1933-05-03

Till KONUNGEN

Genom remiss den 28 april 1933 har Kungl. Maj:t anbefallt lantbrukstyrelsen att inkomma med utlåtande över ett den 25 i samma månad av den s.k. Hornborgaförlikningen avgivet betänkande rörande åtgärder till ernående av förlikning i den vid Västerbygdens Vattendomstol anhängiga rättegången mellan Kristinedals Nya Ullspinneriaktiebolag m.fl., å ena, samt företaget för sänkning av Hornborgasjön, å andra sidan, angående reglering av vattnets avrinning ur nämnda sjö.
Med anledning härav får lantbruksstyrelsen med återställande av remissakten anföra följande.
Av den i föreliggande förlikningsförslag förebragta utredningen inhämtas, bland annat, att av sänkningsföretaget förorsakade rättegångar mellan företaget och ägarna av i Hornborgasjöns avlopp befintliga vattenverk pågått i över 20 år utan att därmed tvistefrågorna mellan partarna kunnat slutligt avvecklas. Företagets skulder hade under denna tid oupphörligt ökats, intill dess genom erhållandet år 1930 av ett statsbidrag å 350.000 kronor ställningen i väsentlig grad förbättrats. Sedermera hade skuldsättningen ånyo tilltagit, och faran för ett ekonomiskt sammanbrott finge anses inom kort bliva överhängande, därest pågående rättegång icke på ett eller annat sätt bringades till slut.
I sådant syfte hade föreliggande förslag till förlikning mellan parterna blivit framlagt.

Förslaget innebär skyldighet för sänkningsföretaget att

• 1/ utbetala kontantbelopp med sammanlagt 625.000 kronor till ersättningsberättigade vattenverksägare,
• 2/ gälda dessas rättegångskostnader med 50.000 kronor,
• 3/ uppföra och underhålla en dammbyggnad i Flian för viss reglering av vattenavrinningen ur Hornborgasjön vid häftiga flöden, samt upptaga vissa kanaler i sjöns botten, vilka arbeten beräknats till en kostnad av 25.000 kronor.

Företagets kostnader för förlikningens genomförande skulle sålunda uppgå till 625.000 + 50.000 + 25.000 = 700.000 kronor.
Vattenverksägarna å sin sida skulle utfästa sig att dels anmäla till Västerbygdens Vattendomstol, att förlikning träffats i förevarande rättegång, och dels anhålla hos Vattendomstolen om förlikningens fastställande.

Förlikningsförslaget bygger så gott som uteslutande på statens ekonomiska medverkan. För täckande av de till 700,000 kronor beräknade kostnaderna skulle nämligen från enskilt håll vara att omedelbart påräkna ett belopp av allenast 25.000 kronor, medan återstoden, eller 675.000 kronor, skulle täckas medelst statsmedel, varav 550.000 kronor skulle utgå såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet och 125.000 kronor i form av lån att av företaget åtnjutas räntefritt ock på de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t kunde komma att föreskriva.

Jämväl enligt lantbruksstyrelsens uppfattning är det otvivelaktigt ett intresse av stor betydelse, att den s.k. Hornborgafrågan bringas ur världen, i främsta rummet med hänsyn därtill, att ett fortsättande under längre tid av det nu rådande osäkerhetstillståndet icke torde kunna undgå att till slut medföra i första hand ödeläggande verkningar för jordbruket i trakten, men samtidigt också svåra ekonomiska följder jämväl för andra av detta jordbruk beroende näringsgrenar. Ur dessa synpunkter anser sig lantbruksstyrelsen böra förorda att statsmakterna, utöver vad redan skett, lämna ekonomiskt stöd till förverkligande av det med förlikningsförslaget avsedda syftemålet.

I detta sammanhang må erinras, att företaget hittills åtnjutit statsunderstöd med sammanlagt 669.930 kronor, varav 350.000 kronor såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, 269.930 kronor såsom lån från odlingslånefonden samt 50.000 kronor såsom räntefritt lån från undsättningsfonden. Å förstnämnda lån har, enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat i statskontoret, företaget i ränta och amortering hittills inbetalat 336.883 kronor 12 öre, varefter återstående amorteringar å lånet uppgå till 108.945 kronor 35 öre. Lånet från undsättningsfonden skall av företaget återbetalas med 25.000 kronor före utgången av år 1938 och med återstående 25.000 kronor före utgången av år 1939.

Emellertid synas en medverkan från statens sida till genomförande av det nu föreliggande förlikningsförslaget böra ske allenast under den förutsättningen, att nämnda förslag kan visas innebära en ej endast för de i företaget intresserade parterna fördelaktig utan jämväl från det allmännas synpunkt möjligast förmånlig lösning av de genom sänkningsföretaget uppkomna tvistefrågorna.

Lantbruksstyrelsen har icke blivit av vad i förlikningsmännens utredning anförts övertygad om att det nu framlagda förslaget till förlikning uppfyller dessa krav.

