. Äldsta dottern, Lisa skulle gifta
sig med Anders i Nästegården, och då båda kontrahenternas föräldrar hörde till
de förmögnaste i socknen, måste det bli ett storbröllop därefter och
förplägnaden skulle komma gästerna att ha någonting att tala om för långa tider
framåt.
Det här tilldrog sig under första hälften av 1800-talet, då seder och bruk voro
helt annorlunda mot nutidens. Det mänskliga kynnet var i alla fall likadant då
som nu, så det gällde att försöka överglänsa sin nästa så mycket som möjligt i
fråga om den lyx, tiden medgav. Hos den svenska allmogen i allmänhet och den
västgötska i synnerhet, finns väl också en känsla av att rikedom förpliktar,
eller i varje fall måste framhållas!
I det rymliga köket var gårdens fruntimmer sysselsatta med allehanda göromål,
men nu var det inte husmodern Kristin, som förde spiran liksom eljest. Nej, den
från grannsocknen hämtade och för sin kokkonst vida berömda Anna i Granbacken
var nu den, som alla böjde sig för och tog order av. Arbetet hindrade dock inte
att det pratades och resonerades ganska livligt. Det var ju också så mycket som
måste diskuteras beträffande de vidlyftiga anordningarna.
Inga, den blivande brudens yngre syster, hade en god stund stått sysslolös och
sett fundersam ut.
Nu hov hon emellertid upp sin röst och sa :”Va va dä den hette, den dära nua
rätten, di hade hatt på harrgåln och som Anna i Brogårn nämnde um, när ho va
hemma sist å hälsa på? Va dä ente kaffi den hette? Dä har ingen här i traktera
hatt å bju på än. Dä sulle allt vara nåt te rart å vara först mä dä. Å så just
på Lisas bröllop! Töcker I ente dä mä, Mor?”
”Joo, där sa du nåt, Inga, som ente va dumt. Men var i all sin dar sa en få tag
i’et? Dä sa la i alla fall finnas i Skövde. Vi ber Gustav fråga ättert hos
handlare Blomgrens, när han ändå sa dit å handla på ättermeddan. Finns dä å få,
så sa han minsann få köpa. Hur möe tror Anna att dä sulle behövas?”
”Nja, si kaffi har ja ju förstås hört talas um, men ja har aldrig sett nåt å än
mindre kokat tocket. Dä sulle ja ju förstås tro att handlarn kan ge besked um,
hur möe som sulle behövas, när Gustav kan tala um, hur många gäster dä ä
beräknat te å komma!”
När Gustav före avfärden till staden fick listan på de specerier, som skulle
hemköpas, så stod där också längst ner ordet ”kaffi”. Gustav fick också muntliga
order att fråga expediten till råds angående den erforderliga kvantiteten. ”Ta
du lite mer än han säjer”, sa mor Kristin, ”för vi gör ente bröllop oftare här i
går’n, än att vi rår mä den kostnan.”
- Jo då, det fanns ”kaffi” hos Blomgrens, och när expediten beräknat hur mycket
som skulle gå åt, så ökade Gustav på vikten med ytterligare ett skålpund enligt
instruktionen. Hur kaffet skulle beredas frågade han inte, ty det var ju
kokerskans sak att klara upp den detaljen.
På den tiden såldes kaffet orostat och rostades hemma i en s.k. kaffebrännare.
När kokerskan fick se de hårda, kluvna ärtorna, började hon bli en smula
fundersam, hur hon skulle behandla dem. För säkerhets skull lade hon dem dagen
före bröllopet ”i stöp”; det var dock inte fritt utan att hon sov litet oroligt
på natten av bekymmer för den nya rätten. Sötost och brynost och annan kalasmat
vållade henne inte några bekymmer. Kokbok och en hel del recept på olika rätter
hade hon ju för all del, men se den här nymodigheten fanns inte med där. Som den
berömda kokerska hon var, gällde det dock att inte tappa koncepten inför en
aldrig så besvärlig kulinarisk uppgift. I det här fallet satte hon sin lit till
intuitionen.
Så snart Anna kom upp på morgonen var hon åstad och kände efter, om bönorna
mjuknat något på natten, men det ringa litet det. Det gällde således att få dem
i kok snarast möjligt. Titt och tätt var Anna och undersökte sitt kok, men det
var som förgjort; efter några timmars kokning var bönorna nästan lika hårda. Då
fick Kajsa Vargs efterföljerska en glänsande idé och lade ett stort stycke fett
fläsk i grytan. Det var väl själva katten, om inte det skulle göra susen.
Resultatet blev i alla fall inte det väntade, men törhända delikatessen skulle
vara så där segt hård!
När tiden för serveringen var inne fick Anna ett nytt bekymmer. Att bjuda den
som soppa var nog inte det riktiga, ty spadet smakade allt annat än njutbart.
Återstod alltså endast att på ett större fat placera fläskstycket och så lägga
upp bönorna runt omkring!
Gästernas reaktion inför den underliga rätten förmäler historien ingenting om,
men förmodligen prisades den av många. Det var ju herrskapsmat och som sådan
hade den rättighet – för att nu inte säga skyldighet – att ha underlig både smak
och konsistens!
Hur som helst så lever, som synes, minnet av Storegårdens bröllop kvar än i
denna dag, så nog nådde mBröllopskaffet or Kristin sitt mål att få Lisas bröllop
omtalat i långliga tider!
(Den här historien berättade min mormor Inga-Kajsa Eriksson (1841-1923) för oss
barnbarn. Bröllopet skulle ägt rum i Brunnhems socken, men om det varit under
mormors barndom eller tidigare, vet jag ej).
En vinterkväll under första världskriget fick jag, under löfte att inte för
någon yttra ett ord om saken, vara med och se på, hur hembränning tillgick. Det
gällde framställning av sprit ur sockerlag; alltså inte den gamla metoden med
potatis eller spannmål som råvara. Av olyckshändelse hade expediterna i Dahléns
lanthandel råkat skvalpa sillake på en sockersäck. Sockret blev ju osäljbart,
men då det var sockerransonering vid tiden ifråga, tyckte pojkarna att det var
ett slöseri med Guds gåvor att kasta ut sockersäcken på sophögen. En ungkarl i
socknen invigdes i planerna; det gällde nämligen ingenting mindre än att förädla
det skadade sockret till svensk nektar. Ingen av de sammansvurna hade någonsin
sysslat med sådana här experiment, men den ene hade hört ett och den andre ett
annat om tillvägagångssättet, och var det kunde tänkas gå att erhålla några
upplysningar eller praktiska råd i ämnet höll de sig framme. Naturligtvis med
sådan takt att de inte blev misstänkta för att hysa skumma planer för egen del.
Efter en tid hade ”studierna” nått därhän att teorierna skulle omsättas i
praktiken. Troligen hade väl redan första försöket slagit väl ut, ty det var nog
först vid ett senare ”kok”, som jag fick förtroendet att närvara vid
fabrikationen.
Jag infann mig på bestämd tid i ungkarlens stuga och sedan köksfönstret täckts
väl för, så att ingen ljusstrimma silade ut, plockades den behövliga attiraljen
fram – varifrån den trollades fram, vet jag inte. Det var naturligtvis, då som
nu, straffbart att idka hembränning i aldrig så liten skala, så både redskapen
och ”mäsken” måste förstås gömmas noga, så ingen obehörig fick nys om den
olagliga hanteringen.
Efter vad jag nu så här långt efteråt kan komma ihåg tillgick proceduren på
följande sätt. I en stenkruka eller liknande kärl fanns någon grådaskig ”soppa”,
som luktade mest surt. Det var ”mäsken”, det i vatten upplösta sockret, som,
tillsatt med en lagom kvantitet jäst, fått stå i rumstemperatur ett visst antal
dagar. ”Mäster” (ungkarlen) nämnde något om pottaska, men om han hade det i
jäsningen själv eller hört andra ha det, minns jag inte. Det sattes god fyr i
köksspiseln, på denna placerades en rätt stor gryta till hälften fylld med
vatten. Redan före min ankomst fanns vid sidan av spiseln en större träbytta,
fylld med is och snö. Genom snön och isen fördes så ner ett invändigt förtennat
kopparrör av så där 3-4 mm diameter och vridet i en vacker spiral. Detta rör
fördes så ut genom ett litet borrat hål strax ovanför träbyttans botten och
sedan röret dragits ut så där en decimeter, tätades omkring det med någon massa,
så att den smältande snön inte skulle rinna ut på golvet eller, vilket kanske
varit ännu värre, rinna utmed röret och späda ut den väntade goda drycken. I en
fotogenkanna, troligen rymmande fem liter, och vilken förstås aldrig använts för
sitt ursprungliga ändamål, slogs så 3-4 liter ”mäsk”, varefter fotogenkannans
stängningsanordning skruvades åt och ”pipen” förbands genom en lämplig
gummislang med spiralen i isbyttan. Om en stund började vattnet i grytan koka så
kraftigt att fotogenkannan började hoppa och vara orolig. Efter ytterligare en
stunds väntan kom ur spiralrörets fria ände en liten puff av ånga och ungefär
samtidigt började det droppa mer och mer ur röret. Brännmästaren hade på en
lagom hög pall placerat en butelj med påsatt tratt och samlade i denna upp den
kristallklara destillerade vätskan, som utgjorde lönen för mödan. När kokningen
väl kommit igång rann det ganska friskt ur spiralröret, så det tog inte lång
stund, innan halvlitersflaskan var full. Då började också vätskan ur röret att
antaga en grumlig färgton, ett tecken på att det var tid att byta ”mäsk” i
fotogenkannan. Efter ett par timmar hade den destillerade kvantiteten hunnit
uppgå till 4-5 halvlitrar, men då var det också slut på ”mäsken” – för den
gången.
Efter väl förrättat värv stökades alla indicier omsorgsfullt undan och
kaffepannan kom på spiseln, ty naturligtvis skulle den brända och destillerade
drycken avsmakas, och då som ”kaffegök”. Den där blandningen av kaffe och
brännvin har jag aldrig kunnat finna särdeles njutbar, och ”gök” av hembränt var
ännu värre. Starkt var det emellertid, så troligen höll det en ganska hög
volymprocent. En tid efteråt fick jag smaka likör, som var framställd av
hembränt och den var inte alls oäven i smaken. Att det av ”ungkarlen”
framställda brännvinet var av hög klass i sitt slag hade jag tillfälle
konstatera dels en gång i Stockholm och dels en gång i Kanada. I jämförelse med
dessa senare produkter var Broddetorpsbrännvinet fin-fin vara.
Före 1821, då Broddetorps nuvarande kyrka togs i bruk, fanns det i
pastoratet fyra sockenkyrkor, Broddetorps, Bolums, Hornborga och Sätuna.
