Dagbok Heljesgården
Dagbok Heljesgården
Vill du titta på 1995 1996 1997 1998 1999 2000
Vårbrasanvid Heljesgården samlade som vanligt ett 80 talet personer, som denna "tidiga sommardag" ringlade ner för backarna vid gården. Lars stannade uppe på krönet och kunde från ovan följa skådespelet. Samling skedde först vid Missionshuset, där vi sjöng upp oss och stärkte oss med bön och en kopp kaffe, som församlingen ordnat. Med facklor i händerna kunde vi i den lite blåsiga kvällen tåga ner till brasan och i rätt tid antända den torra högen, som väntade och som brann med kraft så att knytt och troll inte vidare skulle göra sig besvär i bygden. Många voro de gäster från staden och dess nye ägare att beskåda evenemanget. Sången spirade sedan från ett hörn av de församlade och spred inte bara en fin stämning utan även lockade andra att deltaga i hyllningarna till våren.
På morgonen hade nattens vind tagit hand om allt riset, och efter ett antal dagar har redan ris för nästa års brasa ansamlats. Traditionen kommer att leva vidare.
genomfördes i ett det mest urusla väder man kan tänka sig. Det gällde uttagningar till en högre nivå i tävlandet.
under två dagar, 12 - 13 maj, samlade många intresserade. På fredagen skedde en förberedelse och museipersonal och sparsamma delar av arbetsgruppen deltog i att koka färg och påbörja målandet av huset. Lördagen en trevlig och välbesökt folkfest där många fick stilla sin nyfikenhet runt grytan som Lundell i sin mysiga dress besvarade. Grytan kokade hela tiden pigment rågmjöl tillsattes och kocken jämt schå att hinna med att koka medan de flitiga målarna klängde på väggarna. De kunde emellertid lämna ett lysande objekt och en mysig Lars som upprepade att detta var det bästa som kunde hända. Kvar på åkern går två hästekipage fram och åter och harvar i den torra marken och kan mot kvällen lämna en lättsådd åker.
Slåtter var förr i bondesamhället en livförsäkring och en trygghet för att möta en osäker vinter. Folket i byn samlades till gemensam slåtter och höbärgning med en avslutande fest, när allt var bärgat. Många äldre hörsammade kallelsen till Museigården vid Hornborgasjöns sluttning, för att kanske åter uppleva den forna gemenskapskänsla som slåtter och bärgning innebar. Efter kortare diskussion om hur störarna skulle ställas för att ge bästa stadga åt hässjan är härligt att se Torsten fara fram med spettet. Efter kommer Sten också från bygden och vant placerar störarna, där de skall vara. Gulmåra en trygg snäll gammal fjording förd med van hand av Inge styr släpräfsan runt de hässjor, som raskt växer fram. Hit samlas intresserade från alla håll i Skaraborg med en tjuga i högsta hugg villiga att nå det gamla och den gamla känslan. Alla har något att bjuda ur sin egen erfarenhet, lägg ett tunt lager på översta lagret som lock så risker Du inte att hässjan ruttnar eller möglar. Dra undan höet nere vid marken och banka sen in så att det bildas ett "öfs" så händer inget vid marken. Vid kaffet och under arbetet skapas otvungna kontakter och alla kommer snabbt in i gemenskapen. Alla blir en del i det vi minns från förr. Synd bara att ungdomen inte lockas av dessa aktiviteter. Det kanske är så att man måste ha varit med en gång för att rätt förstå.
Efter en lång arbetsdag samlas vi kring grillen och drickat och redan nu planeras för samma aktivitet nästa år, ett gott betyg för denna typ kultur aktivitet här på gården. Kvar står nu under några veckor dessa hässjor längs vägen minnande om hur det var förr. Heljesgården etablerar sig mer och mer som den levande gård som Lars givaren ville att det skulle bli.
Bygdespelet Broddetorpsupproret mot Gustaf Vasa kommer att gå av stapeln under 5 kvällar 11-15 Augusti i sluttningarna vid Heljesgården.
