Monsunorkanen 

Monsunorkanen

Vi sutto en eftermiddag utanför . blossande på våra pipor. Dagen hade överträffat alla andra, den hetaste vi haft. Termometern sprang upp till över 120° Fahrenheit 50° Celsius. Nu hade någon lättnad inträtt och jag föreslog en kort utflykt. Sydväst - vart låg dock en kopparrödstrimma vid horisonten. Ingen sade något, men jag märkte att Jims blickar gingo åt det hållet. Rodnaden började sprida sig eller rättare flytta på sig närmare kanten av mäktiga molnmassor, staccusmoln med glödande toppar, bra lika vulkaner, återspeglande lavan i en krater. De sköto upp hastigt, och en blåsvart skugga fördystrade utsikten. Jims ansikte såg alvarligt ut och till sist sade han kort och gott:
- Nej vi stannar hemma!
Om en stund var hela landskapet insvept i en egendomlig, dyster skymning. Ett blåviolett sken låg i luften, i vilket gummiträden sågo blekare ut än vanligt. Jag kunde likväl ej motstå frestelsen att ge mig ut på en liten titt, för att se mig omkring en smula i denna teatraliska belysning. Våra usla rucklen ökade intrycket av det overkliga, som allting hade fått, vartill bidrog tystnaden, som föreföll djupare än vanligt. Jag hade gått med ryggen mot. När jag om en stund vände mig om, hade skyarna dragit närmare. Kraftigare eldstrimmor lyste, men intet buller hördes. Mitt återtåg blev plötsligt. Knappt hade jag nått lägret, förrän häftiga vinkast kommo tjutande och slog mot palissades stråväggar, revo loss säckvävsskynken på vårt citadell och rörde om inomhus. Det satte fart på oss.

- Bärga och lägg fast, ropade Jim
Vi grepo först ammunitionslådorna och mjölsäckarna, kastade oss därpå över kökssakerna, klädespersedlar, alla tingen vi kunde nå.
Nu kom sanden yrande. Vi sprungo omkring som spöken i dimma och surrade med wires; först och främst citadellet, vårt örnbo, stod och darrade och höll på att blåsa sönder. Det var i grevens tid vi fingo stagen spända. Blockhuset eller palissaden höll påfrestningarna bättre, vad stockarna angår, men täckningen i väggarna började ge efter. Taket var solidare, och det blev räddningen för mångt och mycket. In langandes bössor, sadlar och lådor med anteckningsböcker, våra samlingar, apoteksvaror, matburkarna och verktygen. En del hade redan övergivit oss, blivit vindens rov, en bidean? bl.a. som vi skulle sakna mycket, fast vi ju kunde använda tomma konservburkar att koka i. Hårda virvlande vindkast som tog andan ur halsen gjorde det snart omöjligt att stå upprätt. Värst blev det, då tjockan skynken av sand kom farande och bredde ut sig överallt vad vi hade. Först långa slingor som släpade efter marken och belade, vad de mötte, med drivor, som försvårade vårt bärgningsarbete på många sätt. På ett vis voro de till gagn, de hindrade vindens transport. Många föremål, vilka eljest skulle ha gått all världens väg stannade på platsen.

Tromberna anmälde sig. De hördes som ett förstärkt mullrande. Det blev lyckligtvis mer än trasor av dem, som nådde oss. De sönderslets av stormen, innan de hunno någon höjd. Men tunga molnbatterier tornade upp sig. Och när detta hade skett, avlossades den stora salvan.
Blixtarna uti molnbatterierna sköto knippen likt explosioner och de första stora slog ner.
Mörkret ökade effekten. Vi kunde dock ännu göra våra iakttagelser. Ljungeldar korsade varandra i kontinuerlig följd. Knallarna ekade långt ut i det tomma intet. Jag räknade med högst 5 sekunders uppehåll mellan varje utbrott.
