Honungsfåglar

En stor mängd australiska fåglar äro blomälskare. Hela grupper har givits namn, som syftar härpå: honungsätare (Meliphagidae), den största gruppen, blomsterpickare (Deceridae), penseltungade papegojor (Loridae) m.fl. Träd som står blomlösa, uppehålla de sig icke längre i. Gould, fåglarnas Brehm i Australien, betraktade honungsätarnas ställning i naturens ekonomi som den högsta. Icke emedan de gärna förtära och förgöra de små insekter, som krypa in i blommorna, utan för det sätt, varpå de berika livet som skogens postillons d’amour.
De äro också högt stående i fråga om bobyggnadskonst. Den nyssnämnda roll de spela i växternas rike är ojämförlig bland fåglar. De äro allmänna, de förekomma snart sagt överallt i alla omgivningar, icke blott i urskogarna, uppe i bergen och ute på savannerna, utan även långt in i ökenartade trakter och i mangroven vid havet så väl som långt in i halvöknarna.

Så vackra som de amerikanska kolibrierna eller som nektarfåglarna i Afrika är ingen av dem. De nöja sig med en anspråkslösare utstyrsel, vilka icke saknar siratliga inslag. Deras i regel grön eller brunaktiga klädnad är dock ofta ornerad med svara, vita eller ibland röda teckningar eller fjäderpartier på huvud, hals och överkropp.
Honungsätarna äro därför ej mycket i ögonen fallande fåglar. De ha i stället en för den australiska småfågelvärlden mindre vanlig egenskap, de kunna sjunga. Praktfulla är däremot de brokiga, penseltungade papegojorna samt de små blomsterpickarna, glänsande i blåsvart och rött. De leva alla bland blommor, och fast de som sagt icke rata insekter lika litet som frukter eller frön undersöka de dem för honungens skull. Och lättåtkomlig är varan. Blommorna behöva ej ens vägleda dem genom lysande färger, märken och teckningar. Den bestickande honungsdoft gummiträden sprida på långt håll är fullt tillräcklig.

Ingenstädes på jorden mer än i Australien har ett enda trädsläkte; Eukalyptus, konstituerat skogarna över en hel världsdel. Man kan därav sluta, hur rik tillgången på nektar skall vara. Förvånande är det alltså ej, att detta i så stor utsträckning präglat fåglarnas liv, att det satt spår i deras konstitution och utrustning och gjort dem ytterst händiga i att bärga skörden. På grund av blommornas enkla byggnad behöva emellertid inga honungsätare i detta land besynnerligt konstruerade näbbar för den saken som kolibierna och nektaridierna. Formen är likartad oftast smal och tämligen kort samt något böjd. Med tungan är förhållandet annorlunda, som strax skall nämnas. Och som de icke behöva en voluminös magsäck för att motta och svälja honung, är detta organ reducerat till det minsta möjliga.

Honungsätarna är liksom blomsterpickarna små fåglar, vissa av dem de minsta av alla, vilket också bör tydas som en ändamålsanpassning. Loriderna höra också till det lätta gardet i sin familj, deras näbbar äro spensligare än andra papegojors och deras kroppar smidigare och rörligare för att göra dem skickligare att klättra vigt omkring i trädens yttersta lövmassor, där det blommar som rikas.
De också äro kallade att korsbefrukta blommorna. Alla bespisas de av dem, och de göra dem i gengäld den livsviktiga tjänsten att mata pistillen med frömjöl, oundgängligt för frösättning, för skogens förökning och återväxt. Det finns tom arter, som äro hänvisade till blott en bestämd blomsort. De kunna icke gå på sidan om den uppgiften, de skulle säkerligen dö ut, om de plötsligt kommo att sakna dessa blommor, något som har hänt med de s.k. klädnadsfåglarna på Hawaii, sedan ett visst träd av vars honung de levde hade utrotats.