Det blev jämt i år. Kennet Persson från Klåvasten utanför Skövde vann med 88 poäng och som god två kom Inge Persson från Olofstorp Lerdala under en plöjningstävlan på museigården Heljesgården. Arnold Hessel från Gränna dömde rättvist i denna tävlan. Sjukdom hos anmälda ekipage och plöjare gjorde att antalet aktörer var få. Men dess då mer åskådare kom. Uppemot 400 personer följde i omgångar tävlingen. Här finns ett genuint intresse i bygderna för att åter knyta kontakt med en brukskultur som har flytt.
Kennet vann på att han fick sitt ekipage, som lystrar till Zorro och Lova att gå lugnt. "Då hinner jag styra och korrigera de fel som annars lätt smyger sig in". Att få hästarna och plöjaren att bli ett är det viktiga. Domaren kan annars mäta ut straff och belöningspoäng med de som missar som annars smyger sig in. Det svåraste är nog att få upp öppningsfåran den första fåran och få den rak, ren och med rätt djup. Arnold domare med biträde kommer efter och mäter och stegar, han tar stickprov ur fyra därpå följande fåror och tar ett medelvärde därå. Här värderas detaljer som tiltans och dess rygghöjd, djupet och bredden, vidare kontrolleras tiltans packning och sammanhållning. Sen kommer ett svårt moment. Detta att få en snygg slutfåra och att planera så att slutfåran får exakt 1½ plogbredd för att få det hela att ge en prisvärd avslutning. Inte nog med det, vändtegen skall också vara rätt. Här gäller det att denna teg blott skall plöjas till halva plogdjupet för att sedan få en ren vändteg, när man som avslutning plöjer på tvärs. Detta är fakta och värdemått som de äldre bland åskådarna redan vet och kan, och som livligt diskuteras, när något händer nere i plogfåran. Här kom de från när och fjärran för att se plöjningen och tävlan. De kan sin sak från sin tid då de själva på 50 talet gick efter hästen och plöjde.
Det viktiga är hur plöjaren och hästarna samarbetar och det är inte allom givet att detta fungerar. Inget undgår domarens öga. Han bedömer också just detta och inte minst hur selningen sitter. Är det rätt dragvinkeln till plogen den rätta och så vidare.
Hästarna måste vara tränade för detta. De måste lära att inte gå för fort, korta steg, lugnt tempo ett måste för att plöjaren skall få möjlighet att styra och korrigera den där kroken eller var på fåran den där stenen låg som störde den förra fåran. Det räcker annars med att hästarna går i otakt blott något steg för att en ojämnhet skall komma i dagen och hamna i protokollet.
"Kennet vann på att han hade fått sina hästar att gå i ett lugnare tempo" medger Inge Persson från Olofstorp, som med sina Lotty och Leopold, kammade hem andra priset. "Mina var i början lite för ivriga och då blir det gärna att de drar ojämt och det kan bli svårare att korrigera". Ett lugnare tempot gör att tiltan vänder fint som att skära i smör.
Nu efter tävlan ligger åkern där nyplöjd och fin med sin glänsande mylla. Nere på gata mellan ladugården och vagnslidret sitter de tävlande och i full sämja äter sin medhavda varma soppa. I fonden en silverblank sjöspegel, som i dagarna sagt adjö till eftertruppen av de tranor som nu lämnat oss.
Kennet han som vann idag återvänder till sitt lilla jordbruket som släkten lämnade för fabrikerna i stan. Nu har han återvänt till jorden och sina 15 tunnland. Han tänker ta tjänstledigt från fabriken och gå med sina hästar i skogen i vinter. Ett brinnande intresse för det liv med jord och djur, som våra förfäder lämnat bakom sig lockar inte bara Kennet utan även en idag månghövdad publik.
Tyvärr fick vi ställa in den på grund av väder, men vi lovar att komma igen nästa år då ju Museet har förvärvat mark så att vi kan utnyttja denna resurs.
