Rudolf Söderberg
Föredrag och småskrifter
om vår hembygd
Rudolf Söderberg
| I Hjärtat av vår hembygd | Ur Axvalla folkhögskolas årsbok 1916 | |
Uppsats i Skaraborgs Läns Folkhögskolas Årsbok 1916-1917
0m hembygdskunskapens vikt och värde det glädjande nog en överflödig sak att längre tala med många ord. Det nya begreppet har flyttat in i skolornas undervisning, och man vill ju då gärna tro, att alla känna och erkänna dess mening.
Ingen kunskap är kärare än den upplevda. På bättre sätt kan den under de tidigare studieåren näppeligen förvärvas, än då hembygdens natur och kultur får den personliga makt över känsla och föreställning, som blott är möjlig genom egen åskådning och upplevelse.
Föreliggande uppsats behandlar ett brottstycke av den egna hembygden. Den vill sålunda lämna exempel på en krets hembygdsvärden och genom dem belysa åtminstone någon sida av det rika ämnet.
Icke långt, knappt en mil från folkhögskolan, ligger en likaledes milslång sjö, omringad nära nog av de vackra, platåformade västgötabergen Billingen och Mösseberg. Det är den kända Hornborgasjön, en motsvarighet till Tåkern i Östergötland.
På grund av sin ymniga växtlighet och sitt rika fågelliv har denna sjö intill senaste tid utgjort ett av vårt lands värdefullaste naturminnen. Den ägde sin största betydelse som en ännu fortlevande fordomtida träsksjö. De ursprungliga förhållandena hade bibehållits i så oförändrat skick, att man här kunde få ett ungefärligt begrepp om ett stycke oförvanskad svensk natur, sådan den var, innan människan förändrade den.
Men denna rätt till något eget och "inhemskt" kom också till uttryck i bygdens arbetsliv och odling. Den mänskliga existensen utvecklar och bevarar länge även efter en mindre måttstock sådana särdrag, som i något avseende återspegla de naturliga förhållandenas mest individuella och oföränderliga sidor.
Tidigt lockades människan hit, säkert redan som kringströvande fiskare. Som åkerbrukare kom hon till en början att oinskränkt underordna sig de egendomliga villkor, som erbjödo sig. Rikt och givmilt skänkte sjön henne av sitt överflöd under årtusenden. Men när striden föddes mellan vad den godvilligt ville giva och vad människan med våld ville avtvinga den, uppstod den stora och långvariga kampen mellan kultur och natur.
Till denna historia höra de väldiga sjösänkningsföretag, väl bland de kostbaraste i vårt land, varigenom odlingen slutligen vunnit herraväldet över en underbart seglivad och primitiv natur.
Från synpunkten av förändring och utveckling i denna riktning är Hornborgabygden därför nu av stort intresse. För orienteringen i hemortens geografi är den även en ypperlig utgångspunkt, enär den övar ögat att se något av det levande och rörliga sambandet mellan odling och bygd, och visar människans makt att med kulturens alla hjälpmedel omvandla ett landskaps uråldriga karaktär och skönhet och giva det den prägel, som passar henne.
Här kan man med skäl säga, att det gamla och nya mötas under motsatsernas kraftmätning. Den slutenhet som även utmärkt Hornborgasjön som en urgammal kulturbygd, har uppgivits för en annan tids stil och strävanden. Det skedde delvis långt före detta. Då skiftesverket kom och byalagen splittrades, var den nya ordningen redan inne. I den dag som är, står dock en och annan fallfärdig ryggåsstuga kvar "på rot" och visar något av den forna bebyggelsen. Namn sådana som Hånger, Sätuna, Hof och Hornborga leva liksom upp för minnet med ett gånget uttryck över sig, sedan man vandrat fram mellan de stenomgärdade dreven och sett dessa grånade stugor med sina väldiga mullbänkar under fönstren ligga nedtryckta i marken vid sidan av vägen. Den som har tid att söka, finner även bland de andra, nutidens förfulade byggnadskomplex, ett och annat stumt och undanstucket drag, som vittnar om åldrig tradition.
I västgötabygdens rika fornhistoriska minnen har Hornborgasjön också sin del. I närheten av sjöns sydvästra strand ligger en vacker gånggrift på sluttningen av den av väldiga bautastenar utmärkta Ekornavallen, som ingenting mer och ingenting mindre är, än den i gamla Västgöta lagen omtalade Litornavallen. På det kulliga moränlandskap, som omger Hornborgabäckenet, resa sig här och var offerstenar, gravhällar o.s.v. Få äro ej heller berättelserna om senare tidsåldrars borgar och fästen, vilka legat vid denna sjö. Säkert är det, att Kung Ingemar vilken gott kan sägas vara Hornborgasjöns förste verklige upptäckare, bott i en borg vid Sätuna "ithy han aktade gärna på fågelleken". Hit flyttade han således, lockad av fågellivet och den rika naturen. Först byggde han en jakthydda, men av denna blev omsider en ståtlig Kungsgård med vallar och gravar, berättar sägnen. Lämningar härav kunna ännu spåras. Under en reslig tall vid stranden begrovs han, men ur högen har kistan tagits upp och flyttats till Varnhems kyrka.