Broddetorps gamla kyrka, som låg alldeles intill gamla prästgården, är nu
överväxt med buskar och ängsblommor, men där är troligen rest en sten, som
förmäler att här låg Broddetorps kyrka. På denna kyrkogård ligger, enligt en där
befintlig gravsten, Afse Larsson – från honom härstammar släkten Afzelius –
begraven och till denna plats företager Afzelius-släktföreningen då och då ett
besök liksom till Afzelius-stenen vid Frimansgården, en dryg kilometer från
Broddetorps järnvägsstation, på vägen till Stenstorp. – Hornborga sockenkyrka
låg på en kulle i Bosgårdens trädgård och där skall också vara rest en sten, som
visar kyrkans plats. Vid utgrävning för en del år sedan lär ha hittats ett antal
gamla mynt, som beskrives i någon kulturhistorisk tidskrift. – Sätuna kyrkas
plats utvisas också av en 1921 rest sten. Jag vill minnas att ruinen ligger på
Hälsingsgårdens ägor, men är inte fullt säker därpå. – Bolums kyrka låg där
socknens nuvarande småskola är belägen och av lätt förklarliga skäl har där ej
rests någon minnessten. Min mor, som gick i Bolums småskola i början av
1880-talet – folkskolan, som var gemensam för hela pastoratet låg då på
Klockarebolet vid kyrkan i Broddetorp – berättade, att när dåvarande lärarinnan,
fröken Bergkvist, grävde trädgårdslanden, kom det ofta upp dödskallar och ben,
som flickorna bar bort i sina förkläden och lade under hällen till en murad grav
vid skolplanens södra sida. Under min skoltid i samma småskola fanns på gången
från grinden och fram till skoltrappan en hel del huggna kalkstenshällar som
varit gravstenar i eller utanför den gamla kyrkan. Dåvarande lärarinnan fröken
Emilie Hoof, odlade både potatis och grönsaker i trädgården. Jordmånen måtte ha
varit mycket god, ty sådana rabarber som de fröken Hoof hade, har jag nog aldrig
vare sig före eller senare sett. Hon brukade uppvakta oss med ett stort knippe
ibland, men det må varda oss förlåtet att vi ej hade kurage nog att använda dem
i hushållet. – Brunn fanns av lättförklarliga skäl ej på skoltomten utan vatten
till lärarinnans bruk och till skolbarnen hämtades i en brunn på Nils å Stommens
gård på andra sidan landsvägen. Nu torde det finnas vattenledning i skolhuset. –
Beträffande samtliga kyrkors utseende och de fornfynd från dem, som ännu finnes
bevarade i olika museer, t.ex. det unika antemensalet från Broddetorps kyrka,
finns utförliga beskrivningar i Assar Blombergs lilla häfte ”Broddetorps
pastorat” samt en del annan litteratur och uppslagsböcker. – Enligt en gammal
läroverkslärare och bygdeforskare (Kjellén ?) torde Bolums kyrka ha fått sitt
läge vid Bolums-bäcken av strategiska skäl till skydd för byborna under
orostider. Hur därmed förhåller sig må vara osagt, men härvägen, som danskarna
ofta begagnade vid sina infall i Västergötland, gick faktiskt fram genom
Bolumsbyn. – I samband härmed kan nämnas att vägbackarna vid Bjellums kalkbruk
på samma väg än idag kallas ”Brôta-liera”. Säkerligen har allmogen här ”bråtat”
i forna krigiska tider. Stormhuvor, vapen samt skelett av hästar och ryttare ha
i samband med sjösänkningen hittats i Hornborgasjön just nedanför nämnda ”Brôta-lier”.
– Strax norr om gamla gästgivaregården, Garpegården heter den i jordaböckerna,
strax invid Bolumsbäcken och närmaste granne till Uddagården, ligger en åker,
som nu är utdikad men i min barndom var särdeles vattensjuk och allmänt kallades
”Gästgivaregårdens mosse”. I denna mosse, berättar sägnen, skall en av klockorna
från Bolums kyrka ligga. Om den gömts där under krigstider eller för att lura
Gustav Vasa på den förhatliga ”klockskatten” tror jag inte sägnen hade något att
förtälja om. Däremot tror jag att någon version av sagan ville göra gällande att
en jätte på Billingen skulle ha kastat bort klockan, så den hamnat i mossen.
Detta förefaller – även som saga – mera osannolikt, ty jag har inte hört att
jättarna hade makt att röra vid vigd malm. Hur den kommit att hamna i mossen må
nu vara en sak för sig, men de gamla trodde fullt och fast att den fanns där.
Kanske gör den det också. Jag hörde ofta talas om att det irrade ”lyktgubbar”
omkring på den plats av mossen, där klockan skulle ligga. Att det fanns
”sumpgas” där var det väl ingen som tänkte på. Som liten parvel tittade jag
alltid ut över mossen, när jag på kvällarna någon gång gick förbi på väg hem
från mormor. Och så tänkte jag förstås att det skulle vara berömligt, om just
jag kunde finna klockan och återföra den till församlingen.
Några ”lyktgubbar” såg jag inte till och därför var det ju också lönlöst att
gräva efter klockan. Det har inte hörts av att någon annan funnit den heller, så
än finns det en chans för skattsökare! Snart kanske sägnen om klockan i
Garpegårdens mosse är helt glömd.
Gästgivaregården i Bolum är sedan många år nedlagd, men i min tidigaste barndom
hade den fortfarande rätt att servera öl, som då för tiden var ganska starkt,
varjämte skyldigheten att hålla gästgivarskjuts förekom. Det ålåg gästgivaren
att med hästskjuts befordra resande till Halleberg, Torbjörntorp, Skövde,
Gökhem, Stenstorp och Axvall, som voro närmaste gästgivaregårdar eller
skjutsstationer. Taxan var 1903 Kr. 1.50 per nymil. (Hallebergs skjutsstation
var naturligtvis inte bortåt Halle- och Hunneberg, utan låg i Härlunda socken på
vägen mellan Skara och Falköping; nära Bjärklunda kyrka). Ända till
1930-40-talet (?) stod gamla krogstugan kvar på Garpegården. Jag har aldrig sett
den annat än som en omålad uthuslänga, där det var brygghus och upplag för all
möjlig bråte. Byggd av kärntimmer var ”kloa” eller ”kroa”, som gamla krogen
kallades, ty trots avsaknaden av färg var virket inte på minsta sätt angripet av
röta. Snickarbod var det visst också inrymt där, om jag inte minns fel och
stengolv hade det väl alltid varit. Dumt nog tog jag aldrig reda på, vad de
olika lokaliteterna använts till. En lång byggnad var det och bara en våning,
såvida det ej varit inrett några vindsrum.
Den nya gästgivaregården, som var mindre, då krogstuga ej behövdes, låg i vinkel
mot den gamla och användes till största delen som boningshus åt familjen G.W.
Hoffman, vilken så långt jag kan minnas tillbaka innehade gården och
rättigheterna. – Gästgiveriets krog låg som allra närmaste granne till
Uddagården och mormor brukade säga, att det var en välsignad sak att
utskänkningen togs bort, ty där skrålades och slogs i fyllan och villan och det
måtte ha varit ett otrevligt grannskap att ha. Många läto också där allt vad de
ägde och hade gå åt till brännvin, ty det var ju ingen som helst ransonering och
polis fanns ju ingen i närheten. Det torde ha varit någon gång under
1870-80-talet, som rättigheten att tillhandahålla brännvin på gästgivargårdarna
drogs in. – Fångskjutsarna till Mariestads fängelse, som kommo den vägen,
brukade så länge skjutsväsendet behövdes före järnvägens tillkomst (och en tid
därefter) stanna vid Bolums gästgivargård, berättade mor, och barn, som då bodde
i närheten, voro förstås nyfikna att se på fångarna. Mor såg många förbrytare,
sade hon, men hon tyckte det var kusligt att se dem med bojor om händerna och
block om foten – fast det var förstås samtidigt väldigt spännande. Det togs inte
med silkesvantar i bovarna på den tiden. Jag har aldrig sett några dylika
transporter, ty de hade upphört redan innan jag har något minne av omvärlden. –
Däremot har jag ett minne från Bolums gästgivargård, som etsat sig fast i
minnet. Skatteuppbörden (det gällde väl kronoskatten) hölls nämligen på
gästgivargården, och jag var väl så där i 6-årsåldern, när jag en gång fick gå
dit och betala fars skatt, enär han ej själv kunde komma ifrån undervisningen i
skolan. Jag minns att jag var både stolt och ängslig inför uppdraget, och jag
drog nog en lättnadens suck, när det väl var över. Uppbörden försiggick i salen
rätt fram, när man kom in i gästgivargårdens förstuga. I soffan satt en
uniformerad tjock herre bakom ett stort bord, på vilket stod ett kassaskrin och
belamrat med uppbördslängder eller vad det nu var för papper. Vid ena kortändan
av bordet satt en skrivare, men han var nog civilklädd, vill jag minnas. Om den
uniformerade var kronofogden eller länsman, kan jag inte säga, men jag tror att
det var kronofogden. Vad jag utom kassaskrinet med alla pengarna särskilt lade
märke till var, att kronofogden bakom sig i soffan hade en revolver, vilket
tillsammans med uniformen imponerade väldigt på mig. Sedan jag utfört mitt
uppdrag stannade jag en stund och lekte med gästgivare Hoffmans pojkar, som voro
i ungefär min ålder, varvid gästgivaremor Josefina kom ut och bjöd oss på
lemonad i trädgården. Så det var en lyckad dag!
I Bolum fanns – det var före min tid – en småbrukare, som tagit sig på att på
nätterna gräva ut gamla forngravar. ”Gullhittarn” kallades han av folket, men
vad han hade för borgerligt namn vet jag inte. Han torde ha funnit en del saker
– kanske bl.a. av guld, men då han förstås ej vågade hembjuda fynden till något
museum lär han ha sålt fornfynden till kringvandrande judar, som ju hade lättare
att placera dyrgriparna i klingande valuta. Jag förmodar att forngravarna redan
då voro fridlysta, eftersom ”Gullhittarn” företog sina utgrävningar om nätterna.
Faktum är att då arkeologer sedan kom för att göra undersökningar i en del gamla
forngravar, så konstaterade de snart nog att de voro förekomna av någon annan.
Det kunde ju för all del ha varit någon, som varit ute långt före ”Gullhittarn”,
men ”ingen rök utan eld”, så det är nog inte otroligt att ryktet om
”Gullhittarn” hade fog för sig. Någon anmälan till myndigheterna om saken blev i
avsaknad av bevis aldrig gjord.
På Uddagården hittade kusin Hilmer för många år sedan i en åker en bit av ett
bronssvärd (1931). Denna bit passade exakt ihop med en annan tredjedel, som
kommit in till Västergötlands museum i Skara på 1880-talet och som också hittats
på Uddagården i ett röse. 1935 hittade Hilmer av en slump på samma åker (Liagärdet)
den felande tredjedelen, så nu finns svärdet komplett i Skara museums
bronsålderssamlingar.
