Sägner

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] [ Sägner ] Ekornavallen ]
[underordnad]

 

Pastoratet i Broddetorp

Anteckningar om Broddetorps pastorat av Georg Boorg.

På 1820-talet var Johannes Samuelsson i Hwassagården ute på Hornborga mader en sommarkväll, han bad sin son Erik att han skulle gå ut till sjökanten för att se om det var Hwassagårdens hästar, som gick där ute vid sjökanten. Under tiden han väntade på sonens återkomst satte han sig på en sten med hästgrimmorna i sin hand. Denna sten låg på 1870-talet långt ute i sjön.

Isen smälte tidigare på våren i Hornborgaån än vad den gjorde i sjön. Till följd härav hann ej vattnet rinna undan vid åns utlopp i sjön. Följden blev att Hornborga mader blevo översvämmade av de väldiga vattenmassorna från de smälta snömassorna på Billingen. När vattnet var länge kvar på maderna fingo Hornborga bönderna god grässkörd det året.
År 1868 var en sådan ”isastämma” i Hornborgaån att dess make sedan aldrig skådats. Alla broar följde med strömmen ut i sjön, även Hornborga bro, som fyra år förut nybyggts. Dammfästena vid kvarnarna i ån gåvo vika och dörrar och annat från kvarnarna följde med. Vattenståndet i ån blev så högt att detta trängde in i de stugor, som lågo på åbrädden.
När bönderna i byn skulle fara till skogen om vintrarna så foro de alla i sällskap. Avfärden skedde vid 2-3-tiden om morgnarna. Skogen var belägen dels på Billingen (Klosterliderna) och dels på Klyftamon. När männen hade rest till skogen gingo kvinnfolken samman i någon stuga och spann mellan sysslorna.
På 1830-talet lade man in julhalm i kyrkan. Denna breddes ut på golvet framme vid koret. Vid nattvardsgång i kyrkan var det brukligt att herrskaperna gingo fram först, därefter bönderna och sist tjänarna och backstugusittarna.

Skolläraren (Hedrén) fick först och främst åtnjuta avkastningen av församlingens klockarejord. Dessutom fick han skörda gräset på pastoratets ödekyrkogårdar. På klockarejorden födde han 2-3 kor samt häst. Så fick han ett visst kvantum hö och halm på varje hemmantal. Utom sin kontanta lön fick han även i natura uppbära en kaka bröd och ett fåralår på varje matlag, n.b. om vederbörande hade råd därtill.
Det var soldaten Anders Käck från Isaksgården, Sätuna, som under sin kommendering i Danmark 1848 fick ”stå perssen”.
Det var en gumma uppe vid Tjuvadaln. Ho hade lagt säk tidit på julafta, för ho sulle upp tidit å gå te julotta i Bulums körka. Ho vackna på natta å jeck upp å kände va klåcka va; ho hade nuss skreet å ett. Då feck ho se att dä jjuste i körka. Ho klädde säk då å jeck dit. Män när ho kom dit va dä môrt i körka. Ho jeck då te Stommen sum lå ente in’te å packa på där. När ho kom in tala ho um för husbonn, att ho hade sett att dä ljuste i körka. Ho hade trott att klåcka hade stannat å gått te körka. Husbonn svartte då: ”tösst, tösst! Sej inget förrän sola går upp i môra”. För dä va di döe summ hade gusstjänst julanatta.
Berättat för Borgs moder av en piga, som hade tjänat i Stommen, Bolum på 1840-talet.

Borgs morfader, Sven i Hwassagården, högg en gång på 1840-talet ned en vildapel, som växte ute på åkern. Därefter fick han mycket svår tandvärk. Han trodde att det var insatt tandvärk i trädet en gång.
I Stommen i Bolum kom det en knalle in, men di köpte inget å-n. Han blev då arg och slängde igen dörra och gick. Nôra dar ätter satt pija å vävvde, men dä hôllde inget i väven fôr na. Tråera jeck, å trampesnöra mä, så fort di hinde. Män då sa matmora te na: ”Dä har vi fôr vi ente köpte å knael, när han va här, män dä sa vi la jällpa sa du få se”, sa ho te pija. Sätt du nu i väven å trampa isär. Matmora to ena ellaglö mä ena tång å fule fram å tebakers imälla tråera å imälla trampera – å senn höll dä.
Di döe hade gudstjänst i Broddetorps kyrka julnatten. Mormor berättade, att hon såg de gamla gummorna känna efter med händerna på bänken om det fanns någon jord innan de satte sig. Mormor frågade sin moder efter hemkomsten, varför de så gjort, och fick det nämnda till svar.
Fru Boorg berättar : Min morfar Johs Samuelsson och hans svåger Anders Svensson i Skattegården var en gång ute vid Almeö i Hornborgasjön och fångade kräftor. Då skulle Anders i Skattegårn gå bort bland buskarna något ärende. Men han kom fort tebakers med byxorna i näven å vit i suna. Han hade sett sjöfrua, sa’n, å va änna förskrämd, och i sin förskräckelse sprang han rätt över ellen för ho ente sulle ha nöka makt mä-n.