De äga i sin specialiserade, rätt långa tunga det sinnrika instrumentet, som gjorde dem yrkes – och ödesbestämda. Den är uttänjbar och längsdelad i två halvor, vars kanter äro rörformigt hopvikta och uppsplittrade i talrika hornfibrer, vilka i spetsen bilda en borste eller pensel. När den används, utför den slingrande eller spinnande rörelse, varigenom saften vispas fram för att slickas och sugas upp. Mowla Down var ingen plats lämplig för studier av melephagier. Men vid kusten fick jag mitt lystmäte i Dampierland och Meeda och framför allt ute på Sunday Island. Klimatet var här gynnsammare, fuktigheten hade alstrat en bättre grönska, det fanns gott om späda eukalypter, akasier och melaleucor vars spensliga, raka vidjor växte höga och hade sammanslutit sig i klungor, dungar och tom snår och utvecklat en rik ungdomlig blommighet.

På ön hade jag turen att sammanträffa med två stycken av de minsta honungssätarna, de lämpligaste att studera som yrkesutövare. Den ena ingen mindre än den knappt än kolibristora soldatfågeln (Myzonsaka crythrocephala), scharlakansröd, som en engelsk officersuniform. Den andra var den svartvita halbandsnektariden (Myzonsaka pectoralis). Hans närmaste är den enfärgat svarta honungsätaren (Myzonsaka nigra), märklig därför att han är i fullgod harmoni med sitt avskräckande favorittillhåll. Han bebor nämligen de hetaste och ödsligaste delarna av landet och säges föredra områden, där elden nyss gått fram – det rena helvetet alltså! Mr Louge hade första gången vi träffades i Derby förespeglat mig, att jag i Mowla Down skulle få öka min samling med en ny art, en svart vävarfågel, som han aldrig hade sett förekomma annorstädes. Någon vävare var det sannolikt inte fråga om, utan just denna svarta nektarid. Men ingen brand hade härjat i Downtrakten och jag blev lurad på den konfekten.
En dag i januari det följande året, då Laurell och jag vistades på Sunday Island, kom jag under en vandring till en ravin mellan branta sandstensväggar, genom vilken en bäck rann fram. En sannskyldig dalkjusa, som öppnade sig mot havet och var alldeles uppfylld av smäckra, resliga, unga gummividjor samt pandanuspalmer och en del annat, bl.a. höga ormbunkar. De slanka eukalypterna voro i toppen överhöljda av gul blom. Jag gick naturligtvis ner i ravinen. Bränningen brusade utanför, ekot mellan bergen återgav ljudet, jag kunde gå ohörbart i det fallna lövet. Där uppe i blommorna rörde sig ett sprittande liv. Det var småfåglar, som jämte surrande bin och humlor hade samlat sig vid det dukade bordet.

Jag uppfångade glimtar av rött, soldaten, fastän han ej var på långt när så allmän det svarta halsbandet. Denne var därtill det minst skygga, den tillgängligaste och den, som var ivrigast sysselsatt. Jag kunde stå och betrakta honom utan att vara skyddad av skymmande kvistar.
Gång på gång borrade han näbben djupt ned i den gyllene, ståndarknappsfyllda små skålarna. Mer kunde jag knappast iakttaga av själva saken och måste till sist skjuta några fåglar och syna dem i handen. Jag undersökte också blommornas byggnad. Då fick jag en övertygande inblick i huru pollineringen försiggick och kunde sluta mig till, hur den underlättades.
Jag upptäckte vid basen av övernäbben, vid den inskärning den gör i pannan, en liten gul kula. Den var knappt så stor som en liten äppelkärna, dock större än ett hampfrö, men lossnade icke, då jag lätt vidrörde den. Jag fick bara frömjöl på fingret. När jag försiktigt med knivspetsen hade lösgjort den, blottades en ficka i fjädrarna. Här satt den fastklämd. Hos en fågel äro de små pannfjädrarna ganska tjockt hopade, vanligen bildande ett något valkigt parti. Gropen var därför jämförelsevis djup med jämna kanter. Bottnen utgjordes av den nakna huden. Fickan hade tydligen uppkommit genom att fjädrarna hade nötts bort av frömjölet, medan fågeln arbetade i blommorna. Det mekaniska förloppet vid pollineringen var icke heller svårt att förstå. Den enkelt byggda blomman har en krans av slaka ståndare, vars mitt ett styvt pistillstift skjuter fram högt över dem, så att märket är fritt.
