På gårdsplanen stod vanligen ett vårdträd av ask eller lönn och i trädgården växte, förutom ett par sur- eller beskaplar, endast några halvt förtvinade och mossbelupna körsbärsträd och ”spelingar” (krikonträd) samt några halvvilda vinbärs- och stickelbärsburkar. Invid trädgården eller en husvägg, som låg i ”solvägg”, hade husfadern sitt tobaksland, varav han skördade såväl till husbehov som avsalu och dels till beskning av det hembrygda drickat och ölet. Utanför södra gavelfönstret fanns en liten mullbänk eller blomgrupp. (Se Västergötland).

Boråsresorna

Ett verkligt onus för jordbrukaren den tiden var den långa transporten med spannmål. Man kunde nämligen ej med fördel avyttra densamma i ortens städer, utan måste färdas den långa vägen till Borås, dit man hade omkring 8 mil, för att få någorlunda betalt för sin vara. Till en dylik resa åtgingo fyra dagar, då matsäck till förmannen och foder till hästarne måste medföras. Vanligen slogo sig flera grannar ihop och ”lade följe” för att i händelse av behov kunna skydda varandra (säkerheten på vägar och stigar var nämligen ej den bästa, i synnerhet neråt Elfsborgs län). Följden blev att de medförda brännvinsfjärdingarne blevo hårt anlitade, varförutom längs hela vägen otaliga krogar voro placerade, varest man tog duktigt till livs och levde gladeliga. Sedan körde man ”i kapp” varvid de arma hästkrakarne fingo sitta emellan och säckar samt hästtäcken blevo kvarliggande på landsvägen eller i dikena bredvid, ty att köra omkull varandra var själva glanspunkten i detta slags sport. Kortspel och slagsmål hörde även till ordningen för dagen. Naturligtvis skedde kappkörningen på hemvägen, ty på bortvägen måste man gå till fots bredvid lasset hela tiden. Efter fyra dagars bortvaro förde slutligen hästarne åkdonet till hemmet, ty bonden själv var oftast nog redlös, icke sällan med matknytet bundet om huvudet, sedan hatten gått samma väg som säckarne. Var därtill även plånboken borta eller, vilket ej så sällan inträffade, dess innehåll förskingrats, så vankades ett nytt uppträde i hemmet, som det står i den bekanta Kalmarevisan :
När som bonden kommer hem, kommer bondgumman ut,
”Var har du gjort av pengarne som du fått?”
”Jo, dem har jag supit upp!!”

De som reste till Borås med spannmål fick man akta sig för tjuvar och skälmare och lade därför följe en 7-8 st. Det var för det mästa knallara man hade ont av; de brukade köpa upp spannmål och ville själva ha förtjänsterna av transporten. Knallarna ställde ofta till slagsmål i Borås och var det så att de inte voro manstarka nog, så fingo de stryk. // Gustaf i Bältaregården

Boråsvagnen

När man med spannmålen i ”håvehäcken” eller ”mebôtten” och ”smôrjebulken” baktill på ”mällastånga” förr ”la fulje” och for den långa och besvärliga vägen till Borås, måste man allt emellanåt hålla stilla och smörja axlarne på träaxlavagnen, som annars gnisslade och pep förskräckligt.
– Var det dåligt smörjat i uppförsbacken tyckte man vagnen sade:” Hjälpa varara, hjälpa varara!” medan han i nerförsbacken sade:”Sköta vann säk, sköta vann säk!” // Janne 29/8 1926

Jordens brukning

Jorden brukades med årder, i bygden allmänt benämnd ”krok”, och träpinnaharv. Plog och järnharv voro den tiden så gott som okända brukningsredskap, åtminstone kommo de i anseende till jordens stenbundenhet sällan till användning. Det var först ett 30-tal år efter enskiftet, eller omkring 80-talet, då man beflitade sig om att få åkrarna stenröjda, som dessa redskap kommo till allmännare användning.
”Höstläggningen” av jorden bestod i att man ”krokade” denna i åkrarnas sluttning eller längdriktning. Den sålunda bearbetade jorden ”tvärades” sedan på våren, varpå den harvades. Härefter följde, då så behövdes och tiden medgav, ännu en bearbetning med kroken, som kallades ”snedding”. Efter denna harvades åkern och besåddes. Nedmyllningen av utsädet skedde ävenledes med krok, med påföljande harvning. Till slut jämnades och tillplattades jorden med s k ”bult” eller vält. Härifrån utgjorde emellertid ärterna ett undantag. Dessa nämligen varken harvades eller bultades efter myllningen emedan man ansåg att ärtorna behövde fårans rygg att vila på för att ej ruttna i händelse av mycken väta. I de fall där skogsbristen ej var alltför kännbar för att tillåta ärternas ”sprötande” eller risande jämnades jorden på förenämnda sätt.
Hade man under vårbruket tid att bruka trädesjorden, gjorde man detta, annars dröjdes därmed tills efter det egentliga vårarbetets förrättande, vilket ansågs böra vara avslutat före maj månads utgång.

