Morden i Bjellum

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bjärsjön ] Saga ] Gårdarna ] Torpen och backstugorna ] Soldater ] [ Morden i Bjellum ]
[underordnad]

Pestoffer

Enligt i bygden gängse sägner skulle man fordom vid inträffade pestsjukdomar å kreatur såväl som människor ha använt sig av att som medel mot dessas fortsatta framfart ”offra” något av det hemsökta slaget sålunda att detta begravdes levande.
Med tanke på i äldre tider gängse vidskepelse och rådlöshet ifråga sådana och andra sjukdomars botande var ju detta beträffande djur icke så märkvärdigt, men huru sådant beträffande människor kunnat gå för sig är mera svårförklarligt.
Likväl skulle detta enligt traditionen ha förekommit – bl.a. en gång i Bjellums by.
Sägnen härom är dock nu bleknad samt saknar närmare hållpunkter och tidsbestämning. Man endast omtalar, att när en svårartad pestepidemi en gång nått Bjellum och skördat sitt första offer, så överenskommo byamännen, att använda sig av det ohyggliga medlet, grepo till den ändan en ung, anförvantlös flicka, uppkastade i hennes åsyn en grav, sade henne sedan till vad ändamål och ville föra henne dit. Vild av skräck sökte och lyckades då flickan att slita sig ifrån männen, som emellertid förföljde och hann upp henne, sedan hon utmattad fallit omkull, till synes död, ehuru ej alldeles slocknad, lade henne i graven och grävde över.
Huruvida detta berodde på offret eller ej, behöver ej utsägas, Bjellum skonads därefter från den fruktade pesten, som dock svårt lär ha hemsökt övriga byar i orten.
”Ja, så berättade mor”, säger sagesmannen, och det lät som om det sagda skulle ha inträffat för inte så värst länge sedan.” / Ros-Aug 19.

Mordet i Bjelluma lider 1822

I en kungörelse daterad landskansliet Marieholm den 23 nov 1823, efterlyses förre roterings karlen Jacob Carlsson Inge, Blaggars Jacupa kallad, misstänkt som varande baneman till en i Bjelluma lider funnen dödslagen person vid namn Anders Jonsson från Mellomgården Amundtorp. Blaggars Jacup beskrivs 5 fot 8 tum lång mörkt hår samt kort näsa, klädd i mörkblå syrtut med blanka knappar, silkeshalsduk stövlar och svart hatt.

Enligt hwad härstädes blifwit anmält, har Måndagen den 11 denne månad emellan kl 09 och 10 om aftonen en mansperson wid namn Anders Jonsson från Millumgården Amundtorp blifwit funnen till döds slagen på Landsvägen i de så kallade Bjelluma lider inom Walle Härad samt frånrövad penningar m.m. utur ett sönderbrutet skrin; Warandes hans åkedon och häst igenfundne ett ställe därifrån wid en grind. Jemte det denna rysliga händelse härigenom allmänneligen kungöres warder ej mindre Krono - och Stadsbetjenten samt ordningsmännen i länet anbefaldte, än en hwar av länets innevånare upmanad att widtaga alla mögliga åtgärder till Banemannens uptäckande och gripande, hwarförutan och som förre Extra Roteringskarlen Jacob Carlsson Inge, wanligen Blaggars Jacob kallad, efter förekomne anledningar misstänkes, att hafwa föröfwat ifrågawarande brott, det åligger wederbörande att bemälte Jacob Carlsson med yttersta noggrannhet efterspana, samt om han kringstrykande eller förswarslös anträffas, honom gripa och till Länshäktet införpassa, men i annat fall hans wistelseort härstädes skyndsamt tillkännagifwa; Warandes Jacob Carlsson 5 fot 8 tum lång med mörkt hår samt korrt näsa och har då han för någon tid sedan blifwit sedd på Onsjö marknad warit klädd i mörkblå Surtout med blanka knappa, silkeshalsduk, stöfvlar och swart hat: Och tillförser Landshöfdinge Embetet sig destoheldre att innewånare i länet och särdeles i det Härad, der ogjerningen blifwit begången anwända all den största sorgfällighet och nogranhet till missdådarens upptäckande och ertappande, som dels hwar och ens egen säkerhet derigenom blifwer betryggad, och dels sistnämnde häradsboer, derest det emot förmodan och oaktat all anwänd nit för desagde ändamåls winnande, den brottslige skulle lyckas att undgå Lagligt tilltal, de ådraga sig det answar för dulgadråp, som 27 Cap Missgerningsbalken stadgar. KB i Rikets öfrige Län anmodas wänligen att en dylik Kungörelse benäget låta utfärda.

Marieholm å Landskansliet den 22 November 1822.
Under Herr tillförordnade landshövdingen och Riddaren Casper Ehrenborgs frånwaro i Embetsresor.
På landshöfdinge Embetets wägnar M G Gyllenhoff M J Crusenstolpe.

№ 47 lördagen den 23 november 1822.
Måndagen den 11 dennes mellan kl 9 och 10 fanns bonden Anders Jonsson i Mellomgården Amundtorp på landsvägen i de s.k. Bjelluma lidern, till döds slagen och frånrövad penningar m.m. utur ett sönderbrutet skrin.
Dess åkdon och häst igenfunnors ett stycke derifrån vid en grind. Ehuru oagtat anställde efterforskningar, banemannen ännu icke kunnat upptäckas, har dock misstankar fallit på en för stöld tillförne person, vid namn Jacob Inge Carlsson även kallad Blaggars Jacub, som vid den tid då ofvanstående mord förövades varit synlig i orten och nu genom utgående kungörelse allmänneligen efterlyses.

№ 48 Lördagen den 30 november 1822.
Den i Weckobladet sista nummer omförmälde, för mordet vid Bjellum misstänkte Jacob Carlsson Inge blef, efter anställde sorgfällige efterspaningar, gripen i Bjellum den 21 dennes och förvaras nu å Länshäktet. Han har dock ännu ej kunnat förmås att erkänna mordgerningen, men väl att han rymt från länshäktet i Wexjo, samt därefter förövat stöld i Göteborg och i Dala av Gudhem Härad.

Det rör sig rimligen inte om den Blaggars Jacupa, som är far till Råcka Per utan en annan. Våran Blaggars Jacupa var blott 10 år då. Däremot visar det sig att ortens tungor även i forna tider var lika som nu.


Mordet i Lunnagården

Hans Gunnarsson f1764 i Borgunda mördar sin piga Anna Andersdotter f1797 år 1819 vilket föranleder avrättning på Hansabacken.

