Ökentröskeln
Ökentröskeln
Den trakt vi kommit till gav något alldeles nytt. Det var första gången vi sågo
berg. Ännu blott enstaka, runda, nästan stiliserade stenkolonner med kilometer
mellanrum strödda över landskapet. Men mot söder hejdades blicken av en taggig
mur med tre höga toppar.
Den omgivning vi hittills rört oss i hade plattat till mitt sätt att se. Jag
minns, hur stimulerad jag blev av dessa höjder, upplyftad är väl för mycket
sagt, det blev jag i bokstavlig mening, när jag besteg bergplatån, ehuru den
nådde endast lägsta gränsen för ett högland, omkring 200 – 300 m. Den föreföll
mig dubbelt högre, jag skulle omsider få erfara, att uppstigningens vedermödor
väl motsvarade sistnämnda mått.
Men jag är icke där än! Nu är det mötande, enstaka utposter, som fängsla. Icke
tinnar eller toppar, men stympade käglor, krönta av en tvärhuggen kalott av
jämn, alldeles horisontell sandsten av denna platå vilande på en sockel av block
och stora stenar. När jag på långt hållfick se den första, trodde jag, att det
var en palissad eller ett hus, som bushmännen, vilka vi då voro på spaning
efter, hade byggt upp åt sig på en kulle. Snart såg den dock ut att vara, vad
den var, en klack, en häl, som blivit kvar av bergens fötter, vilka nu stodo
någon engelsk mil bort. En vanlig ökenformation, uppkommen genom solsprängning.
De blevo snart flera och gjorde ett kusligt intryck. Strama, nakna och dystra
reste de sig som ruiner eller stenstoder över slätten. Jag kom under mina
strövtåg kring Mowla Down att ofta besöka dem för att ta skugga i grottor och
hålkar, som vittrat ut i klippväggen. Jag hade ett annat ärende, att studera det
fågelliv, vars existens de möjliggjorde. Kolonier av klippsvalor bodde där, de
hade murat sina bon på tak och väggar alldeles som hussvalorna på våra lador.
Men för ögonblicket är det ökentröskeln som gäller. Ju närmare jag kom den,
desto tydligare framträdde ett till ytterlighet söndertrasat bergmassiv, ett
stelnat, upprört hav av hemsk ödslighet utan en enda, ljusare skiftning.
Denna sandsten, varav platån består, har ett närmast tertiärt innanhav att tacka
för sin uppkomst/ somliga forskare skulle kalla den eolitisk, en
vindackumulation. Hela kontinenten sandfyllda inre var då övertäckt av ett stort
vatten, som under otaliga årtusenden skulle Väst och Östaustralien från
varandra. Härav förklaras de många sära drag, varav växt och djurlivet är
präglat av dessa båda landsdelar.
Berggrundens egendomliga utseende och beskaffenhet beror också på att detta hav
har funnits till. Annorstädes finns visserligen sandstensöknar av samma ålder.
Men av annat ursprung. De kunna ofta uppvisa storslagen skönhet, ”Libyska
Schweiz” i Nordafrika t.ex., ett av de hetaste av alla torrområden ” hat alle
Gestalten der Phantasie und alle Farben des Märchens” säger Haelbriegel, som
befarit det. Heidenstam förklarar, att överhuvud ”ingen trakt på jorden är så
ful, att den icke är vacker”.
Nog såg jag fantastiskt utformade bergsformationer i dessa ökenberg, som jag
strax skall skildra, men det sagoaktiga färgspelet, som skulle besannat
Heidenstams ord, det fanns icke här.
I över en vecka hade jag genomkorsat trakten närmast vårt läger. Stunden var
kommen att göra cirkeln vidare. Solen hade var dag förgyllt de tre topparna
borta vid ökenranden, vilka glimmat och lockat likt tinnarna på ett trollslott.
Nu började de verka med suggestionens makt likt ljuspunkter, som ögat ej ville
släppa.
