Hygien

[ överordnad ] [ Start ] [ Hjilmer ] [ Assar Blomberg ] [ Folke Ekström ] [ Skolan ] [ Fattiga ] [ Soldaten ] [ Gårdarna ] [ Föreningar ] [ Kommunen ] [ Spelmän ] [ Arkeologi ] [ Rättsväsendet ] [ Billingen ] [ Djuren ] [ Kyrkan och Döden ] [ Sjukvård ] [ Klas Abrahamsson ] [ innehåll ]
[ samma nivå ]
[underordnad]

Sekelskiftets hygien m.m.

Hygienen på landsbygden gav för en mansålder sedan åtskilligt övrigt att önska. Inte bara i småfolkets stugor utan även i de allra största bondgårdarna. Då som nu var väl renligheten mycket olika hos olika familjer, men någon jämförelse med dagens hygien tål ingalunda ens den i de bättre bondgårdarna omkring sekelskiftet. Arbetet, både inomhus och utomhus, utfördes ju under de mest obekväma förhållanden och klädedräkten var av sådan beskaffenhet att den inte var så särdeles lätt att hålla ren. Några nämnvärda framsteg på hygienens område hade väl knappast gjorts under åtminstone senare hälften av 1800-talet – om ens något! Jo, ifråga om bordsskicket hade förstås gemensamhetsfaten fått stryka på foten för tallrikarna!

Ohyra

Ohyra var något mycket vanligt i 1900-talets första årtionden. Klädlössen voro förstås ganska sällsynta, men huvudlöss förekom inte alls sällan – åtminstone inte hos barn. Och så var det lopporna! Kanske var det ladugårdarna som voro kläckningsanstalten för lopporna. Hade man varit på besök i en bondgård kunde man vara bergsäker på att ha med sig en eller flera av de små svarta plågoandarna hem. Företrädesvis hade man dem i de den tiden gängse yllestrumporna. Lakan och nattplagg kungjorde genom sina svarta fläckar snart nog om man fått ”husdjur” och förresten betade de så pass kännbart på ens kropp, att man inte länge behövde gå i tvivelsmål. Det tog sin tid att bli av med ohyran och förresten hann man väl nästan aldrig bli kvitt den ena besättningen förrän man begåvats med en ny. Röda märken blev det på kroppen, där odjuren bitit, och betten åstadkom en särdeles obehaglig klåda. Några massor av loppor hade vi Gud ske lov aldrig i mitt hem, men det var olustigt nog med några stycken. Jag vill minnas att vi använde något slags insektspulver, som blåstes ut på kläder och golv medelst något slags spruta – ett trärör med en gummiboll i ändan. Bästa sättet – och säkraste – var att jaga villebrådet ”för hand”.

Det var ju inte underligt att ohyran förekom rikligt hos backstugornas folk och liknande. Som barn var jag en gång med far inne i ”Rumpes-Johannesa stuga” och strax innanför dörren utmed ena väggen i ryggåsstugans enda rum fanns ett spjälverk, innanför vilket några hönor hade sitt tillhåll. Rädd blev jag, då hönorna vid dörrens öppnande flaxade till, och lukten i stugan var mycket komprimerad. Förresten var tröskeln nog minst en halv aln hög; detta för att i möjligaste mån minska golvdraget. Jag tror att ”Rumpen” året runt gick klädd i s.k. ”skale päls”, d.v.s. en långpäls av berett fårskinn med ullen inåt och utan tyg utanpå samt med två rader blanka ”pälsa-knappar”, som på en uniforms syrtut. Sådana där ”skale pälsar” voro mycket vanliga plagg på äldre karlar, och de voro förstås ett trivsamt tillhåll för loppor och kanske också löss. Men det var ett härdat släkte de där gamlingarna och man hörde aldrig någon klagan från dem beträffande sådana småsaker som ohyra. Så sent som 1925 var jag en gång inne hos Billberg, som bodde vid gränsen mellan Häggum och Bolum och han hade i sitt boningsrum ett tiotal kaniner fritt skuttande omkring. Förut hade han haft sin ko i köket när ladugården ramlade ihop, men vid tiden för mitt besök hade hälsovårdsnämnden tagit hand om kossan och fört henne till en grannes ladugård. Nå, husdjur i boningshuset var ju ingen vanlig företeelse, men de ovan nämnda exemplen torde kunna hjälpa en nutida ungdom att få ett litet klarare begrepp om sekelskiftets hygieniska förhållanden på landsbygden.