Under början av juni månad utkördes gödseln på trädesjorden samt nedmyllades, och i rötmånaden måste trädet åter igen köras, emedan man trodde att masken eljest kom att skada rågen om hösten. Efter denna jordbearbetning fick fåran ligga öppen tills man var färdig att så. Lämpligaste tiden för rågsådden ansågs vara andra veckan i september. Då harvades trädet, besåddes och myllades med krok och jämnades med harv. Dock funnos även de som myllade rågen med krok, men detta ansågs av de flesta för onödigt, emedan rågen någon gång skulle sagt :”Bre bara bra på mä, unner mä lä brer’ak sjölver.”
Någon vältning av jorden förekom ej häller.

Efter sädens inbärgande göddes och kördes den del av trädet som sparats till kornjord för följande år. Härefter uppkördes den åker, man haft besådd med råg, den del av vårsädesjorden, som man ”ättlade” ha till ärtlycka året därpå, och slutligen den övriga vårsädesjorden, varvid man dock iakttog den regeln, att först uppköra sidlänta och gräs/kvickrote/ bevuxna ställen, vilket man i händelse av inträffad tidig vinter eller våt och sen vår av erfarenhet visades vara fördelaktigt.

Vårsådden

Rörande den ordning, i vilken vårbruket utfördes, och varvid man rättade sig efter den så kallade veckodagsräkningen, må följande nämnas :
Ärterna, varmed man i allmänhet började sådden, såddes om jorden därtill var tjänlig redan i slutet av april, annars först i maj. Man iakttog härvid den gamla regeln, att om de ej kunde sås i 11 veckan, vilken började den 20 april, så väntade man med sådden tills i den 9de veckan, ty att så något i 10de veckan ansågs av de flesta vara absolut förkastligt, emedan man trodde att det då ej blev något annat än ogräs.
Havren såddes i början av maj, med början i 9de och upp till 7de veckan. Omedelbart efter havren, såddes blandkornet och sist det strida kornet. Enligt de gamlas regel ansågs bästa tiden för kornets såning vara den, då Häggen var vit, d v s blommade. Mången avbidade dock ej denna signal, utan sådde sin säd så snart jorden blev tjänlig, utgående från att tidig sådd, gav kärna och sen sådd, halm.

RågenOchHavren

Dä va en gång för möö longesina, rujen å havern sölle kappas um vem sum fôrst kunne kåmma in i la’a å dum. Å dä så då ännu ut sum um havern sulle jära, kåmma fôre rujen, så fort sum han väckste. Men dä gjorle’n ente i alla fall. Fôr enar havren hade huent fram te skefta, hinde rujen fatt’en å gjorle en onge på’n. Å dä ä därutå dä sina kåmmer sä, att havern har två korn, ett litet breve dä stora, nôr rujen bara har ett insammelt.

Säden togs av med lie, försedd med ”mäjjebånn” eller ”mäjjehånn”. – Skära nyttjades endast fall av mycket svår liggsäd. Säden ”togs upp” och bands i ”neker”.

Skörden

Säden avtogs med lie, försedd med s k mejehand eller mejebåge. Handskära brukades endast i fall av svår liggsäd. Man band säden i neker och satte dem i travar (=skylar) med endera 16 eller 20 par i varje. Den sistnämnda sortens travar voro mindre allmänna och kallades till skillnad mot de förstnämnda för långtravar. Sedan säden stått 8 dagar i trave kallades den ”höjjen” eller kraftstånden. Den ansågs då duga att inbärgas när som hälst. Även om vid inkörningen regn skulle komma på säden, höll man detta för bättre, än att inberga densamma för tidigt, om till utseendet aldrig så torr. Med kornet var mången ännu försiktigare. Efter avtagandet sattes detta först i ”stukor” (som skylarne även benämndes) tills det blivit något så när halm och korntorrt, varpå det ”rökades”, d v s lades i stackar, vilka fingo stå i 8-14 dagar. Härmed skyddade man kornet från att ”bränna” som det hette, eller m a o taga skada under ”stabbaligginga”, vilket ofta inträffar om kornet lägges i hög för tidigt.