Hela himlen blev ett eldhav. Skyfall på skyfall störtade ner. Vattnet började forsa omkring oss och vi kunde ej längre göra oss hörda. Sanden rev och slet. Kippande efter andrum sprungo Laurell och jag in i blockhuset, dit bushmännen redan tagit sin tillflykt. Hästarna hade de bundit bundit vid palissaden för att driva iväg som andra vrak. De ryckte ej i sina grimskaft, de stodo och slokade, tryckta intill väggen, och regnet skvätte som en sky över deras ryggar.
För att mildra de ohyggliga skrällarnas slag mot våra trumhinnor satte vi oss i hukande ställning på ett par lådor och tryckte öronen med handflatorna och hjälp av knäna mot huvudet, avvaktande blott det värsta. Skulle vi undgå att träffas av blixten? Vi ha aldrig kunnat begripa att det ej hände.

Fram emot 7 eller 8 tiden på kvällen mattades anfallet. En blå fläck öppnade sig i zenit och regnet upphörde. Men vid horisonten fortsatte ett underbart blixtfyrverkeri, vars verkan på våra lugnade sinnen blev desto större, som inget larm åtföljde det. Efter ovädrets tidigaste och häftigaste del hade molnen börjat utsända långa, tjocka eldstrimmor med vitt, blått, rött och lila färgat ljus, slocknande i likadana kvastar, varmed de förut hade börjat. Nu sågo vi icke dessa, men ett flammande strålspel, som ur intensivt lysande knippen tygellöst avsköto sina pilar åt alla håll. De syntes dock icke träffa jorden, men gingo ofta uppåt mot zenit.
Från vår kulle kunde vi trots mörkret överblicka litet av omgivningen och det ej mindre fascinerande skådespel, som utvecklade sig där. I de nedstörtade vattenmassorna glimmade blixtar av olika kulör i återskenet från den glöd, som brann längs jordbrynet. Spegelreflexer av blå, violetta, gröna och gula lågor tändes och släcktes i ett. Firmamentet klarnade emellertid alltmer, och illuminationen upphörde. Men blott gör att åtföljas av stjärndiademens tusental där uppe, vilka kommo vattnet att gnistra i stället, så att jag tyckte mig på nytt återse marelden i havet.
Man kunde vänta, att denna törstiga jord skulle ha sugit upp varenda regndroppe lika hastigt som den kom. Förrådet var för stort. Det mesta stannade kvar på ytan - till en tid! Hur det sen blev, därom skall talas i det följande.
Det var hög tid att göra något. Golvet i blockhuset hade fått sin pöl och lämnade intet rum för sovplatser. Trots den förödelse vårt örnbo hade undergått, måste vi tänka på att ligga där uppe. Jim och våra värdar bäddade med filtarna på lådor inne i blockhuset. Detta kunde icke rymma flera. Eftersom taket höll tätt, belagt som det nu var med sand ovanpå vassknippen, fingo de det om inte bra så drägligt. Väggarna voro förstås ingenting annat än våta trasor. Vad vårt logi beträffar, voro både tak och golv gjorda av grenar eller smala stammar, så att vattenflödena hade haft fritt både av och tillträde. Av säckväven, väggarna alltså, fanns det inte mycket kvar. Vi äntrade upp, lindande in oss i filtarna och somnade in i ett något dragigt näste.
Efter midnatt reste sig emellertid stormen, och regnet öste.

Vi vaknade vid den obehagliga känslan att ligga i blöt. Kläderna klibbade vid skinnet. Vattnet rann i små ilar under skjortan och hade funnit lämpliga stuprännor i byxbenen och strumporna och fyllt våra skodon. Vi flådde mer än drogo plaggen av oss och halade oss ner för att erfara, hur det stod till i blockhuset. Innan vi hunno dit, möttes vi av Jims rop:
-”Har Ni några tändstickor?”
Det var en fråga? Ingen hade tänkt på att tända lyktan, medan tid var, för att ställa under en tomlådas skydd. Vårt hopp stod till de engelska bleckaskarna med vaxtändstickorna. Så fort vi voro under tak, pejlades fickorna. Inga hade motstått vattnet som trängt in genom springor i burken.
