|
Denna sida
En försvinnande sjö av Rudolf Söderberg 1912
Den försvinnande fågelsjön 1914 sign.
Tedwill
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning Lördagen den 17 augusti 1912
En försvinnande sjö av Rudolf Söderberg
Det fanns en tid, då äfven Sverige i var ett "de tusen sjöarnas land" Grunda
vattenbäcken med ymnig växtlighet låg inbäddade i skogarnas grönska likt dammar
i en stor park. Landet bar nämligen vidsträckta ekskogar, och ett mildare klimat
än nutidens underhöll en rik flera. Vildsvin, bison och uroxe genomströvade
skogarna, och, man vet, att människor med båge och pil jagat detta villebråd,
som således måste funnits äfven under vår stenålder.
Det var ingen, som missunnade de små vattnen deras plats, men växterna myllade
slutligen igen dem och lämnade oss torvmossar i stället. Andra förändringar i
klimat och skogsvegetation förde till ett slut på denna villebrådets
glansperiod.
Det faller af sig självt, att ett storartat fågelliv tillhörde dessa tiders
djurvärld, och vad som härav icke gick förlorat, trängdes undan till de gynnade
ställen, som kunde finnas kvar. Särskilt träsksjöarnas fågelliv hade nu alla
betingelser att utveckla sig till det överflöd, vartill endast dylika
fågellokaler äga förutsättningar, och man måste därför antaga, att dåtidens
fågelliv var oerhört mycket rikare än nutidens och erbjöd en underbar anblick:
Till våra dagar har inte mycket bevarats af sådana fordomtima träsksjöar. Det
fanns likväl två, om vilka man kunde säga, att de bibehållit en hög grad af
ursprunglighet, så att man där kunde få ett ungefärligt begrepp om en förgången
tid. Dessa två voro de allmänt bekanta Tåkern i Östergötland och Hornborgasjön i
Västergötland. Man har de senare åren ansträngt sig till det yttersta att skaffa
bort dem båda, med det resultat, att den förra ännu finnes kvar, men den senare
blifvit en hastigt försvinnande naturmärkvärdighet.
Det allmänna intresset har då och då fångats av notiser och varjehanda om detta
sänkningsföretag. Man har fått klart för sig, vad man tänker vinna, och om vilka
ekonomiska fördelar man trätt (ty strandägarna äro icke alla gynnade af
företaget), men hvad som härigenom går förlorat ur natursynpunkt, därom är man
icke alltför klart underrättad.
En skildring af sjöns egendomliga fågelliv i samband med dess senare historia
intill slutet kan därför äga både sitt intresse och sitt berättigande.
Strandparti med vassar. Billingen i bakgrunden. I vattnet av Scirpus lacustris
Sjöns betydelse som en ännu fortlevande fordomtima träsksjö är redan antydd
genom det ovan sagda. Det är mycket sannolikt, att den tillhör den kategori av
vattenbäcken, som på grund af sitt bildningssätt under Istidens sista skede fått
namn af isdämda sjöar. Deras ringa djup blef både deras rikedom och deras död.
Växterna vandrade in, bredde hastigt ut sig och uppfyllde dem så småningom.
Särskilda förhållanden kunde fördröja denna igenväxningsprocedur, såsom skett i
Hornborgasjön.
En torvterass vid stranden av sjön. Foto E Lindegren 1905.
Det är i själva verket en mycket ansenlig vattendepression, af vilken sjön utgör
den sista resten. Att sådana områden genom sin rika djurvärld skulle locka
jägar- och fiskefolk är naturligt. Hornborgatrakten är utan tvivel en mycket
gammal boplats för människor. (I detta sammanhang kan erinras om den
pålbyggnadsplats, en av de äldsta i Norden, som för något år sedan upptäcktes i
en mosse vid Tåkern.)
En sägen förmäler, att det stått en vikingaborg på Almeö, en landhöjning vid
stranden af Hornborgasjön. En del gamla fynd ha gjorts från sten- och
järnåldern, och nyligen upptogs från bottnen ett intressant, ehuru måhända
relativt yngre kulturföremål, vilket nu omnämnes för första gången. Det är en
ökstock, förfärdigad av ett c:a 4 meter långt halvcylindriskt skal av en ek,
tillvässad i båda stävarna, såsom bilden visar.