Ända till någon gång i början av 1900-talet utfördes vaccinationen mot
smittkoppor av socknarnas folkskollärare. Dessa fingo inför provinsialläkaren
avlägga vaccinationsexamen, varefter de erhöllo certifikat och fingo vaccinera
socknens barn. Far var förstås också vaccinatör och har vaccinerat såväl mig som
min bror. Till utrustningen hörde två lansetter, den ena mera bredbladig och den
andra i pilspetsform. Vaccin erhölls från provinsialläkaren. Vid tiden för min
vaccination kom vaccinet förpackat mellan två små glasskivor, varav den ena hade
en liten skålformig utslipning i mitten och den andra var alldeles plan. I denna
lilla skålformiga urgröpning fanns den droppe vaccin, som skulle användas, och
glasens kanter voro förseglade med en vaxkant omkring alla fyra sidorna. Med
detta vaccin ympades först ett friskt och starkt barn och när dessa koppor blevo
mogna (som regel ympades varje barn på vänstra överarmen för fyra koppor), togs
från detta det vaccin, som behövdes för ympning av återstoden av årskullen, som
skulle behandlas. Jag vet med bestämdhet att jag mitt vaccinationsår fick vara
leverantör åt de andra barnen. Åke var som barn inte så stark, fastän han sedan
blev den kraftigaste av oss, så jag är osäker om, om han var vaccinleverantör.
Sista åren far var vaccinatör, kom vaccinet förpackat i glasrör med en liten
kula i ena ändan. Detta glasrör bröts av och innehöll så mycket vaccin att det
gott räckte för hela årskullen. Det var ju betydligt mera sympatiskt än den
gamla metoden. Några komplikationer i samband med vaccinationen eller några
obehagliga följder av densamma hördes aldrig av – trots allt.
En del barn fick genomgå ”operationen” ett par gånger, om det inte ”tog” första
gången. En viss tid efter ympningen skulle mödrarna visa upp barnen, varvid
koppornas antal infördes på en lista, som insändes till provinsialläkaren. Både
ympning och besiktning skedde i skolsalen någon eftermiddag efter lektionernas
slut. Jag kommer ihåg att en barnunge en gång dängt till med armen, då far kom
med lansetten, så att far blev vaccinerad själv i tummen och den ympningen ”tog”
minsann. Jag tror att far måste avstå från kyrkomusiken en söndag på grund av
missödet. Vilket år den här ”sockenvaccinationen” upphörde kommer jag inte ihåg
säkert, men det torde ha varit omkring 1905-1915.
Det faller mig i minnet hur min far och några vänner till honom en vinter
startade något slags klubb eller vad man skall kalla det. Förströelserna på
landsbygden voro vid sekelskiftet så gott som obefintliga om man bortser från de
stora bondkalasen och ville man ha litet omväxling i vardagslivet, så fick man
själv sätta igång och åstadkomma den. Far var ivrig jägare, men då han nästan
uteslutande ägnade sitt intresse i den vägen åt rapphöns – och
skogsfågelsjakten, så var det bara en kortare tid på hösten som denna
förströelse stod till buds. Vinterkvällarna blevo långa ibland av att bara sitta
hemma och därför kom den här klubben till stånd. Vem som kom upp med idén vet
jag ej, men medlemmarna voro utom far, E. O. Hvarfvén, Sanfrid Larsson, A. J.
Svensson i Hwassagården, Hornborga samt Lars Johan Johansson i Tomten, Bolum. Om
det var någon mera kommer jag inte nu ihåg. Mötena skulle hållas i tur och
ordning hemma hos medlemmarna och värden skulle då bjuda på en enkel smörgåssupé
samt en eller ett par toddar. Om jag inte missminner mig var sammanträdena
varannan vecka, såvida inte oframkomliga väger eller sjukdomsfall – det kunde ju
komma andra giltiga förfall också – lade hinder i vägen. Det nöjsamma skulle
dock förenas med något nyttigt och för den skull voro medlemmarna förpliktigade
att i tur och ordning hålla ett föredrag om något ämne, som kunde giva upphov
till en regelrätt diskussion. Då olika yrken representerades i klubben och även
olika intressen, blevo föredragen av högst skiftande art. Huvudsaken var att det
kom diskussion igång, ty gubbarna voro mer eller mindre engagerade i det
kommunalpolitiska livet, och de hade redan förut träning i debatterandets konst,
vilken de nu ytterligare uppövade. – Sedan diskussionen avslutats blev det
vanligtvis en omgång priffe och det var ganska roligt att se gubbarna sitta där
och njuta sin toddy samt kanske röka en cigarr medan de med allvar och
eftertanke spelade sina kort.
Ibland berättades historier. Sanfrid Larsson, som var möbelsnickare och
bildhuggare berättade om sina gesällvandringar mellan olika arbetsplatser och
sina äventyr under dessa vandringar. Han var en tid fars jaktkamrat, så de hade
ju gemensamma intressen i det gebitet. E. O. Hvarfvén hade varit
underofficersvolontär och hade en massa minnen från den tiden och genom hans
historier fick man höra en hel del om de gamla knektarna och deras olika upptåg.
Svensson i Hwassagården var förutom jordbrukare leverantör av ved till
regementena på Axvall och låg för den skull mycket ute i bygderna för veduppköp.
Han kunde en hel del gamla folkvisor, som han väl hört under sina resor och det
hände då och då att han fick besök av upptecknare av folkmusik. Som han visst
inte trakterade något instrument visslade han melodierna för upptecknarna.
Troligen hade han ett gott musiköra, trots att han ej utövade någon
instrumentalmusik. Lars-Johan Johansson i Tomten var specialist på gamla
folksägner och hos honom gästade titt och tätt folklivsforskare. Det är väl inte
alldeles säkert att ”Tomtens” historier alltid voro äkta, men han fick
upptecknat en hel del varianter av sådana där sägner, som forskarna hört på
annat håll också.
Jag tror att de där klubbaftnarna voro ganska givande för medlemmarna, men det
var visst inte mer än en enda vinter som klubben höll. Hvarfvén och Johansson i
Tomten voro svågrar och båda två synnerligen begivna på spritdrycker så de andra
medlemmarna tyckte att det gick för långt, och så dog klubben. Idéen var annars
god och för den tidens människor, som inte jäktade så mycket som nutidens, måtte
det ha varit en härlig och nyttig avkoppling från det vardagliga.
En Uppsala-student, Hjalmar Ahlner, var ett par somrar i Broddetorpstrakten och
gjorde sägen-uppteckningar för folkmålsarkivet i Uppsala. Han bodde hemma hos
oss emellan det han strövade omkring hos de gamla ute i bygderna och gjorde sina
uppteckningar. Han fick en hel del historier just från förut omnämnde Johansson
i Tomten. Ahlner levde gratis under sina sommarferier, ty det var en helt
naturlig sak för honom att han skulle vara ej betalande gäst, där han behagade
stanna till under sina utfärder i Västergötland. Hos oss stannade han nog ett
par veckor å rad, då han kom, och åtminstone mor var inte så särdeles trakterad
av bekantskapen. Det förorsakade ju både arbete och kostnader att ha en sådan
gäst. Ahlner var andre bas i O.D. i Uppsala och en ovanligt framstående sådan.
Kören ville gärna ha honom med på sina turnéer ute i landet och även i
utländerna men det största bekymret var att få Ahlner att tvätta sig ren samt
kläda sig någorlunda prydligt vid dessa resor. Före varje uppträdande måste
kamraterna ta löfte av honom att han skulle tvätta sig om halsen och i öronen
samt ta en ren krage på sig. – Jag kommer ihåg att han (Ahlner) en sommarkväll
hemma hos oss sjöng basstämman i ”Ljungby horn och pipa” och det var något rent
fantastiskt. En bas så djup att den verkade rent otrolig och dessutom en stämma
så kraftig att fönsterrutorna klirrade.
En sommar hade vi, hela familjen, rest till Börstig några dagar för att hälsa på
farfar och farmor. Vid återkomsten såg mor genast att det fattades en del
matvaror och när hon kom upp på vindsrummet, så hade tydligen någon logerat där.
Genom ett brev en tid efteråt eller om Ahlner själv kom på en av sina färder
genom Valle härad minns jag ej, men det var i alla fall han, som genom att peta
upp en överruta i ett fönster, som inte gått att stänga helt, tagit sig in och
gästat, fast värdfolket var borta.
Ja, sådan var han. Något kommunistiskt – allt ditt är mitt! – Jag har för mig
att han (Ahlner) med tiden blev präst, men var någonstans vet jag inte. Saknaden
efter honom, då han definitivt försvann från trakten, var sannerligen inte stor!
En annan, som också ett tag kom hem till oss på matbesök var folkskollärare
Hertzman i Norra Lundby. Han hade varit plankbärare vid något sågverk i Norrland
innan han blev folkskollärare. Som nykommen till Norra Lundby hade han en kort
tid en hushållerska, men hon försvann snart nog, ty hon hann inte laga mat så
fort som han åt upp dem. Hon berättade att när hon bakade vetebröd, brukade
magistern stå på lur i köket och så fort t.ex. en plåt med bullar blev
färdigbakad, rensade han i ett nafs hela plåten. Sedan hushållerskan flyttat
lyckades han inackordera sig i en granngård, men antagligen fick han väl inte
där så mycket mat han behövde, ty, på eftermiddagarna vandrade han omkring till
vänner, bekanta och kolleger och fick sig ett skrovmål. God fotgängare var han
och det gjorde väl inte aptiten mindre. Från Norra Lundby till Bolum var det en
mils väg, men det hindrade ej att vi en period hade rätt så täta besök av den
gode Hertzman. Jag har aldrig sett en människa kunna konsumera sådana
kvantiteter mat som Hertzman. Och ändå var han inte storvuxen och till på köpet
påfallande mager. Vid ett besök hemma hos oss minns jag att han efter att ha
konsumerat ett par liter bigarråer (med kärnor) bjöds på kaffe och våfflor och
han lyckades trots bärkalaset proppa i sig åtta laggar våfflor. Men då var han
verkligen mätt, sa han själv. Detta var kanske rekord, men vart han kom och blev
bjuden på kaffe, så lämnade han ej bordet så länge det fanns tillstymmelse till
ätbart kvar på något fat. Så hade vi någon högtidsdag –jag gissar att det var
fars 50-årsdag 1919 – och som uppvaktande kom även Hertzman från Norra Lundby.
Det var supé för en massa sockenbor och mat fanns det rikligt som på ett stort
bondkalas. När mor fick se Hertzman anlända (han var inte inbjuden), gick hon ut
till kokerskan (fröken Andersson) och sa: ”Ja, nu är Hertzman i Lundby här.
