|
Den som skriver detta har ursprungligen intresserat sig för Hornborgafrågan
enbart för fågelsjöns egen skull, men har sedan alltmer och mer kommit att fästa
mig också vid den rent mänskliga förhållanden som här möte. På riksdagens borg
ligger nu en "lösning", som är förkastlig ur båda dess synpunkter. Ur
naturskyddssynpunkt utmärker den sig framför allt genom sin otroliga brist på
framsynthet. OM framtiden, som säkerligen har långt större tekniska och
ekonomiska resurser än vi, skulle aldrig så brinnande önska en återuppståndelse
av Nordens främsta fågelsjö så kan det dock inträffa att detta stöter på
oryggliga hinder från deras sida, som då råda över den forna sjöbottnen. Är det
inte så orimligt och ologiskt som någonting kan vara, att då staten nu återigen
med en jättesumma skall hjälpa sjösänkarna från deras trassliga affärer, men
fullkomligt underlåter att ställa upp varje villkor, som kunna trygga sjöns
återställelse i en närmare eller fjärmare framtid? Vad förslaget i övrigt
beträffar, kan icke undgå det intrycket att somliga gynnas medan andra svårt
missgynnas
"Men", invänder någon, "skall nu hela frågan rivas upp igen, då vi äntligen stå
framme vid målet, och hoppas att för alltid få den ur världen. Det är för resten
alldeles lönlöst att försöka. Saken är klar." – Nej! – "Bakom står ett enhälligt
utskott." Då måste man i rättvisans och framtidens namn trotsa utskottet.
Jag vill nu först stanna vid några akter i 1900-talets sjösänkningsdrama. En av
de senaste dagarna ha tvenne trovärdiga och högt aktade personer, som på sin tid
deltogo i sänkningsarbetet 1904-11, under edliga förpliktelser lämnat meddelande
som kastar grällt ljus över vad som skett och sker med Hornborgasjön. Nämnda
personer hävda, att vid den bottenfördjupning, som gjordes i sjöns avloppså
Flian, men ej begränsade sig till det medgivna måttet utan sprängde så djupt –
lägre än sjön bottenyta – att det hela måste anses syfta till fullständig
torrläggning av sjön. De framhålla också hurusom arbetet därigenom fördyrades
och statens pengar fingo tjäna andra ändamål än det avsedda. (Webbmaster gissar
att personen ifråga var Rudolf Söderberg)
Sänkningen ligger nu ett par årtionden tillbaka i tiden. Den har förstört
omätligt dyrbara naturvärden och därtill mycket stora ekonomiska värden såväl
redan förefintliga som – i troligen ännu högre grad – slumrande
framtidsmöjligheter. Bl.a. ha ägarna av vattenfallen i Flian lidigt väldiga
förluster. Efter mångåriga rättegångar mellan sjösänkare och fallägare kom i
februari 1932 Högsta Domstolens utslag, som bjöd att sjön åter skulle till en
viss grad höjas, en dom dock icke gått i verkställighet.
Fram till nämnda tidpunkt hade sjön trots allt varit något sånär lik en sjö.
Påföljande sommar börjar en ny fas i skådespelet. Man ifrågasatte en
"uppmuddring av gamla kanaler, särskilt i sjöns södra del. Vattnet flydde
hastigt ur sjön och det avslöjades nu hur hårt sänkningen tagit på dess
krafter". Sjön ser nu "trött och likgiltig ut". Det är som den ej orkade med
längre alla rubbningar i organismen – som om den hade givit upp kampen. "Sjön"
är nu bara träsk och dy. De genom sänkningen lössläppta igenväxningskrafterna ha
tagit makten. Sjösänkarna peka nu ivrigt på detta och säga: "Sjön kan aldrig mer
bli någon sjö. Att uppdämma är bara skadligt för alla. Bäst att nu omedelbart
fortsätta kanaliseringen." Man försäkrar att det däremot icke är tal om en ny
sänkning. Nej tacka för det. Är det sant, att man redan för länge sedan
underskridit sjöns bottenplan på det avgörande stället ett stycke ned i Flian,
så behövs ju ingen ytterligare sänkning. Man behöver då blott genom fortsatt
kanalisering i sjön och avloppsåns främsta delar undanröja mjukare hinder. Allt
ligger klart för torrläggning. Hornborgasjön kan försvinna och nya marker
erövras. (Ett litet "naturreservat" för fågellivet skall man emellertid i nåder
försöka ordna med. Det har man till slut ansett sig kunna orka med att benäget
meddela de tusentals naturvänner, som gå i vånda för vad som skall ske).