Vi hade buntar med svenska, de vanliga med den gula etiketten, inneslutna i de blå emballagen, ett dussin i varje. Lagret låg tyvärr underst i en låda med skjortorna, den lättaste. Vi borde således kunna få tag i den utan att behöva bråka med de tyngre. Vi trevade efter den på måfå i ett kolsvart mörker bland det i villervalla omkastade godset. Den låg naturligtvis instuvad borta i en vrå, underst! Den nästan simmade i vatten. Den bröts upp och vi började gräva, som om vi varit skattsökare. Skjortorna halades fram, de behövdes också men med slocknande hopp letade vi efter skatten, ty allt var fuktigt, ju mer dess djupare vi kommo. Men vi hade tur! I mitten halvvägs mot botten, stötte jag på några lösa askar. Den bunt legat i hade slitits sönder, sannolikt när vi lämpade in lådan, och askarna hade glidit ur och hamnat bland klädespersedlarna, ännu medan de voro tämligen oberörda av vätan. Vi stodo tysta en stund och kände på dem.
Men när den första svenska flamman tändes, mer lysande än en engelsk brast glädjen högljutt löst, det vill jag lova! Den återgav oss kuraget. För så lite kan man säga. Ja, det var inte de stora äventyren, som förmå stjäla det. Hur skulle vi ha klarat oss utan elden?
Vi sutto snart kring lanternan som våta hundar kring en brinnande brasa. Värme behövde vi ej men väl ögonens bruk. Så fort det dagats lite, pejlades matförråden. Först och främst säckarna, inga idealiska emballage i våra förhållanden. Mjölet hade dock under ett fast degigt skal kvar sin mjälla mjukhet. Sockret var däremot mest en grötliknande massa. Kexen voro hoplimmade och förvandlade till kusar. Tebuntarna voro det enda, som ej xx i sina vattentäta blecklådor.
Så kom turen till våra ramponerade skjul, först och främst .. Små bäckar utifrån silade in mellan stockarna och underhöll en pölmitt på golvet. Medan vi stodo och mönstrade härligheten, greps bushmännen av en plötslig städningslust. Jim röck till sig en skovel och började ösa vatten som han slängde ut för att tömma pölen. Vi andra väpnade med någon spade, röjde, staplade och sköto ihop till en kökkenmödding allt skräp, som lämnat sina vråar, där det hopats och legat ostrört, sen blockhuset byggdes; Vi täckte i springor och möblerade om. Sen tändes på härden den efterlängtade elden, omsorgsfullt underhållen så länge vi vistades i Mowla Downs.
Var finns det landskap genom vilket vi hade farit hit? Av öknen ej ett spår. Med förvåning för att icke säga häpnad, funno vi oss bosatta på en ö i en arkipelag. En upphöjning, på vilket lägret låg, omgavs av hundratals nakna sandbankar, revlar och holmar, så långt kikaren nådde. Att någonting oerhört var i görningen fattade vi. Vad vi var vittnen till var tydligen början av en skapelseakt, där synbart liv visserligen ej ännu existerade. Med sol och sorlande vatten är om något betingelserna härför och luften var fuktig och varm som i ett drivhus.
