Om ljus och ljud på Vättingsgärdet.

Marken på ömse sidor om den på den övre avsatsen av Billingens sluttning mot Hornborgasjön gående landsvägen mellan Bolums och Bjellums forna byar benämndes av de gamla i orten utan avseende på dess uppdelning mellan olika byar och gårdar för Vättingsgärdet. Denna mark, särskilt den till Bolums by hörande delen var skraltig och trots sitt höga läge mycket vattensjuk samt ansågs i odlingshänseende nästan värdelös.

Anledningen till namnet å området var enligt ännu gängse traditioner där ofta förekommande s.k. lyktgubbar eller vättaljus, varav man slutit att "vättar" där hade sin hemvist.

Vättaljusen varslade enligt folktron om förevaron på en plats av osaliga andar eller något som ont var, d.v.s. djävulens anhang eller något s.k. trolltyg. Dessa troddes vara förvisade att bo å detta ödsliga ställe och ha makt, att efter mörkrets inbrott bege sig därifrån. Detta skedde i form av små gnistliknande ljuslågor, som foro omkring ovan jorden, ständigt rolösa och liksom sökande något. Ibland förekom sådana i stora mängder, sittande på gräs- och sädesstråna och man hade sett dem slå sig samman i stora eldklot och fara ut över bygden.

Vättingsgärdet var emellertid icke ensamt en för sådana makter anvisad plats, många andra funnos, varibland det inom samma socken vid gränsen mot Hornborga varande s.k. Tuvet, en förr öde hedmark samt den inom den sistnämnda socknen belägna Eckornavallen.

Utom som ljuslågor och eldklot kunde man någon gång få se stillastående större ljushärdar, som kallades mareldar.

Här omtalade ljusfenomen troddes – såsom antytt – endast företräda eller vara det för de flesta människor synliga av något annat, som förresten givit företeelsen namn av lyktgubbe och vättaljus.

Lyktgubbarna, som förut behandlats, voro av en bestämdare form och mera omtalade, medan man om vättarna har endast helt litet att berätta. De omtalas liksom i förbigående och som av mindre betydelse.

Likväl synes dessa senare en gång i tiden ha varit för folktron välkända väsenden och spelat en för berättelseskapande betydande roll, ehuru de "kommit ur modet".

Av vad till vår tid bevarats om dessa väsenden framgår, att de skulle varit ytterligt småväxta, mindre än tomtar men eljest människoliknande samt besittande både styrka och energi. De omtalas dock ha varit avogt stämda mot människorna samt i synnerhet mot kristendomen. Detta tyder på ett såsom djävulustiskt eller hedniskt ansett ursprung eller natur.

Vättarna i Helvetesmossen synes av allt att döma ha varit ett mycket livaktigt sällskap och förde ibland ett sådant oväsen, att det i den bredvid liggande Gästgivaregården bosatta folket, fruktande att dragas ned i djupet, måst flytta därifrån.

Först i början av innevarande sekel vid naturkatastrofen i Messina, då förnimmelser av en i sägnerna omtalad art med dån och skakningar i flera dagar förekommo, fast man då genom tidningarnas meddelanden trodde sig finna en förklaring till oväsendet samt satte de båda händelserna i samband med varandra.

Vättarna i Helvetesmossen troddes ruva över där gömda skatter, som de rövat av människorna, och när något i bolumsbyn spårlöst försvunnit brukade man säga, att "det har nog gått till Vättamôsen!" - menande att det där varande "tjuvaföljet" tagit det eller – med syftning på mossens namn – att skam själv – vars anhang de voro – gjort det.

Att komma i beröring med dessa ljusföreteelser, som därför undvekos, ansågs av de flesta menligt för välbefinnandet samt förhöll sig på samma sätt som att "råka mot". G. i V. m.fl. 1930.

Lyktgubben.

Med en lyktgubbe förstods bland allmogen en gengångare, som med ljus eller lykta var ute och letade efter dolda ting. Vid sin död hade han försummat att för sina närmaste yppa någon av endast honom känd hemlighet utan tagit med sig denna i graven och fick därför ingen ro där utan måste upp därur och leta sig fram till platsen.

Hemligheten kunde gälla en nedgrävd skatt eller ett begånget brott som han skullat eller velat uppenbara men intill dess det var försent försummat.

Företeelsen är sedan långt tillbaka vetenskapligt utredd och att en studerad person i egenskap av präst ännu för ett femtital år sedan, såsom nedan berättas, kunde söka sig på, att "läsa bort" sådant är ofattbart, men lär icke förty vara sanning. Vederbörande skulle dock ha varit mycket överspänd.

Den bland ortsborna föreställda anledningen till företeelserna vid Fiskarns ger en från vad ovan sagts avvikande eller om man så vill kompletterande förklaring över vad lyktgubbar voro för något.

Fiskarn hade i sin dag icke så vitt man visste varit någon i vanlig mening dålig människa, en som hade begått någon inför lag orätt handling, och hans ekonomiska ställning var ej häller sådan att han kunde förmodas ha gömt undan någonting. Orsaken uppgavs vara något helt annat och förklarades sålunda, att han som auktionsropare, varåt han ägnade sig, hade haft sin lust i att på de mäst fräcka sätt lura auktionsbesökarna i sina försök att finna köpare till ofta nog värdelösa saker, samt att han därför icke förmådde ligga stilla i graven utan måste ge sig upp om nätterna och driva spektakel med folk.