Måtte maten bara räcka till”. Förvåningen blev oerhörd, när Hertzman lade för
sig t.o.m. mindre än de andra gästerna, men förklaringen kom senare. Han hade av
doktorn blivit förbjuden att konsumera några större kvantiteter mat, enär han
ådragit sig magsäcksutvidgning och en svårartad magkatarr. Snart nog därefter
försvann han från orten.
Julharen och Snövintrar
Det var någon vecka före jul och jaktkamraten Gustav och jag hade satt oss i
sinnet att knäppa den obligatoriska julharen, trots att tillgången på hare denna
vinter var mer än lovligt dålig. I spårsnön var det däremot ingenting att klaga
på, ty nästan varje dygn kom det en snöby som utplånade alla gamla spår. Vi hade
utnyttjat de korta och mulna decemberdagarna efter bästa förmåga, men någon
framgång med jakten hade vi inte haft. Antingen hade vi inte sett till något
harspår eller också hade vi funnit något som drog iväg långt in på andra marker.
Efter flera dagars lönlöst travande i den för varje dag allt djupare snön kom vi
överens om att nu får det vara slut. Det går väl att fira jul utan hare!
Morgonen efter vårt beslut att avstå från vidare jakt före julen ligger jag på
mitt vindsrum och ser hur det börjar dagas. Klockan är redan något över 8 men
det är skönt att få ligga och dra sig en stund till. det är inte så helt utan
att de föregående dagarnas promenader känns i benen. Varför skulle man
förresten inte ta tillfället i akt att vara lat, när man hade tillfälle därtill.
Plötsligt hörs en dov duns mot fönsterrutan. Jag funderar just på, om det kan ha
varit en gråsparv, som flugit emot, då en ny smäll mot rutan gör klart för mig
att det är någon bekant, som vill komma till tals med mig utan att störa husets
övriga invånare. Kaminen hade slocknat ganska tidigt på natten och det kändes
olustigt svalt om benen när man fick dem utanför sängkanten. Snöbollskriget mot
fönstret fortsatte, tills jag dragit på mig så pass med kläder att jag kunde
öppna litet på glänt. Att se genom rutorna gick inte för isblommor och snö.
Minst av allt hade jag väntat att få se Gustav, men där stod han i alla fall
nedanför fönstret, pigg och gladlynt som vanligt och bössan hade han hängande
över axeln.
- Hej! Sno dej och få på dej stövlarna för nu skall här bli jaga av. Jösse har
hållit till i skogskanten i natt och nu ligger han nog här nere i ängarna, för
spåren står rakt åt det hållet.
Det var ju uppiggande nyheter och tack vare dem tog det inte många minuter att
komma i jaktmunderingen. En kopp kaffe och en smörgås inmundigades snabbt i
köket medan Gustav satt på kökssoffan och berättade, hur han funnit och följt
harspåret.
- Kanske man skulle ta med sig ett par smörgåsar, ifall det drar ut på
tiden, undrade jag.
- Äh, prat; jag har inte tagit med någon matsäck. Och förresten blir vi
inte länge borta, för jag är säker på att jössen sitter i kanten av ängarna
eller i någon buske ner mot sjön. Av spårstämplarna att döma är han inte av den
grövre kalibern, så han har nog inte gått så värst långt.
så satte vi kurs mot spåret, som inte var mer än något hundratal meter från min
bostad. Det hade kommit ett kraftigt snöfall under natten, så det var nu ännu
tyngre att gå än de föregående dagarna. Spåret stod mycket riktigt ner mot de
ganska närbelägna ängarna. Snön var så pass hårt packad att den för det mesta
burit haren, men med oss jägare var det en annan sak. Särskilt vid
stengärdsgårdar eller där det eljest kunnat bildas drivor hade Gustav och jag
det ganska arbetsamt att ta oss fram. Spåret var inte svårt att följa och så
småningom kom vi till
ängarna. Här började vi skärpa vår uppmärksamhet och ämnade gå på var sin sida
om dungen, men det var onödig försiktighet, ty jösse hade gjort en sväng och
gått förbi ängarna samt fortsatt ner mot sjöstranden. Vi tog en rök och överlade
, om vi skulle fortsätta eller vända om hem, men då solen började titta fram
litet smått, försvann tanken på att ge upp. Jösse kunde ju ha föredragit
strandvassen framför ängarna och till sjön var det nu inte så långt. Vidare
alltså!
På en udde ut i sjön stod ett gammalt omålat skjul, som väl ursprungligen
tjänstgjort som lada för i sjön bärgat foder, men som de senare åren brukats som
”fårahytta”. Strandgräset var inte värt att skörda, men det var ett ypperligt
bete för kor och får. Från de ett stycke från sjön liggande små gårdarna hade en
räv gått upp ett jämnt vackert pärlband i snön. Vid ”fårahyttan” hade han gått
runt och stökat, men då där synbarligen inte varit någonting matnyttigt att
hämta, hade mickel gått linjerakt mot en längre bort belägen udde i sjön. Ett
slag var Gustav och jag starkt betänkta på att följa efter mickel och se, vad
han haft för sig, men dagen är kort vid denna tid på året, så det vore nog dumt
att splittra sig på dubbla uppgifter.
Strandvassen hade inte passat den heller för jösses lega. Spåret gick rakt över
den en halv mil breda sjön, och det var bara att följa efter. På isen låg snön
visserligen jämnare än på åkrarna, men den var rätt djup, så tröttsamt blev det.
Inte heller var det fritt utan att magen började knorra, ty en kopp kaffe och en
smörgås är inte kost ämnad för långa och tunga promenader. Isen var pålitlig ute
på sjön, men haren hade behagat ta en sväng över just där sjön hade sitt utlopp
i ån och strömdraget kunde ha ätit på isen och gjort den osäker. För säkerhets
skull gick vi med några meters mellanrum, dock inte längre från varandra än att
den ene snabbt skulle kunna undsätta den andre om så skulle behövas. Visst
knakade det några gånger ganska otäckt i isen, när vi var rätt över strömdraget,
men allt gick dock lyckligt och vi tog an spåret igen, som nu drog in mot den
liksom i dungen grupperade strandvassen. Vassen var torr och frusen så det var
inte lätt att tyst ta sig fram genom den. När vi upptäckte att jösse börjat
konstra med spåret för att sedan antagligen slå sig till ro, gjordes vår
strategiska plan upp så, att Gustav skulle så indianlikt som möjligt följa
harspåret under det jag skulle hålla mig på isen ett stycke utanför vasskanten,
om jösse skulle få för sig att ta den vägen.
Samtidigt som jag höll ögonen på vasskanten höll jag mig underkunnig om
jaktkamratens göranden. Plötsligt får jag se Gustav stanna och kasta upp bössan
till kinden. Ögonblicket efter kommer knallen av skottet men samtidigt hörs ett
kraschande och klirrande ljud som när en större glasruta går i kras och Gustav
försvinner nedanför vasstopparna. Att det inte var fråga om verklig sjönöd var
lätt att förstå, ty efter ett ”se upp!” kom det en ramsa, som antagligen doftade
en hel del av svavel. Någon hare kom det inte, så antingen hade den blivit på
vilplatsen eller också gått inåt land. För att få reda på vad som verkligen hänt
begav jag mig in i vassen till Gustav.
- Fick du den, frågade jag.
- Nej, inte f-n. Det var den klaraste bom, jag skjutit i mitt liv och haren
är lika oskadd som han var i morse. Du förstår att när jag slänger upp bössan
för att skjuta, så står jag på en dubbelis och den tålde inte vid den häftiga
rörelsen utan jag gick igenom just som jag fått korn på öronen. Skottet gick
både för högt och åt sidan, men vi ska väl se efter, var hagelsvärmen sopat i
snön. Dålig tur ha vi haft hittills, men det här var kronan på verket! Att ha
jössen inom fint håll och så råka ut för något sådant här! Nog kan man bli
förb-d för mindre. Nå, det var ju tur i oturen att det inte var en massa vatten
mellan islagren. Det skulle just varit skönt att bli genomblöt i den här kylan
och med dryga halvmilen till närmsta stuga.
Vi undersökte var hagelsvärmen slagit i och nog var det på ett betryggande
avstånd från jösses spårstämplar. Enda effekten var att haren i och med smällen
tagit verkliga känguruskutt. Hela tiden gick spåren inne i vassen, så det var
inte att undra på att jag inte sett något villebråd. Nå, vi följde i jösses spår
– inte av jaktinstinkt utan för att det helt enkelt råkade bli så. Efter ett par
kilometer gick spåret ut på sjön och då det syntes gå åt vårt hemhåll ungefär,
så följde vi det, ty hem skulle vi ju i varje fall.
Solen började dala och det blev ganska bistert i luften. Hungern gjorde sig mer
och mer påmind och vi började ganska ordentligt längta efter ett ordentligt mål
mat samt att få sträcka ut benen framför en brasa, ty tröttheten började bli
kännbar i högsta grad. Gustav brukade vara något av en rolighetsminister, men nu
travade vi på vid varandras sida utan att försöka få något samtal i gång. Sade
någon av oss något, så kom det från den andre endast ett grymtande eller i bästa
fall ett entonigt ja eller nej till svar. Humöret var på botten!
Haren hade efter den första förskräckelsen lugnat sig och satt ner farten till
normalt språng. Spåret lämnade sjön och gick upp mot berget, ungefär mot samma
plats, där Gustav upptäckt det på morgonen. Så kom det in på en liten utväg, som
förband ett par gårdar med landsvägen. Den lilla vägen gick förresten vid en av
gårdarna mellan manbyggnaden och ladugårdslängan och här fick Gustav och jag
finna oss i det snöpligaste slut på en jakt som vi väl varken förr eller senare
upplevat. Mitt på vägen, så att vi inte skulle kunna undgå att se det, låg
harhuvudet och på en spik vid köksingången hängde haren fint och prydligt
uppstoppad med granris. Detta hade vi väl kunnat bära med jämnmod, men när vi så
i köksfönstret får se gårdens dräng med ansiktet så nära rutan att näsan låg
nästan emot den samt med ett hångrin, som drog den redan förut stora munnen
nästan från öra till öra, då kunde vem som helst tappa sinnesjämvikten. Vi
låtsades inte se varken dräng eller gård, men de tirader, vi öste ur oss, lämpa
sig inte att sätta på pränt. Visst var drängen i sin fulla rätt att skjuta haren
på sin husbondes egen fägata, men det där hångrinet kunde han i alla fall
besparat oss.
Ilskan liksom återgav oss krafterna och marschen hem gick i nästan militärisk
takt. Efter ett gott och välbehövligt mål mat med efterföljande kaffe och avec
kunde vi inte göra annat än skratta åt vår befängda jakt på julharen. Fastän det
nu är flera decennier sedan den här episoden inträffade, kommer den alltid på
tal, när Gustav och jag någon gång då och då med mångåriga mellanrum träffas.
