När domen föll den 11 maj 1933, blev den en chock i de mest skilda kretsar. Lantbruksingenjören Wilhelm Nordin, som var den tekniske experten i "Hornborgaförlikningen", blev så uppbragt, att han omedelbart hos jordbruksdepartementet begärde sitt entledigande från uppdraget och yttrade "godt att jag ej alls haft min hand i detta sorgliga projekt" (1933-06-07, förlikningshandlingarna).

Den tredje och fjärde sänkningen motiverades av att man ville säkra tidigare torrläggningsvinster, men denna nya sänkning som påbörjats utan lov var helt ny och det röde sig om en helt ny sänkning till nivåer som tidigare ej ens planerats.

Det visade sig, att domstolen tillåtit två stora avloppskanaler ute i sjön och som villkor för dessa föreskrivit en 10 km lång damm ("vallen"), som skulle läggas öster om Härlingstorp - kanalen, väster om Uddagårds - kanalen och nordöst om huvudkanalen mellan dessa två. (Det som senare kom att kallas Vallsjön). Den skulle fungera som en ofantlig skibordsdamm med krönet på höjden +5,0 = 119 m, och domstolens mening var, att den under vårfloden skulle överströmmas och om sommaren innanför sig kvarhålla så mycket vatten, att detta kunde "anses tillräckligt att trygga tillvaron av ett vattenmagasin av sådan storlek, att företaget icke kan förväntas medföra någon nämnvärd inverkan på betingelserna för fågellivet." (Se skiss över sjön).
Det måste bestämt sägas ifrån, att förslaget till denna i svensk vattenrätt unika konstruktion icke kom från naturvårdshåll.

Man kan nu efteråt bara beklaga, att domstolen ej i förväg presenterade några tekniska, hydrologiska, ekonomiska och biologiska utredningar för de olika parterna, innan den kastade fram indämningsplanen i domen. Tyvärr var fiskets huvudmän uppenbarligen ej tillfrågade, så ej heller den främste kännaren av sjöns allmänna naturförhållanden, Rudolf Söderberg. När denne fick bud om domslutet, reagerade han snabbt och bestämt med ett yttrande den 1933-06-13, vari han påvisade det orimliga i att skapa ett vattenmagasin (=Vallsjön) utan kontinuerlig vattentillförsel. Förlikningsmannens invändning mot Söderbergs förslag till förbättring av de nya föreskrifterna utan ändring av dessas torrläggningseffekt säger en del om vad det var för motstånd, som naturvården mötte: "Hela denna naturskyddsfråga är uppreklamerad. Den bottnar i en föreställning om Hornborgasjön såsom hemvist för rördrom, korp och havsörn. Men denna tid är för länge sedan förbi. Nu gäller det framför allt människors väl och ve" (förlikningshandlingarna).

I målets handlingar finner man ingen saklig motivering till de märkliga åtgärderna, men av förlikningskommissionens papper framgår, att denna hade räknat ut, att torrläggningsvinsten skulle beräknas bliva ca 202.000 kronor brutto (1932-11-04), medan enbart vattenkraftförlusten beräknades bliva 286.780 kronor (1932-11-19). Kostnaderna för 19 km nya och gamla kanaler och för 10 km skibordsdamm utreddes ej offentligt, men man visste de stora svårigheterna (W. Nordin 1932-11-04, S. Turén 1933-04-29 m.fl.). Erforderlig utredning beträffande fisket gjordes heller inte. Man hoppades tydligen kunna föra affären i hamn ändå med hjälp av ett statligt bidrag på 550.000 kronor, som man önskade och senare fick genom riksdagen.

Resultatet blev beklagligt, även i rent ekonomiskt hänseende (se diagram).

Förlikningskommissionen lyckades alltså med domen i maj 1933 även övervinna naturvårdens i denna situation allra mäktigaste vapen, vattenlagens 2 kap. 3 §, som säger, att nettonyttan skall uppgå till minst två gånger skadan.

Hur hade man kunnat komma förbi denna svårighet? Svaret är, att man gjorde ungefär som Sjöberg trettio år tidigare gjort med fiske och vattenkraft - man förbigick helt enkelt hela frågan om jämförelse mellan nytta och skada. Att 46 jordägare avstyrkte, medan endast 41, inberäknat de 5 sökandena, uttalade sig för sänkningen kunde ej hjälpa Kungl. Kammarkollegium att hindra den ödesdigra domen. Så ej heller Kungl. Lantbruksstyrelsens varning den 1933-05-04. (Se ansökningsmålet 59/1932, sid. 59 - 61, och Kungl. Maj:t propos. 252/1933.) Kammarkollegiet har sammanfattat situationen så: "Hela AM 59/1932 (maj målet) måste anses stridande mot vattenlagen" (skrift till vattenöverdomstolen 1956-10-30).