Bad

Friluftsbad förekom förstås ganska allmänt under den varma årstiden. Det var naturligtvis mest barnen och ungdomen som tillvaratogo dessa badmöjligheter, ty baddräkter var ett okänt begrepp och medelålders personer avstodo på grund av anständighetsskäl - sade de, och de äldre vågade inte bada för reumatismens skull. Undantag fanns förstås hos både äldre och medelålders. Pojkar och flickor badade förstås aldrig gemensamt utan uppsökte var sina litet undanskymda platser.

Som nykommen folkskollärare till Bolum var far en gång uppe vid Bjärsjön på Billingen och kom därvid i samtal med den gamle mjölnaren Johannes Andersson i Bjärsjö kvarnar (det var två kvarnar i rad). Far påpekade att de där i Bjärsjö hade det väldigt skönt, ty under varma sommardagar kunde de ju när som helst ta sig ett dopp och svalka av sig i sjön, som hade ett ovanligt klart och fint vatten. Man må inte förundra sig över att far blev ganska förbluffad, när den då 50-60-årige mjölnaren sa: ”Nä, se badat har jag inte gjort sedan jag var så illa tvungen, då jag exercerade beväring.” – Det talar för sig självt!

Varmbad var ju otänkbart. En och annan tog förstås en gyttjebadskur mot reumatismen vid Himmelskällans badanstalt, i Lundsbrunn (de förmögnas kurort) eller på Mösseberg.
En stortvagning till julen, om den nu kunde gå under benämningen bad, det var väl vad bad lantbon fick. Men det var så seden, och folket trivdes därmed. Nu har ju åtminstone de större gårdarna badrum. Småbruken blir allt färre och de förr så talrika småstugorna äro alldeles försvunna. Förr skulle det bäras ved och vatten samt slask; nu har nästan varje bondgård vattenledning, avlopp och elektrisk spisel. Golven med parkett eller linoleummattor äro lätta att hålla rena; allt är praktiskt och lättarbetat. Uppfostran till ett hygieniskt levnadssätt har också gjort mycket till.
Jag tror att lakan i bäddarna hos allmogen användes endast vid särskilt högtidliga tillfällen vid sekelskiftet; åtminstone såg jag på många ställen aldrig annat än gråa filtar istället för lakan. Man kunde ju i det dammiga arbetet i jorden inte hålla kroppen ens någorlunda ren – eller brydde sig inte om det – och då var det ju praktiskt med filtarna, ty på dem syntes inte ”lorten” så fort!

När det på vintern bakades brödbak, kunde det vara rätt så knepigt att få så pass värme för brödkakorna att de kunde jäsa tillräckligt före bakningen. Jag har på några ställen sett, hur den frågan löstes på ett mera lätt än aptitligt sätt. De ”utgjorda” kakorna sattes på filtarna i sängen, som ännu hade kvar värmen efter nattens sömn. Man undvek efter en sådan upptäckt att bli bjuden på smörgås på det stället! Vilket må varda en förlåtet! Om det åtminstone lades ett rent, vitt skynke på filtarna, så förtog ju det en stor del av olusten, men det var ju bara på något enstaka ställe, där bäddarna användes för brödjäsning. Mjölet från småkvarnarna var heller inte så särdeles rent. Det fanns ju inte nutidens fina rensmaskiner att tillgå då, så det var naturligtvis ofrånkomligt att det blev både ”rått-lort” och annat i mjölet. Förmalningen skedde medelst kvarnstenar i stället för valsar och grus från stenarna kom också i mjölet; det kunde knastra rätt bra mellan tänderna ibland, när man tuggade bröd av sådant mjöl. Särskilt om kvarnstenarna varit ”nypickade” vid malningen var risken stor att få stenmjöl i brödet.

