Mossmarken sjunker, men stiger i värde

Det brukade gå en generation mellan konflikter som rör Hornborgasjön. Detta alltsedan 1802, då de stora markägarna på västsidan drev igenom sin vilja.
Om de tre första sänkningsförsöken skrev häradshövding Wilhelm Lemchen i maj 1896 en läsvärd sammanfattning om 1800 talets sänkningsförsök. Han avrådde å det bestämdaste att göra nya försök, men varningarna klingade ohörda.

Lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg administrerade en fjärde och senare, som det visade sig olagligförklarad sänkningen 1902. Efter 30 års bråk var det Högsta domstolens tjänsteman med bistånd av vattenrättsdomaren i Vänersborg som genomförde den femte och än mer olaglig sänkningen 1933. Den då drivande markägaren Bertil Ekberg på Dagsnäs ohemula ohörsamhet mot domstolens villkor föranledde naturvården att reagera och efter diverse juridisk tumult insåg regering och riksdag att Sverige måste sona domväldets alla regelbrott.

En utredning på 60 och 70 talet visade att det går att återskapa delar av sjöns forna dragningskraft på fåglar och tidigare generösa skönhetsupplevelser.

Plan/73 godkändes av regering, riksdag och domstol, men Statens Naturvårdsverk övertog restaureringsarbetet bland annat genom att misskreditera utredningen bland annat genom att framföra att följden skulle bli 25 km långa vallar och byggandet 12 pumpstationer. Ett flagrant sätt att fara med osanning, för att kunna slippa följa anvisningarna enligt regeringens beslut.  En trojka på verket tog över och påbörjade en ny utredning, och ansåg sig kompetenta att genomföra restaureringen utan att konsultera de i den omfattande utrednings deltagande personerna. Kritiken under den fördröjda renoveringen fick stöd av Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening samt politiska element i den dåvarande lantbruksnämnden i Skara.

Den vetenskapliga utredning Plan/73 som låg till grund för renoveringen förkastades och mycken kunskap var tillspillogiven, vilket nu 40 år senare kommer i dagen. En trojka vid det statliga verket gjorde en förnyad utredning med målet en halverad renovering. Efter decennielångt dröjsmål gjordes en ny vattenansökan enligt den gamla vattenlagen i ett försök att halvera de redan godkända ambitionerna.
Sjön höjdes 80 cm i flera steg från 1992 och det hinner blott gå knappt en generation innan nya konflikter blossar upp.
 

Oförutsedd skada

Sjön "stiger" och markerna runt sjön blir obrukbara på grund av vattenskador. 40 lantbrukare runt sjön protesterar till JO maj 2012 med ty åtföljande noteringar i ortens press. Detta skedde i skuggan av en dom från Mark och Miljödomstolen i Vänersborg, som nu är aktuell för beredning vid Svea Hovrätt. Ärendet rör oförutsedd skada avseende Hornborgasjöns restaurering.

Domslutet blev att SNV skall utge ersättning till två familjer i södra delen av Hornborgasjön. Rättegångskostnader belöper sig näst intill samma belopp.

Orsakerna till skadan var kända redan från början av restaureringsutredningen och man kunde också förutspå att skadeverkningarna skulle öka tack vare den reducerade höjningen. Ett av motiven (förutom rent politiska) till att man tog tillbaka det initiala restaureringsförslaget var att man inte kunde skapa de vallar som en total restaurering skulle kräva. Den mest initierade förespråkaren för total restaurering PO Swanberg skrev under sina sista år återkommande brev till verket och gjorde påpekanden, som blott arkiverades utan kommentarer. Professor Sven Björk utredaren av sjön skrev en liknande varning redan 1980.

Domstolens i Vänersborg nu slutliga besked till de klagande familjerna ledde till att båda parter överklagar och parterna möttes i Skövde tingsrätt 2-3 maj 2012. SNV fruktar nu ytterligare kostbara krav från markägare runt sjön.

Svea hovrätt inspekterar Veka 1:1. I bakgrunden Stommen Hornborga och Bjelluma Nabbe på Södra Billingen

Sedan höjningen 1995 kan markerna successivt inte brukas och ägarna kräver ersättning för markskador och skördeskador som drabbat dem. Krav om förnyad dränering av avledande diken och kanaler ingår också i anmälan.

Det är möjligt att skadorna varit oförutsedda, men de geologiska orsakerna har varit väl kända. Vid den höjning som genomfördes spåddes att markerna i sjöns randområden skulle komma att sjunka med 1-1.5 cm per år och som tiden går har torvmossarna mineraliserats och blivit mer av kvickgyttja än fast torvåker eller vall. Denna effekt fick rätten på ett smärtsamt sätt uppleva.

Blott några meter från vägen ut till Almeö från Lilla Veka var framkomligheten starkt begränsad

Vid kanten av Veka 1:1 har gyttjan gått i dagen och att detta beträda utan stövlar och nära till en hjälpande hand är farligt. Vattenytan kunde bringas i gungning om man stod på den före detta åkermarken och hoppade. Här gick förr strandkanten 1902!

