Gubben LillJansa med fäta på plats 2006.

Det berättas

Om Jansa berättas att han blev mäkta rik men att dessa rikedomar hopbraktes för det mesta på oärligt sätt. Så sägs att han narrade till sig svågern Nils Ersa í Stora Sirsjön allt han ägde. Jan skulle stå för blåsningen av Ekebergshyttan och Nils skulle stå för kolningen och malmen denna vinter till 100 sättningar. Överenskommelse skrevs under det att "korjaler" druckos, så Nils blev full och i stället för 100 sättningar skrev Jansa 100 dygn vilket undertecknades och bevittnades. Då malm och kol den vintern var dyra måste Nils Ersa för ingenting överlåta St Sirsjön med underlydande ställen. I samband med försäljningen som sonsonen Viktor gjorde för 160 000 ville släkten granska åtkomsthandlingarna i Nora. Men sökandet lär inte ha blivit av då många av Nils Ersas ättlingar var spridda för vinden och i Amerika.

Jansa processade med självaste bergsrådet Heikensköld på Bredsjö Bruk om en allmänning Bäckusmarken, Bäckakilsmarken, som ännu nu ligger under Bruket. Bergsrådet vann processen och skänkte bygden ett bibliotek med motiveringen att sockenborna voro i behov av mer bildning och folkvett särskilt Jan Jansa i Grönhult.

.. än mer ....

Med allt fler egendomar kommo Jan Jansa genom svek och bedrägeri över en egendom i Norrelgen och Jansa blev därmed allmänt fruktad och avskydd. På äldre dagar blev hans sällskap en svartklädd herre, som på mörka kvällar kom åkande och hälsade på. Jansa och vännen fördrev tiden med dryckjom och kortspel och på morgonsidan avreste den fine svartklädde herren lika hemlighetsfullt, som han kommit. Han lär ha varit synlig i Grönhult den natt då Jansas bråddöd timade. Under den tid Jansas stoft stod på bår, lär underliga saker ha timats. Vid avfärden till kyrkogården var kistlocket borta och återfanns i en Källare vid Kyndelsmesstorp.

Fäta

När folk i Kasern slutade med djur gick marken över till Erik Anners som alltså brukade den mark där fäta var. Här var stora åkrar och vallar över ett stort område.

Stenröset som var då var runt och lite högre, men den flata sten emot väster är kvar än. Fjäten var bara ett till antalet och riktade mot väster. Mitt emot sten fanns ett hål för käppen. Varför växer det inget i fäta, misstanken om att någon skulle ha haft salt i fäta avvisas med bestämdhet. Mycket folk besökte platsen redan på 40 talet och många är de 50 öringar, som gossarna i bygden kunde kvittera ut från röset imponerar.

Bror berättade att han börjar plocka bland stenarna och finner ett skrin, som väckte upphittarens intresse. Innehållet var några papper men det var upptorkat så han kunde inte se vad som stod. Det berättas från trovärdigt håll att man i röset hittat en flaska med en lapp, där det fanns en skrivning i stil med  "att vi skall föra vår faders arv vidare" och den var undertecknad med tre namn daterat omkring 1892.

Någon gång på 40 el 50 talet var det någon som grävde en stor grop där fäta var. Bror Johansson som hade djur i området fyllde igen gropen för att inte djuren skulle skadas och fjäten kom tillbaka. I början av 50 talet var det bara ett par fjät som syntes men med åren så  i västnordvästlig riktning trampades det upp ytterligare ett fät, men nu finns det 3 fät runt röset.

Fotspåren i Grönhult

Ett gäng unga damer på skolan har ställt samman traditioner och här tar vi med deras version av Jansa.

Grönhultsgubben, Jan Jansa bodde i Säterna i Grönhult. Han bodde där på Stora Gården i början av 1800 talet och brukade där sitt hemman. Jan Jansa var tyrannisk och maktlysten och han var vid fruktad och illa omtyckt för sin ohederlighet och sin grymhet mot folket på gården. Han var enormt rik och han skydde inga medel för att bli än rikare. Det sägs att han tapetserade väggarna med sedlar, vilket han gjorde med sjukligt nöje.

