Jansas barn
Hjälp gärna till att berätta mer om Jansas ättlingar och skriv till
Greta Ersdotter
Om Jansa finns mycket att berätta och rimligt är att börja berätta om hans
hustru, Greta Ersdotter f1795, och som lämnar det jordiska blott 53 år gammal.
Hon flyttar hemifrån vid 20 års ålder i samband med giftermålet 1815 och en
förbryllande uppgift är att hon 1841 återflyttar till Hällefors, vilket i
sig säkert har sin förklaring. Hon dör av slag med vitsorden Berömlig. Hennes
bouppteckning finner vi här.
Hennes bouppteckning skapade mycket
av den osämja, som kommer att präglar Jansas eftermäle.
Denna kaffekanna med gräddsnipa ingick i parets bröllopsgåva och som jag släpade på inder många år. Nu är den säkrad.
Barnen
Sonen Jan Erik Jansson
Här är Jan Erik och Fredrik vid ett besök i Grythyttan bland
järnvägsbyggare och ortsbor omkring 1875. Jan Erik skrivs efter 1870 som ägare av denna gård 1/8 mantal, som han i testamentet
fick af sin fader. Han bor sedan sitt liv ut på Norrelgen, vilket hans
fader beskyllts för att ha lurat till sig. Denna gård Norrelgen har varit i släkten
på Jan Eriks mors sida. Enligt Häradsrättens krav samlades för delning av Jan
Eriks bo i Fredriks bostad 1880 på kallelse av Jan Eriks Hushållerska Mina
Sikström. Vi har gissat att Fredrik bodde i denna fastighet och att den sedan
övertogs av Jansas sonson Victor. Nämndeman Jan Erik Jansson, som kommer till 3/16 Norrelgen redan 1826. Förblir
ogift, men han testamenterar sitt boende till sin hushållerska.
Bergsmannen och sedermera riksdagsmannen Anders Jansson f1817, som flyttar till Nordmarken
i Värmland gift med en flicka från Gåsborn. Han säljer redan 1859 sin del
till Bredsjö.
Olle på Sirsjön läser vi mer om där. Efter Jansas död finns han
som delägare av delar av skiftet och Haggrufvan.
Kristina Lisa gifter sig med Prosten Nordgren i Hed senare Säter. Han lämnar kulturhistoriskt intressanta brev efter sig.
Det är frågan om vi inte skall bjuda på lite av denna text.
Per Gustaf Jansson
f1822 finns med vid skiftet, man han säljer sin del redan 1867 till Bredsjö Bruk. Han gifte sig med Stina Karolina Qwarnström med rötter i Hjulsjö By. Han stannar eventuellt kvar och brukar den del, som kom att tillhöra Olle. Han försvinner sedan till Adolf Fredrik 1870-10-27. Han blir änkeman inom en 10 års period och stor misär drabbar honom och barnen. Deras barn ägnar sig åt handel och hantverk och återfinns i Stockholm.
Sonen Fredrik Jansson
Fredrik Jansson f1824 med titeln handlare tilldelades det vi kallar Erik Annersa och lever ogift med sin kusin och hushållerska från Ekeberg (hans moders brordotter om vi nu skall vara så noga). Hon gifter sig sedan Fredrik gått bort 1887 med en bergsman i Grängshyttan, utan att därmed ge uttryck för någon större livsglädje. Enligt skiftesprotokollet så äger Fredrik att kvarbo i det norra skiftet av gården och han kommer därför att bo i den av Jansa förvaltade gården. En kyrkoboksanteckning antyder att det ändå är Fredrik Jansson, som brukar detta ställe och då finns en möjlighet att det rör sig om att det är Fredrik som vi ser på bilden ovan, med sin hushållerska Karolina på behörigt avstånd till vänster. Hushållerskan är kusinen Karolina och det ryktas att hon 1888 skall gifta sig. Fredrik var nere i Sirsjön och spisade kräftor, som Viktor fångat i Hyttelfven. Fredrik dör 1887 och det är möjligt att brorsonen Viktor tar vid. Fredrik hade dessförinnan skrivit ett testamente och brodern Gustaf hotar 1887 med att dra saken inför rätta då han ansåg att brodern Fredrik ej var vid fullt förstånd, då han undandrog sina släktingar ett rättmätigt arv. 1887 slutar Karolina sin tjänst vid gården, där hon tjänat i 30 år. Till saken hör att hon var kusin med Fredrik på mors sida och hon flyttar till Grängshyttan, där hon gifter sig med Gustaf Jansson, där vi möter en sliten och deprimerad qvinna i de fåtal brev vi har av hennes hand. Av brev från äldste brorsdottern framkommer att Fredrik var en trevlig och språksam man, men i övrigt synes han anonym. 1871 förolyckades en hans häst, vilket han beklagade och han hade dessutom en uppvaktning Christina i Dahlén i Nordmarken, som friat till honom, men fått nobben.