Den 27 mars
samlades mycket folk från Hembygdsföreningen och ur Arbetsgruppen. Lennart och Torsten
tar hand om kapningen och vedhuggningen och det är en fröjd att se yrkesmän arbeta.
Göte och Gunnar ansluter och vi får proffs på att göra en veahäs med hjälp av
björkris. Det är ett fantastiskt tempo och ett flyt som man sällan skådar.
Kallfrontsregnet kom som förutsagt på morgonen men det hindrade inte att man med liv och
lust deltog i aktiviteten. Hanna fixade kaffe och smörgås och med Anns hjälp kunde
något kylslagna män och kvinnor ansluta till Lars i köket för att avnjuta en kopp
varmt kaffe och en mängd smörgåsar som vana händer kunde servera. Det var en riktigt
rolig upplevelse som vi nog skall göra om, ty vi hann inte med alla moment förutom
stockklyvning, som genomfördes med glans. Den gamla kapsågen hade fått en vässad
klinga och det hade Jan fixat. Det visar sig att annonseringen har flutit som den skall.
Radion hade rapporterat och Bygdebladet hade förmedlat vårt budskap.
i sluttningen vid Heljesgården lördagen 99-04-03 när skymningen föll. Brasan tändes och det från i fjol hopsamlade riset brann fort ner i den underbart vackra tidigvårkvällen. I början av april var vädret som man trodde det skulle vara i slutet av maj. Mycket folk samlades efterhand och en och annan raket for i luften tack vare att vi firade en 50 årings stora dag. Barnen grillade korv i en vid sidan anordnad korvbrasa. Glöggen flödade i backen och det var en fin kväll som vi blandade med lite historia för dem som kom tidigare än det var motiverat att tända. Dymmelonsdagen fick vi förklaringen till. Peskelordan med rötter i katolsk tid kanske från Pesttidens härjningar, som för hundra år sedan förbyttes i att det var tillåtet att piska sin granne utan att därför få straff härföre.
Fagning i trädgården den 9 april samtidigt med radioutsändning. Arbetsgruppen och Museipersonal var inbjudna. Vi rensar på platsen där vi kan tänka oss en trädgård och större delen av riset från trädgården hann vi med innan kaffet satte stopp för vidare insatser. Men vi tror att detta var ett sätt att engagera personalen att av och till ta sig hit ut för att hjälpa till vid städning och röjning. Radion varvade intervjuer med musik under en och en halv timma.
av blomsterängarna vid sluttningen till Heljesgården 99-04-17 kl 1000.
Det blev inte så många som kom så de medhavda bullar som Ann hade bakat på morgonen
gick åt.
av blomsterängarna vid sluttningen till Heljesgården 99-04-24 kl 1000. Dagen var fin och vi ägnade oss åt att städa upp kring huset. Erik och Anders åkte traktor och fyllde på med material till valborgsmässoelden.
Valborgsmässoeld vid
Heljesgården. Brasan tändes så nära solen nedgång som vädret tillät. Men kvällen blev fin och mot mörkrets inbrott anlände gäster direkt från festbordet medtagande feststämningen. 60 personer dök upp i den mot kvällningen allt finare vädret. Brasan brann med stora lågor och ganska snabbt så de som kom sent hann inte med att se det finaste.
Maria från Västergötlands Museum tog oss med på denna vandring då 12 bilar slöt upp. Mycket lyckat bekräftar Lars.