Jan Jansa höll sina anställda under sträng uppsikt och han satt på en sten ute på ägorna för att övervaka det dagliga arbetet. Där satt han dagarna i ände i ur och skur med sin käpp snurrande mellan fötterna för att övervaka drängarnas arbete på fälten och det var synd om en dräng som inte arbetade tillräckligt raskt.

Det enda sällskap Jan Jansa hade var en svartklädd, mystiskt man, som man utpekade som skam eller den onde. Denne man var hos Jansa kvällen innan hans död och det påstås att han flera gånger uppmanade den gamle girigbuken att ångra sina illgärningar och bedrägerier och be om ursäkt för sina synder. Jan Jansa vägrade envist och på morgonen fann man honom sittande i länstolen med bruten nacke. Man säger att skam bröt nacken av honom och det talas om att onda makter drev sitt spel vid likfärden till kyrkogården. Kistan var så tung så att hästarna knappt orkade dra den. De orkade heller inte hela vägen utan stannade som fastgjutna i vägen, löddrande och flämtande. Likfärden kunde inte fortsätta förrän man bytt selpinnar och läst högt ur skriften. Strax efter uppbrottet märkte så någon att kistlocket var borta. Det återfanns sedan i en källare vid Kyndelsmesstorp. Hur det kom dit vet man än i dag ingenting om. Där slutar dock inte den makabra historien, hästarna vägrade att dra in Jansa på vigd jord. De sparkade bakut, stegrade sig och saliven fradgade sig i deras mungipor. Man fick istället bära in kistan på kyrkogården och därför blev Jan Jansa begravd strax innanför kyrkogårdsgrindarna alldeles invid kyrkan. Graven finns kvar där än idag. 

Det menas nu att det gått trolldom i den sten där Jansa en gång satt för att övervaka sina anställda. Spåren efter hans fötter och käpp finns fortfarande idag kvar på platsen . Man har gjort mängder av försök på de mest skilda sätt för att avlägsna spåren men dessa företag har alltid misslyckats. Spåren kommer alltid tillbaka och oftast drabbas de som har försökt av olyckor och lidanden. Det påstås också att det ska finnas en skatt gömd i stenröset intill fotspåren.

En teori bakom spåren berättar om en finländska som var anställd på gården. Hon band säd, som kvinnorna gjorde medan männen skar säden. Hon arbetade och slet framför Jan Jansa där han satt på stenen. En dag stupade hon och skulle då alldeles innan hon dog ha svurit förbannelse över den plats där Jansa satt.

De än i dag tydliga spåren efter gubbens kängor är ett par cm djupa och ett ungefär lika djupt märke efter käppen finns på platsen. Fotavtrycken är mystiska. De vetenskapsmän som undersökt dem bara skakar på huvudet och kan inte förklara. År efter år står fotavtrycken lika klart avtecknade i den för övrigt ymniga gräsväxten. Fotspåren är i dag klassade som fornlämning.

Det sägs att det spökar vid Jansas torp. En kväll när man satt där och spelade kort hördes klart och tydligt hur en nyckel vreds runt om i nyckelhålet till ytterdörren, Det gick med tunga och kraftiga steg över golvet bort till en byrå, men ingen såg någonting. Lika tydligt hördes hur en nyckel vreds om vid byrålådan och hur en låda drogs ut. Efter detta ville ingen göra något nytt besök i Jansas torp.

Efter det att man skapat den nya skogsvägen tillkom en stor stenbumling in på röset, stor som en grindstolpe. Röset var större förr och kan ha flyttats till en annan plats i närheten. 

Bror hittade ett skrin men det gick inte att läsa det som stod där.

Arne berättar att den rätta stenen är en flat sten som skall ligga i väster. Vid röset så stod en stor garn som Jansa satt under. En dräng kvistade garnen från toppen och ner så att Jansa inte skulle kunna sitta torr. Det skulle jag inte gjort för pengar sa Jansa, men drängen svarade att det gjorde inget för nu fick han det gratis.