Den manöver kolibrierna utföra, under det de mätta sig och stå stilla i luften tätt intill blommorna på osynliga svirrande vingar, förmå inga honungsätare utföra. Jag såg mina fåglar fladdra framför dem, men blott för att finna en kvist, vilken de slogo sig ner på för att klättra och hoppa omkring. Men det dröjda alltid en stund vid var blomma, medan skaffningen varade. Härunder hade jag ju sett, att den förde ned näbben i ståndarkransen för att treva med den kring pistillens bas, där de små honungsgömmorna sitta. Det kunna de göra utan hinder. Kronbladen äro blott korta shorts, till endast för att gömmenas honung ej skall torka bort. När postillionen hälsar på, gör han emellertid en artig böjning på huvudet och stöter då först emot pistillen. Det utstående stela stiftet glider lätt längs näbben till dennes bas och märket kommer i beröring med frömjölet i fickan och målet har uppnåtts av bägge parterna.
Intressant skulle också varit att erfara, om fickan är anlagd genom ett försvagat fjäderparti, redan hos de små i boet, då de stå i begrepp att lämna det, så som förhållandet är hos råkorna, vilka av liknande anledning, fast de böka i jorden i stället, ha en sådan skallighet runt hela näbbroten. Jag fick ej veta det. Denna honungsätares bo eller ungar fann jag aldrig.
I särklass stå munkarna, gråkapporna, de största i hela honungsfamiljen, stora som trastar. Ingenting i deras utseende röjer släktskapen med de små, ej heller och allra minst stämman. Någon sång bestå de sig nämligen icke med. (Skrikhalsar allesamman det finns flera sorter)
Var de än förekomma uttrycka de sig endast med gurglande, kraxande och skrockande tillrop. Ett par har lagt sig till med läten, som blivit ökända och uppkallat till ljudhärmande engelska ord: ”tobacco box, four o’clock”, ”poor devil", devil o.s.v.
Vad deras yttre beträffar är det dräktens gråa eller brunaktiga färg och ännu mer det nakna, blygrå huvudet med en lustig, uppstående läderflik vid näbbroten som givit anledning till munktiteln. Emellertid äro de mycket aggressiva mot mindre fåglar, vilka föga berättigar till det latinska släktnamnet Philemon, vilket skall betyda älskvärda.
Det voro alltid i sällskap. Jag mötte dem ofta och tyckte att de fyllde sin plats likt en trupp XXXX maskerade clowner, vilka under stoj och skälmstycken färdades fram färdades fram, ständigt gycklande med varandra. Beskäftigt slängde hit och dit förflyttade de sig på grenarna under långa hopp, och när de slogo till, skedde det tack vare de onödigt stora benen och fötterna med kraft och en kläm, som hördes. Visserligen kivades de med andra fåglar, men jag såg dem aldrig angripa dem. De röra icke heller deras bon, utan livnära sig av insekter, bär och andra frukter samt framförallt nektar. De få ofta ett gökägg att kläcka ut ett fosterbarn att mätta och uppfostra.
Var jag än strök fram genom bushen, alltid kom någon liten honungsfågel i min väg. De blev till sist mina utvalda, allmänna som de voro, icke som jag nämnde förut, för vackra fjädrars skull, det hade just ingen av dem. De buro nästan alla enkla, gröna dräkter, som lövsmygar bruka. Utan av två andra skäl. Flera voro verkligt goda sångare eller kallade med högljudda, ofta välklingande locktoner. Ännu mer tilldragande var deras konstfärdighet. Att leta fågelbon tillhör pojkårens okynne. Nu tog jag icke desto mindre upp den begivenheten med tillfredsställelse över att ha lärt saken grundligt. Och jag fick erfara, att vad som här presterades, var något alldeles nytt, de byggnadsprinciper, som följdes, helt andra än hos våra småfåglar. Dessa bon hade framsprungit ur tropisk miljö, deras former och konstruktionsätt avsedda att balansera spelet mot helt andra fientliga makter än i Norden. Närmare härom i kommande kapitel.