Vi får via domboken 1857 veta att han åren innan Jansa går bort arrenderade kyrkoherdebostället i Hjulsjö under åren 55-56. Han hann då med att ta ut mer skog från Prestbondskogen än vad kontraktet föreskrev, nämligen en och en halv långved. Detta var regler som bergsmän och sexmän bestämt redan 1784. (Här talar man om liggmilor om 17 famnar, hvilket kan ha sitt intresse). Fredrik nonchalerade emellertid detta upprop och får böta 10 Rd Banco. Under denna arrendetid hann han också stämma skomakaren Anders Kristoffersson i Byn för att han inte fullgjort sin torparplikt under en dag vid Prestegårdens kyrkoherdeboställe. Anders hänvisade till att han varit där på förmiddagen, men som ingen kom och gav direktiv så gick han hem till middagen. Anders får betala 1 Rd och ytterligare 10 Rd i rättegångskostnader för denna förseelse. Vi får se hur det går med kolningsveden.
Handlaren Fredrik Jansson stannade på Grönhult till
sin död. Han sköttes av sin kusin Karolina från Ekeberget, som var syster till häradshövdingen
Jan Erik Jansson därstädes.
1875 var han tvungen att slå ihjäl sin gamla Pålle och for till Filipstad för att köpa en ny. Bredsjö var tvungen att höja priset på stigen kol från 18 till 24 i konkurrens med Sörhyttan.
I Karolinas ställe kommer Wallers flicka möjligen Karolina från Bränntorp tillsammans med en son till Jan Petter Stopp inne på Helgomesstorp att sköta stallet. Att de sedan är troligt att de gifter sig hör till verklighetens saga. Det skall sedan förrätta arbetet om dagen med hvad som vid en gård kommer ifråga. Härför åtnjuta de en summa av 180 kronor hvilket ej kan anses dyrt då de föda sig sjelva och helst som Johan är en karl som är att lita på. I samma brev 1887 till sin syster Amanda skriver Victor att han sålt en oduglig qviga för 50 kr, en tjur till samma pris samt tre får för 28 kronor. Ytterligare tre behåller han tills han får 30 kr för dem. Svinen behåller han tills han får sex kronor pundet.
Victor Jansson kan ha sitt hushåll här uppe hos Karolina efter Fredriks bortgång men flyttar åter till Sirsjö.
Karolina Jansdotter gifter sig med handlaren Åkergren f1822, som var patron och
handlare vid Hjulsjö Qwarn. Hon dör i tuberkulos och han hamnar ofta inför
skranket på grund av oegentligheter.
härtill kommer ytterligare tre barn, som aldrig når vuxen ålder.
Jansas hade en piga Anna Maria Isaksdotter Grönlund
Hustru Greta Ersdotter lämnar honom redan 1848 så han lever ensam i åtta
år. Det må ha varit en lång tid för en så aktiv karl, som han ändå var. Anna
Maria Grönlund Isaksdotter skräddardotter finns hos Jansa och han tar henne till
sin bädd och får med henne tvenne barn, som han inte legaliserar. Hon gifter
sig med Fredrik Andersson från Gröndal, som varit dräng på Kampbacken och som
sedan brukar Jagafallet i Skåln.
Det visar sig att
- Karolina återfinner vi i Grängshyttan och gift med Leo Olsson.
- Vilhelmina gifter sig med en bergsman Olof Persson i Mångshyttan Lindesberg.
Jansa fäster sig tydligen vid Anna Maria och han testamenterar henne en gårdsdel Jagafallet i Skåln 1/36 med kreatur och möbler samt en rejäl handpenning om 500 Rd. Tror fan att hans barn tyckte illa vara. Hade han gift om sig hade hans eftermäle måhända blivit annorlunda.
Flåbusen: Jansas kusin!