Det orimliga är här de berättigade. Att göra en jämförelse med en majdag i Norden efter en frostnatt, varunder ett vitt täckelse brett ut sig över marken. Det lyftes smälter och en värld vaknar ur halvslummern till lek, alstring och förnyelse. Den nordvästaustraliska vintern, årets torraste dödaste tid avlöses omedelbart av sommaren. Den vår som förmedlar den är blott en naturrevolution. Den räcker endast några få dagar. Vi fingo uppleva den i sina ytterligheter. Jag tror ej att våren någonstädes på jorden frambryter i sjudande hast i så hektisk yrsel som i dessa tropiska trakter. Denna monsunuppstår i indiska farvatten. Den sveper över de malajiska öarna, fruktad framförallt i sunden mellan dem, där tyfonerna äro särskilt våldsamma (Vår ångare Koombandt gick följande år under därstädes med man och allt under resan från Derby till Singapore), fortsätter till nordvästaustraliska kusten och rusar härifrån inåt land. Den oerhörda nederbörd som åtföljer den kommer livet att blossa upp som genom ett trollslag. Not (i Australiens Encyklopedia 1,718 är denna willywilly omnämnd som den mest ödeläggande, som hittills härjat här uppe). Ett par nätter äro nog för att sätta tiotusentals ja millioner strupar och instrument i frenetisk funktion. Paddor och tossor, som vi ej hade hört ett knyst från, än mindre sett en skymt av under färden hit från Fitzroyfloden, förvandlade hela landskapet till ett bubblande grodträsk. Cikador och syrsor kommo luften att vibrera. Ett skrik ett gnissel, irriterande tusenfalt värre än glappande dörrars gnäll på rostiga gångjärn. Ett öronpinande larm dag och natt innan vi hunno vänja oss vid det, och det tog veckor. Djuren sutto i ett om mollor påminnande, buskartat gräs, som Jim kallade saltbush, samt i små akasieträd, vars taggiga grenar eller kvistar tyngdes ned av dem.
Grodornas kväk, en blandad kör av dova mjuka röster och höga drillande ljud med klockklang i, funno vi desto mer tilltalande. De gåvo mig den rätta stämningen, ty jag hade hört sådant förr om än ej så fulländat. Det var en vår då jag reste i svenska grodor.En naturens sammanringning som Linné kallar det på sitt poetiska språk. Här i Nordvästaustralien dock mer än så! Det tonade som en onomatopoetisk lovsång, en glädjehymn till vattnet: Water, water, water. Vi kunde förstå de gamla egyptierna, som kreerat grodan till symbolen för uppståndelsen.
Ett landskap från gudarna alltså om alltings förvandling genom Nilens översvämningar. Hon var liksom ett heligt djur. Vi uppskattade från den biologiska sidan, förundrades över alstringskraften hos en brännande jord, där allt detta animala liv inpackat i en snustorr sand, kunnat leva och andas i död dvala under 8-9 månader, ja det gällde halvannat år, om willywillyn uteblir så länge. Vi hade kommit till ett underland!
En syndaflods dödsverkningar saknades naturligtvis inte heller, men mest till båtnad i vårt fall, ty de hade gått ut över allt otyg, som krälar i detta land, kanske en nödvändig skyddsåtgärd för att ej gifter skola ta överhand. Vattnets frätande kraft åstadkom också ovan som under jord något oerhört. Vattnet rann och skvalade i rännilar och bäckar, det flöt tjocka gula, mer än decimeterlånga centripoder, tusenfotingar i dem, de otäckaste vämjeligaste av alla giftblandare, som en och annan ödla, dock inte den stora, beskedliga meterlånga sorten, men inga ormar, de tycktes trots sin talrikhet ha klarat sig bäst, vidare skorpioner, stora gröna gräshoppor och som klart är insekter mest de nyss omtalade. Vad som sköljdes upp till kanterna, bärgade vi för våra samlingar.
Vattnet har inget lättare material att arbeta i än sand, eroderar, skulpterar, ackumulerar ger marken relief. Hela landskapet kanaliserades på få dagar. Creekbäddar fylldes och utvidgades, vattenhål och billabonger grävdes ut. Vad som skedde underjordiskt skulle vi få en kuslig erfarenhet av ett par veckor härefter.
Naturligtvis är en willywilly dödsbringande också för det högre djurlivet. Några belägg härför fann jag dock icke.