Penseltungan är ett övertygande indicium ansåg jag.
De småfåglar jag erhöll ur blommorna, skådade jag först i munnen. Gränsfall finnas dock alltid, det visste jag, och jag önskade se dem. Och fann dem i blomsterpickarnans familj. De voro visserligen små men korpulenta, och när jag granskade dem fann jag att de hade en näbbtyp lik en siskas eller en finks. Det passade icke heller så bra för en äkta honungsätare.
Nu hade jag undersökt sjutton olika slag av dessa. Ingen såg så ut. Men ser man på! Tungan talade ett annat språk än näbben. Den hade märket, det tvåkluvna och fransade. När jag öppnade deras magar, fann jag icke desto mindre, att innehållet utgjordes bara av bär och insekter. De måste lapa honung som dessert. I Alla fall ett belägg för det förhållandet, att nektar ingenstädes i världen är en så allmänt brukad spis bland fåglar som i Australien. Och näppeligen kan man tänka sig en subtilare kost, serverad fullständigt färdig för magen, assimilerad utan någon omständlig matsmältningsprocedur. Familjen Malephragida är spjälkad i många arter. Mistelfågeln (Dicerum hirundonaceum) och ett par diamantfåglar (Pardalotus) voro till utseendet och häckningsvanor mycket olika.
De sistnämnda ha sitt namn av det diadem av pärlvita fläckar, som smycka deras bruna dräkt, den förra glänsande blåsvart med ett karmosinrött bröst. Båda sjunga bra, men inte heller hos tonerna eller rytmen kunde jag finna någon släktskap. Mistelfågelns trevliga, men orytmiska kvitter var ett mer vanligt, högljutt, durklingande flöjtspel, den senare en djupare, mildare, litet vemodigt mollbelagd vissling, men med den ovanliga egenheten, att den gick i halvtoner ett stycke nedför den kromatiska skalan. Monotont tog han om strofen med få minuters mellanrum, så länge han höll på. De förlorade ingenting på att upprepas, därtill voro tonerna alltför välklingande, rena och klara.
Deras geografiska utbredning i stort går helt isär. Diamantfåglarna (eller panterfåglarna) bebo uteslutande olika delar av Australien, mistelfåglarna tillhöra egentligen en annan djurgeografisk region, den indisk – malajiska. I den australiska särlingen gjorde jag således bekantskap med en småfågel hinsides ekvatorn ej alls den enda för övrigt men den intressantaste.
Dessa blomälskare leva i nämnda hemland uppe i bladverkens toppar, varför de äro svåra att iakttaga. Icke så i Nordväst Australien av det enkla skäl, att skogen här var lågväxt, lövfånget glest och öppet erbjudande en förträfflig insyn. Mina observationer kring Derby hade ständigt bekräftat, att mistelfågeln med förkärlek uppsökte akacior (Bauhinian), besatta med kamoflerande karmosinfärgade skidor, lika stora och röda som han själv och hans bröst. På Sunday Island, där han var vanligare, stodo dessa i blom. De tycktes locka lika mycket på grund härför som för de skyddande gömslen de också erbjödo.