Carl Hjalmar Furuskog
berättar mer om släktingarna här från denna trakt, varför vi ger honom utrymme på denna sida. (Carl Hjalmar blev lärare och jag återfinner hans bild på hembygdsmuseet i Filipstad.) Det har lite med Jansa att göra, då huvudmannen i denna berättelse, Flåbusen, Anders Olsson är Jansas kusin och de har en hel del gemensamt, som kan lända till eftertanke.
Den 17 december 1862 såldes genom offentligt utrop ett åttondels kronoskatte bergsman hemman, Håkansboda № 1 i Jernboås socken, kallat Qviddkärn och tillhörigt sterbhusdelägarna efter bergsmannen Anders Olsson. Bergsmans sonen Theodard Andersson stannade för högsta anbudet, tiotusen riksdaler riksmynt. Så förmäler ett gammalt lagfartsprotokoll. Anders Olsson var min farfar och Theodard Andersson min far berättar Carl Hjalmar i sin bok.
Det förefaller obegripligt att en så liten egendom som Qviddkärn ansågs vara värd tiotusen riksdaler, men det var goda konjunkturer i Bergslagen på 1860-talet. Hyttorna var i full gång, kolpriserna höga, och det fanns gott om skog på Qviddkärn marker. När ett nygift par, tjugutreårige Theodard och tjuguåriga Matilda, tog Qviddkärn i besittning på hösten 1863, kunde de känna sig relativt välbärgade. De hade råd att hålla en piga ända till dess döttrarna blev vuxna. Matilda, som inte hade lärt sig att mjölka kor i sitt barndomshem, behövde aldrig tillägna sig den konsten. Med tiden försämrades konjunkturerna och levebrödet blev knappare. Det förefaller som om den ekonomiska standarden hade sjunkit undan för undan ända in på 1900-talet. Ett brandförsäkringsbrev från 1865 uppräknar nio byggnader: en manbyggnad med torvtak och vidbyggd bod, lagård, stall och fårhus, bod, loge, lada, badstuga och smedja. Under min barndom på 1890-talet var allt detta borta och ersatt med tre byggnader, därav en fristående manbyggnad med spåntak, uppförd 1879. Den gamla smedjan behövdes inte, ty Theodard hade inget intresse för smedernas konst. Badstugan fick också gå all världens väg. Dess benämning var en anakronism, ty i den mån badstugor fanns kvar i bygden användes de bara till att röka fläsk i. Min far hade alltså både rivit och byggt och på ett par årtionden fått allting nytt. Detta betydde bland annat att Qviddkärn saknade den allmogetradition i byggnad och möblering, som man finner i gamla bergsmansgårdar och bondehem. Det låg något nybyggaraktigt över denna lilla oas i vildmarken.
Min farfar, Anders Olsson i Håkansboda (1803-1862), var en illa beryktad man. I min ungdom hörde jag hans namn nämnas med en blandning av respekt och avsky. Han lär ha varit hård mot sin hustru, kanske också otrogen. När han dog inträffade någonting mycket sensationellt. Församlingens kyrkoherde fann skäl att i sina personalier, som från predikstolen upplästes om den döde, offentligen brännmärka honom för hans leverne. I detta aktstycke, som ännu finns kvar, heter det bland annat: "I sin levnad, som ingalunda efter människors dom må frikännas från många fel och brister, har han dock åtminstone ådagalagt en hedrande verksamhet och företagsamhet till gagn för andra och sig själv. Vi hava anledning hoppas att han på sitt yttersta med ånger insett och erkänt sina många förvillelser och förbrytelser och flytt till Guds förbarmande nåd."
Hans duglighet gjorde sig främst gällande på bergsbrukets område. I hans händer låg skötseln av ett stort antal gruvor i trakten, och det uppdraget fullföljde han med stor framgång. För hans företagsamhet får man än idag en viss respekt, när man ser den stora tvåvåningsbyggnad, som han uppförde till bostad åt sig och sin familj. Den är kopierad efter församlingens prästgård, som var den pampigaste byggnaden i orten. Huruvida detta tilltag inräknades bland hans många förvillelser är obekant, men det vittnar kanske om en viss hybris. Han hade femton barn av vilka min far torde ha varit nummer sju. Barnadödligheten härjade svårt i denna stora skara, och det var bara tre söner och tre döttrar som överlevde sin fader.