En döende kunde ej dö i ro på en fjäderkudde.
Man gick till Gustaf i Åkatorp å lät säk åre.
Spångabacken kallas en liten holme i Hornborgaån. Där uppgives förr ha varit en spång över ån.

Bröllpsvisa diktad av Fot-Olle:

Di jole bröllop i våra gåla
mä tomma fat å tomma skåla.
Kniva å gaffla di hade bra
men lite å skära å lite å ta
Å bruas mor, den lella mullta,
ho jeck å rudde å va sullta.

Blôshôllara va raska dränga,
di hetta ena havvrakaka i bôrttesänga,
alla blôshôllara di jeck dit å åt upp var ävli bit,
nôra gubba ve dôra hade ont å lasatara
Lasatara dä hade di vesst fôr brännevin fattas bå fôrst å sist

Lasatara = magont //MA

En kringvandrande, enfaldig mans aftonbön:"Gu’ bevare mäk fôr hôppetåsser, firfôtter, jupa tolegraver å fôr Kerstimora skrôllhatt, sum mötte i Bockaskea äng. Amen."

Efter vigseln i kyrkan redo tvenne spelemän i täten, vilka sutto på hästryggen och spelade fiol och klarinett. När brudföljet kom i närheten av bröllopsgården, redo blåshållarna förbi spelmännen i fullt sträck fram till bröllopsgården. De låtsades om ingenting och frågade om de fingo komma in här eller om bröllopsfolket var välkommet. På trappan till bröllopsgården stod värdfolket med var sin silverbägare fyllda med brännvin. Dess innehåll tömdes av de båda blosshållarna, som omedelbart redo tillbaka till brudföljet, hållande de tömda bägarna med botten upp till tecken att de hade varit framme vid bröllopsgården och hälsande bröllopsföljet välkommet.

Ekronavallen

1947 bildades föreningen Ekornavallens vänner. Finns något samband med den i Äldre  Västgötalagen nämnda Lincornnä wallum ? där den fjärde lagmannen skulle hålla ting. På en 1640-tals karta är området en vidsträckt utmark, som användes som bete. 1808 förrättades laga skifte, men först vid sekelskiftet började man odla varvid mycket förstördes. Det är inte troligt att det rör sig om en tingsplats. Området ägs nu av vitterhetsakademin.

Väderkvarnar.

På Ekornavallen fanns fordom primitiva väderkvarnar på vallen. En gång kom en man till en av dessa för att förmala sin säd, men det stormade så att mjölnaren inte vågade släppa på "Det tar jag på min risk", sade mäldaren, "får jag bara reda mig lite grand på egen hand så skall det nog gå bra". Sagt och gjort. Enligt berättelsen så sprang mjölnaren sin väg när kvarnen tog fart, men mäldaren han satte sig bara på kvarnkupan och sjöng medan säden gick ned. Kvarnen 1gick så att det knakade men allt gick bra. Efteråt sade dock mäldaren att han inte ville göra omét. (Tson Ft 12 dec 1928.)

Den gamla ekpålen om ett barnadråp 1691
Människooffer på Ekronavallen i Pestens tid

De grymma människooffer, som man i hedentid brukade anställa såsom bot för stora landplågor, hade ännu vid tiden för Digerdödens framfart icke gått ur folks minne. En sägen i Hornborgabygden förtäljer därom, att Västergötlands allmoge församlats till ting på Ekornavallen – en forntida vid Hornborga belägen tings, offer - och begravningsplats, som i gamla Västgötalagen kallas Linkornavallen – för att rådslå om, vad som borde göras mot den förödande farsorten.

Då – så sägs det – beslöts, att ett starkt offrande skulle göras, nämligen ett offer av människor, som levande skulle sättas i jorden. När i det samma tvenne små tiggarbarn, en gosse och en flicka, kommo gåendes, blevo dessa utsedda till offer. En grav uppkastades genast där på vallen och de små barnen, som voro hungriga, lockades med varsin smörgås på fint knäckebröd att sitta ned i gropen och uppäta dessa. Nu började folket genast skotta jord över dem och det sista som hördes från dem voro gossens ord, när den första mullskoveln föll över barnen : "Aj", utropade han "det föll jord på min smörgås!".