Återigen samlas en musik och naturintresserad skara vid Museigården Heljesgården i Bolum. Kapellmästaren hinner inte börja sin beskrivning av gården och omgivningarna förrän en klar stämma, en kulning ljuder från ängarna. Det blir dödstyst och de samlade lyssnar andäktigt. Tonerna bär genom kallfrontsregnet och regnet tränger in bak regnjackor och under paraplyer varför Lars bjuder in till stugan och spisvärmen. Här fortsätter Agneta Stolpe, för det var hon som sjöng. Agneta den kända härliga folksångerskan fäbostintan från Västerdalarna fortsatte sin sång och trallning i köket och vardagsrummet. Agneta har under helgen lett en sångkurs i anslutning till Heljesgården och deltagarna fick nu också möjlighet att visa prov på vad de hade lärt sig. När solen sedan efter en hyllningssång till solen verkligen tittade fram var deltagarna på väg ut i ängarna på en blöt sång och spelvandring precis som förr om åren. Det är femte året i rad, som vi har musik i änga, medan kalvarna i hagen visar minst lika stort intresse som de övriga åskådarna. Andäktigheten bland djuren var det inte att ta miste på när det bjöds på kulning och visor. Man kan förstå att folkmusiken var också ett sätt att kommunicera med djuren på de ensliga fäbodarna. Regnet och kylan hade fått blommorna att skyddande dra ihop sig, men längst inne i änget kunde vi ändå finna tecken på att år av arbete har gett resultat då marken börjat återta lite av den blomsterprakt som den fordom hade, när bonden och mulen skötte markerna.
Sången klingade åter och sällskapet stannar upp liksom kalvarna, som nyfiket nosar på den sjungande skara som drar fram. Kommer gården att kunna infria våra förhoppningar om att återge en bild av det svunna. Anders nickar förtröstansfullt. Alldeles nyss kom han rusande från Hornborga, där han hälsat välkommen till ett sångarmöte i den unika gamla Kapellet. Jag börjar tro att människorna börjat få upp ögonen för vår hembygd och dess rikedomar menar Kapellmästaren.
Hur viktig var inte ängarna och gröda som inspirerade våra förfäder till sång och dans för att ge uttryck för sin glädje åt att se marken ge mat och välstånd inför den kommande vintern. Hundra åriga traditioner finns lagrat i de gamles sätt att sköta sina marker. Detta är viktigt att visa för den unga generationen att det var inte så länge sedan som vi levde i ett med naturen. Nu när vi har övergivit den för ett överrationellt jordbruk utan konsekvens för vad detta kommer att medföra för framtiden. Musik och naturupplevelse hör ihop, det är den känsla som Agneta med sin sång förmedlar alltmedan skaran traskar hemåt i ett tilltagande solljus.
Till tröst för de omättliga meddelades att om drygt en vecka så genomför man en blomstervandring i Västergötlands Museums regi just här från gården.
Vi möttes en 10-12 personer på gårdstunet hos Lars, som själv mötte upp. Lars som gett bort sin gård för att kunna visa människans villkor och hur det såg ut på 1920-talet. Museet den nye ägaren vill forma en bild av just denna tid på gården, som fått stå stilla. Det fantastiska är att tiden har gått så fort att vi förbisett att just denna period håller på att glömmas bort. Men Lars hjälp påminns vi om detta.
En ivrigt lyssnande grupp tar sig ner för sluttningarna alltmedan Mats vant förmedlar de erfarenheter han har varit med och letat fram kring gård och bygd. På väg mot ängarna tolkas vad växterna har att berätta om tidigare hävd och bruk av markerna. Vi får se exempel på hur träden fordom utnyttjades som foder med lövtäkt, ett viktigt fodertillskott för djuren, som skulle överleva vintern. Djupare in i ängsmarkerna kan vi skåda hur Jungfrulinet, en viktig indikator på hävd, åter börjar sprida sig som tack för att vi vårdar dessa marker. Trollsmörblomman börjar kunna hävda sig och var de gamles följeslagare. Den har varit borta övergödslad, men vågar sig nu tillbaka efter en dryg mansålders utkonkurrering av gödselgynnade växter. En sväng i den gamla järnåldersbyn med sina murar, åkerrester och gravar skapar en fin stämning bland de församlade, som inramas av betande djur. Mats har mycket att lära ut och det verkar som åhörarna inte riktigt vill släppa honom utan vill veta mer.