Mitt första mål blev alltså dessa. Avståndet dit var omkring en svensk mil. Ute
på steppen rides det alltid galopp. En ryttare skall fram bara, vill ej hejdas
av något, och han stackars kampsätter genast in et prolongerat tempo. Jag
föredrog att på mina utflykter tillryggalägga korta sträckor åt gången, ännu
oftare att begagna apostlahästarna – att förlora tid med andra ord i avsikt att
ej gå miste om alltför många tillfällen till iakttagelser, samt för att göra
anteckningar in situ. Det besök jag nu ärnade företa skulle ske till fots.
Landskapet hade vunnit i intresse, det var regnens förtjänst, och jag önskade ta
en långtitt på det. Jag skulle bege mig av i nattsvalkan, redan i svinottan kl
2. Rymdens stjärnor strålade och månen kastade sitt vita, magiska sken över
marken, när jag lätt rustad tog kursen efter kompass. Endast bössan och den
fyllda vattensäcken tyngde, inga mansbördor precis, och brödet, jammen och
skrotten av en trapp finge rum i min lillväska.
Det var den 1 december – sommaren var inne. Spinifextuvorna hade ännu icke ökat
i antal. Jag kunde lätt urskilja och undgå dem och röra mig fritt. Ett par
kilometer från Mowla Downkullarna förändrades terrängen. Det blev jämnare och
sanden lösare. Jag visste, att jag nu skulle träffa termitstackar. Jag borde ha
tagit lyktan med. Icke för djurens skull, de äro blinda och akta sig för att
lämna sina skansar och blottställa sig för angrepp av myrorna, deras värsta
fiender. Utan för det hinder dessa själva skulle bli. Den första jag mötte
överdimensionerades av månskenet såg jättestor ut. Jag undrade, om jag skulle få
med flere sådana att göra. Likgiltigt gick jag dock förbi den, men anade att den
hade sällskap. Snart framträdde också den ena efter den andra, till slut så
tätt, att blott något tiotal meter skilde dem åt. De reste sig dock ej högre än
till manshöjd, tvärt ur marken, klädda i ett pansar, hårt som en bunkers, ett
murbruk, vars struktur var oerhört grov och skrovlig. Det var elakt att bara
skrubba sig mot dem. Jag måste ofta vika, fast naturligtvis knuffade jag
ofrivilligt till en och annan, men den behagade icke maka på sig. Dessa
termitboningar hade ett annat utseende än dem man ser avbildningar av. De hade
inga småtorn eller spetsar, utan avrundades upptill av en bucklig kupol. Hela
figuren var nämligen putig och svällande. Man skulle få en fulltrogen bild av
både arkitekturen och storleken, om åtta eller tio säckar staplades ovanpå
varandra till en pyramid. Fula i formen gåvo de landskapet karaktär. De kullriga
mjuka formerna och den grå färgen gjorde dem mer lika stenkummel än stackar.
Istappar, som stucko upp ett par à tre decimeter ur sanden och rotfasta, men ej
alls så sköra som de. Det var omöjligt att icke snubbla över dem. Ett tag tänkte
jag stanna och invänta morgonen. Sex eller sju timmar kunde jag räkna med för
min vandring och mina undersökningar, innan hettan tvang till dödläge i någon
berghåla. En tämligen god tid, av vilken dock en del skulle gå åt för
välbehövliga raster. Efter att ha styrkt mig med några klunkar och en
jamssmörgås, sicksackade jag därför vidare med långa kliv.
Det stora termitsamhälle jag råkade in i och som nog hade en vidsträckt
utbredning, glesnade emellertid omsider åt bergtröskeln till. Det dagades
alltmer. Ett stycke nytt land låg framför mig. Jag avser icke bergen, vilka
kommit nära, utan den slätt, som låg utbredd vid deras fötter och skiftade på
ett sätt, som föreföll sig osannolikt. Jag urskiljde ej ännu tydligt nog
detaljerna. Men snart glimmade de ljusa ytorna och speglade. Det var verkligen
små vattensamlingar.
Spinifexet avlöstes här av ett glest, högt fjolårsgammalt steppgräs, mjukt och
behagligt för mina stressade fötter. Jag välkomnade också och framför allt de
få, dvärgväxta, förvridna, men vitstammiga eukalyptusträd, som hade vågat sig
hit och anlagt litet grönt i grenspetsarna.
