Backgården

[ överordnad ] Start ] Överbyn ] Nederbyn ] Kåxstorp ] Uddeberg ] Skiftena ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Övre Skattegården ] Deragården ] [ Backgården ] ArvidMikaelsgården ] Hr Lages Gård ] Hovslagården ] Lillegården ] Ringagården ] Brobacken ]
[underordnad]

 

Backgården Frälse

Brukare/Ägare 

Jonas Hansson f1749 häg åtminstone 1795 troligen ägare dör 1825,
1821 1835 sonen Anders Jonsson
f1789
Lars Eriksson
f1743 Broddetorp flyttar till OlofGrottesgården 
1805-09 Anders Månsson f1778 från 1805 - 09 
1809-21 Petter Andersson f1775 brukare från 1809 då han kom från Sätuna Storegården. gift med enkan därstädes Sven Andersson f1744 dör 1804 på Storegården Sätuna och hans hustru Brita f1762 gifter om sig med en Petter Andersson 1775, men paret flyttar till Backgården Hba  
1821 - 1835 sonen Anders Jonsson f1789
1791-1808 Bengt Andersson f1759 Dala barnen befolkar LarsSvensgården

1841-52 Jonas Jonsson f1794 kom från Rycklan 1841 till Backgården  ochbrukar hela 40 talet fram till minst 52, 1/8 ägare och brukare  Sven Andersson Nedre Skattegården vid Brona 1/8 eges av Jonas Andersson på Toltan.  Han var gift med Cajsa som gav honom fyra barn:

  1. Inga Stina som gifter sig med Anders Lejon från Stommen Hba och släkten kommer senare tillbaka till Kappagården vid Hofs Ängar.
  2. Bolla gift med Stretel Hedberg, som brukar flertalet gårdar i Bolum och ättlingarna finner vi där.
  3. 1860 Stålingen brukar här 60-talet. Hulegården och sist Fridhem vid Västorp. Han får en större ruta då han är omskriven från orten.
  4. Jonas åkte till Amerika

Stålingen

  1. gift först Stina från Hulegården som dör ifrån honom 1883
    1. Cajsa Stina gift med skräddare Gustaf Hallberg som vi senare efter några turer inne i järnvägssamhället med bild och allt.
    2. Lotta gift med August Andersson som brukade ½Backgården och avslutar vid Övertorp på Hakåsen. Barnen sprids för vinden.
    3. Lars Johan f1859 blir mjölnare i Ringagårds Qvarn. Är far till Sven i Qvarna.
  2. Ståls Lina f1839 enka efter Ståls Anders från Storegården Sätuna
Johannes sedermera Stålingen flyttade med föräldrarna från Rycklan till Backgården Hba 1841. Efter faderns död brukare av gården till 1886 då han som änkman flyttade till Hulegården och gifte sig med Karolina Pettersdotter Ståls Lina. Efter han blev änkman 1911 efter Karolinas död vistades han hos dottern Kristina gift med skräddare Hallberg i Fridhem Hallberg.

"Stålingen"