Vid tiden ifråga var det inte ovanligt att grannar och vänner uppvaktade varandra med en eller två ”bakekakor” efter välförrättat bak. Det bakades inte så ofta utan istället gjordes stora bak, så att brödet räckte två á tre veckor framöver. Den ena husmodern bakade kanske den ena veckan och den andra en annan, och då var det ju gott att få en färsk brödkaka att ta till som omväxling. För oss, som ej hade eget jordbruk, vankades det då och då ett par ”bakekakor” från skolbarns föräldrar eller andra goda vänner. Särskilt var detta fallet, då bondmororna bakat första gången av årets skörd. För oss pojkar smakade detta grova ”bond-bröd” alldeles väldigt gott, och vi hade svårt att förstå att i synnerhet far inte var särdeles begiven på en del av ”bakekakorna”. Så småningom gick det upp ett ljus för mig om orsaken. Vi hade fått ett par stora, granna brödkakor från en bondgård och det skulle förstås bli smörgås på det nybakade brödet till eftermiddagskaffet. Åke och jag skar oss var sin fjärdedels kaka och gjorde i ordning var sin ”macka”. Rätt som det var kände jag något segt i brödet, som gjorde det omöjligt att bita av det. Vid närmare undersökning lyckades jag ur ”brödfjärdingen” (en fjärdedels kaka) få fram skelettet efter en väl avgnagd sillstjärt. För all del – olyckan kan ju vara framme, men för min del var det slut med aptiten för den gången, och sedan jag haft tillfälle att se en hel del andra hygieniska olägenheter vid en del bondmorors brödbak, förstod jag fars inställning till en del bekommet ”bake-bröd”. En hel del husmödrar var ju noga med renligheten och snart nog lärde man sig de olika gårdarnas vanor i det avseendet. Korv var också en sak, som man fick ägna en viss urskiljning! Smör och mjölk tappade jag tidigt nog den verkliga lusten för efter att ha sett åtskilligt – minst sagt – snusk. När korna rengjordes så dåligt eller kanske inte alls före mjölkningen att det blev ett lager av grön gröt å bottnen av mjölkkärlet, eller grädden skummades av mjölkfatet trots att en mus drunknat däri, då blev man inte någon entusiastisk konsument av ladugårdsprodukter. – Inom parentes kan förtjäna berättas en upplevelse i Kanada 1928, som påminner bra mycket om hygienen på den västgötska landsbygden i seklets början. Jag arbetade hos en norsk farmare den första månaden efter min ankomst till Kanada, och det blev heller inte mera än en månad – av helt naturliga skäl. Farmaren var nybliven änkman och under det att jag skötte alla utomhussysslor så lagade han maten. En morgon hade jag som vanligt mjölkat farmens tre kor. Mjölken stod i två spannar då farmaren kom in i fähuset, varvid han skrämde en höna så att hon flög rakt över den ena mjölkspannen och i rädslan råkade släppa något just i spannen. Min tanke var att slå ut mjölken efter denna malör, men då blev det fart i farmaren. ”Är du alldeles tokig, människa! Tänker du slå bort all mjölken för en sådan bagatell?”, nästan skrek han, varpå han tog in spannen och sakta hällde över mjölken i ett annat kärl. En knapp halvliter hade han dock verkligen råd att slå bort som offer på renlighetens altare!
I Uddagården hade de i början på 1900-talet en tid en piga, Karin, vars förståndsförmögenheter voro minimalt tilltagna. Förresten var det rätt vanligt i Uddagården att de anställde pigor och även någon dräng, som voro så illa utrustade å huvudets vägnar att ingen annan ville ha dem i sin tjänst. Billig arbetskraft var det, och ofta kunde dessa tjänsteandar arbeta uthålligare och med tyngre arbeten än andra, vilket var huvudsaken för Johan i Uddagården! Alltnog. En dag kom min mor ner till Uddagården, där mormor hade ett rum som undantag, och hon fick då se pigan Karin stå på gårdens gräsplan och med en kvast sopa en utbredd filt. Det rök ganska friskt av damm och annat från filten, och när Erik, yngste sonen på gården, gick förbi, frågade mor honom: ”Vad är det Karin håller på med?” – Äsch, hon sopar bara lopporna ur sängfilten. Det gör hon var morgon”, blev svaret. Och den stackars pigan hade också en otrolig mängd loppor. Så länge hon var i Uddagården, vågade vi oss aldrig in i köket där, ty bara man kom över tröskeln var man ”smittad”. Pigorna hade alltid sin sängplats i en träsoffa i köket. – Karin gifte sig senare, trots kyrkoherdens tveksamhet vid lysningsuttagningen med en dräng, som var svinskötare i granngården. Han var nog inte så särdeles mycket klyftigare å huvudets vägnar än Karin. Maken dog ganska snart och Karin blev intagen på någon vårdanstalt.