"Konungens dom" om uppdämning varslade om ljusning för fallägarna. Men – som
framhävdes i domen – skulle även mycken jord få nytta av den ökande fuktigheten.
Vissa genom sänkningen nyvunna marker skulle emellertid taga skada av
uppdämningen, såsom Högsta Domstolen inskärper ingick icke i sänkningens syfte
att nyvinna mark, blott torrlägga redan odlad mark. Här kom domen emellertid i
strid med vissa godsägarintressen, och ledande krafter inom sänkningsföreningen
inriktade sig på och ha också lyckats åstadkomma någonting, som med ett högst
missvisande namn kallas för en "förlikning mellan parterna." Uttrycket är
missvisande av två skäl. De båda parterna äro strandägarna och fallägarna.
Emellertid är den förra parten delad i två läger, ett mindre men långt mäktigare
med de styrande godsägarna i spetsen och ett betydligt större men svagare och
klumpigare med flertalet småbrukare, som har svårt att göra sina krav gällande.
Fet är för hela frågorna bedömande av stor vikt att icke förbise detta, vilket
man förbluffande nog gjort på håll där man ej kan vänta det. Hur det lyckats de
styrande, att mot majoritetes vilja taga uttryck sådana som
"sänkningsföreningen" eller "jordägarna" eller "ena parten" i anspråk för sin
del, är en sak som vi ej kunna närmare gå in på. –
Vad fallägarna beträffar ha de skrivit under förlikningsvillkoren först sedan de
efter lång tids pressning känt sig tvingade därtill. Det är så sant som en
"förlikningsvänlig" – tidningsman säger att de i det längsta stått emot men till
slut givit efter för förlikningsmännens energi. Och nu äro de ångerfulla.
"Men nog är det vackert om folk vill förlikas." Javisst, men helst bör man komma
varandra tillmötes på halva vägen, och helst böra allas rättmätiga krav
tillgodoses så långt möjligt är. En sådan förlikning önskar man ivrigt att med
det snaraste få till stånd, men det tråkiga är att den nu uppgjorda
förlikningsplanen försvårat och försenat en sådan uppgörelse. Därför måste men
nu yrka på uppskov helst som en för staten billigare lösning kan ställas i
utsikt.
Lantbruksstyrelsen, Statskontoret, Vetenskapsakademin och pressen ha riktat de
allvarligaste anmärkningar mot "förlikningen". Icke desto mindre har
Jordbruksutskottet enhälligt uttalat sig för den. Hur är detta möjligt? Jo, det
framstår med största tydlighet att det korta besök som utskottet den 29 maj
avlade vid Hornborgabygden blev av den mest avgörande betydelse för utskottets
åsiktsbildning. Men - den som har ögon att se med - gjorde detta besök intryck
av att hela tiden stå under skicklig regi av ledande krafter på "förliknings" –
håll. De förlikningskritiska synpunkterna undertrycktes givetvis icke, men de
kommo att i ytterst otillräcklig grad framträda. På den sålunda lagda grunden
ansåg sig utskottet moget att fatta beslut i den invecklade frågan.