Såsom ett minne efter denna av ett förtvivlat folk, företagna åtgärd, utvisades förr en liten upphöjning på marken i närheten av den så kallade Digerommen (jättegraven) på nämnda vall som sades vara över den grav i vilken de små oskyldiga barnen offrades till en kvalfull död. Det berättas även att från de kringliggande byarna, som vallade boskapen där på heden, ofta berättat denna lilla saga för varandra och att de därunder fällde många tårar över de små olyckliga tiggarbarnens grav. HJ

Guldsanden i Hornborgaån.

Biskop Ofegs Guldgruva

I Hornborga bygden finns en sägen, som berättar, att där finns en guldgruva, och en annan som påstår, att Hornborgaån förer guldsand och att man fiskat guld ur sanden på åns botten.

Att dessa sägner icke äro utan grund finna vi av berättelser av gammalt datum. En biskop Johan Ofeg i Västerås som levde på 1500-talet, skriver därom följande ordagrant återgivna häntydningar.

Gullberget ligger i Västergötland i Gudhems Härd och Hornborga socken uti Broddetorps Gäldh vidh eena ällff emillan Skedvij och Schara å den röda sanden är groov på, därför leeta uth den vägen, som löper från Örebro, der finns det. Härom må du låta guldgrävaren leta, ty det är sant både om Gullberget och Gullsanden. Jagh ville väl mera därom skriva om jagh visste Guds prijs vorde därmed förökat. Män jagh Biskop Ofeger tänkte på Christi döds och nampns försmädelse vid Sala Grufva, och Satans dageliga rop och åkallan. Män om Gullberget är sannerligen visst, och sanden må du profva, dock med bägge Parterna hörer kånst till med Guds frucktan.

Om Biskop Ofegs berättelse varit känd eller om guldgrävare ändå sökt guld i trakten är svårt att avgöra, men visst är att man i början på 1700-talet sökt guld i Hornborgaån, som därigenom blivit mycket beryktad.

Det berättas om en svärdfejare vid namn Strömsten, som varit utrikes för alkemin och därigenom blivit fattig genom sitt guldmakeri, att han år 1731 ingick en förbindelse med en bonde som mot erhållande av hälften av guldet lovade att bestå kostnaden för guldets vinnande ut å-sanden. Huruvida sanden innehöll någon större mängd guld eller blott den i sand vanligen förekommande mängden, lämnas åt nästa lycksökare att utforska. Alltnog, man lyckades utvinna guld som motsvarade en dukat i vikt, men som efter en guldsmeds prov befanns vara något blekare än vanligt guld. Guldet, som motsvarade ett värde av 6 daler silvermynt, betäckte emellertid icke omkostnaderna, vilka förutom körslor arbete och förtäring, slutade på ett belopp av 12 daler silvermynt. På grund härav ville bonde icke längre fortsätta med detta bolag utan drog sig undan varför arbetet avstannade.

Det återstår således ännu för den guldtörstande att finna biskop Ofreds guldgruva.

Offerkälla vid Kåkstorp

På ägorna till före detta auditörsbostället Kåkstorp i Hornborga finns en gammal offerkälla, om vilken det berättas, att tre jungfrur brukade bada där varje trefaldighetssdag i soluppgången. Endast den dagen var de synliga. Här av kom det sig att man sedan under långliga tider offrade i källan. Gamla personer talade om, att i deras ungdom var källans botten full med slantar samt smycken, silver, mässing och koppar.

Sägner om Honnbôrje körkeklåcker

Honnbôrje körka hade på si ti två stöcken välstämda klåcker å sulle en hatt den trejje u, um ente jätten hade vôrtt. Den ena körkeklåcka hade blett döpter te Krestin å den andre te Kattrin, men den trejje hade inte huent te bli krestnater, nôr Gussta Vases förbu te döpa klåckera ble kummit; men ho sulle vesst ha heta Magreta, ätter va dä sto i ena gammel bok, sôm ja läste fôr monga Harrans år sena. Men så ena natt hade den sare jätten i Hemmelsbärjet kåmmet in i körka å tatt dänar Margreta, den dära klåcka sum ente va döpter, å bôert ner’na te Honnbôrjsåna å kastat i’na i’a hulj där. Å hur li senn bar sä ôt va dä ingen, sum va go te ta upp’a ijen, fast nock va dä di sum fôrsökte sä påt allti. Men kônstit va dä i alle fall, fôr um en tjurle mä en stake i hulja kunne en höra hur lä klinga. Nôr li sängte sjön, så rätta di å jupgravde åna breve Klåckehulja, å då va dä nôen sum så ätter, um dä fanns naket i’na, men dä kunne ingen se likt te. Så dä va nock lögn alltihopa.

Mä di annre två körkeklåckera, sum hade blett krestnata å invijda uttå biskupen, hade jätten inga makt, dum kunnen inte röra. Te minne uttå klåckesturda hade di senar te kåmihujsorl, att

"Krestin och Karin di spela gulltavel, men Margreta legger på sjöbôtten !"