Och alltid lever minnet av händelsen lika friskt.
Det är nog inte tu tal om att vintrarna för så där 50-60 år sedan var
betydligt snörikare än nu för tiden. Visserligen förekommer även nu en och annan
vinter med tjockt snötäcke och höga drivor, men det är nog mera sporadiskt. I
seklets början var det rikligt med snö vinter efter vinter och en del år kunde
det bli rent katastrofalt. Kallare var det nog också genomsnittligt. Under
januari 1963 får man förstås inte klaga på bristande kyla! Det är ju möjligt att
snömängden och kylan i ens barndoms vintrar nu så här långt efteråt ter sig
kraftigare än de i själva verket var.
Vägunderhållet och snöskottningen ombesörjdes då för tiden ej av någon
vägförvaltning utan av traktens bönder. Det ingick i en bondes skyldigheter att
i förhållande till sin jordegendoms storlek ombesörja grusning av så eller så
lång landsvägssträcka under våren och då snön kom var det bondens skyldighet att
deltaga i snöskottningen, även det efter gårdsstorlek. Det säger sig ju självt
att både vägunderhåll och snöskottning utfördes mera som ett straff än som en
skyldighet. Resultatet blev också som det kunde. Vårens vägunderhåll avsynades
en viss kungjord dag av länsmannen och en del andra förtroendemän och inte
alltför sällan blev det ”bakläxa” för en och annan väghållare, så han blev
anmodad att göra sin vägbit bättre i ordning till den en tid senare kommande
efterbesiktningen. Godtogs inte vägen då heller så blev det böter. Gårdarna hade
sina bestämda vägsträckor år efter år på samma ställe. Vanligen utmärktes varje
bondes bestämda vägbit med vid början och slut i vägkanten nedslagna brädlappar,
på vilka skrivits, bränts eller målats gårdslottens namn och storlek i mantal.
En och annan bonde tyckte att dessa brädlappar var alltför ovaraktiga, så de lät
någon stenhuggare göra en lämplig stenplatta som ställdes i vägkanten (den
grävdes ner, så den blev jordfast) och på vilken gårdsnamn och mantal huggits in
djupt och tydligt. En del gårdsägare ansåg det som en skam att bli pådömda
efterbesiktning av vägen under det att del tog underhållet så att säga i den
lätta ändan och, som det kallades, endast ”sockrade” med litet makadam i de
värsta hjulspåren. Höst och vår var vägarna också i ett miserabelt skick, men
det fanns ju heller inte någon ordentlig fyllning i bottnen. En nutida bilist
kan inte göra sig en föreställning om, hur kronans landsvägar såg ut i t.ex.
tjällossningen. Bilar fanns ju inte på den tiden och t.o.m. cykeln var ett
mycket sällsynt fordon. Att cykla gick f.ö. endast några månader på sommaren,
och cykling liksom gång företogs bäst på vägkanterna. Hästskjutsen var det
vanliga fortkomstmedlet.
När snöstormarna började så att det tornade upp sig drivor, vilka hästskjutsarna
inte kunde ta sig igenom, kallades ”snölaget” ut för att hålla vägen öppen. För
ett år i sänder valdes inom kommunen en s.k. ”snöfogde”, och det var hans
skyldighet att sammankalla ”snölaget”, då så erfordrades. Sammankallandet till
snöskottning skedde genom att ”snöfogden” blåste i ”snöluren”. För Bolums socken
fanns en ”snölur” av koppar. Den var av ungefär en meters längd och lät ungefär
som när en arg tjur vrålar. Dessa snölurstoner var inte någon av bönderna älskad
musik, ty snöskottningen var ett tungt arbete och det fick ju utföras på
bekostnad av arbetet hemma på gården. – Jag vill minnas att Hovs rote inom
Bolums socken, som hade egen snöskottningssträcka, höll sig med ett jägarhorn i
stället för ”snölur”. Var det en ”trumpet-kunnig” snöfogde i Hov, så blåste han
ibland de allra ståtligaste signaler. Sådant gick inte för sig med Bolums
snölur, ty på den gick inte att frambringa annat än det förut omtalade bölandet.
Snöfogden var förutom med ”lur” utrustad med en mätstång indelad i vissa med
skåror utmärkta mindre stycken. Med denna stång fördelades arbetet för de olika
gårdarna. Där snölagret var djupt fick snöfogden mäta ut kortare sträckor för
samma gårdsstorlek, som fick längre vägsträcka där snölagret var tunnare.
Detta att fördela arbetet någorlunda rättvist var nog det värsta för snöfogden
och ofta fick han – med rätt eller orätt – uppbära klander för mannamån.
Den där snöluren av koppar hade kanske en gång i tiden varit ett ”bya-horn” med
vilken byamännen sammankallades till bystämma. Detta är endast en gissning. Hur
som helst så var vi småpojkar väldigt intresserade av snöluren och så fort vi
kunde komma åt, så försökte vi oss på att ”böla” i den. det var dock en hel
mannagärning att få ljud ur den, så vanligtvis misslyckades vi kapitalt vid våra
musikaliska försök. Men spännande var det! Jag minns särskilt en vinter, som var
mer än vanligt snörik. Det var någon gång under seklets första decennium. Det
hade varit det ena yrvädret efter det andra och i synnerhet mitt för Bolums
folkskola hade det blivit en driva av ovanliga proportioner. Snölaget kunde till
slut ej kasta upp snön direkt vid vägsidorna utan måste skaffa stolpar och
bräder, varav byggdes ställningar, på vilka snön först skottades upp för att
därifrån vidarebefordras till sin slutliga plats. För eleverna i skolan var
dessa höga snövallar en utmärkt lekplats. Visserligen fanns på den tiden ej de
nu, 1963, så populära ”flygande tefaten” att åka utför snösluttningarna på, men
det gick bra att åka på bara byxbaken. Kläderna på den tidens skolpojkar var
kanske tåligare än nutidens; vadmalsbyxor var ett ganska vanligt plagg och tålde
stora påfrestningar. Inte heller var det på den tiden någon skam att ha ”bötter”
på byxbak och knän. – Snöfästningar byggdes flitigt och snöbollskrig bedrevs
varje rast till flickornas alltid lika stora fasa.
Så småningom kom skidorna och sparkstöttingarna även till Broddetorp. De enda
skidor, jag ägt, fick jag av min bror, som i sin tur fått dem av någon kamrat i
Skara. Det var ett par ganska korta och breda backskidor. Så lämpliga för
distanslöpning var de inte, men de var alldeles utmärkta att ha i terräng, ty de
var starka och tålde påfrestningar. Mellan skolan och Hornborgasjön hade vi
fin-fin skidterräng och som en del backslänter var ganska branta, kunde det gå
friskt undan, om föret var gott. Skidsporten var i min barndom inte allmänt
idkad, vilket den sedan under 1930-talet blev. Då slog sparkstöttingarna bättre
igenom. Både unga och gamla kunde ju använda detta redskap, så en eller ett par
sparkstöttingar fanns i varje gård, ja, t.o.m. ensamma gamla gummor lade sig
till med detta fordon. Bra var de som stöd, när vägarna var halkiga och så kunde
det lastas på dem en ganska bra börda när något skulle transporteras. Före
sparkstöttingarna fanns endast kälken och den kunde man ju inte åka på, om man
var ensam, såvida det inte var nedförsbacke av bättre sort. Hos hjuldonen
motsvarades kälken av dragkärran.
Ett lustigt uttryck faller mig i minnet vid tanken på Bolums snölur. I socknen
fanns en synnerligen kunnig möbelsnickare, Sanfrid Larsson. Han var en stor
spjuver och då han läste ganska mycket på lediga stunder, så kunde han ibland
komma med mycket roliga vändningar. Ett år var Lars-Johan Johansson, Tomten,
Bolum, gemenligen kallad ”Tomten”, snöfogde. Sanfrid Larsson var en vinter hemma
hos oss och gjorde ekmöbler och så en morgon efter ett ordentligt yrväder hördes
snölurens ”råmande”. Larsson lystrade ett ögonblick och sedan sa’ han: ”Hör,
hör! ”Tomten” är ute och stöter i Gjallarhornet!”
mellan Bolum och Broddetorp bodde målare Carl Johan Skog och hans hustru i en
ryggåsstuga, en av de få, som ännu finns kvar. Stugan låg snett bakom
fattighuset och var byggd i en sänka, som liknade ett stort gammalt grustag. När
östanvinden förde med sig rikligt av snö, var här ett mycket lämpligt ställe för
snön att lägga sig till ro i verkliga jättedrivor. Det hände då och då – senast
på vintern 1950-1951 – att Skogs stuga blev så fullständigt gömd i drivorna att
endast skorstenen stack upp ovanför. Vid sådana tillfällen sände Skog
SOS-signaler genom att på sin käpp binda en färgad duk och sticka upp den genom
skorstenen. Stugan var låg och skorstenen vid liksom i alla gamla ryggåsstugor,
så det var inga svårigheter att hissa nödflaggan. Alltid var det någon granne
eller förbipasserande, som observerade signalen och så kom det fort nog karlar
med snöskovlar och grävde väg från landsvägen till Skogs förstutrappa. Tack vare
den kraftigt tilltagna skorstenen i den öppna spisen var det ingen risk att Skog
eller ”Skogesa” behövde riskera kvävning i sitt lilla bo. Skog var en glad själ,
som i unga dar vandrat land och rike omkring, och jag tror att han njöt av det
uppseende, som framgrävandet av stugan alltid väckte. Nu är både Skog och
”Skogesa” borta, men stugan finns kvar och är visst ämnad att bli något slags
sockenmuseum för Bolum. Jag har f.ö. ett par foton av Skogs stuga, just när den
1950-51 grävdes fram ur drivorna. I en ryggåsstuga, som nu är borta, men som låg
endast något hundratal meter från Skogs bodde i min barndom ”Rumpes-Johannes”.
Den stugan brukade också bli alldeles begravd i drivorna vid ordentliga yrväder,
men då Rumpes stuga låg alldeles i vägdiket vid stora landsvägen, så grävde
alltid ”snölaget” undan snön så att Rumpen kunde komma ut. Jag har ett kort på
den översnöade ”Rumpa-stugan” där jag och ett par kamrater står vid den nätt och
jämt synliga skorstenen. Vi promenerade utan större besvär upp på drivan till
skorstenen. Stugan var då, 1924, obebodd sedan något år och revs sedan.
Mellan Broddetorps järnvägsstation och Bjellums anhalt, vid Barnasjön, drev vid
varje kraftigare yrväder sådana drivor ihop att tågtrafiken på den smalspåriga
banan omöjliggjordes ibland för en eller ett par dagar i sträck. Några moderna
snöröjningsmaskiner fanns förstås inte utan banvakter och rekvirerad
extrapersonal fick för hand gräva bort snömassorna. Det var ett tidsödande
arbete helst som den svårframkomliga sträckan vid Barnasjön ofta hade en längd
av inemot kilometern. Visst fanns det en hel del besvärliga ställen på
Skara-banan, men just här var den erkänt omöjligaste sträckan.