Den mördare efter vilken häradsplatsen å Billingen erhållit sitt namn, mördade den 27 juni 1819 sin piga Anna Andersdotter, född i Götene 1792, genom att med en yxa tilldela henne flera slag i huvudet och avrättades därför den 26 april 1820.
De närmare omständigheterna kring mordet ha icke utforskats utöver vad traditionen och församlingsböckerna därom ha att förtälja.
Med visshet kan därför icke utsägas om pigan i allt skött sina åligganden riktigt eller om husbonden av annan orsak blivit gramse på henne och förletts till dådet, allt nog: förmildrande omständigheter synas ha förelegat så till vida att den dömde tillåtits begravas i vigd jord, d.v.s. på hemsocknens kyrkogård. Att detta berott på enligt traditionen visad enfald är med tanke på den tidens hårdhet föga troligt.
Hans, som bar tillnamnet Gunnarsson, var född i Dala den 13 maj 1764 och vid sin avrättning således nära 56 år gammal. Han var efter hustruns (Anna Larsdotter f. i Vara den 25 nov 1767) död den 27 nov 1817 änkman och hade i sitt äktenskap endast en son i livet, Anders född den 24 juni 1892 samt således med pigan ungefär jämnårig.
Vid Hans avrättning förekom ett intermes, som stod länsmannen dyrt och kunde blivit honom ännu dyrare – om man får sätta tro till sägnen.
Allt var klart för avrättningen ”spettegården” var redan ”satt” och skarprättaren med sin yxa stod på platsen – men fångskjutsen hade av någon anledning blivit fördröjd, så att delinkventen saknades. Nervös häröver red länsmannen fram och åter mellan landsvägen och stupstocken och ej kunde behärska sig, när skarprättaren slutligen frågade, vad detta skulle vara för spektakel utan utöste sin ilska över dröjsmålet på denne.
”Dra du åt helvete – här har du inget att göra! Ge dej iväg!”
”Ja, då får befallningsman hugga själv då, Adjö!” svarade därvid skarprättaren, som råkat få se den väntade fångskjutsen närma sig samt beredde sig för avfärd.
I detsamma såg också länsmannen skjutsen och fick orsak att ångra sin häftighet, när skarprättaren på anrop om att stanna, förklarade, att han redan fått sina order samt lät icke övertala sig att lyda andra sådana förrän länsmannen pungat ut med 400 daler extra, vilket var en den tiden stor summa och motsvarade ungefär hans årslön.
Under den tid, som underhandlingarna mellan länsmannen och skarprättaren drog ut, hade både fångskjutsen anlänt till avrättningsplatsen och de denna åtföljande fångknektarna fört Hans till stupstocken, där allt gjorts i ordning för den tillämnade exekutionen, som ändå lät vänta på sig.
För knektarna och åskådarna gick väl något an att så stå och vänta men för delinkventen blev detta till slut för mycket och orolig, måhända även generad av de gloende åskådarnas blickar, skrek han vid ett tillfälle: ”Sjönna ere! Här ä summe fôlk sum fåtiar på mäk! –u-u-u-u-!” //Munt. 1945.


Mordet på Tomta Stina

Mordet i ortpressen.

Om det ohyggliga mordet på ”Tomta Stina” meddelar den då liksom nu snabba Skara Tidning i sitt n:r för den 30 sept. 1865, att detta inträffat för då cirka 14 dagar sedan.
En auktion hade hållits i Bjelluma by och vid denna hade bl.a. besökande närvarit den mördade ”unga, hyggliga bondflickan”, som emellertid icke synts till varken vid det därefter för ungdomen på en gård invid anordnade dansnöjet eller i hemmet, där man under natten förgäves väntat henne och varifrån brodern på morgonen utgått för att eftersöka samt påträffat henne några alnar från auktionsgården – död. Som det ville synas strypt med ett järngrimskaft, varefter tydliga märken synts på halsen.
Såsom förövare av mordet hade enligt tidningen en dräng, som förut utan framgång friat till flickan, varit starkt misstänkt men då vid hållet extra ting, varvid 10 vittnen hörts, inga mot honom graverande omständigheter framkommit samt på eget bestämt nekande måst friges och målet ställas på framtiden.
Tidningens intresse för ett senare återupptagande av målet framstår tydligen av dess hopp om att ett framdeles återfinnande av den mördades hals- och huvudkläden, som samtidigt med händelsen försvunnit, måhända skulle kunna sprida något ljus i den hemska saken.
Beträffande tidningens uppgift om märkena efter mordredskapet har obduktionsprotokollet inget att meddela och någon uppgift om att den misstänkta mannen, såsom skett, å auktionen inköpt ett järngrimskaft, lämnas också oomnämnt.

Mordet inför rätten.

Rannsakningen om anledningen till och omständigheterna vid och kring Kristina Jönsdotters död handlades av rätten vid tvenne olika tillfällen, dock utan några klarläggande förhållanden eller mot någon graverande bevis framkom.
Vid det första rättegångstillfället hördes av åklagaren inkallade personer utan ed, men då därvid inget av åsyftad vikt framkom och man av vissa uppgifter förmodade att någon eller några sutto inne med vetskap om mera, begagnade man sig av tillfället, att efter den rättsmedicinska undersökningen ånyo inkalla vittnena och höra dessa på ed.
Trots det att ett trettiotal personer sålunda hördes, måste emellertid ärendet ställas på framtiden och blev sedan aldrig återupptaget.

Ur protokollet vid det första rättegångstillfället, vilket är mycket omfattande, må här med uteslutande av oviktiga utsagor anföras vad följande berättat:

  1. Modern, änkan Cajsa Johansdotter:
    Att dennas nu ifrågavarande dotter Kristina, ej någonsin haft tjänst hos andra utan vistats hemma hos föräldrarna och efter faderns död hos modern på dennas enskilt tillhöriga hemman Tomten i Bjellum.
    Flickan hade ej någon förmögenhet och någon friare till henne hade ej hos modern sig anmält, ej häller hade dottern omtalat något tycke å hennes sida. Sällan hade hon besökt dansnöjen; aldrig på senare åren. Inträffade auktioner i byn hade hon dock någon gång bevistat. 
    Hon hade ej häller märkt att dottern varit eftersökt av karlar, men erinrar sig, att en dag efter det vådeld i byn ägt rum och hon befann sig i ladugården för att efter vattningen fodra kreaturen, biträdd av Kristina, hade dit inkommit, jämte grannen Lars i Bredegården, en annan ung och för henne okänd karl, som prisat korna och tycktes vara känd av Kristina. 
    Denna bad henne gå in, emedan det var kallt, och på Cajsas senare fråga till dottern, vad karlarna velat, hade hon endast svarat, att det blott varit slarv av Lars. Denne är gift och boende i byn. 
    Torsdagen den 14 sept. hölls auktion efter närmaste grannen, nämndeman Anders Jonsson f1803 i V Bredegården och fram på eftermiddagen gick Kristina dit, men återkom mot solens nedgång och erbjöd sig, att hämta hem kreaturen, det hon ock gjorde, varefter Cajsa tillsade henne, att hon nog skulle verkställa mjölkningen om Kristina ville gå tillbaka till auktionen, därpå hade denna avlägsnat sig. Solen var då redan nedgången och skymningen hade inträtt. 
    Cajsa, som brukade ligga tillsammans med dottern, gick i vanlig tid till sängs och hade legat en tämligen stund, då hon hörde någon gå på klädkammaren och trodde det var Kristina, som bytte om kläder. Om så var förhållandet, kan hon dock ej bestämt säga, men då Kristina följande dag återfanns död, var hon iklädd andra kläder än dagen förut.
    Huruvida ombytet skett, då hon varit efter kreaturen och återgått till auktionen eller senare, kunde Cajsa ej bestämt avgöra.
    Följande morgon före solens uppgång, då Cajsa gått ut i trädgården, kom sonen i ett föregående gifte, Johannes Larsson f1825, som hade sitt sovställe på loftet och ännu tidigare på morgonen gått ut och berättade, att han vid Källegårdens ladugård funnit halvsysterns lik.
    Cajsa blev därvid så förskräckt och förvirrad, att hon ej genast utan först fram på dagen kunde se liket, då det infördes i stugan.
    Kristina hade dagen förut visat sin vanliga jämna sinnesstämning, måhända något språksammare än gemenligen var händelsen, och saknade Cajsa varje anledning till misstanke mot någon.
  2. Halvbrodern Johannes Larsson f1825:
    Bor hemma hos modern, vilken han biträder vid gårdsbruket jämte det att han brukar ¼ mtl av den närbelägna Källegården.
    Han gick till auktionen i V Bredegården kort efter dennas början och såg där även systern Kristina stående, utan att han märkte henne samtala med någon, men tillfrågades av henne, då hon skulle gå för att hemdriva kreaturen, var på gärdet dessa kunde vara. Därefter hade han ej vidare bemärkt henne på auktionen, ehuru hon var där nära mot dess slut.
    Tidigt fredags eller den på auktionen följande morgonen hade han gått ut för att se till den nysådda rågen och därefter begivit sig upp mot Källegården, där han mellan ladugårdarna till denna hemmansdel och Päregården blivit varse systerns lik, liggande på ryggen mellan en på en släde upplagd harv och en låg stenmur, som förmodligen kvarstår efter någon förr där befintlig grind mellan ladugårdarna. 
    Huvudet låg mot söder och kroppen tycktes efter otydliga spår på ett par alnars längd hava blivit släpad dit. Spåren kunde ej längre skönjas, ty marken består där till större delen av i dagen liggande stenhällar. Kläderna syntes ej rivna eller smutsade, men huvud- och halskläde saknades. Rummet där liket låg var så trångt, att en person näppeligen kunde tränga sig fram mellan muren och harven. 
    Stället är beläget på högst 200 alnars avstånd från Tomten och den där bredvid liggande V Bredeg., där auktionen hölls, så att rop från stället bör vid Tomten tydligen höras. 
    Då han aftonen förut, en bra stund efter solnedgången, varit uppe helt kort vid Källegårdens ladugård, hade han hört några få låga rop på bygatan från det håll, där Källeg. Ladugård, men som det jämte auktionen var dans på ett annat ställe i byn, fäste han ej vidare uppmärksamhet vid ropen. 
    Johannes har sig ej bekant, att någon friare på allvar anmält sig hos systern eller att denna varit eftersökt, ehuru Petter Persson från Doterbo i Lundby en gång för ett par år sedan under en färd till Skara talade om och mycket berömde Kristina.
  3. Jonas Larsson i Skomakaretorp f1828:
    Är halvbror till Kristina och boende i Häggum. Torsdagen den 14 sept. besökte han auktionen i Bredegården, där han träffade systern och fram mot auktionens slut mellan klockan 9 och 10 tillfrågade henne, om hon ej ginge med in till modern, emedan Jonas ämnade sig hem på kvällen. Han blev likväl kvarhållen tills efter auktionens slut en kort stund därefter, utan att ge akt på vart systern tog vägen. Då han sedan gick in till modern under hemfärden, visade dennas klocka nära elva. Jonas känner till, att systern hade varken ovänner eller friare, men i år, kort efter påsk, yttrade hon vid ett tillfälle, att Petter Persson i Doterbo låg efter henne, när de träffades, och ville, att hon skulle flytta hem till honom. Därvid tillrådde Jonas henne, att göra sig närmare underrättad om Petters förhållande och beskaffenhet. Jonas hade ej sett dessa båda tillhopa mer än en gång, då Petter efter vådelden i Besgården hade kommit in i ladugården på Tomten.
    För omkring två år sedan hade Petter en gång yttrat, att han gärna ville vara svåger med Jonas, som då hänvisat honom till systern. Sedermera hade Jonas ej hört av något om saken, förrän systern fällde förenämnda yttrande.
  4. Johannes Johansson i Bredegården f1839:
    Är nära granne med Tomten och boende i samma gård, där auktionen hölls och där Johannes ej bemärkte Kristina Jönsdotter. Denna hade alltid varit av ett tyst och stillsamt väsende, och ehuru bröderna någon gång omtalat, att Petter i Doterbo skulle ha friat till henne, hade Johannes aldrig bemärkt varken denne eller andra karlar söka henne.
    Om morgonen den 15 såg Johannes Johansson, när Kristinas lik hembars. Runt om halsen syntes en röd ring och på ena kinden märken eller revor såsom efter naglar eller dylikt.
  5. Carl Johansson i Bäckagården f1828:
    Att han väl kände Kristina Jönsdotter, som alltid varit känd såsom sedig och anständig, utan spring eller umgänge med manfolk. Han bevistade auktionen, men höll sig mäst inne hos protokollföraren, utan att dock med bestämdhet kunna säga tiden varken för sista rasten eller auktionens slut. Han var följande morgon behjälplig med hembärandet av liket, vilket varit upplagt på en medbotten. Platsen där liket låg är berg med föga jord på, så att spår där ej lätt kunna skönjas.
  6. Lars Johansson i Bäckagården 1839:
    Att Kristina Jönsdotter var känd såsom en sedig och anständig flicka. Han såg henne, då han från auktionen i Bredegården gick för att söka kreaturen, men bemärkte henne ej sedermera. Känner ej till, att hon haft någon friare, ehuru han vill minnas sig ha hört Petter Persson i Doterbo skall ha tyckt om henne. Denne både såg och samtalade Lars Johansson med vid auktionen, men bemärkte honom ej samtalande eller i sällskap med Kristina.
  7. Hustrun Johanna Eriksdotter i Bredegården.
  8. Drängen Per Johan Larsson i Backgården.
  9. Lovisa Andersdotter i Päregården.
  10. Maja Lisa Johansdotter i Slätterödjan.
  11. Gustaf Persson i LarsNilsgården Bolum.
  12. Carl Johansson i Stora Lycke.
  13. Soldat Stom, Norra Lundby:
    Kände ej Kristina Jönsdotter. Var tillsammans med Petter Persson nästan under hela auktionen i Bredegården utom en kort stund i skymningen och under sista rasten. Vid auktionens slut åtföljde han Petter Persson, som blivit synlig vid densammas återtagande, till dennes hemvist.
  14. 14 Carl Stom, Norra Lundby:
    Är gårdbo med Petter Persson, som ej är illa känd, och var i hans sällskap vid auktionen och på hemvägen därifrån. Han saknade Petter endast en kort stund, varunder denne uppgivit sig ha varit inne och dansat.
  15. Maja Lisa Israelsdotter i NordBredegården f1833:
    Kände noga Kristina Jönsdotter, som i livstiden varit en mycket sedig och anständig flicka och omtalat ”att Petter Persson från Doterbo friat till henne och därom velat tala med modern, vilket Kristina dock avböjt, emedan hon ville närmare känna honom, liksom hon ej därförinnan velat villfara hans begäran att besöka Doterbo för att se hur han hade det. 
    Hon hade blivit skrämd av andra för Petter Persson, som skulle vara svår mot fruntimmer, men förr än hon släppte till sin kropp, skulle hon våga livet. Kristina hade bett Maja Lisa Israelsdotter, att höra efter hurudan Petter Persson vore känd.
  16. Lisa Magnusdotter i Nord Bredegården
    Sällskapade med Kristina Jönsdotter sistlidne sommar på Axvall, därifrån de inbjöds av Petter Persson i Doterbo, Lundby, och en annan dräng, att åkande med dem taga hemfärden över Lundby, vilket dock avböjdes av Lisa, ehuru Kristina ej syntes ohågad därför. Lisa och Kristina kvardröjde någon stund och när de sedan begav sig på hemväg gående, möttes de i Bjellums lider av Petter Persson, med vilken Kristina blev efter det övriga sällskapet någon stund. På omtalade auktion såg Lisa såväl Kristina som Petter, men ej huruvida de talade eller sällskapade med varandra.
  17. Stina Johansdotter i Slättrödjan Bolumstorp 1847
    Sammanträffade med Kristina Jönsdotter på auktionen och talade med henne antingen under sista rasten eller efter avslutandet av auktionen samt tillfrågade henne, om hon ej ville gå med till dansen. Stina Johansdotter hade förut sett Kristina talande med tvenne karlar, dem Stina dock i anseende till mörkret kunnat igenkänna. När hon avlägsnade sig från auktionsstället syntes inget fruntimmer kvar utom Kristina.
  18. Per Pettersson i Doterbo f1812 Kände ej Kristina Jönsdotter och hörde henne aldrig omtalas av sonen, som ej har något att gifta sig på, då han bor och arbetar hemma hos fadern.
  19. Petter Persson i Doterbo f1840
    Förnekade all närmare bekantskap med eller tycke för Kristina Jönsdotter i livstiden, ävensom att han vid auktionen haft annat samtal med henne, än att då hon uppmanade honom att köpa en vävreda, som utbjöds, han genmälde, att sådan kunde en hustru själv anskaffa. Bemärkte ej att någon annan karl följde henne. Han tillbragte tiden under sista auktionen på dansnöjet, det flera personer kunna intyga.