Prästen och Lyktgubbarna

På andra sidan om landsvägen nära Broddetorps kyrka fanns till i början av detta sekel en stuga, vilken efter dess tidigare bebyggares härstamningsort alltid benämndes för Fiskarns. Sedan denna bebyggarfamiljs yngre ledamöter begivit sig ut i vida världen och de äldre förts till hinsidan landsvägen bodde i denna stuga en familj Wallinder och under dess tid inträffade vissa företeelser i och vid stugan som gjorde dem förskräckta och villiga att mottaga av församlingens komminister erbjuden hjälp för att få slut på det förekommande.

Sagda företeelser bestodo av s.k. lyktgubbar, föregående familjs osaliga andar eller härröra från vad ont var och som man ej fick någon ro därför eller visste sig någon utväg att bli det både obehagliga och oförklarliga kvitt, så planerade man att om möjligt sälja stället.

Den tjänsteförrättande komministern, som genom sina predikningar om över- och undernaturliga ting satt sinnena i svallning, som emellertid erhållit kännedom om vad som försiggick erbjöd sig, troende på sin genom kallet givna makt, kunna vara till tjänst med att med Skriftens hjälp "läsa bort" det "onda".

"Sej bara till mig en gång när det onda visar sig så skall det med Guds hjälp snart komma bort", sade prästmannen.

En mörk höstkväll då "gubbarna" voro om möjligt mera "vakna" än eljest kom ock bud och han infann sig.

Efter det prästen förrättat bön och andakt, vari de ifrågavarande "gubbarna" med "liv och lust" deltagit, skred prästmannen till värvet mot dessa ondskans andeväsen och uppmanade dem "gå sina färde", men höll nästan på att förlora fattningen, när dessa i stället visade tendenser att attackera de närvarande samt voro näsvisa nog att ej lämna honom själv i fred. Det hjälpte inte hur han sökte att "läsa bort" dem.

För att ej riktigt stå där med skammen, började då den misslyckade andebesvärjaren, att i stället för uppfyllande av sin mission utfara och domdera över människornas ondska och att "ge på" husfolket och de andra närvarande för deras synd, innan han slutligen skildes från dem, och det lär inte ha varit utan, att man känt sig stött såväl över dennes beteende som misslyckande, vilket dock icke hindrade att man skrattat åt det hela och i synnerhet åt att han, när han gick haft en lyktgubbe sittande i hattkullen.

Stugan såldes kort därefter till bränsle, emedan ingen ville bosätta sig där. D. 1944.

Vänster om ljuset.

På det s.k. Östergärdet i Bolum kan man få se lyktgubbar, berättar gratialisten A. Kind i Bolumstorp.

Ute på Helvetesmossen på Gästgivaregården och uppe på Vättingsgärdet hade han också hört att det ofta visat sig sådana.

På Östergärdet hade han själv sett en lyktgubbe, som sökt förvilla honom och hade lekt med honom en halv natt. Han hade varit nere i byn på arbete och skulle gå hem. Det var rätt sent på kvällen. De hade suttit och pratat. När han hade gått förbi Piggestena fick han se ett ljus men trodde det var från Stommen, en gård däruppe och gick då med detta som rättesnöre. Under det han såg på ljuset hade han nämligen kommit av stigen och kunde ej bestämt säga, var han hade denna. Han tänkte emellertid, att den skulle han snart finna och traskade därför förtröstansfullt på, hela tiden med det nämnda ljuset vid höger sida om sig.

Nu var det så, att den nämnda stigen gick utmed södra sidan av en lång stenmur och till denna mur slöt sig efter hand flera stenmurar, gående i vinkel däremot, vilka han hade att passera. Men hur han nu gick, så kom han aldrig till någon mur, och han blev däröver så småningom allt mer förvånad och visste sig varken ut eller in, då han strax efter det han kommit av stigen funnit spår, som han följde. Väl hade han till en början ej så noga gett akt därpå men nu åtminstonde såg han då tydligt på den rimfrusna marken, att någon hade gått där före honom. Så han var nog på rätt stråt. Men hur han än gick, så kom han ej till någon mur och till slut visste han sig ingen råd utan föll på sina knän och kröp ett långt stycke. Då slocknade emellertid ljuset plötsligt. Han reste sig då, fylld av fruktan för att ha mistat sin ledstjärna och sprang så fort han orkade mot det håll där han senast trodde sig ha sett densamma – och kom ut vid Stommen. Hur detta kom sig kunde han emellertid aldrig bli klok på, liksom ej häller huru han under natten kunnat gå i en cirkel ute på gärdet – vilket han följande morgon fann att han gjort – när han hela tiden hade haft ljuset till höger om sig.

Den för honom enda godtagbara förklaringen till händelsen var, att det måste ha varit en lyktgubbe, som på detta sätt fört honom vilse - eller varför inte säga "bakom ljuset". Kind själv på 1920-talet.

Vättarnas klockor.

En gång när ofred rådde och fienden närmade sig bygden, gömde bolumsborna, innan de flydde undan sina kyrkklockor i en dyhåla i Vättamossen.

När sedan fienden hade dragit sina färde och klockorna skulle sättas upp igen, kunde de bara få tag i den ena av dem. Den andra visade sig omöjlig att få rätt på. Men när de under sitt sökande därefter kände sig för samt körde med stakar och båtshakar i hålan, så klang det och kändes alldeles som om de hade stött emot klockan.

Till slut, när det inte lyckades dem att få upp klockan, som de bestämt trodde skulle finnas där, så måste de uppge letandet men hörde sig först för hos en klok- eller spåman och fick av denne det beskedet, att de aldrig kunde få igen den, emedan den stulits av onda väsenden, som vitats bort och förvisats till mossen samt sedan härskade över densamma. Dessa väsenden hade haft makt att taga klockan av den orsaken, att någon av dem, som varit med och forslat den till platsen, råkat svära över dess tyngd, dock utan att därmed avse ljudet, som – som de hört – av tjuvarna måst lämnas kvar.