Vad som inträffat, var i korthet:
Man gav tillstånd till en ny kanalisering av sjön, syftande till avsänkning under sjöns bottennivå. Man skulle alltså därigenom få sänka lågvattnet från nivån 118,8 (+4,8), om denna blev tillåten, till under 118,1 (+4,1). Men man hade ännu icke skaffat det nya tillstånd till sänkning av lågvattnet från 120 till 118,8 (+6,0 till +4,8), vilket skulle vara oundgängligen nödvändigt för att kunna utnyttja maj domens tillstånd. Högsta domstolen 1920 hade  ogiltigförklarat det gamla tillståndet med hänsyn till fallägare intresse. Maj domens nya sänkning hängde alltså, juridiskt sett, ännu i luften.

Skiss över Hornborgasjöns sänkningsåtgärder enligt 1902 års respektive 1933 års beslut. I det streckade området till höger skulle, enligt domstolens villkor, vatten även efter 1933 års sänkning bibehållits genom en damm utmed Härlingstorpskanalen i väster, huvudkanalen i sydväst och Uddagårdskanalen i sydost. Holger Johansson renritade denna bild

Teckenförklaring för högra bilden, sänkningen 1933 - 1959: 
Dubbellinje: kanaler enligt dom i maj 1933. 
Enkel, heldragen linje: kanalsystem utfört före 1933, tillåtet 1933-09. 
Streckadlinje: andra kanaler utförda före 1933, vilkas laglighet ej prövades

Vattnet i Hornborgasjön under de senaste tre huvudperioderna. Kurvan anger bottenarealens fördelning vid olika nivåer. Nivåsiffror enligt sjöns speciella system.

Till vänster markeras vattenmängden vid lågvatten före 1900 - talets sänkningar. Även högvattenytan angiven.
Mellandiagrammet markerar lågvattensänkningen, utförd enligt Sjöbergs förrättning.
Till höger markeras det utgångsläge och slutmål, som under åren 1932 - 1933 angavs som motivering till den senaste sänkningen. S. Hallin och tydligen även Wilhelm Nordin betraktade ett sommarvattenstånd vid 119,4 m (+5,40) som utgångsläge, och Hallins mål var att sänka lågvattnet till under sjöns bottennivå. Siffrorna för åren 1937 - 1958 (SMHI) visar lågvattenmedeltalet 118,11 m (+4,11). Då det lågvatten, som skulle blivit följden av Sjöbergs sänkning efter HD dom 1932, ej är känt, har diagrammet till höger ej kunnat bli direkt jämförbart med det för sänkningen 1911 - 1931.

Hornborgaförlikningen kommer in här

Septemberdomen

Vattendomstolens dom den 11 september 1933

Nu stod man inför den största svårigheten - att gå baklänges och utsätta den Sjöbergska sjösänkningen för laglig prövning enligt vattenlagens bestämmelser. Förlikningsordföranden löste problemet sålunda: i vattenlagens torrläggningskapitel finns en §§59, som säger, att om någon enskild person önskar jämka någon bestämmelse, så kan detta prövas. Meningen är, att om man t.ex. finner berggrund i vägen, skall man kunna ändra ett dikes sträckning inom ramen för det redan tillstadda företaget. Sven Turén meddelade den 1933-06-19 till vattenrättsdomaren Claes Johansson, att han insåg, att paragrafen var "skriven för sådana jämkningar, som erfordras delägarna emellan. . ." men att man nu borde använda den för att jämka över tvånget att finna sig i hela 1902 års sjösänkning även på de rättsinnehavare, som av HD förklarats vara obundna av den gamla förrättningen. Eftersom man inte kunde upphäva kungadomen, måste det formellt sett bli ett helt nytt tillstånd. Då förlikningsledaren Sven Turén sände sitt förslag till ansökningsskrift till domaren, skrev han (1933-06-19): "Det brukar framhållas om vattenmål, att man vid deras behandling icke bara skall stirra på lagen utan också anlita sunt förnuft". Domaren svarade den 1933-06-23, "... att vattenlagen 7:59 icke passar särdeles väl in på det föreliggande fallet, men jag kan å andra sidan icke heller finna någon bättre utväg". Den 1 juli dagtecknades därefter ansökningen.

Snabbt föll domen den 1933-09-11, och dess innebörd är följande nyheter:

a) den gamla "Sjösänkningens fortbestånd" förklarades tillåten mot dem, som ej tidigare varit bundna av den,

b) man tillät nya kanaler och obegränsad vidgning av samtliga kanaler, d.v.s. arbeten, som ej alls varit nämnda i målets tidigare handlingar (se dock reservationen nedan!),

c) majdomens nya tillstånd förenades med de under a) och b) nämnda nya tillstånden jämte 1902 års tillstånd till en företagsenhet.