Beslut:

Med vidare undersökning får anstå till framdeles utsatt dag, sedan begärd undersökning av Kristina Jönsdotters döda kropp ägt rum.
”Märkt”. Det kan i sanning synas egendomligt, att mitt i en by, där tjogtals personer från nära och mera avlägsna håll voro församlade, ett mord kunde begås utan att en enda människa varken sett eller hört något och saknade varje spår till misstankar mot någon eller några. Allt var höljt i största dunkel och aldrig blev gåtan löst, åtminstone nådde något därom icke offentligheten.
Den enda för mordet på Kristina Jönsdotter eller som man i orten benämnde henne ”Tomta Stina”, på vilken skuggan därav föll, var hennes förmente fästman, vilken somliga trodde vara försmådd och därför kunde antagas hysa något agg till henne. Och ehuru denne väl blev lagligen frikänd i brist på bevis, så fick han dock under hela sin långa levnad tills han över 90 år gammal avled gälla såsom den skyldige.
Väl sade man honom icke rakt i ansiktet, vad man visste eller trodde sig veta om honom, men på ryggen nämnde man honom alltid med vedernamnet ”Örje Petter”, emedan man förmenade att det var han son ”örjt” eller strypt Kristina Jönsdotter.
När han vid rättegångens avslutande beklagade sig över de mot honom halvt om halvt riktade beskyllningarna, var domaren nog oförsynt att säga: ”Det hade inte velat till mer än ett par ord till, så hade du varit fast”.
Det kan vilja till mindre än så för att göra en oskyldig människa misstänkt, och när en bildad människa, som man kan förmoda att domarn ville vara, ej kunde styra tungan, så får man icke undra på folk i gemen.
Det var säkert ingen avundsvärd lott att ha ett sådant rykte vilande på sig som Petters. Det är – och var det i ännu högre grad på den tiden – svårt för en sådan att vinna vänner och förtroende. Han var dock av en stark natur och kunde leva ensam. Han gifte sig ej häller aldrig – var månne Kristina hans enda kärlek? – Under några år omkr. händelsen brukade han en gård i Bolum och hade med sin dåvarande hushållerska ett par barn, men övergav dem och reste till Amerika- ville väl komma ifrån vad som varit, men trivdes ej där utan återvände efter några år och bosatte sig i fädernegården, där han sedan bodde till sin död.
Undertecknad kände både Petter och hans f.d. hushållerska vid namn Maja-Stina, liksom han själv död vid en mycket hög ålder, och samtalade med dem en del om gångna tider, dock vidrörde de aldrig med ett ord här skildrade händelse, trots att de båda haft med saken att göra – Maja Stina såsom vittnet Stina Andersdotter från Bolumstorp.
Dessa båda voro till sina livsåskådningar raka motsatserna. Medan Maja Stina trodde på snart sagt allting, så trodde Petter inte på någonting och var därför ett från min synpunkt mindre tacksamt objekt.
Elaka tungor sade om Petter: ”Han har något att bekänna och därför dör han inte”. Detta var en kvarleva av gammal folktro, att den som bar på ett fördolt brott ej kunde dö, förrän han eller hon bekänt.