Hört på Brobackamarknaden

Hört på Brobacka marken: Till ett av klädstånden framkom en gumma av den mera robusta typen och bad att få se på kalsonger "Va sa dä vara för sårt?" frågade krämerskan. "Dä kvettar vecket!" svarade gumman. - "Dä Anners har fram, dä kan ja ha bak - ta karkalsånger!". De kringstående unga flickorna rodnade och krämerskan och alla andra hade svårt att hålla sig för skratt. 

Ond Slottersed

När någon för första gången var med i byns slotterlag var det sedvana i Hornborga, att denne eller denna skulle "doppas" i ån. Beträffande karlarna förfor därvid i som oftast mera bokstavligt men ifråga om det täcka könet nöjde man sig med att vederbörande fick en fot eller arm doppad. Icke sällan blev det dock därvid fråga om krafttag.//Fru Sil. 50.

Bröllopsvisa

Patron i Hwassagår'n-
å Svän på Storum
Trulls i Deragår'n
å Britta Bläng
/: Di va´ i Bulum :/
å köpte säng!

Se´n ble dä fästeli't
stora båla
å då va jästeli't
va di skåla.
/: när dä va bröllup :/
i alla gåla. Tirallera!

Spel Jonas
Hornborgas egen speleman

När någon för första gången var med i byns slotterlag var det sedvana i Hornborga, att denne eller denna skulle "doppas" i ån. Beträffande karlarna förfor därvid isomoftast mera bokstavligt men ifråga om det täcka könet nöjde man sig med att vederbörande fick en fot eller arm doppad. Icke sällan blev det dock därvid fråga om krafttag. //Fru Sil. 50.

”Drakaberget” eller Holmabacken. Hornborgaön i Hornborgaån.
Ön hade under slutet av 1800-talet en bebyggare vid namn Holm, vars namn då fästades vid platsen ehuru det ej hann uttränga det äldre Drakaberget, som antagligen har urgamla anor men varom ingen tradition har något att berätta.

Lekstugor i Hornborga.

Ungdomen i orten höll under slutet av 1800-talet vid sina lekstugor samt om lördags- och söndagskvällarna gärna till på Hornborgabro och dansade. Där var då alltid där ett fasligt stohej och en fara för vägfarande och utomstående att passera och då flera tråkiga intermezzon inträffade avlystes från predikstolen i Broddetorp all dans och folksamling därstädes. Upprepade gånger överträddes emellertid förbudet och om hur det vid ett sådant tillfälle avlopp finner man av en notis i Sk. L. A. för den 10 april 1891, vilken omtalar att på Påskaftonen tre ynglingar, varav två sappörer, alla från Karlsborg, där blivit överfallna. Den ene av dessa, som var beväpnad, drog blankt och fick passera, medan de båda andra fingo söka springa sig till räddning. Den ena av de flyende – sappören – upphanns dock därvid och blev svårt misshandlad.

Kommunalstemmoprotokoll.

Protokoll hållet vid utlyst extra Kommunalstemma med Hornborga socken i Hvassagården den 16 juni 1891.

§ 2. Wid föredragande af den af Kronolänsman Ljungmarker utfärdade skrifvelsen deri han begärer stemmans hörande om besta sättet att afstyra det ofog som vid vissa tillfällen såsom dans med mera sker å Hornborga Bro; så enades stemman om fölgande beslut, stemman ansåg det ej hafva någon fara med ofog å bron, men som Kronolänsman Ljungmarker hotat at anställa extra polis vid bron om inga åtgärder vidtagas, hvilket ansågs alldeles obehöfligt. Så för att förekomma detta beslöts att utse 2ne närboende personer som skola hafva tillsyn öfver att ingen folksamling sker på bron men om sådant skulle inträffa, då icke allenast söka skingra utan äfven för vederbörande, anmäla de besökande.

Såsom tillsyningsmän härför utsågs enhälligt Hemmansägaren August Wallinder i Lilleg och L. Joh. Johansson i Ringagården och skall protokollsutdrag häraf tillställas såväl den som vederbörande kronobetjening. Widare förekom ej. Som ofvan Joh. Svensson. Justerat och vidtjent betygar A. G. Larsson August Andersson. Uppläst i Broddetorps kyrka den 23 juni 1891 af Hasselskog.

Hur en upprörande historia förändras av folktraditionen. Vi har tillgång till Domböcker, som är nog så detaljrika och kan jämföra den med uppteckningar i början av 1900-talet. Jag har hämtat texten ur Falbygden nr 14.

Dråpet

Detta mer än 300 åriga protokoll visar att våra rättssäkerhetsmässiga traditioner är väl förankrade i historien. Vid ordinarie tinget den 12 okt 1691 kom profossen från Valle härad gevaldigertjänaren Anders Jonsson fram med sventjänaren Nils Andersson från Badene, som på bar gärning gripits för dråp på en 12 årig pojke.