Strax intill Hornborgasjön och på vägen till vår båtplats låg ”Slötes”. Det var ett par gamla syskon, komna från Slöta församling, som gemensamt ägde och brukade sin lilla gård. De båda syskonen ansågos för minst sagt välbärgade, men renligheten stod inte särdeles högt i kurs hos dem. Det hände ibland i den brådaste skördetiden att ”Slötes” fingo någon dagsverkare till hjälp i arbetet, men det fick inte vara någon ”plågmagad” person. Någon brist på mat var det inte, men ………
Sparsamma voro båda syskonen, men en ”hutt” unnade de sig. Brännvinet måste ju betalas, men biljetten till Skara lurade de för det mesta järnvägen på. Inte så att de tjuvåkte med tåget. Visst inte; de promenerade hellre den två mil långa vägen än att betala 90 öre för tur- och returbiljetten från Bjellums anhalt. De tjänade ju i det närmaste en liter brännvin på promenaden, ty jag vill minnas att brännvinet vid den tiden kostade 1:- eller 1.10 per liter. När det var fråga om stadspromenad startade Slötes August så där vid femtiden på morgonen och sedan var han tillbaka någon gång fram på eftermiddagen igen. Systern Mari (Slöta Maja) åkte väl vanligtvis tåget vid sina stadsbesök förstås, ty det hade väl blivit litet för ansträngande att gå de fyra milen. En gång träffade min mor vid ett Skarabesök samman med Slöta Maja, som varit inne och handlat på ”Bolaget”. De växlade några ord och när de skulle skiljas föreslog Maja att de skulle gå och ta sig en ”hutt” ur buteljen. Mor var visserligen inte absolutist, men hon hade naturligtvis inte någon lust att snapsa tillsammans med Maja, så hon tackade nej, men samtidigt kunde hon inte låta bli att fråga, vart Maja hade tänkt att de skulle gå för att intaga förtäringen. ”Jo,” anförtrodde Mari mor, ”jag tänkte att vi kunde gå in på stationens damtoalett, för dit brukar jag gå och ta en styrketår, innan jag ger mig av från sta’n”.
Slöta-Maja hade sitt speciella sätt att sköta sin tvätt. ”Se jag hänger ner tvätten i brunnen ett bra tag och sedan hänger jag ut den i marsa-naren. Det kan ingen tro så vitt och fint det blir”, berättade Maja.
Här är berättat om snuskighet uteslutande, men även om den var vida utbredd så fanns det ju många gårdar, där prydligheten var exemplarisk och de allra flesta hushåll voro åtminstone hygieniskt drägliga. Tiden var en annan och fordringarna mindre än nu.

