Marianne Spolen gjorde denna batikbild till Hornborgasjöns ära      1930 talet    

Start ] Uppåt ] 1902 års sänkning ] 1905 Rud Söderberg utredning ] 1905 Emil Lindegren ] 1920 talet ] [ 1930 talet ] 1933 års skändning ]
Fågelsjöars Geografi ] Den Kulturella Hornborgasjön ] [ Innehåll ]

+5,4 = 119,40

Besök hos Johan Silberg på Stommen mars 1930

 

Johan på Stommen Hornborga

Den 16 mars 1930 gjorde komitterade: Alfred Jern, David Ahlström och Carl A. Andersson ett besök hos Johan Silberg å Stommen vid Hornborgasjön.
Ändamålet med resan var dels, ett utröna i vilken omfattning igenväxningen tagit i sjön, dels även av Silberg inhämtade uppgifter om sjöns avdunstning särskilt nedanför Hornborgaån, (sjöns största tillopp) samt höjdsiffror.
Från utsikten över sjön från Billingen kunde man konstatera, att ute i sjön uppstått formliga skogar av vide, och Silberg berättade, att på motsatta siden av sjön särskilt utanför Dagsnäs hade uppväxt ogenomträngliga videsnår, som delvis hade förtorkat, och nu var en styggelse för både djur och människor.
Vid stranden utanför Stommen fanns ett bälte, som var sterilt och alldeles ofruktbart, beroende på, att vattenådror från Billingsborgen, medförande jernoxid, mynnar ut just å dessa bälten. Jord och stenar var här alldeles bruna av rost.
Någon praktiskt nytta med sjösänkningen hade ej uppstått här och förefanns enligt Silbergs mening ej heller för framtiden.
Som en kuriositet berättade Silberg att sänkningsföretaget gjorde lantmäteri på så kallade landvinningar. Detta lantmäteri kostade i omkostnader 8000 kr. medan värdet av desamma ej kunde sättas till högre belopp än 800 kr.
I den stilen hade hela sänkningsföretaget utförts, fullständigt planlöst och i många fall alldeles vanvettigt. Hade de velat att resultatet blivit sådant hade ingen människa rört sjön yttrade Silberg. Fisket var nu förstört, förr fingo fiskarna låna häst och vagn för att få hem sina fångster.
Skulden och ansvaret för det huvudlösa företaget vilar helt på Lars Ekberg, ansåg Silberg, i många fall tvingades strandägare att med i sänkningsföretaget under hot av repressalier. Silberg berättade vidare att under torra och varma somrar rinner vattnet från Hornborgaån inte ned i sjön utan det stannar i vassarna nedanför dess utlopp, och där tar luften det, detta oaktat de mal med flera par stenar i kvarnar vid nämnda å /sjöns största tillopp/ så rinner inte en droppe vatten ned i Flian. Enahanda trodde han att förhållandena vore vid de övriga tilloppen till sjön men det hade han ej på ort och ställa konstaterat.
Pegeln vid Stommen för Statens observationer kunde ej för dagen av oss avläsas därför att isen ej bar att gå på, men hade av Silberg avlästs den 13 mars 1930 till 1,22 (vilket skulle motsvara 5,22 vid Svansvik, härom var dock Silberg ej riktigt säker enär han hade glömt höjdskillnaden mellan de två peglarna) Söder om pegeln utvisade Silberg uti sjön en större sten eller klippa med en inborrad järndobb på höjden 2.00.
Denna fix utgör den fasta punkt efter vilken pegeln justeras. Utav isen kan pegeln ändra sig och måste då justeras i förhållande till nämnds fixpunkt.
På tal om vindarna framhöll Silberg att då sjön ligger låg för västliga vindar vattnet från Flian långt bortåt Bjellum och avrinningen helt avstannar, däremot vindar från öster och söder drive vattnet ned i Flian mycket häftigt och detta förklarade han vara orsaken till att vattenframrinningen i Flian kan variera från den ena dagen till nära flod den andre.
Förr, sade Silberg, när sjön var orörd och djup, drev isen fram och tillbaka med vindarna och ryckte då med sig all vegetation till och med stängselstolpar högt upp på land.
Sjösänkningen har blivit en stor besvikelse för alla, och för många strandägare ekonomisk ruin, slutade Silberg sin berättelse.
Bronäs den 17 mars 1930 Carl A. Andersson.

1936 Denna bild får symbolisera sänkningen 1933, där Anton Svensson från Stenum kunde åka skidor med sin bössa utanför Sketreck, Fågeludden.

1930 begärde 61 strandägare att få sin sjö tillbaka och de har veterligen aldrig fått någon ersättning för de förluster och den vanhävd, som 1902 år sänkning medförde.

