|
Folklekar
I salen, där satte sig den fina herreman : /
För att beskåda damerna, som där träda fram : /
Den fina herren vinkar allt med sin vita hand : /
Den vackraste av damerna får sätta sig ned : /
Och när de suttit länge se’n så talas de vid : /
”Ack hörer du, min lilla och förtjusande ros” : /
”Nej, talar du om kärleken, då rymmer jag min kos” : /
Det gick en gubbe i snöfall
Sjung falleralla, falleralla, la!
Han var så ofta i snöfall,
Sjung falleralla la!
Han vill’ fria för hundra riksdaler,
Men han äger knappast en daler,
Jag därför korgen skänker,
En annan jag påtänker,
Jag honom handen giver,
Om han mig trogen bliver,
Och nu är jag så hjärtans gla,
Att jag har fått den jag vill ha,
Ja, nu är jag så hjärtans gla,
Sjung falleralla, falleralla la!
Att jag har friat och fått "ja"!”
Jag som andra.
Kung Gustafs skål, Kung Gustafs skål,
Den bästa uti världen är.
Kung Gustafs skål, Kung Gustafs skål,
Den bästa uti världen är.
Å den ska’ vi ta’ För den går lika bra,
För Andersson å Pettersson å Lundström. Å ja ….
Ja, den ska’ vi ta’, För den går lika bra,
För Andersson å Pettersson å Lundström. Å ja !
När min man kommer ifrån stan, då slår han mäj’
När min man kommer ifrån stan, då slår han mäj’.
Då springer jag ut i kammaren och gömmer mäj’
Då springer jag ut i kammaren och gömmer mäj -’
Kom, kom, min lilla vän, jag slår dej ej!
Kom, kom, min lilla vän jag slår dej ej! –
Det var du, din gamle skälm, som lura mäj’!
Det var du, din gamle skälm, som lura mäj’!
Förklaring : En eller flera gå i ringen. Vid slutet av första versen ge de som
gå i ringen var sin flicka (gosse) ett lätt slag på axeln, varpå denna (denne)
träder bakom ringen. Vid ropet ”Kom, kom”… mötas han och hon till en
dubbelsväng, varpå den uppbjudne träder i ringen och leken börjar om.
// A P 1927.
Dä går ett sånnt fôrunnelit jur uti vår Hares hage.
Där har lä gått i monga år å jortt en fôrfäli skae.
Dä ä så blinnt, dä ä så hallt,
Dä kan ente gå, dä kan ente stå,
Dä får le gå ôt skojen
TJU
De lekande gå i en ring kring en med förbundna ögon, hållande i varandras händer
medan de sjunga. Vid orden ”dä får le gå ôt skojen”, öppna de ringen och huka
sig ned under utropet ”tju”. Den som går i ringen skal då taga fatt i någon och
säga vem denne är. Kan han detta får den fasttagne gå i ringen i hans ställe.
Varom inte får han själv gå där.
JON 28
Den geten som du gav mej, Den har jag.
Men får jag någon annan, Så tar jag. –
Getter och lamm giver jag dej,
Säj’, säj’, att du fick-en av mej,
Säj’, säj’, att du fick-en av mej,
Tag dej’ en bock!
En flicka utses till att vara ”frua i sola” och en annan till ”skrubb-skrubbs
snusia käring”.
Härpå sätta sig deltagarne – som för att leken ej skall verka tråkig hälst ej
bör vara allt för många – i en halvcirkel kring rummets väggar.
”Frua i sola” går omkring och ger viskande ett namn till var och en av
deltagarne, såsom träport o s v. Alla de givna namnen skola sluta på ’port’.
Sedan sätter hon sig sist i laget.
”Skrubb-skrubbs snusia käring”, som under tiden skrudat sig, träder nu fram. Hon
föreställer en trollpacka och i motsats till solen, mörkret. Hennes strävan är
att förgöra solen, men detta är svårt för henne, ty hon vet ej var ”frua i sola”
bor. Därför skall hon nu ut och fråga vägen. På huvudet bär hon en stor svart
duk, stödjande sig på enmassiv knölpåk. Så kommer hon till den första porten och
knackar på (stöter med påken i golvet), varefter utspinner sig följande samtal :
”Vem ä dä sum packar på min stenport (eller annat namn som givits)?”
”Skrubb-skrubbs snusia käring”.
”Va vell du?”
”Veta väjen te frua i sola.”
””Ett stej länger upp”.
Trollpackan fortsätter sin vandring. Vid varje port stannar hon, knackar på och
vill veta vägen till ”frua i sola”. Över allt bemöter man henne på samma sätt
och hon får veta lika mycket. Omsider når hon dock fram till solporten ( porten
närmast solfrun har erhållit detta namn) och knackar på.