Sandstormarna hade emellertid gjort, vad de mäktat för att utplåna den mer än sparsamma grönska som fanns. Lövkvastarna på de spridda gummiträden hade svartnat, som om de härjats av eld. Vad som ej ryckts loss föll bort. Nyutsprungna knoppar sutto snart i deras ställe, ganska länge ej stort större än råttöron, men de tyckts lyssna uppmärksamt på vad som skedde. På sterila ytor, där sanden tydligen var näringsrikare än vi hade trott kunde man höra gräset gro. Jag lade märke till, att det mest tuvade sig och att dessa tuvor hade reslig växt i kanten av vattensamlingarna, där små forsar vaskat ut lerslam och hjälpt till att skära ned djupa rännor mellan dem. Kärr uppkommo, vekliga träsk med gyttja och starrtussar i. Sällsammast var att se, hur alldeles förtjusande vackra blå, näckrosor sköto upp över vattenytan på korta stänglar bland mörkhyade blad. Senare fick jag vandra i vassar; de liksom rosorna smyckade dock endast de stora billabongerna. Så gott som allt detta växt och djurliv hade alltså legat levande begravt i jorden.
I Australien sjunga inte fåglarna har de många gånger sagt. Nej, icke som i Europa den mest gynnade världsdelen i detta hänseende som i så många andra.
De finns dock - och jag skall, när den tiden är inne - anföra exempel. En samfälld kör av sångfåglar hör man likväl inte. Deras sånger äro här enkla, av mer privat natur så att säga. Det är vad som passar i tropikerna, och innebär förresten knappast någon förlust för lyssnarna.
Nu var det sträva locktoner, högljudda läten, som klingade igenom, några andra skulle ej ha gjort det.
En paus inträdde i vädret, nattstormarnas och regnens anfäktelser – tillsvidare. Himlen var hög och stjärnorna glänste. Dagen strålade, mot kvällen vanligen vid 5 tiden svalkad av svagfuktig vind. Den största tillfredsställelsen skänkte oss dock marken, som höll på att övergå till terrafirma. Vi voro ju alldeles isolerade. Till slut efter ett par veckor, såg den gångbar ut igen. Omöjligt att ligga hemma längre och syssla med samlingarna, skriva dagbok, pilla med ritstiftet, lappa kläder och sömma skor och mer sådant. Jag fick icke en enda fågel att skinna och skrinlägga.
En dag hade jag tagit mig ner till ett ställe, som oroat mig länge. Lockljud som mitt öra reagerade för på ett särskilt sätt. Jag hade gått sakta i tilltagande spänning. Redan på avstånd hade svarta kroppar skymtat i starren. Jag hajade till, då jag fick se en vit pannplåt. Överrumplad plaskade en fågel ut på stora plattfötter, så att skummet stänkte, och tänkte ta flykt, men hann nätt och jämt lyfta, förrän den föll för mitt skott. Jag hade för två minuter sedan räknat ut, vad det var för en. Med mera iver än saken krävde, rev jag av kläderna och hade den i handen. Det var en sothöna, vår egen Fuliea Atra. Visserligen med den vetenskapligt moderna ras och lokalbeteckningen australia som tredje namn, men anledningen till detta kunde jag ej upptäcka. Hon bar den linnéanska artkaraktären i alla avseenden. En bekantskap därför att göra i denna miljö. Vad levde hon av här? Grodor? Magen var tyvärr t.o.m. Jag presenterade henne för Jim som en svensk fågel.
- Oh no, invände han, a black fellow, not to good for a white man, but for a black one.
Men aldrig har en stek smakat mig bättre
Utblickar mot ökenbergen gåvo tankarna en viss riktning. Helt säkert hade strömmar forsat ned och vid deras fötter givit upphov till billabonger kanske sjöar. Voro fågelflockar jag sett stryka förbi läget på väg till dem ? Jag föreslog Jim att vi skulle rida dit och se efter. Han skakade på huvudet, funderade en stund och tjänstaktigt tillmötesgående som han var i alla lägen, sade han sedan därpå:
- All right, ensam får Ni inte fara.
Hästarna hade kommit i god kondition av grönt gräs, om än i små portioner och rent vatten. Våra kroppshyddor hade inte heller tagit någon skada, snarast tvärtom. Vi sadlade.
Töckniga fuktiga dunster vilade över bergen. Livliga och raskt satte djuren av i galopp. Jim red före. Jag märkte hur försiktig han var. Han tog omvägar, inte bara för vattensamlingarnas skull, hur små och grunda de än voro, jag tyckte ibland utan någon anledning alls. Bankar och revlar tecknade sig på avstånd som gula delfinryggar ungefär som på havet, den väldiga, glänsande slätten själv påminde allra mest om det. Då och då stannade vi för att låta hästarna få några munsbitar av Melalenca trädens, mjuka bladknippen, vilka hade hunnit längre än gummiträdens.