Fåglar äro på mycket olika sätt engagerade i sina måltidsbestyr. För de flesta är det en enkel sak att, när födan väl är funnen, få den i näbben och svälja den; för somliga kan det erbjuda vissa besvär, ett motstånd för slukare av hela byten: skarvar, rovfåglar, marabustorkar o.s.v. För småfåglar är det sällan så. När jag såg mistelfågeln fatta ett rött, svällande moget bär, för vilket hans lilla näbb ögonblickligen var ganska olämpligt, fick han det först genom eftertryckliga knyckningar i gapet. Det såg ut, som om han ovillkorligen skulle sätta det i halsen. Men det gled galant ned i svalget och fortsatte sin väg genom strupen som en kula. Som jag har sagt, glupar han i sig så många bär och blir så mätt, att vingarna knappt förmå bära honom. Han får väl då som gamarna smälta maten, där han sitter till bords. Det fick jag aldrig bevittna. Sin kulinariska mission som odlare av växten fyller han dock tydligen med vällust, värdig en äkta gourmand.
Misteln var synnerligen allmän i savannskogen på Sunday Island, men i Dampier land ej så vanlig, och där förekom fågeln själv sparsamt. Växten såg ut som en dvärgbuske; jag kunde räkna ända till femton stycken i ett och samma träd. Jag lade märke till att alla jag lösgjorde hade sina parasitrötter fästa på de horisontella grenarnas undersida, fastän busken själv stod ovanpå.
Hur hade de kunnat bli planterade här? Att fågeln strök av fröna med näbben var uteslutet, då han aldrig sönderdelat bäret. Det lämnade kroppen ostyckat den andra vägen, sedan köttet expedierats i magen. Enda chansen låg i någon väl avvägd manöver vid avfyrandet. Jag måste passa det ögonblicket! Ett gynnsamt tillfälle kom snart. Fågeln slog ner på en gren i min omedelbara närhet. Här avlevererade han två bär på en gång, vilka hängde tillsammans genom ett slemmigt hölje från tarmen eller från frukten själv Till följd härav föllo de ej till marken, utan klibbade vid, men blev icke liggande ovanpå.
De gledo på den glatta barken till undersidan, till skuggsidan och stannade. Jag tog dem och utsatte dem för solens glödande strålar. De började snart att torka. Utan tvivel var detta förklaringen arrangemanget efter passagen, av behovet påkallad även den för att fröna skulle kunna gro och trygga både växtens och fågelns existens. Sitt slutna och pungformiga bo - det anses som ett mönster av skicklighet – döljer han icke- tvärtom. Jag upptäckte flera en gång ett ej byggt bland mistelns blommor, som är det vanliga, utan knutet genom ett hängsle till ändan av en kvist. Stort som ett måttligt päron, sammanfogat af fina, trådsmala flarn av barkpappersträdet (Melaleuca) och omlindat av spindelväv som bindemedel, lyste det vitt på långt håll. Ingångshålet satt upptill på sidan. Då jag nöp i det, som man brukar, då man prövar ett tygs kvalitet, kändes det fast och segt. Strukturen påminde om en ryavävnads. Ett mästerverk utan all gensägelse.
När mistelfågeln matar sina ungar, är han ett fall som detta tvungen att göra det upp och nedvänd ställning, hängande med fötterna i en närsittande kvist, medan han sticker in huvudet genom bohålet. Äggen äro ofärgade d.v.s. rent vita. Det äro de också hos familjens övriga arter, panterfåglarna. Men dessa häcka i ihåligheter i träden eller i marken. Somliga ha tom tagit sig för att gräva ut ända till 2/3 meter långa horisontellt löpande gångar med lutning uppåt för att hindra att regnvatten att rinna in. De sluta med en kammare. Här sker det oförklarliga. Icke nöjda med ett enkelt rede för äggen, vilka man tycker skulle vara alldeles tillräckligt, konstruerar fågeln, trots det djupa mörker, vari han arbetar, ett delvis övertäckt, omsorgsfullt byggt bo, förfärdigats av grässtrån och strimlor från gummiträden.
Detta borde förutsätta ett med nattlig synförmåga utrustat öga. Föga troligt, eftersom han tillbringar dagen uppe i de blommande, av det skarpa tropiska solljuset begjutna lövkronorna. Och ofta gör utflykter för att fånga insekter i flykten. Är det ett bevarat, atavistiskt drag, som spökar, beseglat av instinkten i tider, då dessa arter liksom alltjämt andra av släktet voro bosatta ute i träden. Vissa skifta ännu i valet mellan dem och marken.