”Vem ä dä sum packar på min solport?”
Skrubb-skrubbs snusia käring”.
”Va vell du?”
”Träffa frua i sola”.
”Stig in!”
Trollpackan slipper nu fram till solfrun. Denna sitter med ett ljus bredvid sig
( föreställande solen). När hon får se trollpackan reser hon sig hastigt upp och
ställer sig mellan henne och ljuset.
”Vem ä dä sum kåmmer in?”
”Skrubb-skrubbs snusia käring.”
”Va vell du infôr min port?”
”Köpa mä en hunn.”
”Va sa du mä hunn?”
”Han sa vackta ve stenport.”
”Dä får lu.”
”Fôr hur mö?”
”Fämtan dalra”.
”Dä betalar-a.”
Trollpackan har därmed köpt stenport, tar honom och föser in honom i sin skrubb
(det mörkaste hörnet av rummet). Därpå börjar hon åter sin vandring till solfrun
för att köpa en ny hund och fortsätter sålunda tills hon köpt alla hundarne.
Sedan tar hon dem alla med till solfrun.
”Va vell I?” frågar solfrun.
”Purss I!” säger trollpackan.
Alla hundarne rusa nu fram och hugger tag i solfrun, föra henne med sig och ”äta
upp” henne.
// Est 1929
Skära, skära havre ….
Vem skall havren binda? –
Jo, det skall allra käresten ! –
Var skall jag honom finna? –
Jag såg-en i går afton
Ui det klara månasken ….
När vann tar sin,
Så ta’r ja’ min,
Så får den siste ingen.
När vann ta’r sin,
Så ta’r ja’ min,
Så får den siste ingen.
Åh, de’ va’ rätt å lagom,
Att N N fick i ringen gå.
För hå, hå, hå: för hå, hå, hå –
För ingen ville ha-n-a.
Släpa-n-a å dra-n-a
Högt upp i grana.
Ja, de’ va’ rätt å lagom,
Att N N fick i ringen gå.
För hå, hå, hå : för hå, hå, hå –
För ingen ville ha-n-a.
Släpa-n-a i toppen på grana.
DivLekar
”Ge’ Frukost”
Andra bröllopsdagens morgon skulle man ut i byn och ”ge frukost”, som det
hette. Detta bestod däri att de yngre bland bröllopsgästerna gingo ut i
granngårdarne och på bästa sätt förplägade de där hemmavarande med mat och
dryck.
”Dra i skogen”
När man sålunda ”gett frukost” samlades ungdomen med en av spelmännen i
spetsen och begav sig till skogen, där man fällde det längsta och rappaste
träd man kunde få tag i. Detta hembars sedan med spelmannen sittande gränsle
över detsamma, trakterande sitt instrument. Under tiden trädet fälldes,
bundo flickorna en krans företrädesvis av löv, som sattes omkring trädet,
vilket upprestes framför bröllopsgården. Om vintern då löv och blommor ej
fanns att tillgå och flickorna ej kunde medfölja, nöjde man sig med att
fastsätta en grankvist i toppen på trädet, som alltid skulle vara ett
lövträd. Detta kallades att ”dra i skogen” ( ”dra’ björk”) och avlopp alltid
före andra dagens traktering i bröllopsgården. Trädet sönderhöggs sedan
dagen därpå (sista bröllopsdagen) till ved åt kokerskan och inbar var och en
av bröllopsgästerna ett eller flera stycken därav i köket. Den i toppen
fastbundna kransen eller kvisten delades i smärre stycken och gavs till
gårdens djur. I vardagslivet var det sed att någon ej skulle besöka en annan
utan att ha ärende eller hjälpa till med något arbete, och det synes som
avsikten med denna bröllopssed varit av sådan art.
” Spåröl”
Vid varje grind där en äreport var upprest gjordes halt, varvid
brännvinskannan gick laget runt under det blosshållarne hurrade och
spelmännen blåste på sina klarinetter.
Striden om huggkubben
En lek, som vanligen var mycket stormig, försiggick andra bröllopsdagen
mellan blosshållarne och de manliga bröllopsgästerna om huggkubben, vilken
det ålåg blosshållarne att vakta, men som gästerna merendels lyckades
tillägna sig, då blosshållarne någon stund var ur vägen. Härvid tillgick så,
att man, sedan man från blosshållarne erövrat kubben, satte denna mitt på
golvet och dansade runt densamma, under det en eller ett par personer voro
sysselsatta med att hugga sönder kubben till ved. Då kubben var sönderhuggen
slutade dansen och var och en tog ett stycke av densamma och bar det till
kokerskan.
Som spelman vid ett bröllop på 1860-talet omtalas : Husarn’s Mane från
Bolum.
|
|