De första småfåglarna gladde min syn, honungsätare, vilka rastlöst genomsökte lövens gömmen. Sannolikt hittade de hängen, som redan hade börjat spricka ut. De sjöngo icke ännu.
Sönderfläkta stammar både stodo och lågo på marken hindrade ofta vår ritt.
Vi kommo slutligen till en däld, där vattnet föll ned i en liten damm eller sjö uppfyllt av bråte från steppen. Vi mötte allt fler av liknande slag. Vi hade inga blå glasögon med oss och bländades ibland solljusets gnistrande reflexer som stucko smärtsamt i ögonen. Jim saktade farten. Han var misstänksam. Ingenting hade dock ännu varslat om hur den mark vi redo över verkligen var beskaffad. Faror hotade. Snart vidtog dess bättre en hel vattentom slätt.
Jag tror inte vi kan nå bergen, sade Jim och höll in hästen.
Varför då frågade jag förvånad? Han bad mig stanna och fortsatte. Sedan han ridit ett hundratal meter, följde jag efter.

Plötsligt sjönk hans häst som uppslukad av jorden. Vi red på en tunn skorpa, som brast likt svag is. Jim såg jag fortfarande han satt kvar på hästryggen. Jag drog in tyglarna, men det var för sent. Min häst följde exemplet, men jag kastade mig ur sadeln det dummaste jag kunnat göra och hamnade helt och hållen i dyn. Med armar och ben kravlade jag mig ifrån stället, som hästen sparkade upp till allt lösare modd., kom till fastare mark och fick större bäryta så att jag kunde häva mig upp till halva min längd. Jim, ej obekant med dylika intermeson, styrde springaren med van hand. Han red bokstavligen genom grötmassan, eggade hästen med livliga rop, och det präktiga djuret arbetade målmedvetet med högt under frustande och spjärnande rörelser för att ej få sprättande slam i näsborrarna och sjunka djupare. Efter en halvtimmes kamp voro de räddade. En lasso hade vi med på färder. Jag och min häst voro icke länge ut än att Jim kunde singla linan till mig och fånga in oss. Vi blevo halade iland. Och så var det äventyret över.

Kläderna kommo av i en hast och breddes ut till torkning, varefter vi med risknippor strök oss själva och kamparna nödtorftigt fria från dy. Spydigt sade Jim:
- Skulle Ni vilja vara god och ta ledningen, om vi ska gå vidare mot bergen? Ett ärans handslag var mitt svar, varpå vi uppsökte våra bakspår och redo hemåt.
Många exempel finnes på överraskande sammanträffanden efter skilsmässor på färdstigarna.
Jag kan exemplifiera med vad som inträffade, när vi nådde lägret.
Longe hade nyss kommit åter, tomhänt och utan hästar! Han såg alldeles utmattad ut. Tre hästar hade han haft när han för fjorton dagar sedan lämnade lägret, och vi hyste tillsist endast svaga förhoppningar om att han skulle återvända. Jim sade ej ett ord, när han glad kastade sig ur sadeln och med utsträckt hand gick emot honom. Efter vad jag nyss varit med om, förstod jag också, hur det hängde ihop. När elden lagts på och mat och dryck gjort sitt, kom samtalet igång.
Där satt vi, Laurell, jag och tre bushmän fullständigt avskilda från världen utan återvändo. Ja, en bushmans liv är hårt. Det fick vi bekräftelse på nu, och han talar ogärna om sitt förflutna. Vi hade nog av det närvarande, och som vi två främlingar genomgått en del var sympatin ömsesidig. Longe fick naturligtvis berätta. Han hade råkat ut för värre elände än Jim och jag och förlorat alla sina hästar. Den som hade förolyckats, gått ner sig så fast att han icke kunde komma någon vart och måste överges. Den andra i ordningen kravlade sig upp men var så förskrämd vild och bångstyrig ”mad” galen som Longe sade, att han ej kunde bemanna honom.