Av Anders Olssons bravader var det en som levde på folkets tunga ännu i min ungdom. Vid malmkörning över en sjö hade isen brustit, och häst och lass störtat i vattnet. Med mycken möda fick man upp den döda hästens kropp. Men vad skulle man ta sig till med den ? En självdöd häst kunde ju ingen kristen människa förgripa sig på. Det var rackarens avskydda privilegium att dra huden av en sådan, och det var lång väg till närmaste rackare. Då ingrep Anders Olsson och flådde med egen hand skinnet av hästen. Man kan förstå vilken rysning av skräck och fasa, som då gick igenom hela bygden. Det var ju att utmana alla heliga och hämnande makter. Jag tycker mig höra folkets mummel i bergsmansgårdarna: "Du går allt vidare på trotsets väg, all sed förtrampar du med fräcka fötter, och heliga mysterier skändar du. Efter den dagen var det inte många som använde det hederliga bergsmansnamnet Anders Olsson. Han fick i stället heta Flåbusen. Med det namnet har jag hört honom omtalas, och med det gick han trotsig och nackstyv i graven. Det är kanske föga smickrande att ha en sådan man till farfar. Men ju mer jag tänker på saken, dess stoltare blir jag över den fjärdedel av min arvsmassa som kommer från honom. Han var dock, om man får tro ryktet, den enda i sin bygd som satte sig över en fäderneärvd konvention och visade hur "det går an" att bryta mot en allmänt omhuldad tabuföreställning. Jag skulle vilja offra till hans minne och säga till Vår Herre: "Varför gav du mig inte lite mer av Flåbusens ande och kraft? Det kunde behövas i denna stormiga tid. Tack i alla fall för det lilla jag fick".
Att följa min fars släkt längre tillbaka är en enformig uppgift, ty så långt jag kan skönja deras långa rad har de varit bergsmän och bott i Hjulsjö församling. Min farfar Anders Olsson var det femtonde och sista barnet till bergsmannen och masmästaren Olof Ersson i Jönshyttan (1747-1808) och hans hustru Brita Olsdotter (1759-1825) Hennes far, som alltså var min farfars morfar, var bergsmannen och sexmannen Olof Persson i Grönhult (1724-1807) (=Jansas farfar), gift med Anna Olsdotter (1727-1797). Han blev åttitre år gammal och var enligt kyrkboken sängliggande i tjugutre veckor.
Min farmor, Stina Ersdotter (1815-1873), var dotter till bergsmannen Erik Andersson i Grönhult (1764-1827) (Jansas morbror). Hans far och min farmors farfar var bergsmannen och sexmannen Anders Olsson i Grönhult (1725-1796) (Jansas morfar), och hans hustru hette Catarina Ersdotter (1734-1815), dotter till sexmannen Erik Olofsson i Grönhult. Om denna kvinna, min farmors farmor, förtäljer kyrkboken att hon den 15 januari 1815 hittades ihjälfrusen på en vret vid Gloppsjön; hon var då åtti år gammal och änka. Min farmors mor hette Stina Andersdotter i (född 1769), och hon var dotter till kolaren Anders Olofsson i Ösjöhöjden (1731-1781). Hans hustru, min farmors mormor, hette Cajsa Jansdotter (1739-1808). Om henne står en för tiden mycket typisk anteckning: tio barn, av dem leva en son och en dotter. Barnadödligheten hade tagit åtta av tio. Ja, så ser det ut, och bilden bleve väl inte mycket förändrad om man fortsatte något århundrade tillbaka.
Om man undantar Flåbusen har alla dessa personer fått kyrkans vitsord om ett gudfruktigt eller kristligt eller ärligt eller anständigt uppförande, så jag vågar kanske med Karlfeldt tala om "min ärbara bergsmanssläkt". Det känns lite underligt att det just skulle bli jag och mina syskon som fick i uppgift att bryta en två eller trehundraårig tradition och överge berget och jorden. Man skall förstå, att vi med särskild andakt har läst ett par rader i "Träslottet": "Jag har känt som jag ärvt litet malm från fädernas flammande härd".