Ett av de värsta yrväder jag minns inträffade Marie Bebådelsedag 1924. Det kom
t.o.m. att kräva ett människoliv. En bonde från Broddetorp hade varit på besök i
Stenum och tog vägen därifrån över Hornborgasjön. Som passagerare i släden hade
han en skomakaregesäll som jag aldrig hört annat namn på än ”Klasa-pojken”.
Klasapojken var litet vek i huvudet och var antagligen genom kommunens försorg
utackorderad till en småbrukare och skomakare, Kjellman i Kappagården i Bolum.
När resenärerna gav sig av från Stenum var vädret ganska skapligt, även om det
började blåsa upp en smula. Väl utkomna på Hornborgasjön överraskades de
plötsligt av ett intensivt yrväder, som gjorde det omöjligt att vare sig se
eller höra. Av en eller annan anledning hade Klasa-pojken kommit av släden och i
snöyran inte kunnat återfinna den. Körsvennen märkte ingenting, ty han hade
förlorat riktningen av väderstrecken, krupit ihop i sin stora reskappe och helt
överlåtit åt hästen att finna hemmet. Vid hemkomsten saknades Klasapojken och
skallgång anställdes så fort det ljusnade på morgonen. Alla spår hade förstår
sopats bort och skallgången, som höll på i flera dagar blev resultatlös. Först
vid islossningen på våren hittades Klasapojkens lik i Flians utlopp ur
Hornborgasjön. Antagligen hade han i snöyran irrat omkring på sjön och kommit ut
på svag is vid sjöns utflöde i ån.
I samband härmed erinrar jag mig att jag i min barndom hörde ett talesätt att
”Hornborgasjön krävde ett människoliv vart tionde (?) år”. På den tiden var ju
Hornborgasjön en verklig sjö och inte ett träsk!
Ett annat talesätt, som också var gängse i min barndom och som skulle vara
hämtat ur ”Sibyllans spådom” var ”att när Eckornavallen blir åker och
Hornborgasjön äng, då stundar världens sista tid”.
Hur hastigt yrvädret kom på den 25 mars 1924 och hur intensivt det var fick jag
själv erfara. En god vän, handelsbiträdet Gustav Österlund hos Dahléns, och jag
reste den dagen in till Skara för att gå på bio. Vid avfärden från Broddetorp
var det riktigt lugnt och vackert väder och ingenting tydde på att ett oväder
var i annalkande. Vi var på biografföreställningen och hann också med att få oss
en kopp kaffe på ett konditori innan kvällståget till Broddetorp avgick från
Skara. När vi gick ner till Skara station började det visserligen blåsa upp och
litet snö började ryka i gathörnen, men inte något onaturligt. Vid framkomsten
till Broddetorp hade det emellertid redan hunnit torna upp sig ganska bra drivor
och vinden tjöt väldeliga. Österlund hade sitt rum på Liljedal och det var
ganska besvärligt att ta sig fram endast denna korta väg. När vi såg, hur snön
öste ner och virvlade omkring, förbjöd han mig helt enkelt att ta risken av den
2,5 kilometer långa vägen upp till Bolums Folkskola. Och väl var det, ty den
marschen hade jag näppeligen klarat, mörkt som det också var. Jag kinesade
alltså ovanpå en soffa i Österlunds rum och när det på morgonen blev dags för
honom att göra sig i ordning och gå till butiken, gav jag mig på hemväg. Då hade
yrvädret lugnat av betydligt, men det var inte skottat på landsvägen. Att ta sig
fram på vägen var inte att tänka på utan min tröttsamma färd måste förläggas ute
på de mest öppna åkrarna, där ingenting hindrat snöns fram och alltså inga
drivor bildats. Från min väg ute på gärdena såg jag några av den tidens höga
Ford-bilar stå övergivna i drivorna på landsvägen och så djupa var drivorna där,
att endast ett par decimeter av Fordarna syntes ovan snön.
Broddetorps Skytteförening hade den 25 mars traditionsenligt haft sitt årsmöte.
Mötet hade slutat just som snöstormen utbröt och de medlemmar, som bodde långt
från möteslokalen hade haft det mycket besvärligt att ta sig hem.
Säkert har det förekommit ännu värre yrväder under min tid, men jag har aldrig
förr eller senare kommit i så nära kontakt med något. Inte som jag minns.
Omkring sekelskiftet lär det ha varit ett alldeles extra kraftigt yrväder en
gång vid nyårstiden. Det berättades därom i långa tider, ty det sammanföll med
ett storkalas hos nämndeman E. O. Hwarfvén, Samuelsgården i Bolums by. Jag var
också med, fast jag inte har det ringaste minne därav, men far brukade tala om,
hur det varit att pulsa fram i drivorna och bära mig.
Gästerna måste stanna kvar i kalasgården tills det ljusnade på morgonen, ty att
ge sig ut i mörkret hade varit rena självmordet. Den gången måste visst tågen på
Skarabanan inställas ett par dagar å rad.
På landsbygden hölls förr fortsättningsskolan från nyår till mitten av februari.
Fortsättningsskolan, vars elever gått ut den ordinarie folkskolan, ansågs bättre
lämpade att ta sig fram på vintervägarna än de yngre årsklasserna. Den vanliga
skolan hade alltså ett långt vinterlov på bekostnad av sommarlovet. Läsåret
räknades på den tiden från årsskifte till årskifte – alltså följande
kalenderåret. Omläggning härutinnan skedde något av 1900-talets första år. Trots
att dessa fortsättningsskoleelever var ungefär i 14-årsåldern och härdade i
lantbruks- och annat arbete hände det då och då att t.o.m. de närmast skolan
boende eleverna måste utebli på grund av snöhinder. Då blev det ”mässfall”. En
pojke, som under hela sin folkskoletid kom, hur vädrets makter än regerade var
August Brodd, soldatson från Hästhagen i Bolum, men om honom är berättat på
annat ställe. Skolvägarna för den tidens skolbarn var många gånger omänskligt
påfrestande. I Bolums skola gick det några år skolbarn från Korstorp, nära
Häggumsgränsen. De hade 4 kilometers väg till skolan; således 8 kilometers
skolväg per läsdag. Det märkvärdiga var emellertid att dessa barn trots den
tidsödande skolvägen oftast var de, som först av alla kommo till lektionerna.
Det var ända fram på 1930-talet varannandagsläsning i pastoratets skolor och det
kunde sannerligen vara behövligt för ungarna och vid oväder få stanna hemma
varannan dag och torka sina skolkläder. Garderoberna var inte så rikhaltigt
försedda då som nu. Det var kanske inte så underligt att lungsoten härjade svårt
på den tiden, ty att sitta en hel skoldag med genomsura kängor i en skollokal
med starkt golvdrag var säkert inte hälsobefrämjande! Lägger man därtill
landsbygdens dåtida urusla hygien, så göra reflektionerna själva! Smörgåsar och
en butelj kall mjölk var middagsmålet under skoldagarna. Men fråga är väl om
inte den tidens människor – de som uppnådde mogen ålder! – var starkare än
nutidens. Härdningen blev förstås för mången alltför hård, men det är nog så
överallt, där det naturliga urvalet får göra sig gällande.
Detta om skolan ligger kanske utanför ämnet om snörika vintrar, men det har ju i
alla fall en viss anknytning.
I Canada fick jag göra bekantskap med häftigt kommande snöstormar, men där var
de betydligt vanligare – och oftast farligare. Men det är en annan historia för
att tala med Kipling.
I min tidigaste barndom bodde i Broddetorp en kronojägare Nordin. Han var
ungkarl och hyrde ett rum på Liljedals andra våning. Sina måltider intog han på
pensionat Edhem, som då och ända fram på 1920-talet drevs av en fru Edström. Jag
minns kronojägare Nordin ganska väl och ehuru jag då tyckte att han var en
gammal farbror, torde han endast ha varit i 35-årsåldern. August Nordin var
kanske en grann karl; i varje fall var han en ivrig och – som det sades –
framgångsrik flickjägare. I varje fall hade han haft framgång hos en
finsömmerska, Amanda Larsson, som också bodde i Liljedal, ty med henne hade han
en dotter, Märta, en mycket snäll och rar flicka, som med tiden blev
sjuksköterska. Nu är hon död sedan flera år. När hon gick bort var hon sedan ett
tiotal år gift med godsägare Julius Eriksson, ägare till Bossgårdens egendom. Nu
gällde det emellertid August Nordin. Han var trevlig i umgänget och mycket
sällskaplig, men hans svaga punkt var spriten. Hur han skötte sin tjänst kan jag
inte säga, men han var i varje fall utom tjänsten sällan riktig nykter, ja, ofta
blev det nog alldeles för mycket av det goda. Han var säkerligen en utpräglad
alkoholist, fast jag vid den tiden inte begrep sådant. Ett gott ölsinne måtte
han haft, ty han var alltid snäll och vänlig – särskilt mot barn. Aldrig hördes
det heller av att han i fyllan och villan ställt till bråk av något slag.
I Liljedals andra våning bodde vid den tiden också en ganska ung
häradsskrivareänka, fru Schytz. En av de första dagarna Nordin bodde i Liljedal
råkade han möta fru Schytz i trappan. Nu var det så att fru Schytz hade
ansiktsspasmer, så att hon då och då klippte med ögonen. Nordin visste inte om
varken detta eller vem fru Schytz då var. Just som de möttes råkade frun få ett
spasmanfall. Nordin beskrev mötet hemma hos oss efteråt på följande sätt:
”När jag på kvällen kom hem från arbetet mötte jag i trappan ett ganska skapligt
fruntimmer. Eftersom hon inte hade ytterkläder på sig, förmodade jag att hon
bodde i Liljedal, varför jag satte upp handen till uniformsmössan och gjorde
honnör. Hon tittade intresserat på mig och så gjorde hon – som jag uppfattade
det – en menande blinkning; inte bara en utan flera gånger. Ja, människan var
ju, som sagt, skaplig, så jag blinkade förstås igen”.
När Nordin fick höra att han inte behövde oroa sig för baktanken bakom de
spasmodiska blinkningarna, blev han först ganska flat, men snart nog tog han
alltsammans från den skämtsamma sidan.