En annan vad råg och vete beträffar, vid regnig väderlek, under bärgningstiden stundom använd torkningsmetod var att ställa samman 6 neker, slå ett band därom, binda samman trenne andra neker i rotändan, sätta dessa som ”hatt” över de andra och sedan slå ännu ett band omkring det hela. Detta kallades att ”gubba” t ex rågen. Men man talade även om att göra ”käringar. Dessa gjordes på alldeles samma sätt som ”gubbarne”, bara med den skillnaden att man ”glömde” sätta hatt på densamma. – ”Å tog en hatten av gubben, ble han ena käring han mä”, anmärkte min sagesman helt skämtsamt.
Sedan säden torkat lastades den på s k ”hävevagnar”, kördes hem och inplockades för hand eller med trätjuga i ladan, där dem omsorgsfullt lades i ordning i s k ”floker”.

Med topografier har jag förenat biografien. Då man ser en väl anlagd lantegendom, odlad av idoghetens och prydd av smakens kant, hedrar man i sitt tysta omdöme anläggaren, och önskar känna dess namn och dess öden. Den ökar Svea land, som odlar Svea jord. Har man med dessa patriotiska omsorger förenat andra förtjänster mot det allmänna, bör hans namn så mycket sorgfälligare förvaras åt eftervärlden. Om ock i forna dagar någon berömlig man utgått ur en låg hydda, och gjort sitt förstånd och sina dygder gällande, så kan även sådant ske hädanefter, och då man framställer exemplen uppmuntrar man till efterföljd.
Prosten Nils Salander, Åsle, i sin beskr över Åsleds församling.

Ottetröskning

Spannmålen avtröskades med slaga eller prägel, vilket under vintertiden skedde tidigt på morgnarne och kallades ”ottetröskning” Klockan 2 på morgonen gick man till logen och fortsatte till daggryningen, varefter den korta dagen upptogs av andra göromål. I allmänhet nyttjade man lykta vid ottetröskningen, men stundom hände även att man satte blotta talgdanken i en klyka på väggen, vilket naturligtvis var i högsta grad eldfarligt. (och ej sällan inträffade till följd därav eldsvådor. Hej.)

Redskap

Brukningssättet var den tiden högst enkel och redskapen av ytterst primär beskaffenhet. Kroken och träpinneharven voro de förnämsta. Vagnar med bräaxel nyttjades allmänt och dynggrepor samt hötjugor av trä tillverkades av bonden själv samt voro tunga och klumpiga. Lin, hampa, humle och tobak odlades.

Präglatröskning.

När de slog slagen långsamt och lätt sade prägeln:” Stora långa fläskatampa!” // P i D

Prägeln

fyra, fort: Pettra pôjka! Så sa dä allti på Korsgårds loge i den gamla goda tiden;
fyra, långsamma, mera taktfast: Stora långa fläskatampa!.

När li bärja in säa så lae di ena flaska brännvin i stäel, å nôr li senn tröskte ån’a å kåm te stäel, drack di ur brännvint. Dä kalla di te drecka stälakanna. // A P 1925
(stäel = första lagret av kärvar i ladan.//MA)

Rovodling Te rovera sa en jörssla två gånger: den fôrste gången så mööt så en skäms fôrt å den andre så pass te. // Joan

Trädesjorden skulle köras i rötmånaden, om man ej ville att masken skulle gå på rågen.

De som slagit av först (för dagen) ansågos för raskast. Då hurrade man och söp. Efteråt var sedan slottagille med dans.

Fruntimmer voro med vid slottern och strängrakade. // Gust i Bältareg

De samma som voro med och slogo, skulle även vara med och stäcka höet.