På mödernet
Den spröda lilla varelse som bergsmans sonen Theodard Andersson förde med sig
till sitt nyförvärvade Qviddkärn hade redan hunnit erfara en hel del av livets
bitterhet. Hon var född julafton 1842 som det tionde barnet till bergsmannen och
häradsdomaren Anders Andersson i Björkäng, Kopparberg, mest känd som Braxen
(1803-1871). Detta extranamn fick han väl mest därför att han tidigare ägde
Braxudden, men det lär dessutom ha passat mycket bra som en antydan på hans
kraftiga kroppsbyggnad. Han var en mycket företagsam och ansedd man i sin
hembygd. Det går legendartade historier i min släkt om hur han kom upp sig från
en ringa begynnelse, hur han började med att sälja näver och fortsatte med
klockbyte och hästhandel på marknaderna i Filipstad. På Björkäng förekorn ett
sällskapsliv av den glada typ som den tidens brukspatroner och bergsmän älskade.
Den unga Tilda blev snart uppmärksammad på grund av sitt utseende och sin goda
sångröst. Hennes konfirmation firades med en stor bal, där hon själv fick dansa
första dansen med kyrkohorden. Under något år var Tilda elev i en praktisk
flickskola i Nyköping. Braxen skjutsade henne dit med häst och sedan hem samma
väg förbi de vackra sörmländska slotten, herrgårdarna och parkerna. Detta blev
hennes livs stora resa, och när jag var liten berättade hon ofta för mig om allt
vad hon då hade sett och hört. Modern hette Stina Cajsa Andersdotter
(1807-1860), och hon dog redan när Tilda var sjutton år. Ett år därefter hade
Braxen gift om sig. Då var det slut på paradiset. Ingen olycka i världen är så
stor som att få styvmor, brukade min mor säga till mig, och det låg väl en
bitter erfarenhet bakom de orden. Hon kunde inte stanna längre i sitt hem utan
for till en släkting i Jernboås. Där träffade hon Theodard, son till patronen på
Håkansboda. den mäktige och fruktade Flåbusen. De gifte sig och köpte Qviddkärn,
och därmed började ett liv i mycket enklare och kargare förhållanden än på det
förmögna Björkäng. Med dansen och balerna blev det slut även av den anledningen
att den frikyrkliga väckelsen svepte in hemmet i sitt fromma allvar. Det var nog
inte så lätt för min mor att finna sig till rätta i de nya förhållandena. Hon
var som en fin och späd blomma omplanterad i en hård och mager jord. Gång på
gång berättade hon för mig om det ljusa och glada Björkäng och om den beundrade
modern som gick bort alltför snart. Ett minne har hon med sig från ungdomstiden
genom alla åren - det var några dikter ur "Frithiofs saga", som hon kunde
utantill och mycket gärna sjöng för mig. Det var "Ingeborgs klagan", "Frithiofs
återkomst", "Vikingabalk" och några till. De bildade en egendomlig kontrast mot
de religiösa väckelsesånger som hon annars alltid sjöng, och de blev min första
bekantskap med den stora litteraturen. Många gånger önskade hon att få resa till
Kopparberg och hälsa på i sitt barndomshem. Den resan tar i våra dagar knappt
mer än en timme med bil, men på den tiden var det en besvärlig och tidsödande
färd, och den blev aldrig av. Sitt förlorade paradis fick hon aldrig återse.
Braxens släkt hör hemma i Ljusnarsberg församling, kring Kopparbergs köping i
nordvästra Västmanland, så långt jag har kunnat följa den tillbaka. Hans far
hette Anders Andersson (1768-1825), hans farfar också Anders Andersson
(1732-1796), och hans svärfar likaså Anders Andersson (1783-1836).
Det är bergsmän och åter bergsmän åter bergsmän i led efter led, till dess min
generation plötsligt står upp och bryter sig nya vägar.
Från min mors släkt går en gren över till släkten Öman därmed också till Karl Erik Forslund, Storgårdsskalden, hembygdsforskaren Brunnsviks skapare. Min mormors morfar Fredrik Adler (1761-1819) hade en yngre syster som hette Greta. Hon gifte sig med Eric Öhman i Ljusnarsberg och blev morfars mor till Karl Erik Forslund. Ehuru denna biologiska släktskap var av mindre betydelse än den andliga, bidrog den dock till att göra samvaron mellan våra familjer ovanligt hjärtlig. Det hände ibland att Carl Erik och jag satt och yvdes över fädrens ära. Vi var båda födda i Västmanland men hade fått vårt livsverk förlagt till Dalarna och Värmland. Efter att ha begrundat detta faktum fattade vi följande resolution: "Att vara västmanlänning är ingenting, att vara dalkarl eller värmlänning är heller ingenting, det enda värdiga och väsentliga för en människa är att vara från Bergslagen och hålla sig kvar där. Det kravet fyllde vi båda.