Hos vår närmaste granne, Pettersson i Heljesgården, var det under Nordins
Broddetorpstid ett par vackra och inte alltför tungfotade döttrar, Amanda och
Hulda, hemma. båda emigrerade senare till Amerika. Där hade Nordin en tid sitt
stadiga kvällstillhåll och det ryktades t.o.m. att han skulle bli måg där i
huset. Om det var Amanda eller Hulda som var ämnad att i så fall bli fru Nordin
visste ingen och troligen ingen av kontrahenterna heller. I längden gick det
förstås inte att ha båda systrarna som fästmör, eller kanske rättare sagt
älskarinnor, så det tog slut med kvällsvisiterna i Heljesgården. Kanske ansåg
Nordin det bekvämare att ha älskarinna i samma hus, som han bodde, så det blev
på sömmerskan de ömma känslorna helt hux flux överflyttades. Något allvar bakom
Nordins kärleksförklaringar fanns det nog aldrig. Han var inte skapad att binda
sig.
Efter många års tjänstgöring vid skogarna i Broddetorp blev Nordin förflyttad
någon annanstans. Vart vet jag inte. Vill minnas att han dog jämförelsevis ung,
och det var kanske inte så underligt med det utsvävande och oregelbundna liv,
han förde.
Nordin hade lätt för att få supesbröder, ty på den tiden bodde det i Broddetorp
en hel del pensionerade underofficerare och liknande, som ingalunda spottade i
glaset. En av ”bröderna” var sergeant Berggren. Han var visserligen inte
pensionerad utan i tjänst i Axvall vid Skaraborgs eller Västgöta regemente.
Berggren var måg hos pensionatsvärdinnan fru Edström (var gift med dottern
Sigrid) och mellan mötena på Axvall bodde Berggren hemma hos svärmodern.
Berggren var inte någon ”suput” i samma bemärkelse som Nordin, oaktat han var
långt ifrån nykterist. Jag träffade (då fanjunkare) Berggren så sent som 1924
eller 1925 då han kom ner från Vaxholm för att deltaga i ett jubileum hos
Broddetorps skytteförening, som han varit med om att stifta en gång i tiden.
Det söps väldigt på den tiden, men antingen var brännvinet av ofarligare kvalité
eller också hade folket på den tiden bättre ölsinne. Visst förekom det slagsmål
emellanåt i fyllan och villan, men nutidens gangsterfasoner med rån och andra
illdåd hörde till ovanligheterna. Det var ju ingalunda trevligt att, som man då
ofta gjorde, möta dessa ofta omåttligt överförfriskade personer, men även om de
gastade och sjöng eller slet munlädret över hövan, så var de oftast fridsamma
och nöjda med sin egen värld. Kvinnoöverfall och liknande förekom väl knappast
och om någon gjorde sig skyldig till sådant, så var det någon person som behövde
anstaltsvård på sjukhus. Det var mest tjoanden och möjligen ett och annat
skälmstycke eller också hade förplägnaden varit så kraftig att fyllbulten blev
fullständigt redlös.
Jag vill minnas att brännvinet då för tiden betingade ett pris av 1.10 per
liter. Cognacen av den billigaste sorten kostade c:a 1.50 och för 2 kronor fanns
det en kvalité, som säkerligen var minst lika fin som senare tiders
trestjärniga.
Hos lanthandlarna hörde det till vanligheten att något biträde bodde på det s.k.
kontoret. Det var kanske uträknat som något slags tjuvlarm, ty på kontoret fanns
alltid affärens kassaskåp. Handelsbiträdena kände ju samtliga sockenbor och när
någon varit inne i stan och handlat brännvin, hörde det liksom till att biträdet
skulle bjudas på några supar. Ibland kunde det då bli ganska sent och mycket
”vått”, så det var rent förvånansvärt att den oerhört långa arbetsdagen i
lanthandeln sedan kunde gå så anmärkningsfritt som den oftast gjorde. Särskilt
på somrarna var det inte ovanligt att det på kontoret boende biträdet blev väckt
redan kl 6 på morgonen av någon kund, som behövde en slåttermaskinsdel eller
annat. Någon bestämd stängningstid fanns inte heller utan pratsamma kunder kunde
stanna i butiken och dryfta dagens spörsmål till både kl 10 och 11 på kvällen.
Ett handelsbiträde, August Andersson, hos Ture Andersson – Dahléns konkurrent –
var särskilt utsatt för spritens frestelser. Inne hos honom på kontoret söps det
säkerligen de flesta - om ej alla – av veckans dagar. August var en vek och
snäll person och hade ej förmågan att säga nej. Till slut blev hans nerver
totalt förstörda, så han måste sluta sitt arbete och gick sina sista år som en
nervförstörd sjukling. Då och då fick han under sin tid som handelsbetjänt av
principalen, som själv söp ganska tappert, en reprimand för sitt hejdlösa
nattsöl. Efter varje sådan uppsträckning packade August sin koffert och skulle
sluta sin plats, men alltid blev det vid sådana tillfällen försoning och August
stannade kvar. Vid ett sådant där flyttningstillfälle var det en kumpan
närvarande, och han berättade, hur det gick till, när August packade sin
koffert. Med svett och möda och i en förfärlig baksmälla hade August fått ner
sina tillhörigheter, varvid kofferten blev så full att locket inte gick igen. Så
upptäcktes det att Augusts cylinderhatt (höghatt) ej kommit med. August öppnar
då kofferten, lägger den s.k. ”stukisen” överst varpå han ställer sig på
koffertlocket och stampar igen det. Ja, så blev det försoning med chefen igen
och August fick vid tillfälle plocka upp sina tillhörigheter igen. Höghatten var
dock aldrig mera användbar.
Något av de sista åren August var handelsbiträde började han känna sig
allvarligt sjuk, vilket han nog också var. Han fick för sig att han hade
”socker” eller ”äggvita” men han ville inte på några villkor söka läkare. Var
han fått uppslaget ifrån, vet inte jag, men han hade någonstans hört att urinen
från en socker- eller äggvitspatient skulle antaga vit färg om den läts på svart
läder. Kom så en kväll en god vän, skrudad i splitter nya ridstövlar. Så
småningom måste ett besök göras på bakgården. Då tyckte August att tiden för
”provning” var inne, så han sa: ”Hör du, Emil, kan inte jag få kissa på dina
stövlar?” Nå, det blev inte någon ”undersökning”, ty Emil hade inte någon lust
att låta sina stövlar vara försökskaniner. Istället klargjorde han för August
att experimentet inte utgjorde något tillförlitligt prov utan enda sättet att få
visshet om ev. sjukdom var att vända sig till läkare.
När motboken infördes under första världskriget var åldersgränsen för erhållande
av motbok 21 år. Efter något eller några år höjdes åldersgränsen till - jag vill
minnas 25 år. Strax efter det den nya åldersgränsen trätt i kraft kom en dag
till spritbolaget i Skara Erik Andersson från Päregården i Bolum. Själv var han
vid den ålder att hans motbok var gällande även efter de nya bestämmelserna, men
han var ombud för sin systerson Gustaf Johansson, som just var i den ”kritiska”
åldern och ännu inte uppnått den stipulerade 25-årsåldern. Nå, Erik fick först
sin bok stämplad för inköp, men när han lämnade fram brorsonens bok fick han
beskedet: ”Han är inte tillräckligt gammal – enligt nya författningen”. Då
halade Erik fram ytterligare en bok, tillhörig fadern, Anders i Päregården, som
vid det laget var bortåt de 80, lämnade fram den till vederbörande tjänsteman
och sa: ”Är den här gammal nog då ….?”
Detta humoristiska inpass kom tjänstemannen att skratta gott och när han högt
och tydligt avläste gamle Anders födelseår i kontrollregistret så spred sig det
goda skrattet inte bara till de andra innanför disken utan även till den köande
allmänheten. Detta var nämligen någon av dagarna före jul, då kundkretsen var
ansenlig.
Fram till 1907 hade vi som närmaste granne, arrendatorn Henning Rehn,
Heljesgården. Han var en av de få, som ännu vid denna tid utförde
jordbruksarbete och körslor med oxar. Jag minns hur han iklädd ett stort
”förskinn” (läderförkläde) och slokhatt gick på åkrarna efter sina oxdragna
redskap och skrek ”höjt” och ”frå” åt sina dragare. ”Höjt” betydde visst att
oxarna skulle vika av åt höger och ”frå” till vänster. Jag förmodar att det var
de gängse kommandoorden när det kördes med oxar eller kor, ty på småställena var
det inte ovanligt att kon eller korna även fick tjänstgöra som dragdjur. Med
nötboskap som dragare gick förstås inte jordbrukandet så särskilt snabbt och jag
tror inte heller att det blev särdeles grundligt. Nå, tid hade man i regel gott
om och man var nöjd med små skördar i förhållande till nutida ”rovdrift”.
På Heljesgården fanns den tiden gott om stenrösen och åkerrenarna var ovanligt
breda. Rehn gjorde ingenting åt vare sig stenrösena eller åkerrenarna, ty dessa
var nämligen tätt beväxta med nyponbuskar, och höstskörden av dessa gav kanske
bättre ekonomiskt utbyte än odlandet av spannmålen. Rehns familj bestod av man
och hustru samt en pojke och en flicka. Därjämte fanns i gården en medelålders
kvinna, som var syster till antingen Rehn eller hustrun. På höstarna
mobiliserades hela arbetsstyrkan i mån av tid för nyponplockning dag ut och dag
in och säkerligen såldes rensade och torkade nypon till ortens handlare för
gårdsarrendesumman – kanhända ett par gånger om. Rehns omhuldade sina
nyponbuskar och vaktade dem väl för tjuvplockare. Nå, så en gång upptäckte Rehn
att jordgetingar byggt flera stycken bon i en åkerren där det växte rikligt med
nyponbuskar. Att vid nyponskörden trampa på ett sådant där getingbo kunde ju
vara – om inte livsfarligt så åtminstone – högst obehagligt. Rehn beslöt sig
alltså för att fördriva eller helst göra av med inkräktarna. Till slut stannade
han för att draga ihop ris och bråte samt halm omkring och över getingbona och
så sent någon kväll, när ”svärmarna” gått till nattro, sätta fyr på halmen och
låta ”ohyran” brinna inne. Risken att några getingar skulle klara sig för elden
fanns ju, och för den skull klädde sig Rehn före mordbrandsexpeditionen på
lämpligaste sätt. Kostymen var av allra tjockaste vintervadmal, ansiktes
kringlindades med schalar sedan en mjölsikt satts framför ansiktet för att i
möjliggöra seende och andning och händerna var omsorgsfullt gömda i långskaftade
”bälgvantar” lädervantar av försvarlig tjocklek). Fötterna var förstås skyddade
i smorläderstövlar. Rustningen tycktes också vara så perfekt som tänkas kunde,
och så inledde Rehn sin straffexpedition. Troligen hann en massa getingar ut
innan brasan tagit riktig fart, ty snart nog, var Rehn omgiven av en hel svärm.
Litande på sin goda rustning tog Rehn saken isande lugnt till att börja med, men
han skulle snart nog finna att ingenting är fullkomligt här i världen! Olyckligt
nog råkade det vara ett hål i byxbaken och även om Rehn inte märkt detta, så
upptäcktes det alltför snabbt av getingarna. Bättre fly än illa fäkta, tänkte
väl Rehn, ty, då det inte var någon fara för gräsbrand, sprang han fortast
möjligt från platsen och lyckades så småningom komma ifrån det ettriga följet.