Ökan som återfanns utanför Almeö
Farkosten, som väl tillhör den äldsta ökstockstyp, som använts i sjön, har
sannolikt dels stakats, dels framdrivits med paddelåror, ty spår till årtullar
saknas fullständigt.
Det berättas, att sjön i mannaminne undergått förändringar, hvilka till en del
orsakats af forna försök till sänkningar. Det första lär ha skett redan 1802 och
därtill anknyta sig några ännu fortlevande intressanta uppgifter. Sjöns
sankmarker voro då högst betydliga, och vattensjuka depressioner som förband den
med småsjöarna i grannsocknarna. Trakten ansågs osund till följd af sin
fuktighet.
Höst- och vårsådderna förstördes ofta genom nattfroster, dimmorna återkom
ständigt sommaren öfver, myggen voro ett plågoris, och farsoter kunde härja
mycket svårt, särskilt frossan och smittkopporna. Dessa förhållanden gav
anledning till detta första sänkningsförsök och blef i det närmaste avhjälpta.
Det var således inga förvärvsbegär, som orsakade denna obetydliga sänkning eller
blev tillgodosedda därigenom.
Under 50-talet var trakten icke allenast ovanligt rik på fåglar, utan även på
större däggdjur. Lodjuret var långt ifrån sällsynt, och Billingen, vid vars fot
sjön är belägen, var ett kärt tillhåll för vargen. Bland de fåglar, som jämte
dessa djur för längesedan utgått ur traktens fauna, äro gladan och havsörnen,
och när slutligen senare tider gjorde landvinningar i odlingssyfte av sjöns
sankmarker, försvann korpen, rördrommen och senare egendomligt nog den lilla
vackra, numera här i landet rätt sällsynta svarttärnan.
Med åren har alltmer av de sanka ängarnas fågelliv plundrats genom plog och
harv. Tranan, storspoven, ljungpiparen, grönbenta snäppan och brushanen
drabbades närmast av en sänkning på 1870-talet. Genom denna förändrades madernas
vadar fågelliv högst betydligt, medan själva sjön genom vegetationens ökning
blef gynnsammare för simfåglarna. Det är nu man märker en del nya arters
inflyttning. År 1889 bosatte sig det första svanparet i sjön, och för något år
sedan uppgick antalet svanar till ett hundratal. Brunanden började uppträda
efter 1880-talet och för 15 år sedan inkom skrattmåsen.
Här är nu vändpunkten i hela denna intressanta historia. Det är icke längre
fråga om fågellivets vara eller icke vara, ty det är ingenting mer. Man ser
visserligen ännu en yta af skenbart nästan samma utsträckning som förr. Men det
är i själva verket alls icke så. Mycket avsevärda förändringar ha skett, dels
genom strandförskjutningar, dels genom vegetationens hastiga förökning. De förra
kunna på avstånd icke iakttagas annat än på sjöns vassfria stränder, och det är
detta, som givit anledning till påståendet, att sjöns karaktär ej skulle
förändrats.
Vegetationens hastiga ökning år något särdeles märkvärdigt. Scirpussäven har
alltid haft stor utsträckning, men dess dominerande välde är nu större än
någonsin. Utanför säven pågår en oerhörd formationsbildning av allsköns
undervattenvegetation: nate (Potamogeton) och alger (Chara), och vettenpesten
(Elodea) hota att fullständigt igenfylla vissa delar av den grunda sjön.
Allt detta växtliv skulle ju kunna anses fördelaktigt för fågellivet, men som
förhållandena nu blifvit, har en annan sak alltför stor betydelse af motsatt
art. Det är dels sjöns uppgrundning genom sänkningen, dels vassbältenas
förflyttning upp på land, där inga vattenfåglar kunna uppehålla sig. Alla de
näckrosfyllda gläntor i säven, där andflockar brukade samlas i hundratal, äro
förvandlade till gräsplättar.