Hästen hade dess bättre packselarna på sig. Longe lyckades skära av remmarna och det blev hans räddning ty de innehöll skaffningen, som var föga skadad. Ridhästen och han själv hade undgått ödet. (Packhästen driver alltid ryttaren framför sig). Men sprungit sin väg och spårlöst försvunnit, säkerligen sumpad han också.
Ingenting annat var att göra än att överge alltsammans. Efter det att Longe hade beskattat provianten på så mycket han orkade bära lämnade han. Han påstod att han ej sett en skymt av hästen. Vandringen blev en ängslan för att han själv skulle råka i klistret. Efter två dagars irrande fick till sin obeskrivliga lättnad se ”de tre topparnas berg” höja sig över synranden. Kanske skulle vi ha mött honom där, om vi haft turen att komma dit. Han hade likväl gått fram på helt andra väglösa stigar.
Vi hade sannerligen fått något att prata och rådgöra om. Jim, som alltid var den bäste, lugnade oss med den förklaringen, att den kontinuerliga regntiden ej ännu var inne. Den borde begynna först om ca fjorton dagar påstod han då skyfall visserligen inträffade var dag eller rättare om kvällarna eller nätterna, visserligen tillräckliga att underhålla farliga och falska försåt, men väglaget skulle bli bättre. Moula Downs var det lämpligaste undersökningsområde vi kunde ha valt för iakttagelser över och jämförelser mellan torrtid och regntid, förspelet till de senare, med de omvälvningar naturen härunder undergick. Laurell spetsade också på en färd på ett par dagar i Jims sällskap i bergen, där det nu fanns vatten över allt, för att söka efter vilda infödingar. De svarta brukade närma sig slätten, då ovädret rasat över. För den vita befolkningen i landet är regnperioden ett dolce far niente, en intet görande sysslolöshetens säsong – till en viss grad – eftersom inga odlingar av sädesslag förekomma och resor eller färder med en boggy eller team (oxvagn) över den uppblötta marken förbjuder sig själva. Infödingarna lära ej heller ströva omkring under denna tid, men för dem är den matnyttiga och lockar till kortare strövtåg.
Kontrastverkan är instruktiv. Motsättningar ge skärpa åt olika värden och kanske förbisedda? Förhållanden genom att låta dem framträda tydligare än de eljest göra. Det beslutet blev fattat, att vi skulle stanna. Uppehållsvädret sporrade oss att använda varje dag till det yttersta. Denna frist blev angenämaste, den ornitologiskt mest givande jag tillbringade i Australiens inre, ifall denna trakt kan kallas så, belägen endast ett hundratals mil från kusten. Den bildade ett övergångsområde mellan savann och öken och fick sin karaktär härav, berikad av bergens närvaro.
Dylika gördlar eller bälten ha alltid särskilt intresse för naturforskaren, blandtyper, där livet mer eller mindre får sin egen prägel och kan bjuda på överraskningar. Det hade jag siktat på, när Longe föreslagit mig att fara hit, och hann hade själv sagt att han sett fåglar här som ej funnos annorstädes.
Att de två bushmännen, fd fårtjuvar, slagit sig ner på denna plats – på ett visst avstånd från ökenbergen på grund av en infödingsstam, som höll till där – fann jag också lättförklarligt. Monsunen eller regnstormarna slogo väldeliga vattenmassor mot dess tröskel och skapade, som förut har skildrats, vidsträckta billabonger i närheten av dem. Den tomma creek vi hade följt hit blev också hastigt fylld, och de förra kvarstod länge i bergsväggen att XX somliga hela torrtiden igenom.
En rik gräsväxt uppstod också kring dessa vatten, bete för kreatur och deras ättlingar, som bushmännen tjuvat och fört hit. När creeken hade torkat ut – och under regntiden också för den delen – förvånade eller möjliggjorde ovälkomna besök.