Alltför många getingar hade dock hittat hålet i rustningen, så Rehn hade en tid
framöver föga trivsel med att vare sig sitta eller ligga: andra vedermödor att
förtiga!
Under sin plågas dagar hade emellertid Rehn räknat ut ett nytt sätt att komma
ärkefienden till livs och så snart de värsta skavankerna läkt ut, rustade han
sig på nytt för härnadståg. Denna gång hade han dock omsorgsfullt kontrollerat
att ingen ”ventil” fanns i byxbaken. Då för tiden behövdes det inte så mycket
papper för att få köpa sprängämnen och Rehn hade nu inköpt en del dynamit (eller
kanske det var s.k. berg-krut), stubintråd och andra nödvändiga tillbehör. Att
placera de kraftiga laddningarna över ingångarna till getingbona gick ju bra vid
dagsljus. För att vi, som bodde blott något hundratal meter från
sprängningsplatsen, inte skulle bli oroliga över smällarna, hade vi varnats i
god tid. Rehn var van att handskas med sprängämnen, så han hade beräknat
stubintrådarnas inbördes längdförhållande så väl att samtliga ”minor”
exploderade nästan i samma ögonblick. Antagligen hade laddningarna varit så
kraftiga att samtliga getingar hade gått åt av tryckvågorna, ty från den dagen
syntes inga jordgetingar till vid den åkerrenen, utan familjen Rehn kunde i lugn
och ro skörda sina nypor därstädes.
I min ungdom fanns i Bolum en målare, Karl Johan Skog, förut omnämnd i samband
med snörika vintrar. Han var väl något av ett original. Mycket begiven var han
på spritdrycker och när det inte fanns annat att tillgå, så föraktade han
ingalunda ”denaturerat”. Skog var kompis med en diversearbetare Jansson
(kallades Jaënson) och de båda spädde ut ”dundret” med vanligt vatten och drack
det som grogg. Skog, och även Jansson, var snälla gubbar, som inte gjorde någon
något för när. Skog var särdeles gladlynt och sjöng gärna. Det blev då
rallarvisor, men jag tror att det var samma vers, han sjöng i det oändliga. När
publiken tröttnade och frågade, om inte visan var slut snart, så var Skogs
stående svar: ”Det är förti versar till”. Det var bara när han fått sprit av ena
eller andra sorten som rallarvisorna exekverades och rallarhistorierna
berättades. Eljest var han ganska tystlåten av sig. när Skog var fylleglad hade
han ett säreget skratt, som lät ungefär: ”hi-hi-hitt” och var oföränderligt.
En sommar skulle vedbod och andra uthus rödfärgas och Skog fick i uppdrag att
utföra arbetet. Jag fick för mig att hjälpa honom och när ”mäster” väl blandat
färgen, påstod han att jag gjorde arbetet så bra, så han överlämnade med fullt
förtroende hela arbetet åt mig. Arbetslönen lyfte han själv, så hela min vinst
av flera dagars arbete blev en gammal kostym och dito skjorta, som aldrig gick
att få bort målarfärgen från. Uthusen blev i alla fall ordentligt målade och det
var ju en tillfredsställelse.
Skog visste att jag hade besvärligt med magen även efter operationen och gjorde
sina ordinationer i anledning därav. ”Dunder”-grogg ansåg han för sin egen del
vara prima medicin för magen, men för mig rekommenderade han en dekokt på malört
att tagas på fastande mage. Jag gjorde verkligen en tid experimentet att ta
dekokten. Gott var det sannerligen inte, men det var nog ganska nyttigt. Skog sa
om dessa båda patentmediciner – ”dunder” och malörtsdekokt ” att det rensar ”justemet”,
(han uttalade det enligt stavningen och menade väl ”systemet”) ända från hjässan
och ner till fotabjället.
Skogs kamrat, ”Jaensson” var något av tusenkonstnär ifråga om arbete. Han var
byggnadssnickare, murare, sotare, lantarbetare, ja, t.o.m. den finaste mekaniken
gav han sig på. om t.ex. ett väckarur eller väggklocka råkat i olag, så tog
Jaensson hand om den, och han fick den alltid att gå till slut, såvida ”fallet”
inte var alldeles ohjälpligt. Skomakeri kunde han också, när det gällde grövre
skodon och stövlar. Han var inte främmande för något hantverk, men han var
heller inte fullärd i något! Om inte spriten fått Jaensson så i sitt våld,
skulle han säkert blivit en mycket duktig yrkesman.
Skog brukade berätta om, hur han själv hade lärt sig målaryrket. I unga dar hade
han varit värvad vid sappörerna (något slags ingenjörskompani). Där kom han in
på målarverkstaden, där kanonvagnar och dylikt målades. ”Jag var värvad i ett
och ett halvt år”, berättade Skog, ”och under den tiden målade jag ett enda
kärrhjul. Men så blev det fint också!”
Från sitt liv som rallare berättade han, när han var så där lagom ”påstruken”,
om vilda slagsmål. Skog var förstås hjälten i dessa historier och en gång hade
han med den till rallarutrustningen hörande stekpannan klarat upp ett anfall av
bortåt fyra hundra antagonister ! Särskilt efter den historien skrattade Skog
sitt allra hjärtligaste ”hi-hi-hitt”. Om han någonsin ens varit rallare var det
ingen som visste.
Skog var gift och hustrun Kristin höll stugan ren och snygg. Matpengar lämnade
Skog alltid, innan han satte igång att supa, så någon brist på mat var det visst
aldrig i stugan.
Jaensson var ungkarl och när han inte var ute på bygden och arbetade, så att han
”fick maten”, skötte han själv hushållet och städningen i den lilla stuga, han
ensam bodde i. jag minns aldrig att jag någonsin var inne i Jaenssons stuga, men
det påstods att han hade det prydligt. Till utseende och växt var Jaensson i
yngre dar en ”grann karl” och som helgdagsklädd mycket vårdad.
Det fanns en hel del originella personer i Broddetorpstrakten vid tiden omkring
sekelskiftet. Kanske skulle det mesta av befolkningen ansetts originell, om den
skådats i jämförelse med nutidens folk. Folket i gemen levde ju under helt andra
ekonomiska betingelser än nu.
I en liten ryggåsstuga vid Bjellums lider (Brôta-liera) bodde en äldre man vid
namn Adam Brandberg. Antagligen gick han hos närboende bönder såsom daglönare.
Omkring sin lilla stuga hade han med spade och flåhacka odlat upp en bit av
ljungmarken, så att han kunde odla potatis och kanske också någon spannmål. Jag
kan inte minnas mig ha varit inne i stugan, men utvändigt var den prydlig;
t.o.m. rödfärgad, vilket var en sällsynthet beträffande dåtidens ryggåsstugor i
trakten. Blommor, särskilt s.k. stockrosor, fanns det på rabatter vid stugans
framväggar. Ett litet trivsamt ställe tycktes det. Adam Brandberg själv var
ganska liten till växten med kraftig profil på det ganska stora huvudet.
Flintskallig var han och ”skevbent”. Jag tror han kallade sitt lilla ställe, ja,
hans var det väl inte, ty jag tror det låg på Bjellums allmänning, Nybygget.
Då namnet Adam var ovanigt i trakten, satte jag som barn Adam Brandberg i
samband med Bibelns Adam. Jag hade inte känslan av att Brandberg var just
Bibelns Adam, men det blev alltid en vag förbindelse mellan dessa båda Adamar.
Kanske gjorde Brandbergs lilla blomsterrika täppa, som jag väl antagligen mindes
från någon solig sommardag, sitt till i fråga om tanken på Paradiset !
Om nu Adam Brandberg ingav tankar om Paradiset, så bodde en bit närmare Bolum –
över vägen mitt emot ”Paulia le” vid vägförgreningen till Häggum – en gammal
gumma, som ingav mig precis motsatt känsla; inte genom personlig bekantskap utom
genom alla de hemska historier – troligen mest uppdiktade – som några av mina
kamrater i folkskolan berättade. Jag såg gumman några gånger, men jag vågade på
grund av alla historier aldrig titta närmare på henne. Att hon var ful, rådde
hon ju inte för och inte var det heller något bevis för elakhet, men jag hade
fullt och fast klart för mig att hon var en verklig häxa; fullt i stil med
”Häxan i pepparkakshuset” och andra rysliga och blodtörstiga sagohäxor. När så
gumman dog och stugan, som stod på ofri grund, skulle rivas, berättades det att
det hittats bortåt dussinet barnskelett inmurade i den jättestora spismuren. Då
blev jag förstås verkligt övertygad om att hon lockat till sig små barn, som hon
stekt och ätit upp. – Kanske sysselsätter sig barnets fantasi med förkärlek för
sådant som är hemskt !
En bit väg från Adam Brandberg bodde Stadig, som varit i fängelse för någon
förbrytelse och där lärt sig stenhuggeri. Han högg utomordentligt vackra och bra
mortlar av någon stensort, som fanns vid Bjellums kalkbruk. Stadig hade
förresten förfärdigat den mortel, som vi vanligtvis använde i mitt föräldrahem.
– Stadig var synbarligen lika hård till sinnes som det material, han arbetade
med. Det berättades nämligen att när hans hustru var död och skulle kistläggas,
så befanns kistan vara en bit för kort. Stadig tog då en vedsåg och kapade av
fötterna och en bit av benen, och så ordnade det hela sig till hans fulla
belåtenhet. Om historien är sann, vet jag ju inte, men Stadig var, som sagt,
ingen blödsint man, så historien kan mycket väl ha fog för sig.
Stadig har jag inte något minne av hur han såg ut. Om jag nu någonsin såg honom.
Däremot kommer jag väl ihåg hans stuga, som kanske finns kvar än i dag.
På 1920-talet var den i alla fall bebodd av ett äldre fruntimmer, som kallades
”Stadigs Krestin”. Kanske var det en dotter till stenhuggaren; jag vet inte. Om
Stadigs Krestin hördes aldrig några hemska berättelser, så antagligen var hon en
fromsint natur, som fick vara tämligen i fred för folks elaka tungor. Som så
många andra gamla ensamma fruntimmer på den tiden försörjde sig Stadigs-Krestin
med spånad, stickning och annan liknande handaslöjd.
Stickning, spånad, vävning och bandvävning var den viktigaste förvärvskällan för
gamla fruntimmer, som inte längre kunde uträtta dagsverken eller tyngre arbete.
Rosa Johanna, Trassa Johanna och hennes syster tog emot dylikt hemarbete. Sedan
kom stickmaskinerna och då försvann hemstickningen. Å andra sidan kom
folkpensionen då som hjälp åt de gamla.
|