För fallägarna innebär sänkningen oerhörda förluster. Fallhöjden i avloppet är
52 meter varav 33.8 meter hittills äro utbyggda. Tänker man på den stora,
svallande sjö som förr fanns och så betraktar den varande bedrövliga
gölstrimman, blott några centimeter djup och på sommaren förvandlad till
stinkande dy, så får man en liten aning om vilka värden det rör sig om. Man har
räknat med siffror på ett större eller mindre antal miljoner. På motståndarsidan
ha somliga av dessa siffror kallats fantastiskt höga. Därmed må vara hur som
helst. Ett är säkert, att den siffra för minskning av utnyttningsbar vattenmängd
som lantbruksingenjör – icke vatteningenjör. Hallin anger, 104.000, är
fantastiskt låga.
För strandägarna ställer sig saken högst olika alltefter den växlande
markbeskaffenheten å skilda håll samt av andra orsaker. Somliga ha genom
sänkningen gjort stora jordvinster. De överstiga summan 700.000 kronor – siffran
hämtad från "förlikningsvänligt" håll (ingenjör Hallin i Skara Tidning 25
april).Enligt samma källa skulle genom uppdämning till den höjd Högsta Domstolen
förskriver förloras 200.000 kronor, men detta är nyerövrad mark. Förut har man
icke låtsat om att man velat komma åt denna mark, men nu rycker man fram med
sina anspråk.
Andra strandägare ha tvärtom lidit svårt av sänkningen. I mycket stor
utsträckning är den torrlagda marken värdelös. De har inte vunnit så mycket som
5 öre på den. Men stora penningutlägg ha de fått till straff för att de låtit
locka sig till delägarskap i sänkningen. Till denna börda kommer förstörelse av
stora tillgångar som de förr ägde. Genom det sänkta grundvattenståndet har odlad
mark (sandjord m.m.) i stor utsträckning blivit för torr. Det friska betet vid
stränderna har ersatts av kalmarker. Grässkörden har till stor del försvunnit.
Täta vassar stodo förr vid stränderna medan i sjöns mitt var djupare, öppet
vatten.
Nu har vassarna rymt ut i sjön och blivit svåråtkomliga. Det förr oerhört
givande fisket, av vilket många helt eller delvis hade sitt uppehälle är nu
förlorat. Efter sista sommarens hänsynslösa kanalisering låg fisken i väldiga
mängder och ruttnade i gyttjan. Och sedan bottenfrös det tunna vattenlagret.
Jakten – myriader änder – är också förlorad. Till allt detta kommer att
strandborna mist så mycket av sin trevnad. Istället för den granna sjön med de
tusen fåglarna har man fått väldiga träskmarker och en illaluktande gyttjepöl.
Kungens dom som påbjöd höjning av sjön skulle återskänkt mycket av det goda åt
småfolket och den hälsades därför med stor glädje då den kom. Det är en grym
besvikelse för dem att man nu vill stryka ett streck över denna dom och ersätta
den med en så kallad förlikning, ett namn som i deras ögon klingar skärande
falskt. Och varför skall så ske? Jo, därför att vissa strandägare skola till sin
väldiga vinst på över 500.000 kunna lägga ytterligare 200.000 eller om man så
vill 250.000 – siffran har nämligen senaste åren stigit lika kraftigt som
jordvärdena på andra håll i landet ha sjunkit. Antag nu att förslaget i övrigt
vore förnuftigt, skulle de inte då vara i sin ordning – när nu staten i sin nåd
och givmildhet skall som en snäll pappa sörja för sina slarviga barn – på ena
eller andra vägen ordna det så att 700.000 kronors vinsten på ett rättvist sätt
fördelades mellan strandägarne? Varför skola somliga vara dömda att förlora
medan andra vinna. OM några borde förlora, så skulle det väl vara de som främst
äro ansvariga för den väldiga värdeförstöring som sänkningen är, alldeles
bortsett från de dyrbara rättegångar den haft i släptåg. Men nu förefaller det
snarare vara så att de drivande krafterna befinna sig i det läger där vinsten
skall hamna, under det att i motsatta lägret tycks finnas många som mera
ofrivilligt dragits med in i företaget.