Råttor och möss fanns det mycket gott om i gårdarna på den tiden. De hade ju ett idealiskt tillhåll i lador och på spannmålsmagasin m.m. Katter fanns det för all del gott om, särskilt la’gårdskatter, men antingen voro de inte så goda råttfångare, som man skulle tro, eller också var råttstammen alltför stor för att katterna skulle kunna hålla dem i schack. Hemgjorda råttfällor var inte så effektiva som nutidens fabrikstillverkade. En sådan där hemgjord fälla bestod av en ganska stor och bred plankbit med en fast och glattslipad pinne upprättstående från mitten. Över denna pinne träddes en annan plankbit av samma storlek som bottenplattan, men om möjligt ännu tyngre. Hålet i överbiten måste vara så stort att det löpte lätt på pinnen. Med en sticka, på vilken fastbands något slags bete, gillrades så överplankan upp så att den föll ner så fort en råtta försökte ta betet. Dessa fällor voro ganska svåra att gillra och ofta ”bommade” de. Blev det någon fångst i dem, så blev det ju endast en råtta. Därför hade bönderna i sina la’gårdar ofta en annan fångstmetod, varvid ett större antal råttor kunde förgöras på en gång. En stor balja eller kar påfylldes halvt med vatten. Ovanpå vattnet utströddes ett lager med kli eller havremjöl, som hade en för råttorna tilltalande lukt och som dessutom inte så lätt sjönk till baljans botten. Mot kants kant ställdes från golvet en bräda. Lockade av den förföriska doften från mjölet promenerade så råttorna i nattens tysta timma uppför brädan, hoppade ner i ”mjölbyttan” och kunde inte ta sig upp igen utan omkommo ömkeligen. Detta var redskap för fångst av stora råttor. För fångst av möss fanns något slags ståltrådsburar med en dörr, som slog igen, då betet i fällan vidrördes. Det obehagliga med den sortens fällor var att råttorna voro levande i dem och efteråt på ett eller annat sätt måste avlivas – vanligen genom dränkning, då hela fällan släpptes ner i en spann med vatten.

Det förefaller mig som om västgötarna äro särdeles konservativa även då det gäller att hålla fast vid den gamla tidens mindre noggranna renlighet. När jag kom flyttande till Småland 1935 frapperades jag av hur mycket prydligare smålänningarna voro ifråga om arbetskläder. Det är naturligtvis lantborna som jämförelsen gäller. Då jag märkt att en ren arbetshabit alltid för med sig prydlighet även i allt annat, så måste det, skam till sägandes, utfalla till västgötaallmogens nackdel, när man gör jämförelse mellan smålänningar och västgötar!
En större bondgård i Broddetorp brukade vid slakten och därmed förenade arbeten anlita en backstugugumma som hjälp, när det egna arbetsfolket inte räckte till. Då husmodern tillrättavisade gumman för att hon i korvsmeten ville mala ner en del högst olämpliga köttbitar, svarade hjälpgumman: ”Dä har la suttit på krittert alltihop!” Denna historia har jag efter min mormor, som namngav både backstugugummans och bondgårdens namn, men som jag nu glömt.

En gammal ensamboende man, Gulles-Anders, blev så småningom oförmögen att reda sig själv i sin gamla stuga och skulle därför tagas in på ålderdomshemmet i Stenstorp. Ett villkor för intagandet var att gubben skulle vara fri från ohyra och någorlunda rentvättad. Till den ändan tingade kommunalnämndsordföranden på ett par gamla knektar att bada Gulles-Anders. Soldat Grönqvist berättade sedan om tvagningen: ”Vi värmde en hel lakegryta med vatten som vi slog i ett kar. När vi fått lagom varmt vatten satte vi i gubben och lät honom blöta sig en bra stund. Sedan satte vi igång att skura honom med borste och såpa, men det var lönlöst, varför vi skavde av de värsta skovorna med en slö bordskniv, innan vi satte igång med borstningen igen. Det var ett snuskigt göra, ty gubben hade både löss och annat, men till slut fick vi i alla fall fram skinnet och efter ytterligare ett par sköljvatten blev Gullen riktigt fin. Han tålde i alla fall inte vid renlighet, för det var inte länge efter det han kom till ålderdomshemmet som han dog. Det är nog inte farligt för yngre människor med en grundlig tvagning, men de gamla ska man låta vara i fred, om de ska leva”. Faktum är att de gamla, som levt under allt annat än mänskliga förhållanden i sina små mörka och smutsiga kyffen, inte tålde vid renligheten och de ordnade förhållandena på de moderna ålderdomshemmen utan dog snart nog sedan de där blivit omhändertagna. De omplanterades ju i helt nya förhållanden. Kanske gjorde också saknaden efter det egna hemmet, trots alla dess brister, sitt till. Den ändrade mathållningen var naturligtvis också påfrestande, hur omsorgsfullt och vetenskapligt experterna än räknat med kaloribehov och annat.