Det blir lika mycket en minnesvandring som en botanisk exkursion alltmedan Mats berättar om hur skolklasser med liv och lust kunde engagera sig i det arbete som rensning av snår, buskar och övervuxna trädgårdsland. Redan står risbrasan färdig för nästa års majbrasa och väntar. Och snart är all veden inkastad i vedbon av flinka skolungdomar. Det känns som gården nu börjar forma sig i riktning mot vad Lars och Elsa önskade, en samlingsplats för gamla och unga och att förmedla till den nya generationen rötterna till det liv vi bär inom oss.
Boningshuset som flyttades från Axvalla.
Den regnade bort men Arne och grannarna gjorde fint på backen och den lilla ängslyckan vid allen.
Upplev traditionen av ängsslåtter på de ängar som vi vårdar. Bland sommarens övriga program planeras en stenmursdag, en byggnadsdag, där Museets experter delger oss kunskapen om vår byggnadstradition. Tid bör avsättas för Pyssel på gården för att förbereda gården för hösten och vintern.
Ingen kunde drömma om att det denna stekheta lördag i slutet av juli skulle komma så mycket folk. Kaffe hade vi nog men bullarna tog slut. Men det var en hälig känsla där vi kunde gå omkring bland positiva människor och känna dofter av det gamla. Många människor utifrån hade mött upp.
Bröderna Bäckström från Backgården i Göteve tog hit sin ardenner med ett föl, och vi kunde bjuda på äkta stämning där den stora hästen vandrar omkring på backen mellan de gamla husen. Mycket vatten gick det åt, när gästerna prövade att åka skjuts och lyss till gamla kommandon och finna att den fina hästen lydde. Någon plöjning eller harvning kunde vi inte bjuda på då marken inte var tillräckligt preparerad.
Helge Fällström visade oss hur man lägger stenmur på gammelt vis... Först skall man säkra den genom att grava ner den och vara noggrann när man mäter, sen måste man tänka på att den skall luta lite inåt så att den blir stabil och sen skall man lägga pussel med stenar som gärna får vara trekantiga med en fin Vissida som man kan vända utåt. Sen måste stenarna kunna låsa varandra så att muren blir stadig. Lägg, vis och bygg var Helges måtto , här lär man sig inget om man inte gör något själv. Många vana och ovana händer hjälpte till och vi hann på kort tid att laga en 5-6 m av en delvis raserad mur.. Men mycket återstår än. Förr fick man 50 öre metern och en man kunde lägga en 2 m per dag. I dag är priserna annorlunda 2000 kr metern är inget överpris.
Många gäster kunde gå in i byggnaderna och titta på de gamla sakerna och imponeras av den gamla järnspisen, med den gamla plättlaggen och kafferosten som man satte direkt på spisen.
Hjilmer Johanssons arbete kunde presenteras via dator och många voro de som ville se hur långt arbetet framskridit. Några av gästerna kunde namnge sina anförvanter och de kunde återfinnas i datorn. Hjilmers arbete framstår nu som speciellt viktiga nu när intresset för våra anförvanter har ökat de senaste åren. Vid datorn knöts många nya band som gav inspiration till fortsatt arbete med det Hjilmer startat.
Ann och Hanna serverar kaffe med dopp under eftermiddagen i trädgården.
med lokalradion som värd kommer att äga rum under våren och sommaren. Håll dig underrättad via Bygdebladet eller titta på denna sida lite då och då. Var heller inte främmande för att följa vad som kommer att hända i Kapellet bygdens egen kulturhärd.
*
Den gamla vagnboden har under hösten 1999 fått nytt vasstak.
Vid Heljesgården pågick inventering och författandet av en skötselplan, som skall ligga till grund för den renovering och utveckling, som kommer gården till del. Arbetsgruppen samarbetar med Länsmuseet för att skapa relation till bygden och Hembygdsföreningen. Vi vill ta tillvara den unika möjlighet att visa kommande generationer hur de gamla levde. Det är ändå inte så länge sedan ! Museet genomförde en presskonferens fredagen den 8 maj och alla tidningarna mötte upp med riklig information dagen därpå. Bäst var nog SLA med fina bilder. Vi skall fråga om vi inte får publicera dem här.