Obduktionen.

Obduktionen av den mördade Kristina Jönsdotters lik förrättades i Broddetorps kyrka den 28 sept. av nämnde provinsialläkare i närvaro av kronolänsman Ad. Mogren och ett annat vittne vid namn K. Björk. I protokollet däröver säges först, att lufttemperaturen under de senaste dagarna varit mellan 16 och 20 grader Cel. och att likets identitet vitsordades av närvarande personer.
Species facti :
Före obduktionen inhämtades, att Kristina Jönsdotter, 31 år gammal, ständigt gjort sig känd för sedig och ordentlig vandel, att hon ständigt vistats i föräldrahemmet, att hon torsdagen den 14 dennes kl. 5 em. utgått till en i grannstugan hållen auktion, där hon vistats till kl. 8 em, varefter hon hemkommit, ombytt kläder och därefter gått ut samt sedermera ej återkommit, att hennes broder Johan, som påföljande dag tidigt på morgonen gått ut för att släppa får på bete, påträffat systerns lik ute på marken omkring 200 alnar från deras bostad i saknad av hals- och huvudkläde, och ville det synas som liket skulle ha släpats några alnar, hälst hårkammen funnits på något avstånd från den döda, samt att blodblandad fradga flutit ur munnen.
Yttre besiktningen :
Liket, som förvarades i vanlig likkista var nedsatt i öppen grav på Broddetorps kyrkogård iklätt lintyg, vantar och strumpor samt vanlig svepning, var 5 fot och 4 tum långt, av gott hull och ovanligt stark muskelbyggnad. Rötan obetydlig. På lår, rygg och skuldror funnos dödsblånader, huvudhår ljusa, ansiktet uppdrivet, rödblått, ögonlock tillslutna, svartblå, ögon utstående, fördunklade, ur näsan hade utrunnit en myckenhet blod, öronen svartblå, ävenså läpparna, vilka voro tillslutna, tänderna friska, hopbitna, tungan uppsvälld, mörkröd; hals ovanligt kort och tjock, runt omkring densamma fanns en fördjupning 2:ne tums bredd, hudens färg i denna ring svartblå, något pergamentsartad, dock fullkomligt torr; denna fördjupning bibehöll samma höjd omkring halsen, så att den i nacken icke steg uppåt.
Strangulationspårets bredd och släta yta antyder, att detta ej åstadkommits av ett rep eller streck utan snarare av en halsduk eller kläde. Nederst på halsen strax intill bröstbenets översida fanns en fläck av en halv tums längd och ungefär samma bredd, däri huden var helt och hållet pergamentsartad.
På halsens högra sida funnos fem mycket ytliga rispor, sträckande sig uppåt högra kinden, troligtvis spår efter naglarna på en hand. Brösten hårda, vårtorna och vårtgårdarna ljusa. Buken utspänd, av grönaktig färg. Yttre blygdläpparna stora, slappa; hymen oskadad. Extremiteterna böjliga; händerna knutna, naglar blå. Vidare spår till yttre våld fanns icke.
Inre besiktningen :
Huvudsvålen mycket blodrik och på insidan blodprickig. Huvudskålen tjock; mellan denna och hårda hinnan fanns en myckenhet svart, dels tjockflytande, dels löpnad blod. Själva hinnan starkt injicerad,; de övriga hjärnhinnorna i samma tillstånd, ådernäten nästan svarta och svällda; långa blodledaren fylld med svart, tjockflytande blod, hjärnan, av fast konsistens, var så till bark som merg substans blodprickig; 
ventricklarne innehålla en mängd blodblandad serum; kärlen på hjärnans andra yta blodfyllda, lilla hjärnan av fast konsistens; en mängd tjock, flytande blod fanns i sinus transverus. På insidan av huden å strangationsspåret frampå halsen funnos små sugilationer; luftröret oskadat (dess slemhinna rödgrå), innehåller blodskum; matstrupens slemhinna grå; lungorna svartblå, fyllda av blodskum, starkt uppsvällda, fullkomligt friska. 
Hjärtsäcken fettbeklädd, innehåller omkring två matskedar serum av rödaktig färg. Halsådrorna samt högra hjärtat äro fulla av tjockflytande, svart blod; vänstra hjärtat blodtomt; nätet inbäddat i fett.
Levern av fast konsistens, något blekare än vanligt, frisk, gallblåsan till större delen fylld av galla. Mjälten frisk, blodrik. 
Magen utspänd, innehåller några fasta födoämnen, blandade med en simmig grågul vätska, samt frisk. Småtarmarna, utspända av väder, ha gråaktig färg med ringa kärlinjektion. Grovtarmen innehåller faeses i flytande form. Njurar friska. Urinblåsan tom. Livmodern liten, päronformig, avplattad.

Attest:

Av rättsmedicinska besiktningen och liköppningen å Kristina Jönsdotter upplyses, att hon ljutit döden genom kvävning (strangulation) detta intygas på avlagd ämbetsed så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. 
Mariestad den 30 sept. 1865. J.G. Svedenborg


Om mordet på Tomta-Stina.

Natten mellan den 14 och 15 sept 1865 mördades i byn Bjellum hemmadottern Kristina Jönsdotter från Tomten därstädes.
Inga vittnen till vad som försiggått funnos och ingenting framkom som upplyste om vem mördaren var och av vilken orsak denne utfört sitt dåd. Naturligtvis hade man som alltid sina misstankar men den misstänkte erkände ingenting och kunde icke utan bevis anklagas, varför någon dom aldrig avkunnades.
Handlingarna i den efter mordet företagna utredningen företedde emellertid en hel del av intresse och tillsammans med kring händelsen knutna traditioner belysa de i sin mån våra förfäders liv och seder samt deras tro och föreställningar, vilka dessa anteckningar avse att skildra.
De nämnda handlingarna utgöras dels av dåvarande tillförordnade länsman A. Mogrens undersöknings –och förhörsprotokoll dels av protokoll över vittnesförhör vid hösttinget med Valle härad i Skärv den 21 sept. och 13 nov. nämnda år samt dels av protokoll över provinsläkare J.P. Svedenborgs obduktion av den mördades lik, ur vilka här i sammandrag anföres följande.