Det råder ett mycket intressant förhållande mellan resultatet av de allmänna geografiska lagar, efter vilka Hornborgasjön utvecklats sedan istidens dagar, och den ordning eller plan, efter vilken det organiska livets tillväxt skett och den mänsklighet bebyggelsen gått. Detta är ytterst en lag om vindarnas betydelse för växtlighetens utbredning i en så grund och fritt liggande sjö som Hornborgasjön.
Från en vegetationslös, kal och karg arktisk insjö med små krypande, vindpinande polarviden på de sandiga stränderna, har den förvandlats till en sumpmark, där växtligheten trängt fram med sina förposter och härar och erövrat väldiga områden av de forna stränderna. Allt detta har noggrant utretts och denna historia visar, hur de anfallande arméerna tågat fram från sjöns väst- och sydvästsida. Vem skulle utan vidare vilja tro, att de därvid haft en bundsförvant i själva golvströmmen? Men det är nu en gång så beställt, att vårens och sommarens fuktiga vindar varje år komma rusande in över vårt land från det hållet, d.v.s. från havet i väster. Därför sökte de första sumpväxterna sina angreppspunkter vid sjöns västra och södra stränder, där de i lä för vinden ostört kunde anlägga sina samhällen och fortsätta erövringen utåt. Under årtusendenas lopp byggde de upp de väldiga mossar och gungflyn, som nu bilda väst- och sydsidans stora, oöverskådliga gräsmarker och vassfält. På sjöns motsatta nordvästra strandområden vandrar man ännu i dag fram över de gamla strandvallar, som markera forna, för längesen svunna tidsåldrar av sjöns utveckling. Inga stora vassfält finna här om våren skydd för drivis och vindar, utan vågorna bryta med bortspolande kraft mot moränmarkens hårda strandlinje.
Vid människans erövring av sjöns bottenmark genom sänkningarna har denna olika utbredning av ängsmarkerna spelat den avgörande rollen. Det är ju tydligt, att vad, som kunnat vinnas av värde stått i omedelbart beroende av den nyss skildrade utveckling växtligheten tagit, De stora egendomarna finna sig som ägare av den gynnade delen, medan de små gårdarna oftast inkräkta sjöns mer eller mindre sandiga stränder. På västsidan ligga byarna långt från sjön, på ostsidan tränger till följd av andra naturliga förhållanden en tätare bebyggelse med små odlingar ända ned till vattenbädden. Överallt kring sjön ser man för övrigt de långa grusåsarna och moränerna tagna i bruk för boställena. Dessa ligga härigenom höjda över strandängarnas fuktiga nivå, där endast plogen och harven kunnat kämpa sig fram. Sedan vattnet sinat ut genom tappningen, har en och annan stuga krupit ner på ängarna och ladorna växa upp på den förträffliga slåttermarken som svampar ur jorden, antydande den form, bebyggelsen i en snar framtid kommer att få.
Med namnet Hornborgasjön skall emellertid i alla tider först och sist förbindas tanken på den underbara värld av vingade varelser, som här genom sekler fröjdat människornas ögon och öron.
Här voro vårens budbärare icke lärkor eller starar, utan sångsvanar, och här bröt icke hösten in med kråksvärmar och rapphöns, utan med vildgässens kackel från skyn. Det låg vildmarkspoesi över denna grönskande sjö. Ingen, som levde i dess närhet, undgick heller den dragningskraft, som denna natur var mäktig. Det låg en gåtfull tjusning i den doft av träsk och dy, som vinden förde inåt land. Och när solen steg upp och vassarna fylldes av alla underliga läten, var det en nordisk vårmorgons mättade stämning den gav ljud och färger. Oförliknelig var fägringen hos den nästan tropiskt yppiga flora, som utbredde sina mattor invid de väldiga vassbältena i väster och sydväst. Över stora ytor lågo vita och gula näckrosor kringströdda på vattnet, vilket rutats likt ett parkettgolv av deras gröna blad. De högresta Sium - blommornas vita parasoller lyste över de mörka gläntorna i säven och Chara - algens röda växtmassor sträckte sig likt simmande ängar långt ut i sjön.