Scirpussäven befinner sig visserligen på marsch utåt sjön, men den är i och för
sig icke någon lämplig sävart för vattenfåglar. Endast där den bildar dessa
gläntor innanför ett fritt och djupare vatten, blir den ett gott och effektivt
skydd för de provianterande skarorna. När undervattenvegetationen nått längre
fram, blir Hornborgasjön en praktiskt taget igenvuxen sjö.
Detta är närmast sagt med tanke att sjön eventuellt skulle bibehållas, sådan den
nu är. Den torde dock ej ha lång tid kvar. Ännu har ej utloppströskeln fullt
avhuggits, ännu pågår muddringsarbetet, och skall någon fot tagas till av
vattendjupet, är det förbi med hela sjön, dess egendomliga natur, allt dess
fågelliv och dess fiske. En ränna är allt, som blir lämnat, och det återstår
blott att se, vad som kommer i stället!
Hornborgasjön har redan mistat så mycket, att det är uppenbart, att den aldrig
mer kan räknas som en för sitt fågelliv synnerligen framstående sjö. Det blev en
oväntad hastig decimering af fågelfrekvensen över hela linjen som blev den
direkta följden av denna sista sänkningen. Vad den nu har, är icke stort mer, än
vad i den med naturnödvändighet måste ha kvar, för att ej prestera den
egendomligheten, att, ehuru rik på vegetation, vara utslocknad på fågelliv efter
att för blott ett par tre år sedan ha härbärgerat ett ovanligt sådant.
Sjön var bl.a. märkvärdig för sin rikedom på den dykand, som bär namnet vigg
(Fuligula crista). Nu finnes blott en liten oansenlig flock kvar. För denna
fågelart var vattendjupet en betingelse. Även brunanden har avtagit.
Beckasinerna och brushanarna är i det närmast försvunna, grönbenta snäppan
likaså, och den värdefulla skedanden synes vara mycket sällsynt. Svanen har
redan flyttat från sitt stamtillhåll i sydväst, och den kontingent, som nu
finnes, har uppsökt andra delar.
Där naturen får rå sig själv, där utvecklas allting harmoniskt. Ingenting står
stilla, ingenting förblir sådant det är, men den tid, som fordras för
genomgripande förändringar, tar århundraden, och det bästa därvid är, att såväl
växter som djur kunna tillpassa sig för nya villkor och framställa bilden av en
utveckling efter naturliga lagar. I själva verket förloras härigenom aldrig
kontakten med det förutvarande, och det närvarande kan därför bära mycket av det
flyddas prägel. Det är också ur denna synpunkt Hornborgasjöns försvinnande är en
stor förlust, ty var kan i en framtid en sådan utveckling följas? I
Hornborgasjön hade i alldeles särskild grad forntida förhållanden bevarats, och
så skulle det blifvit i långa tider.
Människan har överallt ingripit och tagit alltför verksam del i nydaningar för
att någon plats utom Tåkern kan uppvisa, vad Hornborgasjön nyligen förmådde.
Sjön var ett naturminnesmärke, och det ligger en god portion vandalism i det
mullvadsarbete, som nu pågår där. Ett stycke natur försvinner, där var och en,
som förstår att se, kan återfinna århundradens förgångna djur- och växtliv och
skaplynnet hos ursprunglig och ofördärvad svensk natur.
Rudolf Söderberg
Aftonbladet Söndagen den 25 oktober 1914
Kulturens vandaliseringsverk.
Gud ske lov för kulturen! Den ska vi ju inte säga något ont om. Men ibland kan
den verkligen bli tråkig. Och man känner då förståelse för svärmaren Rousseau -
- - .
Jag träffade härom dagen min gamle vän ornitologen och Australienforskaren
Rudolf Söderberg, och så kom vi att tala om Hornborgasjön.
Hornborgasjön behöver väl inte presenteras? Jag förutsätter, att den på
förhand är välbekant. Träsksjön där nere vid Billingen, fåglarnas och
näckrosornas paradis. Naturens egen kombinerade zoologiska och botaniska
trädgård mitt upp i västgötarnas land.