Undersökningen.

Undersökningen skedde efter anmälan om det inträffade av Johannes Johansson i Bredegården och Carl Johansson i Bäckagården, Bjellum.
Vid länsmannens ankomst upphämtades liket som förvarades i en källare, varvid befanns att den dödas hud kring halsen och nacken var starkt blodsprängda samt att vid högra kindbenets närmaste del åt örat syntes liksom revor efter naglar varjämte något blod sipprat ut genom näsan, men i övrigt sågs inga tecken till yttre våld.
Härjämte hördes och berättade
1. Modern änkan Cajsa Johansdotter:
Att dottern, som var 31 år gammal städse varit sedig och stillsam samt med föräldrar och syskon levat i utmärkt gott förhållande 
Att hon förliden gårdag kl. 5 em. utgått till en i grannstugan hållen auktion, där hon vistats till kl. 8 på aftonen då hon hemkommit och tagit in kreaturen i ladugården, varefter hon åter avlägsnat sig tills mörkningen inträtt, då hon, efter det modern gått till sängs åter inkommit och utan att med henne växla något ord bytt om kläder och därefter gått ut samt sedermera ej varit i hemmet synlig.
2. Brodern Johan Larsson, som bor tillsammans med modern vitsordar hennes uppgifter
rörande Kristinas förhållande samt upplyser dessutom att hemmasonen Petter Persson i 
Doterbo Lundby jämväl närvarande vid auktionen, för några år sedan hemställt att få gifta 
sig med Kristina, men att någon bestämd överenskommelse, så vitt Johan Larsson hade sig 
bekant i berörda avseende icke kommit till stånd dem emellan, 
att han sett systern inne i auktionsstugan utan att närmare kunna uppgiva tiden därför än 
att det varit i mörkningen, att han idag tidigt på morgonen gått ut i ändamål att släppa 
fåren på bete samt vid Källegårdens hemmansladugård, omkring 200 alnar från sin bostad 
anträffat Kristina liggande död på marken i saknande av hals- och huvudkläde att det 
ville synas som om liket skulle ha släpats några alnar emedan hårkammen gått loss 
legat på något avstånd från detsamma, samt att den döda, som av brodern upplades på en
medbotten och därefter hemfördes varvid samma utseende som vid besiktningen,
med undantag allenast blodblandad fradga stod för munnen.
3. Drängen Per Johan Larsson i Bäckagården hade endast att meddela att de vid 10-tiden sett Kristina inne på auktionen
4. Drängen Johan August Larsson i Bredegården, att före auktionens slut men sedan det blivit mörkt, Petter Persson i Doterbo inkommit och begärt att få låna en spegel, emedan han trodde sig ha blött (näsblod), att Petter Persson, sedan spegeln erhållits torkat sig i ansiktet med ett skynke, vars färg och beskaffenhet August Larsson ej kunde uppgiva, samt att Petter Persson förmält sig ännu kvarstanna tills kopparn ropades ut.
5. Lovisa Andersdotter i Päregården att hon ute i trappan till auktionsstugan, sedan mörkningen inträtt träffat Kristina Jönsdotter och Petter Persson, som hållit varandra i händerna, att Kristina därefter av henne ej varit sedd men väl Petter Persson, som vid en dans i en grannstuga varit med och dansat ett par gånger, därvid han visat sig glad och i övrigt sig lik. För tiden då Petter Persson varit inne vid dansen kunde Lovisa Andersdotter ej redogöra men trodde det vara vid 10-tiden på aftonen.
6. Maja Lisa Johansdotter i Slätterödjan Bolumstorp, att då hon tillsammans med Gustaf Persson i samma hemman skulle emot slutet av auktionen avlägsna sig därifrån, såg Kristina Jönsdotter stå ensam vid gårdsporten samt att en större och en mindre mansperson närmade sig henne dock som Kajsa Lisa samtidigt avlägsnat sig, hörde hon ej vad som yttrades, ej häller igenkände hon de kommande personerna. På framställd fråga förklarade samtliga de närvarande att Petter Persson i Doterbo varit ansedd som Kristina Jönsdotters fästman varom dock modern förmådde sig icke äga ringaste kännedom.
Sonen Petter Persson nu ej fanns i byn avreste länsmannen till hans hemvist i Lundby, varvid denne anträffades å vägen och i närvaro av den avlidnas ovan nämnde broder, gästgivaren i Bolum K.O. Sundler och inspektoren A. Liljedahl berättande: att han kl 3 på eftermiddagen, förliden gårdag besökte den i hemmanet Bredegården Bjellum hållna auktionen och varit där hela tiden tills han gick hem, med undantag endast av att han varit inne i grannstugan och dansat en gång; 
att han kort efter mörkningen varit i sällskap med Gustaf Persson i LarsNilsgården, Bolum då han vid Bredegården, ladugård blödde (näsblod).
att han därefter varit inne i auktionsgården och av Johan August Larsson fått låna en spegel för att med en nu förevisad liten blårutig näsduk som var nedfläckad av blod, torka sig i ansiktet
att han sedan auktionen avlysts i sällskap med soldaten Sven Storm och dennes son omedelbart begivet sig till hemmet förnekande sig ha vid auktionen varken talat vid eller hållit Kristina i handen samt sägande sig knappast känna denna, dock erkännande att han för omkring tre år sedan av brodern begärt Kristina Jönsdotter till äkta.

Rapport över denna tämligen intetsägande eller resultatlösa undersökning insändes det av länsmannen som påtagligen funnit att Kristina Jönsdotter omkommit genom annans handaverkan till KB för erhållande av rättsmedicinsk undersökning och till domhavande i orten för det ändamål denne kunde finna på sin åtgärd beroende. 

Åter inför rätten.