HD dom februari 1932

Efter besvär från båda parterna till vattenöverdomstolen och HD fastställdes i HD:s utslag 1932-02-22 att sänkningsföretaget skulle tåla en reglering av sjön mellan dämningsgränserna 5,40 meter sommartid och 5,65 meter vintertid. I princip fastslog således HD förlikningskommissionen modifiering av dämningsgränserna.
(HD godtog inte Nordins tidigare yttrande utan menade att vattendomstolens undersökningar visat, "att den lägst liggande åkerjorden förefunnits nära sjön å egendomen Dagsnäs samt norr och söder om Hornborgasjöns utlopp. Ej ens denna jord vore dock så lågt belägen, att den ej kunde, även om reglering skedde, avdikas till det djup av omkring 0,9 meter, som kunde anses vara ändamålsenligt för dessa, av torvjord bestående marker. Tvärtom kunde det antagas, att stora delar av nämnda jord komme att vänta gagn därav att till följe av regleringen grundvattenståndet i jorden under vegetationsperioden hölles så högt, att den behövliga fukten vunnes. Vattendomstolen hade förty funnit att den ifrågasatta regleringen kunde äga rum samtidigt med att det att syftet med sjöns sänkning vunnes")

HD fastställde sammanfattningsvis att vattenverksägarna lidit skada och att det ålåg markägarna att avhjälpa denna skada. Hänsyn skulle därvid tagas till
¤ skadans storlek
¤ men också till den fördel, som en jämnare vattenföring medför
¤ samt att nyttan av sänkningen ej skall äventyras mer än nödvändigt.
¤ Man krävde alltså att fallägarna skulle tåla viss vattenreglering inom vissa gränser med en tappningsplan, som vattendomstolen skulle bestämma med hjälp av ett dämme med krav på dess skötsel.
Vattenverksägarna hade rätt att under kortare perioder innehålla vatten upp till 5 cm för att förhindra att mer än 24 m3 framsläpptes.
följden blev att man tvingades till nya processer om tappningsplan och dammbyggnad.

Frågan blev en riksdagsfråga och penningmedel anslogs till en uppgörelse. Fallägarna fick ersättning och företaget lovade att upptaga nya kanaler i sjön i avsikt att minska avdunstningen från sjön. Dessa kanaler visade sig senare inte fungera på avsett sätt.

Enligt denna dom som inte är helt klar skulle markägarnas intressen förbli opåverkade och samtidigt skulle vattenverksägarna få den garanti mot fortsatt kraftförlust. Härmed skulle 1902 år sjösänkning efter reglering av regleringsdammen kunna avslutas. Detta var det viktigaste argument som Bertil Ekberg ville förhindra.

Hornborgasjöförlikningen

som är en för sjöns historia typiska juridiska övergrepp där godsägarna i maskopi med politiker genomdriver märkliga turer, som därför får en egen sida.

april 1933 om ansökan om en skyddsdamm, som skulle bestå av en borttagbar fördämning av nålar mellan landfästena till Trestena bro. Regleringen avsåg endast högvattenmängden som ej fick överstiga 20m3, då vattenståndet skulle kunna uppgå till +6.0. (ett värde som senare uppfattas som felaktigt av domstolen). Sjöns vattenyta har aldrig stigit till +6,0 och kommer aldrig att göra det. Dammens värde därmed av intet värde.

Mudderverket i Härlingstorpskanalen eftersommaren 1935, men ingen vall är skapad. Kempe uttryckte det 1951 att försöket med att få till stånd en ordnad vallsträng misslyckades.

juni 1933 från sjöns centralparti med få säv och vassruggar. Sjöbotten som går att åka skidor på tack vare blindkanalen och extrem torka. Igenväxningen gick sedan explosionsartad.


Hovrättsassessor Sven Turén manipulerar vattenrättsdomaren Claes Johansson.

Det framgår klart att vattenrättsdomaren Claes Johansson inte hade mycket att säga till om gentemot Sven Turén, som systematiskt bearbetade honom för att han skulle tycka sig ha utväg att gå vid sidan om lagen genom att inte låtsa om att han visste, att det var fråga om en ny, definitiv sänkning av sjön. Beslutet om Vallsjön visade att Claes Johansson visste, att det sakligt sett var en helt ny avtappning av vattnet.

Enligt Nordin räknade man ersättningen till fallägarna för kommande tids förluster till 425.190. Till detta kom enligt Sven Turén 1933-04-24 25.000 för damm och kanaler 50.000 för rättegångskostnader, summa 500.190 inledningsvis, mot vilket svarade en båtnad beräknad till 47.400, i huvudsak försvunnen genom den oväntade tillkomsten av bestämmelse om Vallsjön. Det kräver alltså en kombination av auktoritativ styrka, driven teknik att använda advokatyr – snedvridning och självsäker fräckhet för att prestationen att genomdriva sådana justitiemord, som domarna 1933 utgjorde.