”Dagelmålshula” vid Nastorp
De hade alltid 32 slåttara och 24 rakeser. Man gick ut kl 6 och börja kl 4. Var färdigt 7-8 tiden på kvällen. Därpå kvällsmat och sen dans. // G i V 1928

Höslottern

Slottern på en gård började alltid vid 3-4-tiden på natten, och använde man sig alltid av s k ”slottshjälp”, d.v.s. de närmaste grannarna hjälpte varandra – var slottermarken stor kunde hända att hela byalaget deltog – med arbetet. Härvid iakttog man en hel del seder och bruk. Husbonden deltog aldrig själv i slotterarbetet; han gick endast omkring och bjöd slotterfolket på dricka samt vid slutet av varje ”skål” på brännvin. Varje slotterkarl åtföljdes av en ”räfserska”. Den som gick först i arbetet kallades ”föregångare” och var den styvaste i att slå.

I en del slotterlag förekom särskilda seder. Sålunda var det i Uddagården Bolum, där slotterhjälp förekom ända tills för några år sedan brukligt att man, då någon ”ny” slotterkarl inträdde i stället för en annan, denne skulle ”döpas”. Detta tillgick på så sätt att den ”nye” i en ”Kvarnamaden” – så kallades ifrågavarande vid Hornborgasjön belägna slotteräng – genomflytande bäck doppades i en ”hulj”, som därför gement kallades ”dôppehulja”, och skedde detta vanligen under frukostrasten, då man tog sig en stunds vila.

Efter slotterdagens slut – arbetet skulle alltid vara avslutat kl 4 på em – gick brännvinskannan från mun till mun i den ordning varje karl gått i arbetet. Varje karl skulle ha sig ett par duktiga supar och då han tagit dessa hurrade kamraterna för honom. Det skulle vara kraftiga hurrarop, ty efter dessa räknade man antalet slotterpar i andra slotterlag i nejden.
Härefter samlades man i gården, där ett formligt kalas med ty åtföljande dryckesjom, det s.k. slotterölet, väntade arbetsfolket.

På kvällen anordnade man ”lekstuga”, glädjen stod högt i skyn och dansen tråddes ofta tills det var tid att begiva sig till nästa gård för att börja en ny arbetsdag.

”Vid första nek i ren ta’s spinnerocken in”.
Då började kvällsarbetena eller – som det uttrycktes – ”kvällssederna.

Medan hästarna betade på middagen, fick man sitta och tälja rifvepinnar. Det var när trädena brukades. // G P

Skörden När man gick från ängen efter att ha slagit skulle man alltid vispa lien;
ty: ”Dä sa ingen ovispad lie gå ur äng (och ingen oknispad käring ur säng). // Jonsson 1927

Ordspråk. ”Havvern vacknar ente fôren hövangen bullrar // Aron

Om det ej blev uddanek på en avmejad åker, blev det inget på densamma året därpå, trodde man. Ty kaka söker maka. Tre ”burlyctinga” kan ta dö på en kár.