Orsaken till dagens konflikt kan också vara att de myndigheter som hade att under domstolen förhandla med markägarna inte fick del av kunskapen om markernas struktur under de omfattande mossmarkerna i kombination med att dräneringen av dessa marker i framtiden inte skulle ge någon effekt. Gränsen för hotad mark var kanske inte tillräckligt väl tillgodosedd då förändringar i mineraliseringen av de organogena jordarna inte gavs en realistisk bedömning i SNV:s egen utredning. En renovering av dikena i aktuella områden får alltså ingen effekt. Mossmarker som hela tiden krymper och hela tiden får påfyllning underifrån låter sig inte dräneras. Detta är helt oberoende av ökad nederbördsmängd, som ansågs vara den viktigaste orsaken till den i dag uppkomna situationen.

Ingatorpsbäcken är sedan renoveringen 2003 närmast igenväxt av starr och buskage och flödet ner till Sätunakanalen vid skogsranden är obetydlig

Litt:
Hornborgasjöarkivet vid Stifts och Landsbiblioteket i Skara nu kompletterat med Rudolf Söderbergs arkiv.
Mål nr M 2981-09 Vänersborgs Tingsrätt Mark- och Miljödomstolen dom 2011-10-25.
http://www.hornborga.nu;
http://www.bjellum.se;
http://www.vesan.se/3Bjork/hornborga/hs_sank_82.htm.

Nya trätor är alltså under uppsegling. De områden som är aktuella är de mossmarker som ligger ovanför nivån 120 m där SNV inte ville gå längre. Felet! Ett sätt att klara sig undan framtida problem var att SNV borde ha följt utredningens förslag att höja till gamla stranden från 1902. Området mellan dessa nivåer är utsatt för kontinuerlig mineralisering och den har uppenbarligen gått fortare än beräknat. Med konflikter som följd.

Som framgår av röda skissen är områden vid Härlingstorp och Stenumsmaden aktuella. Sätunamaden, som nu varit föremål för miljööverdomstolens (möö) bedömning, utgör ett närmast sammanhängande område sydost om sjön från norr om Ytterberg över själva Sätunamaden ner till Tjursbacke. Även Dagsnäs gamla myrområden kan bli aktuella för ersättning. Det kommer att bli dyra lärpengar för Statens Naturvårdsverk.

De fick under slutet av 1900 talet all den information som krävdes för ett klokt beslut, men ack nej. Jag minns hur PO Swanberg in i det sista skrev dagliga brev till verket för att få dem att inse vad som skulle ske, men man valde att lägga alla dessa brev ad akta.
Låt oss titta på markerna vid Sätuna Lilla Weka och försöka förklara vad som egentligen har skett.

Här står vi vid grinden vid Lilla Weka på bruksvägen ut mot Almeö. I bakgrunden ser vi Weka gärdet med delar av Stommen Hornborga och i fonden den karakteristiska Bjelluma nabbe. På denna myrmark gjorde Miljööverdomstolen en äventyrlig och väl så övertygande vandring enligt ovan. Det är ett område som utgör myrmark, som nu har mineraliserats så mycket att vattnet nu går i dagen. Marken har här inne vid land sjunkit så mycket att vi nu har sumpmark där vi på 90 talet hade fast mark, som bedömdes vara fullgod åkermark.

Går vi över till södra sidan av vägen kan vi i fonden betrakta just Almeö. Innan Almeö kan man se betande djur, som går på gamla strandrevlar strax till söder om Almeö.

Men innanför dessa revlar har mossmarkerna sjunkit ihop så att betesmöjligheterna är starkt reducerade. Var kommer vattnet ifrån? Jo, mossmarkerna vilar på grus och sandavlagringar som underifrån förser området med vatten. Att i detta läge försöka att dränera med fullgoda diken har ingen mening! Det visste man redan på 1960 talet!

Det var just dessa sandrevlar som naturvårdsveket tog till intäkt för att inte höja sjön fullt ut som man kommit överens om.

Vi är fortfarande kvar vid grinden och vänder oss åt söder och blickar ned mot Helsingegården

Vi ser den gamla sjökanten från 1902, dit man önskade från den vetenskapliga naturvården höja sjön. Så är vi där nu! Marken har sjunkit till denna nivå idag som förutspordes men tanken avvisades. Nu kan den inte längre brukas som planerat.

I fonden ovan den gamla issjöstrandvallen ser vi en av Helsingegårdarna. Om allt vore väl så skulle den restaurerade sjöns strand ha varit här.

När sjön nu bara höjdes 80 cm så var här fullgoda betes marker, men nu oanvändbara för jordbruksändamål. På över 20 år har markerna mineraliserats så mycket att krav på ersättning för skördeskador kommer att hamna på ofattbara värden.

Grundvattenmagasinen under Hornborgasjön utgöres av långsamreagerande magasin av stor omfattning i sandstens lagren. Grundvattennivåerna har varit generellt höga i samband med periodens. Trögheten i systemet innebär en eftersläpning om ca två mån under vegetationsperioden, vilket kan ha medfört förhöjda värden i kombination med ökad nederbörd under perioder fram till 2008. Grundvattenflödet till Hornborgasjön är större under vegetationsperioden än vad som tidigare antagits. Minskas nederbörden kommer fluktuationer att kunna märkas på motsvarande sätt. Olika synpunkter i frågan har kommit från Chalmers.