1933-05-05

Länsstyrelsens R yttrande

innefattar en ekonomisk översikt av att Sjöbergs båtnads bedömning initialt uppgift till 602 tusen och 1921 steg till 700. Hallins bedömning först 800 tusen sedan 1927 hamnade allenast på 275 tusen. Av det anförda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att delägarna och företaget i stort sett sakna förmåga att gälda ytterligare kostnader för Hornborgasjöns sänkningsföretag. Staten måste tillskynda lånen för att trakten icke skall hamna i misär som uppkommit genom förrättningsmannens, en statens tjänstemans (Sjöberg), felaktiga handläggning. (Webbmasters kommentar att huvudansvaret skall också delas med Ekbergarnan och Jönssons). Man föreslår att undsättningslånet höjs från 50 till 125 tusen kr.

Till Konungen

Under nådig remiss den 29 sistlidna april har länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över att av den s.k. Hornborgaförlikningen avgivet betänkande med förslag för ernående av förlikning i de till följd av Hornborgasjöns sänkning uppkomna tvistefrågor mellan Kristinedals Nya Ullspinneriaktiebolag m.fl. vattenverksägare i Fliaån, å ena, samt Hornborgasjöns sänkningsföretag, å andra sidan.

Med anledning härav får länsstyrelsen, som till följd av den knappt tillmätta tiden för yttrandets avgivande dock icke haft tillfälle verkställa andra undersökningar i ärendet än som för anslagsbehovets bedömande ansetts oundgängligen nödvändiga, i underdånighet anföra följande.

Det svåra ekonomiska läge, i vilket Hornborgasjöns sänkningsföretag råkat på grund av i betänkandet närmare angivna omständigheter, har gjort, att statsverket tidigare måst träda hjälpande emellan dels genom beviljande år 1930 av ett statsbidrag från statens avdikningsanslag med 350.000 kronor och dels genom anvisande år 1931 av ett räntefritt lån från undsättningslånefonden till ett belopp av 50.000 kronor. Genom den statshjälp, företaget sålunda erhöll, har detsamma undgått ekonomiskt sammanbrott, varjämte företaget satta i stånd att genom utförande av vissa arbeten tillgodogöra sig sänkningsresultatet i något större utsträckning än tidigare. Såsom i betänkande framhålles är emellertid företagets ställning alltjämt synnerligen prekär. Enligt senaste bokslut utgjorde företagets skulder 194.075 kronor 41 öre. Uti samma bokslut upptagas tillgångarna, bestående av utbrytningsjord, till 100.000 kronor. Att märka är att denna utbrytningsjord vid innevarande års fastighetstaxering åsatta ett värde av allenast 70.000 kronor. Av betänkandet inhämtas vidare, att företaget jämlikt Kungl. Maj:t dom den 22 februari 1933 år pliktigt att uppföra och underhålla en dyrbar regleringsdamm och att ombesörja och tåla vattenreglering i sjön, som enligt sakkunnig beräkning skulle komma att medföra förlust av jordvärde till ett belopp av omkring 250 000 kronor, varjämte företaget står inför utsikten att ådömas skyldighet att ersätta vattenverksägarna deras rättegångskostnader i målet om regleringsdammen med belopp, som uppgivits överstiga 50.000 kronor. Vidare står företaget, såsom i betänkandet angivits, i ansvar för skadestånd till vattenverksägarna för den försämring i vattenföringen, som på grund av sjösänkningen varit rådande alltsedan år 1912 med belopp, som icke låter sig f.n. fullt fixeras, men som kan beräknas uppgå till flera hundra tusen kronor.

Enligt vad ordföranden i sänkningsföretagets styrelse domänintendenten Bertil Ekberg upplyst har företaget, som enligt de ursprungliga beräkningarna skulle draga en kostnad av 355.766 kronor, enligt de senast avslutade räkenskaperna dragit en bruttokostnad av sammanlagt 1.361.111 kronor 48 öre. /Det i betänkandet angivna beloppet 1.283.176:74 kronor torde avse kostnaden efter avdrag av inkomst av arrenden m.m./
För arbetets finansierande har företaget bl.a. dels erhållit odlingslån med tillhopa 269.930, dels statsbidrag från statens avdikninglån med 350.000 kronor, / dels räntefritt lån från undsättningslånefonden med 50.000 kronor/ dels ock hos delägarna utdebiterat 443.712 kronor 62 öre. Vidare har härför tagits i anspråk av företaget åtnjutna inkomster i form av köpeskillingar och arrenden för utbrytningsjord och räntor m.m. ävensom i övrigt upplånade medel.