Stenröjning

Någon stenröjning av åkerlyckorna förekom i egentlig mening ej. Man nöjde sig i allmänhet med att plocka de lättare lösa stenarna i ett röse kring de större jordfasta, varav uppkom ett flertal större eller mindre s k odlingsrösen. Det var först efter enskiftets genomförande, som stenröjning i någon större skola började företagas. Man började då nästan att ”kappas” om, vem som kunde få sina åkrar mäst jämna och stenfria. Det var som en ny ande bemäktigat sig bönderna, när man väl hunnit vänja sig vid de nya förhållanden, skiftet medfört, och man ägnade sig med liv och lust åt uppodling och renröjning av sina gårdar. Före skiftet hade man ansett stenbrytning hart när som ett slavgöra, ett nedsättande arbete. Man brukade härom med en nästan föraktlig kox på huvudet säga : ” Den sum ente har nå’tt å jära, han s’a plocka sten”. – Stenar, i synnerhet jordfasta sådana, ansågs nästan som ”heliga”, och spelade i fordomdags folktro en ganska betydande roll. Under jordfasta stenar ”nedsatte man tandvärk och andra sjukdomar, såsom t ex skirven, genom att tvätta sig i å på dem befintliga naturliga ”gåror” och gropar samlat åskvatten gjorde man sig av med vårtor och utslag och genom att lyfta på en sådan sten kunde man få reda på bortkommet gods. Ex : Om att får under betesgången kommit bort, behövde man endast lyfta på en jordfast sten. Fick man då se en ”mark” (mask) under denna, levde djuret och man sökte därefter, varom inte, ansåg man djuret förlorat.
(rivet av vargen) och följaktligen sökte man icke därefter. Bortförde man en sådan sten medförde detta olycka eller sjukdom. Det ansågs ej häller för bra att bortföra uppresta stenar, såsom t ex älvkvarnar och stenar satta i rundel, en tro, som säkert bidragit till bevarandet av månget fornminne i bygden. Vad bortförandet eller förstörandet av sådana ting kunde ha till följd, har en ännu levande 70-årig lantbr delgivit förf. Denne hade nämligen för många år sedan uppbrutit några stenhällar ur ett stenröse och därvid påträffat människoben. Utan att fästa sig närmare därvid hade han även slagit sönder och kört bort dessa. Kort därpå hade han fått en svår gikt, varmed han dragits i flera år och vilken till slut gjort honom till krympling. Något år efter sin sjukdom hade berörde lantbr av en systerbroder fått det rådet att förskaffa de uppbrutna stenhällarna till sin rätta plats, men detta var då försent. Den som gav detta råd hade själv för en liknande förseelse straffats med samma sjukdom, men han hade lagat allt på sin plats igen och hade sedan ej lidit av krämporna ifråga. Det ställe, varest stenhällaren uppbrutits, har för förf utpekats och befunnits vara en gånggrift. I jorden funna smärre stenar, såsom brynstenar, vilka gemenligen kallas ”henstenar”, och stenar av flinta, ansågos medföra lycka. Bar man, så säges det, en sådan sten på sig ute i skog och mark, var man skyddad mot allt slags otyg. Härvid utgjorde emellertid stålet det säkraste skyddet.
Men tiderna och folkets tro och föreställning ha under de senast förflutna 50 åren genomgått genomgripande förändringar. Man har röjt och brutit mark, odlat och plöjt, ej endast på naturens åkrar utan även på andens. I och med de gamla byalagens sprängning och en stigande folkupplysning röjdes väg för nya tankar och strävanden mot fullkomlighet. Där fordom lågo stenbundna, med stenrösen översållade åkrar, vilka dock även de vittnade om idoghet och flit, ser man nu mellan kullarna jämna och rena fält, bevuxna med vackert levande säd och härligt doftande klöver. Och där förr våra far- och morföräldrar under möda och svett kämpade mot en hård och karg natur, varest faror av hundraden slag lågo, eller kanche rättare av dem i sin okunnighet och vidskepelse troddes ligga dolda under stock och sten, i jorden och i luften, där växer nu ett annat släkte, starkt och fritt från fördomar, skördande vad förfäderna under flydda tider sått och vars frukter nu spira, men därför icke utan samma ansvar som de inför kommande generationer och under samma dom som de hänsovna.

Svedjebruket

Användes allmänt tills inpå 1870- och 1880-talen och förekom i vissa fall ännu på 1890-talet. Härvid tillgick så, att man på våren upphackade grässvålen på vallar samt hag- och mossmarker med s k ”flåhack” eller torvjärn, uppreste torvstyckena mot varandra till torkning varpå man kastade dem i högar och brände dem. Sedan spred man isär askan, sådde korn eller havre däri och myllade ned sädet med krok. Man brukade även på detta s k ”odle” så rovor, och ansågs detta i anseende till den på grund av torvens torkning och bränning inträffade rena sådden bliva avgiftigast. Andra året sådde man blandkorn, vilket oftast blev mycket vackert och gav stor avkastning. En sådan ny åker träddes vart tredje år och behövde på flera år ingen gödsel. Detta svedjebruk och nyodlande var särdeles livligt de på enskiftet närmast följande åren.

Artesådd

Artera sulle sås så tönnt, så sö å lôm kunne legga imälla var arta. Senn fram på vårn risa di dum: di la ris å grena på akern. Å nô li va mojna hacka di å dum mä en gammel slöjer lie, å senn la di upp dum på ena arteria, sum di jole uttå slaner å skistöra.

När man hade sått säden skulle (brukade) man kasta upp några korn i luften och säga:
”Gu vällsingne dä sum jag sått, må dä växa högre än jag kastar upp”. //Jonsson 1927
Sander i Törnagården Bolum känner seden bätter enligt sagesman uppgift.

Rågen sade:”Bre bra unner mä, på mä, brer-a själver”.// Far 1927