När jag den 22 febr 1915 mönstrade till beväring på godtemplarhuset i Axvall kommer jag ihåg en episod därifrån. Pojkarna som mönstrade voro i regel ganska väl tvättade över hela kroppen. Ett undantag, och ett lysande sådant, utgjorde en bondpojke från Stenum. Kanske visste han inte om att man inför läkare och inskrivningsnämnd måste visa sig i paradiskostymen. Hur som helst, smutsigare fötter än Stenumspojkens har jag aldrig förr eller senare sett. Jag kan inte begripa vad han trampat i för att få denna sorgens kulör på fotbladen. Lägger man därtill att fötterna voro av onaturlig storlek, ja, så stora att vid inryckningen till militärtjänsten inga så stora kängor funnos på kompaniets förråd utan måste lånas från ett annat kompani, så förstår man att det var inga föraktliga kvantiteter smuts, som rymdes på de fötterna. När det blev avklädning i rummet utanför undersökningen blev Stenumsbon medveten om att han hade annan kulör på fötterna än vi andra. Kanske var det f.ö. någon ”vänlig” själ, som gjorde honom uppmärksam på fenomenet. Nervös och förvirrad började han se sig omkring och fundera, hur han skulle råda bot för smutsen. I ett hörn stod en piassavakvast; den tog Stenumspojken och började med förtvivlad energi bearbeta fötterna. Resultatet av borstningen blev dock negativt, så läkaren och inskrivningsnämnden fick också njuta av ögonfägnaden – kanske var det en sensation för luktorganen också!

På Klockarebolet strax intill Broddetorps kyrka bodde i många år – så långt jag kan minnas tillbaka i tiden – Anna Backman och hennes son Gustav. Annas stuga tillhörde troligen församlingen, eftersom den låg på klockarejorden. Järnspisel fanns inte, bara en öppen spis, där maten – mest kaffe - kokades i en gammal trefotad ”kaffe-petter”, golvet i köket var, om jag inte minns alldeles fel, bara jordgolv. Köket användes inte som kök utan mera som förrådsrum, så den öppna spisen, där matlagningen försiggick, fanns i stugans andra rum. Anna hade sin försörjning av att sköta en hel massa gravar på den närbelägna kyrkogården. Hon hade några kronor om året för varje gravplats men ofta när uppdragsgivarna hade sina vägar neråt Annas stuga, hade de med sig naturaprodukter som bröd, mjölk, smör, ägg, potatis och, efter slakt, kött och korv. Sonen Gustav, som var betydligt vek i huvudet, hade full sysselsättning med vedhuggning hos samhällets hushåll och dessutom hämtade han med en ”tralla” varje morgon mjölken till mejeriet från några gårdar utmed järnvägslinjen. Gustav gick i småskolan ett eller möjligen två år, varefter han fick avgå efter den och den paragrafen i skolstadgan. ”Han ska bli arkitekt”, sa Anna, när Gustav gick i skolan, ”för han ä så gla ve å rita hus”. Min bror Åke och Gustav voro klasskamrater, den tid Gustav gick i skolan, och när de senare i livet träffades någon gång, ville Gustav alltid gärna och länge prata med Åke. – Gustav kunde i alla fall läsa, och han prenumererade alltifrån det han fick egen inkomst alltid på Skaraborgs Läns Tidning eller om det var Skaraborgs Läns Annonsblad. Tidningarna gömdes och buntades årgångsvis, varefter de arkiverades på vinden. När stugan vid Annas död revs – Gustaf hade då i några år varit intagen på Aspö vårdhem utanför Skövde – låg på vinden ordentligt ordnade i årgångsföljd bortåt trettiotalet årgångar av tidningen.
Framemot 1950-talet blev Anna Backman, som då var ensam i stugan, svårt sjuk i magkräfta. På lasarettet kom hon inte in utan fick vara hemma och sågs då och då till av församlingssystern. Emot själva slutet behövde Anna ständig tillsyn och då sköterskan inte orkade ensam vaka hela tiden, talade hon vid min mor att byta av vid sjuksängen. Hon förberedde mor på att stugan fullkomligt vimlade av loppor, så det var säkrast att företaga klädombyte före inträdandet i den egna bostaden. Tack vare varningen gick allt bra, ty vid återkomsten från Annas stuga bytte mor klänning och underkläder i köksförstugan, varvid underkläder och strumpor genast stoppades ner i en med såplut fylld balja, som placerats i förstugan. – Så långt fram i tiden hörde man eljest knappast talas om loppor, så man får antaga att Anna Backman var ”sista man på skansen!”