Söndagen näst efter Bartesmässedagen strax före solgladningen strax efter allmänna mönstringen på Höjentorp timas följande .

Sätuna

Sventjänaren Nils Andersson rider från Mönstringen i Höjentorp till sin moder Britta, som bodde hos fogden Sven Olofsson i Weka i Sätuna. Där hade han fått ett glas brännvin och en kanna öl. Vid Paris drack han och modern tillsammans med drängen Jon Muraremästare på Båltorp 3 stop öl. Så red ryttaren iväg och modern följde till kapten Gyllenstings hage där han avskjuter sina pistoler.

Vipetorp

Vid Vipebro på gränsen mellan Håkentorp och Hornborga träffade han redelige män smeden Erik Arvidsson från Kartabacken St. Bjurum och Erik Andersson från Jutatorpet, på väg med mjöl från kvarnen. Dem anföll han med dragen värja och högg Erik Andersson i ryggen och mot huvudet så att mössan föll av så högg han efter Erik Arvidsson men träffade icke.

Mjöbära Kulle

Han sprängde över marken åt Torbjörntorp träffar han gossen Sven och barnflicka Karin Nilsdotter som tjänte hos Anders Larsson. Barnen skulle hämta kreatur att föra hem. Här tappar han hatten och befallde gossen att ta upp hatten vilket han gjorde samtidigt som han tog av sin egen mössa. Ryttaren för svärdet över hans huvud och rider omkull honom och kretsar några varv omkring honom. Då gossen åter på knä ber om förskoning red han åter omkull honom, så att gossen vred sig som en orm under hästhovarna. Ryttaren rider bort ett stycke återvänder och ger gossen ett sting genom skuldran in i bröstet sa att han strax dog. Karin berättar sedan att rytaren ridit dem emellan och drog värjan och red av sig hatten. Hon springer och gömmer sig och ser ryttaren rida omkring gossen och frågade om han inte ville ta upp hatten den hundfotter ? Då gossen gjorde detta och gav honom hatten, red han omkull honom. Och då gossen stod på knä och bad sin hjärtans gode farbror låta bli sig , så red han omkull honom igen Och gossen låg på ansiktet och vred sig tre gånger omkring och hade lite ost och bröd uti handen. Så red då ryttaren litet ifrån honom och så tillbaka igen och stack honom, så att han skriker till.

Torbjörntorp

Winboens flicka Britta 12 år kommer ridande med två ston efter att ha skjutsat något krigsfolk och möter ryttaren vilken drog värjan och högg och svor åt henne. Flickan gömmer sig bak en mur och är mycket rädd och när han inte kan hinna henne svär han att hugga ihjäl henne. Sedan red han åt Torbjörntorp.

Ryttaren rider mot Torbjörntorp och vettskrämmer där en käring, Kerstin Larsdotter på Bommen, som ropar till henne Kom hit annars skjuter jag ihjäl dig. Hon svarar att hon att hon ej kunde gå ifrån ett litet barn

Torparen Sven Mårtensson på Bommen ropas hem av sin gamla hustru, eftersom en ryttare som illa reagerade fanns där. Ryttaren bad om foder , eld och öl. Det han fick utom öl, som han sade sig ej ha något. När han red bort tog han torparen i hand och gav honom två sötäpplen och sade att han tjänade Ryttmästare Pauli i tre års tid.

Pigan Sara Bengtsdotter i Balltorp som var över 15 år, kunde sin katekes och hon berättade under ed att hon och en annan piga kom ihop men en ryttare som red omkring dem och frågade om de ville ha honom.

Kerstin Nilsdotter som var ryttarens kusin hon förtäljer att ryttaren ridit hästen för hårt, famntar henne mycket hårt och han rider bort till Trädgården i Karlebylånga.

Gripandet

Som ryttaren var lätt att identifiera kunde Anders Larsson och Kronolänsman Lars Gunnarsson gripa dråparen som nekar till sitt brott. När han konfronteras med liket och tvingas röra vid det blöder det mycket. Dråparen förs strax till kronofängelset i Lidköping. Vid förhör kan ryttaren inte minnas vad som hänt, varför han inte kan han icke jaka därtill.

Rätten

Anders Bryngelsson som är gift med sventjänarens farbrors änka hade erbjudit barnafadern om förlikning innan rätten. Därför vet han att Nils Andersson är skyldig menar barnafadern. Bryngelsson förklarade att han ej kom ihåg detta utan hade bett om ursäkt för egen råd om Nils skulle bli bunden vid saken.