Ingenstädes kom man den fria ostörda naturens liv så nära som här. Ingen kunde heller undgå att märka, hur allting bar sin prägel, sina utmärkande drag. Detta kom framförallt till uttryck i det nära samband, vari sjöns otaliga fågelarter stodo till den olika beskaffade terräng de utvalt för att bygga och bo. Det var sålunda ingen död karta, på vilken denna teckentydning var möjlig, man hade allt levande för sina ögon. Man fann ängsmarkens liv karaktäriserat på annat sätt än de risiga mossarnas, vassfältens olika den öppna vattenytans. Överallt framträdde tillpassningens stränga lag, visande sambandet mellan ändamål och orsak.
Men det var lika ofta den rena glädjen åt att blott se och höra och låta sig ryckas med, som gjorde en dag vid Hornborgasjön till en upplevelse.
Över sumpmarken följde ögat de vackra tofsviporna, när de svängde fram och åter under ängsliga rop. Beckasinen smög försiktigt genom tuvorna, invävd i vegetationen genom den skyddande teckningen på hans gulstrimmiga fjäderdräkt. Från sandstranden ljöd sandrullingens vissling, medan han följde vågornas bränning och sökte sin tarvliga utkomst bland snäckor och stenar. Ute i vassarna lågo sothönsens och doppingarnas bon flytande på vattenytan, och sävsångaren sjöng från sitt vasstrå en sång, vars toner han lånat från sävens eget sus. Ofta lyfte sig en gräsand, en brunand eller t.o.m. en skedand ur vassen, och då och då svepte en vigg förbi på väg till någon okänd vrå, som blivit honom kärast. Ute på vattnet seglade sjöns största prydnad, den stolta knölsvanen, bländande vit som havsskummet. De märkvärdiga skrattmåsarna och fisktärnorna svävade som ett litet moln över den steniga holme, där de rett till sina bon, kanske upprörda över en påhälsning av kärrhöken, viken gärna tog sitt rov bland deras nykläckta dunungar.
Men högst i kurs av alltsammans stodo brushanarnas kämpalekar. Samlade till en trupp på 6 - 8 fåglar drogo de till sina utvalda lekplatser. Här vecklade de ut sina mångfärgade bröstsköldar och nackkrås och skredo med näbbarna som värjor till anfall. Det blev en kort, men hetsig strid, en förtätad bild av vårens jäsande oro, en glimt av det brokiga och ystra liv, som, dolt för våra blickar, endast i sällsynta ögonblick låter sig skådas av människor.
Nu är vildmarksidyllen försvunnen. Endast en kort tid under våren, då sjön genom översvämning når till sitt förra sommarsolstånd, äro de flyttande fågelskarorna en påminnelse om, vad denna plats en gång varit. När sommaren träder in och vattnet för länge sedan runnit bort, äro alla vassbältena icke längre sjöns mer. landets tillhörighet. En rutig, sprucken och upptorkad dy inramar det tunna vattenskikt, som ligger kvar och speglar de små runda sävflockar, vilka funnit vägen hit ut. En sparsam rest av fåglar dröja där ännu, men brushanarna, vattenrallen, sumphönan, skrattmåsarna, skedänderna - de som särskilt kunde bevittna, att sjön var över det vanliga måttet - hava alla tagit andra kosor.
Vad man alltid önskar erfara är arbetets seger, den strid och strävan, som utvecklar och främjar men också förskönar och förädlar. Från den synpunkten får ju också kampen om Hornborgasjön ses.
De två stora intressen, som tudela frågan om sjöns värde, äro dels det ekonomiska, dels det vetenskapliga och ideella. Den oersättliga förlust sjöns försvinnande i sistnämnda hänseende är, står orubbligt fast. Vad sänkningen i förra fallet verkligen betyder är något, som icke här kan bliva föremål för utredning. Att sjösänkningsföretagets omvärderingar särskilt drabba den allmänna naturskönhetens högsta värden kan i varje fall icke heller frångås.
För närvarande är denna förvandling genom kulturens intrång med nya djur- och växtformer i släptåg också ett studium av striden mellan det gamla och nya. Det är ett stycke kulturhistoria, som klart belyser det mänskliga framåtskridandet på bekostnad av en sällsynt rik och motståndskraftig natur, vilken tack vare sin egenart och ursprunglighet länge nog förmådde bjuda det ett märkvärdigt segt och mäktigt motstånd. Av studiet av Hornborgatrakten i hembygdskunskapens intresse kan därför en annan vinning göras. Det är nämligen på denna väg vårt goda minne för det gamla må stärkas och bevaras och en bestående riktning ges åt vår uppfattning av naturen och vårt förhållande till den. I all hembygdsundervisning bör för övrigt ligga uttryckt skyldigheten att värna och vårda, så mycket lättare att medvetet frammana, som den här kan knytas till mer personliga värden och populärt sett oftast är grundad på estetiska hänsyn, vädjande till vårt omdöme och vår goda smak.