Det bör emellertid observeras, att vattendomstolen uttryckligen sade sig icke ha prövat lagligheten av de under b) nämnda nya åtgärderna mot dem, som var bundna av 1902 års förrättning, alltså ej mot de enskilda jordägarna och det allmänna. Underrättelse om målet hade ej heller tillställts dessa, vilka tydligen ej räknades som parter, sedan Sven Turén meddelat domaren: "Fisket och det allmänna behöva således icke några exemplar" av ansökningen (1933-06-19 förlikningshandlingarna). Liksom i majmålet lämnade man, såvitt akten utvisar, ekonomisk och saklig utredning och motivering åt sidan.

Trots detta har man sedan 1933 ej blott utfört hela den önskade delen av septemberdomens program utan även krävt de enskilda jordägarnas bidrag med omkring en halv miljon kronor enbart i kontanter.

Förgäves hade klarsynte Ernst Biljer, bonde i Bolum öster om sjön, rest till Stockholm och uppvaktat jordbruksministern, omtalande att han hade majoritet på sin sida i en önskan att avstyra 1933 års sänkning (Stockholms Tidningen 1933-05-02). Riksdagen förmåddes satsa de av sänkningsintresset önskade, ovan nämnda 550.000 kronorna.

En rörande episod inträffade, då en av förlikningsherrarna tog inteckningar i sin privatvilla och ställde dessa som säkerhet för en privat, anonym gåva på 25.000 kr. till sänkningsföreningen. En droppe i havet, visserligen, men den kunde ha kommit till nytta. Låt oss tänka oss, att dessa 25.000 förenats med förlikningskommissionens egen utgiftssumma, 21.000, och en tiondel av statsbidraget och den så erhållna summan använts till en forskningsmässigt objektiv, allsidig utredning, hur sjön bort förvaltas - då kunde miljonbelopp ha sparats förutom alla ideella värden. Man kommer att tänka på Holger Arbmans ord: "I andra kammaren bekämpade en gång Per Olsson i Fläsbro mycket energiskt ett anslag till polarforskningen; det skulle komma att snöa och regna likadant vare sig man studerade polartraktens väder och vindar eller man stannade hemma och odlade sin kål. Det är ett drastiskt exempel på utilism, på ett förment verklighetssinne, som dränerar människans väsen ända till förtorkelse ... Avskriv allt onödigt grubbel över livets mening: över tro och vetande, över rätt och orätt, över varifrån och varthän och man hamnar i Per Olssons i Fläsbro Kålland." (Ur företalet till Europas förhistoriska klippkonst, Stockholm 1955)

Resultatet av händelserna 1932 - 33 är i sina huvuddrag riksbekant: Man fullbordade snabbt den sommartid totala avtappningen av sjön. Dennas avloppströskel vid sammanflödet av Härlingstorp - och Hornborgakanalerna ligger nu på nivån + 3,20 å 3,25, d.v.s. omkring en meter djupare än den lägsta naturliga bottnen. Sjöområdet växte igen med explosionsartad snabbhet, fisket förstördes, sjön blev ett artificiellt jätteträsk. De 1300 hektar ny mark, som förlikningskommissionen hade hoppats vinna, gav intet i ersättning.

Carl Fries, vilken såsom få andra känner de djupare sammanhangen i vårt lands odlingshistoria, skriver: "Det är ett ohyggligt faktum att hela tjugusex kvadratkilometer av vårt ärvda land har ödelagts på detta vis genom det mästerprov i okunnighet och ovetenhet om de enklaste naturförhållanden som bär namnet Hornborgasjöns sänkning." (1957: 268.)

Den 1949-03-08 fann sig lantbruksingenjören Sven Hallin föranlåten att tillskriva Vattendomstolen, meddelande, att man med de så dyrbart åstadkomna anordningarna nått så "obetydlig torrläggningseffekt", att denna kunde lämnas utan avseende (se kostnadsdiagrammet tidigare).

En av förklaringarna till besvikelsen är den, att sjön ingalunda är något enkelt vattenfat, som snällt låter sig tappas hur man vill. Tvärtom - den är en jättelik vattenreservoar, skapad av naturen till att fånga upp vårens stora vattenmassor från 574 kvadratkilometer. Tillflödet uppgår under häftig vårflod till 3 miljoner m³ per dygn och kan bli avsevärt större (Hellström 1945 a). Avflödet kan vid sådana tillfällen ej på långt när hålla takt med tillflödet, och det får enligt fastställt avtal ej stiga över 1,73 milj. m³/dygn. Resten måste flyta ut över sjöområdet och härbärgeras av detta tills floden ebbat ut.