Man må tycka vad man vill om Kungens dom, man må vara aldrig så bergfast
övertygad om att jordförlusterna äro större än det so skulle återvinnas vid en
dämning, tänker man efter så måste man i alla fall erkänna att genom Kungens dom
uppnåddes större inbördes rättvisa mellan strandägarna. Många småbrukare skulle
ha återvunnit något av vad de en gång haft, om det också aldrig kunnat bli som
förr. Å andra sidan skulle sänkningens syfte varit uppnått, ty t.o.m. i
propositionen säges det att syftet var att skydda jord mot översvämningar –
sedan glider propositionen omärkligt över till att tala om tillgodogörande av
sänkningsresultatet och räddning av torrläggningsvinsten, men bakom dessa
uttryck gömma sig just de marker, vilkas erövring lågo utanför de öppet angivna
syftet med sänkningen. Markförbättringen på över 300.000 skulle varit gjord och
det hade alltså även då varit så, att somliga gynnats och andra missgynnats. Ty
sänkningen innebär under alla förhållanden en överflyttning av tillgångar från
vissa händer till andra händer.
Men skall man ytterligare skärpa det orättfärdiga i denna ödets lek, - eller vad
man vill kalla det – när man i stället på ena eller andra sättet skulle kunna
rätta till det hela en smula.
De hyggliga utskottsfarbröderna tyckas aldrig ha fått ögonen öppna för denna
sida av saken (Jag vill t.o.m. gärna tro att utredningsmännen ej ordentligt
tänkt sig in i vilken orättvisa deras ändring av domslutet innebär). De har
fallit offer för en grov förenkling av frågan. Strax i början blevo de inställda
på att se hela saken så här: Vi måste laga att inga jordvärden förloras. De
fingo först höra ett föredrag, som upplyste dem om att så och så stora
markvärden – spiksäkra siffror? – gå till spillo om man dämmer så och så mycket.
Det lät ju hemskt och naturligtvis måste ett jordbruksutskott först och främst
tänka på jordbitarna – även på bekostnad av andra värden - annars vore det väl
inget jordbruksutskott, kan jag tro. Vidare förde de goda gubbarna för att titta
på en del präktiga åkrar som vunnits genom sänkningen på 1870 talet. Men varför
fick inte utskottet på nära håll studera en enda flik av de väldiga vidder som
barlagts genom sista sänkningen? Jag trodde det var 1900 talets stordåd – eller
odåd – man skulle studera. På lite avstånd kan ju den välsignade våren förtrolla
allting, även det vedervärdigaste, men på närmare håll ser det kanske litet
annorlunda ut. Det kunde varit nog så nyttgt att traska omkring därnere i
träsket i några timmar eller helst dagar och stifta grundlig bekantskap med
videsnåren, starrtuvorna och stinkgyttjan, att leta efter den försvunna sjön, de
försvunna gäddorna, braxarna och ålarna, de försvunna kräftorna och de försvunna
änderna. Sedan kunde man tittat ett tag på den döda vassen, de så kallade
betesmarkerna och de förtorkade åkrarna och så tänk ett tag på den förlorade
vattenkraften, de förlorade turisterna och de förlorade sommarvillorna som kunde
ha byggts på de fagra strandkullarna. Till sist kunde man också ha tänkt på vad
som enligt mångas mening är den ojämförligt största förlusten, de försvunna
fågelsynerna och fågelkörerna i denna Nordens härligaste fågelsjö. Den fröjd och
friskhet som de skulle skänkt åt tusentals människosinnen går icke att uppskatta
i några pengar. Man kunde kort sagt ha sökt fördjupa sig en smula i hela
sänknings eländet, detta dunderprov på mänsklig dumhet och hänsynslöshet.