Den 13 nov. förekom som nämnt mordet åter inför rätten för vittnenas hörande ”på ed”, men ingenting nytt framkom.
Vittnena vidhöllo i allt sina förut lämnade uppgifter och endast några få tillägg gjordes. Några nyinkallade vittnen hade icke häller de något av vikt utöver vad förut sagts att meddela och anföres ur det då förda protokollet endast följande.
Kars Johansson i Bäckagården vidhöll – liksom de andra vittnena – sin förut avgivna berättelse, men anhöll därjämte att få omtala, att han efter sista rättegångstillfället varit på en marknad i Skövde och där sammanträffat med Petter Persson i Doterbo, som då med mycken hetta och otålighet antastat honom för hans vittnesmål, och därvid bland annat sagt till honom: "Du vill väl, att jag skall kläda Hansabacken!"
Någon våldsamhet förövades emellertid icke av honom sedan en tredje person kommit tillstädes och lugnat honom.
”Hansabacken” var en i orten vanlig benämning på häradets avrättningsplats uppe vid Löten i Varnhem, varest en mördare från Bjellum vid namn Hans omkring 1820 lär ha avrättats.

Bland de förut ej hörda vittnena, som nu inkallats, voro följande, vilka berättade:
Hustrun Anna Larsdotter Snygg i Bjellum: Att vid auktionen fram på aftonen vittnet hörde Kristina Jönsdotters för vittnet kända röst yttra till en bredvid henne stående karl med vit mössa: ”Hon måtte väl vara en bra arbetskona?” vilket föranledde vittnet fråga en bredvid stående karl, med vem Kristina talade, då det upplystes vara en hennes broders dräng, som på sommaren gift sig. Detta var allt vad vittnet den aftonen såg eller hörde av Kristina Jönsdotter.
Lotta Andersdotter från Bolumstorp f18940: Att vittnet endast föga kände Kristina Jönsdotter och bevistade auktionen i Bredegården i sällskap sin syster Maja. Under auktionen långt fram på aftonen uppmanades de av Carl Johansson i Lycke, den vittnet något kände, och av Petter Persson i Doterbo, som var något litet bekant med Maja, att begiva sig till Päregården, emedan där skulle bliva dans, och de jämte några flera begåvo sig också till Päregården. Där var likväl mörkt och tillstängt och oaktat Petter Perssons uppmaningar att stanna, emedan dansen väl snart skulle börja, begåvo de sig tillbaka till auktionen och dröjde en lång stund, därunder Petter Persson flera gånger kom till dem och uppmanade dem, att åter begiva sig till Päregården. När auktionen såsom vittnet trodde slutade, ehuru det lär varit endast en rast, gingo vittnet och dess syster samt nästan all ungdomen, bland vilka även Petter Persson och Carl Johansson, från auktionsstället till Päregården, där spelmännen samtidigt inträffade och dansen började. 
Petter Persson satte sig till en början i spiseln, men då vittnet och en annan flicka började dansa med varandra, skiljde han dem åt och dansade med den andra flickan. Han kvardröjde en tämligen lång stund, men vittnet kan varken bestämma tiden då han gick, vilket vittnet ej bemärkte eller om förut hörda vittnet Lovisa Andersdotter i Päregården var med i vittnets sällskap till dansstället. 
Då Carl Johansson i Lycke sade sig skola gå och därför bjöd god natt, frågade vittnet efter, om Petter Persson redan hade gått, vartill Carl Johansson genmälde, att han väl ej hade det, ty de skulle ha sällskap hem. Han har ock sedermera omtalat, att han sammanträffade med Petter Persson.
Maja Andersdotter i Bolumstorp: Berättade lika med förra vittnet om gången till dansen i Päregården. När denna fortgått en stund, gick vittnet tillfälligtvis ut på trappan och sammanträffade då med Petter Persson, som uppgav sig skola gå därifrån. Vittnet förmodar klockan då kunde vara över 11 och vittnet bemärkte honom ej därefter. Kristina Jönsdotter var för vittnet obekant.
Johanna Pettersdotter i Amundtorp åsar:
Har sig något i saken bekant, om ej, att Kristina för vittnet omtalt, att Petter Persson i Doterbo friat till henne; att hon ångrade sig att hon avböjt hans önskan att gå in och ej därom bett honom, samt att vittnet vid tillfälle kunde därom underrätta honom, vilket ock vittnet gjort.
Härtill hade Petter Persson genmält endast, att det väl ej vore lönt för honom att försöka, då Kristina vore rik.
Lotta Johansdotter i Doterbo:
Känner endast att Petter Persson, då han gick hemifrån hade näsblod.
Petter Persson i Doterbo: Beklagade sig att han blivit misstänkt såsom medveten om eller orsak till Kristina Jönsdotters död, vartill han dock förklarade sig vara alldeles oskyldig.

Beslut:

Bindande anledningar mot någon såsom vållande eller verksam till Kristina Jönsdotters död har ej förekommit, vid vilket förhållande allmänne åklagaren lämnas öppet att därest sådana vid fortsatta efterspaningar skulle yppas, göra anmälan om rannsakningens återupptagande.
-------- Men kan vad vittnet Lars Johansson i Bäckagården om Petter Perssons beteende, ävensom vad denne anfört rörande de misstankar, som mot honom skola blivit yttrade, ej till yttrande eller åtgärd nu av domstolen föranleda.
Efter avkunnandet begärde Johannes Larsson del emot lösen av rättens protokoll i undersökningen.

Huruledes en mördare undgick upptäckt.
Enligt vid tiden för mordet på Tomta Stina gängse folktro kunde detta ej klaras upp emedan mördaren företagit sig för upptäckt skyddande åtgärder.
Dessa voro av en mycket enkel beskaffenhet. Han hade endast haft att undandölja tre ting, som vid mordets förövande stått i beröring med offret, nämligen mordredskapet, något av dess kläder och något av dess kropp, ifråga om det sistnämnda t.ex. några droppar blod.
En samtida, som sagt sig ha gett akt därpå påstår att ÖrjaPetter åtminstone tiden efter mordet icke sågs vara innehavare av något s.k. järngrimskaft (d.v.s. ett järntjuder liknande men något klenare och kortare länk med s-krok i ändarna).