Min mormors mormor hette som flicka Beata Lotta Ericsson (född 1769) och bodde i Laxbro i Ljusnarsberg i den gård som nu är känd som Laxbrostugan på Skansen. Om henne hörde jag min mor berätta följande historia. Hon hade gått ut en nyårsnatt och ställt sig vid en korsväg för att få något budskap om sitt kommande liv. Vad hon fick se fyllde henne med förfäran och kom henne att springa hem så fort som möjligt. Hon hade sett en skjuts med svarta hästar, och på kuskbocken satt en underlig man som det sprakade gnistor ur och eldslågor från. Det var ett olycksbådande varsel men hon försökte inte att tänka på det. När konstmästaren Fredrik Adler kort därefter friade till den sjuttonåriga skönheten Beata Lotta gav hon honom utan tvekan sitt ja. Att det var han som hade suttit i baksätet i den ondes släde hade hon inte observerat. I många år var äktenskapet lyckligt, men en dag överraskade hon sin make när han var inne hos kökspigan. Då brast allt inom henne. förståndets ljus slocknade, och under sitt återstående liv gick hon omkring som en stackars dåre. Det där är väl inte mycket att tro på, en vanlig vandringssägen som kan slå sig ner var som helst, tänkte jag länge om denna berättelse. Men så fick jag veta vad kyrkböckerna har att säga. De bekräftar historien, åtminstone en bra bit. Efter att ha fött nio barn blev Beata Lotta svagsint och bodde de sista åren skild från mannen. Han fick tre oäkta barn med sin hushållerska Anna Mässing. När Beata Lotta dog legitimerade han dessa barn och gifte sig med Anna. Den dystra släktsagan byggde alltså på verklighetens grund.
Syskonen
Mina föräldrar fick tre barn med korta mellanrum: sonen Karl Theodor föddes 1864, dottern Emelie 1865 och dottern Maria 1868. Sen var det slut. Barnen växte upp och blev stora. Två årtionden gick, och det blev höst år 1886. Då tyckte mamma att det började kännas så underligt i kroppen. Hon var fyrtifyra år gammal och hade hört att det var en farlig ålder för kräfta och andra åkommor. Hon var tvungen att göra den långa resan till Nora och tala med en läkare. Ja, det är någon sorts knöl, konstaterade han, men han vågade inte själv göra något ingrepp utan rådde henne att göra ett besök på länslasarettet i Örebro. Så fick mamma ge sig ut på en ännu längre och besvärligare resa. Lasarettsläkaren undersökte henne, skrattade hjärtligt och sa: "Jag ska tala om för fru Andersson, att den där knölen kommer ut själv, bara han får lite mer tid på sig." Mamma for hem, kände sig glad och lättad men undrade mycket över det öde som skulle vederfaras henne på gamla dar. Den 18 januari kom knölen ut i form av ett litet skrikande gossebarn. För min mor var detta hennes livs största överraskning, och i denna sena barnafödelse såg hon en alldeles särskild gåva från den gud som hon så varmt trodde på. Pojken själv, som bara hade vuxna syskon fick växa upp under samma betingelser som ett ensambarn. Det lär vara konstaterat att sådana barn blir bortskämda, egocentriska och socialt omöjliga. Ändå är jag tacksam för min ensamma barndom. Den är fylld av de ljuvaste minnen.
Ur statistisk synpunkt var det en överloppsgärning av min mor att på sin ålders dagar ge mig livet. Det har nämligen aldrig, varken förr eller senare, fötts så många barn i Sverige som detta år 1887. Vi blev 140,169 ungar. Det är inte många av oss som har blivit så gamla att vi lever än idag, och väl må jag undra över att jag själv hör till detta benådade fåtal. Även i ett annat avseende satte året ett statistiskt rekord. Från riket utvandrade 50,786 personer, den största emigration som någonsin förekommit.
Jansas många Pigor och Drängar
Pigor och drängar perioden 1805-15
Perioden 1816-25 finns följande tjenstefolk
Under den unga familjen Jansa har vi samma period 1816-25
per 25-33
Per 1833-41