En annan, större överraskelse blev en flock vadare, vilka lyfte från den pöl jag
nalkades. Brockfåglar av samma sort, som kommit flyttande till Mowla Downs efter
de första regnen. En buskig akasia hälsade mig till ännu större förvåning med
små fågelkvitter. Lockade härav, knäppte några gräshoppor och cikador till på
sina knarriga instrument. Det klingade som Bellman i mina öron.
Jag blev humoristiskt mottagen, tyckte jag, vilket det ju fanns skäl för, och
jag tror jag skrattade högt. Dessa fattiga toner och ljud tålte emellertid icke
den stora tystnaden. Jag lade märke till att de icke hunne långt, innan de
förstummades.
Stor glädje beredde det mig att se en fjäril samt sländor, som på darrande
vingplan singlade över det nyuppkomna gräset i vattenpölens kant.
Ännu hade jag ett gott stycke att gå på denna mark, som var jämn ända till
bergens fötter. På ett ställe lågo ånyo några obetydliga pölar i rad i en
uttorkad creekbädd, som kom därifrån; de lågo i ett brett före, till vilken
denna förvandlades, innan den dunstat bort. Bottnen bestod av sprucken lera. Jag
följde creeken. Bergen antogo allt skarpare kontur och relief. Solen ljöt nu
glöd över en trasad kam, som blev allt fruktansvärdare. I sidorna slöto öppna
schakt och klyftor in, ännu överlämnade åt skuggorna. Jag kom icke dit utan en
sensation till, ty jag hade trott, att jag sett det sista av liv. Inte alls! En
liten blå fågel med bekymrad flykt ur vad som nästan uteslutande var en med
taggar besatt buske. Och efter kom en falk! Varifrån? Från bergsidan påtagligen.
Kanske gick livet förtunnat in över bergströskeln, långt inåt? Jag blev angenämt
desillusionerad. Än mer, när jag senare, uppe på bergen, fick se ett litet
sällskap vita kakaduor komma strykande från det håll jag kommit. Det gjorde min
tidigare förmodan sannolik, att den gräns ornitologer satt för att ett särskilt
nordaustraliskt utbredningsområde vid Fitzroyfloden här flyttas ett gott stycke
söder ut till randen av dessa ökenberg.
Medan jag hade vandrat över den spinifex bevuxna slätten under de ljusa
morgontimmarna, hade jag skuggats av en fågel, som med gällt skrik kretsade
omkring mig. En gång fällde han på sanden, men långt utom skotthåll. Mörkret
hade hunnit skingrats så mycket, att jag fick klart för mig, att det var en stor
vadare. Han hade långa kraftiga ben, bröstet och buken voro vita, på ryggen var
han gråsprängd med svarta inslag. Vid mitt försök att komma närmare flög han
icke upp, utan rände iväg med en snabblöpares fart och försvann plötsligt. Jag
fortsatte i samma riktning, bestrykande fältet med min kikare Till slut fick jag
syn på honom. Nu låg han utsträckt på bara marken utanringaste skydd. Jag skulle
ej ha upptäckt, att det var en fågel ens, om jag ej känt igen den vita och
svarta teckningen. Det kunde ha varit vad som helst, ett stycke bark, en
vinddriven grenstump, ett ben av en känguru, äten av en dingo eller en
upphöjning i marken rätt och slätt. En händelse gjorde, att jag icke efter att
ha släppt kontakten för ett ögonblickförnyade den.
Framför mina fötter kilade en liten dunig tingest kvickt upp i en tuva, ödlors
tillflykt de bli skrämda. De brydde sig ej om att dölja sig på något vis,
tryckte sig ens till sanden, utan sjönk endast ned på hasorna (tassarna) och
sträckte ut halsen, endast lyfta i jämnhöjd med kroppens horisontella plan. Jag
förstod, att det var sandlöparens unge, vilken han visat sådan oro för. Men
denna attityd förvandlade honom till en ödla. En ödla i dunpäls, camouflerad med
svarta och vita, längsgående ränder, som från ryggen gingo ända upp på hjässan.
Hans sätt att förvända synen på en fiende (falken lär vara den främsta). Orörlig
hypnotiserad, låg han kvar medan jag ställde upp kamerastativet och
fotograferade. Varpå jag tog upp honom i handen och om en stund satte ned honom
på marken igen. Ej alls paralyserad fick han tillbaka rörelseförmågan på
fläcken, sprang till närmaste spinifexdyna och upprepade mekaniskt simuleringen.