Sedan kunde man ju fråga sig om det verkligen är så angeläget, att de som ställt
allt detta skola - utom de 500.000 kronorna – få stoppa ytterligare 250.000 i
sin ficka. Staten har förut skänkt sänkningsföreningen 350.000 kronor och nu
skall staten åter punga ut med 675.000 för att sjösänkarna skola kunna betala
sitt skadestånd till fallägarna. Hur många människor få månne sina skulder
betalda av staten? Man borde vara innerligen nöjd redan med detta. Summan
675.000 kommer emellertid icke att räcka. Ty stryker riksdagen ett streck över
vad landets högsta dömande myndighet funnit för gott att döma i denna sak, så
skadar riksdagen därmed svårt en hel mängd fattigt eller föga välbärgat folk,
troligen ett par hundra människor om icke mera – män, kvinnor och barn. Det blir
då nästa år en hederssak för riksdagen att sona vad den brutit med en summa som
åtminstone inte borde understiga 250.000, om det skall vara ett spår av logik
och rättfärdighet i det hela. Ty man måste komma ihåg att markvärdet på 250.000
dels aldrig var meningen att vinna, dels vunnits på andras bekostnad. Däremot
var den vinst som man väntade av Konungens dom ingenting annat än en partiell
återställelse av värden som man en gång haft men blivit berövad.
Jag skall nu be att få gen en anvisning på en för staten säkert åtskilligt
billigare lösning än de 675.000. Vattenverksägarna ha sagt och säga ännu i denna
stund, att få en dämning så vilja de minska skadeståndet och detta desto mera ju
högre dämningen blir. Vid dämning upp till den av Högsta domstolen föreslagna
höjden må de förlorade jordvärdena saklöst lämnas ut räkningen. De voro aldrig
avsedda att vinnas. Sänkningens mål är uppnått ändå. Må man icke knysta om
orättvisa då man i alla fall med sina 500.000 kronor finast från affären av
alla. Vid högre dämning är det rätt och billigt att jordägarna få skadestånd.
Eller är det otänkbart att man kan få en billigare lösning på teknisk väg, genom
anordningar som skydda mot vattenskador? Ur natursynpunkt vore en hög dämning
givetvis mycket önskvärd.
Sedan kunde man upptaga kampen mot igenväxningskrafterna, där var tid finge göra
sitt. Om man ser saken på lång sikt är en återställelse av sjön också det enda
riktiga ut ekonomisk synpunkt. Hornborgasjön kan en gång bli en stor
rikedomskälla. Dagens lösning får icke bliva en tragisk slutpnkt i sjöns liv
utan en vändpunkt. Jag talar i tusen och åter tusen människors namn då jag
önskar att den stora frågan måtte lösas i ansvarskänslans´, framsynthetens och
rättvisans tecken.
Men jag avbröt min skildring av utskottsbesöket och tar nu åter upp tråden.
Godsägare Ekbergs stolta Dagsnäs styrde man diplomatiskt förbi, däremot dracks
det härligt diplomatiskt kaffe i en vacker skogsdunge, och farbröderna
kringklappades hjärtligt av de fina och artiga förlikningsherrarne. Mindre
roligt var det att sitta instängd i Hornborga Missionshus och höra på småbonden
och före detta jägaren och fiskaren Biljer i Bolum. Det lät nog klokt och bra
vad karln sa, just när man hörde det, men så värst förlikningsmässigt var det ju
inte, och godsägare Gustavsson (Domö) gjorde sitt bästa att strax vifta bort
verkningarne av detta dagens störande inslag. Betydligt roligare var det då i
Stenum, där godsägare Brolihn lade ut texten, och där var det ordnat, så att man
fick göra grundlig bekantskap med bönderna som sågo ut att vara flera än på
östsidan fast motsatsen är fallet. Dessa bönder reducerade nu också äntligen de
över hela Europa utskrikna Hornborgafåglarna till deras rätta värde: "Fåglarna,
vad tjänar vi på dom". Nej det är så sant så. Biljer i Bolum kanske skulle ha
tillagt: "Den ruttna fisken, vad tjänar jag på den". Ja ha, och så tog man sig
en titt på en kvarn, och sedan bar det iväg till stor förlikningsmiddag hos
herrn till Domö. Men dit var inte Biljer i Bolum bjuden och inte jag heller.
Trots detta vill jag utbringa en välgångsskål – den sanna förlikningen, som jag
hoppas skall komma innan ännu ett år runnit till ända.
|
Niléns kommentar-2017