År 1845 den 13 juli inträffade på Hornborgasjön en i folkminnet ännu bevarad tragedi, varigenom två av tre i en eka utevarande män fingo sätta livet till - mjölnaren Lars Persson i Ringagårds kvarn, Hornborga och soldaten Johan Lindberg i Frimansgården Broddetorp, resp 36 och 29 år gamla. De tre männen hade begivit sig ut på sjön för att fiska och därunder hade ekan råkat kantra, varvid de alla kommit i vattnet, där mjölnaren sjönk och blev kvar, under det de båda andra lyckades kravla sig upp på den upp och nedvända ekan samt räddades.
Händelsen hade timat en söndag ute på Storsjön - sagda sjös norra ända - varest den förolyckades lik återfanns först några dagar senare, ilandflutet utanför Bjellum. Soldaten var vid sitt iland- och hemförande mycket illa däran och dog någon dag därefter. Den tredje av de förolyckade, Johannes Jonsson i Lille Backgården, Hornborga, stod dock rycken eller med andra ord klarade sig och var redan på kvällen, så pass återställd att han var med de andra drängarna ute på grannbacken och spelade klot - en sak som av somliga tadlades, emedan han så nyligen sett döden i vitögat samt hade ena kamraten på sjöbotten och den andra liggande på sitt yttersta, medan det av andra ansågs långt ifrån misskrediterande. Denne man, vid vilken man nu fästade sina av undran - för att icke säga beundran - och kritik, var den från tiden av alla i orten under bi- eller vedernamnet sedermera kända "Stålingen", vilken var en under många decennier därefter där verksam och ännu ihågkommen odalman. Liksom vid hans första uppträdande rådde dock om honom olika meningar och hans varanden och göranden och han ansågs av somliga som en rejäl och redig Carl, medan andra höllo före, han endast var en stor buse. Vilkendera av hans belackare eller bedömare, som nu hade rätt, spelar ingen roll, det räcker här med ett konstaterande av att han var en man, som stod på egna ben samt besatt originalitet och en smula sunt förstånd. Rörande Stålingen alias Johannes Jonsson må här till belysande av hans varanden och låtanden och i viss mån för livet i det gamla Hornborga belysande berättelser. På 1860-talet skedde ombyggnad av Hornborga bro. Där hade förut endast varit en låg s.k. stockbro. Arbetet utfördes av häradet och en av länsstyrelsen ditsänd ingenjör tjänstgjorde som konstruktör och arbetsledare, vilken hänvisades att bo hos kronoarrendatorn Jonas Jonsson i Hovslagaregården, därtill vidtalad. Ingenjören och hans värd voro emellertid båda en sådan sorts Carlar, som gärna togo sig en s.k. tår på tand
och funno därför behag i varandras sällskap, vadan det kom sig, att de från måndag, då
ingen kom, satt där och bara söpo dag efter dag och ingen vet väl hur länge detta supande skulle pågått, om icke i byn funnits ett vakande öga, buret av en man av mera sunda vätskor, den ännu idag i folkminnet kvarvarande s.k. Stålingen, som indignerad över ingenjörens skötsel av sitt uppdrag var orädd nog att ingripa. Saken var nämligen den, att det till brobyggnaden anställda och beordrade folket på grund av ingenjörens utevaro varken kunde eller brydde sig om att åtgöra något vid företaget utan endast stod där och "bligade" eller låg och spelade kort, vilket nog för intresserat och förståndigt folk var en föga uppbygglig syn; varemot emellertid ingen ägde mod och begrepp att företaga sig något - mer än Stålingen, som resolut gick in till de båda männen och med ett enda tag av armen sopade bordet rent från glas och dryckesvaror, sägandes: "Här seter I förbannade lusrögga å super - bara super - veka ut; ingengöra bule skämmas, sum läter uss fatie bönner betala detta å läter folket gå därnere å slo dank, å du Jonas bule u skämmas, när lu ser, att allihop di annre bönnera har gjort ifrå säk vårn (vårarbetet) å du ente har sått ett korn än. Män nu må dä vära slut på supant, annars sa ja visa va ja kan! - varpå han hotfullt knöt näven under näsan på de båda männen, som respektfullt avlägsnade sig, den ene till sitt arbetsfolk och den andre till sin näring. När skarabanan i början av 1870-talet skulle byggas, sökte det därför bildade trafikbolaget att förmå invånarna i de därav berörda socknarna att teckna aktier i företaget och även till vederbörande kommuner i bygderna gjordes hänvändelser i samma syfte, dock med ett i många fall icke önskvärt resultat.