Där kamparen har slagit sig ner någon tid i bushen, blir han snart föremål för närgången uppmärksamhet av fåglar, som av pur nyfikenhet göra dessa besök på eller omkring hans tältplats och oupphörligtförnya dem utan att begära något annat än att få nyfiket titta på den besynnerliga figuren och vad han har för sig. Livliga, muntra och omedelbara infinna de sig dagligen utan fruktan och ofta punktligt och ibland bli de så tilltagsna, att de hemsöka hans bostad och tom visitera honom själv. Vi hugnades också med dylika uppvaktningar många gånger, och det fanns en, som behagade följa oss ett stycke, då vi begåvo oss ut från lägret. Jag skall presentera honom närmare samt ett par till.
Honungsätarna bidrog mer än blomsterpickarna att på detta sätt förljuva vår tillvaro. De voro de allmännaste men de välklingande fågelljuden i bushen kommo ofta från dem båda. Medtävlare hade de dock inom flugsnapparnas stora grupp. Dessa hörde också till de allmänna på alla platser vi besökte. Skulle jag våga mig på att vara domare, gåve jag likväl honom större företräde. Till viss del därför, att de sjöng flitigare. Det är dock vanskligt att skifta efter en kort och ringa erfarenhet. Den roll båda spela i det glädjerika livet är varje fall oskattbart, ont som det i dessa skogar är om andra sångare. Även några torra siffror om respektive arters antal kunna ge besked. Den australiska faunan äger mellan sjuttio och åttio olika slag av båda sorterna. Honungsätarna äro världsdelens egen tillhörighet, flugsnapparna ha sitt huvudkvarter på jordklotets sydost sida.
Jämförelsen mellan dem även av detta skäl rättvisast. På färden från Mowla Down till Sunday Island mantalsskrev jag på olika platser dock ej fler än fjorton med olika namn.

Kring vårt läger hörde vi dem dagligen. Honungsätarna höllo sig vanligen gömda inne i lövverken, där de strövade omkring och föredrogo sina sånger, flugsnapparna däremot figurerade som snappare av flugor och mygg öppet i fria luften och voro tillika flyktsångare. Som formliga flygkonstnärer akrobatiskt skickliga, överträffa den en art alla småfåglar jag känner. Ytterst orädda och mycket sällskapliga som de alla voro, bestodo de främst den ögonfägnande underhållningen. Ock vi behövde den. Flygfän och markens orosstiftare, de krälande krypen gjorde vad de kunde, för att göra livet surt för oss.
Det var den lilla solfjädersstjärten (the fanbird, Rhipidura tricolor) som i fråga om flygakrobatik tog priset. Hans maner är så kuriöst, att ingen annan fågel beter sig på detta sättet.
Skall han förflytta sig blott ett tiotal meter till ett annat träd, sker det aldrig direkt. Han kan inte flyga rakt fram. Han fladdrar ut och kastar sig ryckigt hit och dit i skarpa, vinkelhörnade bågar eller krokar. Vart han ämnar sig är omöjligt att beräkna. Han är inte säker på det själv. Nyckfullt som han far omkring, försätter honom slumpen ofta i oväntade eller riskfyllda situation. På bebyggda platser är det icke ovanligt att se honom hamna på ryggen av ett får eller en ko, mindre märkvärdigt, eftersom de omsvärmas av flugor; även en hund, en katt eller en mötande människa med hatt på skallen avbryta också ofta för ett ögonblick hans irrande lopp Jag minns vid ett tillfälle, då jag hade satt mig för att vila under ett träd och lagt bössan över knäna. Plötsligt singlar den svarta solfjädern ned ur det, svingar sig med viftande vingar och utbredda stjärtpennor ett par varv kring mitt huvud, men väljer med ett misstänksamt litet exciterat kvitter, vartill jag tydligen var orsaken, pipen till sittplats. Han vrider och vänder sunt på den några gånger för att betrakta mig med båda ögonen, ett i sänder, varpå han slår sig ned på marken framför mina fötter. Rörelserna fortsätter här i samma kvicksilveraktiga tempo, tills han lika hastigt for upp och vinglade åstad igen.