Det berättas i en tidningsartikel att bland hans favorituttryck: " Mina drängar är bra , när de vill, men de vill aldrig". En annan artikel skriven av Helge Lindqvist 1970-08-28 talas om att Jansa hette Jan Erik Jansson vilket han inte gjorde. Vederbörande skrev också att han hade en son Anders som han heller inte hade. Denne Anders påstås ha köpt Timansgården i Timansberg i Nora. Helge berättar att Jansa skulle köpt sina söners frihet från militärtjänsten, vilket inte bergsmännen behövde. De gjorde större nytta vid gruvan, som andra gruvdrängar här i skogarna. Vi har ovanligt få soldater eller afskedade dylika här i skogarna. Han berättar om tiden för unionstiden, då Jansa kan ha varit i tonåren om soldater som vid sin passage passerar och häcklade de snåle Jan Erik Jansson. Nu är det så att den man som man talar om heter Erik Anderson och var morbror till Jansa och han hade en son Erik Andersson. Han är som artikeln berättar Anders Ersson f1794 och dör mycket riktigt i Nora 1889 och hans barn Per Gustaf och Carl Erik är födda i Grönhult men på granngården till där Jansa bodde. Och det är hans barnbarns barn som påstås vara med på bilden i artikeln. Här är ett exempel på att skrönor letar sig nya vägar genom historien.

Låt oss se vad som kan ligga bakom alla skrönor.

Jansas farfar

Per Olsson är den första säkra inbyggaren här uppe. Kyrkböckerna är av så dålig kvalitet så vi kommer inte längre bak. Han skrivs som malmletare och innehavare av gården och var enligt en bouppteckning för tiden synnerligen välbärgad. Jansas morfar var från granngården, så Jansa var från början smått förmögen och köpte tydligen ut sina syskon. Han kom också att äga hela Haggrufvan, Gifter sig rikt med Greta från Ekeberget och förvärvar del i hyttan. Med bördsrätt kan han förvärva St Sirsjön och Norrelgens Gästgivaregård av den anledningen att han hade pengar som han fått från gruvan. Det är inte troligt att han var bonden utan han har troligen arrenderat ut sin mark till någon brukare som vi ännu inte har identifierat. Jansa har fått klä skott för flera generationer Jansas bedrifter här uppe.

Jansa låg i konflikt med de stora herrarna på bruken Bredsjö och Sikfors, som troligen sökte att få uppkomlingen Jansa på plats.

Ett annat konfliktområde är inom familjen

Testamentet

Kyrkvärden och bergsmannen i Norrelgen Nils Ersson f1822 (han är Jansas hustrus kusin dubbelkusin) inlemnar till rätten ett så lydande testamente:

Min son Jan Erik skall hafva utan lott och byte 1/8 dels hemman Grönhult Stora gården och 16/21 hemman ur 1/8 dels Norrelgen (Gästgivaregården i Norrelgen) och 2ne silfverbägare.
Åkergren för sin hustru får ej ärfva annat än efter gamla lagen.
Olof Jansson på Sirsjön afgår på hans lott det han är skyldig enligt boken nu uppgående till ett tusen Rd ungefärligen.
Pastor Norgren som beswärat mig med rättegång efter min hustru får ej ärfva något efter mig för sin hustru.
Grönhult den 8 Mars 1856
J Jansson Sigill. På en gång tillkallade Jan Jansson Norrelgen, Jan (BOM) Andersson dräng i Grönhult.

Jansa dör en dryg vecka senare och sonen och nämndeman Jan Erik bevakar sitt rov.

Vi skall se vad rätten tyckte.

Syskongräl

Häruti finnes tillräckligt med sprängstoff för att skapa en tradition om fäta. Se Gretas bouppteckning. Vi noterar att Jansa sannolikt var handikappad sista åren då det i hans bouppteckning står att läsa rullstol. I övrigt är det intressant att veta hur förmögen han var. Jansas bouppteckning.

På 1960 talet samtalade LillJansa med Bror Johansson om vad som timats vid Fäta. Frukten av detta möte blev 50 år senare informationen på denna sida.