Så var även fallet i Hornborga, dit sådan hänvändelse också gjordes till kommunalstämman.
Vid ärendets därefter förekommande, infunno sig ett par ledamöter av den utsedda direktionen, för att verka för saken, vilka vitt och brett orerade om de fördelar för trakten den planerade järnvägen skulle medföra och vilka genom sin klädsel och på annat sätt sökte imponera på bönderna.
Till Hornborga kommo sålunda en utsatt vinterdag de av direktionen utsända herrarna,
iklädda dyrbara pälsar med uppslag vid ärmarna och att de imponerade på de enkla
stämmobesökarna - det var en sak det - på alla utom på en, Stålingen, vilken var den ende som upplyftade sin mun, tagande till orda på följande sätt: "Gor hara å stämmebesökara! På tal um dätta hära järnväjsbögget, sulle ja bara vella seja ett par ol - dä, att jak liknar hela företajet ve ena smörslaja på ett stort kalas, där både hara å bönner ä mä. Då när dä bjuss, då går alla di fine hara, mä sett lonna ve armera, fram forst å tar for säk - å di sopar mä säk summe sum fenns, så när li fatie bönnera kåmmer inte, då fenns dä varken no å ta elle få. Ena sånner teställning, dä tror'a vi kan tacka for å sleppa va mä på". Det föreslagna aktietecknandet avslogs med alla röster mot ingen.

Stålingen var dock en även i andra än omtalade förhållanden framträdande personlighet
och i vissa stycken före sin tid. Som ett belägg härpå kan nämnas att han, när sådana började komma i bruk, var den första och länge enda i bygden att äga ett tröskverk, vilket också det bidrog till att göra honom känd, i det att han därmed for omkring och tröskade åt bönderna. Någon har velat säga, att Stålingen var ett original men inga originella sidor hos honom ha påvisats varken i klädsel eller annat. Han var icke annorlunda han än de flesta andra. Det enda märkvärdiga med honom var hans oräddhet och "förmåga" att "säga till".
Folk hade bara vant sig, att se på honom med "stora" ögon. Allt ifrån den dag, då han med
ena sin kamrat på sjöbottnen och den andra räddad men liggande för döden, själv gick där på grannabacke och spelade klot. Det var bara det, att man gav akt på hans göranden och låtanden, att han med andra ord - levde och var en Carl. // Jak. i Fri -50.
Sitt namn Stål eller Stålingen, som var ett binamn, hade Johannes Jonsson erhållit genom
sin andra hustru - garvaren Ståls i Sätuna änka Lina - varmed han i ett förmodligen svagt
ögonblick gift sig. Stålingen hade i sitt första gifte en son, som blev mjölnare i den av den
under nämnda olyckshändelse på sjön omkomnes kvarn och sagda sons dotter är numera gift med en son i Arvidsgården.
Stålingen råkade en gång när han var på Stommen och tröskade fastna med kläderna i
koppelstången, slogs runt några gånger, innan han lossnade, och bröt därvid av tre
revben, men stod likaväl och matade tröskverket ända till kvällen. Sonson Sven 51. Stålingen dog 1914 eller 1915 hos mågen Gustaf Hallberg i Fridhem, Bolum.
½br av Backgården under 40 talet. fr p 40 86 t Hulegården och tiden ut till p 37 86
Jansson i Hurt

-1887 Lars Johansson f1859

Stora Backgården

utflyttad

-01 Anders Andersson f1838 arr ½ finns här fram till 1901 då han flyttar till Löfåsen. Hans två döttrar kan vi spåra.
1902-12 Carl Lennér kom från Kungslena 1902 med sin Elin som ger honom sju överlevande barn. Efter några år som brukare på Backgården återfinner vi honom på Norra Sniken då han 1919 flyttar till Rådene.
1812-Johan Oskar Carlsson f1866 har varit med sin familj i Amerika och kommer hit närmast från Dimbo 1912 och stannar till 1918  och flyttar sedan till Mofalla. Sin Tekla hittade han i Böljan.
1920-24  Carl Gideon Jonsson son till Lars Johan f1882 som senare blev cementfabrikör i Stenstorp. kom 20 och flyttar till Stenstorp 24.

40-talet Johan Vilhelm Jonsson Tomten är fortfarande huvudman för gården och svärsonen 

Harry Andersson  f1899 finns brukar och som änkeman flyttar han med en splittrad familj till Falköping 37. Men vi hittar honom vid Hagaberg och omgift med ny familj.

1916-27 Herbert Jonsson flyttar till Ugglum.