Den saliga lilla gossens gråa vadmalsrock, varpå stinget i vänstra skuldran syntes, bars fram i rätten. Likaså ryttarens värja, som han hade haft vid mönstringen, "då stinget och Wärjan grant kiende igen varandra". Och varken värjan, rocken eller rocken voro det ringaste blodiga. Ett litet hugg fanns på den lilla nya vadmalsrockens ärmuppslag.

Domen

Sköts så till Häradsrätten att den antingen skulle värja eller fälla . Den svarade sig icke kunna värja utan av alla förutbeskrivna skäl fälla honom för gärningen. Allt derföre dömbdes Swentienaren Nills Andersson, för dhet han så obarmherteliga och Ochristeliga öfwerdådigt hafwer mördat dhen Lilla Meenlösa och öfwermaga Anders Larssons Sohn Sahl Swen Andersson på Högen att Halshuggas och Steglas, som alt sammans uthi Ödmjukhet hemställas till Högl Kongl Håff Rättens Nådrättvisa ompröfwande.

Domen fastställes av hovrätten och vid vintertinget i Segerstad den 18 jan 1692 skedde exekutionen på Timberget där huvudet pålades för överdådigt dråp.

Bödeln Oluff

Efter exekutionen och pålningen klagade vällärde Måns (alias Forsberg Broddetorp), och löjtnant Reutersvärd och klockaren i Segerstad Sven Andersson att bödeln mästermannen Oluff i Skara icke allenast gjort vederstyggliga skamlösheter, då han avrättade Nils Andersson och pålade hans huvud. Han hade med den stora pålspiken gått och stuckit folk och svenfolk och skrämt dem och sagt dem samt tagit i dem och ruskat dem och jagat och skrämde folk framför sig, som han jagat fårahjordar . Allt detta passerade innan fången kom till platsen. Om detta folk jagande på avrättningsplatsen vittnade även nämndemannen Per Andersson i Ugglum och Anders Jonsson ibm. Essbjörn i Backabo klagade att bödeln tog och ruskade på hans son Anders och karvade i honom. Vilket ock soldaten Jätte vittnade. Bödeln skrämmer folk i gårdarna där han går omkring och tigger och körer dem till vad han behagar och svär hiskeliga. Den tillstädes varande bödeln infördes och befanns vara drucken och svor gruveliga och sade att fanen må gå och tigga och aktade inga förmaningar, utan vid vart ord bad han den och den fara både i sig och andra och förmente, att han var berättigad till att gå omkring efter hjälp en gång om året och bad dem vara bödlar själva som ej ville hjälpa honom. Man frågade honom att det var förbjudet att gå i gårdarna eller annorstädes alls än dit han var kallad att valacka. Han svarade jomen visste han det vara kungens vilja och befallning , att han skulle vistas hemma i sitt hus. Och att icke något klagomål över honom skulle förorsakas, bad han att få sin dom i gatulopp och bad den fule taga alla dem som, som ej slogo honom ordentligt

Resolutio: Som denne överdådige bödel och mästerman Oluff ifrån Skara efter vittnesmål dels ock eget erkännande och numer bekant för alla på tingsplatsen, som har hört och sett honom, har gjort så grova excesser och skamlösheter med skrämmande av mycket folk och därtill ett pockande , som nästan var lika gott som rån, med förbuds brytande och hiskeliga och många eders utgjutande, och Guds namns stora missbruk och förtörnelse samt hotande för att för månges devoverande och annat sätt , att han efter sin egen utsago väl haver förtjänt ett svårt gatulopp, ja väl 9 starka gatulopp, om icke själva livets förverkande . Men som allmänheten gärna vilje göra execution på en dylik person, helst ock det icke är praktikabelt, som man här kunna veta. Ty dömdes han att slita ris för sina överdådigheter av en annan bödel så mycket som 9 starka gatulopp, sig väl förtjänt straff och andra sådana överdådiga bödlar till varnagel med förbud och förmaning att icke mera igenkomma vid livsstraff tillgörandes. Dock alltsammans till Kungl. Hovrätten vidare omprövande ödmjukligen hemställt.

Den gamla Ekpålen

På vänster sida om vägen som leder från Broddetorp genom Håkantorp, finner man då man passerat Ekornavallen och kommit till det så kallade Nordtorpet under egendomen Äspås, finns en gammal ekpåle upprest i en stenmur. Ekpålen som är illa medfaren av tidens tand, har innan den sattes i muren stått i ett litet stenrös där bredvid, vilket då uppodlades och uppbröts och bortkördes. Denna gamla påle utgör på samma gång den vittnar om vilken sorgliga uttryck den gamla vidskepelsen ibland kunde taga sig , ett minne från forna krigstider. Sägnen om densamma är följande: Då Västgöta ryttare 1757 drogo till Pommern för att deltaga i det så kallade "sjuåriga kriget" och tågade här förbi, red en rusig dragon av vägen och dödade en liten fyra årig gosse, som sprang och lekte på ängsvallen. Ryttaren högg huvudet av barnet och därpå dess ena hand, vilken han sedan stoppade i sin huvudbonad, som skyddsmedel i de blivande striderna. 