Delägarna hittills påförda kostnader för företaget utgöra:
Summan av annuiteterna å odlingslånen kr. 447.828:47
Det år 1931 beviljade räntefria lånet från undsättningslånefonden Kr 50.000:-
Upplånade medel 194.075:41
Hos delägarna utdebiterat 443.712:62
Kronor 1.135.616:50
Avgår utbrytningsjord kr 100.000:-
Summa Kronor 1.035.616;50

Båtnaden av företaget beräknades vid synförrättningen år 1902 till 602.789 kronor. Vid förnyad uppskattning år 1921 av dåvarande lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg beräknades båtnaden till 700.000 kronor. Nuvarande lantbruksingenjören i länet Sven Hallin har uppskattat värdet av den förbättring, som med ett fullt utnyttjande av sjösänkningen bort kunna ernås, till 850.000 kronor. Vid år 1927 av lantbruksingenjören Hallin verkställd överslagsberäkning har emellertid den då vunna båtnaden ansetts kunna uppskattas till allenast 275.000 kronor.

Sammanlagda taxeringsvärdet å de i företaget deltagande fastigheterna utgjorde år 1932 3.626.500 kronor, varav å kronodomäner belöper 120.700 kronor och å kyrklig jord 109.900 kronor.

Uti länsstyrelsens nu i betänkandet omförmälda utlåtande den 18 februari 1930 har länsstyrelsen framlagt resultatet av vissa undersökningar angående delägarnas ekonomiska bärkraft. Denna undersökning har länsstyrelsen med anledning av den nu föreliggande nådiga remissen sökt i möjligaste mån fullständiga samt därvid funnit, att 173 undersökta i företaget deltagande fastigheter /taxeringsenheter/, år 1932 taxerade till sammanlagt 2.532.200 kronor, belastas med gäld av åtminstone 1.900.000 kronor, en skuldsumma som motsvarar mer än 75 % av fastigheternas sammanlagda taxeringsvärden. Uti de två sistnämnda summorna har dock icke inräknats Stora Bjurums egendom med underlydande i Bjurums socken med ett taxeringsvärde av 863.700 kronor och en deltagningsskyldighet av 15,10 % liksom ej heller i företaget delaktiga kronodomäner och ecklesiastika fastigheter.
Vid uppskattning av den delägarna åvilande gälden har icke inräknats delägarnas andel i odlingslånen / summan av de oguldna annuiteterna utgör 91.479 kronor 47 öre/ och sänkningsföretagets skulder samt ej heller kostnaden för byggandet av den föreskrivna, regleringsdammen och vattenverksägarna tillkommande skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Av det anförda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att delägarna och företaget i stort sett sakna förmåga att gälda ytterligare kostnader för Hornborgasjöns sänkningsföretag.
Till stöd för ett förnyat statligt ingripande talar icke blott den omständigheten, att åtgärder måste vidtagas till förhindrande av hela traktens nedsjunkande i ekonomisk misär utan även att den situation, vari företaget nu råkat, måste, såsom i betänkandet ingives, anses hava uppkommit genom förrättningsmannens, en statens tjänstemans, felaktiga handläggning av förrättningen och utan sänkningsföretaget och dess delägares förvållande. Utkrävandet av de ytterligare oerhörda belopp, varom nu är fråga, skulle säkerligen driva en mängd jordbrukare i orten från gård och grund, varigenom de arbetslösas skaror ytterligare skulle ökas, förutom det att de av företaget berörda kommunerna med en folkmängd av sammanlagt mellan 5000 och 6.000 personer skulle komma i en synnerligen prekär situation, som förr eller senare måste nödvändiggöra ett statligt Ingripande.

På grund av vad sålunda anförts får Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i likhet med förlikningsmännen anförda skäl i underdånighet tillstyrka, att Edera Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att dels anvisa budgetåret 1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 550.000 kronor att enligt Eders Kungl. Maj:ts närmare bestämmande användas för ernående av förlikning i de tvister som till följd av Hornborgasjöns sänkning uppkommit mellan Hornborgasjön sänkningsföretag fallägare i ån Flian.

Dels ock medgiva, att Eders Kungl. Maj:t må ur undsättningsfonden för nyss sagda ändamål bevilja sänkningsföretaget ett lån å 125.000 kronor att av företaget åtnjutas räntefritt och på de villkor i övrigt Eders Kungl. Maj:t föreskriver.