Omedveten om den och vad den tjänade till. Ty så arbetar instinkten.
Tjockfoten (Burchinus magnirostis), som han egentligen kallas, är ingen
sällsynthet. Han har vidsträckt utbredning. Camparen kan räkna med hans
sällskap. Men mycket försiktig är han. Det är bara i skydd av mörkret han under
”hiskliga, spöklika skrik” omsvärmar hans tält. Detta för särskilt en vadare
besynnerliga vana har gjort honom till en nattens märkesfågel ute på steppen. På
Sunday Island gick han till attack mot infödingarnas hyddor. Han kastade sig mot
dem med häftiga, flaxande vingslag och ställde till ett larmande oväsen, som
räckte hela natten igenom. Ej att undra på att han intar en framstående plats i
de svartas tro på onda andar.
Att komma till gränsen för vad som enligt vanliga begrepp utgör villkoret för
att liv skall existera kan vara lockande nog, förutsatt, att man icke själv blir
hotad. Allt är relativt. Den stora Öknen är ett dödens hemvist i samma
bemärkelse som den dock icke är det. Steget är långt, innan allt levande upphör.
Den skulle ha varit det lika mycket som sandens sterila rike, om icke de skyfall
(dock ej årsvissa) som ibland svepa in här, gåvo upphov åt stagnerande, ehuru
mycket sporadiskt kvarliggande vattensamlingar i djupa sänkor nere i ravinerna,
där solen ej kommer åt. Ökenberg anses likväl människofientligare att fara bland
än sanddynor.
Växter eller rättare levande skelett av växter fanns det. Grönt var det dock
ingenstädes. Bladskivorna voro indränkta till smala strimlor längs stjälkarna
och kvistarna på besatta med taggar, att det gjorde ont att se på dem; ett
djurliv saknades ej heller, men det var osynligt, det dröjde länge, innan jag
kunde upptäcka något.
En dödsmärkt natur alltså. Ur marken, den hårda röda sandstenen, belagd med
makadam, stucko vassa, vita, kubikcentimeterstora kvartskristaller upp. Där jag
gick fram, satte jag materian i rörelse. Det gnisslande, rasslade och rasade för
vart steg. Väldiga skarpkantade block lågo ständigt i min väg, men jag rådde
icke på dem. Jag tyckte det skulle ha varit roande att se och röra dem, höra dem
rulla utför och öka den kaotiska villervallan som rådde. Jag skulle säkerligen
ha satt igång något ovanligt, fått ännu starkare intryck av urtiden. Berget var
så löst och uppluckrat i ytan och under den, att, då jag tog ett hårdare tag i
en vägg fick en del av den i handen. Sand eller sandlägen såg jag inte till här,
utan vad vittringen smulat sönder till stoft, hade vinden tagit med sig. Det var
ordets verkliga mening ett naket land.
Efter en vandring upp och ner i dälder och över puckelryggåsar kom jag till en
högre höjd, vars rygg var så vild och så vidunderligt grovt huggen i sargen, som
hade skräcködlornas griphuvuden gapat mot oss. Jag började märka mina hjärtslag,
inte för den sakens skull, men för ansträngningarnas, och gick och lade mig i en
drakhals skugga.
Min fantasi kom också i livligare verksamhet. Var jag på månen? Det såg ut så.
Mitt tilltänkta mål De Tre Topparnas Berg, reste sig i veckiga och sönderbrutna,
omgivna av stupade pyramider, vulkaner lika, fötter av samma slag jag sett nere
på slätten, erosionsberg alltså, geologiskt talat. Tanken på att kunna uppnå
topparna fick fara. Avståndet var större än jag väntat. Men jag ville icke ge
tappt fullständigt. Framför dem skymtade lägre höjder eller ryggar. Jag tyckte
jag borde titta bakom de närmaste åtminstone, jag begriper just inte varför.
