I samband med domen 1962 då Cramer förlorade målet om Hornborgasjön ville PO försöka få en bra förklaring till förlikningen och dess påverkan på domarna 1933 varom domen 1962 handlade.

Västerås 1962-11-05

 Tandläkare P O Swanberg

Ang Hornborgaförlikningen

På Eder förnyade fråga varför förlikningskommissionen gick in just för 1933-års åtgärder och inte baserade förlikningen på HD:s dom lär jag nog inte – även om jag skulle sätta mig och plöja igenom alla handlingarna i målet – kunna ge ett tillräckligt säkert och uttömmande svar. Såvitt jag kan minnas var ”Kungens damm” med åtföljande tappningsplan inte odelat populär bland fallägarna. Den var heller inte önskad av sänkningsföreningen. HD räknade själv med att regeringen skulle medföra minskad nytta för jordägarna och ett justitieråd ansåg t.o.m. att en reglering skulle bli bestående värde för fallägarna. Under sådana förhållanden var det kanske inte så märkvärdigt om förlikningsmännen försökte finna en utväg, som utan att skada jordägarna var ägnad att förbättra vattenföringen för fallägarna. Om något allvarligt motstånd restes från parterna mot kanaliseringsprojektet, hade förlikningskommissionen nog inte kunnat basera sitt förlikningsförslag på detsamma. Varifrån kanaliseringstanken ursprungligen kom vet jag ej, men jag skulle tro att den s.a.s. gav sig själv, då förlikningsmännen studerat läget. Och något som kan tagas som belägg för att kommissionen fann ”att just 1933-års åtgärder skulle medföra betydande svårigheter ekonomiskt, tekniskt juridiskt och ur kulturell synpunkt” känner jag ej till. Förlikningsmännen hade också ett annat utgångsläge än HD så till vida att HD hade att fastställa fallägarnas rätt oberoende av föreningens förmåga att i praktiken realisera den under det att förlikningsmännen hade att finna en lösning, som låg inom föreningens ekonomiska möjligheter att effektuera.

Högaktningsfullt Sven Turén