Bland evenemang under våren
Fagning, (röjning) i Heljesgården Lördagarna 12 och 19 april kl. 1000. Vi avslutade med Valborgsmässoeld den 30 april kl. 2000. Musik i Änga den 19 maj kl. 1500. Blomstervandring med Mats. Mats ordnar med en bejublad trädgårdsslåtter med skolungdomar. Lars undertecknar gåvobrevet med de gamla sakerna i aug. 97
Fagning i Hästavallen den 21 Vi tar nya tag nästa lördag den 27 april. Vi avslutade med Valborgsmässoeld den 30 kl. 2100. Folkmusik i Änga med Susanne, Louise och Fredrik Tisdagen den 18 maj kl. 1900. Dagen var till att börja med väldigt regnig så många kom inte men solen ville på kvällen och då bjöds på musik och sång. Vi avslutade med en rundvandring ner mot kalkbrotten. Lars undertecknar gåvobrevet i juli 96. I juni besöker Museets styrelse gården och under september 1996 fastställer museistyrelsen att tacksamt mottaga gåvan. Mörna hos Lars i Heljesgården var en uppmaning som hörsammades av många. Så vi lyckades att mörna hela den långa ladan den 1 nov. kl. 1000.
Vi fagade i Hästavallen annandag Påsk från kl. 0900. Hjälp till att återskapa våra gamla klenoder var vår vädjan då. Ta med räfsa och kaffekorg och så räfsar vi plockar gamla grenar och gör snyggt i det gamla änget som nu håller på att restaureras.
Det började med Folkmusik i Änget med Susanne och Louise. Kristi Himmelfärd kl. 1730. på Hästvallen efter att de uppträtt vid Bankestôvan. Ta med kaffekorg och glöm inte barnen, var en uppmaning från Lars som många hörsammade. Evenemanget blev välbesökt och sköna sånger mötte oss i senvåren. Vi minns spec. Louise när hon sjön den svenska sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer. Den bilden sitter fortfarande.
I oktober 95 skrev vi till Länsmuseet och Länsstyrelsen följande
Anhållan om samverkan för att bevara en 1800 - tals gård, Heljesgården 16:5 i Bolum socken.
......Systern Elsas kulturella medvetande har bidragit till idén att gården på något sätt måtte bevaras för eftervärlden. Fadern köpte gården 1924 och den brukas nu delvis av arrendator. Lars vill då han inte har arvingar, att gården skall bevaras för eftervärlden i en stiftelses form. Han ser gärna att det blir en levande gård, dit skolklasser och andra gäster kan komma och studera och utföra sysslor på gården. Gården och dess ängar besöktes tidigare av elever från den skola som låg granne med gården. En blivande hembygdsgård med association till Hembygdsförening ser han också som en möjlighet. Han vill också, att hans gamla ängar, hagar och åkrar skall återskapas så mycket som möjligt.
Det unika med Heljesgården 16:5, som den benämnes är att den skonats från den senaste revolutionen inom jordbruket. Den gamla ladugården står kvar, tillbyggd i båda ändar under 1900-talets början. Centrala delar från laga skiftet på 1880-talet. Vasstaken har underhållits, varför byggnaden klarat väder och vind. Ett vagnslider / redskapsbod finns av ungefär samma datum. Mangårdsbyggnaden däremot torde utgöra delar av ett timmerhus, som härrör från Axvall, när militären flyttade från heden.
Det kanske finaste är de rester av ängar och hagar, som finns nedanför gärden på sluttningen ner mor sjön. Rik var fordom den flora, som växte i Hästavallen, i Vidunderskogen - ravinen ner till ett gammalt kalkbrott - och på en ännu delvis bevarad gammal åkerteg, som måhända inte någonsin har mött någon giva av konstgödsel.
Under hösten bildades en arbetsgrupp bestående av grannar.