”Lös” lapp med följ. text:

……samt att av den mördades tillhörigheter, som hon burit på sig, saknades dels ett huvudkläde och dels ett halskläde, som sedan ej kunde återfinnas. Några hårstrån eller litet blod kunde utan svårighet ha medföljt klädesplaggen – och så hade allt till den verkan det hava kunnat varit ordnat. Det återstod sedan endast ett säkert gömställe, som ankom på vederbörande själv att finna.
”Stackars du Petter, som var så stygg mot Stina”.
Av de rörande mordet i Bjellum hörda vittnena var det några, vilkas uppgifter man efteråt häcklade som osanna och vilka förmodades ha tegat med vad de vetat. Sådant inträffar ju ej sällan med och utan verkliga skäl eller fakta och då man ju ej kan vara så säker på att detta i verkligheten var förhållandet skall här endast omnämnas, vad som säges om ett sådant vittne, nämligen Karl Johansson i Stora Lycke, den hemmansdel däri, benämnd Åkholmen, där han med sina föräldrar bodde, i orten gemenligen kallad ”Åkholma - Kal”. Denne flyttade efter föräldrarnas död till Stenum, där han först brukade en hemmansdel men sedan, efter att ha blivit sjuklig, till sin död bodde hos en kvinna, som tagit sig an honom.
En dag 30 – 40 år efter mordet kom en kvinna vandrande vägen genom Bjellum och frågade en mötande bonde om vägen till ett ställe i Bolum, där en broder till Karl bodde.
”Det skulle du kunna få veta”, sade bonden, ”men det är inte säkert du skulle hitta dit på den beskrivningen. Men vill du följa med mig hem, så skall du få åka med mig till avtagsvägen. Jag skall så fort jag fått ätit åka därförbi.
De voro nästan mitt för framfartsvägen till gården och gumman, som väl var trött efter vandringen, tackade och följde med.
På vägen ned till gården, talade gumman om vem och varifrån hon var samt att hon hade den nämnde Karl hos sig och skulle gå ett ärende till hans bror, som vistades i Bolum.
”Karl är så sjuk och besvärlig”, sade hon, ”så jag vet inte, vad jag skall ta mig till med honom. Han ä ända velig ibland och rätt som han ligger så ropar han: ”Stackars du, Petter, sum va så stögger ve Stina!” ”Det är väl i yrseln, men jag vill veta, vad det kan vara, som hänger på honom så hårt.
-Vad är det för en Petter och vad är det för en Stina och vad har hänt?” – ”Det skall vi fråga far, han är gammal och det känner han säkert till”, sade bonden, som mycket väl förstod vilka personer det var fråga om, men unnade fadern att höra talas därom.
Fadern, som ingen annan var än just den omfrågade Stinas alias Kristina Jönsdotters halvbroder Jonas, som nu på sin ålderdom hade undantag i fädernehemmanet Bredegården, eftersändes och sonen omtalade vad gumman sagt, vilket denna bekräftade. 
”Jasså, då skulle jag till slut få höra sanningen ändå”, sade Jonas och omtalade för den häpna gumman att Stina varit hans syster, som troddes ha strypts av en man vid namn Petter och att den Karl, vilken hon hade i hyse, under vittnesförhöret sagt sig inte veta något:
Vid de sista orden makade sig gumman mot dörren och var innan någon visste ordet av försvunnen.

Anm. 1954.
Den omtalade Åkholma Karl var från kort efter sekelskiftet 00 bosatt i Ängland, Härlunda, och dog där omkr. 07.
Den vandrande kvinnan kan ha varit hustrun, som efterlevde honom.
Huruvida Karl haft en bror i trakten är dock okänt.
Tala vid sonen !

Saxat ur en tidning på 1920 talet om mordet ger en annan bild.
Strax intill Holmagården örjades en piga en kväll efter en auction hon var också våldtagen, Här kastade fruntimmer kvistar långt in på 1890 talet. När jag var liten var det en hyllning för hon hade kämpat till döds för sin ära Bolum.


Allan Johansson gjorde en intervju med August Brodd Björktuna 1971

Mordet på Tomta Stina

Mor va ogifter å så va dä Magnusa - Sandria mor, ho va gefter, å så va dä ena som di kallte Tomta Stina, di tösera va allti ihop. Å så hade Magnusa Maja ena söster sum hette Lisa å ho va hemma mä sin fästeman. Å dä hade vurt auction där nere på ett ställe um dä va i Lunnagården elle var dä va dä vet ja 'nte, men då va i alla fall de här tösera mä å di sto där på ena kista, tala mer å Magnusa Maja um, å då gjorde den häringa Tomta Stina mä, å så va dä då den där Örja Petter di kallte, för då feck han heta sen. Så va dä en te ifrå Lunbu. Dä lå ett ställe när en åker neråt Kärrtorp - han var gefter med Berta i Åkholmen, Hornblad hette han. Den i alla fall, di hade vurt på auktion di mä, å di hade ett järngrimmeskaft eller en liten länk, antingen dä va Petter eller den andre, men di sto i alla fall neraföre kista å så sto denna hära Tomta Stina, ho sto uppepå å så då mer å Magnusa Maja , å di tre tösera di hullde allti ihop. Men sum di sto där så fråja tösera Tomta Stina: "Va ä dä där för andra pujka?" di vante så gamla, men ho va så tösera den dära Stina så ho sa inget. "Du kan le tala um va dä å förändra" frågte de men inge svar.

Magnusa Maja hade en söster. Ho hade släng på, en å den va hemma där å di va nufikna å sulle springa hem å titta i fönstret på dum. "Då kan de stå här mäna vi springer hem". Det kunne ente va så långt te Magnusa, då lä ner ut Källegårs ne frågat. När di kom tebakars va Stina börta och pojka mä!" Å di leta på kväll men allri Stina suntes te. Sen sulle då dansas på ett ställe frampå kväll, å då kan där en gres springande bortifrå där sum nåra smålagårla lå. Å dä va så sällsunt å få se en feter å ordentlig grespå den tia.

Men han kom därburtifrå, å så spräng han då väjen fram uti Besgårn å så nerut Lunnagårn å så tebakers å så dit burt igen. Å inga mänska hade sett en så gres; det väckte sånt uppseende. - Hå , så dan ätter då blåstes i grannalurn, sum du har hört talas um, och då va Tomta Stina bûrte. Då hetta di 'na där bûrte, dä va nära smålagårla. Å dä va märke ätter länken, ser du, å di sae far och mor, för di kände ju Stina, di va ju goa vänner mä hänne: "Att en allri gjort nutt üt för så starker va ho.
Petter åkte till Amerika strax efter.

På undertecknades fråga när mordet hade ägt rum svarade Brodd. Mor som var född i Acklinga kom till Lunnagården 12 år gammal 1858. Var där ett år då hon flyttade till Lars i Besgården och var sedan piga hos honom två år och därefter 3 eller 4 år hos arrendatorn på samma plats (Per). "Ho sulle inte kunna vara mer än 17-18 år 1846+12+1+2+3=1865

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Bjärsjön ] Saga ] Gårdarna ] Torpen och backstugorna ] Soldater ] [ Morden i Bjellum ]
[underordnad] [ Innehåll ]