Vid vår camp hade han naturligtvis åtskilligt att bestyra, intresserad av allt nytt han såg och av vad vi hade för oss. Många fåglar äro farligt nyfikna, vilket kan föranleda dem till att självmant nalkas en jägare eller annan fiende mycket nära. Denna egenskap är vanligen tillräcklig som förklaring. Hos vår ekvilibrist är det ej nog. Här tillkom en obetvinglig lust, en drift att slå sig ned, att vilja sitta på föremålen av även ganska opasslig beskaffenhet. Han gjorde naturligtvis härigenom en del överraskande erfarenheter hos oss, kom i kontakt med mjöl och deg, med gröten i grytan och sylten i burkarna.
Vid ett av hans besök inne under vårt tak var det hart när, att min arsiniksåpa hade råkat ut för hans obehärskade lystnad. Besvärlig en smula därför att vi hade fjärilar och andra insekter stående till tork ute i solen. Måste vi till slutavhysa honom från lägerplatsen. Men lätt var det inte. Han tog sitt parti! När vi lämnade lägret för en utflykt, mötte han oss snart och slog följe långa stycken, fladdrande från träd till träd och så nära vårt ansikte, som om en solfjäder hade fläktat det. Obegripligt är denna sällskaplighet i ett hänseende. Han praktiserar den icke gent emot sina likar, ej heller mot andra fåglar. Vi sågo aldrig flere solfjäderstjärtar hålla tillsammans. De flaxiga vanorna äro kanske ej lämpliga för samlevnad.

Även hans bo är ett mästerverk. Typen är karakteristisk för detta släkte. Jag har ej sett uppgivet, att mer en ett par andra har den (Skatlärkan; Grallina picata), stor som en kaja och xxxxx.
Men de bygga enklare och placeringen är en annan. Solfjäderstjärtens bo har formen av ett vinglas, har det skrivits, och det är träffande. Det står eller vilar fritt utan fot ute på en smal, horisontell kvist. Det tycks balansera på den med en lång, fingertjock tåt, som hänger ner under kvisten och tillfredsställer ögats behov av n tyngd, som håller jämvikten. Den hjälper väl till, men grenfästet är naturligtvis ombundet med spånad. Det är ytterst fint och slätt, omspunnet av spindeltrådar, som hålla ihop det egentliga byggnadsmaterialet av grässtrån och bladfibrer. Äggen äro blott 2-3, gulaktiga, med en lavendelfärgad krans av fläckar kring tjockändan.
De penseltungade papegojorna - hurra för dem! Festligt klädda, sällskapliga, pratsamma, levande glatt i frosseri och dryckjom, njutande blommornas frömjöl och nektar i rikare mått än andra fåglar. De äro nomader till liv och själ, helt och hållet beroende av tider och platser, då och där det blommar. De äro ständigt på strövtåg utom då de häcka för att upptäcka trakter med ymniga skördar och mätta sig till den grad, att om man får någon av dem i handen, honungen rinner ur hals och näbb. Regnbågepapegojan förläna eukalypternas blommande grenar livlighet och ökad skönhet, säger Gould, ”among lories är found some of the most brilliantly coloured birds in the world”.

Papegojor äro par preférence fåglar att se och beundra till det yttre, i sin apparition, i sitt ”tillsynesblivande”. Deras hemliv är föga växlande, enkelriktat; undantag finns. De bygga inga bon (utom dess), lägga alltid ofärgade, ofläckade ägg i håligheter, i träden mest, utan att göra det bekvämt för ungarna med en mjukare bädd. Släpa på sin höjd in några kvistar eller samla ihop en smula gräs till en tarvlig bale. I sitt sociala liv i övrigt skilja de sig likväl i vissa, mycket olika begåvade som de äro.