Vid bedömandet huruvida så är förhållandet synes närmast böra undersökas, vilka uppoffringar ett genomförande av Högsta Domstolens i förlikningsförslaget omnämnda dom av den 22 februari 1932 skulle kräva av företagets delägare och det allmänna. Genom nämnda dom har sänkningsföretaget förpliktats, bland annat, att uppföra en dammbyggnad i Hornborgasjöns utlopp och reglera vattenavrinningen ur sjön enligt i demon angiven tappningsplan. Någon utredning rörande kostnaderna för dessa åtgärder har likväl icke lämnats i förlikningsförslaget, en den för avgivande av lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet knappt tillmätta tiden medgiver icke verkställande av sådan utredning genom lantbruksstyrelsens försorg. Vilka uppoffringar staten kunde finnas böra ikläda sig för att möjliggöra för företaget att verkställa i domen föreskrivna arbeten m.m. låter sig därför i det skick ärendet nu föreligger icke bedöma.

Emellertid torde det finnas anledning erinra om vad i Västerbygdens vattendomstols dom 9 juni 1928 meddelade dom i det genom Högsta Domstolens förberörda dom avdömda målet anförts rörande verkningarna av de åtgärder för reglering av vattenavrinningen ur sjön, som av vattendomstolen föreskrivits, och som sedermera fastställts av Högsta Domstolen med vissa smärre ändringar, vilka syndas vara i huvudsak till sänkningsintressenternas förmån.

I den mån vattenverksintresset skulle komma att fordras av ifrågavarande regleringsåtgärder har vattendomstolen ansett, att avrinningen från sjön ej komme att försämras till skada för verken, därest dammen utfördes och vattenreglering m.m. ägde rum i sjön på angivet sätt.

Beträffande åter frågan, huruvida den genom sjösänkningen åsyftade torrläggningen av markerna vid Hornborgasjön kunde vinnas, därest ifrågavarande vattenreglering i sjön komme till stånd, har vattendomstolen funnit det vara i målet fullt utrett, att sjösänkningens syfte varit att till ändamålsenligt djup torrlägga de marker kring sjön, som efter den på 1870-talet verkställda sjösänkningen brukats som åker, och att sålunda den torrläggning av madmarker och vissa delar av sjöbottnen, som ägt rum, ej ingått i företaget syfte utan allenast vore att anse såsom en följd av de arbeten för vinnandet av det verkliga syftet med sjösänkningen, vilka synemännen ansett ändamålsenliga. Efter undersökning av de i företaget ingående markerna och deras torrläggningsbehov har vattendomstolen funnit, att även de lägst belägna delarna av ifrågavarande marker kunde, därest regleringsåtgärderna komme till stånd, avdikas till ett djup av omkring 0.9 meter. Vattendomstolen hade ansett nämnda avdikningsdjup vara ändamålsenligt för dessa, av torvjord bestående marker, varjämte domstolen uttalat den uppfattningen, att regleringsåtgärderna kunde antagas för stora delar av sagda markområden bliva till gagn i sådant avseende, att grundvattenståndet i jorden kunde under vegetationsperioden hållas så högt, att den behövliga fuktigheten vunnen. Vattendomstolen hade förty funnit utredningen i målet föranleda till antagande att den ifrågasatta regleringen kunde äga rum samtidigt med det att syftet med sjöns sänkning vunnes.

Vad slutligen anginge frågan om förhållandet mellan värdet å den skada, som kunde genom åtgärderna förhindras, å ena sidan, samt de i anledning av regleringsåtgärderna uppstående kostnader och förluster, vilka senare vattendomstolen ansett utgöras huvudsakligen av minskning i beräknat förbättringsvärde å landvinningar och annan av åker ej bestående mark, tillhörig delägarna i sänkningsföretaget, å andra sidan, har vattendomstolen på grund av den i målet företagna utredningen funnit det böra för visst antages, att ifrågavarande kostnad och förlust komme att visa sig icke stå i oskäligt förhållande till värdet å skadan för vattenverken, om åtgärderna ej vidtoges.

Denna av vattendomstolen uttalade uppfattning om de föreslagna regleringsåtgärdernas berättigande och verkningar hur, så vitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, icke jävats i de domslut, vilka under målets fortsatta handläggning meddelats av Västerbygdens Vattendomstol 1928.

Vad sålunda anförts om verkningarna av de regleringsåtgärder, vilka av Högsta Domstolen föreskrivits, ger enligt lantbruksstyrelsen uppfattning vid handen, att ett frångående av denna dom och en lösning av Hornborgafrågan efter andra linjer bör sättas i fråga, endast andel förutsättning att giltiga skäl därtill visas föreligga. Lantbruksstyrelsen kan för sin del icke finna, att, när förlikningsmännen i sitt nu framlagda förslag frångått nämnda dom, den härför anförda motiveringen ger intryck att vara fullt bärande. Särskilt må framhållas, att densamma icke erbjuder tillräckligt underlag för att med önskvärd grad av tillförlitlighet må kunna bedömas, huruvida icke ett verkställande av Högsta Domstolens dom skulle kunna komma till stånd med mindre ekonomisk uppoffring från statens sida än enligt det nu framlagda förlikningsförslaget, även för den händelse att företagets intressenter icke skulle belastas med högre kostnader för tvistens avvecklande än vad nu ifrågasatts.

På grund av vad ovan anförts finner lantbruksstyrelsen för sin del frågan om anvisande av statsmedel till genomförande av förlikningsförslaget böra avgöras, först sedan närmare utredning i ovanberörda avseende föreligger.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Insulander samt byråcheferna Bjurstedt och Fredholm. Stockholm den 4 maj 1933
Underdånigast Erik Insulander. Olof Fredholm.