Mariestad i landskontoret den 5 maj 1933
Underdånigast Axel Ekman Nils Åhgren.

Stadskontorets yttrande över undsättningsfonden

1933-05-05

Sammanfattning: Statskontorets yttrande vad gäller undsättningsfonden. Man anser vidare att sänkningen ur vinningssynpunkt kan ifrågasättas.

Underdånigt utlåtande.

Förevarande förslag avser, att staten skulle för genomförande av förlikning i de tvister, som till följd av Hornborgasjöns sänkning uppkommit mellan sänkningsföretaget och vissa fallägare i avloppsån Flian, ej mindre anvisa ett anslag utan återbetalningsskyldighet till belopp av 550.000 kronor än även bevilja företaget ett räntefritt lån ur undsättningsfonden å 125.000 kronor.

Även om man bortser från den omständigheten, att undsättningsfonden icke gärna kan för nu ifrågavarande ändamål och till mer än en fjärdedel av sitt kapitalbelopp anlitas utan att fara föreligger, att tillgång saknas vid inträffande av sådana olyckshändelser, vilkas följder fonden egentligen är avsedd att mildra, så måste i alla händelser starka betänkligheter framträda vid ett närmare övervägande av förslagets innebörd. Det kan visserligen icke tillkomma statskontoret att söka finna någon utväg för anskaffande av medel till det föreslagna anslaget; men under nuvarande förhållanden, då nästan varje anslag å budgeten är föremål för nedpressning, förefaller det statskontoret, som om utsikt att å nästkommande budgetårs stat bereda utrymme för ifrågavarande anslag knappast förefinnes.
Undersöker man tillika, huruvida vad som med förslaget kan vinnas står i rimligt förhållande till kostnaderna för förslagets genomförande, så visar sig en sådan undersökning knappast vara ägnad att minska betänkligheterna. Statskontoret rör sig visserligen här på ett område, där Embetsverket icke besitter någon som helst sakkunskap; men sådan kunskap synes ej heller behövas för att inse, att den bekanta omständigheten, att Hornborgasjön några få år efter senaste sänkningen företer tydliga och hastigt fortskridande tecken till igenväxning, måste föra tanken på att nämnda sjö inom kort kan väntas bliva oduglig till vattenmagasin för fallägarna vid Flian, om icke en omfattande kanalisering – dyrbar såväl i anläggning son underhåll kommer till stånd. Å andra sidan synes också uppfattningen om nyttan av den senast genomförda sänkningen hava numera i viss mån ändrats; man lärer nämligen hava funnit, att den torrlagda arealen i icke obetydlig omfattning är mindre lämplig för odling eller i alla händelser kräver så kostsamma kulturanordningar, att det under nuvarande förhållanden icke lönar sig att odla jorden. Den nuvarande tendensen i jordbrukets utveckling lärer ju icke heller vara att lägga mera mark under plogen utan snarare att till betesvall förändra därtill lämpad odlad jord. Med hänsyn till dessa omständigheter skulle det rent av kunna ifrågasättas, huruvida icke - även om en återgång till förhållandet före sjöns senaste sänkning måhända icke är eftersträvansvärd - man dock skulle kunna nöja sig med en något mindre sänkning av sjöytan i stället för att offra betydande medel på uppehållandet av den nuvarande sjönivån. Att staten icke heller då kunde undgå nya kostnader för detta företag, dock av jämförelsevis mindre omfattning, torde vara ganska säkert; återstående fordringsbeloppen på de båda odlingslånen finge nog efterskänkas, och tillika torde väl något anslag erfordras för vidtagande av anordningar vid Flians avlopp ur Hornborgasjön för att avrinningen må komma att motsvara förhållandet före senaste sjösänkningen. Däremot förefaller det, som om staten knappast skulle hava anledning att i vidare mån än som innefattas i vattenavrinningens återställande ingripa i tvisten mellan sänkningsföretaget och vissa fallägare i Flian. I alla händelser måste fallägarnas anspråk i betraktande av den föreliggande situationen vid deras vattenmagasin förefalla alltför höga.

Därest emellertid saken befinnes böra ordnas på sätt förlikningsmännen föreslagit, vill statskontoret allenast framhålla angelägenheten av att undsättningsfondens medel icke må under någon längre tid bindas vid ifrågavarande företag.

Stockholm den 5 maj 1933. Underdånigast: A. Em. Ericsson G. A:son Leijonhuvud Nils Spilhammar / Carl Peyron