Lars Eriksson i Heljesgården Bolum har nu efter ett långt liv lämnat oss. Han föddes i Norra Lundby, men kom hit som åttaåring, sedan fadern inhandlat Heljesgården. Här växer han upp med sin syster Elsa. Sedan föräldrarna gått bort bor syskonparet på gården. Lars blir gårdssmed och har många ladugårdsinredningar på sitt samvete och Elsa ägnade sig åt hemmet och hantverk. Elsas intresse för hembygden och förmågan att samla och bevara den gamla gårdens inventarier, inspirerade Lars att på något sätt bevara hennes arbete och den gamla gården. Många år ägnades åt att finna en ansvarig mottagare och 1995, erbjöd sig Västergötlands Museum att ansvara och vårda gården. Många år har sedan gått och successivt har gården inventerats och nya former av ett levande museum har tillskapats. Lars bodde kvar under detta arbete och har varit av oanad glädje för de arkivarier, som hade en levande uppslagsbok att tillgå efter hand som arbetet fortgick. De senaste åren bodde Lars på ålderdomshemmet och lämnade oss den 3 april om morgonen 2008.
Förnöjsamt och stilla Du levde,
bland vehäs och vardagssyssla,
jag vet att moped, och smide
i ladorna visade väg.
Med sexårig skola och Hermod
Du lärde att tid inte tröt.
Så går en dag en ny tar vid
och glädje från förr bytte syn.
Det bästa var Mats med barnen
som var inne och drack saft en dag.
Samarbetet bäst då gruppen kom
och ordnade allt till det bästa.
I avskedets vecka du sökte min hand
vände din blick och somnade stilla
en annan värld Du sökte och fann
och lärde mig förnöjsamhet.
Sedan flera år tillbaka samlades blomsterintresserade vid
Museigården Heljesgården i Bolum för att följa blommornas återkomst till liderna
ner vid Heljesgården. Mats Rosengren fäste sig redan för snart 20 år sedan vid
denna gård och genomförde tillsammans med kollegan Jan Fransson vid Hornborga
Naturum på länsstyrelsen en renovering av ängar och beteshagarna för att locka
tillbaka blomsterprakten, som tidigare generationer vid gården berättat om.
Genom idogt arbete, trädfällning, slåtter har blommorna efterhand hittat
tillbaka till dessa fagra nejder. Mycket arbete kvarstår, men det går inte att
ta miste på den stolthet varmed Mats nu kan berätta om de blomster som är på väg
tillbaka i Hästavallen, där förr man kunde plocka de blommor som lades under
kudden till midsommarafton eller blomstren nere vid kärrstråken och kullarna där
järnålderns bondeverksamhet lämnat spår i form av gamla åkrar och odlingsrösen.
Här frodas trollsmultronet i stenmorasen undan de betande kornas begärliga
tungor och på den isolerade kullen mitt i kärrstråket har jungfrulinet åter
funnit ett fotfäste. De återvändande blommorna berättar om den naturvårdsmöda,
som man lagt ner på markerna för att ge oss en bild av den blomsterprakt, som
tillhörde det gamla bondesamhället här vid Hornborgasjön. Konstgödseln tog för
ett halvt sekel sedan död på mycket av den artrika flora som då fanns, men som
nu de skolade ögat lätt återfinner.
Mats har med sin naturliga folkbildartalang ett tjugotal intresserade åskådare,
som i sommarkvällen lotsas längs gamla fägator, förbi nyodlingen av gamla
rågåkrar, som stålgrå vajar i kvällssolen. I bakgrunden ritar sjön ett
guldstreck längs horisonten och färgar kronbladen på den återvändande floran,
där även fattigmansgräsen funnit sin plats och sitt namn. Mats lovar att
återkomma nästa år, men innan dess får vi träffa honom, som liemästare vid
Heljesgården, där han guidar oss i att hantera lien och räfsan, som ett led i
att finna vägen till det gamla kulturlandskapet.
sidan uppdaterad
2010-12-11