Man bör nog i historieskrivningen ej försumma att nämna att Nordin tog en botteninteckning i sin privatvilla, som säkerhet för en gåva på 25.000 till sänkningsföretaget för att söka i någon mån mildra de tunga omdömena, som vilade på den bortgångne förrättningsmannens minne. Donatorn ej befryndad men närstående till G Sjöberg. (Detta skulle muntligen uppgivits av S Hallin, som angett Nordin som också skänkte summan. Enligt uppgift skulle (som inte kontrollerats skall Sjöberg begått självmord genom att dränka sig, vilket också framgår av musikteatern Trätornas Träsk). Genom två vattendomar 1933-05-11 ("maj domen") och 11/g 1933-09-11 ("september domen") gavs de tekniska normerna för förlikningsvillkorens fullgörande, d.v.s. vattendomstolens tillstånd till i första hand sjöområdets kanalisering. Vattenverksägarnas skadeersättning med anledning av de i avtalet beslutade åtgärderna beräknades av Nordin / Turén till sammanlagt 431.780 kr. Därtill kom även skadeersättning för lidna förluster före förlikningsbeslutet 1933.
Den i vattendom 1928 föreslagna regleringen av Hornborgasjön, vilken i princip fastställts av HD 1932, övergavs helt. Regleringsdammen med dämningsgränserna mellan 5,40 och 5,65 meter ersattes av en "hålldamm" i Flian, formellt av hänsyn till eventuella kraftiga vattenflöden i Flian vid högvatten, och en ny omfattande kanalisering av sjöområdet beslutades, formellt av hänsyn till vattenverkens behov av kontinuerlig vattengång i Flian vid lågvatten. (Fallägarna avstod från en regleringsdamm mot kontant ersättning).

Den reella avsikten med kanaliseringen var emellertid att vinna ny jord motsvarande 1,200 ha och enligt ett officiellt värde av 47.400 kr. (Men kravet från fallägarna var att en nåldamm skulle installeras för att begränsa flödet till 20 m3 per sek). 

Med anledning av kammarkollegiets invändningar mot den föreslagna nya kanaliseringen av sjöområdet meddelades i vattendomen 1933-05-11 föreskrift om uppförande av en skibordsdamm med dämningshöjd på nivån 5,00 meter i norra delen av sjö. Förslaget till denna konstruktion framkastades av lantbruksingenjören Hallin under huvudförhandlingen 1933-04-24 före maj domens utfärdande.

Det är tveksamt om kammarkollegiet med sin skrivelse verkligen avsett att betingelserna för fågellivet skulle tillgodoses med denna konstruktion. (Kammarkollegiet bestred kanaliseringen men om den ändå skulle bli tillåtlig skulle Vallsjön skapas). Emellertid är det endast på denna punkt som man för första gången i vattenrättsmålet tar hänsyn till naturskyddsintresset.

I Majdomen hade man inte tekniskt prövat skibordsdammens och kanalernas funktion och septemberdomen tar till exempel inte upp kraven på kanalernas utförande och vidare hade man inte klarat ut kostnadsfördelningen. Man överlät åt Nordin att lösa frågan, som använde den från 1902 trots ändrade förhållanden vad gäller båtnaden, som domstolen fastställde 1949. vilket satte fart på bönderna runt sjön.

Vattenrättsdomaren Claes Johansson bor på Dagsnäs

Det framkommer av vittnesmål som dyker upp 1977 och som berättar att Claes bodde hos Ekberg på Dagsnäs på inbjudan av Bertil. Ekberg berättade för vittnet om detta och vittnet ville skriva om saken men fick inte för sin chefsredaktör Leo Torgny, som var rädd om sina prenumeranter. Vittnet skriver i ett brev: "Monumentet över hycklare och maktutövare vars troliga förträfflighet inskränkte sig till rena stärkkragar. Rädslan att förlora prenumeranter. Så billigt är livet för de som har det fria ordet som yrke".

Viktigaste är kortslutning av sjön

  1. Härlingstorpskanalen
  2. Uddagårdskanalen
  3. Huvudkanalen
  4. Kanaler från Bjurum
 

 


 kartorna finns på Webb

1937 togs denna bild över Hornborgasjön av Gustaf Ewald

Från 1937 har jag en uppgift om en kommitté, bestående av Söderberg, Sandegren, Ekberg och Hallin som hade att ansvara för Vallsjön, men mer är inte att berätta.

Denna 1933 års sänkning då förbands Härlingstorpskanalen och Uddagårdskanalen med den övertvärande huvudkanalen. Efter detta blir hela ytan tillgänglig för överväxt. Kalkgyttjans hämmande effekt kvarstår till 1970 talet. Flytbladsväxtligheten elimineras totalt. Säven ersätts av vass. Tidigare starrmader förbuskas. Fisken försvinner. Vallsjön som tillskapades 1954 fick ett största djup av 0,8 m. Bladvassen fick stå tillbaka något där kransalgerna tog över. Kanaliseringen innebär att vi får en ökad detritus ansamling i sjön som helhet.

Start ] Uppåt ] Fågelsjöars Geografi ] Den Kulturella Hornborgasjön ]
redigerad oktober 2013.