Anmärkningsvärt är också, att det organ, for vilket det kollektiva namnet är ett signum, icke är ensartat byggt, icke har alldeles samma konstruktion hos alla lorider. Det antyder att, när allt kommer omkring, skaffningen hos olika arter växlar och att sättet att tillgodogöra födan varierar.
Härmed må nu vara hur som helst. På de utvalda lokaler, där loriderna hålla storkalas. Samlas flockar på tusentals fåglar. Ett underligt sällskap egentligen, där ett disharmoniskt samspel härskar mellan de brokigaste och starkaste färger och de skrikigaste och skränigaste röster.
I de savannskogar jag strövade omkring förekommo de ingenstädes i sådana skaror. Jag fick nöja mig med att vara gäst vid de smärre. Min art var den rödhalsbandade regnbågspapegojan (Tricoglossit rubritorqis). Hon är grannlåten själv, ej större än en trast, hennes gny på matställena lämnar heller inget övrigt att önska. Hur hon är klädd, är ej så lätt att ge en riktig föreställning om. Följande ordramsa får säga vad den kan: Huvud lilablått, näbb blodröd, nacke mönjeröd och orangegul, rygg gräsgrön, bröst eldrött, sidor guldgula, buk och vingar mörkgröna, stjärttäckare citrongula.
De sägs att de alltid väsnas, när de äta, och det gör de nog också. Jag kom en gång in under några träd nere vid en vattenfylld creek nära vårt läger. Fastän väl ett hundratal slagit till här, hade jag icke hört ett ljud, förrän jag stod på platsen, ej heller varsnat en fågel förrän då. Ett skrik röjde ett par, som kivades uppe i en av de solbelysta, gula blomflockarna. En vacker insyn. Medan jag fastnade för den, märkte jag svaga rörelser i bladmassan omkring. I de närstående trädens lövverk var det icke heller stilla. Allt gick ännu städat till även där, maten hade tystat munnen, medan den första hungern och törsten släckts. Flocken var säkert långväga ifrån, ty vi hade icke observerat denna papegoja förut i vårt grannskap. Fåglarna brydde sig icke om mig, ehuru jag stod öppet och mönstrade dem och deras förehavanden, förvånad över hur föga lättfunna de voro. Deras kulörta skrudar stucko icke av på det utmanande sätt jag väntat. Men jag fann också, att de ständigt vände ryggen till, de hängde och klängde som korsnäbbar, exponerande något av sin paryr endast under de ögonblick, då bröstet, sidorna och buken trädde fram ur de djupblå skuggorna.

Obesvärad kunde jag följa deras arbete, när de sänkte huvudet över ögat ned i blomfransarna och bökade i dem, så att frömjölet rök. På dem jag omsider fällde såg jag, att pudret fastnat överallt i spetsen mellan pannans, hjässans och hakans fjädrar. Jag fick också inblick i hur associativa de äro. När en föll till marken för mitt skott, lämnade icke de närvarande omedelbart trädet. Det var väl ett dussintal. De grepos av ett slags panik, störtade ner till den döda fågeln ställde till med ett litet fjäderfyrverkeri, hoppade otympligt med småskritt runt omkring den under häktiska skrik. De burrade upp fjädrarna, skakade på vingarna och slog ut stjärtsolfjädrarna, allt med påtaglig medömkan med gav uppfattningen av att en olycka hade hänt kamraten.
Plötsligt slöto de fjädrarna tätt intill kroppen, fällde ihop de långa, smala stjärtpennorna spjutlikt, slogo ut vingarna och foro i väg med ett smattrande flog likt raketer. Ute i solsticket bredde de åter ut den undertill bjärtgula stjärten och vred och svängde på kroppen, medan de ilade bort med den snabba flykt loripapegojorna förfoga över. Färgeffekten blev rent fantastiskt, illusoriskt, jag såg en bit av regnbågen skimra i min kikare.
Så slutade den festen.