Jag fattade emellertid det kloka beslutet att vänta med hemfärden, tills det
randade mot kvällen och XXX
Han där uppe skulle då lysa mig, jag kunde vandra i fullmånens sken på den
lysande sanden. Och jag skulle säkert få en oförglömlig avskild bild av ett
kosmiskt landskap.
Dagen kulminerade. Luften stod och darrade mot bergsidorna. Solen slungade
pilar, nej lansar mot oss. Allt brände och stack. Jag låg på sylvasst
piggsvinsgräs på en taggig grundrest, mina händer på små buskplantors redan
benhårda kvistar, fullsatta med nålar; bössan var glödhet att ta på.
Jag vågade faktiskt icke flytta på mig, ej lämna drakens skugga, han gav oss den
enda lisa jag kunde få.
Min siesta räckte långt över middagstimmarna. Först framåt fyratiden vågade jag
mig ut bitvis. Jag steg upp och tog sikte på den närmaste blockhöjden i
förhoppning att få se, vad jag ansåg icke fanns. Och jag fick det!
En människa med bössa på axeln måtte sett underlig ut i denna jaktmark. Jag
vandrade med färdigt gevär. Plötsligt träffades mitt öra av ett levande
smattrande ljud, icke av de döda smällarna när en sten sprack. Jag kände igen
det där uppfloget, en rapphönas! Jag hade gått förbi hennes utan att ha sett
henne. Det var förklarligt. Hon hade synbarligen legat tryckt mot nakna hällen
helt nära mig. Hennes flykt var hönsfågelns med livliga kupiga vingslag. Så kom
jag att tänka på att det i Australien icke har några riktiga rapphöns icke ens
vaktlar. Hon flög icke långt. Så sprang hon, men stannade snart för at betrakta
mig. Jag stod upprätt på två ben som en känguru och hons skyggade icke. Med
kikaren till hjälp kunde jag fixera henne. En hög smal vipplik hjässtofs, som
hon bar något framåtböjd, gav huvudet smidighet och karaktär. Den kunde gott
tillhöra en vaktel, men ej en rapphöna. Kinderna hade tegelröda teckningar med
vita inslag. Så kom turen till benen och fötterna. De voro en duvas! De tre
likställda tårna gjorde varje tvivel överflödigt, hennes korta runda kropp
snarare lade ett plus till mitt första antagande.
Ja, här hade jag ånyo en levande bild av fullständig underkastelse, tvångströjan
som livet måste ikläda sig för ändamålsprincipens skull.
En konvergens, som denna företeelse kallas parallellism är ett dåligt uttryck
härför. Inom ramen för en till en viss environ organiserad djurgrupp har av en
avfälling anlagt masken av en för en annan omgivning anpassad djurgrupps
typformer, vars yttre existensförhållanden den gjort till sina. En efterapning
med andra ord men ingen förfalskning ty den fyller ett tomrum.
Snart fick jag åter höra det omisskännliga uppfloget. Denna gång var det en hel
flock på ett tiotal. Den slog omedelbart ned igen efter att ha ränt över berget
ett stycke – alldeles som rapphöns på ett åkerfält. Var fågel sprang till en sten
och tog skugga. En vana, som också sade mig, att det icke berodde på en
tillfällighet, att de voro här utan att de tillhörde denna natur, så tröstlös
den än var.
Duvor är ofta slarviga vid val av häckplatser. Denna klippduva är ursäktad, kan
inte vara annat: Hon har ingenting mer än bara berget att lägga sina två vita
ägg på eller en gles, obetydlig piggsvinstuva att gömma dem i: Men detta kan ha
sina risker. Hon har knappt några fiender, men om ödlorna ock uppehålla sig i
spinifexxx.
Rovfåglar har hon sannolikt mer att frukta av, de få som uppsöka och kanske
häcka i bergväggarna.
Hemvandring i månlandskapet.
Vid hemkomsten drabbades jag av en mildare form av solsting. Benen vägrade att bära mig. Det surrade i huvudet som en fläkt. Kräkningar och diarré. Utsträckt på marken fick jag undergå samma vattenkur, som våra hästar den natten hos Lindqvist i Yeeda. Jim hällde några vattenhinkar över mig. Yrseln lade sig. Det hjälpte, och på morgonen var jag i gängorna igen. Till bergen kom jag icke mera.