Hornborgaviken från Stommen Hornborga 1905
Hornborgaviken 1914 med Almeö i bakgrunden
Fil. kand. Rudolf Söderberg är specialist på fåglar och därutav kom det sig
att han också blivit specialist på Hornborgasjön. Det började han med redan som
student. Fick anslag av Vetenskapsakademin, och låg därnere om somrarna och
studerade och skrev för många herrans år sedan en förträfflig avhandling, som
publicerades i akademiens handlingar. Men det var inte bara Söderberg, om med
förtjusta ögon såg på den underbara sjön. Det var ock an annan - det var
Kulturen. Den är ibland sam en sniken bonde. Den glor med giriga ögon och
kalkylerar, hur många blanka kronans riksdalrar det skall rendera, om det går så
och så. I vassen på Hornborgasjöns sumpstränder stod den just i den skepnaden en
dag och kisade och räknade på, hur många tusen tunnland fet mylla, som skulle
läggas under plogen, om man tog och sänkte sjön. Det var en brutal tanke. Och
kanske just därför blev den förverkligad.
Fågelsjön, som skulle erinra oss om djur- och växtlivets rikedom i de förgångna
tider, då stora delar av södra och mellersta Sverige ännu uppfylldes av grunda
träsksjöar, dömdes till undergång.
Det är scenförändringen där nere vid den döende sjön, som Söderberg följt
steg för steg, hur den brokiga mångfalden arter av djur- och växter försvunnit.
Det var den vi språkade om, när vi nu råkades, och vi harmades båda över
kulturans nyttighetssträvanden, sådana de ibland ta sig uttryck.
Nu ser jag, att Söderberg skrivit en uppsats i "Fauna och Flora" om
Hornborgasjön slocknande liv. Den ger mig anledning till dessa rader. Och jag
tillåter mig därtill foga ett par citat ur hans egen uppsats:
| "Genom den hastighet, varmed Hornborgasjön förändrats,
har man det bästa tillfälle att se, hur oerhört den ursprungliga
naturskönheten förstöres, så fort den kommer under människans inflytande.
I den dag i dag är skulle det vara omöjligt att i hela sjön uppsöka en
kvadratmeters yta, som kunde ge en föreställning om den blomprakt av
näckrosor tillsammans med Alisma- och Siumbestånd, vilken blott för några
år sedan utmärkte stora delar av sjön i söder och väster. Ingen enda av
alla de lika blom- som fågelrika gläntorna i den stora sävarealen i söder
finnes kvar. Här ligger gungflyn och jäser, där den ej täckts av det
tuviga Agrostis-gräset, och de enda fåglar, som under sommaren synes här,
äro några skrikande tofsvipor. Hornborgasjön med sin fornsvenska natur
kunde sägas representera en hel liten värld för sig. Sjön har nu, upphört
att vara till såsom sådan, även om den bibehållit en rest av sitt forna
vatten och sina fåglar.
Fågelvärlden betyder mera än den övriga djurvärlden för det levande
intryck ett landskapscenario förmår giva. Bättre syn för sägen skulle man
icke kunna välja än Hornborgasjön. Den, som under åratal blivit van att
redan i föreställningen associera en mängd ljud och syner till denna
natur, och en dag i sommar besökte sjön, kunde icke undgå att erfara den
saknad och tomhet, som endast döden bringar, där livet förut pulserat och
blomstrat. Förr uppfyllda, av en sällsam kör av röster från hundratals
strupar, stod vassarna nu dödstysta, utslocknade på både rörelse och ljud.
På sjöns vattenyta syntes, icke en näckros, men över stora områden
utbredde sig en naken dy, där inte ens en grästuva ännu slagit rot. Det
allmänna intrycket var förödelsens, och vad som därmed upphört att vara
till i denna landskapsbild är icke bara ett sällsynt rikt och
beskådansvärt fågelliv, utan även en växtlighet, vars egenartade yppighet
tillhörde en förgången tid." |
Sign Tedwill
|
Försvinnande Sjö 1912-14-2017