Mordet på den lille gossen säges ha skett till följd av en den tiden gängse tro, att om en soldat, skulle draga ut i krig, lyckades utgjuta oskyldigt blod—helst ett barns – så skulle han sedan, om han fick något av offrets blod på sina kläder eller ett ben efter den mördade insytt i dessa, gå fri för både kulor och svärdshugg i de blivande striderna.

Den omänsklige dragonen – som uppgives ha varit son till en trollpacka i Skaratrakten och kallats Svarte Arvid – blev genast arkebuserad på den plats där pålen ursprungligen var uppsatt. HJI

Hösten 1959 har pålen blivt placerad på den plats där den ursprungliga pålen stått, nu 1999 ersatt med ett kors.

 

Hornborgasjöns namn.

Stockhôlmen, kallades en stor "gôrvass" utanför Uteberg. Blexes höstack kallades en stor granitsten utanför Orenabb, vilken på något avstånd såg ut som en stor höstack.

En skojare vid namn Blixt från Hornborga och en annan karl var ute och fiskade. Den andre frågade då han såg stenen Blixt, vad det var för något, som låg där, och fick till svar, att det var hans höstack. "Vad vill du ha för den ?" frågade den andre. "Ett par kronor! Mindre tar – ak ente. Fôr –a sa seja, att dä tar’u ente på ett lass!" "Stacken" såg stor ut, där han låg och speglade sig i vattnet. Den andre nappade på kroken och affären gjordes upp. – B. fick sina 2 kronor och stenen sitt namn. Brokara voro tre till antalet. //Dalberg 1947.

Skaholmen.

Så kallades ett stort stenrör "änna sum ett hus" utanför Uteberg i Hornborgasjön. Längre ut i sjön låg flera sådana stenrör, sum di kalla fôr "Brokara". // Anna i Ringagården 1945.

 

Stålingen

År 1845 den 13 juli inträffade på Hornborgasjön en i folkminnet ännu bevarad tragedi, varigenom två av tre i en eka utevarande män fingo sätta livet till – mjölnaren Lars Persson i Ringagårds Qvarn, Hornborga och soldaten Johan Lindberg i Frimansgården, Broddetorp, resp. 36 och 29 år gamla. De tre männen hade begivit sig ut på sjön för att fiska och därunder hade ekan råkat kantra, varvid de alla kommit i vattnet, där mjölnaren sjönk och blev kvar, under det de båda andra lyckades kravla sig upp på den upp och nedvända ekan samt räddades. Händelsen hade timat en söndag ute på Storsjön – sagda sjös norra ända – varest den förolyckades lik återfanns först några dagar senare, ilandflutet utanför Bjellum. Soldaten var vid sitt iland- och hemförande mycket illa däran och dog någon dag därefter. Den tredje av de förolyckade, Johannes Jonsson i Lille Backgården, Hornborga, stod dock rycken eller med andra ord klarade sig och var redan på kvällen, så pass återställd att han var med de andra drängarna ute på grannbacken och spelade klot – en sak som av somliga tadlades, emedan han så nyligen sett döden i vitögat samt hade ena kamraten på sjöbotten och den andra liggande på sitt yttersta, medan det av andra ansågs långt ifrån misskrediterande. Denne man, vid vilken man nu fästade sina av undran – för att icke säga beundran – och kritik, var den från tiden av alla i orten under bi- eller vedernamnet sedermera kända "Stålingen", vilken var en under många decennier därefter där verksam och ännu ihågkommen odalman. Liksom vid hans första uppträdande rådde dock om honom olika meningar och hans varanden och göranden och han ansågs av somliga som en rejäl och redig karl, medan andra höllo före, att han endast var en stor buse. Vilkendera av hans belackare eller bedömare, som nu hade rätt, spelar ingen roll, det räcker här med ett konstaterande av att han var en man, som stod på egna ben samt besatt originalitet och en smula sunt förstånd. Rörande Stålingen alias Johannes Jonsson må här till belysande av hans varanden och låtanden och i viss mån för livet i det gamla Hornborga belysande berättelser. På 1860-talet skedde ombyggnad av Hornborga bro. Där hade förut endast varit en låg s.k. stockbro. Arbetet utfördes av häradet och en av länsstyrelsen ditsänd ingenjör tjänstgjorde som konstruktör och arbetsledare, vilken hänvisades att bo hos kronoarrendatorn Jonas Jonsson i Hovslagaregården, därtill vidtalad. Ingenjören och hans värd voro emellertid båda en sådan sorts karlar, som gärna togo sig en s.k. tår på tand och funno därför behag i varandras sällskap, vadan det kom sig, att de från måndag, då ingen kom, satt där och bara söpo dag efter dag och ingen vet väl hur länge detta supande skulle pågått, om icke i byn funnits ett vakande öga, buret av en man av mera sunda vätskor, den ännu idag i folkminnet kvarvarande s.k. Stålingen, som indignerad över ingenjörens skötsel av sitt uppdrag var orädd nog att ingripa. Saken var nämligen den, att det till brobyggnaden anställda och beordrade folket på grund av ingenjörens utevaro varken kunde eller brydde sig om att åtgöra något vid företaget utan endast stod där och "bligade" eller låg och spelade kort, vilket nog för intresserat och förståndigt folk var en föga uppbygglig syn; varemot emellertid ingen ägde mod och begrepp att företaga sig något – mer än Stålingen, som resolut gick in till de båda männen och med ett enda tag av armen sopade bordet rent från glas och dryckesvaror, sägandes: "Här seter I förbannade lusrögga å super – bara super – veka ut; ingengöra bule skämmas, sum läter uss fatie bönner betala detta å läter fôlket gå därnere å slô dank, å du Jonas bule u skämmas, när lu ser, att allihop di annre bönnera har gjort ifrå säk vårn (vårarbetet) å du ente har sått ett korn än. Män nu må dä vära slut på supant, annars sa ja visa va ja kan! – varpå han hotfullt knöt näven under näsan på de båda männen, som respektfullt avlägsnade sig, den ene till sitt arbetsfolk och den andre till sin näring. När skarabanan i början av 1870-talet skulle byggas, sökte det därför bildade trafikbolaget att förmå invånarna i de därav berörda socknarna att teckna aktier i företaget och även till vederbörande kommuner i bygderna gjordes hänvändelser i samma syfte, dock med ett i många fall icke önskvärt resultat. Så var även fallet i Hornborga, dit sådan hänvändelse också gjordes till kommunalstämman. Vid ärendets därefter förekommande, infunno sig ett par ledamöter av den utsedda direktionen, för att verka för saken, vilka vitt och brett orerade om de fördelar för trakten den planerade järnvägen skulle medföra och vilka genom sin klädsel och på annat sätt sökte imponera på bönderna.