Lilla Backgården 1/8

Ladan låg tidigare närmare ån på andra sidan dess nuvarande plats. Sträng och Sanfrid anlade vägen som nu ersätter den gamla nere vid ån. Denna del ägdes av Frans Persson f1869 i N Skattegården perioden 13-32.

Alfred Andersson f1876 stannar till 1906 då familjen flyttar till Segerstad. 

Rickard Hallberg kom från Västorp brukar Backgården men vet inte vilken finns här 13 men smiter till Am 15 med sin familj. 

1903-14 August Teodor Sträng skomakare och arrendator. August Teodor Sträng arr 1903-1914 efter att ha varit sold vid SvenNilsgården Hof från 1893. Från 1901 var han medlem i Baptisterna. Han flyttar med sina barn till Lilla LarsAndersgården i Brunnhem. Sonen Josef började som smedlärling i Broddetorp omkring 1915.

1/8 Backgården ägdes av Hamilton N Larssons sterbhus J H Johansson och ägdes i sinom tid av Johan Sanfrid Pettersson under perioden 13-32 det kan då röra sig om då avstyckad mark, som sedan låg under Hwassagården.

Efter Rickard står Frans Erik Johansson f1887 som arrendator av ¼ Backgården. kom 21 och finns tydligen över 1930

Karl Fredrik Blixt arrenderar under 5 år från ca 1916 då han kom från Varnhem till 1921. Flyttar sedan till ESIA där han stannar ca 2 år. Därefter till Håkansgården Ranstad och Tidaholmstrakten. Därefter återfinnes familjen i Övre Skattegården under fem år från 1936.

 
Backgården med skomakeriet till höger och Deragården i Bakgrunden

1922-23 Otto Einar Johansson f1886 från Slöta kom fr Luttra 1922-23

gården ägs delad av Hamilton / Eriksson och Sanfrid Pettersson under 30 och 40 talen. Linnea och Gösta Johansson Träslöjer från Karlsborg.

-1939 arr Karl Erik Johansson Lelle Karl f1887 gift med Helna familjen flyttar sedan ner till ESIA 1939. De säljer sedan till nedanomstående Gösta (är änkman Frans Persson från ESIA, med döttrarna Hildur och Helna Persson den senare gift med Lelle Carl).

Gösta Johansson 40-43 f1906 var född i Mölltorp och kom via Espetorp tillsammans med sin hustru Linnea och tillträder efter köp mars 1940. Priset var 13000 och då ingick Hornborgamaden, Carl Svensson skulle få fri utfart till sin Hwassagården.

1943-63 Anna och Robert Gustafsson som kom från Åsen backstugan, som låg väster om Bankastugan och som brann på 1910 talet. Paret hade varit med om en brand där en dotter blev innebränd. Utvecklade en psykos och gick och talade med sig själv. Anna dör och lämnar Robert att dö i malignitet. Hade en son Sixten som tar över. Sixten och Åke fanns här 48. Familjen kom hit 43 och stannar till 63. 1946 taxerades gården 10,500.

-1963 Sonen Sixten och Vanja Gustafsson säljer sedan till Berta Svensson 1963 för 23.000, som kan inteckna stället 1971 för 54 000.
och säljer senast till Petter Pettersson.

 -1977 Syskonen Henry och Anna Jonsson köper av sterbhuset 1944 för 22 000, skrivs här 48.


Avstyckning

Björkåkra vid Boråsvägen
Fridhem uppe på Hakåsen. Johan Larsson f1865; på August Andersson f1853 var gift med Stålingens dotter flyttar från Fridhem 1901
Sjödalsstugan; trol u Backg 1920
Barnkolonin 15'3 folkskollärare Ingegerd Maria f1926 51-52 idem Arne Carl Johan  Johansson f1927 Kyrkefalla 53-4,
Grensstugan;
Vektera

[ överordnad ] Start ] Överbyn ] Nederbyn ] Kåxstorp ] Uddeberg ] Skiftena ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Övre Skattegården ] Deragården ] [ Backgården ] ArvidMikaelsgården ] Hr Lages Gård ] Hovslagården ] Lillegården ] Ringagården ] Brobacken ]
[underordnad] [ Innehåll ]