Om en föregående generation av allmogen i Västergötland inte var ”plågmagad” eller synnerligen irriterad av ohyra, så hade de också nerver i stil därmed. Som t.ex. gubben Stadig. Han hade kanske varit soldat, av namnet att döma. I varje fall hade han för någon förseelse suttit på ”häktet” i Mariestad en längre tid. Där hade han fått lära sig litet finare stenhuggeriarbete, så vid hemkomsten från fängelset skaffade han sig en icke föraktlig extrainkomst genom att till försäljning tillverka stenmortlar. Efter den tidens arbetspriser tog han mycket bra betalt för sina mortlar, men så voro de också mycket väl huggna. Vi hade förresten en mortel av Stadigs fabrikat i mitt föräldrahem. – Stadigs hustru dog och maken beställde hos snickaren en kista – eller kanske han snickrade den själv. När liket skulle läggas i kistan (kistläggningen ombesörjdes av Stadig ensam), befanns kistan vara en bit för kort. Det påstods med bestämdhet att Stadig med en vedsåg kapat av så pass mycket av likets ben att kistan blev ”passabel”. Kanske var det bara elakt förtal! Råbarkad var gubben Stadig, så det förefaller inte otroligt att han skulle kunnat göra sig skyldig till amputationen.

En annan gubbe, som också visade prov på starka nerver, var Laffa-Johan, en ettrigt elak gubbe, som bodde vid den s.k. ”Laffa-dreven” i närheten av Bergsjö kvarnar. När hans hustru dog, lågo båda i samma säng, ty någon mera bäddplats fanns inte i ryggåsstugan. När Laffa-Johan hörde att hustruns andning upphörde, reste han sig bara upp i sängen och stannade den över sängen hängande klockan för att sedan kunna angiva tiden för dödsfallet. Inget lyse brann i rummet. Efter att ha stannat väggklockan lade sig så Johan ner och sov till morgonen. – Förresten gick ett envist rykte att Laffa-Johan i ilskan slagit hustrun i huvudet med en steklagg och att det var den egentliga orsaken till dödsfallet. Ingen ville dock säga det rent ut, utan det sades i sådana förtäckta ordalag som att Laffa-Johans hustru dog av ”slaget” (vilket ord ju också kunde tolkas som slaganfall).

Min lärarinna i småskolan, Emelie Hoof och hennes syster Mina (hemsömmerska) hade också ett nervpåfrestande göra för sig så där omkring sekelskiftet. Deras far dog någon gång på hösten och fram på vårsidan fingo de en soldat Grönqvist till hjälp att en natt företaga en öppning av graven. Själva lär de båda fruntimren ha förklarat orsaken vara, att deras syskon i Amerika ville ha en hårlock som minne av fadern. Både Emelie och Mina "sågo i syne" och det troddes allmänt att de vid gravöppningen haft något "häx" för sig för att bli befriade från sin åkomma eller vad man skall kalla det. Säkert är i alla fall att efter den dagen talade ingen av systrarna mera om, att de ”sett” något. Det var starkt ifrågasatt att lärarinnan skulle mista sin tjänst för tilltaget, men kyrkoherden, som var skolrådets ordförande, ansåg att saken inte var så allvarlig att den motiverade avsättning, och så småningom dog pratet om händelsen bort. Soldaten blev efter den nattliga expeditionen till kyrkogården illa sjuk och svävade ett tag mellan liv och död. Han låg till sängs i närmare två månader. Skrockfulla personer ville i sjukdomen se ett straff för störandet av den döde, men troligare är väl att soldaten under arbetet blivit svettig och sedan kommit att frysa i den kyliga natten samt ådragit sig lunginflammation eller åtminstone en mycket kraftig förkylning.