Till Hornborga kommo sålunda en utsatt vinterdag de av direktionen utsända herrarna, iklädda dyrbara pälsar med uppslag vid ärmarna och att de imponerade på de enkla stämmobesökarna – det var en sak det – på alla utom på en, Stålingen, vilken var den ende som upplyftade sin mun, tagande till orda på följande sätt:

"Gor hara å stämmebesökara! På tal um dätta hära järnväjsbögget, sulle ja bara vella seja ett par ol – dä, att jak liknar hela företajet ve ena smörslaja på ett stort kalas, där både hara å bönner ä mä. Då när dä bjuss, då går alla di fine hara, mä sett lônna ve armera, fram fôrst å tar fôr säk – å di sopar mä säk summe sum fenns, så när li fatie bönnera kåmmer inte, då fenns dä varken nô å ta elle få. Ena sånner teställning, dä tror’a vi kan tacka fôr å sleppa va mä på".

Det föreslagna aktietecknandet avslogs med alla röster mot ingen.

Stålingen var dock en även i andra än omtalade förhållanden framträdande personlighet och i vissa stycken före sin tid. Som ett belägg härpå kan nämnas att han, när sådana började komma i bruk, var den första och länge enda i bygden att äga ett tröskverk, vilket också det bidrog till att göra honom känd, i det att han därmed for omkring och tröskade åt bönderna.

Någon har velat säga, att Stålingen var ett original men inga originella sidor hos honom ha påvisats varken i klädsel eller annat. Han var icke annorlunda han än de flesta andra. Det enda märkvärdiga med honom var hans oräddhet och "förmåga" att "säga till".

Folk hade bara vant sig, att se på honom med "stora" ögon. Allt ifrån den dag, då han med ena sin kamrat på sjöbottnen och den andra räddad men liggande för döden, själv gick där på grannabacken och spelade klot. Det var bara det, att man gav akt på hans göranden och låtanden, att han med andra ord – levde och var en karl. // Jak. i Fri -50.

Sitt namn Stål eller Stålingen, som var ett binamn, hade Johannes Jonsson erhållit genom sin andra hustru – garvaren Ståls i Sätuna änka Lina – varmed han i ett förmodligen svagt ögonblick gift sig. Stålingen hade i sitt första gifte en son, som blev mjölnare i den av den under nämnda olyckshändelse på sjön omkomnes kvarn och sagda sons dotter är numera gift med en son i Arvidsgården.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Kapellet ] Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Torpen ] Soldater ] Qvarnar ] [ Sägner ] Ekornavallen ]
[underordnad] [ Innehåll ]